9789185845798

Isporten Del 1:Väktaren och stenarna

a mer!” ”Man vill bara läs nande!” än sp och ”Fantasifull bok!” sta nä l til ”Längtar

”Bästsäljarkvalitet!”

Kim M. Kimselius

Elever på n Öster malmsskola

1

Jonna Berggren

Andra titlar i Isportenserien om Johanna och Mads: Isporten del 2: Trolldräparen Isporten del 3: Striden i Isstaden Isporten del 4: Flygarnas kamp

Miljö och hållbarhet På OLIKA vill vi värna det hållbara och klimatkloka läsandet. Vi väljer att betala lite mer för att trycka lite närmare och för att trycka miljömärkt.

Vi ser det som en självklar investering i våra barns framtid.

Den här boken är tryckt på andra sidan Östersjön, i Baltikum, på ett papper och ett tryckeri som är certifierat enligt FSC (Forest Stewardship Council som ser till att skogsbruket är hållbart) och ISO 14001 (som är det globala miljöledningssystemet som syftar till att minska tryckeriets klimatpåverkan). På så sätt bidrar vi både till att minimera koldioxidutsläppen och till att göra Östersjön renare.

Lite dyrare, mycket bättre!

Tillsammans kan vi ge våra barn en grönare framtid!

VILDA VERKTYG

KT LO ng TK läsni

Våra böcker väcker ofta tankar och inspirerar till spännande samtal, både hos små och stora. För dig som vill ta boken ett steg till och jobba mer strukturerat har vi därför tagit fram handledningar – Vilda Verktyg – till de flesta av våra skönlitterära böcker. Laddas ned gratis på vår hemsida www.olika.nu!

A r IM lba KL r hål fö

verktyg

Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter OLIKA förlag AB, 2011 www.olika.nu Isporten del 1: Väktaren och stenarna Författare: © Jonna Berggren Omslagsillustration: © Maria Sandberg Karta: © Martin Hedvall Fotograf: © Maria Kanflo Tryck: Lettland 2011 Andra upplagan, första tryckningen ISBN: 978-91-85845-79-8

2

Innehåll: Prolog: Det som hände tidigare . 7 Kapitel 1: Äntligen kallt . 13 Kapitel 2: Ny i klassen . 21 Kapitel 3: Ilska och andra känslor . 27 Kapitel 4: Isbanan . 33 Kapitel 5: Konsten att hålla andan . 37 Kapitel 6: Att se det som inte finns . 41 Kapitel 7: Fyndet på stranden . 49 Kapitel 8: Stigar i skogen . 51 Kapitel 9: Stugan mellan bergen . 55 Kapitel 10: Isfolket . 59 Kapitel 11: Väktaren och stenarna . 67 Kapitel 12: Försvunna . 71 Kapitel 13: Lurade . 77 Kapitel 14: Staven . 85 Kapitel 15: Envigen . 91 Kapitel 16: Lärlingen . 97 Kapitel 17: Isaaffik . 101 Personer och ord . 106

3

4

De hade flytt i flera dagar nu. Flickan hade mörka ringar under ögonen. Hon var utmattad. Sorgen efter faderns död och kampen mot Ondskan tärde på hennes krafter.

Flickans magiska konster hade gång på gång räddat dem från upptäckt. Det hade flera gånger varit mycket nära, men i sista stund hade hon lyckats gömma dem. Ändå tappade Ondskan inte spåret.

Isen var så stor och mäktig att bara varelser med vingar kunde ta sig över den. Som tur var fanns det en spricka genom den. Den löpte rakt genom den massiva inlandsisen och sammanförde Islandet med havet.

Barnen följde den smala sprickan. Trots att det var dag var det halvmörkt där de skyndade fram på botten av klyftan.

Det ljus som ändå fanns där var blåaktigt och tycktes komma från isen själv, tillsammans med kylan som strålade ut från den. I timmar hade de halkat fram därnere. Långt ovanför syntes den ljusblå himlen. Det var märkligt tyst. Men då och då bröts tystnaden av dova smällar från isen. Ljuden kom från isens rörelser långt borta när nya sprickor bildades och gamla försvann. Plötsligt hördes ett annat ljud. Det fräste till och ett ljussken bländade dem. Ondskan knappade in!

– Fort! Skynda dig Ingvar, Ondskan har släppt ut ljusormar, flämtade flickan.

Hon ökade farten. Ingvar vågade inte vända sig om utan la all kraft på att hinna med i hennes höga tempo. Han 5

fruktade att de inte skulle hinna fram i tid, innan isporten stängdes. Sprickan var den enda vägen till porten, eller Isaaffik som hans farmor brukade kalla den. Men det var en farlig väg att gå, det visste alla. Förrädisk, som om den inte ville släppa igenom någon.

Det hemska som var efter dem kom allt närmare. Kanske skulle han aldrig mer få återse sin egen värld, farmor och mamma.

Sprickan var inte rak utan svängde hit och dit. Därför kunde man inte se så långt, varken framåt eller bakåt. Det var nog det som gjorde att flickan lyckades rädda dem. Just efter en krök, när de för en stund var utom synhåll, sträckte hon ut sin hand mot honom. Ingvar tog den i språnget och hon drog honom till sig. Han snavade, men föll inte och strax stod de alldeles stilla mot den blåskimrande väggen. Så omfamnade hon honom samtidigt som hon tryckte honom mot väggen.

Bakom henne såg Ingvar det fladdrande skenet närma sig.

Han trodde att de var förlorade. Flickan pressade honom hårdare mot isen, som om hon ville skydda honom med sin kropp. Plötsligt gav den hårda isen vika och de gled in i den. Där stod de omslutna av kyla, en armslängd in i isen.

Utanför fladdrade ljusormarna. Ingvar såg Ondskan som en skugga mot det starka skenet. Den skrek högt av vrede.

Färden genom isen och de vedermödor de fick utstå där talade de aldrig om efteråt. Så märkligt och obegripligt var det. Men Ingvar gömde minnet av det som hände djupt i sitt innersta.

Så äntligen kom de ut ur isen och stäppen tog vid. Den sista natten vilade de där, gömda på en klippa. Bakom dem 6

reste sig isen, som en ofantlig mur av kyla som vakade över dem i halvmörkret. Is och snö gjorde nätterna i Islandet till ett ödsligt skymningsland.

De var nära nu. Han kunde känna isporten. Tack vare flickan hade de klarat sig ännu en gång och med lite tur skulle han snart komma hem. Ingvar tittade upp mot den svarta himlen.Vintergatan syntes tydligt och han kunde känna igen Karlavagnen, eller Stora björnen som den också kallades. Ur hans mun stod ett moln av vattenånga i den klara natten. De virade plädarna runt sig. Flickan vakade över honom och trots rädslan för varelsen som förföljde dem slumrade han till.

Tidigt, före gryningen, väckte hon honom.

– Det är dags! Är du vaken? viskade hon.

Ingvar nickade till svar. Han tog fram den sista brödbiten och gav henne hälften. De åt under tystnad och packade sedan ner sina få tillhörigheter. Innan de lämnade nattlägret kontrollerade han än en gång att han hade läderpåsen med de betydelsefulla eldstenarna. Det var ju för deras skull han hade gjort den här farofyllda resan.

Ingvar tittade på flickan i smyg och var glad att hon skulle följa med honom till hans värld. Han hade direkt fattat tycke för flickan med det mörka håret, de sneda ögonen och tatueringarna. Hennes leende gjorde honom glad. Hon hette Maya och var nu hans bästa vän.

De måste skynda sig. Porten blev mindre, det kände Ingvar. Farmor väntade på andra sidan och hon skulle snart inte orkade hålla den öppen längre. Trots oron var Ingvar nöjd. Han hade lyckats med sitt uppdrag och hittat eldstenarna. Läderpåsen hängde tung i hans bälte. Nu skulle de bara ta sig den sista sträckan fram till havsviken.

7

Den sista biten var marken helt täckt av stora stenar.Vart de än tittade såg det likadant ut. Inget växte här förutom lavan på stenarna. Men Ingvar visste vägen. Det var ansträngande att hoppa från sten till sten. I ett par timmar kämpade de på.

Låren värkte och svetten sved i ögonen.

Ljudet av vågor och skriet från måsar talade om att de var framme. Ingvar sprang de sista stegen upp på klippan och Maya följde efter. Tillsammans tittade de ut över omgivningen.

– Nu är vi framme, sa han och pekade ut viken.

Vattenytan låg slät och blank. Branta klippor skyddade viken från havets bränningar utanför. Hon tittade frågande på honom: – Vad menar du med framme?

– Porten finns nere i vattnet. Vi måste simma ner mot botten tills vi ser ljuset. Sedan är vi säkra.

Maya drog efter andan och såg både skrämt och nyfiket ner mot vattenytan. I hennes värld var allt vatten bedövande kallt och farligt.

– Lita på mig, sa Ingvar uppmuntrande.

Precis när de tog varandras händer för att hoppa i vattnet kände de den hotande kraften komma farande mot dem i ryggen. De förstod genast vem det var och la ingen tid på att vända sig om och se efter.

Tillsammans dök de och simmade med kraftiga simtag ner i djupet. Snart fick de syn på ljuset och simmade ivrigt vidare. Med ens var de igenom.Vattnet blev varmt och solstrålar silade ner mot dem. Maya och Ingvar simmade upp till ytan och fram till strandkanten.

Maya tittade sig förbluffad omkring. Inget var sig likt. De 8

hade dykt ner i en iskall havsvik och kom upp i en tjärn med ljummet vatten. Det här var alltså pojkens värld. En äldre kvinna stod vid stranden. Hon log lättat när hon fick syn på dem.

Plötsligt ändrades kvinnans ansiktsuttryck och Maya hörde ett fruktansvärt morrande ljud bakom sig. En stor svart best kom upp ur vattnet. Den glodde på henne med tomma ögonhålor och höjde en tass med klor långa som knivar. Besten öppnade käften och vrålade. Tänderna var enorma och såg ut att kunna krossa en trädstam. Besten tog ett kliv närmare. Men något var fel. Pälsen glödde och med ens slog lågor ut från den. Den äldre kvinnan skyndade fram.

Hon såg så liten ut jämfört med besten.

– Den brinner! Den tål inte att vara på den här sidan! skrek Ingvar upphetsat.

– Du har rätt, pojk, ropade kvinnan tillbaka.

Med barsk stämma uttalade hon sedan de mäktiga orden som skulle sluta porten. Maya förstod att det var en trollformel. Hon kände igen en del som sitt eget språk. Särskilt ett ord upprepades. Det var ordet Isaaffik och betydde isporten.

– Vänd om ditt odjur! skrek kvinnan. Skynda dig tillbaka om du vill leva vidare, för strax stängs porten.

Bestens päls brann allt mer, men den verkade knappt bry sig om det. Den stirrade bara hatiskt, först mot Maya och sedan mot Ingvar. Men i nästa stund var det som om odjuret kände eldens lågor, för plötsligt vände den om och kastade sig ylande ner i vattnet och försvann.

Ingvar sprang fram till sin trötta farmor och tillsammans tog de sig längre upp på stranden. Maya såg på dem. De var hennes nya familj. I hennes hjärta blandades sorg och glädje.

Sorg över den fader som hon hade förlorat och glädjen över 9

den nya familj som hon funnit. Maya kände sig plötsligt matt och omtumlad av alla märkliga händelser och starka känslor.

– Farmor! Det är någon jag vill att du ska träffa, sa Ingvar och vände sig mot Maya.

Han ryckte förskräckt till, som om hon gjorde honom rädd. När hon började gå mot honom kändes hennes kropp så annorlunda. Maya tittade ner och märkte att hon gick på fyra ben. Hon var inte längre människa! Det måste ligga en besvärjelse över porten, tänkte hon. Sådan magi kunde hon inte rå på. Hennes sinnen förändrades, med ens blev alla lukter starkare och människornas känslor tydligare. Maya kände inom sig att Ingvar var upprörd. Därför sträckte hon fram nosen och slickade honom i ansiktet.

När de hade lämnat stranden låg vattnet åter stilla. Inget fanns kvar som vittnade om det märkliga som just hänt, inget utom en egendomlig sak. Det var en snidad trästav som flöt upp och drev iväg på vattenytan.

10

Johanna vaknade tidigt. Vad var det som hade väckt henne?

Huset var helt tyst. Ingen hade vaknat ännu. Skönt! tänkte Johanna. Då får man ha huset för sig själv. Sedan lillasyster Linnea hade kommit till världen var inget sig likt i familjen.

Lillasystern skrek både på dagarna och på nätterna. Aldrig var hon nöjd. Visst var hon söt, men så jobbig! Pappa och mamma var alltid trötta och hade ingen tid över för Johanna.

Det kändes nästan som om hon blivit osynlig. Det var bara när mamman behövde hjälp som hon fanns till: ”Johanna!

Kan du passa Linnea medan jag åker och handlar?” eller ”Johanna, du kan väl plocka ur diskmaskinen?”

Johanna hit och Johanna dit, men bara när de behövde hjälp. Lillasystern skrek så mycket på nätterna att Johanna hade flyttat in i det lilla gästrummet i källaren. Hon hade flyttat ut allt skräp som stod där och börjat flytta ner sina egna saker. Nu var det riktigt hemtrevligt. Hennes blick vandrade över sakerna i rummet. Hon fastnade vid staven. En pinne som hon hade hittat i somras och som nu låg under bordet bredvid snäcksamlingen. Hon gillade att samla på saker.

I källaren fick hon dessutom vara ifred. Mamma orkade inte gå ner för trappan för att be om hjälp. Hon stod bara på trappavsatsen och ropade. Johanna hade kommit på att hon inte behövde svara. Det hade till och med gått så långt att föräldrarna inte ens trodde att hon var hemma. De ropade nerför trappan och de gånger Johanna inte ville svara kunde hon höra föräldrarna fortsätta prata med varandra. Johanna 11

Isporten

Del 1: Väktaren och stenarna

Johanna var förlorad. Hon var fast i det kalla vattnet. Det fanns inget hon kunde göra. Hon blev konstigt nog lugn, som hon alltid blev när hon var under vattnet en längre stund. Tiden gick och hon sjönk ner i någon sorts dvala. Men det fanns en gräns även för Johanna och den var nära nu. Snart skulle hennes livsandar lämna henne.

I den första boken om Johanna och Mads får de det uppdrag som blir början på deras livs äventyr. Johanna har alltid varit annorlunda. Som det där att hon kan hålla andan nästan hur länge som helst, och klara av kyla bättre än alla andra. I alla fall nästan alla andra, för när Mads börjar i skolan upptäcker hon att det finns f ler som är som hon. Snart upptäcker även Väktaren Johanna och Mads. Det är han som vaktar den sista Isporten, vägen till den parallella värld där magi och mystik är en självklarhet. En värld som är på väg att gå förlorad och som ingen annan än Johanna och Mads kan rädda. ”Språket i boken är lättläst och karaktärerna känns levande.”

Jehane på Catahya, Fantasy-sajt.

”oförutsägbar och skildrar vänskap mellan djur och människor. Rekommenderas!”

Helena, läsarrecension adlibris.se

Fler titlar i Isportenserien!

ISBN 978-91-85845-79-8

r fö

9 789185 845798

KT

O KLläsning ar lb l hå

12KL IMAT