Av Sölve Dahlgren har tidigare utkommit: InnebandyPiraterna – Första säsongen (2009) InnebandyPiraterna – Andra säsongen (2010) InnebandyPiraterna – Tredje säsongen (2011) InnebandyPiraterna – Fjärde säsongen (2014) InnebandyPiraterna – Femte säsongen (2015) Fem stjärnor för Färglösa (2014) Tillsammans med Lars Rambe och Ann Ljungberg: Lyckas med bokutgivning (2010) Lyckas som författare (2013) Tillsammans med flera medverkande: Återkomsten – fem år senare (VIPstory) – antologi (2011) Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, personer, företag, platser, händelser och incidenter är antingen resultatet av författarens fantasi eller används på ett fiktivt sätt. Alla likheter med verkliga personer, levande eller döda eller verkliga händelser är en ren tillfällighet. © Sölve Dahlgren, 2016 Utgiven av Hoi Förlag 2016 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Nils Olsson, OINK Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Tryckt hos ScandBook, Falun, 2016 ISBN 978-91-7697-021-8
4
Till Netflix, Denna fantastiska streamingtjänst, med sitt enorma utbud. Utan alla era timmar av inspirerande komedier och science fiction hade den här boken förmodligen blivit klar ett år tidigare.
5
Prolog Ur Dr Juanita Romeros journaler Renskrivet samtal med patient FF001, den 18 januari 2020 Plats: A Beautiful Mind Clinic, Five Star City, Gran Canaria Patientens namn: Mr Filip Fredriksson Födelseår: 1972 Juanita Romero: Berätta lite om din uppväxt. Filip Fredriksson: Jag växte upp i den lilla byn Färglösa, det ligger några mil utanför Helsingborg, ja i Skåne, alltså södra Sverige, ganska nära Danmark. Du vet kanske inte så mycket om Sverige förstås. Vem vill åka dit när man bor så här? JR: Jag har faktiskt varit på semester i Sverige. Det var jättevarmt. Men det var i juli månad och vi åkte bil utan luftkonditionering. Det var i slutet av 1990-talet. Men fortsätt. FF: Okej, ja det är en liten håla i alla fall. Det bor, eller bodde, ett par tusen människor där när jag växte upp. Det var en liten by där alla kände alla. De flesta flyttade därifrån när de blev vuxna och sedan flyttade de tillbaka när de skaffade barn. JR: Och du flyttade hit från Färglösa när du fick jobbet som chefredaktör på tidningen här? FF: Ja, men det kom senare. Först flyttade jag till Stockholm. Jag fick jobb där. JR: Som journalist? Berätta hur du blev det? 7
FF: Jag gillade att skriva, hade femma i svenska. Sedan hade jag tur och fick jobb på Färglösa Nyheter, det är den lokala tidningen i byn. Den drevs av en gammal man, Johannes Persson som kallades för tidningskungen. JR: Du trivs med att vara journalist? FF: Ja, det är ett spännande yrke där man får träffa många sorters människor. Men sedan finns det tillfällen då man funderar över om det verkligen betyder någonting. Man lägger ner flera timmar eller dagar på att skriva en artikel och sedan läser folk det på några minuter och de allra flesta tidningsartiklar är glömda lika fort som läsaren bläddrar vidare. Eller scrollar vidare numera, eller kanske spolar framåt. JR: Men vissa artiklar lever väl vidare? FF: Ja, det är klart. Det är väl ändå det som driver oss journalister, att ett reportage kan förändra världen. Mina artiklar om husbilskriget i Färglösa gjorde ju att byn hamnade på kartan och jag fick jobb i Stockholm. JR: Husbilskriget? FF: Det kanske var lite överdrivet att kalla det krig. Men du vet hur tidningar är med rubriker. Fast det var ändå unikt eftersom det fanns ett kriminellt husbilsgäng i Färglösa. JR: Ett kriminellt husbilsgäng? FF: Det finns fortfarande kvar, MHC Kings kallar de sig och deras ledare Kentha Munk är lika gammal som jag. Han var en ligist i skolan och sedan startade han det där husbilsgänget för att reta den gamla husbilsklubben. Han hade illegal spel- och strippklubb i sina husbilar ute i skogen. Helt laglösa. 8
JR: Du menar som ett kriminellt mc-gäng? FF: Exakt. Men Kentha hatar motorcyklar eftersom han växte upp i tron att hans pappa hade blivit överkörd av en husbilskaravan när han var ute och körde med sin motorcykel. JR: Men det var inte sant? FF: Nej, det var bara som hans mamma hittade på för att han inte skulle få veta att hans pappa egentligen var kommunalråd i Färglösa. JR: Nu börjar det bli lite rörigt. Vi kan väl återgå till dig. Du skrev alltså om husbilskriget och vad hände sedan? FF: Medier från hela Sverige kom till Färglösa och eftersom jag kände en hel del av de inblandade var jag först med flera nyheter och var dessutom bakom kulisserna. Därför fick jag erbjudande av en stor tidning i Stockholm. JR: Stockholm, som är den svenska huvudstaden? FF: Exakt. Det är där allt händer när det gäller medier. Så jag jobbade där ett par år, var sambo med en tjej. Som sedan visade sig vara ett svin för hon kn… var otrogen med sin chef. Så jag fick sälja vår svindyra lägenhet med förlust. JR: Hur känner du för henne idag? FF: Hon svek mig. Jag älskade henne. Men jag har ingen kontakt med henne alls längre. JR: Var det då du flyttade från Stockholm? FF: Ja, samtidigt dog Johannes son och efter begravningen ville han att jag skulle ta över tidningen eftersom han inte hade några andra barn. 9
JR: Så Johannes hade startat tidningen? Hur gammal var han egentligen? FF: Då var han hundratolv år. JR: Va? Sa du hundratolv år? FF: Ja, men när han dog var han faktiskt hundratretton år gammal och han hann uppleva tidningens hundraårsjubileum. JR: Du flyttade alltså hem till Färglösa igen. Hur kändes det? FF: Det var en besvikelse till en början. När man bott i en storstad så är det på många sätt bedövande tråkigt att flytta till en liten kommun. Men sedan började det hända saker som gjorde att husbilskrigen plötsligt inte längre var vad folk förknippade Färglösa med. JR: Berätta mer. FF: Färglösa kommun hotades av konkurs för att Edvard Munk, kommunalrådet som ville kalla sig borgmästare, var en blek kopia av sin far som var kommunalråd före honom. Men då dök Lennart upp som en räddande ängel. JR: Lennart? FF: Lennart är Edvard Munks bror. Han hade bott i USA i många år och hade kontakter med Five Star City som du ju känner till vid det här laget. JR: Aha, Lennart Munk. Så det var tack vare honom som det byggdes ett Five Star City-torn i Färglösa trots att det bara var en liten by? FF: Jag fick chans att åka över till Five Star City One i Minnesota och se det ursprungliga tornet och skriva om det. Det var en fantastisk 10
upplevelse och jag sa till mig själv att jag aldrig någonsin ville bo någon annanstans än i ett sådant där stadstorn. Det var så nytänkande och samtidigt så självklart. JR: Hur menar du? FF: Äh, du bor ju själv i tornet här. Du måste förstå vad jag menar. Att plocka bort köken ur lägenheterna och förvandla lägenheter till rum som på ett hotell. Ett gigantiskt torn med hundra våningar som blir som en egen stad. Det är ju helt briljant, när man tänker efter. JR: Så du var alltså redaktör för Färglösa Nyheter och blev dessutom chefredaktör där när tornet var byggt? FF: Ja, och så träffade jag min ungdomskärlek Louise. JR: Ni hade en relation som unga? FF: Vi har en lång historia. Jag var kär i henne nästan samtidigt som husbilskriget pågick och sedan blev vi förälskade och skulle bo tillsammans i USA när jag var i San Fransisco för att jobba som journalist i ett utbytesprogram, men sedan blev hennes pappa sjuk och hon åkte till Sverige. JR: Så er relation bröts då? FF: Ja. Och sedan träffade jag den där tjejen i Stockholm. Therese. Mitt livs största misstag. Jag borde aldrig ha släppt Louise den gången. Allt hade blivit annorlunda då. JR: Men ni träffades ju igen? FF: Ja, jag sprang ihop med henne i Färglösa för åtta år sedan. Vi blev förälskade på nytt och det visade sig att Johannes Persson var hennes morfar. Det blev en del äventyr när jag nystade i vem som egentligen stod bakom räddningen av Färglösa. 11
JR: Var det inte Five Star City som räddade Färglösa? FF: Nej, det var faktiskt Johannes och två av hans gamla vänner som i hemlighet hade byggt upp en fond för att kunna rädda Färglösa i framtiden. Utan dem hade Färglösa gått i konkurs. JR: Det låter som en spännande och dramatisk tid? FF: Ja, det var helt sjukt ett tag. Borgmästaren, Edvard Munk, blev kidnappad och Louise blev misstänkt för mord. Ett tag trodde polisen till och med att det var jag eftersom jag hittade liket. JR: Mord? FF: Men allt löste sig i fullmäktige. JR: Fullmäktige, jag förstår inte riktigt? FF: Kommunfullmäktige, församlingen där alla politiker beslutar heter så i Sverige. Det var ett stort möte där det stormade rätt rejält. Framför allt Wilma Jansson, vänsterpartist, var motståndare till tornet och tyckte istället att det skulle byggas en jättelik husvagnspark. Flower power, typ. Hon var ändå dotter till Färglösas främste företagare genom tiderna, Alfred Jansson. Men efter en hård debatt och några objudna gäster beslutades att Five Star City skulle få bygga ett stadstorn i Färglösa. Det blev en bra lösning där husbilsklubbarna fick nya områden att ställa sina husbilar på. Då trodde jag verkligen att jag och Louise skulle leva lyckliga där i alla våra dagar. JR: Men det blev inte så? Vad hände? FF: Vi … hamnade i en återvändsgränd … efter allt som hände med … Kim, och … Kim.
12
JR: Jag förstår att det är jobbigt att prata om, men det är viktigt att du gör det och inte håller det inom dig. FF: Lite förenklat så flyttade jag hit för att få en nystart. Det är två år och några månader sedan. FF: Filip, jag skulle vilja prata mer om dina känslor för allt det här med Louise och barnen och Färglösa och Gran Canaria. Idag har du mest redogjort för vad som hänt, men väldigt lite om vad du känner. Jag har strax en ny patient men jag vill att vi bokar in en ny tid och fortsätter prata om det här. FF: Ja, nu ska jag ju snart flytta hem till Sverige ett tag igen. JR: Då försöker vi hitta en ny tid snarast. Tack för idag. JR noteringar: Patienten har en förmåga att gömma sina känslor bakom en vägg. Delar av historien känns nästan helt osannolik, kriminella husbilsgäng och hundratolvåriga gubbar som fortfarande jobbar och driver tidning. Kanske har krisen utlöst skyddsmekanismer som gör att han helt eller delvis lever i en fantasivärld. Historiken med att ha lämnat två chefsjobb på kort tid kan tyda på utbrändhet. Sekreterare bokar ny tid.
13
1. Filip Fredriksson hade lämnat Färglösa och det svenska skitvädret bakom sig. Nej, inte skidväder utan skitväder eftersom Färglösa faktiskt låg i Skåne. Mars månad innebar statistiskt under de senaste hundra åren en medeltemperatur på en plusgrad. Där han nu befann sig var samma siffra tjugotvå grader. Garanterat aldrig under tio grader och, om det blev värmerekord för årstiden, över trettio grader. Men lik förbannat, Johannes Persson spökade fortfarande. Inte bokstavligt förstås, gubben hade varit död i sju år, men hans ande svävade på något sätt ändå över Filip trots att den inte längre lika unge journalisten hade flytt 4 548 kilometer söderut. Denna morgon njöt han som vanligt av ett glas färskpressad juice och en nybakad croissant på takterrassen med utsikt över grönklädda berg och en oändlig vattenmassa känd som Atlanten. Just denna dag blåste det inte ens kuling, något som annars var ett återkommande väderfenomen på den här ön som främst gladde surfarna. Till och med den som upplevt Helsingborg eller andra delar av den nordvästskånska kusten kunde erkänna att blåsten från Öresund ändå var en bris jämfört med Atlantens passadvindar. Det här borde ha varit en alldeles underbar morgon. Om det inte vore för Johannes spöke, eller snarare hans arv. Filip Fredriksson hade Johannes Persson att tacka för mycket, utan den gamle mentorn hade han kanske aldrig blivit journalist och definitivt inte chefredaktör för Färglösa Nyheter. Eller fått chansen att uppleva Five Star City på nära håll, först i USA, sedan hemma i Färglösa och nu slutligen på Gran Canaria. Nej, så länge Johannes Persson levde hade han varit en fantastisk man. Något excentrisk, somliga skulle till och med kalla honom galen, men en man med ett stort hjärta. Det fanns förstås de där udda inslagen. Några av dem hade avslöjats först efter hans död. Det var som om Johannes själv insett att folk skulle tro att han var knäpp 14
och därför väntat med det värsta tills han redan var borta. Som den där sjöjungfrustatyn. Bland annat. Färskpressad juice på solmogna apelsiner var bara en av de många saker Filip skulle sakna när han flyttade tillbaka hem igen. Inte för att maten i Five Star City Färglösa var dålig, flera stjärnkockar hade lockats dit från Malmö, Stockholm och Paris de senaste åren. Men oavsett hur tekniskt avancerat tornet var så kunde det inte påverka klimatet. Visst, man kunde låta bli att gå ut och leva inomhus. Men så fort man steg ut genom entrén så möttes man oundvikligen av den platta skånska verkligheten. Han tänkte på sitt rum, deras rum, hemma i Färglösa och undrade vem som bodde där nu. Han kunde sakna utsikten från fönstret över det gamla Färglösa där han en gång hade växt upp. En typisk småkommun med villaområden och ett fåtal flerbostadshus i tre våningar. Innan tornet byggdes hade där funnits kommunhus, postkontor, bankkontor, pizzeria och – vilket inte många kommuner av Färglösas storlek hade kvar en bit in på 2010-talet – en tidningsredaktion. Hade det inte varit för Johannes Persson så hade Färglösa förmodligen självdött. Men tornet, Five Star City, hade förvandlat byn till en stad. Om man skulle vara petig så var tornet själva staden och byn var fortfarande en by. Men numera en helt annan sorts by. Varken Johannes eller den där hotellkungen i USA hade kunnat förutse vad som skulle hända med det gamla Färglösa när Five Star City byggdes. Ingen hade gissat att villakvarter från 1960-, 1970- och 1980-talen skulle jämnas med marken för att ge plats åt mängder med husbilar. Men så var det inte heller alla platser på jorden som hade ett halvkriminellt husbilsgäng att ta hänsyn till. Husbilsägare är ju inte direkt de man förväntar sig ska vara kriminella. Visst, felparkerare var de allihop och kanske slarvade de med källsorteringen. Men det var inte särskilt konstigt att ingen på Gran Canaria tog det han berättade om kriminella husbilsgäng på allvar. Historien om husbilskriget i Färglösa hade förklarligt nog inte nått ner hit. — Är du färdig? frågade en servitör och pekade på tallriken framför Filip där det fortfarande låg ett halvt ägg och en korv som inte ens var påbörjad. 15
— Jag är klar, sa Filip. — Det är du som är Filip Fredriksson, eller hur? — Eh, ja. Filip var van vid att folk kände igenom honom. Han hade trots allt varit chefredaktör för Five Star City News Gran Canaria, som marknadsavdelningen ville förkorta till fullkomligt hopplösa FSCNGC, i sju månader innan han sa upp sig. Och sedan fanns det en och annan som kände igen hans namn från den thriller han gett ut elva månader efter uppsägningen. — Jag håller på och läser din bok. Köpte den på rea nere i bokhandeln, sa servitören och skrapade med precision bort maten från Filips tallrik över till den tallrik där han samlade matrester. — Kul, hoppas du gillar den, sa Filip. — Har läst halva, den är spännande men ganska overklig, sa servitören. Filip log och mumlade något slags tack medan han reste sig. Overklig? Vad var det egentligen för overkligt med handlingen i The Last Song of a Five Star Canary Bird? Han som hade ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att beskriva verkligheten visste mer än någon obildad läsare vad som faktiskt kunde hända här i världen. Han visste att talesättet ”verkligheten överträffar dikten” inte var någon överdrift. Han gick längs räcket på tornets takterrass. Tog in den friska luften och kände hur den tidiga morgonsolens strålar värmde huden på ett sätt som solen i Färglösa inte skulle kunna göra på många månader än. Sedan gjorde han det som han aldrig brukade göra. Han lutade sig ut över kanten och tittade ner. Hundra våningar nedanför såg han det poollandskap som omringade tornet en mil utanför Las Palmas. Den oinvigde såg ett förvuxet turisthotell och kunde inte ana att alla rum var uthyrda, inte bara under högsäsong utan året runt. Eller att det innanför tornets väggar rymdes en hel stad. Gran Canaria var Five Star Citys kanske största succé hittills. Det var det första stadstornet som rests på en ö och det första i riktigt behagligt klimat. Tornet hade redan lockat till sig spetskompetens, inte bara från Europa utan från hela världen, inte minst södra halv16
klotet. Det smärtade Filip att han inte hade råd att bo kvar längre. Inte utan ett jobb med fasta inkomster. Han tänkte först ta hissen men valde ändå att promenera ner till den sjuttiosjunde våningen där han hade sitt eget rum med havsutsikt. På vägen ner passerade han sin favoritrestaurang HOW, som var en förkortning av Heaven of Waffles där det serverades våfflor. Men inte bara våfflor med grädde och sylt, även om det kunde beställas trots att kocken då rynkade på näsan, skakade på huvudet och ryckte på axlarna innan hon preparerade denna simpla rätt. Hade det inte varit för det faktum att HOW inte serverade frukost hade han förmodligen valt att inta sin sista måltid där. Deras laxvåffla med räkor och svart kaviar var himmelsk. Även våfflan med kyckling, curry och grön paprika var en av hans favoriter. Men HOW öppnade inte förrän till lunch, och då skulle Filip vara uppe i luften någonstans över Atlanten. Filip såg sig om på de tjugo hypereffektivt utnyttjade kvadratmeter där han ägnat många månader åt att jaga drömmen om att göra resan från journalist till författare. Han hade i flera år funderat över hur det kunde komma sig att författare hade så svårt att få ur sig en bok om året när en högst medelmåttig journalist varje år skrev text som motsvarade åtminstone fyra eller fem romaner av medellängd. Dessutom behövde man som författare inte fundera över om citat var korrekta eller om varje faktauppgift var dubbelkollad. Det var i alla fall vad Filip Fredriksson inbillade sig innan han faktiskt börjat skriva manus till sin debutroman. Visst, det hade inte tagit mer än ett par hundra timmars hamrande på tangentbordet. Han hade kanske ägnat lika många timmar åt att fundera ut den briljanta ploten, den intrig som låg till grund för berättelsen om hur ett kriminellt husbilsgäng tog en hel stad som gisslan i det nybyggda Five Star City-tornet på Gran Canaria. Någon recensent hade tyckt att det påminde väldigt mycket om Die Hard, den första av de tjugosju filmer som hade spelats in vid det här laget. Filip kunde i efterhand inte förneka att det fanns likheter. Men vadå, det fanns likheter i de flesta böcker. En nedsupen kommissarie som försökte lösa ett mord exempelvis, det fanns säkert hundratals sådana 17
i varje bokhandel. Kriminalromaner alltså, inte kommissarier. På sängen stod två resväskor, fyllda med kläder. Överst i den ena låg tio exemplar av hans thriller, den engelska utgåvan. Han skänkte en tacksamhetens tanke till det faktum att eböcker numera var det dominerande formatet för den som läste böcker. Alltså hade han inte tryckt mer än hundra exemplar av den inbundna pappersboken i samlarutgåva. Bokhandeln i tornet på Gran Canaria hade sålt nästan hälften av dessa och han visste att Killbergs Bokhandel i Helsingborg och Färglösa Bokhandel, som öppnat året efter invigningen av tornet där hemma, hade sålt ett dussin. Men hans internationella (eller för den del nationella eller ens regionala) genombrott hade låtit vänta på sig. Med lite god vilja hade han fått ett lokalt genomslag med sin roman. Lokalt i betydelsen innanför kanarietornets väggar. Han tittade på boken, vackert formgiven. Hela samlarutgåvan var ett gediget hantverk. En recensent menade att det var bokens stora behållning och att om författaren hade varit en lika duktig hantverkare som bokbindaren hade det blivit en läsvärd roman. Filip hade via kontakter hittat ett litet bokbinderi som mot alla odds hade överlevt bokbranschens digitalisering och nu tjänade pengar på att binda samman manuellt tillverkade pappersark med pärmar klädda i äkta läder. Lyckligtvis hade lönerna på den gran canariska landsbygden ännu inte nått samma nivå som inne i staden. Därför blev de där samlarutgåvorna inte så dyra som han först hade befarat. Hade bara Filip lyckats sälja dem till det pris han först hade tänkt sig, femhundra kronor styck, så hade det varit en bra affär. Men nere i bokhandeln stod nu de sista tio exemplaren på Gran Canaria. Mer korrekt: de låg i en korg med en stor skylt där bokhandlarens dotter hade textat ett budskap som kändes som en örfil varje gång han läste den. Det ursprungliga priset på sjuttiofem euro var nedsatt till sorgliga fem euro. Till och med en våffla var dyrare. Fiaskot med samlarutgåvan som kostat Filip två månadslöner hade kunnat uppvägas av eboksförsäljning. Det vill säga om han hade sålt en miljon, eller åtminstone tusentals, exemplar av den digitala utgåvan. Det hade han inte. När han dessutom till bokäventyret adderade 18
det faktum att han själv hade bekostat den engelska översättningen av sitt debutverk så var hans expedition som författare så här långt en väldigt dyr semesterresa. Redan innan han sagt upp sig från sin välbetalda tjänst som chefredaktör för den nyhetssajt som försåg alla de boende i tornet med relevant omvärldsbevakning, hade Filip övervägt att anpassa sitt boende till den nya tillvaron som ännu outgiven författare. Han borde ha hyrt ett rum i något nedgånget hotell, kanske rummet uppe i bergen ovanpå det där bokbinderiet. Men istället gick han all-in med samma kyla som en berusad pokerspelare som nyttjat kreditgränsen på sitt Mastercard för att handla spelmarker. Han hade skickat sitt manus till några kontakter på ett par svenska bokförlag. Men det hade varit tyst tills han ringt och påmint dem och då fått svar med vändande mejl. En artig refusering som inte gav någon vägledning. Så han fortsatte investera pengar i sin utgivning. Professionell redigering och professionell formgivning av boken kunde tydligen ändå inte rädda den från det faktum att Filip Fredriksson inte var någon stor författare. Filip hade förstås kunnat böna och be om att få tillbaka sitt jobb på redaktionen på Gran Canaria. Chefredaktörstjänsten var visserligen upptagen av en redaktör som lockats från New York Times, men någon reportertjänst hade säkert kunnat skakas fram till honom. Även om det hade känts som ett nederlag efter att han några månader tidigare självsäkert hade berättat i en intervju om hur det var dags för ett nytt kapitel i hans liv, han skulle vända blad och bli författare på heltid. En livslång dröm. Drömmen hade inte slocknat helt och hållet. Han hade bara tillfälligt vaknat med ett ryck och var tvungen att fokusera på verkligheten ett tag. Det var till stor del Johannes Perssons fel att han nu packade sina väskor för att resa hem till Färglösa och det liv som han trodde ha lämnat bakom sig. Nästan varje månad hade han flugit hem och gjort det som skulle göras för att sedan ta nästa flyg söderut. De där påtvingade resorna hade inte heller bidragit till att förbättra Filips privatekonomi. Men nu skulle det antagligen bli en betydligt längre vistelse i hemtrakterna. Trots att han inte ens kunde 19
återvända till det liv han hade lämnat, eftersom det inte fanns kvar. Varken jobb eller ... Louise. Egentligen hade han vetat att alltihop skulle gå åt helvete redan när han för tre år sedan öppnade det första brevet.
20
2. Louise Hathaway ställde ifrån sig kaffekoppen på bardisken tillsammans med sin tallrik. Det fanns mer disk inne i köket från kvällen före som behövde tas om hand, men hon lämnade det till Janne som skulle komma in vid halv elva. Istället gick hon ut på gården. Louise tittade upp mot taket där den stora skylten fortfarande svajade obehagligt. Ett minne efter den storm som trots skyddande skogar hade orsakat rejäla skador på hennes restaurang ett par veckor tidigare. ”Pizza & Pole Dance Bar”, stod det i neonbokstäver på skylten. Stormen hade dock brutit strömmen till skylten och den såg inte mycket ut för världen just nu. Hon påminde sig själv om att hon återigen borde ringa och be hantverkarna komma dit och skruva fast skylten innan den ramlade ner i skallen på någon. Hon korsade gårdsplanen. Det låg en knapp centimeter snö som fallit under natten, men eftersom det var två plusgrader plaskade det istället för knarrade under sulorna på gummistövlarna. Hon gick in i det som en gång varit ett garage men som numera var hem för drygt femtio kaniner, bosatta i varsin bur eftersom de inte hade tillgång till preventivmedel. Louise fyllde på pellets, vatten och hö hos de små vita gnagarna. Hon plockade ut en av dem, klappade den och borrade ner sin näsa i pälsen. Alla hennes kaniner var av samma ras, vit lantkanin. En del tyckte att de såg lite obehagliga ut med sina röda ögon, men Louise gillade dem. Hon tittade lite extra i de burar som hade dräktiga honor efter att ha fått herrbesök. En av dem, som gick under namnet Aretha, hade börjat bygga bo i sin bur och det såg ut som att hon hade plockat päls från magen och börjat göra sig klar för att kunna bädda ner sina små nyfödda. Louise tittade noga, men kunde inte se några ungar. Förmodligen skulle de komma innan dagen var slut. Hon skulle be Janne eller någon av ungarna titta till Aretha under eftermiddagen. När hon stängde dörren till kaninstallet bakom sig tänkte hon 21
som så många gånger förr på hur mycket Kim skulle ha älskat det här. Vilket barn hade inte älskat att ha massor av kaniner att leka med? Hon tittade upp mot tornet som reste sig högt över hennes restaurang, ett par kilometer bort. Det hade varit ett helt annat liv där uppe, tillsammans med Filip. Allt hade kunnat bli så annorlunda om bara ... Hon slog bort tanken. Torkade en tår som letat sig fram i ögonvrån. Hon hade gråtit så mycket genom åren. Hennes träningsstudio hade alltså förvandlats till en pizzeria. Men det var inte riktigt så illa som man först skulle kunna tro. Den gamla pole dance-studion där hon varit personlig tränare åt Edvard Munk och andra kunder en gång i tiden, före Five Star City, hade byggts om till matsal. Det fanns fortfarande kvar ett par dansstänger med tillhörande scen. Dessa användes framför allt på fredagar och lördagar då det var pole dance-karaoke och bar. Att se amatörer dansa pole dance till kända låtar framkallade samma sorts blandade känslor som att höra amatörer sjunga covers på kända låtar. Skillnaden var att det var mer accepterat att skratta åt dem som dansade. På vardagarna var gästerna mest intresserade av att äta pizza. Nyttig pizza. Louise hade en gång i tiden studerat kostlära och visste att pizza inte var speciellt nyttigt om man bakade den på traditionellt vis. Därför bakade hon sina pizzor utan mjöl och använde istället ett recept med blomkål. En hel del av pizzorna var dessutom vegetariska och de andra innehöll kvalitetskött som kom från lokalt uppfödda djur. Hur nyttiga dryckerna som serverades i baren egentligen var kunde kostexperterna debattera i evighet. Rödvin kunde tydligen vara bra både för hjärtat och hjärnan, hade hon läst. I måttliga mängder. Däremot hade hon bannlyst läsk, även om det var enormt bra vinstmarginal på vatten med socker, arom och färgämnen som enda ingredienser. Egentligen borde hon ha döpt stället till Pizza & Smoothies, men det där med Pole Dance stack ut mer. Hon kände på dörren till kaninstallet en extra gång. Hon skulle aldrig glömma när en av de anställda hade glömt den på glänt. I alla fall var hon övertygad om att det var vad som hade skett. Hon hade vaknat mitt i natten av ett skrik som inte liknade någonting hon tidigare hade hört. Kaniner skriker aldrig. Utom när de är i livsfara. 22
Hon hade rusat upp ur sängen, ut genom ytterdörren och bort till kaninstallet i bara t-shirt och trosor. Hon anade en skugga som försvann runt knuten. En räv hade lyckats ta sig in, inte bara in i stallet utan den hade även fått upp en bur och fångat en skräckslagen kanin. Det var inte bara hönshus som fick besök av räven. — Louise! Hon vände sig om och blickade upp i skogen. Felix vinkade till henne och hon gick upp mot honom. — Godmorgon, sa hon. — Har du hört något nytt? frågade han. — Nej, inte än. Men det dröjer säkert inte länge till, de har lovat ge besked den här veckan. Vill du ha frukost? — Frukostpizza? — Det kan vi säkert ordna! sa Louise och lade armen över Felix axel. Pojken var nästan lika lång som hon själv. Hon hade faktiskt övervägt att börja servera frukostpizza. När det serverades brunch på lördagarna och söndagarna hade hon ett par olika varianter med stekt ägg. Frukost även på vardagarna kunde vara ett sätt att utöka verksamheten, samtidigt var hon lite tveksam till om det faktiskt skulle finnas efterfrågan och tillräckligt med gäster för att det skulle vara lönsamt. Men det främsta skälet att låta bli hette sovmorgon. Det var förbannat skönt att kunna sova ut på morgonen, speciellt när de hade öppet fram till midnatt nästan varje kväll. — Är det ingen av de andra som vaknat? frågade hon och nickade upp mot skogen där Felix hade åtta grannar i de andra husbilarna som stod parkerade längs den smala grusvägen bakom kaninstallet. Han skakade på huvudet. Hon log och tänkte att det inte kunde vara lätt att vara en av de papperslösa i Smaklösa.
23