9789174992854

Fler böcker av Belinda Bauer:

Mörk jord Skuggsida Ni älskar dem inte

B e l in da B au er

B et r a k ta r e n

Ö v e r s ät t n i n g : Ul l a Da n i e l s s on

Modernista stockholm

1 Att dö är inte lika lätt som det ser ut på film.

På film slirar en bil till på glansis. Den sladdar tvärs över vägen, blir hängande på kanten av ett stup.

Den faller, snurrar runt, dörrarna lossnar, den går sönder och vrids samman, går sönder och vrids samman – och till sist stoppas den av ett träd, ligger med hjulen uppåt som en rykande sköldpadda. Andra bilförare bromsar in och stannar och låter bildörrarna stå öppna när de rusar fram till stupet för att i fasa stirra neråt, medan bilen…

Bilen hejdar sig på ett dramatiskt sätt.

Och exploderar sedan i lågor.

Folk tar ett steg tillbaka, de gömmer ansiktena i händerna, de vänder sig bort.

På film behöver man inte ens tala om det.

På film är bilföraren död.

Jag kommer inte ihåg mycket, men jag kommer ihåg att man spelade Piña Colada-låten på radio. Ni vet säkert vilken. Den om Piña Colada och om att sitta fast i regnet.

Jag avskyr den där låten; det har jag alltid gjort.

Jag undrar om jag ska tala om sanningen för polisen, berätta vad som hände. När jag kan. Kommer jag någonsin att våga tala om för dem att jag försökte byta kanal – när jag kom ut på glansisen? På grund av den där låten. Kommer de att tycka att det är lustigt? Eller kommer de att skaka på huvudena och anklaga mig för oaktsamhet i trafik? Ärligt talat skulle det vara en lättnad vad de än gjorde.

Jag var på väg att hämta Lexi i Cardiff. Hon hade varit någon9

stans. Jag minns inte var – kanske på en skolresa? – men jag kommer ihåg att jag verkligen såg fram emot att få träffa henne igen. Hon brukar ofta ta tåget hem tillsammans med sina vänner, men nu hade vädret slagit om och tågen var inställda. Is på spåren eller något sådant – ni vet ju hur många ursäkter järnvägsbolagen har för sin usla tillförlitlighet. När jag var i Lexis ålder kunde man ställa klockan efter tågen, numera kan man knappast ens vara säker på vilken dag de kommer.

Var var jag?

Jo, jag var på väg bortåt A470 där de gamla kullarna tornade upp sig över mig och marken sluttade brant ner mot dalen. Numera är det bara gräs och träd där, eftersom det statliga kolbolaget har planterat skog, men en gång i tiden var det kala kullar, även om vi brukade kalla dem för berg. Berg förvandlas inte till svart gröt och de begraver inte små barn vid deras skolbänkar så som just det här gjorde för många år sedan. Ni förstår, jag kommer ihåg det, och jag kommer ihåg Williams lille pojke, han som skelade på ena ögat och som kom för att träna rugby ena veckan, men inte nästa, och som sedan aldrig mer kom. Men andra minnen är osäkra, eller finns inte alls kvar längre.

Jag minns att jag tänkte: Hoppsan, du insåg visst inte att det där skulle hända, Sam! Och sedan träffade jag vägräcket och undrade vilken lögn jag skulle hitta på för att bortförklara bucklan i Focusen för Alice. Vi har bara haft den sex månader, och hon säger alltid att jag kör för fort. Men innan jag ens hann komma på någon bra lögn, for bilen liksom upp i luften och sedan var jag plötsligt på fel sida om räcket, utan särskilt mycket mer än ett sextio meter högt fall mellan mig och floden Taff.

Fallet skedde i fyra etapper.

Bilen träffade marken med fronten först, och när vindrutan sprack och förvandlades till ett spetsmönster, lät det som när man krossar en jättestor skalbagge.

Sedan blev det tyst, och jag flög fram, glad som en lärka.

Därefter slog den i igen – en massa krossad metall och gräset 10

som bara var ett par centimeter från min näsa.

Jag försökte vrida bort huvudet, men jag kunde inte styra det, och jag såg de våta grästuvorna och den kvarblivna isens kristaller, stora och glänsande som middagstallrikar.

Sedan blev det åter ljuvligt tyst och jag såg hur den blekt snövita himlen långsamt rörde sig ovanför mig och jag undrade vem som nu skulle hämta Lexi. Vi har bara en bil. Hon skulle kanske kunna sova över i natt hemma hos Debbie – det är en trevlig flicka.

När bilen träffade marken nästa gång bet jag mig i kinden och kände järnsmaken av blod långt ner i halsen. Dörren flög av och jag såg hur min högra arm viftade i närheten av dörröppningen när vi for vidare – jag och bilen som vi hade köpt tillsammans hos Evans Halshaw i Merthyr. Det var ett demonstrationsexemplar, så vi fick den tvåtusen billigare, men den luktade fortfarande ny, och det var det viktigaste, sa Alice.

Hon kommer att bli fruktansvärt arg på mig.

Jag minns inte när bilen slog i marken fjärde gången, men jag antar att den måste ha gjort det för annars skulle jag inte ha varit här – då skulle jag ha varit den förste som körde en Ford Focus i rymden.

Med min vanliga tur skulle jag antagligen inte ens komma ihåg det.

!

Trafiken flöt sakta, man tvingades krypköra och artonårige Patrick Fort kunde se de blåa roterande ljusen längre fram. »En olyckshändelse«, sa hans mor.

Patrick svarade inte på meningslösa påståenden. De hade ju ögon att se med båda två, eller hur?

Han suckade och önskade att han hade suttit på sin cykel. Då behövde man inte bry sig om trafikstockningar. Men hans mor hade envisats med att köra – även om Patrick inte gillade att åka 11

bil – för han hade tagit på sig sina bästa kläder inför intervjun.

Han hade på sig den enda skjorta med krage som han ägde, de där grå flanellbyxorna som kliade på låren och riktiga skor, inte gymnastikskor. »Jag hoppas att ingen har blivit skadad«, sa hon. »Den kom antagligen ut på glansis i kurvan.« Patrick Fort sa fortfarande ingenting. Hans mor pratade ofta så här – frambringade överflödiga ljud för sin egen uppbyggelse, som för att bevisa för sig själv att hon inte var döv.

De närmade sig långsamt en polis i självlysande väst, som stod och såg otålig ut då han viftade med ena armen och visade bilarna att de skulle passera i den öppna filen.

Nu kunde de se var bilen hade gått av vägen. Det matta, silvergrå skyddsräcket var böjt till en stor ögla som om det hade försökt hålla fast bilen så länge som möjligt, men till sist med en krökt suck hade tvingats släppa taget. En grupp brandmän stod och såg ner över kanten till stupet. Patrick antog att de tack vare sin utbildning var kvalificerade att göra detta, om inte annat. »Gode Gud«, mumlade Sarah Fort. »Stackars människor.« Bilen framför hade stannat och Patrick såg hur alla som satt i den sträckte på halsen och tittade till vänster.

Nyfikna människor. Ville absolut få se en skymt av döden.

Polisen skrek något till dem och viftade ilsket med armen för att få dem att fortsätta.

Innan modern kunde köra vidare, öppnade Patrick bildörren och klev ut på asfalten. »Patrick!« Han struntade i henne. Den friska luften där ute var uppfriskande och med ens verkade sluttningen ovanför honom mer verklig – en fast massa som tornade upp sig över honom och som var täckt med en gulröd matta av visset gräs. Han gick bort till brandmännen. »Patrick!« Patrick lutade sig mot det som fanns kvar av skyddsräcket 12

och tittade ner mot dalgången. En bil låg med hjulen uppåt som om den varit död, inklämd mot en liten klunga träd helt nära flodstranden. Ett spår av skrot visade var den glidit ner från vägen – en dörr, en tidning, ett stycke förkromad list. Radion i den kraschade bilen stod fortfarande på, och Patrick kunde höra en låt som svagt steg uppåt från dalgången. »In Dreams« av Roy Orbison – 1963. Patrick var inte intresserad av musik, men han glömde aldrig ett releasedatum. »Vad har hänt?« sa han.

Den brandman som stod närmast vände sig mot honom med en handrullad cigarett instucken mellan läpparna. »Vem är du?« »Är det någon där inne?« sa Patrick. »Kanske det. Gå tillbaka till din bil.« »Är de döda?« »Vad tror du?« »Det kan jag inte se härifrån«, sa Patrick med en axelryckning. »Kan du?« »Hör nu här, viktigpetter, stick i väg härifrån. Vi jobbar.« Patrick rynkade pannan mot honom. »Du står ju och röker och stirrar på en bil.« »Kan du ta och sticka härifrån nu, för helvete?« »Du har ingen anledning att svära.« »Dra åt helvete.« »Patrick!« Hans mor dök upp, tog honom i armbågen och bad brandmannen om ursäkt, trots att hon inte kunde ha vetat varför.

Patrick kastade en sista blick neråt. Det var ingenting som rörde sig där. Han undrade hur det var inne i bilen – stilla och förvridet och blodigt och fyllt av Roy Orbison som sjöng högre och högre, som en torterande ängel.

Han skakade av sig moderns hand och hon bad honom om ursäkt. Hon bad alltid om ursäkt, för allting.

De satte sig på nytt i bilen och hans mor fortsatte att köra – fast mycket långsammare.

2 Tr acy Evans hade föreställt sig att hon skulle få gott om tid

att komma i kapp med sin läsning, nu när hon jobbade på den neurologiska avdelningen i Cardiff. Tystnaden och lugnet; alla de där patienterna som låg i koma och som inte kräktes i pappersskålar och inte kissade i kartongbehållare, som inte ringde i de där klockorna som fick henne att känna sig som en jäkla flygvärdinna utan alla extraförmåner och utan någon chans att gifta sig med en pilot.

Hon hade sett fram emot mindre krångel och att få läsa Rosen i blomning, den tredje romanen i serien om Rose Mackenzie. I den första hade Rose Mackenzie sluppit ut från barnhemmet, blyg och vacker och fortfarande oskuld, trots flera upphetsande angrepp mot hennes dygd. I den andra boken hade både hennes hjärta och hennes pengar stulits av den där knölen Dander Cole – men hon räddades från en överhängande katastrof av Raft Ankers, hennes långe, stilige och fåordige förmyndare. Rafts dolda (och därför utan tvekan djupt tragiska) förflutna hindrade honom naturligtvis från att visa henne något annat än en ytterst formell uppmärksamhet, men Tracy visste det som Rose ännu inte kunnat förstå – att det längst där inne i hans outgrundliga ögon fanns en glöd som bara väntade på att få slå ut i passionerade lågor.

Enbart titeln Rosen i blomning utlovade en mycket passionerad handling, och den tjugofyraåriga Tracy hade haft det löftet i tankarna vid öppnandet av neurologiska avdelningen i Cardiff.

Hon hade föreställt sig rader med sovande patienter, stilla bland alla apparaterna, och hur hon själv rörde sig tyst bland dem – snarare som något slags nattvakt än som en sjuksköterska – eller hur hon långsamt vände sidorna i skenet från en enda gul lampa…

14

Det hade emellertid visat sig att verkligheten på ett irriterande sätt var helt annorlunda, på ett sätt som Tracy knappast hade kunnat föreställa sig, än mindre träffat på tidigare. Några patienter låg verkligen i djup koma – till synes sovande, orörliga – men andra befann sig i olika vegetativa tillstånd. Tracy tog hand om alla de vanliga sysslorna för en sjuksköterska – bytte droppflaskor och katetrar, tvättade patienterna med tvättsvamp, gav dem medicin och mat och noterade förändringar i andning eller rörelsemönster. Men här måste man också massera in kräm i huden för att den skulle hållas mjuk, här fanns räcken som måste dras upp vid sängkanterna kring de patienter som kastade sig hit och dit, och liggsår som skulle förekommas hos dem som inte gjorde det. Här var stönanden och grymtningar och blinkande ögon och osammanhängande rop som skulle översättas till normala önskningar om ett glas vatten eller ett byte av TV-kanal. Här fanns blöjor som skulle bytas och bakdelar som skulle torkas rena från kladdig, orange avföring. Fysioterapeuter som kämpade högljutt med stela lemmar och hårt hopknutna händer. Här fanns spjälor som skulle bindas fast vid ben och tunga kroppar som skulle lyftas över till rullstolar eller till lutande bårar, där patienter hängde som om de varit korsfästa – allt i ett försök att hindra dem från att krypa ihop i fosterställningar, som de kanske aldrig skulle kunna räta upp sig ur.

Egentligen var det rena dårhuset. Dessutom fanns där – i alla fall för Tracy – en otäck känsla av att de där patienterna betraktade henne med sina tomma ögon och bara bidade sin tid…

Till råga på allt blev hon smittad när hon kom till avdelningen – en plågsam C. difficile-infektion som tvingade henne att ligga dubbelvikt över toalettstolen flera gånger om dagen och som gjorde att hon både bildligt och bokstavligt talat blev helt utpumpad.

De andra sköterskorna kallade det »diffskiten« och sa att det inte skulle bli lika besvärligt nästa gång. Tracy svor på att lära av sina misstag och redan nu börja söka andra jobb, så att nästa gång aldrig skulle hinna bli som den här gången.

15

Under tiden lärde hon sig att det fanns bra och dåliga komapatienter. En mer erfaren kollega, Jean, berättade det på ett sätt som gjorde att hon förstod att det var okej att inse detta faktum, men att man inte fick lov att tala högt om det.

Bra komapatienter var tysta. De hördes inte; de slog inte efter en när man försökte hjälpa dem. De fick inte lunginflammation så att de krävde extra mycket omsorg och de drog inte ut sina droppoch sondmatningsslangar. Bra komapatienter hade familjer som var artiga och som inte fyllde rummet med saker hemifrån och de hade med sig små presenter – mutor noga taget – till sköterskorna, i hopp om att de skulle ta väl hand om deras älskade släktingar under de långa timmar då de själva inte kunde vara där. Det stod alltid minst två öppnade chokladaskar i sköterskebåset; Tracy tyckte om choklad med nötter och hon brukade lyfta upp de översta lagren innan pralinerna där var uppätna för att komma åt de hårda kärnorna undertill innan någon annan hade en chans att göra det.

Det var också underförstått – i alla fall bland sjuksköterskorna – att bra komapatienter hade varit bra människor också i sina tidigare liv. De hade kommit hit eftersom de fått en stroke av att arbeta för mycket, på grund av en bilolycka som de själva inte orsakat eller för att de fallit ner från en stege då de hjälpt sina grannar att rensa hängrännorna eller att rädda katter som klättrat upp i träd. Bra komapatienter fick smekningar på pannan och vänliga ord viskade i örat, ord som uppmanade dem att komma tillbaka till denna världen med förnuftet i behåll.

Dåliga komapatienter skrek hela nätterna, eller satte till och med den tunnaste gröten i halsen eller grep tag i räcket kring sängen och skramlade med det som om det varit gallret till en gammal bur. De skrek och bråkade och ibland träffade de någon sköterska med en knytnäve eller en fot. De gjorde på sig när man precis hade bytt blöjor på dem – tydligen bara för att jävlas – och de fick ständigt infektioner så att de måste skötas om och övervakas hela nätterna. Dåliga komapatienter hade kommit hit för 16

att de tagit en överdos eller kört för fort eller hamnat i fyllebråk utanför någon pub. Deras familjer var krävande och misstänksamma. Mot dåliga patienter trutade man med munnen och hade hårda nypor, och de spändes fast hårt – »för sitt eget bästa«.

Ingenting om dessa skillnader fanns nedskrivet och det diskuterades inte med läkarna eller med familjerna, men alla sköterskorna kände till det. När Jean första gången visade runt Tracy på avdelningen gick hon från säng till säng och fyllde Tracys huvud med berättelser om människoöden som aldrig skulle komma att skrivas om eller raderas – eller ens verifieras som sanningsenliga. »Den här stackars killen var på väg för att köpa en förlovningsring till sin flickvän när han blev påkörd av en taxi. Jag kan slå vad om att föraren satt och pratade i telefon«, sa Jean. »Tjejen kommer hit efter jobbet och hon bara gråter. Varenda dag under sju månader. Den gulliga lilla tjejen säger att hon fortfarande vill gifta sig med honom. Sånt krossar ens hjärta.« Hon suckade och lät så uppriktig att Tracy nickade på ett sätt som hon hoppades skulle ge skenet av att även hennes hjärta hade krossats en smula – även om hon tänkte att om hennes (hypotetiske) pojkvän hade legat i koma mer än ett par veckor, skulle hon antagligen helt enkelt dra sig ur spelet och gå vidare, inte stanna kvar för att se hur han sket på sig under de närmaste femtio åren.

Jean var på väg mot nästa säng. »Den här«, sa hon och drog bryskt i lakanet över bröstet på en medelålders man, »han föll ner från den där bron i slutet av Queen Street. Troligtvis var han berusad. Eller också flydde han från polisen. Vad hade han där att göra? Det är en järnvägsbro, förstår du, den är inte till för gående.« Det visste Tracy. Hon hade själv vacklat fram på den under de många fredags- och lördagsnätter när hon gick den nästan två kilometer långa vägen från Evolution tillbaka till det hus som hon delade med tre andra flickor. Folk hängde alltid över broräcket med sprayburkar, eller lekte chicken-race framför tågen som lämnade stationen på Queen Street.

17

»Den här är en riktigt jobbig en«, viskade Jean över en annan man. »Han vrålar och skriker. Ibland på utrikiska, och jag misstänker att han har något att dölja.« Tracy nickade intresserat. »Han får oss att springa omkring som yra höns. Och han kan dessutom bli våldsam.« »Är det sant?« »Ja«, sa Jean och ryckte på axlarna, »men han menar inget illa, skulle jag tro, fast han kan välta saker. Han är väldigt stark.

Han bröt fingret på Angie.« Hon nickade mot en söt, mörkhårig sjuksköterska som hade ett vitt bandage om vänstra handen, och sedan såg hon åter med allvarlig min på Tracy. »Så det är bäst att du tar det försiktigt.« »Det ska jag göra.« »Och så familjerna«, sa Jean, med en min som sa att detta var något som Tracy snart skulle lära sig på egen hand. »Du får inte låta dem köra med dig. Det är du som kan jobbet, inte de. Glöm inte det.« »Det ska jag inte göra«, sa Tracy bestämt och såg sig omkring på avdelningen. Två salar, tolv sängar – i tio av dem låg människor som varken var döda eller levande; som hade köpt biljetter till livet efter detta, men vars resor sedan på något sätt hade blivit avbrutna, och som till och med nu funderade på om de skulle fortsätta, eller vända tillbaka och bege sig hem igen.

3 Han hade träffat många läkare, men det var inte förrän han hade

börjat i skolan i femårsåldern som Patrick insåg att det var något fel på honom. Han avskydde den oordning som hans klasskamrater ställde till med, och han hatade den fysiska samvaron på lekplatsen – där ingen annan än han var intresserad av att plocka bort all småsten från skolgården och sedan lägga ut stenarna i storleksordning.

I klassrummet fanns det inga uppgifter som var så komplicerade att han inte försökte lösa dem, och inte många som han inte kunde klara av. När de andra ungarna rusade ut för att leka, kunde Patrick slingra sig och skrika om läraren försökte locka bort honom från hans alfabet och hans siffror. Han var fruktansvärt angelägen om att lära sig allt.

Han tömde sin lunchlåda och kastade bort allt som var rött, och han var besatt av att härma allt man sa till honom och betonade då de olika orden i tur och ordning, bara för att få uppleva hur betydelsen förändrades.

LÄGG ner kritan.

Lägg ner K R ITAN. Lägg NER kritan.

Och han fortsatte att hålla i kritan.

Det finns inga som förkastar det som är annorlunda lika snabbt och brutalt som barn. Snart blev Patrick inte längre hembjuden till födelsedagskalas och han fick inte vara med i gäng eller lekar.

Men han ville inte gå på födelsedagskalas, han avskydde gäng och han förstod sig inte på lekarna, så för honom spelade det inte någon roll. Han var ju fascinerad av myrornas rytmiska vandrande, men detta betydde trots allt inte att han ville vara en myra.

Inte förrän han blev sju år gammal…

19

* Barn släpptes inte in hos bookmakern, så medan hans far tittade på hästar eller hundar på den stora skärmen, satt Patrick under disken närmast dörren där han var omgiven av cyklar och en gammal svart labrador, som antingen alltid var våt eller bara luktade som om den var det. Ibland hände det att folk stod framför Patrick utan att ens veta att han var där. De lutade armbågarna mot disken för att se på listorna med kapplöpningshästar och kuskar, som fanns uppsatta på väggarna, och han tittade på deras knän och på deras kläder och på de leriga märken som deras kängor lämnade på golvet. Han kunde höra hur det skrapade från de billiga små kulspetspennorna när de klottrade ner sina val ovanför hans huvud, och han hörde hur de muttrade när de förlorade, och det verkade de göra jämt.

Ibland hände det att de lade märke till honom och böjde sig ner för att säga »Hej där nere« eller »Har du det bra, grabben?«.

Men när det hände brukade Patrick alltid dra sig närmare hunden för att få skydd, och han svarade inte. En gång sträckte en man ner en hel Milky Way till honom och labradoren tog den och svalde den i två tuggor – med omslagspapper och allt. »Han säger visst inte särskilt mycket?« sa en gammal man en gång till Patricks far, och fadern svarade som alltid: »Han tänker.« Och fadern talade alltid sanning: Patrick tänkte – han tänkte på att luften luktade gummi när den blåste upp från cykeldäcken, på hur oddsen förändrades på skärmarna så att hästarnas namn hoppade upp och ner på listan likt flugor, och han tänkte på varför hundar hade skärt tandkött men svarta läppar.

I takt med att man tog allt mindre notis om honom började Patrick trivas på sin plats invid dörren, där han kunde iaktta utan att bli iakttagen.

Det var en varm sommardag och Patrick höll på att rita upp den sovande labradorens konturer med kulspetspenna på linoleumgolvet, när ett chockerat stönande – följt av en fruktansvärd 20

tystnad – hördes från männen inne hos bookmakern.

Patrick kröp fram från sin plats under disken och fortsatte förbi männens skor tills han var bara några centimeter från den jättestora TV-skärmen.

Eftersom han var så nära såg han bilden sönderdelad i pixlar, och det han såg var en lila jockey som släpades fram över det smaragdgröna gräset med en sadel över armen, en sadel som egentligen skulle ha suttit på ryggen till en häst.

Patrick nuddade vid gräset och kände hur det gröna surrade varmt mot hans fingrar. »Vad gör den där ungen här?« ropade någon och hans far reste sig upp och sträckte fram handen.

Patrick drog sig bakåt. Han tyckte illa om att hålla folk i handen; det fick honom att rysa. Men han blev förvånad då han såg att fadern hade tårar i ögonen. Av någon orsak, som Patrick inte förstod, fick det honom att ta faderns hand utan att klaga. Han fortsatte till och med att hålla fadern i handen när de korsade den väl trafikerade gatan och sedan hela vägen till loungebaren på Rorke’s Drift. Där köpte fadern Coca-Cola till honom i en flaska som såg ut som om den var hopklämd på mitten, och slog med ett matt klingande sitt eget ölglas mot flaskan. »Skål för Persian Punsch«, sa han med låg röst och nöp sig om näsan, något som var lika illa som att torka av näsan mot ärmen, men inte lika vanligt. »Skål för Persian Punsch«, svarade Patrick, även om det var först längre fram som han fick reda på att Persian Punsch var en häst.

Hade varit en häst.

Han glömde aldrig den känsla som detta gav honom. Den egendomliga känslan av att han i den stunden stod fadern närmare än vad han någonsin hade stått någon annan. Att han nästan kunde dela med sig av sina känslor. För första gången anade Patrick vad det var som andra barn tycktes veta instinktivt – att de var en del av någonting större, någonting mystiskt.

21

Någonting som han nu till sist också ville vara en del av, men fortfarande inte visste hur han skulle uppnå.

I och med att Patrick upptäckte att han saknade en viktig länk förvandlades skolan till ett dagligen återkommande elände. Alla andra visste hur de skulle bli populära och lyckliga, men hans klumpiga försök gjorde alltid bara att de andra ungarna tittade konstigt på honom, eller gav honom öknamn. Hans klasskamrater gömde hans pennor, bara för att få se hur han blev rasande, och några pojkar tog hans vinterjacka, svepte den om en stor sten och kastade upp den på taket till cykelskjulet. All denna frustration gjorde att han blev förvirrad och arg och svår att handskas med när han var hemma, och det fick föräldrarna att börja skrika åt varandra bakom stängda dörrar. Patrick brukade trycka kinden mot den svala, målade trädörren och höra hur moderns röst skar sig av förtvivlan: »… kan inte fortsätta så här! Jag önskar att vi aldrig hade fått honom!« Han tyckte om när hon blev på det sättet, för då brukade fadern ta med honom ut på långa promenader över dynerna vid Beacons – bara de två – medan modern stannade hemma och drog för gardinerna så att hon skulle kunna få sova. »Jag måste återhämta mig«, hade hon sagt med trött röst, och många timmar senare kunde de komma tillbaka och dricka te i det mörka huset – tysta för att inte väcka henne – och fadern ställde undan vodkan och han ställde den på olika ställen varje gång.

Slutligen, när Patrick var åtta år gammal, hade Mark Bennett – en elak bondpojke – skrikit »fårskalle!« åt honom och knuffat honom i ryggen när han gungade fram och tillbaka i klätterställningen. Patrick föll till marken och låg där och såg flämtande upp mot himlen ända tills han hade hämtat andan. När han sedan långsamt kom på fötter igen var den större pojken redan i färd med att skrattande gunga mycket högt. Patrick hade ställt sig bredvid honom och väntat på att gungan skulle svepa ner förbi 22

honom – och då slog han till Mark Bennett rakt i ansiktet med ett bollträ. I kombination med gungans höga fart fick bollträets hastighet Mark Bennett att förlora medvetandet och falla av gungan i en imponerande kullerbytta som en hel generation Bostonbarn senare skulle påstå att de hade sett med egna ögon.

Man hade ringt till Patricks mor från skolan för att kalla dit henne, men hon brast i gråt och lade på luren, och då hade de i stället ringt till hans far, som lämnade jobbet mitt på dagen för att komma och hämta honom.

Och som hade dött bara därför.

4 Jag sover och jag kan inte tala om för dig att jag verkligen för-

söker vakna.

Jag drömmer om att Jesus hänger på ett kors i sin pyjamas med händerna knutna i ångest medan Maria i blå uniform drar och sliter i hans bankande fötter. Vid andra tillfällen är det en fågelman i svart slängkappa och gasmask som har kommit för att sticka in sin långa näbb i mina ögonvitors gelé och dra mig ut genom ögonhålorna – och jag skriker tills jag får ont i halsen, men ingen kommer.

För att det är en dröm – som om det skulle göra det bättre.

Ibland sover jag men är medveten om att jag inte är vaken.

Sedan simmar jag upp mot ytan i en bottenlös brunn. Vattnet är så tjockt och grumligt att jag inte alltid kan se skivan med ljus där uppe. Det är bara rädslan för vad som ruvar i det djupa mörkret under mig som får mig att kämpa vidare, att fortsätta simma.

Men så fort jag kommer nära ytan vänder jag mig trots det alltid bort från den ännu större fara som hotar där uppe.

Där uppe, på andra sidan vattenytan, är det någon som skriker i smärta eller i vrede – en plågad själ som vrålar ut vidrigheter och skriker av ångest. Ett helvete ovanför mig. En förintelse på ett främmande språk. Tårar som fälls; kvinnor och barn som är förkrossade och rädda. »Han kommer att klara sig. Han kommer att klara sig.« Men snyftandet upphör inte – det rör sig bara längre bort.

En fisk jag inte kan se biter mig i handryggen och min arm blir alldeles kall, och det sliter och drar inom mig som om en igel sög i min mage för att vända den ut och in. Det värker i mina axlar, jag har kramp i benen och ont i nacken. Händer glider över mig 24

som om jag var en ko på marknaden och – precis som om jag varit en ko – rinner det varm skit ur mig utan att min anständighet kan förhindra det.

Det hörs röster högt ovanför mig, som om folk går förbi brunnen med hinkar och andra mekaniska saker. Jag hör hur de kommer och jag hör hur de går; en långsam dopplereffekt. Jag känner inte igen dem, men de tycks veta vad de gör; de är fullt upptagna, mycket effektiva, trots att jag inte kan förstå orden de säger.

Rösterna driver ut och in, och även jag driver ut och in – in och ut ur livet och drömmarna; det pågår under dagar och veckor, kanske flera år? Men när jag är inne lyssnar jag hela tiden efter någon som jag känner. Och när jag hör någon jag känner, det är då jag ska bryta genom ytan och skrika, det är då jag ska låta dem få veta att jag är här.

Jag tänker ropa: Hej! Hallå! Jag är här nere! Och då ska de titta ner i brunnen och se mig på bottnen och vinka förvånat och gå för att hämta hjälp och dra upp mig i en stor trähink, som en kattunge som varit försvunnen i evigheter.

Hej! Hallå! Jag är vaken! Jag kan höra er! Jag är vaken!

Jag har alltid orden där på min tröga tunga. Det enda jag behöver för att komma loss är luften för att forma dem, kraften att få dem ur mig.

Men av någon anledning är jag rädd för att försöka mig på det.

Om jag inte kan tvinga mig till att vakna ur mina egna drömmar, tänk om jag då inte heller kan ropa på hjälp när jag behöver göra det? Eller om jag kan ropa på hjälp, men ingen hör mig?

Tänk om de går precis förbi kanten till den djupa mörka brunnen och aldrig tittar ner i den, hur mycket jag än skriker?

Det skulle inte längre vara någon dröm.

Det skulle vara en mardröm.

!

25

Tracy Evans märkte att komapatienter inte fick några »Krya på dig-kort« och vindruvor då de fick besök; komapatienter besöktes av personer som älskade dem eller av personer som tyckte att det var deras plikt att besöka dem. Det var enkelt att se skillnaden.

De som älskade patienterna stannade flera timmar, rörde vid dem, tvättade dem, talade med dem, spelade deras favoritmusik genom hörlurar från iPoden, tog med sig leksaker som de haft som barn och prydnadssaker som de hade tyckt om som vuxna; de höll väldoftande blommor under näsor som knappast längre andades, de sjöng »Ja må han leva« med tårar i ögonen och klumpar i halsen.

De som älskade patienterna hoppades att de skulle tillfriskna.

De som kom dit av pliktkänsla hoppades bara att det skulle ta slut, på det ena eller andra sättet. De satt där och läste eller hade tagit med sig sina bärbara datorer för att kunna kolla e-posten – och de frågade om och om igen efter lösenordet till den gratis internetuppkopplingen. De bet på naglarna och trummade med fötterna och läste alla gamla tidningar de kunde hitta, till och med tidningar om trädgårdsskötsel. De stirrade ut genom fönstret, ner mot taket över parkeringsplatsen och bort mot staden på andra sidan – som om till och med det var bättre än att titta på personen i sängen, som inte kunde bestämma sig för att leva eller dö.

Tracy Evans tyckte bättre om de besökarna. De bad aldrig om vaser eller att man skulle öppna fönsterluckorna, eller tyckte att de hade sett en ryckning eller blinkning eller ett finger som knackade fram SOS i morsealfabetet på de citrongula filtarna.

De som hade kommit dit på grund av kärlek var ganska besvärliga. Hon hade bara varit här ett par veckor, men hon hade redan sett hur en flickvän lämnade en uppstoppad leopard i naturlig storlek till sin pojkvän, hur en kvinna tog med sig en elektrisk stekpanna för att steka bacon vid makens sängkant, och hur fyra medlemmar i en karateklubb gjorde något slags övning, inklusive de höga ropen, i hopp om att ljudet skulle få fart på den där hjärnan som inte längre fungerade. Hon kunde inte ens gräla 26

på dem för att de väckte de andra patienterna, för detta att väcka patienter på en avdelning där folk låg i koma var ju liksom hela vitsen med alltsammans.

Allt detta var lätt underhållande, men det ersatte på intet sätt Tracys besatthet av Rose Mackenzies fortsatta öden.

Den enda ljuspunkten var mr Deal.

Mr Deal kom varje kväll efter arbetet för att hälsa på sin fru, i vars journal Tracy kunde läsa att hon hade varit här i nästan ett år och led av hjärnblödning på grund av ett fall nerför trappan. Mr Deal var fyrtio, vilket innebar att mr Deal var tillräckligt gammal för att verka mycket mer spännande än de unga män som Tracy brukade träffa på Evolution på fredagskvällarna. De där unga männen jagade i flock och spydde i rännstenen; hon kunde inte föreställa sig att mr Deal skulle göra någotdera.

Det fanns någonting auktoritärt och grubblande hos honom – någonting som, om Tracy skulle vara ärlig, påminde henne om Raft Ankers – och varje gång hans besök råkade sammanfalla med hennes skift tyckte hon att det var lite spännande.

Han kom aldrig under veckosluten, och han verkade tillräckligt ointresserad av sin fru de vardagskvällar då han hälsade på för att Tracy skulle tycka att det väl inte kunde vara helt fel att flörta lite lätt – och kanske inte bortkastat heller. Fast hon hade ännu inte gjort det – inte på allvar – men hon visste att hon snart skulle göra det, om inte mrs Deal dog eller blev bättre. Faktiskt bara om hon blev bättre. Om mrs Deal dog trodde Tracy att hon kanske fortfarande skulle ha en chans. Män avskydde att leva ensamma och hade svårt att klara av det; det visste Tracy eftersom hennes far en gång hade försökt lämna hennes mor och känt sig så helt igenom förtvivlad att han hade kommit hem igen efter bara två veckor, med svansen mellan benen, precis där kulorna skulle ha suttit om han nu hade haft några.

Mr Deal var varken pilot eller läkare, men han var uppenbarligen rik och betydelsefull. Tracy antog att han var rik, eftersom han hade sina nycklar på en nyckelring med ett Mercedesmärke 27

på, och dem vred och vände han ofta i handen medan han med ryggen mot sin fru tittade ut över bilparkeringen. Och hon antog att han var betydelsefull, för när han talade i sin Blackberrytelefon om arbetet lät det som om han gav order, inte som om han fick dem, och han rynkade pannan och suckade som om han basade för Förenta Nationerna.

Rik och betydelsefull och bara en liten smula farlig.

Tracy Evans drog upp ett rent lakan över mrs Deals ihopkrupna kropp, stoppade om det ordentligt och hoppades att hon inte skulle tillfriskna alltför snabbt.

5 Det var bara första veckan i augusti, men Patrick hade redan

packat de väskor han skulle ha med sig till college.

Sin väska, singularis.

Sarah Fort såg ner i den slitna gamla resväskan, som låg öppen på hans säng i rummet uppe under taknocken, varifrån man hade utsikt över de mjuka och gröna kullarna i nationalparken Brecon Beacons.

Hon hade sagt åt honom att ta med allt han behövde för en tolv veckor lång termin, och då hade han packat sin bärbara dator, sina skolböcker och sin huvtröja med ordet HOODIE tryckt på ryggen.

Med en suck öppnade hon Patricks lådor och började fylla väskan med förståndiga saker. Tröjor, kalsonger, strumpor. I hans necessär fanns bara tandborste, tandkräm, billigt schampo och en rakhyvel med otaliga blad, vart och ett antagligen mer effektivt än det förra. Sarah log åt rakhyveln. Patrick blev så arg över alla de lögner som reklammakarna kom med: den bästa någonsin, längst livslängd och åtta av tio katter kränkte hans sinne för logik. Men han hade köpt rakhyveln i alla fall – som ett offer för reklamens makt, precis som vilken normal människa som helst.

Normal.

Det var det enda hon önskade vad det gällde honom – att han skulle vara normal. Naturligtvis ville hon att han skulle få ett jobb och en familj också – men hon kunde nöja sig med normal.

Normal skulle vara en lättnad.

Nedanför fönstret, bredvid det lilla fallfärdiga träskjulet, på den ogräsbevuxna grusplätt som de kallade uppfart, stod Patrick och lutade sig över motorn till hennes lilla Fiesta. Vad kunde vara 29