9789186033989 by Smakprov Media AB

Jag var inte Stasispion Min egen ber채ttelse

Marianne Ersson

Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon. (Inledningen till Processen av Franz Kafka) Mot angrepp kan man värja sig. Mot förtal är man maktlös….Förtal fyller en till brädden med smuts, man kvävs, därför att man inte kan värja sig. (Ur Herta Müllers Nobelföreläsning 2009)

Förord Att bli anklagad för att vara spion utan att vara det är ytterst påfrestande. Det är min slutpoäng i ett brev till Birgitta Almgren, sedan hon pekat ut mig som stasiagent i sin bok Inte bara spioner. I boken omtalas jag som Nr 6, visserligen inte med namns nämnande men med så många detaljer att Expressen snabbt spårar upp mig. Ett år tidigare hade Almgren suttit hemma i vår soffa i Hudiksvall. Vi hade diskuterat hennes tidigare bok om Stasi, DDRs hemliga polis, som jag gillar. Vi konstaterade att vi hade ungefär samma uppfattningar om det forna DDR. Inte kunde jag drömma om att hon drygt ett år senare skulle ”avslöja” att jag varit agent för denna diktaturstat och ge mig det föga smickrande omdömet att jag var Stasis förmodligen smartaste agent. Almgrens bok bygger på material från bland annat Säpo, ett material som är hemligstämplat. Almgren får som hittills enda forskare ta del av akterna. Men för att få det har hon varit tvungen att hos Högsta Förvaltningsdomstolen överklaga såväl Säpos som Kammarrättens beslut. I domslutet åläggs Almgren restriktioner vad gäller publiceringen av uppgifter. Hon får inte ta kontakt med de personer hon skriver om. Inte heller får hon publicera uppgifter om dem på ett sådant sätt att personerna skulle kunna identifieras. Vidare får författaren inte avslöja källor i någon form. Eventuella anteckningar ska förstöras senast den 30 juni 2011. Som forskare borde Almgren ha frågat sig om det överhuvudtaget är möjligt att skriva en vetenskaplig rapport med de inskränkningar som domen innehåller. Men efter forskarkollegors uppmuntran och troligen med tidspress börjar hon arbetet. Som jag kan konstatera vid läsningen av artikeln om mig och min förre make hinner hon inte kontrollera fakta och utövar ingen källkritik. I hastigheten citerar hon fel ur akterna och misstolkar uppgifter. När jag vid min läsning upptäcker så många felaktigheter i kapit-

let om Nr 6 har jag svårt att fria mig från tanken att det även i de övriga kapitlen förekommer fel. Rena lögner blandas med fakta, felavskrivningar varvas med vantolkningar av akterna och resultatet blir en grotesk och fabulerad Romeo-och-Julia-historia, en historia där den ena partnern i ett förhållande utnyttjar den andre i sitt spionage. Denna historia påstås vara en skildring av min förre makes och mitt liv. Vi skildras som genomruttna människor som utan att blinka säljer ut Sverige till främmande makter. Vilka uppgifter vi lämnar ut till DDR framgår däremot inte alls. Almgren både sårar och kränker oss och vår son och låter påskina att vårt liv styrs av Stasi i DDR. Hösten 2011 kommer jag att minnas som en period då all tid och kraft går åt till att rentvå mig från de ogrundade anklagelserna. Det har varit en lång och omständlig process. Ibland har det varit svårt att veta vilket steg som skulle bli nästa. Jag som aldrig varit i klammeri med rättvisan vet inte hur jag ska hantera situationen. Det känns som att stå avklädd på en scen. Motparten levererar påståenden medan jag till en början inte har ett endaste motargument, eftersom jag varken har tillgång till Säpos eller Stasis akter. Jag har bara mitt rena samvete men det hjälper inte långt i detta sammanhang. Det har stundtals varit oerhört tufft att stå nästan ensam i mediernas motvind. Tack vare Svenska Dagbladets reporter Mikael Holmström har bilden av det förslagna spionparet blivit en helt annan. Genom ett gediget och noggrant researcharbete har Holmström i flera artiklar visat att Almgrens bild av oss är helt fel. Dokumenten i Säpos arkiv pekar åt ett helt annat håll, i Berlin i Stasis arkiv finns inga akter om varken mig eller min förre man och uppgifterna från den före detta stasiofficeren att Stasi haft stor glädje av mina fina rapporter är inte ens värt trycksvärtan. Hudiksvall i januari 2013 Marianne Ersson

Innehåll

Expressens plötsliga besök i september 2011 Mitt intresse för Tyskland väcks Berlin Flykten genom Harz Artikeln i Expressen På privat besök i Leipzig På officiellt besök i Leipzig Jugendweihe – kommunistisk konfirmation Mitt första brev till Almgren Vanmakt och förtvivlan Som universitetslektor i Greifswald Guldkalven i DDR - en Trabant Bachstrasse 27 Varutillgång Möten med människor – och Stasi? Wir sind überall – vi finns överallt Med boken i handen Säpo kontaktar JK Min första kontakt med flygvapnet 1980 Från menig till kapten På skarpt agentuppdrag Att träda fram i media ingen självklarhet Nr 6 erkänner uppdrag – Romeo-strategi? Den hemliga akten om mig – hos Säpo Annorlunda höstdagar i stugan Reportaget i SvD utlöser mediastorm Artikeln i SvD och Almgrens kommentarer Reaktioner i pressen och på bloggar Erkänner uppdrag Keine Hinweise – inga upplysningar Två frikännande dokument Öppna Säpos Stasiarkiv!? Kammarrättens svar på mitt överklagande Regeringens vitbok Säpos svar Almgren åter hos Säpo i januari 2012 Tre artiklar i DN Förundersökning läggs ner Efterord Bilagor

sid 11 sid 13 sid 19 sid 31 sid 36 sid 43 sid 46 sid 48 sid 51 sid 53 sid 55 sid 58 sid 61 sid 64 sid 67 sid 71 sid 77 sid 79 sid 80 sid 83 sid 87 sid 92 sid 93 sid 99 sid 102 sid 104 sid 106 sid 107 sid 109 sid 111 sid 112 sid 114 sid 116 sid 117 sid 118 sid 120 sid 121 sid 123 sid 125 sid 127

Expressens plötsliga besök i september 2011 Många människor minns exakt vad de gjorde den 11 september 2001, för min del kommer jag aldrig att glömma den 12 september 2011. Den dagen rycks jag brutalt ur min stillsamma och trivsamma vardag till ett veritabelt inferno med anklagelser om spioneri för DDR:s räkning. Det ringer på dörren och maken och jag tittar på varandra. Vem ringer på dörren klockan 11 en vanlig måndag förmiddag? Samtidigt söker ett annat reportageteam upp min exmake i Härnösand. Utanför vår dörr står två okända människor som presenterar sig som journalist och fotograf från tidningen Expressen. De räcker fram några hophäftade blad som visar sig vara utdrag ur en bok som ska publiceras inom några dagar. Den heter Inte bara spioner skriven av Birgitta Almgren.

Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR ? lyder reporterns öppningsfråga Jag drar efter andan och säger något i stil med att det har jag inte varit, det måste vara fel. Reportern frågar om jag inte är Marianne Ersson och det kan jag ju inte förneka. De visar i utdraget på ett ställe där det påstås att jag erkänt spioneri. Jag går direkt i fällan och släpper in dem i vårt hem, men har sinnesnärvaro att förbjuda fotografering av mig. Det måste bringas klarhet i vad det här handlar om! Har jag i detta läge ett val? Stänger jag dörren skriver reportern ändå en artikel och då har jag försuttit min chans att förklara hur saker och ting ligger till, släpper jag in henne kanske jag kan rätta till vad som blivit fel men där misstog jag mig. Jag var vid det tillfället helt ovetande om hur kvällspressen arbetar. Vi sitter runt soffbordet i vardagsrummet och där blir jag fotograferad i smyg, något som jag blir varse då tidningen utan att fråga mig publicerar bilden den 4 november. Jag ombeds läsa det sju sidor långa utdraget men det är svårt att samla tankarna. Hela min tillvaro har rämnat. Jag skulle ha lämnat ut hemliga uppgifter till ett land vars regim jag aldrig någonsin sympatiserat med! Tankarna trängs i huvudet och jag måste försöka hålla huvudet kallt trots allt och svara på frågor. Det dunkar SPION, SPION, SPION mellan tinningarna. Jag uppfattar det som att journalisten utgår ifrån att uppgifterna i boken är sanna och jag befinner mig hela tiden i försvarsposition. Jag har ingen betänketid och framför allt inga dokument som skulle kunna bevisa 11

min oskuld. Normalt i en rättsstat är den anklagade oskyldig tills domstolen fällt sin dom. Nu befinner jag mig i den absurdaste av situationer. Bevisbördan läggs på mig men i Almgrens domstol är jag redan dömd skyldig. Så gott det går försöker jag förklara och lägga tillrätta felaktigheter och påpekar att allt kommit lite snabbt på och en del saker minns jag inte så direkt. Det har

ju trots allt gått 25 år sedan jag arbetade i Greifswald i forna DDR. Min make som sitter bredvid mig är ett mycket gott stöd och när han pratar får jag ett kort andrum att tänka efter. Jag griper efter pappret flera gånger för att läsa ett nytt stycke, det är inte fråga om strukturerad läsning och samtalet blir därefter. Det blir många omtag men versionen blir densamma, inte som när man ljuger då det lätt blir olika versioner. Vid ett tillfälle tvekar jag om jag ska ljuga eller tala sanning. Det är när reportern tar upp uppdraget som jag utförde åt SSI (Sektionen för särskild inhämtning, den svenska underrättelsetjänsten). Jag har aldrig någonsin berättat för någon om det, inte ens för min nuvarande make. Det var en hemlighet mellan mig och SSI. En svensk tiger! Efter en kort etisk överläggning i mitt inre medger jag uppdraget eftersom det ju i alla fall står nämnt i boken och på så vis kommer det att bli allmänt känt inom en snar framtid. Jag hoppas SSI inte tar illa upp! Idag är jag glad att den etiska kompassen fungerade och jag kan säga att jag talat sanning under hela intervjun. Vi samtalar i nästan tre timmar. När det är dags att bryta upp tillfrågas jag om de får ta en bild. Jag vill inte vara med på bild men går med på att fotografen tar en så kallad anonym bild, där ingen kan känna igen mig. Den tjuvfotograferade bilden är jag fortfarande helt omedveten om. De tackar för sig och tar med sig utdraget för det får inte lämnas kvar. Huvudet är helt tomt. När de lämnar oss förstår jag plötsligt att de har skaffat sig ett scoop och ett gott underlag för en smaskig artikel i sin tidning. De är glada och nöjda, jag är förvirrad, ledsen, uppbragd och känner en vanmakt stiga upp. Vad är detta, var kommer allt ifrån, hur ska jag kunna bli rentvådd? I detta tankekaos är det svårt att tänka klart. En fallucka har öppnats och jag befinner mig i fritt fall mot något bottenlöst svart. Chocken sitter i några dagar men långsamt växer en handlingsplan fram som inte är förutsägbar utan hela tiden tar nya riktningar beroende på vad som just hänt i frågan. Detta är mitt första och förhoppningsvis sista möte med Expressen.

Mitt intresse för Tyskland väcks Jag erinrar mig en av sommarens absolut bästa baddagar som mina föräldrar och jag tillbringar i Sandviken, en liten familjestrand ute på Hornslandet i Hudiksvalls skärgård. Det som tilldrar sig min uppmärksamhet är ett äldre par som också njuter av solen och badet. Så småningom förstår jag att de kommer från Tyskland. Från skolan har jag tre års studier i tyska men att tala tyska har jag nästan inte övat alls. Jag säger några ord på tyska, vi får kontakt och en mycket stapplande konversation tar sin början. Jag dricker mitt livs första kopp nescafe. Vi sitter alla tre runt en uppochnervänd fiskelåda och dricker kaffe ur plastkaffekoppar i tidstypiska röda och blå färger och äter kex. Vi berättar om oss själva för varandra. Jag har träffat Walter och Heide Schiemann från Hannover. Herr Schiemann är apotekare och äger

Framför brasan i Lissler. 13

Albert Schweizer Apotheke nära centrum i Hannover. Fru Schiemann är hemmafru och sköter om deras sju barn, fast vid den tiden har några redan flyttat hemifrån. Jag har just tagit realexamen och ska börja på gymnasiet till hösten. Jag bor med mina föräldrar och min storebror i en villa i Hudiksvall. Året är 1963 och jag är 15 år. Paret Schiemann och jag hittar varandra och vänskapen fördjupas år efter år tills de i hög ålder avlider. Innan herr och fru Schiemann åker hem till Tyskland besöker de min familj i vårt hem. Som vanliga svenskar bjuder mina föräldrar på kaffe med dopp på kvällen. Vi förstår av deras förvånade miner att något inte stämmer och långt senare inser jag att paret överraskas av att bli serverade kaffe så sent på kvällen. En annan sak jag lägger märke till är att vårt sätt att angripa ett kakfat är svenskt. De äter småkakor först och sedan bullar! Så var jag inte uppfostrad. Idag kallar vi detta kulturmöte och det är en alldaglighet för den moderna människan men då var det något alldeles nytt för mig.

Fru Schiemann och författaren. 14

Innan Heide och Walter Schiemann åker hem till Tyskland får jag erbjudandet att fara med till Hannover, där de bor. Det går inte detta år men vi kommer överens om att hålla kontakt och de har redan nu bestämt att de ska komma tillbaka påföljande år och då ska jag ha ett pass i ordning. Jag brevväxlar med mina nyfunna vänner och mitt intresse för tyska ökar. Året därpå kommer de tillbaka och har en gäst med sig till mig. En ung medarbetare i herr Schiemanns apotek, Conny.

Informationsblad vid gränsen. 15

Informationsblad. Lägg märke till uppmaningarna ”Kasta inte bort bladet, ge det vidare!” 16

Hon ska bo hos oss och hon och jag hittar varandra direkt. Vi har två roliga veckor tillsammans och jag visar henne Hudiksvall och vi gör cykelutflykter i Hälsingland. Som alla tjejer har vi mycket att prata om och min tyska flyter allt lättare. Mina föräldrar skjutsar oss till Dalarna där Schiemanns hyr samma stuga som året innan. Paret Schiemann är på sätt och vis typiska tyskar. I Lissler vid Österdalälven njuter de av ensamheten i skogen. De vandrar och bryter loss det timmer som fastnat vid stranden efter flottningen. På kvällarna tar Herr Schiemann ner gitarren från väggen och då konkurrerar tyska folkvisor med suset i talltopparna. Efter några oförglömliga dagar i stugan far vi alla fyra mot Tyskland via Rottneros och västkusten. Heide vill se platsen där Selma Lagerlöf levt. Dagens tyska turister söker nog samma sak som Schiemanns men författarnamnen är andra. Under resan agerar jag tolk och på något vandrarhem, där vi skulle övernatta får jag frågan, var jag lärt mig så bra svenska. Det känns lite lustigt. I Hannover möter jag min nya stora familj. Alla barnen bor inte hemma men det är alltid många människor i huset. Speciellt många är det tisdagar och torsdagar då bastun är igång. Då bjuds många vänner och bekanta in. Efter bastun sitter vi och samtalar och kvargen som ofta serveras med röda vinbär smakar fantastiskt. Horisonterna vidgas, tyskan blir allt bättre och snart löper den utan problem, den smyger sig till och med in i mina drömmar. Språkfönstret står vidöppet, ord läggs till ord men mina ögon och öron upptäcker också det som man lite slarvigt och schablonmässigt säger är Det tyska. Genom möten med människor lär jag mig det tyska sättet. Onkel Franz som sitter i rullstol berättar om kriget och ute på stan ser jag krigsinvalider, det är för mig helt nya bilder. Walter lär mig tysk historia. Han berättar hur han och hans familj måste fly från sitt älskade Allenstein i Ostpreussen under andra världskrigets slutskede. På en liten handdragen kärra hade de lastat vad de kunde ta med sig, vid handen små barn. Så tog de sig västerut och hamnade så småningom i Hannover. Men Walters språk är krångligt och på tyskt sätt spar han alla verb till sist men inte nog med det, han stoppar in bisatser i bisatserna. Det kräver uppmärksamhet och koncentration och i samtalen med Walter övar jag förmågan att hålla ihop det som hör ihop. Mitt tyska språk är fortfarande idag oerhört präglat av Walters sätt att uttrycka sig. Ytterligare två somrar får jag tillbringa i Hannover och människor som möter mig på tyska idag frågar om jag kommer från norra Tyskland på grund av mitt sätt att tala. För att riktigt markera att jag 17

Vid gränsen någonstans i Niedersachsen. verkligen hör till familjen ändras redan under den första sommaren tilltalet herr och fru Schiemann till mamma och pappa. Under den kanske mest receptiva åldern i mitt liv möter jag den tyska kulturen och tycker om den. När jag 1966 tar studentexamen känns det helt naturligt att jag ska flytta till Uppsala och börja studera tyska. Både Walter och Heide är sedan många år borta men högst levande i mitt minne och jag har om än sporadiskt kontakt med deras barn. Vid ett tillfälle åker vi till gränsen till DDR men i familjen Schiemann som i många andra familjer talar man vid den här tiden om drüben (där borta) och die Zone (zonen). På andra sidan gränsen ser jag vakttornen och soldater med skjutklara kalaschnikovs. Jag hoppar upp på en bom för att se bättre. Hundarna skäller och fastän jag vet att jag står på rätt sida känns det obehagligt och det känns isande kallt inombords. I skolan har jag hört talas om Tysklands delning men jag hade inte kunnat föreställa mig att gränsen är så brutal. Den delar landet i en öst- och en västdel och skiljer släkt och vänner åt och klipper av familjeband. När jag står där på bommen och tittar in i DDR blir gränsen så påtaglig. Människorna på andra sidan varken kan eller får hälsa på sina släktingar i väst, vi på andra sidan kan inte heller bara åka över. Senare i Berlin skulle jag uppleva gränsen på ett otäckare sätt. 18

Berlin Den 6 maj 1966 tar jag studenten. Folkdanslagets medlemmar som under några år dansat efter min fiol har smyckat en vagn med blommor och ballonger och på den dras jag hem. Det är en fin dag att minnas, inte utan spänning. De muntliga förhören som hålls sista skoldagen kunde leda till att man körde det betyder att man inte hade klarat sig. Vi sitter hemma och väntar men ingen telefonsignal kommer från skolan utan jag skjutsas dit på sena eftermiddagen. Alla elever har klarat sig den här dagen och vi kastar som brukligt ut mösspappret genom fönstren innan vi rusar ut på skolgården för att ta emot gratulationer från släkt och vänner. Åtta års skolgång på Läroverket är till ända, nu väntar universitetsstudier. Under det sista skolåret har jag lärt känna en tysk student Freimut, som arbetar som lärare på skolan. Mitt stora intresse för tyska och hans kanske lite försiktigare intresse för svenska flickor för oss samman. Hösten 66 skriver vi båda in oss vid Uppsala Universitet, han läser ryska, jag läser in studentkursen i latin. I februari är kursen i latin slut. Jag har levt snålt under hösten och kunnat spara en del av studielånet. Pengarna räcker till en termins studier vid Freie Universität Berlin. Achim och Gretel Kauffmann, goda vänner till Freimuts föräldrar, låter oss generöst bo i deras lägenhet i Lichterfelde West en förort i Västberlin. Vi får varsitt rum, annat var inte att tänka på! Jag minns tydligt kylan i det kalla stenhuset trots att det är nästan sommar. Det finns ingen centralvärme i huset och bara vardagsrummet värms upp. På kvällen när jag lägger mig kryper jag ihop som en liten boll för att minimera ytan mot dunbolstret. Lite i taget sträcker jag ut mig i sängen och sover gott när hela sängen blivit varm. Morgnarna är bryska. Badrumsfönstret står öppet dygnet runt och jag försöker göra processen kort där inne. Sen väntar tant Gretels omsorgsfullt tillredda frukost. Efter ett för mig ganska lätt språktest får jag tillträde till föreläsningar och seminarier. Jag anmäler mig till litteraturföreläsningar