Blodsmagi.indd 2
2012-11-06 09.13
Översättning: Carina Jansson
Blodsmagi.indd 3
2012-11-06 09.13
Thus is the fruit of the earth taken, its flesh torn. Thus is it given over to standing, toward rot. It is the principle of corruption, the death of what is, the birth of what is to be. You are wine. Richard Selzer, Mortal Lessons
Blodsmagi.indd 5
2012-11-06 09.13
ETT Jag är Josephine Darly, och jag tänker leva för evigt.
7
Blodsmagi.indd 7
2012-11-06 09.13
TVÅ SILLA Det är omöjligt att veta vem man egentligen är innan man har vistats ensam på en kyrkogård. Gravstenen var kall mot min rygg, pressade det tunna tyget i t-shirten mot svetten som rann nerför huden. Skymningen tvättade bort alla kyrkogårdens skuggor och skänkte den en känsla av mittemellan: varken dag eller natt, utan ett grått, gråtande ögonblick. Jag satt med korslagda ben och boken i knäet. Under mig växte spretigt gräs på mina föräldrars gravar. Jag borstade bort smutsen från bokens omslag. Den var liten som en pocket, såg så obetydlig ut i mina händer. De mahognybruna pärmarna var mjuka och nötta efter många års användning och färgen hade bleknat i hörnen. Sidorna hade en gång varit förgyllda, men också det hade skavts bort. Jag slog upp boken, läste inskriptionen igen, viskade den för mig själv för att göra den verkligare.
Anteckningar om transformation och transcendens O, kunde detta skammens fasta kött få töa, smälta, lösas upp i dagg. – Shakespeare 8
Blodsmagi.indd 8
2012-11-06 09.13
Det hade varit ett av pappas favoritcitat. Ur Hamlet. Pappa brukade recitera det varje gång Reese eller jag stormade ut ur ett rum för att tjura. Han sa att vi inte hade någonting att klaga på jämfört med prinsen av Danmark. Jag mindes hur hans blå ögon betraktat mig över kanten på glasögonen. Boken hade kommit med posten i eftermiddags, inslagen i brunt omslagspapper och utan avsändare. DRUSILLA KENNICOT stod det med stora bokstäver på paketet, som en uppmaning. I ena hörnet satt sex frimärken. Det luktade blod. Minnet av den där speciella kopparlukten klibbade i svalget. Jag blundade och såg strimmor av blodstänk på bokhyllor. När jag öppnade ögonen igen var jag fortfarande ensam på kyrkogården. Inne i boken låg ett tjockt, olinjerat papper, vikt tre gånger, med ett meddelande. Silla, började det. Jag ryste varje gång jag såg mitt namn skrivet med den gamla sirliga, lutande handstilen. Nedre delen av S:et ringlade in i oändligheten.
SSilla, jag känner din förlust som vore den min egen. Jag kände din far i nästan hela hans liv, och han var en kär vän. Jag beklagar att jag inte kan närvara vid minneshögtiden, men är förvissad om att hans livsgärning hyllas och att han blir djupt sörjd. Om det kan finnas någon tröst, hoppas jag att det är denna bok. Här finns de hemligheter han fullbordade. Årtionden av forskning, en livstids kunskap. Han var en utomordentligt begåvad magiker och helbrägdagörare, och han var stolt över dig och din styrka. Jag vet att han skulle önska att du fick denna förteckning över hans arbete nu. 9
Blodsmagi.indd 9
2012-11-06 09.13
Sänder mina varmaste förhoppningar om din och din brors framtid. Det var bara undertecknat med Diakonen. Inget efternamn, inga kontaktuppgifter. Kråkor skränade, flög upp mellan gravstenarna en bit bort i ett svart moln som skar genom luften med flaxande vingar och hesa kraxningar. Jag betraktade dem mot den grå himlen när de flög västerut, i riktning mot mitt hus. Antagligen för att trakassera blåskrikorna som bodde i lönnen på framsidan. Vinden blåste mitt korta hår mot kinderna, och jag drog tillbaka det. Jag undrade vem den här Diakonen var. Han påstod sig ha varit pappas vän, men jag hade aldrig hört talas om honom. Och varför påstod han något så otroligt och löjligt som att pappa var magiker och helare, när han bara hade varit latinlärare på high school? Men trots det visste jag utan minsta tvivel att jag höll i en bok som min pappa hade skrivit – jag kände igen hans fina, känsliga handstil, med små snirklar på varje stort L och perfekt vinklade R. Han hade avskytt maskinskrivning och brukade tjata på Reese och mig om att vi måste lära oss skriva läsligt för hand. Reese hade kompromissat genom att skriva med tydliga versaler, men jag hade varit för betagen av vild, snirklande skrivstil för att bry mig om läsbarheten. Var den än kom ifrån, hade den här boken varit pappas. När jag bläddrade igenom den såg jag att varenda sida innehöll rad efter rad av perfekt skrift och noggrant ritade diagram som bredde ut sig som spindelnät. I diagrammen fanns cirklar inuti cirklar, grekiska bokstäver eller underliga bildtecken och runor. Där fanns trianglar och oktogoner, pentagram, kvadrater och sjuuddiga stjärnor. Pappa hade gjort små noteringar i marginalen, plitat ner deskriptiva stycken på latin och skrivit ingredienslistor. 10
Blodsmagi.indd 10
2012-11-06 09.13
Nästan alla listor innehöll salt och igenkännliga saker som ingefära, vax, fingernaglar, speglar, hönsklor, kattänder och färgade band. Men där fanns också ord jag inte kände igen, som carmot, småborre och nardus. Och blod. Varenda lista innehöll en droppe blod. Listorna var magiska formler. För att hitta borttappade föremål, för att välsigna nyfödda barn och för att avvärja förbannelser. För att skydda mot ondska. För att se på långt avstånd. Förutspå framtiden. För att läka alla tänkbara sjukdomar och skador. Jag bläddrade vidare medan hjärtat bultade av förundran och fasa. Jag kände upphetsning också, som smaken av elektricitet i munnen. Kunde det vara på riktigt? Pappa hade inte varit någon avancerad skämtare och raka motsatsen till fantasifull, även om han alltid älskat gamla böcker och hjältesagor. Det måste finnas en formel jag kunde prova. Ett försök. För att se. Tanken gav mig blodsmak i munnen igen. Den klibbade vid bihålorna och rann som sotig rök genom strupen. Jag höll boken mot näsan och drog ett långt, renande andetag. Och jag inbillade mig att jag kände doften av honom i boken. Min pappa. Inte det betvingande blodet som hade dränkt hans skjorta och mattan under hans kropp, utan den lätt oljiga lukten av cigaretter och tvål när han kom till frukostbordet varje morgon, efter en dusch och ett snabbt bloss på altanen. Jag lade boken i knäet och blundade tills pappa var där, satt mitt emot mig med ena handen på mitt högra knä. När jag var liten brukade han komma in i mitt sovrum innan det var dags att släcka, klappa på mitt knä när han satte sig på sängen. Jag drog mig närmare, tills jag kunde luta huvudet mot hans axel eller klättra upp i hans famn medan han berättade förkortade versioner av litterära klassiker. Mina favoriter hade 11
Blodsmagi.indd 11
2012-11-06 09.13
varit Frankenstein och Trettondagsafton, och jag bad om dem om och om igen. På kyrkogården kraxade ännu en kråka, en enstöring som långsamt flög efter sina kusiner. Jag höll upp boken med båda händerna och lät den slås upp var den själv föredrog. När de fladdrande sidorna valt uppslag sänkte jag boken och tittade på formeln: Regeneration.
För att skapa liv. För noggrann applicering vid infektion eller kallbrand. För att stärka blommor. Diagrammet var en spiral inuti en cirkel, som smalnade av mot mitten som en orm. Jag behövde bara salt, blod och andedräkt. Enkelt. Jag ritade en cirkel på marken med en pinne och tog upp ett paket koschersalt ur plastpåsen med ingredienser som jag hittat hemma i köket. Saltkristallerna glittrade mellan de tunna grässtråna när jag strödde ut dem runt cirkeln. Placera föremålet i cirkelns mitt, hade pappa skrivit. Jag bet mig i läppen. Jag hade varken något sår eller led av kallbrand. Och det var för sent på hösten för blommor. Men en liten hög döda löv hade samlats vid gravstenen mitt emot mig, och jag reste mig upp för att välja ut ett bra exemplar. När jag hade satt mig igen lade jag försiktigt det skrynkliga lönnlövet i cirkeln. Kanterna var svarta och veckade, men jag kunde fortfarande se röda strimmor i ådrorna. Träden här omkring hade inte tappat så många löv än, så det här låg antagligen kvar sedan förra vintern. Det hade sugit åt sig mycket tid på kyrkogården. Nu kom den svåra biten. Jag tog upp fickkniven ur jeansen, fällde ut bladet, höll spetsen mot vänstra tummen och tvekade. Det vände sig i magen när jag tänkte på hur ont det skulle 12
Blodsmagi.indd 12
2012-11-06 09.13
göra. Tänk om den här boken med trollformler var ett stort skämt? Var jag knäpp som ens tänkte försöka? Det var omöjligt. Magi fanns inte på riktigt. Men den var skriven med pappas handstil, och han hade ald rig varit elak på det sättet. Och han var inte knäpp – vad folk än sa. Pappa hade trott på det här, annars skulle han inte ha ödslat tid på det. Och jag trodde på pappa. Det måste jag. Hur som helst var det bara en droppe blod. Jag tryckte knivspetsen mot huden, som veckades men inte brast. Jag skakade i hela kroppen. Snart skulle jag få veta om magi fanns på riktigt. Den elektriska, ilande skräcken smakade skarpt på tungan. Jag skar djupt. Ett kvävt skri slapp ur mina hårt sammanpressade läppar när blodet vällde upp mot huden, mörkt som olja. Jag höll fram handen och stirrade på den tjocka droppen som slingrade sig nerför tummen. Smärtan var en bultande värk som pumpade hela vägen upp genom armen och lade sig obekvämt till rätta i axeln innan den avtog. Min hand darrade, men jag var inte rädd längre. Snabbt lät jag en, två, tre droppar blod falla ner på lövet. De samlades i mitten av det, i en liten pöl. Jag lutade mig framåt och tittade på blodet, som om det kunde titta tillbaka. Jag tänkte på pappa och hur mycket jag saknade honom. Det här måste vara på riktigt. ”Ago vita iterum”, viskade jag långsamt och lät min utandning svepa över lövet och krusa den lilla blodpölen. Ingenting hände. Vinden ryckte i mitt hår igen, och jag kupade händerna runt lövet för att skydda det. Jag kikade ner och undrade om mitt latinska uttal hade varit för dåligt. Jag nöp till om min skadade tumme och lät mer blod samlas och droppa ner. Sedan upprepade jag frasen. 13
Blodsmagi.indd 13
2012-11-06 09.13
Lövet skälvde till under min andedräkt. Kanterna vecklades ut som spirande blomknoppar fotograferade i tidsintervaller. Det röda i mitten spred sig, sträckte sig mot lövets toppar och blev mättat, skimrande grönt. Lövet låg där i cirkeln, platt och friskt som om det vore nyplockat. Någonting som krafsade i gräset fick mig att plötsligt rycka till och titta upp. En pojke iakttog mig, med stora ögon.
14
Blodsmagi.indd 14
2012-11-06 09.13
TRE NICHOLAS Jag skulle vilja säga att jag kom till kyrkogården för att söka efter mitt förflutna, av sentimentalitet eller nostalgi. Men jag kom dit för att ta mig så långt bort som möjligt från min psykotiska styvmor. Vi hade ätit middag; hon, pappa och jag runt det långa bordet i den tjusiga matsalen. Jag fingrade på den vita linneduken och undrade om Lilith skulle blotta ögonvitorna och börja rabbla bibelverser baklänges om jag spillde några droppar vin på tyget. ”Ser du fram emot skolan i morgon, Nick?” frågade pappa och lyfte sitt eget vinglas till munnen. Han försökte presentera mig för alkohol successivt och kontrollerat, som om jag inte hade bekantat mig med det på skoltoaletten redan innan jag fyllde fjorton. ”Lika mycket som jag ser fram emot att kana nerför ett berg av rakblad.” ”Så farligt är det inte.” Lilith drog av en köttbit från gaffeln med tänderna – hennes version av ett utmanande hånleende. ”Säkert. En ny skola i början av sista läsåret mitt ute i ingenstans. Det blir nog jättebra.” Hon plutade med sina botoxläppar. ”Såja, Nick, jag tvivlar på 15
Blodsmagi.indd 15
2012-11-06 09.13
att det blir svårare för dig att dra dig undan och bli utstött här än det var i Chicago.” Jag ställde avsiktligt ner glaset för hårt, så att rött vin skvalpade ut på bordsduken. ”Nick!” Pappa blängde på mig. Han hade fortfarande slips på sig, trots att han varit hemma i flera timmar. ”Pappa, hörde du inte vad hon …” ”Du är nästan arton år gammal, Nick, och du måste börja …” ”Hon är trettiotvå! Om någon ska bete sig moget är det väl din kära hustru?” Jag reste mig upp. ”Men det blir väl så när man gifter sig med någon som är tretton år yngre.” ”Du får gå från bordet”, sa pappa lugnt. Han var alltid lugn. ”Tack.” Jag tog upp en sparris och gjorde honnör för Lilith med den. Hon hade vunnit den här ronden överlägset. Det gjorde hon alltid, eftersom hon hade pappa lindad runt lillfingret. När jag gick ut i hallen hörde jag Lilith säga: ”Ingen fara, älskling. Det är sådant man har blekmedel till.” Jag bet ihop, ryckte åt mig en munkjacka ur garderoben och smällde igen ytterdörren bakom mig. Om jag varit hemma kunde jag ha joggat ett kvarter hem till Trey, och så kunde vi ha gått till ett kafé eller hem till Mikey för att skjuta utomjordingar på hans Xbox. Men i stället stod jag ensam på en bondgård i Missouri utan någonting i närheten bortsett från en förfallen gammal kyrkogård. Jag tuggade i mig sparrisen medan jag satte av över grusgången och drog upp dragkedjan i jackan. Solen hade gått ner bakom skogen runt huset, så allt var ganska mörkt. Men himlen ovanför var fortfarande blek. Bara några enstaka stjärnor tittade fram. Jag stack händerna i fickorna på munkjackan och gick mot träden. Jag kunde se kyrkogården från mitt sovrum, och nu var ett lika gott tillfälle som något annat att ta reda på om jag kunde hitta morfars grav. Morfar hade dött i somras och testamenterat hela sin egen16
Blodsmagi.indd 16
2012-11-06 09.13
dom till mig – som bara hade träffat honom en gång, när jag var sju, och som bara mindes att han var sjuk nästan hela tiden och skrek åt mamma om saker jag inte begrep. Men jag antar att åldern kan ställa till det i skallen på folk och jag var hans enda levande släkting förutom mamma, som inte pratade med någon av oss längre. En fin liten familjehistoria. Men så kastade sig Lilith och pappa över vad som en gång antagligen hade varit ett charmigt lantställe och ersatte alla pitto reska gamla tapeter med svartvit, själlös art deco. Om bara deras sexliv hade varit lika slätstruket. Lilith hade ägnat flera dagar åt att åma och kråma sig över egendomen. ”Vilken perfekt atmosfär för en författare!” ”Åh, älskling, det är underbart! Titta på utsikten!” och ”Jag ska aldrig betala tretusen dollar för en designerkappa igen!” Okej, det där sista sa hon aldrig, men det borde hon ha gjort. Det värsta var att pappa planerade att vara borta fyra dagar i veckan, flyga till Chicago för att hålla kontakten med alla sina stackars klienter. Så inte nog med att jag befann mig i en bondhåla där den mest populära samlingsplatsen var snabbmatshaket Dairy Queen – jag var dessutom fast här ensam med Lilith. Jag behövde åtminstone bara stanna i några månader, fram till examen. Och jag hade åtminstone bara missat en månad av läsåret, så jag skulle faktiskt kunna ta examen. Jag sparkade mig fram mellan träden. Jag kunde inte skilja på en ek och en alm under de bästa av omständigheter, men nu när solen gått ner var det becksvart i skogen och träden trängdes omkring mig som ett slags höghuskomplex för ekorrar. Och insekter och grodor, som surrade och snattrade så ljudligt omkring mig att jag inte var säker på att jag skulle kunna höra min egen röst. Marken var täckt av flera lager med gamla löv, och när de yrde upp runt mina fötter kände jag den angenäma lukten 17
Blodsmagi.indd 17
2012-11-06 09.13
av förruttnelse och mögel. Jag snubblade nästan några gånger, men viftade med armarna och lyckades ta stöd mot ett träd. Det var roligt att sparka sig fram genom löven och busksnåren, på samma sätt som det hade varit roligt att springa genom hopkrattade lövhögar i trädgården när jag var liten. Mamma brukade få löven att dansa, och de svävade upp över huvudet på mig och störtbombade mig. Hon sa att de var små skalbaggsflygplan och … Alltså, nej. Det var därför jag inte ville vara i Yaleylah. Allt påminde mig om mamma, och om allt jag inte borde tänka på. Inne i huset stannade jag framför varenda dörr och undrade vilket rum som hade varit hennes. I köket undrade jag om hon själv hade lärt sig att laga den där suveräna pastasåsen, eller om hennes mamma hade hjälpt till. Hade hon tittat ut på kyrkogården, som jag kommit på mig själv med att göra innan jag gick och lade mig i går kväll? Eller hade hon varit helt ointresserad av spöken? Det var sådant jag aldrig skulle få veta, eftersom hon var i Arizona och låtsades att jag inte fanns. Jag kom ut ur skogen ganska plötsligt. Jag hade inte ens lagt märke till att det börjat ljusna. Mellan mig och den förfallna kyrkogårdsmuren fanns en väg – egentligen bara två hjulspår övervuxna med ogräs. Jag gick fram till den vittrande stenmuren och klättrade över utan besvär. En smal, liten måne flinade mot mig bredvid ett fåtal utspridda stjärnor. Himlen var lilaaktig och klar. Och kyrkogården sträckte ut sig minst fyrahundra meter innan den tog slut vid en stor, hög häck som avskilde den från vår närmaste granne. Det verkade oförskämt att fortsätta sparka i gräset nu när jag befann mig på en kyrkogård, så jag saktade farten och gick tyst vidare. De flesta av gravstenarna var i svartnad granit eller marmor, och inskrifterna var nötta och otydliga i mörkret. Jag kunde urskilja vissa namn och några datum, från arton-någon18
Blodsmagi.indd 18
2012-11-06 09.13
ting-någonting. Lusten att röra vid dem var oemotståndlig, så jag gick med utsträckta händer, klappade en och lät fingrarna glida över en annan. Den var kall och sträv, och smutsig. Vid några av gravstenarna klängde döende blommor. Det fanns inget märkbart mönster i gravarnas placering; så fort jag tyckte att jag hade hittat en rad vek den av i en skev oval eller tog slut. Jag riskerade inte precis att gå vilse, eftersom jag lätt kunde se den svarta skogen runt mitt hus i ena änden och grannens i den andra. Jag undrade vilka som bodde där och om fälten i söder tillhörde dem eller någon annan. Det var alldeles tyst, förutom det svaga surret av insekter från skogen och enstaka skrin från kråkor som kraxade till varandra. Jag såg en flock av dem flyga iväg och retas med varandra, och jag kände att jag slappnade av. Hos de döda kropparna kunde jag åtminstone finna lite frid. De hade antagligen vittrat ner till damm vid det här laget. Utom morfar, kanske. Jag spanade efter en ren, ny gravsten. Jag undrade om jag skulle ha tyckt om honom, om jag någonsin hade hälsat på. Det kunde jag ha gjort. Borde ha gjort, antagligen. Men jag hade aldrig känt honom och pappa pratade aldrig om mammas släkt, så oftast tänkte jag inte ens på den. Ingen idé att grubbla över det nu. Någonting rörde sig. En staty, ungefär tre meter framför mig. Jag stelnade till och dök ner bakom en knappt två meter hög obelisk. När jag kikade runt hörnet insåg jag att statyn var klädd i jeans och t-shirt och hade hårspännen som glittrade lila i månskenet. Jag var en idiot. Tjejen satt på marken med ryggen mot en gravsten som såg ny ut. En bok låg uppslagen bredvid henne och en blå plastpåse fladdrade mot hennes ena knä. Hon var mager, med flikigt, kort hår som stack upp på ett dramatiskt sätt som jag verkligen gillade. Som om jag kunde dra fingrarna genom det utan att hon 19
Blodsmagi.indd 19
2012-11-06 09.13
skällde på mig för att jag förstörde hennes frisyr (som vissa tjejer jag skulle kunna nämna), för det skulle inte göra någon större skillnad. Jag öppnade munnen för att säga hej, men avbröt mig när hon tog upp en fickkniv och tryckte den mot tummen. Vad i helvete? Efter en kort tvekan, när hon pressade ihop läpparna, skar hon sig. Nej. Blodet rann nerför huden och jag tänkte på min mamma med plåster på alla sina fingrar. Jag mindes när mamma stuckit sig i fingret och smetat blod på en spegel för att visa mig bilderna som vaknade till liv i den, eller lät en droppe blod falla på en liten plastdinosaurie och viskade ett ord som fick stegosaurien att vifta på sin taggiga svans. Jag ville inte minnas det, ville inte inse att det inte hade varit vår egen, privata sorts galenskap. Tjejen lutade sig framåt och viskade till lövet på marken framför sig. Det skälvde till, vecklade ut sig och blev klargrönt. HERRE-jävlar. Hon tittade upp på mig. Jag gapade. Inte en chans i helvetet att jag verkligen hade sett det där. Det var inte möjligt. Inte här. Inte igen. När jag stängde munnen hävde hon sig upp på fötter och gömde fickkniven bakom ryggen. Jag gick runt gravstenen och lyfte blicken från lövet till hennes ansikte. ”Förlåt”, lyckades jag få fram. ”Jag råkade bara gå förbi, och jag såg …” Jag sneglade på lövet igen. ”Såg vad?” viskade hon, som om hon hade något i halsen. ”Ingenting … ingenting. Bara dig.” Hon såg fortfarande vaksam ut. ”Jag känner inte dig.” ”Jag heter Nicholas Pardee.” Jag brukade inte presentera mig så, men det var som om jag måste säga hela mitt namn här på kyrkogården. Som om det var viktigt. ”Jag har just flyttat in i 20
Blodsmagi.indd 20
2012-11-06 09.13
det gamla huset bredvid kyrkogården.” Jag lyckades hejda en grimas. Snacka om klyschigt. Hej, jag har flyttat in i gamle Har leighs spökhus och jag gillar att traska omkring på kyrkogårdar. Jag brukar ha en stor hund som heter Scooby med mig. ”Åh, just det.” Hon tittade i riktning mot mitt hus. ”Jag hörde det. Jag heter Silla Kennicot. Vi bor där borta.” Hon viftade med kniven mot grannhuset tills hon plötsligt verkade minnas att hon höll kniven i handen och gömde den bakom ryggen igen. Jag drog ett djupt andetag. Okej, så hon var min granne. Och i min ålder. Och snygg. Och kanske konstig i huvudet. Eller så var jag det. För det var inte möjligt att det här verkligen hände. Jag, en snygg tjej och vad som sett ut som … nej. Nej. Jag kände mig stickig, som om det plötsligt börjat växa piggsvinstaggar längs hela ryggen. Jag ville säga något sarkastiskt för att lätta upp stämningen, för att hitta balansen igen, men i stället sa jag något urtöntigt. ”Silla – jag har aldrig hört det namnet förut. Det är fint.” Hon tittade bort, och hennes ansikte blev stilla som glas. När hon svarade var rösten skör nog att splittras i tusen skärvor. ”Jag heter egentligen Drusilla. Min pappa var latinlärare.” ”Åh, latin. Jaha.” Var. Förfluten tid. ”Det betyder ’stark’ eller något liknande.” Hon fick det att låta ironiskt. Vi tittade på varandra. Jag slets mellan lusten att gripa tag i henne och skrika att jag visste precis vad hon hade gjort och att hon måste sluta innan någon blev skadad … och att låtsas att vi var normala båda två och att jag inte brydde mig om blod. Kanske var hon bara en dum brud som skar sig, eller så hade det varit en olyckshändelse. Jag visste inte tillräckligt mycket om henne. Det kanske inte hade någonting med min mamma att göra. Jag kanske inte hade sett någonting, egentligen. Jag vägrade låta blicken glida tillbaka ner till lövet. 21
Blodsmagi.indd 21
2012-11-06 09.13
”Har du tagit examen?” frågade hon. Jag hajade till och svarade med lite för hög röst. ”Nej. Jag börjar skolan i morgon.” Jag gav henne mitt bästa sneda leende. ”Jag längtar.” ”Sista året, antar jag?” ”Ja.” ”Då har vi nog inga lektioner ihop. Jag går tredje.” ”Jag är värdelös på historia”, erkände jag. ”Jag läser en avancerad kurs.” Hon drog på munnen, och äkta humor gjorde hennes ögon smala. De såg inte lika spöklikt stora ut. Jag skrattade. ”Fan.” Silla nickade och tittade ner. Medan vi pratat hade hon dragit foten genom den uppdragna cirkeln på marken. Nu fanns där bara en massa streck och bitar av torrt gräs och löv. Inga spår av något underligt. Lättnaden gjorde mig modigare. ”Är handen okej?” ”Eh, hm.” Hon tog fram händerna och lade den hopfällda kniven i fickan. Hon hade ringar på samtliga fingrar, såg jag när hon spärrade ut dem och granskade sin tumme. Den var blodig. ”Klorhexidin”, utbrast jag. Det var vad mamma hade använt. Jag hatade lukten. ”Va?” ”Du borde använda det till att, hm, tvätta såret.” ”Det är inte så farligt. Bara ett litet stick”, mumlade hon. Vi omgavs av tystnad, bortsett från det avlägsna kraxandet från de där kråkorna. Silla öppnade munnen, tvekade och suckade mjukt. ”Jag borde gå hem och ta hand om det.” Jag önskade att jag kunde komma på något mer att säga. Men jag slets mellan en önskan att glömma vad jag kanske hade sett och viljan att kräva en förklaring. Allt jag visste var att jag inte ville att hon skulle gå. ”Ska jag följa dig?” 22
Blodsmagi.indd 22
2012-11-06 09.13
”Nej, det är lugnt. Det är så nära.” ”Okej.” Jag böjde mig ner och tog upp den lilla boken åt henne. Den såg enkel och gammal ut, och saknade titel. ”En gammal släktklenod?” skämtade jag. Silla stelnade till med halvöppen mun, som om hon blev rädd, men brast sedan i skratt. ”Ja, precis.” Hon ryckte på axlarna, som om vi just delat ett roligt skämt, och tog emot boken. ”Tack. Vi ses, Nicholas.” Jag lyfte ena handen och vinkade. Hon gav sig av, nästan helt ljudlöst. Men jag fortsatte höra mitt namn, som lät långt och lite exotiskt med hennes dämpade röst, efter att hon hade försvunnit in i skuggorna.
23
Blodsmagi.indd 23
2012-11-06 09.13
FYRA SILLA När nätdörren slog igen bakom mig hörde jag telefonsvararen ta emot farmor Judys samtal. ”Hej, ungar, det drar ut på tiden här, antagligen för att jag hällde vodka i Margies bål. Jag missar middagen, men ring om det är något jag ska köpa med mig. Ses.” Bra. Jag skakade av upphetsning och ville prata med Reese innan hon kom hem. När jag gick genom hallen mot köket tänkte jag på Nicholas Pardee, som nästan hade sett mig utföra magin. Det hade inte slagit mig att jag måste vara försiktig på kyrkogården – jag var den enda som brukade gå dit. Nicholas morfar, mr Harleigh, hade begravts på den nya kyrkogården på andra sidan stan som alla andra. Det var bara tack vare en speciell förfrågan i pappas testamente som han och mamma fått sina gravar så nära huset. Men Nicholas hade varit bekymrad för min hand och tittat på mig med en väldigt besynnerlig, fascinerande min. Som om han kände till min hemlighet. Fast det kunde han inte. För om han hade sett lövet, skulle han ha trott att han inbillade sig. Ingen trodde på magi. Jag nickade för mig själv, som om jag godkände mitt eget resonemang, tände ljuset i köket och lade boken på bordet. Sedan 24
Blodsmagi.indd 24
2012-11-06 09.13
skruvade jag på vattnet och sköljde av tummen under kranen. Volanggardinerna över diskbänken fladdrade i brisen som svepte in genom det öppna fönstret och jag föreställde mig att jag sjöng veckans favoritlåt ur någon musikal medan mamma nynnade med bredvid mig och skalade potatis i sitt älsklingsförkläde, det med kaninerna. Förklädet låg vikt i en låda bredvid ugnen nu. Jag torkade handen och tittade på såret. Snittet efter den vassa kniven var litet och slätt, och det sved. En del av mig kunde fortfarande inte tro att trollformeln hade fungerat, och att jag faktiskt hade skurit mig för att prova den. Att jag hade varit tuff nog. Jag vände mig om, lutade ryggen mot bänken och tittade på boken. Det nöp till i magen och jag kände lungorna dra ihop sig. Magi fanns. Jag hade förvandlat det där lövet med bara några streck på marken, mitt blod och några små ord. Magi fanns, och min pappa var inte tokig. Lättnaden var så tung att jag måste sätta mig vid bordet. Allt jag kunde höra var det svaga tickandet från golvuret i hallen och min egen andhämtning. Jag tryckte armbågarna mot bordsskivan och höll ihop händerna. Mina fötter trummade mot trägolvet, snabbt, som om de försökte springa långt, långt bort. Men jag kunde inte hejda dem. Jag ville springa, skrika, flyga upp i skyn och skratta medan jag tittade ner på den nya världen. För två timmar sedan hade jag varit vilsen, bara en tjej med två döda föräldrar och en arg, avvisande bror. Nu visste jag att pappa levde vidare genom boken med trollformler. Genom magin. Ett leende gled över mitt ansikte. Jag föreställde mig en mask mot huden; klargul och blå, med guldglitter överallt och glada, rosa blommor i mungiporna vid det breda smilet. Klockan var åtta. Reese skulle komma hem när som helst. Jag kunde inte koncentrera mig på läxorna medan jag väntade, men jag var inte hungrig och huset var städat och rent. Jag hade ägnat 25
Blodsmagi.indd 25
2012-11-06 09.13
mycket tid de senaste månaderna åt att städa och laga mat för att hålla mig sysselsatt och distraherad, men ett badrum tålde inte hur mycket rengöringsmedel som helst. Jag reste mig upp i alla fall. Det bruna omslagspapperet som boken levererats i låg på golvet vid dörren. Jag skrynklade ihop det och slängde det i återvinningshinken under diskbänken. Jag plockade ur diskmaskinen och arrangerade om tusenskönorna i vasen i matsalen. Jag sopade trägolvet i hallen och runt alla mattorna i arbetsrummet och farmor Judys sovrum. Inte ens när jag var klar med köket hade jag samlat ihop tillräckligt mycket damm och skräp för att fylla skyffeln. Jag torrmoppade överallt utom på pappas kontor, men behövde inte ens skaka av dammduken eftersom jag hade gjort det för bara två dagar sedan. Sedan hämtade jag en av Reeses pocketböcker, en historisk mordgåta. Den började med blod, och jag kunde inte läsa den. Så jag bläddrade i en av farmor Judys vänstervridna tidningar, och orden simmade runt på sidorna och fick mig att tänka på runor och magiska ingredienser. En bildörr slog igen utanför huset. Hjärtat bultade hårt, och jag blundade och drog ett djupt, lugnande andetag. Reeses välbekanta fotsteg klampade upp på verandan och nätdörren öppnades. Jag tryckte trollformelboken mot bröstet när jag gick för att möta honom. Reese stod halvt innanför, halvt utanför tröskeln med nätdörren mot rumpan och skrapade lera från kängorna. Han var två år äldre än jag och borde ha varit uppe på Kansas State och pluggat för sin kandidatexamen. Men han hade skjutit upp intagningen när mamma och pappa hade dött, och jag kunde inte förmå mig att protestera. När han vände sig om för att gå in hajade han till och slog 26
Blodsmagi.indd 26
2012-11-06 09.13
ut med ena handen. Den tog i dörrkarmen. ”Herregud, Sil, vad fan gör du?” Jag höll fram boken med båda händerna, som en offergåva. ”Vad är det här?” Han klampade in och ryckte oförsiktigt åt sig boken. Jag svalde en gnällig protest och bet mig i läppen. Reese rundade mig och gick in i köket. Han slängde plånboken på bordet och boken bredvid innan han öppnade ett skåp för att ta ut ett glas att fylla med vatten. ”Var kommer den ifrån?” Hans bristande intresse gjorde mig bestört. ”Den är pappas”, svarade jag. Han hejdade sig med glaset halvvägs till munnen. Sedan ställde han försiktigt ner glaset på diskbänken och vände sig om. Hans käkar var spända. ”Här.” Jag öppnade boken, tog ut Diakonens meddelande och höll fram lappen mot Reese. Långsamt, som om hans hand rörde sig genom vatten, tog han emot den. Jag iakttog hans ansikte när han vecklade ut papperet och läste. Han behövde raka sig. Huden var mörkare än någonsin, eftersom han jobbade så mycket utomhus med de andra skördearbetarna nu för tiden. Solen hade förgyllt hans hår och sjunkit in i hans porer. Det fick honom att se äldre ut. Eller så berodde just det mer på mamma och pappa. Han fick ett hårt drag över munnen och två mörka fläckar på kinderna. Plötsligt skrynklade han ihop lappen i näven. Jag rusade fram. ”Reese!” ”Det är skitsnack”, sa han, tog upp boken och bläddrade igenom den. ”Nej, det är det inte!” ”Vill du att det här ska vara sant?” Han gick fram och slängde boken på bordet igen. ”Det är sant.” Jag tog tag i hans näve och bände upp fingrarna 27
Blodsmagi.indd 27
2012-11-06 09.13
för att komma åt lappen. Mina fingrar skakade. ”Det är galenskap. Om den här boken var pappas bevisar det bara vad alla sa. Han var galen och han gjorde det medvetet.” Tungan kändes torr mot gommen. Jag hade, som vanligt, ingenting att sätta emot Reeses fruktansvärda övertygelse. ”Just det, Sil. Medvetet. Han planerade att skjuta henne.” Reeses röst skälvde. Han knöt nävarna, som om han tänkte boxa till väggen igen. ”Nej.” Jag skyndade mig tillbaka till bordet och tog upp boken. ”Jag har provat. Magin fungerar, jag …” ”Skitsnack.” Hans skarpa tonfall slog hål på min glada mask, och den gled ner från ansiktet. Reese lade armarna i kors. ”Snacka inte skit, Silla. Jag är trött och på dåligt humör.” ”Det gör jag inte.” Min röst var resonlig, inställsam. ”Det fungerade. Jag förvandlade ett dött löv, Reese, och om magin fungerar var pappa inte tokig. Han gjorde inte vad de säger att han gjorde.” ”Säg det, Silla. Dödade mamma. Det är vad de säger, för det var vad som hände.” Jag skakade på huvudet och lade långsamt ifrån mig boken igen. ”Titta på den, verkligen titta. Sedan ska jag visa dig.” Jag måste ut. Jag gick genom hallen och ut på baksidan, och sprang nerför altantrappan till gräsmattan. Syrsor och cikador skrek i mörkret. Jag blundade och såg mamma och pappa, sammanslingrade i en stor blodpöl. Blodet rann mot mina skor men jag kunde inte röra mig, bara stirra och stirra och andas in luft som klibbade av blod och död. Skulle det ha hjälpt att klösa mig i ögonen tills minnet av dem liggande på kontoret var bortrivet för alltid? ”Silla.” Reese kom ut ur huset. Han hade boken med sig. 28
Blodsmagi.indd 28
2012-11-06 09.13
”Varför tror du inte på honom?” vädjade jag. ”Jag såg …” Reese sträckte sig efter mig, tog tag i min arm. ”Jag såg dem, precis som du gjorde. Varför ser du inte nu?” Jag ryckte åt mig armen. ”Det gör jag.” ”Du ser vad du vill se, Silla. Har du någonsin hört talas om den här diakonen? Nej. Vi vet ingenting om honom, om han finns på riktigt eller inte. I bästa fall är det här ett sjukt skämt, i värsta fall är det någonting som pappa verkligen trodde på. Och det bevisar inte att han är oskyldig, det bevisar att han var ett psykfall.” Magin är äkta, Reese. Världen är annorlunda i kväll. Jag suckade tungt. Han kunde inte veta utan att se. Kunde inte tro. ”Han var vår pappa. Jag vet att han inte gjorde det.” Reese slängde boken i gräset. ”Det gjorde han – polisen bevisade det ju, för guds skull. Det fanns inga tvivel. Det spelar ingen roll om några skumma trollformler fungerar – det var pappa som sköt. Sheriff Todd var pappas vän. Tror du inte att han skulle göra allt i sin makt för att …” Han tystnade och skakade frustrerat på huvudet. Vi hade pratat om det här förut. ”Han gjorde det inte. Magin …” Reese avbröt mig genom att slå ut med handen i luften. Men sedan gick ilskan ur honom. ”Humlan”, sa han, och när han närmade sig igen drog jag mig inte undan. ”Det har gått tre månader. Du måste acceptera det.” ”Som du har gjort?” Han lade armarna om mig och jag lutade mig mot hans bröst. Hödamm kittlade mig i näsan och jag kände lukten av svett och motorolja. Välbekant och solitt, som Reese alltid hade varit. Hur kändes det att vara så övertygad som han? Att vara självsäker och stark, att boxa av sig ilskan mot en vägg, att jobba bort den ute på fälten? ”Precis”, svarade han. Ordet dröp av bitterhet och det var en 29
Blodsmagi.indd 29
2012-11-06 09.13
lättnad att Reese inte tyckte om det, även om han trodde att pappa hade dödat henne. Han fick inte heller ihop det. ”Jag be höver en öl”, sa han efter en stund. ”Vill du ha en?” ”Nej.” Jag var bedövad nog ändå. ”Var är farmor?” ”Hon lurar av mrs Margaret och Patty Grander alla pengar de har.” ”Ja just det, det är falskspelarkväll.” Han lade huvudet på sned och ett kort ögonblick trodde jag att han skulle be om ursäkt för att han skrikit. Men då skulle jag också tvingas be om ursäkt. I stället suckade han. ”Jag gör några mackor, okej?” ”Okej. Jag … stannar här ute en stund.” Reese nickade och gick in. Mina sneakers sjönk långsamt ner i gräset. Jag väntade på att jorden skulle växa upp över mina vrister och vader och knän, hålla mig fast tills jag förvandlades till sten.
30
Blodsmagi.indd 30
2012-11-06 09.13