9789144109701 by Smakprov Media AB

VILSE I SKOLAN HUR VI KAN HJÄLPA BARN MED BETEENDEPROBLEM ATT HITTA RÄTT

ROSS W. GREENE

Denna titel har tidigare givits ut av Cura Bokförlag och Utbildning AB och utges från och med andra upplagan av Studentlitteratur AB. Originalets titel: Lost at School – Why Our Kids with Behavioral Challenges Are Falling Through the Cracks and How We Can Help Them © 2014 Ross W. Greene Publiceras enligt avtal med Ulf Töregård Agency AB. Först publicerad av Scribner, a Division of Simon & Schuster, Inc., 2014 Utdrag ur dikten ”Across the Great Divide” av Kate Wolf återges med tillstånd av Another Sundown Publishing.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 33871 ISBN 978-91-44-10970-1 Upplaga 3:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2011, 2016 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Silvia Klenz Jönsson Omslagslayout: Lotta Bruhn Omslagsbild: Åke Nyqvist/Nordicphotos Printed by Dimograf, Poland 2016

INNEHÅLL

Några ord om den reviderade och uppdaterade upplagan 11 Förord till den tredje svenska upplagan 13 Inledning 17 1 De hårda törnarnas skola 21 2 Barn uppför sig väl om de kan 31

Outvecklade färdigheter 32 Olösta problem 46 Nya linser och nya verktyg 47 Att använda ALSUP 49 Ny tajming 52 Några exempel ur verkligheten 54 Ologiska konsekvenser 59 Frågor & svar 61 Historien fortsätter ... 65 3 Plan A, B och C 75

Plan A 76 Plan B 77 Plan C 78 Frågor & svar 79 Historien fortsätter ... 84

Innehåll

4 Nu sätter vi igång 101

Empati 102 Definiera problemet från den vuxnas perspektiv 112 Inbjudan 115 Frågor & svar 122 Historien fortsätter ... 125 5 Fallgropar 143

Det blev Plan A i stället för Plan B 143 Oengagerad empati 144 Överhoppade steg 149 Lösningsduellen 154 Fel ordningsföljd 155 Att lita blint på Nödplan B 155 Frågor & svar 157 Historien fortsätter ... 160 6 Grädde på moset 177

Direkt färdighetsträning (med en nypa samarbete) 181 Att lösa problem tillsammans med barn med bristande språkförståelse och kommunikationsförmåga 185 ”Individualiserad disciplin” 189 Frågor & svar 190 Historien fortsätter ... 194 7 En för alla, alla för en 209

Särskilda undervisningsgrupper 222 Frågor & svar 223 Historien fortsätter ... 226

Innehåll

8 Den lärande skolan 255

Ledarskap 256 Drivkraft till förändring 257 Strukturer för stöd och varaktig förändring 261 Historien fortsätter ... 275 9 Det handlar om liv 303

Historien fortsätter ... 304 Bilaga 1 – ALSUP 311 Bilaga 2 – Problemlösningsplan 313 Bilaga 3 – Borrningsverktyget 315 Noter 319 Refererade böcker och annan rekommenderad läsning 323 Tack 325 Om författaren 327 Register 329

KAPITEL 2

Barn uppför sig väl om de kan

Barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga svårigheter saknar viktiga tankefärdigheter. Det här är naturligtvis ett påstående som det kan ta tid att vänja sig vid. Låt oss börja med att fundera lite över vår inställning till barn: vad barn är för något, varför de gör som de gör och vad de håller på med (om de nu håller på med något). Många vuxna reflekterar inte särskilt mycket över sin inställning till barn. Men om man försöker hjälpa barn med beteendeproblem måste man göra det, eftersom det påverkar våra föreställningar om dem och hur vi agerar i umgänget med dem, framför allt när det börjar hetta till. Den inställning som ligger till grund för den här boken är samma som kapitelrubriken: ”Barn uppför sig väl om de kan.” En sådan inställning låter kanske inte så revolutionerande, men när vi jämför det betydligt vanligare alternativet – ”barn uppför sig väl om de bara vill” – blir innebörden desto tydligare. De här två helt skilda inställningarna får dramatiskt olika följder för våra antaganden om barn och hur vi ska gå vidare när de inte uppfyller våra förväntningar. När vi tillämpar en inställning som ”barn uppför sig väl om de bara vill” på ett barn som inte lyckas så bra, tror vi att det beror på att det inte vill. Detta mycket vanliga antagande är oftast felaktigt och gör att vuxna blir övertygade om att deras viktigaste funktion i ett krävande barns liv (och målet med deras åtgärder) är att få det att vilja lyckas bra. Det målet uppnås vanligen genom att man försöker motivera barnet, ger det anledning att lyckas bra genom att belöna det när det uppträder på ett funktionellt sätt och bestraffa det när det uppträder på ett dysfunktionellt sätt. Inställningen ”barn uppför sig väl om de kan” utgår däremot från antagandet att om barnet bara kunde uppföra sig väl så skulle det klara sig bra. © S tudentlitteratur

2 Barn uppför sig väl om de kan

Om barnet inte gör det måste det sakna några av de färdigheter som behövs för att hantera livets utmaningar på ett funktionellt sätt. Vilken är den viktigaste roll en vuxen kan spela i ett sådant barns liv? Börja med att utgå ifrån att barnet redan är motiverat, redan vet skillnaden mellan rätt och fel och redan har blivit tillräckligt bestraffat. Ta sedan reda på vilka tankefärdigheter barnet saknar så att du vet vad du behöver lära det. Att förstå varför ett barn är krävande är det första och viktigaste steget för att hjälpa det. Det här kan innebära en stor omställning för många människor, och nya sätt att tänka kan skapa en del oro. Men överge inte skeppet riktigt än. Det är mycket som står på spel, inte bara för barn med beteendeproblem, utan också för deras klasskamrater, lärare och föräldrar. Det här kapitlet syftar till att göra dig bekant med de färdigheter krävande barn saknar och hur man identifierar dem hos de barn du försöker hjälpa.

Outvecklade färdigheter Om du kan identifiera de färdigheter ett barn saknar, då kommer du också att förstå varför barnet beter sig som det gör. Då vet du också vilka färdigheter barnet behöver lära sig, och du har bättre möjligheter att förutsäga de situationer där barnets utmanande beteende sannolikt kommer att uppstå. Om du inte vet vilka färdigheter ett barn saknar, har du inte heller någon verklig förståelse för barnets utmaningar och det blir mycket svårare att förutse de värsta kriserna, färdigheterna kommer inte att läras in, barnets svårigheter kommer att kvarstå (eller förvärras) och det kommer att känna sig alltmer frustrerat, resignerat och alienerat, precis som vi alla skulle göra om vi hade ett problem som ingen tycktes förstå och vi behandlades på ett sätt som bara gjorde problemet värre. När är det troligast att ett utmanande beteende uppstår? När kraven på ett barn överstiger dess förmåga att reagera på ett adekvat sätt. Det är naturligtvis under sådana omständigheter som vi alla uppvisar ett dysfunktionellt beteende. Problemet för barn med beteendeproblem (och alla i deras omgivning) är att de reagerar betydligt mer dysfunktionellt än vad vi andra gör, och betydligt oftare. Det finns nämligen ett helt spektrum av reaktioner som barn uppvisar när kraven överstiger deras förmåga att reagera på ett ade kvat sätt. En del gråter eller tjurar, gnäller eller drar sig undan – det är den 32

2 Barn uppför sig väl om de kan

lindriga änden av spektrumet. När vi rör oss mot den svårare änden hittar vi skrik, svordomar, spottande, slag, sparkar, vandalisering, lögner och skolk. Och när vi kommer till den extrema änden handlar det om självframkallade kräkningar, att barnet skadar sig självt, missbrukar alkohol eller droger eller går till angrepp med knivar och skjutvapen. Men alla dessa beteenden förekommer under samma omständigheter: när kraven på ett barn överskrider dess förmåga att reagera på ett adekvat sätt. Varför kan då vissa barns reaktioner hänföras till den lindrigare änden av spektrumet medan andras är betydligt svårare? Därför att en del barn har förmågan att ”hålla ihop” när de drivs mot sin gräns medan andra inte har det. Utifrån det här nya sättet att betrakta krävande barn är mycket av det vi påstår om dem inte längre giltigt. Se här: • ”Hen vill bara ha uppmärksamhet.” Vi vill alla ha uppmärksamhet,

och därför är den här förklaringen inte särskilt användbar om vi vill förstå varför ett barn har svårt att lyckas bra. Och om ett barn söker uppmärksamhet på ett dysfunktionellt sätt, pekar det då inte på att det saknar förmågan att få uppmärksamhet på ett funktionellt sätt?

• ”Hen vill bara få sin vilja fram.” Vi vill alla få vår vilja fram, och

därför är den här förklaringen inte till någon hjälp om vi vill förstå ett barns svårigheter. Att få sin vilja fram på ett adekvat sätt förutsätter färdigheter som krävande barn ofta saknar.

• ”Hen manipulerar oss.” Det här är en mycket vanlig och felaktig

beskrivning av barn med beteendeproblem. Att manipulera på ett skickligt sätt kräver olika färdigheter – till exempel framsynthet, planering, impulskontroll och organisationsförmåga – som vanligtvis saknas hos krävande barn. Med andra ord är det oftast de barn som beskrivs som manipulativa som har sämst förutsättningar att lyckas med det.

• ”Hen saknar motivation.” Det här är en annan mycket vanlig

beskrivning som kan spåras tillbaka till inställningen att ”barn uppför sig väl om de bara vill”, och det kan leda oss raka vägen till åtgärder som syftar till att ge barnen incitament att göra bra ifrån sig. Men varför skulle inte alla barn vilja göra det? Varför skulle ett barn

2 Barn uppför sig väl om de kan

välja att inte göra så gott det kan om det har förmågan att göra det? Är inte framgång något som alla strävar efter? • ”Hen gör dåliga val.” Är du säker på att barnet har de färdigheter och

den repertoar som behövs för att alltid göra bra val?

• ”Föräldrarna har ingen pli på barnet.” Det här är också ett vanligt

sätt att tänka, men det bortser från det faktum att de flesta krävande barn har syskon som klarar sig bra. Att skylla på föräldrarna hjälper inte skolpersonalen att under sex timmar per dag, fem dagar i veckan och nio månader om året handskas med barnet på ett effektivt sätt.

• ”Hen har en negativ attityd.” Det hade barnet förmodligen inte från

början. ”Negativa attityder” är ofta ett resultat av att i åratal ha blivit missförstådd och bestraffad av vuxna som inte insett att barnet saknar viktiga färdigheter. Men barn är tåliga; de bättrar sig om vi börjar göra rätt.

• ”Hen är psykiskt sjuk.” Även om barnet skulle uppfylla de diagnos-

tiska kriterierna för en psykisk sjukdom och till och med ha nytta av psykofarmaka är den här beskrivningen meningslös. Redan för femtio år sedan insåg psykiatern Thomas Szasz att beteckningen ”mentalt sjuk” var ett inskränkt (och till och med felaktigt och löjeväckande) sätt att beskriva människor med sociala, känslomässiga och beteendemässiga problem. Han förespråkade att man skulle omformulera sådana problem som ”livsproblem”, ett mer passande och produktivt synsätt.

• ”Hens bror var likadan.” Aha, det ligger i generna! Tyvärr kan vi

inte göra något åt våra gener, och det är troligtvis så att även brodern saknade några viktiga tankefärdigheter.

Även om många av dessa förklaringar är långt ifrån ovanliga är de flesta helt enkelt klyschor som leder vårdnadshavarna in i en återvändsgränd. När man väl vant sig vid tanken på att krävande barn saknar viktiga tankefärdigheter fyller den här sortens förklaringar inte längre någon funktion. Faktum är att de ofta får vuxna att betrakta barn med beteendeproblem som ”fiender” och stöter bort dem. 34

2 Barn uppför sig väl om de kan

Följande uppräkning är betydligt mer användbar. Det är en lista över svårigheter som krävande barn ofta har: • Svårigheter att hantera övergångar, växla från en tankebana

eller uppgift till en annan

• Svårigheter att göra saker i en logisk sekvens eller bestämd ordning • Svårigheter med uthållighet vid krävande eller tråkiga uppgifter • Bristande tidsuppfattning • Svårigheter att behålla fokus

• Svårigheter att föreställa sig tänkbara resultat eller konsekvenser av

handlingar (impulsiv)

• Svårigheter att föreställa sig flera olika lösningar på ett problem • Svårigheter att uttrycka problem, behov eller tankar i ord

• Svårigheter att förstå det som sägs • Svårigheter att hantera känslomässiga reaktioner på frustrationer • • • • • • •

• •

•

och kunna tänka rationellt Kronisk irritabilitet och/eller oro som påtagligt försämrar förmågan till problemlösning eller ökar frustration Svårigheter att se nyanser/konkret, bokstavligt, svartvitt tänkande Svårigheter att avvika från regler och rutiner Svårigheter att hantera oförutsägbarhet, tvetydighet, ovisshet och det som är nytt Svårigheter att växla från en ursprunglig tanke, plan eller lösning Svårigheter att ta hänsyn till de situationsbetingade faktorer som tyder på att en handlingsplan behöver anpassas Oflexibla, felaktiga tolkningar/kognitiva förvrängningar eller förutfattade meningar (säger t.ex.: ”alla är ute efter mig”, ”ingen tycker om mig”, ”du skyller alltid på mig”, ”det är orättvist”, ”jag är dum”) Svårigheter att uppmärksamma och/eller tolka sociala signaler/svårt att uppfatta sociala nyanser Svårigheter att påbörja samtal, ta sig in i grupper, ta kontakt med andra människor eller saknar andra grundläggande sociala färdigheter Svårigheter att söka uppmärksamhet på lämpligt sätt

2 Barn uppför sig väl om de kan

• Svårigheter att vara medveten om hur det egna beteendet

påverkar andra människor • Svårigheter att känna empati, att sätta sig in i och förstå andra människors perspektiv eller sätt att se på saken • Svårigheter att förstå vilka intryck andra får av en eller hur man uppfattas av andra • Sensoriska/motoriska svårigheter Du kanske märker att den här listan inte innehåller några diagnoser. Det beror på att diagnoser inte ger någon information om de kognitiva färdigheter ett barn kan tänkas sakna. Med andra ord ger inte ”bipolär sjukdom” någon information om vilka specifika färdigheter ett barn saknar. Det gör inte heller ”fetalt alkoholsyndrom” eller ”blyförgiftning” eller ”hjärnskada” eller ”Aspergers syndrom” eller ”adhd” eller ”trotssyndrom” eller ”antisocial personlighetsstörning” eller ”sociopati”. Det händer alldeles för ofta att vuxna kör fast i sökandet efter rätt diagnos, eftersom de tror att en diagnos kommer att hjälpa dem att ta reda på hur de ska agera härnäst. I själva verket är diagnoser inte särskilt användbara vare sig för att förstå barn med beteendeproblem eller för att hjälpa vuxna att veta hur de ska gå vidare. Dessutom uppträder barns problemskapande beteenden i allmänhet inte i ett vakuum. Det krävs två för att dansa tango: ett barn som saknar färdigheter och en miljö (lärare, föräldrar, kamrater) som kräver dessa färdigheter. En hållbar, effektiv insats måste både inrikta sig på barnet (som har färdigheter att lära in och problem att lösa) och på människorna i barnets miljö (som måste förstå den verkliga orsaken till barnets svårigheter och erbjuda möjligheter för att lösa problemen och att lära ut och tillämpa färdigheterna). Diagnoser återspeglar inte den verkligheten, de bara sjukförklarar barnet. Samtidigt som diagnoser kan få vuxna att ta ett barns svårigheter på större allvar behöver barnet varken en diagnos eller tilldelas specialundervisning för att ha ett problem. Han behöver bara ett problem för att ha ett problem. Om skolan kräver en diagnos för att erbjuda barnet hjälp är de flesta psykiater naturligtvis glada att stå till tjänst; det är bara det att vi inte bör utgå från antagandet att en diagnos innehåller särskilt mycket användbar information. Ett barn ska inte behöva en diagnos för att få tillgång till hjälp.

2 Barn uppför sig väl om de kan

I fokus

Svårigheter att hantera övergångar, växla från en tankebana eller uppgift till en annan

Låt oss koncentrera oss på några av de outvecklade färdigheterna i listan för att klargöra sambandet mellan outvecklade färdigheter och hur de kan bidra till ett utmanande beteende. Den här outvecklade färdigheten kallas ofta att växla tankespår, vilket är något som krävs varje gång en människa övergår från en uppgift till en annan (till exempel från att hämta material och böcker från det egna skåpet till att sätta sig och arbeta i klassrummet) eller från en miljö till en annan (från att ha rast till att vara tyst i klassrummet). Varje uppgift eller miljö omfattar olika normer och förväntningar och därigenom ett annat tankespår: ”Under raster är det okej att springa omkring och stoja och umgås med kompisar”, jämfört med: ”Under lektionerna sitter vi tysta i bänkarna och läser och pratar inte med de andra barnen.” Om ett barn har svårigheter med den här färdigheten är risken stor att det tänker och agerar som om det fortfarande är ute på rast långt efter det att lektionen börjat. När man talar om för ett barn vad det ska göra krävs det också att det växlar in på ett annat tankespår, särskilt om det man vill att barnet ska göra inte är detsamma som vad det höll på med (vanligtvis är det vid sådana tillfällen som barn blir tillsagda vad de ska göra). Paradoxalt nog är det oftast barn som har svårt att växla tankespår som i slutänden blir tillsagda vad de ska göra. Svårigheter att växla tankespår bidrar till många dysfunktionella beteenden hos barn. Under vilka förutsättningar blir då sannolikheten för ett dysfunktionellt beteende avsevärt högre hos barn som saknar den här förmågan? När miljön kräver att barnet växlar tankespår. Det är som med alla andra inlärningssvårigheter. Barn som har svårt för att läsa har oftast större problem när situationen kräver att de måste läsa. På samma sätt har barn som har svårt för att växla tankespår ofta större svårigheter när det krävs att de ska göra det. En av de viktigaste uppgifterna är att lära ut hur man på ett effektivt sätt växlar spår när omgivningen kräver det. Det är en färdighet som många krävande barn ännu inte tillägnat sig.

2 Barn uppför sig väl om de kan

Det här betyder inte att vuxna ska sluta tala om för barn vad de ska göra eller helt avstå från kraven på att växla tankespår. Men det betyder att om vi vill hjälpa ett barn vars problemskapande beteende utlöses av kraven på att växla tankespår, är det första steget att uppmärksamma att barnet saknar denna förmåga. Därefter ska vi identifiera den specifika situation (olösta problem) där den outvecklade färdigheten skapar störst problem. Sedan börjar vi arbeta på att lösa dessa problem. Hur går det då till att lära ett barn hur man gör detta? Det diskuteras i kapitel 4 och 5. Tills vidare är det viktigast att förstå att barnet inte testar gränserna eller är manipulativt eller kontrollerande, utan att det snarare saknar en viktig färdighet. Och det är också väsentligt att förstå att kvarsittningar, avstängningar och relegeringar inte hjälper ett barn att utveckla den färdigheten. I fokus

Svårigheter att föreställa sig flera olika lösningar på ett problem Svårigheter att föreställa sig tänkbara resultat eller konsekvenser av ens handlingar (impulsiv)

När man ställs inför ett problem eller känner sig frustrerad är den främsta uppgiften att lösa problemet som orsakat frustrationen. För att klara av detta är det tre färdigheter som är helt avgörande. Det beror på att problemlösning kräver en hel del organiserat, strategiskt tänkande. Låt oss uppehålla oss vid det här ett ögonblick. För att lösa ett problem måste man först identifiera det problem man försöker lösa. Därefter behöver man fundera över olika tänkbara lösningar. Slutligen måste man kunna förutse de troliga resultaten av de olika lösningarna för att kunna välja den bästa. Det är så människor går till väga när de fattar beslut. Många barn är så oorganiserade i sitt tänkande – de har så stora svårigheter att sortera sina tankar – att de är oförmögna att komma på vad det är som gör dem frustrerade, vilket innebär att problemlösningsprocessen tvärt avbryts, problemet förblir olöst och frustrationen förvärras (vilket ofta utlöser något av beteendena i spektrumet). Många är så oorganiserade att även om de klarar av att förstå vad problemet är, kan de inte hitta mer än en lösning på det. Många är så impulsiva att även om de kan tänka ut mer än en lösning har de redan gjort det som först dök upp i huvudet på 38

2 Barn uppför sig väl om de kan

dem. De dåliga nyheterna? Vår första lösning är (inte alltid, men ofta) den sämsta. Bra lösningar infinner sig vanligtvis efter att vi lyckats hejda våra mindre bra initiala impulser och övervägt de bättre alternativen på ett mer välorganiserat sätt. Många barn – ofta de oorganiserade och impulsiva – är kända för att ”göra sitt värsta”. Det finns med andra ord många barn som reagerar på livets utmaningar på ett dysfunktionellt sätt eftersom de inte är särskilt duktiga på att organisera sina tankar, hitta alternativa lösningar eller förutse troliga resultat. Att ta itu med problem på ett organiserat, planerat sätt, överväga olika lösningar och fundera över deras troliga resultat är viktiga utvecklingsmässiga färdigheter. De flesta tvååringar besitter inte de färdigheterna ännu. Det gör inte heller många krävande barn som – åtminstone kronologiskt – är betydligt äldre. Det är uppenbart att de här barnen behöver vår hjälp. Men om skolans ordningsregler lägger tonvikten vid konsekvenser kommer de inte att få den hjälp de behöver. Också här fungerar konsekvenser bara som en påminnelse för barnen om vad vi inte vill att de ska göra och ger dem incitament att i stället göra någonting annat, mer funktionellt. Men de vet redan vad vi inte vill att de ska göra, och de är redan motiverade att göra någonting mer funktionellt. De behöver någonting annat av oss. För övrigt är det många barn som är oorganiserade och impulsiva som får diagnosen adhd. Men det viktigaste är inte om ett barn uppfyller kriterierna för adhd eller inte. Om vi vet att barnet är en oorganiserad, impulsiv problemlösare har vi också en tydligare förståelse för de svårigheter det har och kan erbjuda mer användbar information om vilka färdigheter vi kan lära det. I fokus

Svårigheter att uttrycka problem, behov eller tankar i ord

Det mesta av vårt tänkande och vår kommunikation kräver ett språk, och därför är det ingen slump att många barn med försenad språkutveckling har svårigheter att hantera de sociala, känslomässiga och beteendemässiga krav som ställs på dem. Många barn har till exempel svårt att hitta rätt ord för att beskriva vad som är fel eller vad de behöver. Detta kan utgöra ett © S tudentlitteratur

2 Barn uppför sig väl om de kan

stort problem; livet är betydligt lättare om man har de språkliga resurserna att låta människor veta att man ”inte känner för att prata”, att ”någonting är på tok”, att man ”behöver en stund att tänka efter”, att ”man inte vet hur man ska göra”, att man ”behöver en paus” eller att man ”inte tycker om det”. Uppmaningen ”förklara det i ord” är inte till hjälp om ett barn saknar de rätta orden. Det är bristen på ord som ofta bäddar för ett problemskapande beteende. Vissa barn gråter eller drar sig undan när de saknar de språkliga färdigheter som krävs för att klara av umgänget med klasskamrater och lärare på ett smidigt och bra sätt. Naturligtvis befinner vi oss då i den lindrigare änden av spektrumet. Andra barn uttrycker sina känslor eller behov med ”Dra åt helvete”, ”Jag hatar dig”, ”Håll käften”, ”Låt mig vara ifred” och andra ännu färgstarkare uttryck (just det, respektlöshet är oftast bara ett tecken på att ett barn saknar viktiga färdigheter ... om barnet kunde kommunicera på ett mer respektfullt sätt, skulle det göra det). Och ytterligare andra hoppar över den sortens olämpliga verbala yttringar och väljer i stället att uttrycka sig fysiskt (knuffas, slåss, kasta och ha sönder saker, rusa ut ur klassrummet). Tyvärr bortser man många gånger från språkliga problem. Vuxna glömmer ofta bort språkförmågan när de försöker förstå varför ett krävande barn är krävande. Och ibland är instrumenten som används vid standardiserade språktester inte tillräckligt känsliga för att registrera vissa av de ”finkornigare” språkproblem som kan finnas; i sådana fall kan testresultatet inte bara misslyckas med att visa på barnets svårigheter, utan också dra den helt felaktiga slutsatsen att barnet inte har några språksvårigheter över huvud taget. Kan barn lära sig att uttrycka sin oro, sina behov och sina tankar på ett effektivare sätt? Absolut. Men inte förrän vuxna förstår att det är bristen på dessa färdigheter som ligger till grund för det utmanande beteendet. I fokus

Svårigheter att hantera känslomässiga reaktioner på frustrationer och kunna tänka rationellt (särskiljande av affekt) Kronisk irritabilitet och/eller oro som påtagligt försämrar förmågan till problemlösning eller ökar frustration

2 Barn uppför sig väl om de kan

Särskiljande av affekt handlar om förmågan att separera emotionerna (affekt) på problem eller frustrationer från det tankearbete man måste göra för att lösa problemet. Även om känslor kan vara mycket användbara för att inspirera eller stimulera människor att lösa problem, är det tänkandet som gör att problemen blir lösta. Barn som har förmågan att bortse från sina känslor brukar ofta reagera på problem eller frustrationer med mer tankearbete än känsloyttringar, och det är bra. Men barn som saknar denna förmåga brukar ofta reagera på problem eller frustrationer med mer känslor och mindre (eller ingen) tankeverksamhet, och det är inte alls bra. Att lära sig hur man lägger sina känslor ”på hyllan” för att kunna tänka rationellt är en viktig förmåga som många krävande barn inte lyckats utveckla. I den lindrigare änden av spektrumet kan barn som har svårigheter att skilja mellan tanke och känsla bli mycket oroliga över till exempel ett kommande prov, en ny social situation eller att inte förstå en uppgift, eller bli generade inför sina klasskamrater. De kanske gråter över ett dåligt betyg, över att inte höra till dem som först blir valda till ett lag eller över att känna sig socialt uteslutna. I den mer extrema änden av spektrumet kan deras känslor bli så starka att de skriker, svär, kastar saker, börjar slåss eller ännu värre. Dessa barn kan till och med känna hur det ”hettar till”, men klarar sällan av att hålla den känslomässiga störtfloden tillbaka till ett senare tillfälle då känslorna har bedarrat och ersatts av rationellt tänkande. Upphettningsprocessen blir förstås betydligt intensivare om vuxna eller jämnåriga r eagerar på ett sätt som blåser liv i glöden. Medan särskiljande av affekt handlar om akuta svårigheter att hantera sina känslor, har andra barn mer kroniska problem när det gäller att kontrollera sina känslor. Alla barn är ibland lite ledsna, irriterade, uppjagade, griniga, sura, trumpna och trötta eller lite oroliga, osäkra, rädda och nervösa. Inga barn hanterar problem eller frustrationer på ett särskilt bra sätt när de är irriterade eller oroliga, men en del upplever dessa känslor betydligt oftare och betydligt starkare. Barn som ofta är irriterade eller oroliga reagerar vanligtvis sämre på problem och frustrationer. Eftersom de inte har utvecklat de färdigheter som behövs för att dämpa sina känslor och lösa problem reagerar de på ett sätt som snarare påminner om betydligt yngre barn. När det gäller att hantera sina känslor och lösa problem är det verkligen så att de här barnen fungerar på en betydligt lägre utvecklingsnivå. Vi har kunnat konstatera en oroande trend under senare år: att läkare © S tudentlitteratur

2 Barn uppför sig väl om de kan

närmast reflexmässigt skriver ut mediciner till barn som har svårt att kontrollera sina känslor. Även om mediciner kan vara till hjälp, till och med oumbärliga, är man ibland alltför snabb med att ta fram receptblocket bara för att man inte riktigt förstår barnets svårigheter. Piller hjälper inte mot bristande färdigheter, och det finns många orsaker till ett barns irritabilitet eller oro som mediciner inte biter på. Vissa barn är irritabla eller oroliga på grund av kroniska problem som aldrig blivit lösta, till exempel dåliga resultat i skolan, dåliga relationer med jämnåriga, mobbning eller oupptäckta inlärningsproblem. Mediciner löser inte sådana problem. Lika oroväckande är den nya trenden att ge diagnosen bipolär sjukdom till barn som har problem att kontrollera sina känslor. Enligt min erfarenhet har den stora majoriteten av barn som fått den etiketten inte blivit tillräckligt grundligt undersökta och därmed fått fel diagnos.1 Dessa barn uppfyller inte på långa vägar kriterierna för bipolär sjukdom hos vuxna, och dessutom finns det inga allmänt accepterade kriterier för den här sjukdomen hos barn. Tyvärr har den ökade förekomsten av denna diagnos (och den nya diagnosen disruptive mood dysregulation disorder, DMDD, som bl.a. innebär återkommande vredesutbrott) lett till en lika stor och oroande ökning av användandet av en typ av läkemedel som kallas atypiska antipsykotika. En anledning till att psykofarmaka skrivs ut alltför ofta är att det inte finns tillräckligt många som känner till de kognitiva faktorer som kan ligga till grund för sociala, känslomässiga och beteendemässiga svårigheter, och ibland är det helt enkelt lättare att ge ett barn ett piller än att ta reda på vad problemet egentligen är. Kan irritabla eller oroliga barn få hjälp att bli bättre på att kontrollera sina känslor och reagera på livets frustrationer och oroande inslag på ett mer adekvat sätt? Visst. Men inte om vi lägger all vår kraft på att hitta nya och kreativa sätt att bestraffa dem. I fokus

Svårigheter att se nyanser/konkret, bokstavligt, svartvitt tänkande Svårigheter att avvika från regler och rutiner Svårigheter att hantera oförutsägbarhet, tvetydighet, ovisshet och det som är nytt

2 Barn uppför sig väl om de kan

Svårigheter att växla från en ursprunglig tanke, plan eller lösning Oflexibla, felaktiga tolkningar/kognitiva förvrängningar eller förutfattade meningar

Yngre barn har en benägenhet att vara relativt rigida, svartvita, bokstavliga och oflexibla i sitt tänkande. De försöker fortfarande förstå världen, och det är lättare att lägga ihop två och två om de inte behöver oroa sig för undantag från regeln eller alternativa sätt att betrakta saker och ting. I takt med att barn utvecklas lär de sig att det mesta här i livet handlar om gråzoner, att reglerna har undantag och att man kan tolka saker och ting på olika sätt. Ibland har man en vikarie eller så måste en utflykt ställas in på grund av vädret. Eller också sitter någon annan redan på ens favoritplats i matsalen, eller så blir det rast inomhus i stället för ute. Tyvärr utvecklas inte ”gråtänkandet” lika snabbt hos alla barn. Även om vissa av de här barnen har fått diagnoser som autismspektrumstörning eller icke-verbala inlärningssvårigheter, är det bättre att se dem som svartvita tänkare som lever i en grå värld. Man kan vara ganska säker på att dessa barn kommer att uppvisa utmanande beteenden när omvärlden kräver att de ska tänka i gråzoner. Många av de här barnen känner sig väl till mods med faktakunskaper eftersom de är svartvita, men klarar sig betydligt sämre när tillvaron kräver problemlösning eftersom det då handlar om grå nyanser. Lärare: Andrew: Lärare:

Andrew:

(till klassen) Vilket är det högsta berget i Nordamerika? Andrew? (svartvit tänkare) Mount McKinley! Utmärkt, Andrew. Nu vill jag att du och Susie håller ett föredrag om Mount McKinley inför klassen. Ni får göra det hur ni vill, men ni måste diskutera det och komma överens om en plan. Låter det bra? Okej.

(Två minuter senare) Andrew: Lärare:

Fröken! Susie gör inte rätt! Hur menar du, Andrew?

2 Barn uppför sig väl om de kan

Andrew:

När man ska hålla ett föredrag om ett berg måste man först visa en bild av berget som man berättar om. Susie säger att det inte spelar någon roll om man visar en bild. Hon har fel!

Det låter som om Andrew har en ganska klar uppfattning om hur man håller ett föredrag om Mount McKinley och har svårt att ge upp sin ursprungliga idé. Bortskämd unge? Nej. Kontrollfreak? Knappast rätt ord. Svartvit tänkare som lever i en grå värld? Klassiskt exempel. Den här sortens barn älskar detaljer (svartvitt) men är inte särskilt bra på att hantera tvetydigheter (grått) och missar ofta ”helheten” (grått). De älskar det förutsägbara (som är svartvitt) men lyckas mindre bra när saker och ting är oförutsägbara (grått). De älskar det bestämda (svartvitt) och rutiner (svartvitt) men klarar inte det obestämda (grått) eller ändrade planer (grått) särskilt bra. Lärare: Andrew:

(till klassen) Vi går inte ut på rasten i dag kvart över tio eftersom vi har samling i aulan. Varför inte det? Vi har alltid rast kvart över tio. Jag tänker i alla fall gå ut kvart över tio!

Ett besvärligt sätt att ta sig an livet. Ingen skulle välja att ha det så. Svartvita barn väljer också ofta att tolka omvärlden på ett ganska stelbent sätt. Det här är barn som gärna fäller svartvita kommentarer som ”Jag är dum”, eller ”Jag får alltid skulden”, eller ”Ingen tycker om mig”, eller ”Du är elak”, eller ”Det är inte rättvist”, eller ”Det kommer aldrig att fungera för mig”, eller ”Alla är ute efter mig”. Den här sortens stelbenta tänkande, som ibland kallas kognitiv förvrängning eller kognitiv bias, kan få de här barnen att reagera på de mest harmlösa omständigheter på ett kraftfullt (och störande) sätt. Kan du tänka dig hur det skulle vara att tolka vanliga sociala signaler – en väns småleende, jämnåriga som viskar, en dunk i ryggen – som bevis för att människor är ute efter dig? Det skulle kunna orsaka många dysfunktionella beteenden. Pojkar som Andrew ställer stora krav på sina lärare och klasskamrater när de kämpar för att få tillämpa sina konkreta regler och tolkningar på en värld där mycket få sådana regler går att tillämpa. Några blir sura eller oroliga när det som händer inte stämmer överens med deras ursprungliga 44

2 Barn uppför sig väl om de kan

planer eller när de tolkar en händelse på ett förvrängt sätt. Några skriker. Andra svär. Eller kastar saker. Men det här är naturligtvis bara det de gör. Det avslöjar bara var de befinner sig i spektrumet över utmanande beteenden. Nu vet du varför och när de gör det. Det är här det händer. Kan svartvita tänkare få hjälp att tänka mer flexibelt? Att förändra sitt ursprungliga sätt att tänka och anpassa sig efter omständigheter eller perspektiv som de kanske inte tagit med i beräkningen? Helt klart ... så länge vuxna inser att det är svårt att lära barn att vara mer flexibla om de själva är oflexibla. I fokus

Svårigheter att vara medveten om hur det egna beteendet påverkar andra människor Svårigheter att känna empati, att sätta sig in i och förstå andra människors perspektiv eller sätt att se på saken

Många barn med utmanande beteenden har svårt att förstå andra människors synsätt och inse hur deras eget beteende påverkar andra. Det här är viktiga färdigheter eftersom de hjälper oss att avgöra om vi gjort någon glad eller ledsen, om vårt beteende mottas positivt eller negativt. Om ett skämt uppfattas som roligt. Om en klapp på axeln var för hård. Om en kommentar var pinsam eller förnedrande eller sårande. Den här informationen hjälper oss att avgöra om vi kan upprepa beteendet eller om vi måste välja en annan väg. Barn som saknar sådana färdigheter uppträder ofta på ett sätt som inte tar hänsyn till andras behov och upprepar beteenden som skapar känslomässiga eller fysiska obehag. Sådana drag är inte sympatiska, och barn som saknar de här färdigheterna blir ofta bestraffade på ett eller annat sätt. Problemet är att bestraffningar inte är ett särskilt effektivt sätt att lära barn hur de ska förstå en annan människas synsätt eller hur deras beteende påverkar andra. Många vuxna är synnerligen angelägna om att se till att barnet får uppleva omedelbara konsekvenser av sina dysfunktionella beteenden, trots att det är en betydligt tillförlitligare metod att hjälpa barnet att förstå hur deras beteende påverkar andra och därmed uppföra sig väl utan de vuxnas hjälp. Att förstå hur vårt beteende påverkar andra, att ta hänsyn till andras © S tudentlitteratur

Ross W. Greene är fil.dr och lektor i psykologi vid Virginia Tech. Han hade tidigare en tjänst vid Harvard Medical School under tjugo år. Greene har tidigare skrivit boken Explosiva barn och är medförfattare till boken Att bemöta explosiva barn (tillsammans med J. Stuart Ablon). Greene är en mycket omtyckt föreläsare runt om i världen, inte minst i Sverige.

VILSE I SKOLAN HUR VI KAN HJÄLPA BARN MED BETEENDEPROBLEM ATT HITTA RÄTT

Med sin fasta övertygelse om att alla barn uppför sig väl om de kan, ger Ross W. Greene stöd åt lärare som upplever att de inte alltid räcker till för de elever som behöver dem mest. Eleverna själva vill inget hellre än att kunna hantera de sociala, känslomässiga och beteendemässiga krav som ställs på dem i skolan och i livet. Många har dock förlorat hoppet om att någon vuxen någonsin kommer att kunna hjälpa dem. I Vilse i skolan beskriver Ross W. Greene hur man med empati och ett kognitivt, humanistiskt förhållningssätt kan hjälpa beteendemässigt utmanande barn och ungdomar att hantera sitt beteende. Utifrån bokens fiktiva ramberättelse och många konkreta exempel förklarar Greene hur man kan arbeta med den modell som presenteras i boken: Samarbets baserade och proaktiva lösningar (CPS). Grundtanken bakom modellen är att beteendemässigt utmanande barn ännu inte utvecklat vissa viktiga tankefärdigheter. Genom att de vuxna i barnets omgivning identifierar och förstår vilka färdigheter som saknas och vilka problem detta leder till, kan de hitta lösningar tillsammans med barnet. Den nya upplagan återspeglar alla revideringar och förbättringar av CPS-modellen som skett sedan år 2009. Boken vänder sig till studenter på lärarutbildningen, men också till alla som arbetar i skolans värld.

Tredje upplagan Art.nr 33871