MARGUERITE DURAS
E M I LY L .
MARGUERITE DURAS
E M I LY L .
Ö V E R S ÄT T N I N G : BRITT ARENANDER
Modernista stockholm
D e t hade börjat med rädslan. Vi hade åkt till Quillebeuf, som vi ofta gjorde den där sommaren. Vi hade kommit fram vid den vanliga tiden, mot slutet av eftermiddagen. Liksom varje gång tidigare hade vi sakta flane rat utmed det vita staketet som kantar kajerna från kyrkan och hamninloppet fram till hamnens slut, där den övergivna vägen börjar som borde ha gått till Brotonne-skogen. Vi betraktar stranden på andra sidan, oljehamnen och långt borta Le Havres höga klippor, himlen. Sedan betraktar vi den röda färjan som går fram och tillbaka, människorna som går förbi, flodens vatten. Och hela tiden detta staket som skyddar mot det, bräckligt och vitt. Sedan går vi och sätter oss på Hôtel de la Marines ute servering, mitt på torget, mittemot färjeläget. Borden står i skuggan av hotellbyggnaderna. Luften är orörlig, det är vindstilla. Jag ser på er. Ni ser er omkring. Värmen. Flodens platta vatten. Sommaren. Och sedan ser ni längre bort. Med händerna knäppta under hakan, mycket vita, mycket vackra, tittar ni utan att se. Utan att röra er frågar ni vad det är med mig. Jag säger som jag brukar. Att det inte är någonting alls. Att jag ser på er. 19
Ni rör er först inte alls och sedan, från min plats, ser jag ett leende i era ögon. Ni säger : – Det här är ett ställe som ni tycker om, en dag kommer det att finnas med i en bok, torget, hettan, floden. Jag svarar inte på vad ni säger. Jag vet inte. Jag säger till er att jag inte vet i förväg, att det tvärtom är sällsynt att jag vet det. Torget är tomt. Färjan transporterar många turister. Seinedalen slutar här, här går den sista färjan efter den i Jumièges. Så fort färjan vänt blir torget tomt igen. Det är mellan två färjeturer, i tomheten på torget, som rädslan kommer. Jag ser mig omkring och upptäcker att det finns folk därborta, längst bort på detta torg, där den övergivna vägen börjar, där det inte borde finnas några människor alls. De har stannat och de tittar åt vårt håll. De är ett femtontal, alla likadant klädda i vitt. De ser ut som en och samma person oändligt mångfaldigad. Jag vänder bort blicken. Jag tittar igen. Jag ser att jag misstagit mig. De är fortfarande där, men de har kommit närmare. Några av dem talar. Man hör ingenting än men jag vet : de existerar. Jag ser detaljer. För mig är det uppenbart att de är mördare, men den sortens rädsla känner jag igen, medan den första var alldeles okänd. De där människorna verkar ha samma ansikte allihop, det är därför de är så skrämmande. De har kortklippt hår, sneda ögon, samma leende uppsyn, samma korpulens, samma längd. Men det handlar inte bara om det, något som förvisso är ovanligt men ändå kan förekomma ibland. – Varför finns det koreaner i Quillebeuf ? Ni vänder er häftigt mot mig, blotta förändringen i min röst måste plötsligt ha fått er att ana min rädsla. – Var ser ni koreaner ? 20
– Ni sitter med ryggen åt dem, vänd er om och titta längst bort på kajen. Ni vände er om, ni satt kvar i den ställningen så länge ni behövde för att förstå vad åsynen innebar för mig. Ni var också rädd, rädd för att jag skulle börja se de där sakerna igen om natten. Ni funderade på hur ni skulle svara mig, det förstod jag också av er tvekan när jag iakttog er. Till sist sa ni : – Visst är de asiater, men varför skulle de vara just korea ner ? – Det vet jag inte. Jag har aldrig sett några. Ni skrattar plötsligt. Jag skrattar med er. Ni säger : – Eftersom ni aldrig har sett några lutar ni åt att tro att de asiater som ni inte känner igen är koreaner, är det så ni resonerar ? – Just det. Ni tittade länge åt koreanernas håll. Sedan vände ni er om mot mig igen och betraktade mig med en så djup och intensiv uppmärksamhet att den hindrade er från att se mig. Tanken på att jag fanns till uppfyllde plötsligt hela ert medvetande. Ni betraktade mig som om ni älskade mig. Det kunde ni göra ibland. Jag säger att jag inte kan göra någonting mot den där rädslan, att jag inte kan undvika den, att jag inte kan förstå den. Ni lyssnar inte på vad jag säger. Ni betraktar mig fort farande med den där blicken som jag aldrig sett hos någon annan än hos er. Koreanerna har kommit närmare oss, de har satt sig ner vid de andra borden. De tittar på oss som de gjorde alldeles nyss. De ler ett grymt leende, som plötsligt ger vika för en sorgsenhet som verkar uppfylla dem för alltid. Men det grymma skrattet 21
kommer tillbaka i deras ansikten. Och det stannar där, stelnar i ögonen, i den halvöppna munnen. Det är detta leende som skrämmer mig, det är det som varslar om de massakrer som jag väntar mig. Jag, kvinnan i den här berättelsen, hon som är i Quillebeuf den där eftermiddagen tillsammans med er, denne man som betraktar mig. Jag fortsatte att vara rädd, även om jag inte talade om det längre. Ni visste det. Det roade er. Ni sa till mig : en billig rasist, det är vad ni är. Jag sa att det var sant. Jag sa vad jag tycker. Jag kunde inte låta bli att skratta heller. Jag sa : – Döden kommer att bli japansk. Världens död. Den kommer att komma från Korea. Det är vad jag tror. Ni, ni kanske kommer att hinna se den i funktion. Ni sa att det var möjligt. Eftersom koreanerna envisades med att sitta kvar vid borden på uteserveringen sa ni till mig att det vore bäst om vi gick in i kaféet. Ni såg mycket väl att jag övervakade koreanernas rörelser, att rädslan fortsatte, att ingen logik skulle ha hjälpt mot den, det visste ni också, och att jag fortfarande, som jag senare skulle skriva i en bok, var lika ömklig, lika förtvivlat enfaldig. Jag gick efter er in i kaféet. Jag följde er alltid överallt, vart ni än gick. Det var nästan tomt den där eftermiddagen på Café de la Marine. Där satt stamkunderna, gästerna från Quillebeuftrakten, och ungdomar som kommit med färjan. Vi kände igen de flesta av dem till utseendet. De höll till i kaféets stora sal, kring värdinnan och en ung flicka, förmodligen hennes dotter. Många av de unga männen arbetade i oljehamnen på andra sidan floden, de stannade nog till på la Marine 22
innan de fortsatte hem till byarna i träskmarkerna, där de bodde. Det fanns turister också, från Ceylon sa ni, och andra också, av olika nationaliteter. Somliga förstod lite franska och skrattade artigt, utan övertygelse, åt de unga männens skämt. Andra förstod helt uppenbart inte ett ord och studerade hotellets matsedlar, torget, människorna, med samma uttryck, samma förvirrade leende. Det var synd, den där högljudda oanständiga konversationen, synd om turisterna, som såg så övergivna ut. Men i övrigt var baren på Hôtel de la Marine ett lugnt ställe. Det där paret hade vi sett i baren på Hôtel de la Marine precis som vi hade sett gästerna i salen, värdinnan och den där unga kvinnan i närheten av henne, och det under en ganska lång stund – de satt där redan när vi kom in i kaféet, det måste de ha gjort, och sedan fick vi plötsligt syn på dem. Vi måste ha tittat på dem utan att se dem och sedan hade vi plötsligt sett dem. För att sedan aldrig mer kunna göra något annat. Först var och en för sig. Och sedan tillsammans. Sammansmälta till en enda färg, en enda form. En enda ålder. De hade självmant gått till den del av baren som var reserverad för tillfälliga gäster. Stamgästerna satt på andra sidan, mot salen. De var ensamma. Förlorade. Ensamma i sommaren. I öknen. Förlorade mitt i ljuset som floden återspeglade mot torget, murarna, kritklipporna, den tvådelade barporten som stod vidöppen. De såg ingenting, ingen. Varken sommarljuset eller floden. Framför dem stod anglosaxiska alkoholisters typiska drycker : svart Pilsen för honom, och för henne en dubbel bourbon. Uppflugna på sina pallar, nästan helt orörliga, med framåt 23
lutade huvuden, hängande, var de en smula löjliga också. De såg ut som växter, någonting i den stilen, mellanting, en sorts företeelser från växtriket, mänskliga plantor, knappt födda förrän de redan var döende, knappt levande förrän de redan var döda. Ja, oskyldiga och straffade ting. Träd. Träd utan vatten och jord, straffade. Dömda att sjunka ihop som människor, där, framför våra ögon. Just då hade jag trott att hon sov, den där kvinnan i baren. Nu tror jag det inte längre. Jag tror att hon blundade men samtidigt lyfte huvudet för att bättre kunna höra rösterna omkring sig, framför allt dem som kom inifrån salen, bland vilka man hörde röster från England. Hon lyssnade på ljudet av de där rösterna och också på vad de sa på sin engelska. Också de var engelsmän från England. När det blev tyst då och då i salen hörde man den där engelskan som de talade med varandra och man kände igen den. Man kunde inte förstå allt de sa. De talade inte på ett sammanhängande sätt utan med långa pauser och så lågt att minsta lilla ljud, någon som talade på långt håll, var nog för att överrösta dem. Men av det lilla man hörde framgick det att de var irriterade därför att de var förhindrade att lämna stället, något odefinierbart fordon hade gått sönder. Om det inte rörde sig om en resa som de hade planerat att göra och som krånglet med fordonet omöjliggjorde. Ibland dök det upp en massa tekniska termer i deras samtal, men de tappade själva en smula greppet om ämnet. Och snabbt lät de saken förfalla. Emellertid hade de, i ett visst ögonblick, talat om en båt. Och i ett annat ögonblick hade de talat om havet. En vindstöt hade dragit genom hamnen, knappt hade 24
man märkt den förrän den lagt sig. Han hade sagt att det var tidvattnet som vände. The turn of the tide… och att havet måste vara underbart, som det var vissa sommardagar. The sea must be marvellously calm. As it is sometimes in summer. Hon, hon lyssnade. Hon log, glad över det, över att havet var lugnt, stilla. Varifrån kom tjuskraften, behaget, det lätta sommartalet hos dessa människor ? Det är omöjligt att veta. Jag vet inte. Utan tvivel från deras ödmjukhet inför döden, säkerligen. Men också från denna skamlöshet. Från denna händelse. Från alla dessa saker sammantagna och från var och en för sig. Utan att man kan säga vare sig varför eller hur. Från floden likaså, från detta ljus som allt badade i, från denna vithet som de vita klipporna spred överallt. Från klippornas vithet och från kritstenen. Från klippornas vithet och havsskummets. Från vitheten hos blått som blandats med sjöfåglarnas vita. Liksom från vindens vithet. Deras ålder är omöjlig att gissa. Det man ser är att hon är avsevärt mycket äldre än han. Men att han har kommit ikapp henne. Att han vägrar att gå fortare än hon orkar, och det sedan många år tillbaka. Att det är slut för henne och att hon ändå fortfarande finns där, i närheten av denne man, att hennes kropp fortfarande är inom räckhåll för hans, för hans händer, överallt, natt som dag. Det syntes att det var slut och samtidigt att hon fortfarande fanns där. Det syntes på samma sätt. Att hon, om han hade lämnat henne, skulle ha dött precis där han lämnat henne, det syntes också. 25
Det hade börjat på det viset, för oss, de där människorna i baren, genom den orörlighet som de befann sig i. Han som såg mot henne, eller ibland mot spegeln bakom barhyllan när den röda färjan anlände och passagerarna gick förbi framför hotellet. Och hon som bara såg ner i golvet. På baren framför dem står den tomma Pilsenflaskan och whiskyglaset som isbitarna nu håller på att smälta i. De hade antagligen druckit en hel del redan före vår ankomst till Café de la Marine. Jag talade med er. Jag sa till er att jag hade beslutat att skriva vår historia. Ni rörde er inte. Ni fortsatte att betrakta den där kvinnan som om ni inte hade förstått att det var med er jag talade. Jag upprepade vad jag hade sagt till er, att jag skulle skriva den historia som vi hade haft tillsammans, den här, den som fortfarande pågick och som inte slutade dö. Ni tittade ut, mot floden, utan att se, ingenting, länge, misstrogen. – Den där historien igen… Det är inte möjligt… – Jag har inte bestämt någonting… Det är inte det. Jag kan bara inte sluta skriva. Jag kan inte. Och när jag skriver den där historien är det som om jag fick er tillbaka, som om jag fick tillbaka de stunder när jag fortfarande inte vet, varken vad som händer eller vad som kommer att hända… varken vem ni är eller vad det kommer att bli av oss… I ögonen drar slugheten förbi, rädslan, och långt där inne den vanvettiga livsglädjen. Ni säger : – Jag är säker på att det är det som ni håller på att skriva just nu, det kan ni inte förneka. – Nej, det tror jag inte… Men jag har tänkt så länge på det, minst två år… Jag vet inte längre. Sanningen att säga vet jag 26
inte längre, just det… Men jag tror inte att det är vår historia som jag skriver. Fyra år efteråt, det kan inte vara samma historia längre… Redan nu är det inte samma historia längre. Och senare kommer den att vara ännu mera annorlunda. Nej… det jag skriver just nu, det är något annat, som vår historia skulle vara infogad i, gå förlorad i, något mycket större kanske… Men den, direkt, nej, det är slut… jag kommer inte att orka… Ni såg inte på mig. Ni höjde rösten. Våldsamheten i era ögon drunknade i en sorts olycka. Ni säger : – Det finns ingenting att berätta. Ingenting. Det har aldrig funnits någonting. Jag svarar efter ett tag : – Ibland, när vi talar med varandra, är det lika svårt som att dö. – Det är sant. – Jag har en känsla av att lidandet inte kommer att upphöra förrän det finns i en bok… först då kommer det att vara slut. Först då kommer det att vara utplånat. Jag upptäcker det med den här historien som jag har med er : att skriva, det är antagligen, det också, att utplåna. Ersätta. – Det är sant att döden inte utplånar någonting. När ni dör kommer historien att bli fantastisk, självklar… Jag ser på er, igen. Ni har bleknat lätt, där, kring munnen. Mycket litet. Men det har skett. Jag lämnar er. I samma ögonblick slutar jag tala till er för alltid och jag talar med er för första gången : – Det borde finnas ett sätt att säga det på, att anknyta till vad ni säger… till den där förvissningen… som får er att njuta så av att tro att det aldrig har varit någonting, någonsin. När väl den där förvissningen blivit en princip skulle man kunna se resten komma runtomkring, ta vara på det som de båda 27
älskande inte kunde ha upptäckt samtidigt. Till exempel att ni inte alls åtrådde mig men att det samtidigt… – Det är i den stunden som man borde förstå om det finns något att göra eller inte med det som har varit – ni ler – eller med det som inte har varit. Jag betraktar er. Jag säger till er : – Det är egendomligt att ni inte förstår. I den stunden är det sak samma om det som finns kvar kommer från det som har funnits eller från det som man tror har funnits… Det finns ingenting längre som kan ge den ena av oss rätt – jag skrattar i min tur – vi har precis samma position. – Ni menar… Ni talar om det som finns kvar nu… i den här perioden… den här sommaren… av det som vi kunde uppfinna en gång, för så många år sedan. Jag betraktar er. Ni vet det inte, säger jag, jag talar om det för er, ni får höra det av mig. – Det fanns någonting första dagen. Ni tvekar. Och sedan säger ni det : – Nej, ingenting. Aldrig. Det har aldrig funnits någonting. – Ni visste inte om det. Vi sitter tysta. Vi tittar på floden. Färjan är nästan tom. Värmen tätnar plötsligt, blir tyngre. Stiltjen blir svår att uthärda. Ni säger : – Ni har uppfunnit åt mig. Jag har ingenting att göra med den historia som ni har haft med mig. – Ni sa motsatsen, en gång, i början. – Jag säger vad som helst, och sedan glömmer jag. Ni vet det – ni ler – men jag är alltid hos er i den förtvivlan som jag skänker er. – Jag vet det. Jag vet också att för mig är det samma sak om ni har sagt det utan att tänka på det, för att göra mig glad, 28
som om ni hade sagt det för alltid. Det finns där. Att någon sa den där saken den där dagen, det är det som kommer att göra att boken skrivs. Boken kommer att vara uppriktig. Om vi har sagt den där saken, eller om vi har hört den sägas genom en vägg, av en annan än er till en annan än mig, skulle det vara samma sak vad boken beträffar, förutsatt att ni har hört det på samma gång som jag, på samma ställe. I en och samma bävan. Vi sitter tysta. Ni börjar titta på floden igen, sedan på nytt mot salen och den där kvinnan i baren som ser ner i golvet. Ni säger : – Tro inte på vad jag säger. Skriv inte mer. – Jag tror på allt ni säger, de osannaste saker, era lögner. Jag tror på allt som ni uttrycker, på alla era ord, era förströdda kommentarer, era dumheter. Och till och med er abstrakta uppriktighet som skär tvärsigenom allt pladder tror jag på. – Skriv inte mer. – När jag skriver älskar jag er inte längre. Vi ser på varandra. Vi slutar se på varandra. Jag säger : – De där orden är skrämmande. – Ja. – Det är vansinnigt vad hopplösheten är nära… När vi talar, menar jag. – Ja. Ni ler. Ni har bleknat lite igen, knappt märkbart, än en gång just där, ovanför läpparna, men det har inträffat än en gång. Jag säger till er : – Jag älskar er inte längre. Det är ni som älskar mig. Ni vet inte om det. Vi går ända fram till staketet. Vi ser på floden. – Det är komplicerat. – Ja. 29
Vi går tillbaka till baren. La Marines värdinna håller på att servera de engelska resenärerna en svart Pilsen och en dubbel bourbon. Vi håller oss vid ingången till salen, långt ifrån dem, helt plötsligt, långt ifrån allting. Under den där sommaren åkte vi till Quillebeuf tre fyra gånger i veckan. Varje dag åkte vi någonstans. Kärleken var alltför nära eller alltför långt borta, vi visste inte vilket längre, det var oundvikligt att det inträffade en dag, att inte veta längre. Vi åkte till Quillebeuf för den skull också för att inte sitta instängda tillsammans i ett hus med vår förtvivlan. I början tog vi flera olika vägar, fyra eller fem, för att åka till Quillebeuf. Till sist hade vi bara behållit en enda, den som gick genom Pont-Audemer. Vi åkte över torgen i denna stad, och tog till vänster, västerut vid utfarten, i stället för att fortsätta rakt uppför den väg som går över högslätten. Det var en liten väg som löpte utmed slätten och Risle-floden. Så fort man kom ut ur Pont-Audemer började sommaren för oss, med vattnet överallt, floden, kanalerna, de vattendränkta ängarna, ålfiskarna, båtskjulen, och långt framför oss Risleflodens breda mynning, månfärgad. Efter vattnet åkte man uppför kullen på en dunkel väg, nästan skrämmande därför att skogen var så tät. Ibland tände vi billyktorna. Man börjar vara i Quillebeuf så fort man kommit upp på sluttningen mot kritstensslätten. I varje kurva kommer man ut ur den mörka skogen och åker genom zoner med bländande solljus. Uppröjda jordlappar i skogens fuktighet, avsedda för boskapen de år när skördarna är dåliga. Sedan lämnar vi ljuset för att på nytt åka tillbaka in i natten. Vi ropar högt av lycka därför att det också är där som sommaren börjar. I växlingarna mellan mörkret och ljuset. I vattnet som forsar överallt. I träskmarkerna som får sitt vatten från källorna. 30
Bördiga som trädgårdar. Det är här, där fälten ligger, där de grå almarna växer, som översvämningen inträffar varje dag. Det sker bortåt den virvlande mynningen. Den unga floden var redan där. Havet slukade allt av salt och sött vatten. Det putsade murarna. Vågorna rusade fram i vinden. Vattenmassorna var likadana just då. På samma nivå och synliga. Men ofta underjordiska också. Med sin kyliga nos vänd i riktning mot solen medan de drog fram strax ovanför ytan genom den svarta jorden. När man kom ut ur skogen körde man in i ett mycket torrt landskap, en stor slätt som vinden ven över, naken, en mager ängsmark avskalad så långt ögat kunde se. Amerika, sa vi. Skogen täcker slättens sydsida, men på själva slätten finns det mycket få träd. Byarna är små, tomma, ett kafé med tobaksaffär för tre bondgårdar, ett kommunalt mejeri och kyrkan, den är hög och kraftig som en fästning. Runtomkring, kyrkogården, tre sekler av döda, bara den upptar ensam hälften av byn. Det finns inga träd, utom små förkrympta päronträd i hörnen av fälten. Det växer dåligt, på grund av den krithaltiga jorden. Ängsmarken är torftig, fälten också. Det är kritan. Den håller inte kvar vattnet. Kritslätten blottas i öst, kanske på grund av havsvinden. Man kommer fram till branten, man åker ner mot träsken som ramas in av bevattningskanalerna, de leriga jordvallarna, det dränerade vattnets raka korridorer, de raka leden av träd med gråa lövverk. Blåsten hugger tag i dem och lyfter dem varje gång den drar förbi. Det är i slutet av träsket mot stranden av Seine, mellan klipporna. Det är längst ner vid dessa klippor. Det är oljehamnen Quillebeuf-sur-Seine. 31
Vi betraktar dem. Plötsligt, de där människorna, framför oss. De kommer så långt bortifrån, det är omöjligt att räkna ut hur långt. De har kommit hit i slutet av den sista resan, i slutet av livet. Det är helt klart, det är iögonenfallande. Där, i denna ödmjukhet inför döden, dessa resenärer som en gåva till oss. Vi klarar oss inte längre utan att se dem, inte heller kan vi handskas med denna trötthet, denna dränkta långsamhet som ständigt står emot upplösningen, detta mirakel i varje ögonblick. Vi vet inte varför vi längtar så efter att se dem, eller hur vi ska kunna bevara minnet av dem inom oss. Vi kan inte heller säga vad det är. Eller hur vi ska kalla det som finns hos dem och som har löpt genom tiden. Det enda vi kunde göra var att vända oss mot den där sidan av salen utan att direkt stirra på dem, som om det inte hade funnits något att se där alls och vi bara satt försjunkna i våra egna tankar. La Marines värdinna hade gått fram mot honom, mot den engelske resenären. Hon hade sagt något på engelska till honom. Hon hade frågat honom hur resan hade gått. Hon hade kallat honom kapten. Glad to see you, Captain. Kaptenen hade sagt att resan hade gått bra. Yes, we had quite a good trip. Kaptenen hade lett mot la Marines värdinna. De kände varandra väl. Glad to see you too, Madame… Det var då som vi såg att kaptenen var klädd i vit seglarkostym. Oljerocken och skärmmössan låg på en pall bredvid honom. Hon, kaptenens hustru. Hon ser ner i golvet. Hennes dolda kropp har blivit synlig. Det syns att den är dödlig. Denna kropp är klädd som en ungdom, i ungdomens slitna trasor, med diamanter och guld på fingrarna, från familjen i Devon. 32
Döden är naken under kläderna, huden, under ögonen också, under deras vilda och rena blick. Då och då skymmer ett skratt den där blicken, och hon hämtar sig efteråt, skrämd av att ha vågat skratta. Då är det kaptenen som hon ser på för att få veta. Och det är då som en förvirring drar över hennes ansikte och gör en tankfull. Värdinnan kommer inte ut i salen igen. Hon stannar där hon står, lutad mot skåpet bakom baren, som om hon vilar sig, hennes blick förlorar sig i riktning mot floden, mot det djupa diket med vatten som skiftar i blått och svart. Hon är fortfarande vacker, la Marines värdinna, med mörka ögon och vit porslinshy, rosig om kinderna, vid läpparna. Då och då ser hon på kaptenen – hon undviker att se på den kvinna som är kaptenens hustru. Hon tvekar, hon skulle vilja säga något mer till kaptenen, sedan är hon tyst. Man får en känsla av att kaptenen inte vill att hon talar med honom, men till sist gjorde hon det. Med en sorts blyg djärvhet sa hon : I want to tell you… nästa år kommer vi inte att träffas. Jag reser härifrån efter sommaren, i september… jag ville säga det till er. Kaptenen stönar till av smärta. Som ett dovt, tragiskt skrik. Han säger : Oh… It’s too sad… Han vänder sig mot sin hustru och ropar helt lågt : She’s leaving in September… Hon har lyft huvudet, hon har också stönat till medan hon skakar på huvudet. Oh, no… no… Värdinnan har tårar i ögonen. Hon säger : jag också… man blir fäst vid människor utan att tänka på det… det är inte dem som man ser oftast… Kaptenen säger : Ni ser hur det är, Madame, det är olyckan med det här livet som vi lever på havet, dessa människor från kaféer och restauranger som vi känner så väl, som är våra vänner och som lämnar oss, som 33
försvinner från trakten eller som dör, yes… det är sant… jag lovar er… som dör… that happens too… det är outhärdligt… Ursäkta mig. Och sedan bad han henne om ursäkt en gång till. Och sedan satt de där alla tre utan att säga något ett litet tag. Och sedan frågade kaptenen värdinnan vad hon skulle göra sedan hon lämnat Café de la Marine. Hon skulle resa till det svarta Afrika med sin man. De skulle ta över en stor dansrestaurang i närheten av Abidjan. Det såg ut att vara en intressant affär. De skulle åka dit på försök under ett år. I väntan på att de skulle bestämma sig slutgiltigt skulle hennes dotter sköta la Marine. Hon ropade på dottern. Det var flickan som vi hade sett tillsammans med henne i salen. Den unga värdinnan kom, hon var vackrare än sin mor, men på samma sätt, med samma märkliga mildhet i blicken. Värdinnan presenterade sin dotter för kaptenen och hans fru. Kaptenen gav henne en komplimang för dotterns skönhet. Hon, hans hustru, lyfte huvudet och hon sa leende att hon verkligen var mycket vacker. Kaptenen sa också : – Vi tycker mycket om er mor. Värdinnan gick tillbaka mot salen. Det var när den unga kvinnan stannade kvar ensam i närheten av oss som vi ett kort ögonblick trodde att hon trots allt var olik sin mor. Att hon var mindre subtil än hon, mindre benägen att se in i människors själar, att det inte var mycket som fattades, visst inte, men att det där som gjorde hennes närvaro så utsökt inte desto mindre hade försvunnit för alltid med henne, modern. Vad som hade hänt var följande. Den unga värdinnan hade inte bara genast börjat tala med kaptenen, som om det var lätt att tala med kaptenen, hon hade sagt att hon hade känt 34
honom i hela sitt liv, som om det hade intresserat kaptenen huruvida hon kände honom eller inte. Hon hade sagt : – Varje sommar såg jag er när ni kom tillbaka från en resa. When I was little… Every year, every summer… I used to see you… Kaptenen hade lett artigt mot la Marines unga värdinna. Han såg trots allt lite förvånad ut, och hon, hon hade fortsatt att vara förvissad om sin rätt att tråka ut honom med sin egen existens. Det var uppenbart att hon ville veta mer om kaptenen och hans hustru än hennes mor ville. Och det som hennes mor aldrig hade frågat, det frågade hon honom om : – Så ni är alltså alltid ute och reser. Det hade varit ett mycket pinsamt ögonblick för oss alla. Det blir tyst mellan kaptenen och den unga flickan. Kaptenen är förvånad, men han fortsätter att le älskvärt mot dottern till sin vän värdinnan. Och hon, hon kan inte veta varifrån hans förvåning kommer. Men kanske förstår hon just då att hon borde ha anat att den resa som de där människorna företog inte hade någonting att göra med den resa som hon alltid hade föreställt sig och att hon inte borde ha ställt några frågor. Bredvid kaptenen lyfte kvinnan som såg i golvet huvudet och hon betraktade den unga värdinnan. Och då, plötsligt, förstod den unga värdinnan någonting och hon rodnade av förvirring. – Excuse me. Kaptenen log mot den unga värdinnan. Alla hade varit rädda för en annan fråga som hon skulle ha kunnat ställa. Men hon hade inte hunnit. Och krisen var över. Kaptenen sa att de faktiskt reste mycket, att de levde mycket på havet. Den unga värdinnan, fortfarande röd i ansiktet, sa, som för 35
att ursäkta sig, att hon var mycket intresserad av resor. Att hon själv aldrig hade gjort någon resa än. Men hon går inte därifrån ; hon väntar. Plötsligt såg vi henne bättre : det var en person som inte kunde avstå från det hon hade beslutat. Hon frågade en gång till vart de reste. I vilken del av världen, på vilka hav, men hon frågade som ett barn, som en envis liten flicka, en liten flicka som trampar i klaveret också. Precis som om hon hade rätt att få reda på det. Sedan hejdade hon sig, förskräckt över att ha vågat. Kaptenen såg det och han förstod också att hon hade rätt att få reda på det, han hade börjat tycka om den unga värdinnan precis som han hade tyckt om hennes mor. Kaptenen skrattade. Han sa : God… How can I possibly tell you… Hon som ser ner i golvet lyfte på huvudet och hon skrattade med sin man. Vi skrattade också. Kaptenen talade om resor de gjort ganska nyligen. Han talade om Malaysia, om Malacka, om Sundaöarna. Sonda Islands. Hade hon hört talas om dem ? Hon sa att hon kände till namnen, Java, Sumatra, Singapore, men att hon naturligtvis inte kunde placera dem, eller mycket dåligt. Utom kanske Malacka, på grund av sundet, det hade hon sett på kartan. Just det, var inte Malaysia det där stället i världen där det fanns så många öar att det såg ut som en hel kontinent på kartan… en kontinent som, hur skulle hon uttrycka det, såg ut som om den slitits sönder av en explosion ? Kaptenen sa : Just det. Det är rätta ordet. That’s it. Det är vulkanerna i havet som har åstadkommit det… Har ni lagt märke till alla de där små öarna som ligger utslängda gruppvis i the Pacific… Just det, the Pacific, det är ett hav som är fullt av vulkaner och hajar… det är just vad det är, Stilla havet… Den unga värdinnan sa också att alla i Quillebeuf kände till båten som de sett komma och ge sig av igen, att det var en 36
stor yacht. Kaptenen sa att det behövdes en stor och mycket robust båt för de långa resorna, de långa färderna över haven då de inte gick i land någonstans, for instance the sea of Oman, eller the bay of Bengal, eller om man till exempel ville fortsätta upp mot Manilla eller tvärtom ner mot Australia… Sedan sa kaptenen : – Så ligger det till… det var hela historien… Och han sa inte något mer. Den unga värdinnan gick fram till folket från trakten i andra änden av baren. Och vi, vi bytte plats, och vi vände oss mot floden, mot de platta vattenmassorna. Plötsligt hörde vi kaptenen sjunga, mycket lågt, en sorgsen melodi som vi inte kände igen, antagligen en sorts gammal engelsk foxtrot. Och hon återgick till att se ner i golvet. Jag betraktar dem. Jag säger till er : – Att leva kärleken som förtvivlan. Ni ler och jag i min tur ler mot er. – Att alltid vara på flykt, som brottslingar. Ni frågar mig hur djupa de små malajiska haven är. Jag sa att de var grunda, att de var hundrafemtio till tvåhundra meter djupa, men att det var i de där regionerna som man kunde stöta på avgrundsdjup på tio kilometer. Det var antagligen vulkankratrarna som hade slitit sönder den första kontinenten. Men jag trodde att de djupaste avgrunderna fanns i närheten av Korea, halsbanden av skärgårdsöar som hade sträckt sig ända fram till polernas gränstrakter. Jag sa att sådana där långa båtresor som varade i veckor, månader förblev de underbaraste stunderna i livet för dem som hade upplevt dem. Att jag redan hade sagt det i böcker, att jag sa det igen, att det var slut, att det aldrig skulle komma tillbaka. 37
Liksom ett föremåls eller en levande varelses ålder som varar en viss tid och som aldrig kommer tillbaka. Vi ser på dem igen. De sitter båda två med halvslutna ögon i en vila som inger svindel. De har hela jorden som hem på sin resa som aldrig tar slut, resan över haven. Det står skrivet i deras ansikten som garvats av solen, av vinden. Framkomna hit i kväll, som i slutet av alla färder fram och tillbaka, i slutet av den senaste resan, i början av den som kommer. De satt där framför oss, fortfarande indragna i en stor kärleks ofantliga möda. Ni säger att något har hänt dem. En yttre omständighet som har med deras historia att göra, kanske en olycka, en rädsla, plötsligt, som hade fått dem att undra vilken tid som deras kärlek egentligen skulle få leva. Var det inte alltid en tid som sköts upp till senare. En tid som stympats av förhoppningar. Den tid som de tillbringade just i det här ögonblicket i Quillebeuf, där, framför oss, på Café de la Marine, denna väldiga tid, av ingenting, av sysslolöshet, det var den som de hade funnit för att leva sin historia. – Tiden. – Ja. Men kaptenen kanske var där för att gömma sig på havet ? Efter ett mord ? Och hon kanske gömde sig för en tro, eller för en rädsla som hon dränkte i whisky varje dag när kvällen kom ? Vad vi anade var att de måste ha upplevt en viss motgång tillsammans och att det var genom den som de lärt känna varandra så väl att de till sist blivit en och samma varelse 38
både i lycka och sorg, både i brott och oskuld, och det ända till den yttersta gräns som en gemensam död innebar och som de alltid hade undvikit av någon anledning som inte spelade någon roll. Vad vi inte visste var hur långt en sådan kärlekshistoria hade gått, vilket djup den gudomliga lögnen hade nått innan den ena eller den andra av de älskande hade upptäckt den skillnad som det första förräderiet orsakat. Hon, kaptenens hustru. Ser ner i golvet, redan dold i döden. Det inger en sorts hänförelse, man får lust att fatta hennes händer, hennes ansikte, att begrunda den blå färgen i hennes ögon, upplöst i en sorts ljust töcken. Hon lyfte på huvudet, hon såg på la Marines värdinna, hon som ska resa till Elfenbenskusten, hon vinkade åt henne som för att säga adjö och hon log mot henne. Sedan såg hon på nytt ner i golvet. Allt blev tyst och orörligt igen. Det enda som hördes var de spridda ljuden från samtal i salen. Den skanderade melodin som kaptenen sjöng mycket lågt. Och känslan som brett ut sig överallt i baren på grund av det där misstaget som den unga värdinnan varit nära att begå, beträffande vilken sorts resa dessa sjöfarare egentligen gjorde. Den unga värdinnan. Hon håller sig lite på avstånd från sin mor och de andra. Hon tittar mot kaptenen. Hon kommer inte att närma sig honom mer under denna eftermiddag. På kajen skrek någon till. Vi gick ut på torget. 39