Av Aino Trosell har tidigare utgivits: Socialsvängen 1978 Hjärtstocken 1979 Samnanger 1983 Facklorna 1985 Kärleksbrottet, noveller 1990 Offshore 1991 Under Södra korset 1994 Röda lacket, kåserier 1994 Jäntungen 1994 I Vintergatan 1997 På en öde ö i havet, kortroman 1998 Ytspänning 1999 Isbränna och andra berättelser 2000 Lita på Mary!, barnbok 2000 Om hjärtat ännu slår 2000 Se dem inte i ögonen 2002 Tvångströjan 2004 En gränslös kärlekshistoria 2005 Järngreppet 2008 Hjärtblad 2010 Krimineller, noveller 2012
IsBn 978-91-1-303866-7 © Aino Trosell 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Carina Deschamps Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I solen vräker sIg över oss från en obarmhärtig himmel. Fartygets bordläggning är rostig. Det luktar beck och smörjolja och dieselavgaser. Därtill havets ruttna andedräkt i denna tropiska hamn. Genom en port i den rostiga buken rasslar truckar av och an med pallar på vilka godset är inplastat nästan som höbalarna i det fjärran Sverige. Med våra rullande resväskor och våra tyngande ryggsäckar tar vi oss långsamt framåt längs kajen. Överallt råder liv och rörelse, ett myller av arbetare och sådana som söker arbete och även tiggare, även om de inte tigger av just oss märkligt nog. Men här finns inga kvinnor. Vi är de enda, och vi är västerlänningar. Gods lyfts, rullas, körs, släpas, bärs, det går åt folk. Kollin kånkas på ryggar i remmar. Balar bärs på axlar av män som arbetar två och två med händerna i ett fast tag om varandra. Säckar bärs av ensamma karlar med remmar runt pannan. Trasigt klädda män drar kärror med två eller fyra hjul, gummiklädda eller med stålskoning som väsnas mot stenläggningen mer än de tjutande och ständigt tutande truckarna. Kranar far fram och tillbaka på räls utefter kajen. Se upp för hängande last! Vi måste ha ögonen med oss överallt. Sedan vi blev avsläppta av taxin har vi kryssat oss fram. Underlaget är därtill ojämnt och ibland måste vi lyfta väskorna över balkar och trossar och järnvägssyll. 12
Vi vet att vi är vid rätt kajplats i denna myllrande hamn. Vi har sett fartygets namn. På långt håll såg vi KRI Hiu liksom vinka till oss. It means shark, motorship Shark, sa taxichauffören. Nedanför kajen skvalpar havet med sitt ruttnande avfall. Fartyget gungar lojt, de uttjänta traktordäcken, som utgör fendrar nedanför kajen, gnisslar klagande av påkänningen av så många ton stål. Fartyget morrar dovt, resonans från dess inre. Ovanför oss skriker hundratals måsar och andra fåglar vars namn vi inte känner. Nu är vi här! Vi är ännu euforiska. Men också utmattade. I en rasande takt har vi upplevt gigantiska flygplatser där vi har blivit fraktade i bussar mellan de olika terminalerna. Vi har sovit på soffor och bänkar, vi har transporterats i rulltrappor, i hissar och på rörliga trottoarer, vi har ätit flygmat i fel ordning, middag på morgonen och frukost vid midnatt. Vi har slutat sippa paraplydrinkar, vi behöver all vår energi och uppmärksamhet nu för att komma dit vi vill. Vi som reser reguljärt, men ändå prisvärt, måste försöka vara på alerten fastän vi egentligen är så utslitna att vi hade behövt färdtjänst, detta är vårt stående skämt. Stora rostflagor singlar ner framför oss. Vi tittar uppåt. En man sitter helt fritt på en sorts gunga som hänger utefter fartygets sida. Det är högt. Han har ingen säkerhetssele. Om denna ofullkomliga ställning skulle vippa till och han inte skulle hinna gripa tag, så skulle han slås ihjäl mot den stenlagda kajen, mitt framför oss. Vi är på väg, rakt mot en storm. Men det vet vi inte om. Vi vet inte om den annalkande stormen då. Han vinkar till oss. De vita tänderna lyser i det mörka ansiktet. Som om han hade något att vara glad åt? 13
Vi ser på varandra, Hanna och jag – systrar från utbrändhetens land. Det låter som om det handlade om två seriefigurer. Vi skäms över vår bortskämdhet, över att vi är mer modstulna än denna fattiga människa, vi som faktiskt har allt. Hade. Allt man ska. Vårt lidande är frivilligt. Ändå påtvingat. Vi hade inte behövt släppa efter för det som störtade oss i fördärvet. Vi hade inte behövt måla in oss i offrets självvalda hörn. Vi hade ett val. Vi har ett val. Nu väljer vi, äntligen. Vi besvarar vinkningen, och ler artigt mot mannen, knappast solidariskt. Så snart vi har passerat fortsätter han att knacka rost. Det verkar vara ett hopplöst projekt, hela bordläggningen är korroderad och där färgen ännu är kvar bubblar den sig betänkligt, det är fukt innanför färgen. Ska fartyget målas om? När då? Hon går ju till havs redan i natt, den salta miljön kommer snabbt att göra detta arbete ogjort. Vi befinner oss i en sång av Bertolt Brecht. Det vet vi redan om. Det vet vi där och då. Det ska vi komma att erinra oss. Det ska vi tänka på sedan, när allting har hänt. Vi är i Surabaya. Jag läste texten om Surabaya Johnny innan vi for. Den handlar om en sextonårig flicka som älskar sin hjärtlöse Johnny fast han ljuger henne full och tvingar henne ut i hamnen för att tjäna pengar på det uråldriga sättet. Hon föraktar honom och hon ser vem han är, men ändå älskar hon honom. Det är en man som har skrivit texten och det är män som älskar den. Det är också män som numera sjunger den, men det 14
är en spröd kvinnoröst från femtiotalets Tyskland som lyfter fram sångens essens. Vi är i Indonesien men vi ska vidare, vi ska längre bort ändå från vårt hem, det vi hade, det vi lämnade. Vi håller hårt i våra pengar. Vi ska leva på sparade medel. Vad som därefter sker det vet vi inte. Därför greppade vi tillfället, innan det skulle vara försvunnet, chansen att spara några tusenlappar. Genom att flyta och inte flyga, sade vi vitsigt, genom att följa med som passagerare på ett fraktfartyg med trad ut till ögrupperna i Stilla havet. Det är billigt och inte så dåligt, det har vi tagit reda på. Och vi har ju inte bråttom, ingenting står och faller med våra numera obefintliga kalendrar. Ifall resan tar ett par veckor istället för ett par dygn saknar betydelse så länge vi är på väg. Vetskapen om att det på det inre planet inte finns någon återvändo har redan startat läkningen. Euforisk glädje och skratt när vi rullade ut på startbanan på Arlanda mot vårt eget Blåkulla. Och det finns, det väntar på oss. Blå Jungfrun i en het och extrem tappning. En grovvuxen man står mitt i solen och vaktar landgången, svetten rinner nerför hans tinningar. Det är något med hans hållning, vi förstår direkt att han tillhör besättningen, här släpps ingen jävel över bron. Vi behöver inte visa några papper, vi släpps ombord direkt, och får till och med ett leende. Vi är väntade. Jag är storasystern. Men när det kom till upplägget, planeringen och logistiken var det Hanna som satte fart vid datorn. Hon har det från socialbyrån, gravt yrkesskadad, men hon har det också från familjelivet, att vara spindeln, vara mitt i, att fixa, trixa, parera. Ingen märkte den femhundrade gången hon bytte handdukar – inga fanfarer – ingen noterade den tusende lagade 15
måltiden, inte ens hon själv. Ingen kommer att minnas allt detta. En familj minns inte sådant. Gravitationskraften. Hon lever ännu på knä. Det var det egna livet som slutligen överrumplade henne. Att hon faktiskt hade ett eget liv. Att hon hade något, som bara var hennes. Fartygets inre luktar gammal mat. Det är mörkt efter solgasset på kajen, vi famlar oss fram tills ögonen har vant sig. En matros kommer oss till mötes, han bockar artigt och visar oss vägen till kapten. Det är inte onödigt rent i korridorer och kaptenshytt men kaptenen själv är både ren och trevlig. Hans blå haka är välrakad och skjortan ljus och med vecken från förpackningen ännu kvar. Han är närmare femtio år, som vi. Hans blick och kroppshållning uttrycker dock ett svällande självförtroende, och det har inte vi. Tacka för det. Han bestämmer över stora värden, gods och människors väl och ve. Det är viktigt att han är säker på hand och inte plötsligt blir tvehågsen, börjar åma sig, börjar fråga kreti och pleti till råds, osäker och villrådig, då förlorar han snart det han har. Vi har mycket att lära av denne kapten. Det pratar vi om, senare. Det är vi överens om, när vi sitter på däck och väntar på att det ska bli kväll. Vi bjuds att slå oss ner i två fåtöljer på motsatta sidan om skrivbordet. Han går igenom våra papper medan han blossar på en cigarett så att hela rummet sveps in i rök. Det är tydligen rutin att ha med sig passagerare utefter traden. Vi verkar utgöra ett legitimt extra näringsfång för kapte16
nen personligen, en av rederiet godkänd extrainkomst, eftersom hytterna annars skulle ha farit tomma. Vi får veta att två gruvingenjörer också ska med. De har inte kommit än. Kapten förklarar, på sin av pidgin knappt påverkade engelska, hur fartyget är konstruerat. I aktern där vi befinner oss nu, finns inte bara kaptenshytt utan även manöverhytt, alltså bryggan, fartygets hjärta. Liksom maskin, manskapsförläggning och inte minst kabyss, vilket är viktigt för oss att veta eftersom samtliga måltider intas i denna del av fartyget. Däremot ligger vår hytt i fören, vilket brukar brukar uppskattas av passagerarna. Där är det tyst. Mellan backen, fören alltså, och aktern ligger lastutrymmena. Gods kommer att surras på däck. Han ber om ursäkt för detta, han lovar att bevaka framkomligheten åt oss. Efter en stund märker vi att han är besvärad. Han nämner att han är van vid inhemska passagerare. Vi är de första västerlänningarna han har haft den äran att ha som gäster ombord. Han frågar hur det kommer sig att vi inte tar flyget? Är vi flygrädda? Vi ser snabbt på varandra och nickar – flygrädda, precis. Men vi tycker också att det ska bli intressant att meter för meter vara med om resans sista etapp – ut på den stora oceanen till de längst bort belägna öarna där inga flygplatser finns. Han ser inte ut att imponeras av våra prioriteringar, men är korrekt och artig där han lämnar tillbaka våra papper och pass. Tullen dyker upp så småningom men för er del är ju allting klart. Han ser fram emot vårt sällskap vid middagen eight o’clock Pm. Vi svarar att det ser vi också fram emot. Sedan tar matrosen hand om oss och ledsagar oss till vår hytt. Den är rymligare än vi hade trott. Om vi hade tillhört besättningen hade det varit en lyxhytt, en kaptenshytt. Nu är den vår budoar med tvättställ och renbäddade kojer samt en lindrigt städad toalett ute i korridoren. 17
Hytten har bara ett enda fel. Den ligger under vattenlinjen. Den har ingen ventil. Vi kan inte se ut. Vi kommer att bo i ett råtthål. Vi kommer inte att trivas. Vi visar inte varandra hur besvikna vi är, vi bortskämda västerlänningar. Männen i besättningen skulle ha gjort vad som helst för att få en hytt som vår. Besättningens sardinburkar till sovplatser ligger sannolikt vägg i vägg med maskinrummet, där det väsnas dag som natt. Vi har ingenting att klaga på, vi har det toppen. Och detta är ju verkligt prisvärt, därtill exotiskt. Det kommer att bli bra, det kommer att ordna sig. Ingenting att dividera om. Några dygn i en källarcell, vi har väl varit med om värre? En stund senare är vi på väg uppför lejdarna till däcket! Till Öfre Däck, yes, som de fisförnäma passagerare vi är! Självklart kommer vi att tillbringa den mesta tiden där. Det var ju så vi hade föreställt oss det hela, att vi skulle sitta lutade mot en jättelik fartygsskorsten och se arkipelagerna passera. Hytten ska vi nätt och jämnt sova i. Om ens det? Så varmt som det är borde det gå att smyga sig hit upp med sin bäddmadrass i skydd av mörkret? Med denna idé försöker jag peppa Hanna och mig själv. Vi får inte tappa sugen nu, inte bli offer igen, inte börja känna oss oroliga och rädda. Vi ska njuta av resan och uppleva hur den tillför och helar. Vi är pilgrimer och då har man inte bråttom, då tar man svårigheterna med jämnmod i väntan på att komma fram till målet för vandringen, för seglatsen. Uppifrån däck ser vi hur stuvandet forsätter nere på kajen. Vid midnatt ska KRI Hiu enligt planerna lätta ankar och glida ut i bukten, och sedan sticka till havs. Vi hittar skugga och sätter oss på en väggfast bänk med flytvästar väl synliga inunder. Det har blivit sen eftermiddag. Vi är 18
på väg. Flytvästarna är inte intressanta för oss, inte då. Nu öppnar kontoret, säger hon oförmodat, klockan är nio därhemma och klienterna väller in. Bry dig inte om det, ber jag, snälla Hanna, glöm det där! Dom är inte längre dina klienter. Du har inget ansvar för deras liv. Nu gäller det ansvaret för ditt eget. Tänk att jag fick ett sammanbrott. Allt rasade, jag gick liksom sönder. Det blev svart. Hon lägger sig ner på bänken. Jag makar på mig så att hon ska få plats. Hon skulle kunna få lägga huvudet i mitt knä, men på syskons vis håller vi distans i vissa situationer även om vi vet precis allt om varandra. Hon är blek. Hon är kallsvettig. Hennes andning är ansträngd, möjligen på grund av de branta lejdarna. Hon flåsar och pustar. Detta är inte konstigt, resan har varit tuff. Och när vi nu har fått en paus kommer tröttheten ifatt, det utmattade tillståndet. Hon är inte frisk. Hon är under behandling. Visserligen har vi slängt alla tabletter, vi följer inga läkarrekommendationer. Men behandling är likväl insatt, och målet är detsamma som om hon vårdades av en professionell stab: hon ska bli återställd. Hon ska hitta hem till sig själv. När hon sedan ska tillbaka hem, om hon alls ska det, återstår att se. Det funderar vi inte ens över. Hon börjar hyperventilera. Jag uppfattar genast vad det är frågan om och tar tag i henne. Distansen mellan oss avverkas på en sekund. Jag lägger hennes huvud i mitt knä och stryker henne över armen och kinden och pannan och drar ett finger över hennes ögonbryn och nerför hennes näsa. Kom igen nu, Hanna! Jag håller om henne och vyssjar henne lätt. Andas lugnt nu, Hanna! 19
Ångesten känner jag väl. Väl vet jag hur den yttrar sig. Väl vet jag hur den känns. Väl vet jag vad som krävs. Mänsklig närhet. Och det hjälper ändå inte. Ångesten är ett lokomotiv som utan förvarning kommer rusande ut ur en dittills okänd tunnel. Ångesten har dock svårigheter att pressa sig emellan människor som rör vid varandra, som har hudkontakt och själsfrändskap. Om man förmår hålla fast tillräckligt hårt, hålla kvar blicken, känslan, hålla kvar kontakten, beröra varandra, så får ångesten det svårt, fästpunkterna är då få. Jag stryker hennes nakna arm, bestämt och ömt, fram och tillbaka, och jag kramar med den andra armen. Det känns som om hon håller på att drunkna, vem kan veta det bättre än jag. Hon andas förtvivlat, kippar efter luft, precis så är det, man tror att man ska kvävas. Fas tre. Det var därifrån många av dem kom, de som hon skulle kurera. De som hon skulle administrera och göra processen kort med. Arbetet, det så kallade arbetet, skulle de få betalt för av just henne. Älskar de henne? Är de glada att se henne? Möter de henne med ett leende och lyckönskar de sig till mötena med just henne? Eller är det precis tvärtom? Tycker de om henne alls? Avskyr de henne? Om inte henne personligen, så i varje fall det hon står för? Och signalerar de inte i så fall just detta? Till henne, personligen? Personligen. Hon är sig själv, den hon är, den socialsekreterare som är hon. De tycker verkligen inte om henne! Vid sitt första möte med Hanna har de malts genom olika kvarnar till att bli så finsiktade att nästan ingenting återstår för henne att bryta ner. 20
Nej men nu tänker jag fel? Jag tänker galet, jag tänker på tvärs. Det var ju tänkt att hon skulle bygga upp, restaurera och stärka. De där tidigare åtgärderna hade visserligen inte fungerat, men nu skulle det bli på ett helt annat sätt. Fas tre är definierat som ett privilegium, trots allt. För vad skulle finnas alls, om inte Fas tre fanns? Så – vad är det då du helst vill göra? Och vad är ditt problem? Denna kultiverade fråga är redan ställd av arbetsförmedlare, handledare, jobbcoacher, läkare, kuratorer. Alla har ställt den, men klienten vill ju bara ha en mycket enkel och i högsta grad lättförståelig hjälp av sin socialsekreterare. Klienten behöver helt enkelt pengar. Det är kronofogden som är problemet. Det är hyresvärden som är problemet. Det är låneinstitutet som är problemet. Det är möbelfirman som är problemet eftersom den hotar att ta tillbaka bohaget. Ska man tvingas sova på golvet? På vilket golv förresten, om vräkningen verkställs? Och på existensminimum fixar man inga låneinbetalningar. Indrivarna flåsar en i nacken, med vad ska man betala? Vad ska man göra? Hänga sig? När man inte får hjälp! Får man rephjälp? En kör som på öret när vet vad problemet är, samt även väl känner problemets lösning. Men hon följer sin övergripande behandlingsplan och frågar oförtrutet: Vad vill du egentligen göra med ditt liv? Och de ser på henne som vore hon en idiot. Och försöker lista ut vilket svar hon vill ha. Men bryr sig för egen del inte ett skit – vad då göra med livet, hon är inte klok, hon kommer från en annan planet och där finns inga indrivare. Hon vet inte hur det är! Men när hon fick frågan tillbakakastad, rakt i ansiktet, av en ilsken klient: Vad vill du själv göra med ditt så kallade liv jävla kärring! Varför skaffar du dig inte ett förresten? 21
Så stod allting klart. Jag? Med mitt liv? Inte vill jag det här i alla fall. Det här vill jag absolut inte med mitt liv. Mitt enda, enda liv. Inte alls. Ändå kämpade hon vidare i flera år. Dock berättade hon då och då om den där aggressive mannen. Han som hade fått en ridå att rämna, som hade gjort henne en tjänst fast han hade kallat henne jävla kärring. Hon var öppen om sitt predikament, att hon kände sig kluven. Ingen tyckte att det var särskilt konstigt, det hörde till den dubbla yrkesrollen, hydran i hennes värv, att ge med den ena handen och straffa med den andra. Detta slet isär henne, massakrerade henne. Och kanske också hennes klienter. Hon förstod inte den första varningssignalen när hon blev tvungen att avbryta ett besök på grund av yrsel och för att det slog lock för öronen. Efter en stund i vilrummet var hon som vanligt igen. Hon kunde fullfölja samtalet med klienten i fråga. Därefter hände det då och då att hennes ande liksom lämnade kroppen och att hon såg sig själv på håll, och hörde inte vad som sades just då. När tecknen blev allt fler och fanns där så konkreta – hjärtat som rusade, händerna som skakade – så gjorde hon dem till sina vänner. Hon vande sig vid dem. Hon förringade dem. Hon skämtade om dem. De blev vanlighetssignaler, ingenting att bry sig om, yrselanfallen och att hon i skov inte hörde vad som sades. Vilken ploj – det slår liksom lock för öronen, jag slipper höra! Maskineriets olja tog slut och varningslamporna larmade över hela instrumentpanelen, motorn gick torr och växlarna skar men det rörde sig fortfarande om vanlighetssignaler, 22
ingenting att bry sig om. Hon skämtade om dessa mystiska sensationer. En dag tog det stopp. Allt slocknade. Kropp och själ vägrade gå, vägrade medverka. Nödstoppet hade slagit till och hennes egen vilja var urkopplad. Det hjälpte inte hur hon än försökte komma igång med hjälp av svordomar och förbannelser. Lokomotivet stod stilla på linjen. Hon låg där hon låg. Efter några minuter är anfallet över. Hon sätter sig upp. Hon gråter en stund. Vad vill du nu? Hon ler lite åt anspelningen på hennes yrkesmässiga frågor till klienterna. Jag vet inte. Men du behöver inte vara rädd Judit, jag tänker inte vända. Eller hoppa överbord. Vi fortsätter så klart, allt annat är otänkbart. En ö väntar ju på oss därute – totally alone, remember? Ja. Så ser bokningen ut. En egen ö. En egen strand – totally alone – och till en rimlig slant. Det låga priset beror på brist på faciliteter. Men vi begär inte mycket. Vi kan fixa till det hela. Den lokala agenten försäkrade oss dessutom om att det finns logistiska lösningar på allt. Vi har tänkt ut hur vi ska inrätta livet på ön bara vi kommer fram. Det är inte första gången vi reser med lätt bagage och under jämförelsevis primitiva omständigheter. Som unga öluffade vi i Grekland, vi vandrade i fjällen, vi cyklade på de skotska hedarna, vi vet att det behövs mindre än de flesta tror. Allt man behöver ryms i det man kan bära på ryggen. Bristvarorna ligger på ett helt annat plan. Jag är så självupptagen, säger hon, förlåt. Jag vet ju att du har ditt, du också. 23
Vi reser oss och går åter fram till relingen. Vi lutar oss ut över den och tittar på hur stuvandet fortskrider, hur truckarna rasslar och försvinner in i fartygets lastrum. Javisst har jag haft mitt. Kärlekslivet, det olyckliga och obefintliga. Och att jag aldrig har kunnat leva på min konst. I en krass sammanfattning är detta mitt predikament. Fast varför skulle jag kunna leva på min konst? Det tillhör inte de mänskliga rättigheterna att kunna leva på sin konst. Det tillhör däremot de mänskliga privilegierna att kunna uttrycka sig i ord och i bild och i musik. Endast människan utövar och uppskattar konst. Konsten borde tillhöra alla och borde få utövas av alla. Men det går inte. Även om den kommersiella aspekten inte funnes skulle landskapet vara snarlikt det nuvarande eftersom alla inte kan, helt enkelt. Och eftersom en del bara kan lite grann, men inte är tillräckligt bra för att kunna försörja sig på det. Leva måste man likväl. Därför har jag försörjt mig på att hålla kurser i kroki, akvarell, oljemålningens grunder samt skulptur för nybörjare i de studieförbund som har velat ha mig och som har kunnat betala. Jag har inte ansett mig ha råd med några ideologiska överväganden utan har knipit kursledaruppdrag hos både borgerliga och folkrörelseägda organisationer. Så småningom var det till vänster jag landade, i arbetarrörelsen, av gammalt traditionellt och beprövat snitt. Jag kom hem, och var ungefär lika glad för det som en trettioåring som tvingas flytta tillbaka till mamma. Solen går ner. Det går snabbt. Med ens är det skymning och med ens är lastningen klar. Hårda ljud av schacklar och bommar förkunnar att porten i bordläggningen tätas och stängs. 24
Det blir mörkt, nattsvart nästan direkt. Vi släpper relingen för att gå därifrån. Starka strålkastare tänds nu så att däcket badar i ljus. Den matros som har utsetts till att vara vår passopp kommer fram och ber oss vänligen lämna däcket. Om vi vill kan vi få fortsätta följa arbetet från kommandobryggan, låter han hälsa från kapten. Vi antar inbjudan. De två andra passagerarna, ingenjörerna, har kommit. De står på bryggan och tittar ut, i väntan på middagen. Kaptenen är inte där, han arbetar för närvarande några däck längre ner. Ingenjörerna är välmående och äldre än vi. De bär bägge slips i värmen och är mer än lovligt frågvisa på en svårbegriplig engelska. Stuvandet på däck har inletts. En kran lyfter upp containrar, rackar med byggnadsmaterial, bilar, prefabricerade fönster. Allt gods lyfts upp från kajen och placeras tätt på fördäck, där arbetarna förankrar godset i de fästanordningar som finns. Vi längtar efter kapten, att han ska tolka. Vad säger dessa gruvingenjörer? Efter en passande stund drar de sig med artiga bugningar tillbaka. De verkade inte uppskatta umgänget med oss. Vi själva styr kosan mot vårt källarhål, vår hytt under havets yta. Det är inte helt enkelt men vår matros leder oss på betryggande avstånd från kranens verksamhetsområde där halvnakna män utan skyddsskor och utan hjälm och en del även utan handskar tar emot en container som sänks ner, hängande ovanför deras huvuden. Matrosen väntar på oss vid toppen av lejdaren under tiden som vi går ner i vår katakomb för att byta om och åstadkomma en uppryckning inför middagen. 25
Vi får komplimanger för lite läppstift och våra skrynkelfria klänningar. Herrarna kommer att få se dessa klänningar under samtliga middagar så vi gör tummen upp till varandra. De tre männen skrattar, de förstår inte. Sedan skyndar sig kapten fram och drar ut stolarna åt oss, mer symboliskt än på riktigt. Vi ler och tackar. De andra sätter sig så snart vi har landat på våra bakar. Maten är smaklös. Kapten bjuder dock till för att skapa en trevlig atmosfär, han är artig och pratar god engelska. Vi har svårt att förstå ingenjörerna men eftersom de trugar varje gång de själva tar för sig tackar vi till sist ja till lite rom. Med ens flyter konversationen lättare. Männen har svårt att förhålla sig till oss. Vi är inga unga snärtor som de kan flirta med hur som helst, utan medelålders betalande passagerare, därtill svårplacerade rent socialt. Och social rang är viktigt. Vi förekommer utfrågningen genom att själva fråga efter deras civilstånd. Alla tre är gifta. De ser ut som om de skäms, som om de är tagna på bar gärning, inte är tillgängliga tyvärr. Så ifall någon av oss hade haft en förhoppning om sexuella utsvävningar i en smal och obekväm koj så går dessa aspirationer härmed upp i rök, de beklagar. Det ser vi att de gör. Trots att röken ligger tät. Detta finner vi exotiskt, hela machostilen. Till dessert bjuds färsk frukt. Det är gott. Desserten väger upp den fadda maten. Vi har druckit rom. Vi befinner oss ombord på ett lastfartyg som inom ett par timmar ska lätta ankar och föra oss ut på oceanen och vidare på vår befrielseresa, vår egoistiska tripp. Vi skålar med varandra. Våra ögon glittrar, våra kinder blossar. Nu har vi kommit så här långt! De tre männen befinner sig ljusår ifrån oss. Hanna uttrycker 26
en sorts ömhet för dem, för att de är så vilsna. Det är alkoholen, Hanna. Jag vet, men visst är dom söta. Så omedvetna och så självgoda. Dom behöver inte undra över något eftersom dom redan vet allt. Vi ska låta dom prata och vi ska lyssna på dom under kommande middagar. Det ska bli intressant. Skål, Judit! Skål, Hanna! Vi är verkligen på väg!
27