9789175579696 by Smakprov Media AB

En g책ng kommer den dag d책 det heliga Ilion faller Iliaden, s책ng 4, rad 164

Förord Många känner till Iliaden – det klassiska grekiska verket som berättar om slaget om Troja, och som förundrat och förbryllat läsare genom årtusenden. Tolkningarna har varit lika många och lika varierade som verkets läsare. Är det sagor och skrönor eller verkliga händelser som Iliaden berättar om? I mitt arbete med Ilion – En gång kommer den dag då det heliga Ilion faller har jag inspirerats av en teori som presenterades år 1995 av den italienske kärnfysikern och amatörhistorikern Felice Vinci. Vinci menar att Homeros två epos Iliaden och Odysséen skildrar händelser som utspelade sig vid Östersjön för 3 600 år sedan, och inte i Grekland där verken sedermera skrevs ned. Vincis teori presenteras i boken Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter (Lumio förlag, 2009) som idag är översatt till flera språk. Iliaden och Odysséen har främst varit föremål för litteraturstudier. Efter att ha fördjupat sig i geografi, klimat, arkeologi och astronomi menar Felice Vinci dock att det kalla landskapet, den primitiva miljön och de ljushåriga hjältarna som Homeros beskriver pekar på ett nordiskt ursprung för verken. Bronsåldern var en blomstrande period i Norden, mycket på grund av ett klimatoptimum som varat sedan bondestenåldern. Det dramatiska väder som skildras genom gudarnas ständiga inblandning i Homeros epos kan tyda på en klimatförsämring som under de århundraden som följde fick befolkningen att migrera till den grekiska skärgården, där de hittade ett nytt hemland liknande sitt eget. 7

Homeros Iliaden skildrar kriget mellan akajer och trojaner efter att den trojanske hövdingasonen Paris rövat bort den sköna Helena och hennes skatter. I den här boken antar jag att akajerna, eller danaerna som de också kallas, i själva verket var danskar som samlade en flotta av hövdingar runt om Östersjön för att segla över till Finska vikens norra kust och anfalla Troja, där vi än idag finner en liten ort vid namn Toija. I slutet av boken presenteras en analys av Felice Vincis teori. Där återfinns även en sammanställning av andra källor som använts för bokens räkning, såsom äldre nordisk och grekisk litteratur, samt en genomgång av arkeologiska fynd och slutsatser om bronsåldern. Sammanställningen berör alltifrån vapen och stridsteknik till klimatförändringar och geografi. I slutet av boken finns även ett namn- och ortsregister.

Norden för 3 600 år sedan

Olympen Dodona

Okeanos Iolkus

Trakien Lemnos

 Boeotien   Fokien Peloponnesos



Hellesponten

Hyle Orkomenos Aspledon

Ftia

Argolis Mykene

Lokrien Argos 

Ithaka

Aulis

Troja / Ilion



Sparta

Kreta

Euboea Kartan baseras på Felice Vincis teori som presenteras i boken Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter.

Kartan baseras på Felice Vincis teori som presenteras i boken Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter.

Simoïs (idag älven Mommolanjoki) Ida

Troja med omnejd för 3 600 år sedan (sydvästra Finland)

Troja / Ilion

Skamander (idag älven Kurkelanjoki)

Skamandriska slätten (- - - Kirkkojärvi, nutida sjö)

Ca 8 km

Akilles skepp

Agamemnons, Menelaos, Odysseus och Nestors skepp

Vallgrav och mur Ialmenos och Askalafos skepp Ajas skepp

Hellesponten (Finska viken)

Namnlista En mer utförlig namnlista finns i slutet av boken. Apostrofen – ´ – visar var betoningen ska ligga i de fall den hamnar på ett, för svenska öron, ovanligt ställe. Melas – huvudperson Boros – Melas pappa Toas – Melas kusin Iálmenos – Toas pappa, tvillingbror till Askalafos och bror till Boros Doris – Toas mamma Altaia – Toas syster Askálafos – tvillingbror till Ialmenos och bror till Boros Melite – Askalafos hustru Andraimon – Askalafos son Otos – vän till Melas Haimon – vän till Melas Teano – Haimons syster och vän till Melas Ares – förfader med gudomliga drag, ”stridsgud”, förfader till de tre bröderna Boros, Ialmenos och Askalafos samt till deras barn Melas, Toas, Altaia och Andraimon Zeus – förfader med gudomliga drag, ”allfader Zeus”, blixtrar och dundrar Eos – gryningen Helios – solen 12

Kapitel 1 Som på en vinterdag snöflockarna falla ur luften myllrande tätt, när härskaren Zeus fått i sinnet att snöa och vill visa för människors barn sina vintriga pilar, vinden han lägger till ro och gjuter ner snö, tills den höljer bergens översta tinnar såväl som klippornas utsprång, klöverbärande fält och odlarens bördiga tegar, ja, över skummande havet den strös, över vikar och uddar; vågorna skvalpa den av sig på stund, men eljest blir allting översållat därav vid Kronions mäktiga snöfall Iliaden, sång 12, rad 278–286

Någon sade att han hade kommit över havet från Iolkus, från den östra kusten och Jasons rika hemtrakter. Att han hade kommit med ett svart skepp som inte dragits upp för vintern. Att han hade seglat via Lemnos till Aulis, såsom segelrutten gick till minyernas marker, och att han sedan hade vandrat söderut, förbi Hyle och Arne till Orkomenos och Aspledon. Andra menade att han hade kommit från långt nordligare trakter. Att han stammade från havets allra nordligaste kust, från Dodonas mytomspunna skogar. Därifrån hade han följt den långa Trakiska kusten till Boetien, som förfäderna en gång gjorde då somrarna var varma och vintrarna milda. Kanske kom han från än okändare platser. Kanske kom han från gudarnas hemvist, från det snöiga Olympen varifrån Zeus skickar sina isande vindar och stormande moln med snö och hagel att frysa människornas länder. 13

En dag hade han stått på Ialmenos gård, med siarstaven i hand och den tjocka yllemanteln tätt kring kroppen. Där hade han stått medan nysnön yrde runt hans fötter och med yllehättan kantad av en vit rand där hans fuktiga andetag hade frusit till fina kristaller i tyget. Snön hade fallit i rika mängder under natten och bäddade nu in Orkomenos stad i mjuka drivor, som låg tunga över de långa halmtaken och tjocka utmed stadens gator. Husens lerklinade väggar var täckta med gnistrande frost. Allt det vita fick ögonen att tåras på den som såg alltför länge på solljuset som blänkte tillbaka från snökristallerna. Ned mot hamnen kunde man skymta de många svarta skeppen som vintertid låg uppdragna på land. Deras annars så mörka, tjärade brädor var klädda i ett vitt skimmer och skeppens mäktiga stävar försvann nästan i ljuset. Som skepp för döda på väg mot Hades kalla länder. Ett mjukt dis låg över havets alla kobbar och skär, och långt bort mot horisonten kunde man ana ett gyllene ljus just där Helios vandrade sin bana på himlavalvet. Överallt syntes stigar i snön där folk hade pulsat fram under den tidiga morgonen, och spåren av korpar och talgoxar som hoppat fram på den mjuka ytan på jakt efter gömda frön och matrester. Men framför hövding Ialmenos hus var snön redan undanskyfflad och packad hård av gårdens invånare och av alla andra som tyckte sig behöva besöka överhövdingen även en kall midvinterdag. Som brukligt är, och i egenskap av hustru till en av Orkomenos båda överhövdingar, hade Doris bjudit in siaren i huset. Hon hade fört in honom genom försalen i bostadens ena gavel, där vävstol och karddon stod nära dörren för att dagsljuset skulle kunna skina över kvinnornas fina arbeten. Hon visade in honom i den varma storsalen som var tätad med släthuggna brädor och uppvärmd av en eldstad i mitten. Från eldstadens staplade stenar leddes lågornas heta rök upp mot vinden där den spred värme utmed hela det långsträckta innertaket, innan den letade sig ut genom små öppningar vid gavlarna och spred doften av bränd fur och ek över staden. Framför eldstaden ställde Doris i ordning ett kar med hett vatten, så att den ärade gästen kunde tvaga sig ordentligt före gästabud och samtal. Siaren lade av sig sin ränsel och sitt tjocka vargskinn och drog de pälsklädda stövlarna av fötterna. Yllemanteln spände han av 14

i halsen och drog sedan den glänsande linnetunikan över huvudet. Han tog god tid på sig i badet och skrapade omsorgsfullt huden ren från resans vedermödor. Sedan tog han fram en liten bronsdolk ur sin ränsel och rakade försiktigt och noggrant av sitt vildvuxna skägg. Dolken var vass, med inlägg av silver i fästet. En krigares dolk. Det långa håret redde han ut med en fintandad bronskam som Doris lånat honom. Håret var ljust med grå slingor, och när det börjat torka i den torra vinterluften prydde han tunna hårslingor med små bronsspiraler som nöp om håret likt midjan på en geting. Mannen var ärrad som en krigare, men att han numera var siare stod det inget tvivel om. Hans ögon såg i fjärran och hans blick fäste inte vid något. Kanske såg han med gudars ögon in i världar som är dolda för människan, men som gudarna ser som i ljusan dager. Medan den vita dagen undan för undan gav vika åt dämpad eftermiddagsglöd fylldes den väldiga storsalen av allt fler Orkomenosbor, och även av folk på besök från systerstaden Aspledon, besökare som valt att dröja sig kvar för att höra vad den långväga siaren hade att förtälja. Försalen belamrades snart av yttertyg och pälsar, och luften stod tät av den fukt som bildats av ångande snö från långa yllekjolar och mjukgarvat läder, från svettigt linnetyg och frostvått hår. Siaren hette Kalais, men han ville inte svara på om han var den Kalais som en gång hade följt med Jason på seglatsen till avlägsna nordliga länder. När de hade ätit det får som Ialmenos låtit slakta till gästen och gudarnas ära, och druckit det honungssötade vin som hans broder Askalafos hade låtit hämta från sina förråd, var tiden inne för samspråk och skaldande. En resande i midvintertid var ett säreget besök och vad kunde inte denne forne krigare berätta? Då han hade bjudits åtskilliga bägare glödgat vin höjde han handen för att tysta gästerna kring överhövdingens bord och sade: ”Jag har rest långt, och mycket kan jag berätta om, men det är som siare jag har kommit och som siare jag ska lämna er.” Han vände blicken mot sin glänsande hedersbägare i brons, täckt med sirliga streck och mönster. Hans blick blev vag; vad kunde han 15

tänkas se i det värmda vinet, vinet som fröjdade både folk och gudar? Det var nästan helt tyst i salen. Det enda som hördes var brasans knäppande och sprakande som blandades med andetag påskyndade av drickandet. Där fanns ljudet av vin som droppade på glänsande fat från bröd som just doppats i den värmda drycken. ”Krigare var jag en gång”, fortsatte Kalais, ”och sålunda ber mig gudarna att sia om de Ares söner och deras söner i sin tur som finns här i denna sal. För jag har fått veta att jag har kommit till krigargudens egna trakter.” De samlade gästernas blickar vändes mot de båda överhövdingarna, Ialmenos och hans tvillingbror Askalafos, som båda samlat sina familjer kring det stora ekbordet. Ialmenos rätade på sina breda axlar där han satt vid den ena änden av bordet och rättade till det spänne i guld som prydde hans vänstra axel. Över den högra axeln hängde remmen med bronssvärdet, det svärd som var nitat med både guld och silver och var passande för hövdingen över både Orkomenos och Aspledon. ”Ja, du vittbereste Kalais”, sade han, ”då kan du rikligen glädja gudarna genom att sia, inte bara för en, utan för två av Ares egna söner, mig själv och min tvillingbroder Askalafos. Vår mor Astyoke förfördes här av guden själv för nära fyrtio solår sedan och därför flyter Ares blod i bådas våra ådror.” Ialmenos lade en kraftig hand på sin bror Askalafos skuldra, som satt honom näst intill. Askalafos höjde sin bägare till hans ord. ”Bror min har nog fått lite mer av gudens råa styrka än jag, men i löpning och bågskytte tror jag att jag klår honom en smula. Så visst brås vi båda på krigarguden.” Askalafos lutade tillbaka huvudet och tömde sin bägare. Hans långa, ljusa lockar föll ned på hans rygg liksom de gjorde på Ialmenos. Båda hade de prydnader av flätor och bronsspiraler i håret, vilket var lämpligt för en hövding vid ett gästabud. ”Sedan”, fortsatte Ialmenos, ”har jag min son här, Toas. Ett dussin och ett år därtill är han nu och nog rinner krigarblodet även i hans ådror.” Kalais betraktade Toas. Pojken var lång för sin ålder, med ljust hår 16

som nådde till axlarna. Värmen i storsalen hade fått hans ansikte att rodna där han satt i spänd förväntan. ”Även jag har en son, en son som kommer att bli krigare redan när kylan släpper”, sade Askalafos. ”Andraimon, som står vid bordets andra ände och förser sig med mer av det glödgade vinet, han har nu uppnått arton solår och kommer att resa på sitt första härnadståg till sommaren, till glädje för sin moder och fader.” Andraimon höjde sin nyfyllda bägare till sin faders ord, men stod tyst vid den släthuggna väggen. Han var lång och smidig, och under den mjuka tunikan kunde man se att han hade en krigares starka kropp. ”Så nu, siare, är du välkommen att visa din konst”, sade Ialmenos, ”nu när du vet vilka av oss män som är av Ares blod.” ”Det finns en till här som är ättling till Ares”, sade Kalais, ”vem är han?” Siaren såg sig om runt bordet och i salen där en tystnad nu uppstått. ”Just det”, svarade Ialmenos och vände sig om där han satt och såg bort mot eldstaden, ”du har här Melas, jämnårig med min son Toas och son till Boros.” Han visade med blicken på en pojke som stod och stirrade in i elden. ”Melas bor här i mitt hus sedan vår bror och hans familj för några solår sedan gick en neslig död till mötes.” Melas såg för en kort stund upp på siaren och på sin farbror, men vände sedan åter blicken mot eldens lågor. Ialmenos tömde sin bägare likt sin tvillingbror och satte med en bestämd gest ned den på det väldiga bord som fyllde hela salens mitt. ”Där har du oss alla, samtliga Aressläktingar”, sade han sedan till siaren. ”Om gudarna nu vill, ber jag dig att sia om våra öden och vi ska alla lyssna spänt till dina ord.” ”Mina första ord”, sade siaren, ”kommer jag att tala för Orkomenos överhövdingar.” Kalais vände upp blicken något och såg bort mot den släta furuväggen som vette mot försalen. Han satt tyst medan alla gästerna betraktade honom och väntade på det han hade att säga om Ares 17

sönernas framtid. Så böjde han nacken något bakåt, som för att göra det möjligt för sin stämma att bättre bli hörd, och när han talade var det med en djupare och mer klangfull röst, och såsom skalder brukar talade han i klingande rytm. ”Sonen av Ares ska dö för en krigares hand bort i fjärran. Kvalfylld är sorgen hos brodern som åter ser fädernas marker.” ”Broder”, Ialmenos vände sig till Askalafos, ”vad tycks dig kärast, en ärofylld död som krigare i okänt land eller att tyna bort som en fårad, gammal hjälte?” ”Fruntimmersdöden överlåter jag gärna åt dig, min ärade bror, lite ödmjukhet skulle nog klä dig.” Ialmenos vände sig till Kalais. ”Du siare, vi är nog lite oense här, min broder och jag. Och vi vill båda hellre möta en tidig död än att klena till kroppen se tillbaka på forna hjältebragder. Men inget val syntes mig alltför försmädligt för en av Ares ättlingar. Nu, berätta vad ödet har att bjuda våra resliga söner.” Siaren tittade bort mot Andraimon som lutade sig mot salens västra kortsida. Hans smidiga kropp var spänd och beredd som till löpning eller bågskytte, men det var sitt öde han väntade på att möta. Kalais blick blev tom och han såg eller inte såg bort mot okända riken. Så suckade han och talade med sin vanliga röst. ”Gudarna vill inte säga mig något om denne Aresson, hans öde förblir mig i dunkel.” Andraimon slappnade av men Askalafos muttrade buttert. ”Vi får väl hoppas att gudarna har något alldeles särskilt i beredskap för min son då de inte vill tala med oss dödliga. Nu, vad har du att säga om de återstående två?” Kalais vände blicken mot Toas som nervöst började rätta till sin skinande linnetunika. Så började han åter tala med den sjungande gudarösten: ”Som av en gudom du föres bort i svepande dimma, dold för den vredgade flodgudens ilska och svämmande vatten, och slättens eld när Hefaistos bränner mänskornas länder.” 18

Kalais tystnade medan han betraktade Toas. Åter lade sig stillheten över salen. Ialmenos drog ihop ögonbrynen. Det fick honom att se ut som en varg. ”Gudarna talar visst till dig i gåtor, min käre siare”, sade Ialmenos. ”Hur ska vi kortlivade människor förstå de eviga gudarnas språk? Vår lott kommer att visa sig för oss först när ödesgudinnorna skurit av vår livstråd. Men så mycket förstår jag att mäktiga händelser är i rörelse när gudomliga krafter blandar sig i våra öden.” Toas, som ännu hade siarens blick på sig, frågade så: ”Kalais, vittbereste siare, vad kan du berätta om Melas?” Kalais vände sig mot eldstaden där Melas stod. Pojken stod som en svart skugga med den rödglödgade elden i ryggen. ”Om Melas har gudarna sagt mig så här”, sade Kalais på vanligt vis och tog en klunk ur sin bägare, som ideligen fylldes på då en gäst aldrig ska finna sin bägare tom i ett välkomnande hem. ”Om Melas har gudarna sagt att hans tid är gryningen.”