9789174637779

8 snällt simmade ut till båten. Till att börja med var det problem att ta sig över relingen men till slut listade den ut att man kunde klättra upp för ankarkättingen. Den annonserade alltid med högljudda jamanden sin önskan att få åka iland med gummibåten därför på den tiden vägrade den att simma iland. Men att ta sig tillbaka till båten för egen maskin gick av någon anledning bra.

Innan Donna och jag realiserade våra planer på en längre seglats, seglade vi några månader runt den panamanska övärlden och lärde känna Las Perlas Arkipelagen ganska ingående.

De nattliga seglatserna till Perlas Islands och de okända vikarna där lokalbefolkningen nogsamt såg efter oss blev en del av vårt liv.

Fiskarbefolkningen lärde ut hur man undvek de osynliga reven, hur tidvattnet utnyttjades för att segla in i omöjliga passager och vid ett tillfälle delade de med sig det hemligaste av allt; var de rikaste musselbäddarna var belägna. De berömda felfria pärlorna hörde numera till undantagen men trots det upprätthölls arkipelagens namn, Las Perlas, av en handfull pärlfiskare. Öbefolkningen på Las Perlas är till övervägande del svart, vilket kan förvåna eftersom invånarna på Stilla Havskusten i övrigt bara består av mestiser eller indianer.

Leddie, vår trofaste vän på en av öarna, berättade en kväll då vi satt samlade runt brasan på stranden, att stranden vi satt på, plantagen han skötte om, fiskevattnen han fiskade i, hade så småningom blivit hans egendom på ett egendomligt sätt.

Hans förfäder hade importerats från Jamaica för att arbeta med byggandet av Panama-kanalen och den lilla procent som överlevde fick senare tillstånd att bosätta sig i landet. Det stora flertalet valde att söka sig till Atlantkusten men andra nappade på erbjudandet att bosätta sig på Las Perlas, som då var i det närmaste obebodda. Familjer bildades, boplatser befästes, små byar växte så sakta upp och snart insåg man att ingen ägde vare sig land eller hus.

De levde alltså på lånad mark och kanske på lånad tid. Slutligen fick öbefolkningen igenom ett lagförslag som tillerkände dem "the settlers rights", d.v.s. land och vatten som brukats och bebotts av en familj i en generation skulle bli garanterade äganderätten. Detta beslut stimulerade ett utökande av den brukade jorden på ett dramatiskt sätt. Mark som hittills stått orörd måste snabbt kontrolleras av en familj innan en annan hann före. Det förde med sig en veritabel kapplöpning för att markera reviret för respektive hushåll. De tålmodiga började med att slipa sin machete för att sedan gå lös på den nästan ogenomträngliga vegetationen med tanken att röja upp tillräckligt för att odla rotfrukter eller ris. Andra hade på vissa ställen funnit ett snabbväxande ogräs, marijuana, vilket var fröet till idén att bli plantageägare. Stora områden av djungeln brändes ned och den snabbväxande plantan planterades i prydliga rader. Denna metod att lägga under sig mark var snabb och effektiv och de relativt stora arealerna tillerkände dessa familjer med tiden ett visst anseende och stor respekt.

Leddie, som ärvt sin plantage av sin far, misströstade dock en aning därför att vissa byråkrater från fastlandet hade varit på besök och haft åsikter om plantagens storlek. Han hade blivit erbjuden ett omöjligt val; att bränna av halva plantagen eller att skaka galler ett tag. När han hade ledsagat de