9789197626071

Kapitel 1

Som vanligt var Theo uppe i den första gryningen, endast Poltia rörde sig i huset. Han tog några frukter i handen och skyndade ut, ivrig att möta dagen. Även denna dag styrde han stegen mot hamnen, som så många gånger tidigare. Han visste att hans far såg med oblida ögon på hans besök i hamnen, eftersom fadern ansåg att det var en farlig plats, med slavhandlare, mördare och rånare.

Det fick bara Theo att tycka det var ännu mer spännande att gå ned till hamnen.

Hans liv hade alltid varit tryggt och lugnt. Fadern såg till att ingenting hände familjen. Det fanns alltid mat och kläder. Theo hade lätt för skolarbetet. Om han hade velat hade han kunnat få många kamrater att umgås med.

Men ingen av dem som studerade tillsammans med Theo var sådana personer som han ville umgås med. De var skrytsamma och stökiga, bråkade gärna med varandra, talade illa om flickor, om slavar, om myndigheten. Ja, de talade illa om precis allt, även varandra, om någon av dem inte var närvarande. Sådana vänner ville Theo inte ha, därför höll han sig för det mesta för sig själv. Han umgicks bara med en av studiekamraterna, Casius, även om det inte blev så ofta, eftersom de hade skilda åsikter om det mesta.

9

Ett slavskepp var på väg att lastas. Något Theo alltid tyckte var lika sorgligt att beskåda. Ändå kunde han inte släppa blicken från människorna i bojor, med nedböjda huvuden, röda ränder från piskrappen, ibland blodiga kläder, vilket visade på en speciellt uppstudsig person.

Theo drog sig närmare den oändliga rad av slavar som sakta vandrade från slavhandlarnas kvarter mot skeppen. Han undrade varifrån alla människorna kom och vart de var på väg, kanske till och från den stora slavmarknaden på Delos. Där fanns unga, gamla, barn, kanske hela familjer. Det var som om hela byar hade tagits tillfånga och nu fördes bort.

Det värkte i hjärtat på Theo när de passerade fastkedjade vid varandra. Han ville göra något! Men han visste att det var en fåfäng önskan, det fanns ingenting han kunde göra. Till och med hans familj hade slavar. De behandlades väl, nästan som familjemedlemmar, förutom av Theos syster Livia, för hon ansåg sig alltid förmer än alla andra. Något som retade Theo, eftersom han inte tyckte att någon person var värd mer än någon annan.

Piskrapp ven genom luften och Theo vred huvudet mot ljudet. Längst bak i slavkolonnen kom en äldre man med tunga steg. Bojorna var alltför tunga för hans smala armar och ben. Mannen förmådde knappt lyfta fötterna och föra dem framåt. Slavhandlaren lät piskan vina i rapp efter rapp på mannens rygg, men det fick bara slavens steg att bli ännu långsammare.

Theo kände vreden välla upp inom sig. Han ville rusa fram till slavhandlaren och slita piskan ur hans hand.

Han ville låta den fara över slavhandlarens rygg så att mannen själv fick känna på piskan. Men Theo visste att 10

han aldrig skulle kunna slå någon annan. Han visste också att han var tvungen att akta sig så att han själv inte blev tillfångatagen och bortförd.

De flesta i hamnen visste vem han var och vem han var son till. Därför hade ingen än så länge vågat kröka ens ett hår på Theos huvud. Men eftersom det var tidig morgon och ingen visste var han befann sig, skulle det vara lätt att bara låta honom försvinna bland mängden av slavar.

Theo bet sig i läppen för att inte häva ur sig några illa valda ord mot slavhandlaren. Theo fick verkligen stålsätta sig för att inte rusa fram och slita piskan ur mannens grepp.

Slaven föll plötsligt raklång till marken. Mannen försökte inte ens ta emot sig i fallet. Det såg ut som om han hade svimmat, eller dött.

Slavhandlaren lät ytterligare några piskrapp falla över mannens rygg, utan att han rörde sig. Då böjde slavhandlaren sig fram, skakade mannen, vände honom på rygg och granskade hans ansikte. Vad han fick se fick honom att hastigt lösa mannens bojor, så att de två slavar som var fästa vid mannen kunde föras ombord på slavskeppet.

Därpå lämnades den gamle slaven liggande på marken i sitt eget blod.

Theo såg efter slavhandlaren medan mannen försvann allt längre bort. Folk passerade på väg till sina morgonsysslor, ingen ägnade den döende mannen på marken ens en blick, ingen förutom Theo. Till slut stod Theo inte ut att vänta längre, utan skyndade fram och böjde sig ned bredvid mannen. Han lade handen mot mannens kind och kände hur den skälvde till. Mannen var inte 11

död! Ett hastigt leende drog över Theos ansikte innan det blev allvarligt igen. Han talade vänligt till mannen med låg röst. ”Var inte rädd, jag ska hjälpa dig. Försök att stödja dig mot mig när jag lyfter upp dig. Om du orkar kanske du kan försöka gå själv, för jag tror inte att jag orkar bära dig, även om du mest är skinn och ben.”

En svag rörelse med huvudet fick Theo att förstå att mannen uppfattat hans ord, men om slaven hade förstått dem var han inte säker på.

Theo lyfte upp mannen, lade ena armen om hans midja, lade därefter en av mannens armar över sina axlar och fattade tag i handleden för att hålla armen kvar där. Det var med svårighet mannen rörde sig framåt och Theo mer släpade än stödde mannen, när de sakta, steg för steg, tog sig framåt.

Theo fasade för att mannen skulle dö vilket ögonblick som helst. Han hade velat hämta hjälp, men Theo var säker på att om han för en sekund lämnade mannen skulle slaven vara borta när han kom tillbaka.

Väl innanför stadsporten kände Theo sig tryggare, och det verkade även mannen göra för han lyfte sitt huvud, som ditintills hade hängt med hakan mot bröstet. Mannens svullna ögon plirade på stadens byggnader och vändes därefter mot Theo.

Theo log varmt och lugnande. ”Du är utom fara nu. Jag ska ta hand om dig!” sa Theo.

Han tyckte sig uppfatta början till ett leende på mannens läppar, men det försvann lika fort som det hade dykt upp.

När de kom fram till bagaren Popidius Priscus bod, 12

förstod Theo att han inte skulle orka släpa mannen längre. Därför drog han in honom i bageriet och lade honom på marken.

Den buttre ägaren kom framskyndande, men så fort han såg Theo lyste hans ansikte upp av ett leende. ”Nå, Theo, vad förskaffar mig den äran denna tidiga morgonstund?” ”Skulle jag möjligtvis få kunna låna er dragkärra?”

Bagaren såg från Theo till mannen, som mer såg ut som en hög med trasor än som en levande människa.

Bagaren såg piskrappen glöda ilsket röda mellan klädremsorna. Han såg även märkena efter bojor på mannens händer och fötter, vilket fick honom att långsamt skaka på huvudet. ”Vad har du nu gjort, Theo? Din far kommer inte att bli glad”, sa bagaren. ”Menar ni att ni inte vill låna ut er dragkärra?” undrade Theo, utan att svara på mannens fråga, eftersom svaret var så tydligt att inget svar behövdes. ”Du kan låna min kärra! Men det är ingenting jag vet om att du gör, och jag har inte heller sett dig här nu på morgonen. Se så, skynda dig iväg nu!” sa bagaren och vände därpå ryggen åt Theo och fortsatte med sitt brödbak.

Theo skyndade lättad ut på gården bakom bageriet, drog ut dragkärran genom gårdsporten och fram till bageriets ingång. Han skyndade sig in, lyfte upp mannen och halvt släpade, halvt bar honom ut till kärran, där han varsamt lade ned den sargade kroppen. Oroligt lutade Theo sig över slaven för att se efter om mannen hade dött, men ännu höjdes bröstet, om än i små försiktiga andetag.

13

”Jag ska se till att du mår bättre, snart, jag lovar!” sa Theo, tog tag i skaklarna på kärran och började springa hemåt medan han körde kärran framför sig.

14

Kapitel 2

Utanför den stora träporten tvekade Theo. Han var orolig för att hans far eller mor redan var uppe, då skulle det bli svårt att smyga in slaven. Theo hade planerat att gömma honom i något av de bakre förrådsrummen, på andra sidan trädgården. Där fanns säkert ett rum som inte användes så ofta. Det skulle även vara lätt att smyga dit för att sköta om mannen och ge honom mat. Ingen skulle fundera över varför han tillbringade så mycket tid i trädgården, eftersom han ofta befann sig där, för att studera eller filosofera. När Pluto var på besök hos honom lekte de ofta ute i trädgården, eftersom de båda älskade att vara ute, omgivna av blommor och träd. ”Stanna här. Jag är snart tillbaka”, viskade Theo, öppnade försiktigt dörren och kikade in.

Det var tyst och stilla i huset. Det hördes inte ens något ljud ifrån Poltia. Kanske hon hade gett sig iväg för att handla bröd hos bagaren. Vilken tur att de inte hade gått samma väg, tänkte Theo. Han såg sig hastigt om innan han klev ut genom porten, lyfte upp slaven och hjälpte honom in i huset. Theo lutade mannen mot väggen och bad honom sätta sig ned. Mannen verkade inte förstå, så Theo satte båda händerna på mannens axlar och tryckte lätt, vilket fick mannen att sjunka ned på golvet.

15

”Stanna här!” viskade Theo och satte upp en hand som stoppsignal, innan han skyndade ut för att köra undan kärran.

Han körde in den i gränden och slängde de tomsäckar som legat i kärran över den, för att den inte skulle synas så väl. Därefter skyndade han tillbaka in i huset, stängde porten ljudlöst bakom sig, lyfte upp mannen och började mödosamt gå mot trädgården och gårdsskjulen.

Ett rop av häpnad bakom Theo fick honom att stelna till mitt i steget.

Vem var det som hade upptäckt honom?

Var det Marius skulle han reta honom för att han ännu en gång hade tagit hem en hamndåre. Även om det denna gång var en slav och inte bara en av de fattiga som behövde ett mål närande mat.

Om det var Livia skulle hon strax skrika högt och gällt efter vakterna, efter hans far, mor och bror. Ja, varenda person i hela hushållet skulle komma springande för att se vad som stod på.

Om det var hans far som stod bakom honom…

Theo hoppades innerligt att det inte var hans far, för då var allt förlorat! Han var säker på att fadern skulle fatta slaven i nacken och slänga ut honom genom porten utan att ens bevärdiga honom med en enda blick.

Om det var hans mor som stod där…

Theo önskade att det var hans mor, för hon skulle ta emot slaven med öppna armar, lägga honom i bästa sängen och sköta om honom som ett barn. När mannen blivit frisk skulle hon sannolikt få kämpa för att få frige honom, men det skulle med största säkerhet vara hennes vilja, att ge mannen både livet och friheten tillbaka.

16

Bävande vände Theo sig om.

Där stod den person han allra minst hade väntat sig.

Den person han inte ens hade trott befann sig i huset.

Poltia stod med båda händerna för munnen, som för att hejda ett skrik från att tränga fram. Hennes ögon var tårfyllda och uttryckte tvivel, som om hon inte trodde att det hon såg var sant. Theo undrade om hon förfasade sig över att han hade släpat hem en livlös slav?

Innan han hunnit säga något, satte Poltia ett finger för munnen som tecken på att han skulle vara tyst. I nästa sekund hade hon skyndat fram och lagt armen om mannens midja för att hjälpa Theo. ”Till mitt rum!” viskade hon.

Theo frågade inte, även om han inte alls förstod varför hon ville ha den gamle mannen i sitt lilla trånga rum.

De skulle knappast få plats båda där.

Det gick betydligt fortare nu när de var två. De bar i stort sett mannen mellan sig och tog sig fram så ljudlöst som möjligt. Hela tiden kastade de båda blickar omkring sig, rädda för upptäckt. Theo förundrades över Poltias beredvillighet att hjälpa honom, eftersom hon sannolikt skulle få ett mycket hårt straff om någon upptäckte vad hon höll på med. Han skulle få en åthutning, kanske bli förbjuden att gå ut några dagar, förbjuden att vara med på nästa underhållning, eller något liknande. Men Poltia… Hon kanske riskerade att bli såld, bli piskad, eller få leva utan mat och vatten i en vecka. Det skulle hon aldrig överleva. Äntligen var de framme vid Poltias lilla, enkla krypin, som även det låg på andra sidan trädgården, i närheten av de byggnader där Theo hade tänkt att mannen skulle 17

få en fristad. Poltia öppnade sin dörr. Tillsammans lyfte de in mannen och lade honom varsamt på sängen.

Poltia rusade genast tillbaka och stängde hastigt dörren. Theo hade aldrig tidigare sett hennes rörelser vara så ivriga och snabba. Oftast tog hon sig fram lugnt och stilla, med sansade rörelser. Nu var hon kvick och entusiastisk.

Strax fick Theo förklaringen till hennes uppträdande.

Poltia tände en oljelampa och ställde den på det lilla bordet bredvid sängen. I nästa stund lade hon kinden mot slavens hals och tårarna började flöda. Förundrat stirrade Theo på Poltia. Han hade aldrig tidigare sett henne gråta över något. Han hörde henne mumla på ett för honom okänt språk. Försiktigt strök hon den gamle mannen över kinden innan hon slutligen gav honom en kyss på munnen. Därefter vände hon sig om och såg på Theo, hennes ansikte var strimmigt av gråt och ögonen alldeles blanka. Ändå såg hon oerhört lycklig ut. ”Theo! Från och med denna dag gör jag precis vad som helst för dig, precis vad som helst! Det är bara att be mig. Jag gör det inte som slav, jag gör det av tacksamhet, för att betala tillbaka den stora skuld jag från och med nu är skyldig dig. Om det inte var för att du tagit hem honom, hade han sannolikt legat ute på gatorna och dött. Både han och jag är dig skyldig stort tack. Du har räddat hans liv!”

Poltia slängde sig ned och kysste Theos sandalklädda fötter. ”Poltia! Sluta genast med det där!” sa Theo.

Van som hon var att lyda, slutade Poltia och reste sig upp, samtidigt som hon log stort. Hela hennes ansikte sken av lycka. Theo kunde absolut inte förstå varför hon 18

skulle bli så glad över att han hade släpat hem en halvt ihjälslagen slav, som hon nu skulle bli tvungen att ta hand om förutom sina vanliga sysslor.

Theo började bli tveksam över Poltias beteende och en tanke började slå rot inom honom. ”Vet du vem han är?” frågade Theo, för att få sin tanke bekräftad.

Han såg intensivt på Poltia för att se om hon skulle ljuga eller tala sanning.

Just då kunde Poltia minst av allt dölja några känslor.

Hon såg hastigt på mannen som låg medvetslös på hennes säng. Läpparna drogs upp till ett ännu större leende än tidigare när hon såg tillbaka på Theo och svarade honom: ”Det är min far!”

19