Issuu on Google+

Denna roman tillägnas alla som arbetar fÜr fred.

ahndoril_diplomatenNY.indd 5

09-08-13 10.34.16


ahndoril_diplomatenNY.indd 6

09-08-13 10.34.16


Förord Med detta förord vill jag föregripa eventuella spekulationer genom att understryka att huvudpersonen i romanen Diplomaten är uppdiktad trots att han delar detaljer och omständigheter med en verklig människa. De två är inte speglingar av varandra, de samsas bara om en specifik position i ett historiskt förlopp. Likheterna mellan dem på det yrkesmässiga planet är mycket stora, ofta exakta, medan likheterna på det privata planet är obefintliga sånär som på en handfull spridda skärvor. Huvudpersonens uppväxt, föräldrar, äktenskap, barn och varje annan intim relation är resultatet av min fantasi. Kanske framstår valet i detta skede som en aning märkligt, men jag kan lova att jag inte hade lockats till att göra det om jag inte haft ett speciellt mål i åtanke. Alexander Ahndoril

ahndoril_diplomatenNY.indd 7

09-08-13 10.34.16


ahndoril_diplomatenNY.indd 8

09-08-13 10.34.16


1.

Uppsala, 1938 Efteråt stod jag på den tomma skolgården, med det krattade gruset som ett blekt galler under fötterna. Jag höll en kupad hand mot hakan; blod rann från näsan över munnen. Den diagonala skuggan från lärarbostaden sträckte sig som ett mattsvart segel över planen, ett mesansegel precis bakom min rygg. En pepparkaka låg söndertrampad framför mig. Jag svalde och kände den keramiska smaken av mitt eget blod. Man blir snäll av pepparkakor, tänkte jag. Men man måste nog äta dem, för det verkar inte räcka att bara titta på dem. Jag började le, ville le, men suckade istället till av den plötsliga smärtan från överläppen och kinden. När skoldagen var slut hade jag stannat kvar mot väggen vid sidan av trappan, medan de andra barnen porlade ut genom grindarna. Clara Eriksson och Elin gick hand i hand. Gustav från Dragarbrunn släpade ett snöre efter sig. Ellens mor väntade på andra sidan gatan med sökande 9

ahndoril_diplomatenNY.indd 9

09-08-13 10.34.16


blick. Hon höll en hand om håret och log när hon fick syn på sin dotter. Ellen sprang fram och blev upplyft, innanför hennes kappa. Jag började tänka på leksaksbilen som jag fick på min födelsedag för två år sedan. Kvinnan som syntes i det bakre fönstret, med kort svart hår. Hennes läppar var målade röda. Hon log inte, men ögonen var ändå glada. En silvrig repa i färgen gick från det gula dörrpartiet och rakt över hennes höjda hand. På sista tiden hade hon börjat ropa åt mig att komma fram till bilen, och när jag sedan stod där viskade hon olika saker till mig. I går, när jag hjälpte henne att lyfta ned reservdäcket, sa hon att jag hade blivit stor, att jag borde följa med på en bilutflykt. Hon satt som vanligt med pälsen om axlarna och tittade på mig. Solen gick i moln och jag drogs ut ur min fantasi. Skolgården var nästan tom. De stora pojkarna stod och sparkade i gruset framför lärarbostaden, tittade mot vaktmästeriet, pratade lite och slöt sedan ringen kring åsnan som väntat under trädet. Han väntade för att han visste att det inte var någon idé att springa. Gerald var bara en rädd liten åsna, så rädd att han inte längre ägde sig själv. Jag närmade mig ringen av pojkar, såg mellan ryggarna att Gerald blundade och höll fram sin hand för att ta emot ännu ett slag. 10

ahndoril_diplomatenNY.indd 10

09-08-13 10.34.16


– Är du säker? frågade Liljefors. Du lovade, det gjorde du, och ändå har du ingen cigarett? – Jag tog med mig… – Vad fan är det där? – En pepparkaka, svarade Gerald och vek upp papperet. Esbjörn stod och gnuggade sig i det hängande ögat. – Vad sa du? – Det är gott med… Esbjörn tog några snabba steg fram, bröt ett finger bakåt, Gerald gick ned på knä och skrek. Han låg sedan på marken, höll om sin skadade hand och grät så tyst han kunde. – Ta pepparkakan, sa jag. Esbjörn vände sig bara halvvägs mot mig. – Håll dig utanför. – Varför tar du inte pepparkakan, fortsatte jag. Man blir snäll om man äter… Liljefors gav mig en örfil, mer undrande än hårt. Jag hade aldrig blivit slagen förut, inte på det sättet. – Gör inte om det där, sa jag lugnt. – Den som ger sig in i leken, började Liljefors. – Det här är ingen lek, sa jag. – Jo, det är det, svarade Esbjörn. Och nu är det du som får skaffa fram en cigarett. Jag mötte hans blick. – Hur skulle jag kunna skaffa… – Det skiter jag i, avbröt Esbjörn. – Jag kan inte få tag på cigaretter, sa jag. Möjligtvis en pepparkaka, men inte en cigarett. Jag tog kakan från Gerald, höll fram den mot Esbjörn 11

ahndoril_diplomatenNY.indd 11

09-08-13 10.34.16


och sa att han antagligen var den som behövde den bäst. Först trodde jag att han skulle skratta, men Esbjörn visade bara upp stenen som han höll i handen och slog mig sedan på sidan av näsan, över munnen. Jag hann inte bli rädd, det svartnade kring mig, slöt sig ganska snabbt, i en cirkel, som en pupill, och plötsligt var jag en ensam lampa i ett mörkt rum. Svagt blinkande, sirrande, fallande. Sedan satt jag på marken och Liljefors försökte hjälpa mig upp. – Han är inte klok, sa jag och strök bort blod. Liljefors förklarade att det enda sättet för mig att slippa riktig bestraffning var att bidra med två kronor till fattig­ vården. – Men sa ni inte en cigarett? – Det är för sent för cigaretter. Jag trevade över munnen. Esbjörn stod en bit bort med ryggen mot mig. Det var mycket pengar de frågade efter, mer än jag någonsin ägt. – Men två kronor – det går inte. – Du måste följa reglerna, sa Liljefors och trampade sönder pepparkakan mot gruset. – Reglerna? – Esbjörn sa att du kan ta ditt straff eller bidra med två kronor till fattigvården. Jag skakade på huvudet och tänkte att jag bara borde gå. Esbjörn vände sig om, dröjde i skuggan under lönnen. Han tog ett steg fram, viskade något och kliade sig under det hängande ögat. 12

ahndoril_diplomatenNY.indd 12

09-08-13 10.34.16


Jag försökte springa, men någon höll fast mig i skjortan. – Vänta lite, skrattade Liljefors. Du måste svara först. Esbjörn började gå i riktning mot mig. Jag försökta lösa upp de slutna, hårda händerna. Det knakade i tyget, sömmarna, och det stramade mot halsen. Esbjörn närmade sig. Hade något gömt bakom ryggen. Jag andades snabbt. Liljefors iakttog mig, strök sig över sitt kammade hår. – Kan du hjälpa oss med ett bidrag? Varmt blod rann över min mun, det gjorde ont i huvudet, jag spottade och sa att jag skulle ordna två kronor, att jag var säker på att jag kunde det. – Då litar vi på dig. – Det kan ni göra, svarade jag. Det kan ni göra. Esbjörn iakttog mig med ett mjukt drag över munnen. – Är det ett löfte? frågade Liljefors. – Ja.

* Nästa dag, på frukostrasten. Jag vet att jag dröjde, vägde det tunga träklotet i handen och tittade på två flickor som satt på huk mitt emot varandra och lekte med något. De tittade till på mig och fortsatte leende spelet. Deras lätta röster. Kappans fåll mot gruset, ryggen, kragen och en flätas blanka kullrighet. 13

ahndoril_diplomatenNY.indd 13

09-08-13 10.34.17


Fyra tunna händer, in och ut genom skivan av ljus. Sedan följde jag efter det röda klotet. Hade inte en tanke på vart det förde mig, märkte det inte. Såg endast hur klotet mörknade i skuggan bakom lärarbostaden och rullade tungt bland nässlorna. – En dag kvar, sa Liljefors. – Va? Tre pojkar stod och lutade sig mot väggen. Några andra hade klättrat upp i trädet. – I morgon måste du ha med dig pengarna. – Jag vet, men jag… – Eller ta straffet. – Vad är det för straff? frågade jag. – Det finns bara ett, sa Esbjörn och spottade. – Åsnegång, ropade någon. Och ordet upprepades skrattande bakom mig, över mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Esbjörn tog tag i min arm. – I morgon har du med dig pengarna. En bil med dånande gengasaggregat körde förbi på Kyrkogårdsgatan. Jag förstod att jag stannat för länge när jag hörde att Liljefors började tala om att deras åsna hade försvunnit, att hans familj hade flyttat till Lund. – Han lurade oss, sa Esbjörn. Den lilla skiten blåste oss. – Vi behöver en ny åsna, mumlade Liljefors. Ett tungt ljus spred sig över marken, kring våra ben och bleknade sedan bort. När jag kom hem såg jag att mor satt på stentrappan. 14

ahndoril_diplomatenNY.indd 14

09-08-13 10.34.17


Med benen isär som ett barn. Hennes ansikte var avslappnat, oskyddat. Munnen halvöppen. Jag var redan för nära för att ta en annan väg, trots att hon inte hade sett mig. Hon skulle bli ledsen om hon trodde att jag undvek henne. Jag fortsatte framåt, strök mig under näsan. Solen gick i moln. Mor blickade upp och blev vuxen. – Vad har hänt? frågade hon lugnt. – Ingenting. – Har du gråtit? – Jag är för stor för det, svarade jag, men kunde inte låta bli att le. – Jag också, sa hon och sökte min blick. Jag gråter inte, skrattar inte, gäspar inte… – Mamma… Hon tittade på mig, avläste mitt ansikte. Jag drog på det, hon väntade. – Vad är det? frågade hon allvarligt. – Jag behöver två kronor. – Jag också, skojade hon. – Men det är viktigt. – Två kronor, det är mycket för oss, förklarade hon. Vad ska du göra med pengarna? – Det är till fattigvården. Hyn under hennes ögon rodnade och öronen mörknade lite. – Varför ska du ge två kronor till fattigvården? – Jag vill det. – Jaha. 15

ahndoril_diplomatenNY.indd 15

09-08-13 10.34.17


– Kan jag inte bara få pengarna? – Jag äger inte ens två kronor. – Då frågar jag far. Jag mötte inte hennes blick. – Det tycker jag inte, sa hon. Vi har inte råd att ge bort två kronor. – Det har vi visst. – Nu är du tyst, sa hon strängt.

* Far kom hem och åt kvällsmat med oss, men han verkade inte ha någon aptit. Långsamt radade han upp de bleka gäddbenen på tallrikskanten, med hullingarna vända åt samma håll, sträckte sig efter bröd och råkade dra ned en dillkvist från karotten med ärmen. Han talade knappt, nämnde bara att man hade skickat tillbaka den judiske läraren Arnold Herrmann. Mor väntade en stund och försökte sedan skoja om farfars forskning, hur han skuttade runt och flaxade med armarna. – Inte nu, tystade far. Ögonlocken darrade, kastade uddiga skuggor på hennes kinder. Plötsligt såg far dillkvisten som låg på golvet och vände blicken mot mig. – Slänger du mat på golvet, mumlade han. Jag gled ned från stolen, tog upp dillkvisten, lade den bredvid mina potatisar, väntade en stund och fortsatte sedan äta. – Gå till sängs, sa han knutet. Jag lade ned besticken, tackade mor för maten, sa god 16

ahndoril_diplomatenNY.indd 16

09-08-13 10.34.17


natt, lämnade matsalen, tvättade ansiktet och gick till mitt rum. Jag vek ihop överkastet och la det på stolen. Plåtbilen stod parkerad i skuggan. Motorn var stilla, men det knäppte i metallen. Rörelser anades bakom den mörka vindrutan. En näsduk viftade och hoppade innanför glaset. Som små, suddiga handflator. Eller om det kanske var en blond hästsvans. Jag drog nattskjortan över huvudet, satte mig på sängkanten och tänkte att jag borde sova nu. Fönsterglaset glimmade som svart vatten mellan gardinerna. Jag var trött, men smög ändå ut i korridoren för att genomföra det jag måste. Alla dörrar var slutna. Mor borde ha lyssnat på mig. Jag förklarade att jag behövde två kronor. Det skulle jag inte ha gjort om det inte verkligen var så. Framme vid mors och fars sovrum stannade jag och la örat mot dörren. Det var ovanligt tyst, som under vatten. De sov redan tungt, hade glömt att släcka lampan i salongen. Jag gick nedför trappan. Avlägsna rop hördes utifrån. Studenter som sprang i mörkret nedför parkens sluttning. Jag fortsatte framåt i det svaga spilljuset. Trodde att jag visste var det fanns pengar. Far hade en låst skrivbordslåda på sitt kontor. Golvet i salongen spände an och tickade bakom min rygg. 17

ahndoril_diplomatenNY.indd 17

09-08-13 10.34.17


Studenterna hördes igen, avlägset. Långsamt rörde jag mig, tätt intill väggen. En viskning, alldeles nära fick mig att stanna. Något hasade, precis bakom hörnet. Så blev det tyst igen. Jag tvekade, men tittade ändå fram. En nyckelpiga kröp i den smala ljusstrimman. Jag blinkade några gånger och tog ett dröjande steg. Mina knän var svaga. Så fort jag fick syn på far och mor trycktes jag ner, som om golvet välte, jag kröp ihop, på huk intill den stora skänken. Golvbrädorna var kyliga mot väggen. Det var mörkt utanför det lilla fönstret. Mor stod precis innanför dörren till fars kontor. Via spegeln var hon synlig, i ett konstigt ljus från sidan. Som genom blått silkespapper. Mors klänning var öppen i ryggen. Hyskorna och hakarna skilda. Hon vände sig runt, höll den grå klänningen uppe med ena handen över brösten mot halsen. Magen rörde sig snabbt med andningen. Far hade dragit av sig slipsen, stod med den i handen och talade med mor. Hon torkade hastigt tårar från kinderna. Höjde hakan. Far tog tag i mors överarm, såg på henne med en blick som inte var mjuk. Ändå tycktes han nästan genomskinlig. Mor höjde hakan igen. 18

ahndoril_diplomatenNY.indd 18

09-08-13 10.34.17


Han sa något hotfullt, men hon stod kvar. När han släppte hennes arm räckte hon ut tungan mot honom. Så lät hon klänningen falla. Den blev hängande kring höfterna. Hon stod framför honom i sin vita bysthållare. Ljuset var svagare nu, nästan blekblått med plötsliga repor, tunna och vertikala. Mor var svår att urskilja. En armrörelse, den böjda handleden. Hennes bröst var nakna nu. Far stod bara stilla medan rosa repor, från golv till tak, dallrade över hans ansikte och bål. Han log med nedslagen blick, på ett helt nytt sätt, inte utan blyghet. Sedan stängde han dörren till kontoret utan att släppa henne med blicken. Jag tänkte att jag skulle gå upp till deras sovrum och leta efter pengar i fars kavaj, om han hade hängt av sig den i skåpet som han brukade göra.

ahndoril_diplomatenNY.indd 19

09-08-13 10.34.17


9789100121730