__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

”Skrot & Korn är en underbar berättelse om livets resa. Landsbygd möter storstad i ett fartfyllt äventyr, som håller dig fången från början till slut. Det går nästan att ta på känslorna, som bubblar under ytan på vår käre skrothandlare.”

anne gladh, 41-årig helt vanlig läsare, värsås

Skrot & Korn

dig r e g ström l l U Erik n a J

skr

n r o k ot &

akter e r t esa i r n e t En li


Jan-Erik Ullstrรถm ger dig

Skrot & Korn En liten resa i tre akter


Tidigare utgivna böcker: Vägen till Umbria del 1 – 2011, Mörkersdottir förlag Vägen till Umbria del 2 – 2011, Mörkersdottir förlag Med slutna ögon – 2012, Idus förlag Frid & Fröjdh – 2014, Idus förlag B.L.ÖH – 2015, Idus förlag Källor: ”Snackis Ordlista” Språkprogrammet ”Snackis” i P4 Skaraborg, Sveriges Radio.

Skrot & Korn Andra boken i Byatorp-serien Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jan-Erik Ullström © Foto: Olof Boqvist | Obfoto.se Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2016 ISBN: 978-91-7577-428-2


Förordet

Även denna bok tillägnas alla de som levde, skrattade och kämpade för sin bygd. De som såg till att skådeplatsen för min uppväxt, blev det paradis jag minns med värme och en nu växande saknad i hjärteroten. En längtan gror i mitt bröst. En längtan tillbaka till den barndom, som sedan länge virrat bort sig i livets kurragömma. Jag kommer alltid att leta, alltid att finna. Och jag kommer alltid att gömma mig igen. Det blir roligare så, livet. Om vi leker lite. Och minns. Jag ärvde en bygd som tiden slet ur mina händer. Den har förändrats. Jag har förändrats och kanske med mig även bilden av minnet. Landsbygden är inte döende. Men den värld jag växte upp i, är sedan länge borta. Nu är det upp till oss alla att hålla minnet, längtan och hoppet vid liv. Jag vill göra det genom glädjen. Hylla de som hyllas bör. Den här boken tillägnas alla de som lever, skrattar och kämpar för sin bygd. Jag kommer att fortsätta dra mitt strå till minnenas stack. / författaren

5


AKT I ”Damerna först, sa han som var mörkrädd.” - gammalt svenskt uttryck


Fröken Synnergren

Katedern tornade upp sig framför honom, som om den varit prästens stora katt framför en skrämd näbbmus. Men nu åt inte katter näbbmöss. Det visste den lille pojken. Så han svalde sakta ned rädslan i magen och gick till sin bänk. De andra barnen tittade lite frågande på honom. Men det var han van vid. Öronen såg ut som öronen såg ut. Han kunde inte hjälpa det och mamma hade sagt att han var det vackraste hon sett. Gluggen mellan de stora framtänderna satt där den satt. Barnen skrattade alltid när någon av ungdomarna fick honom att kila fast en tvåkrona i glappet. Kläderna var ärvda och även om de var lite för stora, visste han att det var bättre än alldeles för små. Att han luktade koskit och motorolja, kände han knappt själv. Men söta Alice i Brotorp vände sig bort och hostade när han gick förbi. Han hade aldrig under sitt 7-åriga liv, brytt sig om vad andra än mamma sa. Men redan efter en minut i skolsalen, hade blickar och rynkande näsor börjat äta upp modet. Första skoldagen hade inte verkat så skrämmande på håll. De äldre barnen skrattade alltid och lekte på vägen hem. När de passerade morbror Einars gård, ropade de alltid och pekade. Och skrattade. Visserligen åt honom, men ändå. Skolan kunde inte vara så hemsk, eftersom glädjen överlevde år efter år. Så hade han tänkt i alla fall. Och trott. Ändå satt han nu där och våndades. Längst bak. Han saknade sin mamma. Och sin morbror. Och katten. Särskilt katten. Den korthårige lille Bôs. 9


Nu är visserligen bôs ett skaraborgskt ord och inget namn. Men eftersom den lille kattungen alltid samlade ihop dammråttorna under vitrinskåpet och släpade ut dem över hela finrummet, fick han heta Bôs. ”Jävvla bôs-katte-fan”, brukade morbror Einar alltid skrika efter djuret. Då skrattade alltid mamma Ulla och blinkade flinande mot sin lille son. Tankarna på mor, släkt och katt avbröts av att dörren öppnades. Först såg han bara brättet på en stor hatt. Sedan en resväska. I handtaget på väskan satt en långsmal hand. Den satt i sin tur fast i en underarm, som satt i en överarm, som satt i en axel, som vilade nedanför det vackraste ansikte han någonsin sett! Vackrare än mammas! Finare än sommarängen bakom Larstorp, där vallmon växte. Sötare än Alice i Brotorp vilken dag i veckan som helst. Det var hans första skoldag i Byatorps lilla skola och tydligen var det även första dagen för deras nya fröken. Han hade hört någon tissla om det utanför. Att skolan skulle få en ny fröken. En från hufvudstaden. Han hade aldrig varit där, men tydligen var det i Stockholm som änglar föddes. Kvinnan såg ut att vara strax över 40 och klänningen satt hårt snörad i midjan. Pojken rodnade lite, när blicken stannade till vid den fylliga barmen. Fröken lyfte försiktigt av sig hatten och avtäckte det blondaste hår barnen sett. Det var som om solen tagit en paus från strålandet och nu vilade upp sig på det väna huvudet. Hon sa inte ett ord, utan lyfte upp väskan på katedern, öppnade den och plockade fram en långsmal ask. Barnen sträckte på sig av nyfikenhet. Locket öppnades. Pojken höll andan. Tänk om det var en present? Eller en flöjt. Eller kanske en godisbit! Men kvinnan lyfte sakta upp en linjal. Över 30 centimeter lång och 10


såpass naggad av tidens tand, att vare sig streck eller siffor syntes längre. ”Det här är min”, sa hon med lugn stämma. ”Min och endast min. Den gavs i gåva till mig av rektor Ruben Delstadius efter fullgjord skolplikt på Bromma kyrkskola.” Barnen höll andan. Det vilade något väldigt auktoritärt över kvinnan. Som hos prästen, fast värre. Pojken tyckte att hon pratade konstigt. Hon sa verkligen mig och inte mäj. Hon sa det och inte dä. Språket var främmande och nu var hennes röst plötsligt strängare. ”Den här linjalen låter ni bli. Är det klart?” ”Ja fröken”, mumlade barnen ned i bänklocken. ”Jag hörde inte”, konstaterade kvinnan och knackade tre gånger i katederkanten med linjalen. ”Ja fröken”, svarade alla barnen klart och tydligt. ”Bra. Och när ni talar till mig, tittar ni mig i ögonen i fortsättningen.” Alla satt knäpptysta. Stämningen hade skrämt vilken katt som helst på flykt. En kall kår kröp uppför pojkens ryggrad. Det var augusti, men ändå rös han. ”Så”, sa kvinnan med en genast gladare stämma. ”Då ska vi artigt i tur och ordning presentera oss. Jag har här en lista med namn. Jag ropar upp er en och en. Ni reser er, kommer fram till mig, tar i hand och presenterar er. Kom ihåg att titta på mig när ni talar till mig.” Det kändes som att syret i den ändå ganska väl tilltagna skolsalen höll på att ta slut. Nu svettades flera utav barnen och ett par av dem kämpade mot gråten. Första skoldagen skulle vara rolig. Inte på det här viset. ”Mitt namn är Cecilia Synnergren, men ni tilltalar mig endast som fröken Synnergren. För jag är er fröken och jag är 11


en fröken. Ni har en vacker skola. Den påminner mig om min gamla skola i Bromma. Röd och fin. Det är bra. Då så barn. Lystring. Ni är aderton barn. 18 själar i min nya församling. 18 namn. Det första är Gunhild Assarsson.” Han visste vem Gunhild var. Hon brukade alltid få sitta längst fram, när familjen Assarsson åkte till kyrkan med sin fina Volvo Amazon. Det var en 121:a B16A, 1960 års modell. Det visste han. Med en M4 växellåda, helsynkad. Det visste han. En av de sista modellerna med tvåtonslack. Det visste han allt. För se bilar och allt annat som innehöll motorer, det var livet det. Flickan gick rak i ryggen fram till sin nya fröken, tog henne i hand och tittade med sina stora ängsgröna ögon i kvinnans isblå. ”God dag fröken. Gunhild Assarsson. Förstfödda dotter till Jon och Birgit på Stora Ågården.” Fröken Synnergren sken upp när flickan neg. Hon log och nickade tillbaka. ”Åh en så väluppfostrad liten flicka! Jag hoppas vi ses i kyrkan på söndag.” Pojken skakade på huvudet. Gunhild hade förställt sig för att passa in. Löjligt och onödigt i ett bekymmerfritt barns värld. Men alla fick göra som de ville. Så tänkte han alltid. Kvinnan vid katedern tittade på nästa namn och blinkade till lite. ”Ruben Smedberg. Ett så vackert namn.” En satt pojke reste sig på darrande ben. Han var son till lanthandlaren och verkade alltid haft fri tillgång till både det söta och det feta. Han gick fram, tog i hand och vek inte med blicken. ”God dag fröken. Ruben Smedberg. Son till Lars och Hillevi på Heagården.” Han bockade djupt och gick och satte sig. När han på tillbakavägen mötte pojkens blick, fanns där både rädsla och lättnad i 12


Rubens ögon. Även denne pojke hoppades kvinnan få se i kyrkan på söndagen. Så fortsatte det. Fröken Synnergren log hela tiden och stämningen lättade lite. Pojken störde sig dock något alldeles väldigt på de andra barnen. Alla pratade konstigt helt plötsligt. Som om de ville passa in i den vackra men stränga frökens form. Och se sådant ögontjäneri gillade han icke. Efter att Erik Karlsson varit framme, kom då nästa namn på listan. Under elva barns hälsningar hade Cecilia Synnergren burit ett leende, som fått vilken man som helst att smälta. Men nu tvärdog det. Rakt av. Ögonbrynen skrynklade ihop sig och något mörkt dök upp i den isande blicken. Rösten var frågande, samtidigt som blicken svepte över klassrummet. ”Kjell Korn?” Inget svar. ”Kjell Korn”, frågade hon igen med ett lätt irriterat darr fastklibbat på stämbanden. Inget svar. ”Finns här ingen Kjell Korn?” Några utav barnen började vrida sig och titta ned mot hörnet av klassrummet. Där satt pojken med armarna i kors och huvudet på sned. Fröken drog snabba slutsatser av de övriga barnens beteende och spände blicken i pojken. ”Är Kjell lomhörd? Eller har Kjell bara glömt sitt hyfs hemma på bondgården”, sa Fröken Synnergren och spände knytnäven runt linjalen. ”He. Men ja heter ente Kjell. Ja heter Kjell-Elvis. Kjell-Elvis Korn.” Fröken Synnergren svalde sakta ned lusten att höja rösten. Hon började gå förbi stenstoderna som nu satt bakom sina bänkar. ”Nej Kjell. Du heter Kjell.” 13


Hon såg hur barnet längst ner i hörnet kisade mot henne. Kisade. Mot henne! ”He! Ja heter Kjell-Elvis. För dä ä ja döpter te. Å dä ä va min mor säjer te mej. Om hon ente säjer som alla annra å kallar mej för Kjellvis. Men ja heter ente Kjell. Ja heter Elvis ock. Kjell efter far min å Elvis efter Presley. Han rocksjungarn.” Ett nervöst fnitter hann lämna fröken Synnergrens läppar, innan hon snörpte ihop dem och drog efter andan. ”Du heter Kjell, mitt lilla barn. Elvis är djävulens påfund. Elvis är en demon som med höfternas hjälp driver flickor och till och med kvinnor mot förfallets och syndens brant. Usch!” Det plötsliga utfallet fick alla att hoppa till. Kvinnan stod nu framför Kjell-Elvis och stirrade ned i hans trotsiga uppsyn. ”Och det heter inte ja. Det heter jag. Det heter inte ente. Det heter inte. Det heter vare sig döpter, å eller ock.” Det heter döpt, och och också.” ”Och och också”, härmade Kjell-Elvis. ”Stammar ho tanta?” När linjalens bredsida landade på den lilla skolbänken, var det som om ett pistolskott gått av. ”Nog!”, skrek den vackra med stränga fröken från huvudstaden. ”Nu är det nog! Hör han det? Han heter Kjell. Begrips? Kjell. K-J-E-L-L! Och du stannar kvar efter lektionens slut. Du luktar dessutom. Fy.” Hon vände på klacken och gick med hårda steg tillbaka mot katedern. Men pojkens röst fick henne att tvärstanna. ”Va står dä på pappert?” Sakta, som om hon var en liten docka i en speldosa, vred fröken Synnergren kroppen. ”Vasa?” ”Va står dä på pappert”, upprepade Kjell-Elvis. ”Pappert i näven? Som ho läser ur. Va heter ja där?” 14


Att vara elak hade Cecilia Synnergren ingenting emot, eftersom hon inte såg det så. Hon gjorde bara det som var rätt och som borde göras. Men att ljuga var en synd. Och hur lockande det än var att fara med osanning i detta nu, kunde hon inte. ”Kjell-Elvis Korn”, väste hon fram mellan stela läppar. Nu sken pojken upp. ”Dä ä ja dä!” I för stora stövlar stövlade han fram till den förvånade kvinnan, tog hennes lena hand i sin oljiga näve och bockade med hela kroppen. Därefter stirrade han henne djupt i ögonen och log så brett han bara kunde. ”Goda’ goda’ fröken. Kjell-Elvis Korn. Son te Skrot-Ulla på Ödegårn. Far min vette skråen var han ä. Han dro te sjöss när ja kom te värla å sen har han vart helt väck sen dess. Å i kôrka ses vi nog ente. För på söndara skruvar vi allti i bilera å ja töcker att prosten ä lite dummer i hôvet. Happ. Dä va la dä dä.” Olle tittade storögt på den gamle mannen. Han fuktade de torra läpparna och viskade fram orden. ”Oj. Vad gjorde hon då? Expoldierade hon?” Kjell-Elvis skrattade och torkade bort lite smörjfett från den lille pojkens panna. ”Näe. Ho expoldierade ente. Men arger ble ho. Som en heler bikupa blir när Granbacka-Bengt fyllecyklat i brôt å stört di små liven. Ja kan la bara säja som såhär, att så möe smisk ja fick den dan … dä fick ja flere gånger sen den sommarn. Å på hösten mä för den delen. Å under vintern. Å på vårn ock. För ho gav sej ente fröken. Å ja, ja gav mej då fan ente. Men dä va då dä. Nu ä di la snälla ve er i skola va? Å ho sluta allt å prygla räva på mej efter att ho ble av mä sin käre linjal.” ”Ojdå”, sa pojken hänfört. ”Tappa hon bort den?” 15


Gubben halade upp en gammal trälinjal ur benfickan och knackade den sakta mot skördetröskans skärbord. Den linjalen hade han haft länge nu. ”Näe. Den norpa ja te mej sommarn innan fjärde klass. Å nu bär ja mä mej den överallt. Utifall om att dä behöver mätas på nåt.” Kjell-Elvis spände sina pillemariska ögon i den lille pojken och flinade till. ”Eller om dä kommer nån sketunge som behöver höfsas te lite!” ”Olle? Kommer du då? Vi åker nu. Vad blir jag skyldig Kjellvis?” Det var den lille pojkens pappa. Han stod med en plastkasse från Ica Blomman i ena handen och en plånbok i den andra. Sonen sprang småfnittrande till sin far och greppade en trygg hand. Han visste inte riktigt om skrotfarbrorn skojat eller inte. ”Tja … va hetta du för brôte då”, svarade Kjell-Elvis och spottade ut snuset ner i ett gammalt oljefat. ”Kolvringar till mopeden, ett dragsnöre till gräsklipparen och så baklyktan till bilen då. Höger.” ”Jaaaaså … ja vi säjer la en femtilapp då. Du kan lägga’t i burken ve kontort. Ja sa skruva lite te här å sen gå in å laga mat te lilla mamma se.” Mannen fick något underligt i blicken. ”Ja just det ja. Mor din ja. Men kom nu Olle, så åker vi hem och mekar lite. Hej på dig Kjellvis.” ”Hej på sej!” Nöjd med dagens affärer klättrade den snart 60-årige mannen upp längst upp på taket till den största skördetröskan och blickade ut över skrothavet. I över 45 år hade han drivit företaget

16


nu. Tillsammans med sin älskade mor hade Kjell-Elvis skapat någonting att vara stolt över, även om det mesta av underhållet halkat efter de senaste två åren. Men stolt var han oavsett. De hade börjat med morbror Einars fyra skrotbilar och satt nu med hundratals fordon, maskiner, pryttlar, manicker och annat mer eller mindre rostigt på gården. Allt omgavs av ett högt staket, bestående av stående, rödmålad korrigerad plåt. Vid grinden hängde en skylt, som han själv svetsat ihop av olika navkapslar, avgasrörsstumpar och annat bråte. ”Skrot & Korn”, viskade han rakt ut i den ljumma försommarvinden. Det var mitten av maj och till och med flugorna hade anlänt. Det skulle bli ett bra år. Det kändes. Hans sextionde i livet och än var kroppen lika stark som den blivit den där sommaren i nionde klass. När puberteten invaderat och slått bort allt mobbande motstånd. Kjell-Elvis avskydde våld och orättvisor. Enda gången han kunde bli arg nog att ta i med hårdhandskarna, var om han bevittnade just orättvisa. Eller om någon talade illa om hans kära mamma. Då var han inte den snälle skrothandlaren längre. Men han slogs aldrig. Han såg det mer som att han kramades, fast väldigt hårt och så pass länge, att luften liksom gick ur den som var elak. ”Du är alldeles för snäll Kjellvis”, var något han ofta fick höra. Men han tyckte om att vara snäll. I hans sinne gick det inte att vara alldeles för snäll. Så han levde sitt liv på skroten och det trivdes han med. Morbror Einar, eller Greve Pip som han kallades, hade flyttat till andra sidan Byatorp för länge sedan. Gården hade mamma Ulla köpt och ende sonen hade fått skruva vidare så mycket han ville. Och det ville han fortfarande. För om det var

17


någonting Kjell-Elvis tyckte om, så var det motorer och allt som hörde motorer till. Han stampade till på skördetröskans tak och mumlade lite. ”Nä du ditt gamla vrak. Nu går vi in te lilla mamma å steker lite falukôrv å potäter. Hej på sej!” Den kvällen somnade skrothandlaren in till udda drömmar. Fröken Synnergren var där med en stor slägghammare. En hon med vild blick gärna använde på hans kära folkabuss. Den gröna med safarifönstren. Samtidigt satt den förre prästen Frid och spelade dragspel i baksätet, stinn på oblater och nattvardsvin och hela skrotgården låg på en ö mitt i ett stormade hav. När Kjell-Elvis vaknade med ett ryck badade han i svett. Morgonsolen sken rakt ned i ansiktet. Dagen hade börjat med mardrömmar och solsken. Men den skulle avslutas precis tvärtom.

18


I ur och skur

Ladusvalan var på ett väldigt gott humör, just den där dagen i mitten av maj. Fem feta spyflugor i magen och solen hade knappt hunnit sig upp över skogskanten. Den girade över ladugårdstaket och fortsatte bort mot gärdet. Bondens traktor puttrade fram och baktill arbetade plogen för fulla muggar. Doften av matjord fyllde luften. Svalan visste att med den doften följde ett smörgåsbord av bevingade delikatesser. Oturligt nog för just denna fågel, var den själv just en bevingad delikatess. Så när den intet ont anande för en gångs skull slog sig ner vid gärdets kant för att vila vingarna, dröjde det bara några ögonblick. Gubben i traktorn uppfattade inte hur den stora honkatten nöjt tvättade munnen från fjädrar. Han hade annat att tänka på. Att plöja upp doften av vår hade alltid varit ett av årets största nöjen för Anton. Att långsamt få puttra fram över den bördiga matjorden i sin gamla röda T24. Att se granarna i norr böja sig för vindens kraft och att känna doften av vår flöda upp genom de håriga näsborrarna. Men mörka moln tornade upp sig; både i söder och i livet. Att vara lantbrukare 2015, var inte samma sak som att vara lantbrukare 1915. Någonstans under 1800-talets mitt, hade hans förfäder slagit sig ned på den skaraborgska slätten för att odla. Den konsten hade förts vidare av stolta söner länge och väl.

19


skrot & korn Ibland är det lätt att växa upp. Livet leker och ingen är elak mot dig. Eller så blir det som för Kjell-Elvis Korn. Han växer upp utan far, men med en mor som älskar honom för två. I skolan finns inte bara de äldre barnen, som retas och ger sig på honom. Där finns även fröken Synnergren. En 40-årig stockholmska, som inte ser med blida ögon på den lille pojkens sätt att vara och tänka. Hon får honom att avsky huvudstaden, trots att han aldrig satt sin fot där. Långt senare är den vuxne skrothandlaren stolt över det han och lilla mamma byggt upp. En rejäl skrotgård, där bilvrak trängs med allt från cyklar till skördetröskor. Passionen är gamla folkabussar och när Kjell-Elvis får möjlighet att köpa en riktig raritet för en spottstyver, börjar äventyret. Det finns ett litet problem dock. Han måste hämta den personligen. I Stockholm. Gubben Korn far norrut i sällskap av sin bäste vän och livet tar snart en oväntad vändning. En liten omväg. Alla behöver vi någon gång göra en inre resa. Skrothandlarens påbörjas i samma ögonblick, som han lämnar Byatorps gränser. För inombords vilar både sorg, hopp och förlorad lycka. Känslor som bara väntat på ett rejält äventyr … Följ med! Kliv in i ännu en kärleksfull hyllning till landsbygden. Njut av en bok som är av samma skrot och korn som Frid & Fröjdh. ”Resan är som ett spel. Det blir alltid vinster och förluster och mest från ett oväntat håll.” – Johann Wolfgang von Goethe ”En fantastisk författare. Skrot & Korn som uppföljare till Frid & Fröjdh förflyttar en tillbaka till den skarabôrgska schlätta. Tragikomisk så man inte vet om man ska skratta eller gråta, ofta samtidigt som i symbios. Precis lagom dos av feelgood, humor och på det en underbar story. Väl värd att läsa.” Johanna Markerius, 36-årig sälj och- produktionskoordinator, Malmö

”När jag läste Frid & Fröjdh blev jag så glad att vi hade någon så ung som kunde skriva så fint om hur det var förr. För det var så. Nu får jag läsa en likadan bok och det gör mig så glad. Det var roligt att återse de andra, men Kjell-Elvis kan vara stolt över att få vara ny huvudperson. Jag skrattade så högt att jag skrämde katten. Mer än en gång!” Anders Magnusson, 68-årig pensionär, Skövde. ISBN 978-91-7577-428-2

www.idusforlag.se

9 789175 774282

Profile for Smakprov Media AB

9789175774282  

9789175774282  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded