»Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre!» Magnus Utvik, ICA-kuriren Det är den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Linköping dallrar i hettan och i de omgivande skogarna rasar de värsta skogsbränder trakten någonsin sett. Tidigt en morgon hittas en fjortonårig flicka naken, blodig och förvirrad i stadens största park. Flickan själv minns ingenting och på brottsplatsen finns det nästan inga trådar att nysta i för kriminalinspektör Malin Fors. Men vem var det som ringde in och berättade var de kunde hitta flickan? Malin, som själv har en dotter i ungefär samma ålder, berörs mycket illa av fallet. Samtidigt anmäls en annan flicka försvunnen och kort därpå görs en fasansfull upptäckt vid en badplats utanför staden. Sommardöden är den andra delen i Mons Kallentofts uppmärksammade serie om kriminalinspektör Malin Fors som inleddes med den kritikerhyllade boken Midvinterblod. Det är en omskakande berättelse om gamla fördomar, övergrepp, förtvivlad kärlek och bittraste hat. Sagt om Midvinterblod: Högsta spänning! Läs den! Mons Kallentofts Midvinterblod överträffar det mesta inom deckargenren. Sagt om Sommardöden: En välskriven, suggestiv berättelse som får många av Kallentofts kollegor att framstå som amatörer Kallentofts slipade berättande målar skickligt upp en klaustrofobisk skräckstämning. Kallentoft har kokat ihop exakt den rätta mixen av intelligens, spänning och obehag. ISBN 978-91-27-11992-5 9 789127 119925
EN MALIN FOR S DECK A RE
N&K-Sommardรถden
08-04-02
09.39
Sida 6
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 7
Prolog Östergötland, söndag den tjugofemte juli [I det sista rummet] Jag ska inte döda dig, min sommarängel. Jag ska bara få dig att återfödas. Du ska bli oskuld på nytt. All historiens smuts ska försvinna, tiden ska bedra sig själv och allt det som var gott ska ensamt härska. Eller så ska jag verkligen döda dig, har dödat dig, så att kärleken ska kunna bli till på nytt. Jag försökte att inte döda, men då var återfödelsen omöjlig, stoftet blev kvar, dröjde sig envist vid materian och allt det skändliga vibrerade som en het svart larv inom mig och dig. Förpuppad ondska. Sönderriven tid. Jag försökte på olika vis, prövade, men jag hittade inte fram. Jag skrubbade, tvättade och ansade. Ni, mina sommaränglar. Ni såg snöfärgade tentakler, spindelben som rev och kaninens klor. Jag vakade över er, samlade och tog er. Jag är framme nu. Han sitter i soffan. Hans buk är öppen och pärlande svarta ormar ringlar sig ut på golvet. Kan du se honom? Nu kan han inte göra mer ont, och säg att du vill och vågar komma tillbaka. Inga ekplankor ska någonsin knarra mer, inga spritångor ska någonsin mer få luften att glöda av ängslan. Världen brinner den här sommaren. Träden förvandlas till svarta tynande skulpturer, monument över 7
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 8
våra misslyckanden och vår oförmåga att älska varandra, förstå att vi är varandra. Vi är lika, elden och jag. Förintar för att livet ska kunna bli till på nytt. Någon har fångat huggormar, kastat dem i ett öppet oljefat, hällt på bensin och tänt på. De stumma djuren krälar brinnande, gör fåfänga försök att undkomma smärtan. Sluta kräla, flicka lilla. Jag körde förbi den pyrande skogen för bara någon timme sedan. Hörde dig dunka mot bilens insida, redo att komma ut, tillbaka, ren och fri från någon annans skuld. Hon trodde att hon visste något om mig. Så fåfängt. Men var inte rädd. Den du ännu är. För så är det: Ingen människa kan leva i rädsla, utan tillit. Döden är straffet för den som berövar någon förmågan till tillit. Granne med kärleken är den tilliten, och därför granne med döden och de vita spindelbenen. Vi behövde dig trots det du gjorde, trots det. Du ägde vår värld. Vi kunde inte gå undan trots att det var allt vi ville, och vi gick till dig ibland, för vi hade inget val. Det har jagat mig, detta tvungna uppsökande av mörker. Jag vet nu att jag aldrig kommer att kunna välja något annat än att göra mig själv illa. Men när du återföds upphävs den förbannelsen. Så snart är allt över. Allt ska bli klart och rent. Vitt och ljust. Du ska få känna ingenting i dig precis som vi gjorde. Du skakar och ålar dig på golvet. Men var inte rädd. Det är bara kärleken som ska återfödas. Oskulden. Och sedan ska vi cykla tillsammans på banken längs kanalen i en sommar som varar för evigt.
8
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 9
Del 1. Den återfödda kärleken
N&K-Sommardรถden
08-04-02
09.39
Sida 10
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 11
1. Torsdag den femtonde juli Vad är det som dånar? Mullrar? Som vill ut? Det är regnet som kommer. Åskan. Äntligen lite vatten på jorden. Men Malin Fors vet bättre. Den här sommarens hetta hyser ingen nåd, har bestämt sig för att torka livet ur marken, och regnet dröjer länge än. Genom sorlet från de kvardröjande gästerna kan Malin höra pubens luftkonditioneringsanläggning dåna som åska, frusta, protestera mot att få arbeta långa krävande pass, över att det denna sommar inte finns någon ände på övertiden. Hela maskineriet verkar nära att ge vika, knakar i sina fogar, säger: »Nog, nog, nog. Ni får stå ut med värmen eller släcka hettan med öl. Inte ens en maskin orkar hur mycket som helst.» Är det dags att gå hem? Hon sitter ensam vid bardisken. Onsdag har blivit torsdag och klockan är strax efter halv två. Pull & Bear håller öppet hela sommaren och det tiotalet gäster som befolkar borden har flytt uteserveringarnas plågsamma värme och tagit sin tillflykt till detta svala himmelrike. Flaskor på hyllor framför speglar. Tequila. Fatlagrad. Ska jag beställa en sexa? Åtta? Imma på glas med nytappat öl. Doften av svett och sur gammal utspilld alkohol märks tydligt i den rökfria luften. Hon ser sitt ansikte i barens speglar, från otaliga vinklar när det reflekteras och återreflekteras i spegeln framför henne och den bakom henne ovanför den gröna skinnklädda soffan. 11
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 12
Tusen speglingar, men ändå ett och samma ansikte. Hyn aningen solbränd, den blonda pagen runt de tydliga kindknotorna mer kortklippt än vanligt på grund av sommarhettan. Malin hade gått ner till puben när filmen på tv tog slut, det var något franskt om en dysfunktionell familj där en syster till sist tog livet av allihop. Psykologisk realism, hade presentatören sagt, och det kunde nog stämma, även om människors handlingar i verkligheten sällan har så tydliga och förståeliga förklaringar som de hade i filmen. Lägenheten hade känts för tom, och hon hade inte varit trött nog för att sova, men vaken nog för att känna ensamheten rinna nerför väggarna på nästan samma vis som svetten rann innanför blusryggen. Vardagsrummets alltmer slitna tapeter, Ikeaklockan i köket som plötsligt en dag i maj tappade sekundvisaren, de slöa knivarna som skulle behöva slipas tillbaka till fingerskärarnivå, Toves alla böcker i bokhyllan, de senaste inköpen uppradade på den tredje hyllan. Titlar avancerade för vem som helst, men osannolikt svårtillgängliga för en fjortonåring. Mannen utan egenskaper. Buddenbrooks. Tidvattnets furste. Hallå, Tove? Marian Keyes kallar. Läsning. Så oändligt mycket bättre än mycket annat en fjortonåring kan ta sig för. Malin tar en klunk av sin öl. Känner sig inte trött ännu. Men ensam? Eller något annat? Sommarstiltje på polisstationen, inget arbete som kunnat göra henne trött nog, eller som hon kunnat uppslukas av. Hela dagen hade hon önskat att något skulle hända. Men inget hade hänt. Ingen kropp hade dykt upp. Ingen hade anmälts saknad. Ingen sommarvåldtäkt. Inget anmärkningsvärt alls, förutom hettan och skogsbränderna som rasade uppe i Tjällmoskogarna och som trotsade all bekämpning, för varje dag som gick slukade elden hektar efter hektar av prima skogsmark. Hon tänker på brandkåren som arbetar för högvarv. På alla frivil12
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 13
liga. Några polisbilar på plats för att styra upp trafiken, men inget för henne och hennes kollega Zeke Martinsson att göra. När vinden ligger på från skogarna kan hon känna lukten av brandrök, passande eftersom hela Linköping är omslutet av helvetesvärme, dag som natt, av varma sydliga vindar som parkerat sig över landets södra delar, som fastskruvade över landskapet av omgivande högtryck. Den varmaste sommaren i mannaminne. I kvinnominne. Malin tar en ny klunk av sin öl. Beskan och kylan lindrar den kvardröjande värmen i kroppen. Utanför är staden svettig, dagtid färgad i matt sepia, blekgrönt och grått. Linköping är tömt på folk, bara de som måste arbeta eller är utan pengar eller tillflyktsort dröjer sig kvar i staden. De flesta universitetsstudenterna har rest till sina hemstäder. Gatorna är spöklikt tomma mitt på dagen, affärsidkare som håller öppet bara för att de måste, nu när sommarjobbarna ändå är kontrakterade. Bara ett ställe har högkonjunktur: Bosses Glassbar, hemgjord glass såld i ett hål i väggen på Hospitalsgatan. Dagarna i ända ringlar köerna utanför Bosses; ett mysterium hur människorna tar sig dit utan att synas någonstans på vägen. Det är så varmt att det inte går att röra sig. Trettioåtta, trettionio, fyrtio grader och så i förrgår uppmättes värmerekordet för bygden, fyrtiotre komma två grader ute på Malmslätts mätstation. Rekordvärme! Det gamla rekordet slaget. Den här sommaren liknar ingen annan. En munterhet i tilltalet, en energi i Östgöta Correspondentens rubriksättning som inte motsvaras av tempot i den värmeslagna staden. Muskler som protesterar, svett som rinner, tankar som grumlas, människor som letar skugga, svalka, staden dvallik, ett med sina invånare. En dammig, rökig doft i luften, men inte från skogsbränderna utan från gräs som långsamt förbränns utan att brinna. Inte en enda droppe regn sedan midsommar. Bönderna basunerar katastrof och idag publicerade Corren en artikel av stjärnreporter Daniel Högfeldt där han intervjuar en professor på Universitetssjuk13
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 14
huset som säger att en grovarbetare i värme som denna behöver dricka minst femton till tjugo liter vatten om dagen. Grovarbetare? Finns det några sådana längre i Linköping? Här finns bara akademiker. Ingenjörer, datasnillen och läkare. I vart fall kan det kännas så ibland. Men de är inte kvar i stan nu. En klunk av den tredje ölen får henne att slappna av, trots att hon egentligen behöver en energikick. Pubgästerna droppar av en efter en. Och hon känner hur ensamheten kräver mer plats. Tove med väskan i hallen för åtta dagar sedan, fylld med kläder och böcker, några av de nya hon köpt. Janne bakom henne i trappen, Jannes kompis Pecka nere på gatan i sin Volvo, redo att skjutsa dem till Skavsta. Hon hade ljugit när Janne bad om skjuts några dagar före deras avfärd, sagt att hon skulle jobba, inte kunde skjutsa dem. Hon ville hålla Janne kort, visa sitt missnöje med att han envisades med att ta med Tove ända bort till Bali, till andra sidan den jävla planeten. Bali. Janne hade vunnit resan på de kommunalanställdas reselotteri. Första pris till brandmannahjälten. En sommardröm för Tove. För Janne. Bara far och dotter. Deras första riktiga resa tillsammans, Toves första utanför Europa. Malin hade varit rädd för att Tove inte skulle vilja åka, för att hon inte skulle vilja vara borta från sin pojkvän Markus eller för att Markus mamma och pappa, Biggan och Hasse, hade planer som kanske involverade henne. Men Tove hade blivit glad. »Markus klarar sig», hade hon sagt. »Och jag, hur ska jag klara mig utan dig?» »Du, mamma? Det blir perfekt för dig. Då kan du jobba hur mycket du vill, utan att ha dåligt samvete för mig.» Malin hade velat protestera. Men alla ord hon kunde komma på hade känts lama, och än värre, osanna. Hur ofta fick inte Tove fixa mat själv, gå och lägga sig ensam, bara för att något ärende på stationen påkallade Malins fulla uppmärksamhet? 14
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 15
Kramar i hallen för en dryg vecka sedan, kroppar som omfamnade varandra. Så Jannes stadiga hand om väskans handtag. »Var försiktiga.» »Du också, mamma.» »Det vet du att jag är.» »Hej då.» Tre röster som sa samma ord. Tvekan. Och sedan hade det börjat igen, Janne hade sagt idiotiska saker och hon var upprörd när dörren gick igen bakom dem, känslorna från deras skilsmässa tolv år tidigare tillbaka hos henne, stumheten, ilskan, känslan av att inga ord räckte till och att allt som blev sagt var fel. Inte med varandra. Inte utan varandra. Den enda jävla kärleken. En omöjlig kärlek. Och hon hade vägrat erkänna för sig själv hur förorättad hon kände sig av deras resa, som en liten, liten flicka som överges av de som borde älska henne mest. »Vi ses när jag hämtar er på flygplatsen. Men vi hörs av innan», hade hon sagt till den grå, stängda dörren. Och så hade hon stått ensam i hallen. De hade varit borta i fem sekunder och hon hade redan känt en oändlig saknad, tanken på avståndet hade varit outhärdlig och hon hade gått raka vägen ner till puben. Druckit mig full, precis som jag har gjort nu, tänker Malin. Svept en sexa tequila, som jag har gjort nu. Ringt ett samtal på mobilen, precis som jag har gjort nu. Daniel Högfeldts klara stämma i telefonen. »Så du sitter på Pull?» »Kommer du eller inte?» »Ta det lugnt, Fors. Jag kommer.» De två kropparna mot varandra, Daniel Högfeldts hårlösa bringa under hennes händer, fukten hal under fingertopparna, jag märker dig, tänker Malin, märker dig med mina fingeravtryck och varför blundar 15
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 16
du, se på mig, se på mig, du fyller mig nu, och jag river, så öppna ögonen, dina gröna, atlantkalla ögon. Deras samtal på puben för bara tio minuter sedan. »Är du törstig?» »Nej, är du?» »Nej.» »Så vad väntar vi på?» De fick av sig kläderna redan i hallen. Kyrkans torn som en svart, stelfrusen skepnad i köksfönstret. Och ljuden. Klingandet från kyrkklockan när den förkunnade två och Malin hjälpte honom av med den vita, slitna t-shirten, bomullen sträv och ren, hans hud varm mot brösten, hans ord: »Ta det långsamt, Malin, långsamt», och hela kroppen fick bråttom, började skava och längta och göra ont och hon viskade: »Daniel, det har aldrig varit mer bråttom än nu», tänkte, tror du jag har dig för långsamt, jag har mig själv, andra för det. Du, Daniel, du är kropp, och försök inte finta mig, jag går inte på något sådant och han knuffade in henne i köket, den stympade Ikeaklockan tickade tick tack och kyrkan var gråsvart bakom dem, trädens grenar stelnade av torka. »Sådärja», sa han, och hon var tyst, särade på sina ben och lät honom komma och han var hård och grov och varm och hon la sig bakåt på bordet, vispade med armarna och morgonens halvfulla kaffekopp gled över skivan och ner i golvet och splittrades mot linoleumen i tiotalet bitar. Hon knuffade bort honom. Gick utan ett ord mot sovrummet. Han följde efter. Hon stod vid fönstret och såg ut på gården, på gatan bakom, på de få tveksamma ljusen i husens fönster. »Lägg dig.» Han lydde. Daniels kropp naken på sängen, lemmen pekandes snett uppåt naveln. Vapenskåpet med hennes tjänstevapen på väggen bredvid fönstret, Daniel som blundade, sträckte armarna uppåt sänggavelns furu och hon väntade en stund, lät den plågande längtan bli till ren 16
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 17
smärta innan hon rörde sig mot honom, innan hon på nytt lät honom komma in. Jag drömmer att ormarna rör sig igen, någon annanstans. Hur en flicka, i din ålder, Tove, rör sig mellan de grönsvarta träden i vad som verkar vara en park om natten eller en skog vid en avlägsen svartvattnad insjö eller ett skimrande blått vatten som doftar av klor. Jag anar hur hon svävar över gulnat gräs och långt, långt borta vispar en vattenspridare frätande droppar över en nyklippt syrenhäck. Jag drömmer att det händer, Tove. Det händer nu och jag blir rädd, stel, någon, något smyger fram från sitt gömsle i mörkret, skyndar fram bakom henne, fäller henne till marken och de omgivande trädens rötter slingrar sig om hennes kropp, ålar sig djupt in i henne som levande varma ormar, vars slingrande kroppar är fyllda av hungriga urtida lavaströmmar. Hon skriker. Men inget hörs. Och ormarna jagar henne ut på en vidsträckt öppen slätt som en gång var bördig, men som nu kvider med sönderbränd, flagande hud. Marken är sönderriven och i de djupa skrevorna bubblar ett stinkande, hett svavelmörker som viskar med het röst: Vi ska förgöra dig, lilla flicka. Kom. Vi ska förgöra dig. Jag skriker. Men inget hörs. Det här är väl en dröm, eller hur? Säg att det är en dröm, Tove. Jag sträcker ut handen på lakanet bredvid mig och där är tomt. Janne, du är inte där, din varma värme. Jag vill att ni kommer hem nu. Också du har gått, Daniel. Tagit din kalla värme och lämnat mig ensam med drömmen och mig själv i det här deprimerande sovrummet. Jag tror att det var en ond dröm, men kanske var den god?
17
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 18
2. Nu äter Tove och Janne bacon och ägg på en rymlig balkong med utsikt över Kuta Beach, och inte ens minnet av terroristernas bomber finns kvar. Tove och Janne är bruna och utvilade och deras strålande leenden avslöjar glänsande vita tänder. Janne, muskulös, har redan tagit ett morgondopp i hotellets tempererade pool. När han klev ur vattnet väntade en vacker balinesiska vid kanten med en nytvättad och struken handduk. Tove skiner ikapp med solen. Ler ännu bredare mot sin pappa och frågar: »Far, vad ska vi göra idag? Äta ris med honung och nötter i ett buddistiskt tempel av benvit marmor? Precis som på bilderna i resekatalogerna?» Malin rättar till sina Ray Ban med ena handen, och bilden av Janne och Tove försvinner. Sedan tar hon ett fastare grepp om cykelns styre medan hon trampar förbi den asiatiska snabbmatskiosken på S:t Larsgatan strax före Trädgårdstorget, tänker att om du bara släpper tanken fri kan den leda vart den vill, skapa vilka scener med vilka människor som helst, göra karikatyrer även av de som du känner bäst och älskar mest. Självbevarelsedrift. Låt medvetandet göra parodi av saknaden och oron och avundsjukan. Klockan är inte mer än kvart över sju och Janne och Tove är med största sannolikhet på stranden nu. Och Janne gillar inte ens honung. Malin pressar tramporna neråt, känner den knappt förnimbara 18
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 19
lukten av rök i näsan, staden aningen gultonad genom solglasögonen. Kroppen börjar vakna. Men det tar emot. Det känns som om det är ännu varmare idag. Hon ville inte titta på termometern i köksfönstret hemma. Asfalten oljig under hjulen, det känns som om marken när som helst kan spricka och släppa ut hundratals glödande maskar. Cykelsommar. Inga avstånd inne i stan. Så här års cyklar de som kan i Linköping, om inte hettan sätter stopp. Hon gillar bilen bättre, men någonstans har miljösnacket i tidningarna och på tv satt sig. Tänk på kommande generationer. De har rätt till en levande planet. Så här dags är Malin helt ensam på gatorna, och i H&M:s skyltfönster vid torget sitter affischer om realisation, orden i röd brandskrift ovanpå bilder av en känd modell som Malin inser att hon borde veta namnet på. REA. Det är rabatt på värme i år. Den finns i överflöd. Hon stannar för rött ljus vid McDonald’s, i hörnet av Drottninggatan, rättar till sin beige kjol, stryker handen över den vita bomullsblusen. Sommarkläder. Kvinnligare kläder. Funkar okej, och i den här värmen är kjol alltid bättre än byxor. Pistolen med tillhörande hölster dold under en tunn bomullskavaj. Hon minns sist hon och Zeke var på skjutbanan, hur de båda med frenesi satte kula efter kula i de svarta pappkonturerna. Hamburgerrestaurangen ligger i ett hus från femtiotalet, med grå stenfasad och vita konkava balkongräcken. På andra sidan gatan det bruna sekelskifteshus där psykoanalytiker Viveka Crafoord har sin mottagning. Hjärnskrynklare. Hon såg rakt igenom mig. Malin minns vad Viveka sa till henne vid ett samtal de hade i slutskedet av en mordutredning: »Och du, vad är du sorgsen för?» Sedan: »Ring om du behöver prata.» Prata. 19
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 20
Det finns redan alldeles för många ord i den här världen, alldeles för lite tystnad. Hon ringde aldrig Viveka Crafoord i eget ärende, men har ringt några gånger i samband med fall där hon velat få »psykologisk input», som Viveka själv uttryckte saken. Och de har fikat några gånger, när de stött på varandra ute på stan. Malin vänder sig om. Ser tillbaka mot Trädgårdstorget, mot de designade busskurerna och motvilliga planteringarna på den mönstersatta stenen, den rödputsade fasaden på huset som hyser fröaffären och Schelins konditori. Ett angenämt torg, i en angenäm stad. En putsad fasad, framför osäkra människor. Vad som helst kan hända i den här staden, där gammalt och nytt möts, där fattig och rik, utbildad och obildad ständigt krockar med varandra, där fördomar om nästan vädras som sängkläder. Förra veckan åkte hon taxi med en medelålders chaufför som utgöt sig om stadens invandrare: »Kanaker. De gör inte ett ärligt handtag, använd dem på Gärstadverken som bränsle så får vi någon nytta av dem.» Hon ville kliva ur bilen, visa sin legitimation, säga att jag sätter dit dig för hets mot folkgrupp, din jävel, men hon förblev tyst. En färgad man klädd i grön overall går över torget. Han är utrustad med en lång kniptång för att slippa böja sig när han tar upp papper och fimpar. Flaskor och burkar har redan Pant-Gunnar eller något annat av stadens original tagit hand om. Malin ser framåt, hur S:t Larsgatan går som en rak linje ut ur stadens centrum, svänger av där stadens finaste bostadsområde, Ramshäll, börjar. Hasse och Biggan bor där, Markus föräldrar. Nära sjukhuset, läkare som de båda är. Ljuset blir grönt och Malin trampar vidare. Ölen och tequilan igår har inte lämnat några spår i kroppen. Inte heller Daniel Högfeldt. Han smet iväg när hon sov, och känner hon honom rätt är han på redaktionen nu, svär över sommarstiltjen, väntar på att något ska hända. Malin cyklar förbi vårdgymnasiet, dolt bakom lönnars grönska, och hundratalet meter åt höger, vid Linnégatans början, anar hon 20
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 21
Trädgårdsföreningen. Efter gymnasiet avtar bebyggelsen, ger vika för en parkering och bortom de vilande bilarna ligger Hotell Ekoxen, allmänt ansett som stadens bästa hotell. Men Malin svänger åt andra hållet, ner mot Tinnerbäcksbadets entré. Tinnis, som badet kallas i folkmun, öppnar sju, och på parkeringen vid ingången står bara två bilar. En röd Volvo kombi av äldre modell och en anonym vit skåpbil, kan vara en Ford. Hon hoppar av cykeln, parkerar den i stället framför entrékuren, tar väskan från pakethållaren. Ingen sitter i kassan vid snurrkorset. Istället en lapp på den smutsiga rutan: »Badet öppnar klockan sju. Avgiftsfritt fram till åtta.» Malin går genom korset. Solen tränger just över läktaren vid Folkungavallen och träffar henne i ansiktet och på bara några sekunder blir morgonens relativa svalka bortpressad av en vresig hetta. Framför sig ser Malin tjugofemmetersbassängen, den öde simhallen, badsjön och de gräsklädda sluttningarna som omger den. Överallt vatten. Längtar till vattnet. Omklädningsrummet luktar mögel och rengöringsmedel om vartannat. Hon drar den röda baddräkten över sina lår, tänker att de är fasta, att träningen håller åren under kontroll och att det inte kan finnas många trettiofyraåringar som är i bättre form. Så reser hon sig, drar baddräkten över brösten och beröringen får hennes bröstvårtor att styvna under det syntetiska tyget. Hon skakar på armarna. Tar fram simglasögonen ur väskan. För varmt i gymmet på stationen nu. Bättre att simma. Hon tar med plånboken, pistolen och mobilen och går ut ur omklädningsrummet i riktning mot utomhusbassängen. Hon går förbi duscharna. Vill inte duscha även om hon vet att reglerna är sådana, tycker om att det första vatten som berör huden är det vatten hon ska simma i. Semester först i mitten på augusti. Hennes kollegor har sin välbehövliga vila nu i juli, de allra flesta, förutom Zeke och rotelchef och tillika kommissarie Sven Sjöman. 21
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 22
Johan Jakobsson är med fru och barn på hennes familjs lantställe vid någon sjö utanför Nässjö. Johan hade sett plågad ut när han berättade om sina sommarplaner för Malin i polisstationens pentry. »Svärmor och svärfar har byggt till två små stugor, en för oss och en för Petra, Jessicas syster. Med kök och egna badrum, rubbet. Allt för att vi inte ska ha legitim anledning att inte åka dit.» »Johan. Du är trettiofem. Du borde göra som du vill.» »Men Jessica är galen i det där stället. Vill att ungarna ska få egna barndomsminnen därifrån.» »Bråkar alla?» »Bråkar? Det är inte ens förnamnet. Min svärmor är den mest passivt aggressiva människa du kan tänka dig. Offermentaliteten kommer helt naturligt för henne.» Johan hade tagit en klunk av sitt heta kaffe, en alldeles för stor klunk, och blivit tvungen att spotta i slasken när han brände sig. »Helvete, vad varmt.» Precis som sommaren. Malin kliver ut på den lilla betonggång som leder ner till läktaren som i sin tur bildar en trappa ner mot bassängen och känner hur baddräkten skär in mellan skinkorna. Börje Svärd. Hans ms-sjuka fru Anna inlagd på en avlastningsavdelning på Universitetssjukhuset. Tre veckor borta från villan hon inrett med så säker smak, tre veckor i en sjuksal, helt beroende av främmande människor. Men beroendet är ingen nyhet för henne, helt förlamad sedan många år. Börje själv på en efterlängtad jaktresa i Tanzania, Malin visste att han hade sparat till resan i flera år. Hon visste också att han hade lämnat sina hundar på hundpensionatet uppe vid Jägarvallen, och det var hundarna han pratade med henne om när han skjutsade hem henne en fredagskväll i slutet av juni. »Malin», sa han, och det ryckte i de vaxade mustascherna. »Jag har så jävla dåligt samvete för att lämna bort hundarna.» »Börje. De klarar sig. Pensionatet i Jägarvallen har bra rykte.» »Men ändå. Man lämnar inte bara bort djur så där. Jag menar, de är som familjemedlemmar.» 22
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 23
Veckorna innan han åkte hade Börjes kropp verkat sjunka ihop av skuld, liksom tryckt neråt av ånger uttagen i förtid. »Anna klarar sig också, Börje», hade Malin sagt samtidigt som de stannade utanför porten på Ågatan. »Hon kommer att ha det bra på US.» »Men de förstår ju inte ens vad hon säger.» Hon hade haft orden »oroa dig inte» på tungan, men låtit dem förbli osagda. Istället hade hon tyst lagt handen på Börjes arm och morgonen därpå, på deras vanliga möte hade Sven sagt: »Åk, Börje. Det kommer att göra dig gott.» Börje, som i vanliga fall skulle ha kunnat bli arg över en sådan kommentar, hade lutat sig tillbaka i stolen, slagit ut med armarna. »Syns det så tydligt att jag helst inte vill åka?» »Nej», hade Sven svarat. »Det syns så tydligt att du borde åka. Åk till Tanzania och skjut en antilop. Det är en order.» Malin är nere vid bassängen nu och hennes näsborrar fylls av klordoft. Hon går längs långsidan av vattnet, mot kortsidan där startpallarna ser ut som grånade sockerbitar ovanför de svarta, flagnande banmarkeringarna. Bakom bassängen reser sig almar vars lövverk gulnar, och hon är fortfarande ensam på badet, ingen annan av de som är kvar i stan orkar sig kanske upp så här tidigt? Karim Akbar. Polischef. Inte lika kontroversiell i sina semesterval som i sin yrkesroll. Han, hans fru och deras åttaårige son har hyrt en stuga utanför Västervik. Tre veckors semester för Karim. Men ingen semester egentligen. Han har berättat för Malin att han ska skriva på en bok om integration utifrån sina egna erfarenheter, frun och sonen ska göra utflykter och bada. Malin vet redan vad boken kommer att handla om: Den lille kurdiske pojken i den alldeles för trånga lägenheten i Nacksta i Sundsvall. Pappan som tar livet av sig i förtvivlan över att stå utanför samhället. Sonen som tar revansch när han läser juridik och blir landets yngste polischef, den ende med invandrarbakgrund. Artiklarna i pressen, medverkan i debattprogram på tv. Så kliver Malin upp på startpallen. Hon tycker om att simma i mit23
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 24
ten av bassängen, kan störas av svallet ute vid kanterna. Hon böjer sig ner, lägger varsamt handduken och mobilen på asfalten, gömmer pistolen i frottén och trär på sig simglasögonen, innan hon gör sig beredd att dyka i. Degerstad skulle vara tillbaka från sin kurs uppe i Stockolm i början av september. Andersson fortfarande sjukskriven. Så sträcker Malin på vristerna, känner kroppen göra sig redo att klyva vattenytan, det undermedvetna gå igenom varje muskel, organ, cell och droppe blod, i en lika lång som hastigt avklarad checklista. Muskler som spänns. Och iväg. Hon hör inte mobiltelefonen som ringer, hur den ilsket förkunnar att något har hänt, att nu har Linköping väckts ur sin varma sköna sommardvala. Den ena armen fram, den andra bak. Andas på vart femte tag, simma åttio längder i tjugofemmetersbassängen, det är planen. Hon voltvänder efter första längden, njuter av hur kroppen svarar, av att timmarna på polishusets gym ger resultat, och av att känna att hon själv kontrollerar kroppen, att det inte är tvärtom. Men det är förstås en illusion. För vad är en människa utan en kropp? Kroppen som en kula i vattnet, baddräkten som en röd strimma av blod. De omgivande byggnaderna och träden finns som aningar när hon andas, annars inte alls. Hon närmar sig kanten, första varvet av fyrtio snart till ända och hon samlar kroppen för ännu en vändning, men då hör hon rösten, dess angelägna klang och lugna baston. »Ursäkta, ursäkta, ursäkta …» Vill simma, vill inte stanna och prata med någon, svara på någon fråga, vill använda kroppen, komma bort från alla tankar, från alla, ja, vad? »Din mobil …» Kan ha varit Tove. Janne. Hon saktar av istället för att vända, händerna på pallens metallpinne. En avlägsen diffus röst mellan de snabba andetagen, ett ansikte svart av motljus. 24
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 25
»Ursäkta, men din mobil ringde när jag gick förbi.» »Tack», säger Malin samtidigt som hon försöker hämta andan. »Ingen orsak», säger rösten och den svarta, stora gestalten försvinner bort, verkar förtvina i motljuset. Malin häver sig upp ur bassängen, sätter sig på kanten med fötterna alltjämt i vattnet. Hon sträcker sig mot mobilen borta på handduken. Den är vattentät, av hantverkarmodell. Zekes nummer på displayen. Ett nytt meddelande mottaget. Orkar inte lyssna. Zeke svarar efter tre signaler. »Malin, är det du?» »Vem annars?» »Trädgårdsföreningen», säger Zeke. »Åk dit så fort du kan. För du är väl i närheten?» »Vad har hänt?» »Vet inte exakt. Fick ett samtal på stationen. Men vi ses vid lekplatsen upp mot Djurgårdsgatan så snart du hinner.» Orden tar vattnets kyla från kroppen. Solen och hettan, tonen i Zekes röst. Nu öppnar sig springorna i marken, tänker Malin. De glödande maskarnas tid är här.
25
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 26
3. Malin rusar till omklädningsrummet med handduken om nacken, spåren efter hennes våta fötter på trappans betong förångas och utplånas innan hon når fram. Hon sliter av sig baddräkten, tänker inte på att duscha bort bassängvattnets klor, på med deodoranten och hon skiter i att kamma sin page. Hon drar på sig sin kjol, sin vita blus, hölstret och kavajen och de vita gymnastikskoliknande sandalerna. Genom vändkorset. På cykeln. Andetag. Nu. Nu händer något. Vad väntar mig i Trädgårdsföreningen? Någonting har hänt, så mycket är säkert. Zekes ord innan han lade på, han berättade hastigt om samtalet till polishuset som hade kommit femton minuter tidigare, kopplats till hans plats från receptionen och hur den liksom könsneutrala rösten på andra sidan linjen hade varit otydlig, upprörd: »Det finns en naken kvinna i Trädgårdsföreningen, hon sitter i lusthuset vid lekplatsen. Något hemskt måste ha hänt.» En naken kvinna. I stadens största park. Den som ringde in hade inte sagt något om hur gammal kvinnan var, inget om hon var död eller levande, inget om någonting egentligen. En patrull nog på plats nu. Kanske ett falsklarm? 26
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 27
Men Malin hörde på Zekes röst att han var säker på att allvaret börjat, att ondskan börjat röra på sig igen, den odefinierbara svarta underström som drar fram där allt mänskligt vistas. Vem som ringt in? Oklart. En flämtande röst. Inget inkommande nummer hade synts på Zekes telefon, eller ute i receptionen. Malin stannar vid grinden till parken vid hotell Ekoxen, har just åkt genom portalen där hotellets bar ligger, förbi entrén. Mest busslaster med tyska turister som gäster så här års och när Malin cyklar förbi matsalen ser hon de åldriga tyskarna svärma vid frukostbuffén. Framme vid parkens scen är den stora gräsmattan omgiven av högresta ekar, parken hemvist för gymnasisternas fyllefester om våren och Malin tycker sig fortfarande ana en doft av sprit, spya och använda kondomer. Nere till höger ligger lusthuset som rests där Trädgårdsrestaurangen låg innan den brann ner för länge sedan. Patrullbilens vita lack som en skinande hägring längre upp i parken. Cykla snabbare. Hon känner våldet nu. Har varit i dess närhet tillräckligt ofta för att känna igen det på spåren av dess doft. Patrullbilen står parkerad vid det lilla lusthuset vid foten av en kulle. Bredvid bilen står en ambulans. I bakgrunden syns vita hyreshus med loftgångsliknande balkonger, och mellan träden kan Malin också skymta ett gulputsat sekelskifteshus. Hon fäller ut cykelns fotstöd. Tar in scenen. Gör den till sin. Nära henne finns bildäcksgungor innanför ett staket av grönt, impregnerat trä. På en sandplätt en klätterställning och tre små, markfasta gungor som ser ut som kor. En sandlåda. Två uniformerade poliser med för stora pilotglasögon, biffige Johansson och runde Rydström, vankar av och an på gräset bortom sandlådan. De har ännu inte sett henne komma, dold som hon var av patrullbilen när hon närmade sig. Komapoliser. 27
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 28
De borde ha hört henne. Eller lagt märke till att ambulanspersonalen hälsade på henne från bänken där de tagit plats på var sin sida om ett orange filtsvept bylte. En äldre, väldig man, hon vet att han heter Jimmy Niklasson, och en ung tjej, blond och runt tjugo år gammal. Hon måste vara ny. Malin vet att de har haft svårt att hitta kvinnor. Många faller på de fysiska testerna. Niklasson tittar på Malin, orolig. Den orange gestalten, varelsen mellan dem på bänken. Insvept i sjukhusfilten och de håller om henne, hennes huvud är täckt av tyget, böjt neråt, det är som om något både finns och inte finns där emellan dem. Malin går mot bänken, långsamt. Niklasson nickar åt henne, den blonda gör detsamma. Johansson och Rydström har sett henne, ropar i mun på varandra: »Vi tror det är …» »Hon har nog …» »… blivit våldtagen.» Och när det ordet klyver luften och letar sig ut över lekplatsen och Trädgårdsföreningen tittar varelsen i filten upp och Malin ser en ung flickas ansikte, dess drag förvridna av rädsla, av insikten om att livet kan komma med en svart gåva, var som helst, när som helst. Bruna ögon som stirrar på Malin. Verkar undra: Vad hände? Vad ska hända med mig nu? Herregud, tänker Malin. Hon är inte äldre än du, Tove. »Håll tyst med er nu», ropar Malin upp mot uniformerna. Var är Zeke? Flickan har vänt huvudet neråt igen. Jimmy Niklasson tar sin arm från henne, reser sig. Den blonda, nya sitter kvar. Det är när Malin ser Niklasson komma mot sig som hon önskar att det var Zeke och inte hon själv som kommit först till platsen, att han kunde ha kommit med det första lugn som hon nu själv måste ge. Han är bra på lugnet, Zeke. Även om han också är bra på storm. Johansson och Rydström framme vid henne nu, en mur av manligt kött plötsligt nära inpå. 28
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 29
Rydströms grötiga röst: »Vi hittade henne där borta, vid lusthuset, hon låg på trägolvet.» Johansson: »Vi hjälpte henne upp. Men hon var helt tyst, vi fick inte någon kontakt med henne, och ringde hit ambulans.» »Bra», säger Malin. »Bra. Rörde ni någonting där borta?» »Nej», säger Rydström. »Bara henne. Vi satte henne på bänken, precis som hon sitter nu. Hon fick filten vi hade i bagaget på bilen. Sedan hade de med sig fler filtar.» »Finns det några kläder där borta?» »Nej.» »Hon har blött ur underlivet», säger Niklasson och hans röst är märkligt ljus för en så storvuxen människa. »Och vad jag kan se har hon blivit slagen på underarmarna och smalbenen. Ändå så är hon märkligt ren, liksom skrubbad.» »Hon luktar Klorin», fyller Rydström i. »Är liksom vit hela hon. Såren på armarna och benen verkar också ha tvättats och rengjorts, noga.» »Ta in henne i ambulansen», säger Malin. »Hon får det lugnare där.» »Hon vill inte», svarar Niklasson. »Vi har försökt, men hon skakar bara på huvudet.» »Verkar hon medveten om var hon är?» »Hon har inte sagt ett ljud.» Malin vänder sig mot Rydström och Johansson. »Det var ingen annan här när ni kom hit?» »Nej. Vem skulle det ha varit?» säger Johansson. »Den som ringde in, till exempel.» »Ingen var här.» Malin tvekar. »Ni två», säger Malin. »Spärrar av brottsplatsen. Börja nere vid fontänen där borta och slå en ring ända hit.» Malin sätter sig långsamt på bänken. Inkräktar inte på flickans rum, försöker närma sig med vänlighet. »Hör du mig?» frågar Malin, ser på den blänkande vita huden, 29
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 30
såren på armarna som prydliga öar. Hur flickan ser ut att ha varit ute naken en hel kylig vinternatt, trots sommarens hetta. Det vilar en oskuldsfullhet över hennes vita hud, som om hon dansat med djävulen på kanten till döden och på något sätt överlevt. Flickan förblir stilla, ljudlös. En svag doft av Klorin i Malins näsborrar. Påminner om doften från bassängen på Tinnis. Den unga ambulanskvinnan på hennes andra sida sitter tyst, verkar inte bry sig om att Malin inte presenterat sig. »Kan du berätta vad som hänt här?» Tystnad, men en liten rörelse i sidled. »Har du ont?» »Minns du?» »Du behöver inte vara rädd.» Men ingen reaktion, inget svar, ingenting. »Sitt kvar hos henne», säger Malin och reser sig. »Lämna henne inte ensam.» Nere vid fontänen fäster de båda uniformerade poliserna avspärrningstejp kring ett träd, Niklasson plockar med något i ambulansen. »Kan vi åka med henne till sjukhuset?» Den unga ambulansförerskans röst mjuk och följsam, lugnande. »Jag heter Ellinor, förresten. Ellinor Getlund.» Malin sträcker fram handen. »Malin Fors, kriminalinspektör. Ni får vänta lite med sjukhuset, även om hon borde få åka dit nu. Hon kanske börjar prata om hon får lite tid här på platsen. Jag ska se mig omkring där nere så länge.» Lusthuset skuggat av en ekkrona. Svett innanför blusryggen. Klockan på mobilen visar 08.17. Redan hett som i en helvetesugn. Lusthuset har sitt eget mikroklimat. En märklig fuktig värme slår emot Malin när hon försiktigt kliver in i det öppna rummet. Säkert fem grader varmare än utanför trots att det saknar väggar, det är mer en samling pelare än ett rum. 30
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 31
Overkligt varmt här inne. Som om atmosfären samlat ihop extra bråkiga molekyler på ett ställe, som om det dansar en osynlig djävul i luften. Hon ser ner på sina fötter. Är noga med att inte trampa i några fotavtryck. En blodpöl längre bort, några mindre blodfläckar runt om, tillsammans bildar de nästan en kropp. Vad? Blodet som runnit ur henne. En svart skugga. Vad hade ni här att göra på natten? Du? Du är inte äldre än min Tove. Du hamnade här fast du inte borde. Inga kläder, inget tyg som Malin kan urskilja med blotta ögat. En mobilsignal, Ellinor Getlunds lugna röst bakom Malin. Rösten allt närmare. Har hon lämnat flickan ensam? Malin sätter sig på huk. Andas. Stryker med handen över golvplankorna, försiktigt för att inte röra till något för brottsplatsundersökare och kriminaltekniker Karin Johannison. Ser blodet på räcket ovanför platsen där flickan legat. Kastade någon dig över räcket? Eller klättrade du själv över? Barnröster i bakgrunden. Ignorera dem. Vad gör de här nu, så här tidigt? Malin reser sig, går fram mot räcket. Spår av mängder med skor på andra sidan, fotsulor, buskarna en bit bort, deras grenar brutna. Ett träd, en grov tall lite längre in. Vad det där du väntade? Slet du in henne i den busken? Eller är det någon annans spår? Helt orelaterade? Skedde allt på ett helt annat vis? Barnen. De är många. De skrattar. Säger: »Polis, abalans.» Och sedan skriker de, och skriker igen, och upprörda kvinnoröster ekar genom parkrummet och Niklassons röst: »Vad i hela helvete!» Malin vänder sig om. Tio dagisbarn i gula västar. De tjuter nu. Två fröknar med förvånade miner. En naken, slagen, skuren men overkligt ren flicka som rör sig mot dem i riktning från bänken. Barnen sjuka av rädsla, som om 31
N&K-Sommardöden
08-04-02
09.39
Sida 32
de plötsligt smittat varandra med skräckvirus inför det främmande skrämmande som närmar sig. De skriker rakt ut, barnen. »Du skulle ju sitta kvar», vrålar Malin. Ellinor Getlund på väg efter flickan igen, mobilen i ena handen, den orange filten, hastigt upplockad från gruset vid bänken, i den andra. Den nakna, glasaktiga flickan kliver över staketet till gungorna, utan att bry sig om såren på sina armar och ben eller det torkade blodet på lårens insidor. Går över sanden. Tar plats i ett däck och börjar gunga fram och tillbaka, en pendelrörelse som verkar vara ett trotsigt försök att upphäva tiden. Hennes skinande vita kropp, blodet på låren liksom självlysande. Nere vid fontänen fumlar Rydström och Johansson vidare med tejpen som om ingenting har hänt. Var är du Zeke? tänker Malin. Jag behöver dig nu.
32
N&K-Sommardรถden
08-04-02
09.39
Sida 33
»Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre!» Magnus Utvik, ICA-kuriren Det är den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Linköping dallrar i hettan och i de omgivande skogarna rasar de värsta skogsbränder trakten någonsin sett. Tidigt en morgon hittas en fjortonårig flicka naken, blodig och förvirrad i stadens största park. Flickan själv minns ingenting och på brottsplatsen finns det nästan inga trådar att nysta i för kriminalinspektör Malin Fors. Men vem var det som ringde in och berättade var de kunde hitta flickan? Malin, som själv har en dotter i ungefär samma ålder, berörs mycket illa av fallet. Samtidigt anmäls en annan flicka försvunnen och kort därpå görs en fasansfull upptäckt vid en badplats utanför staden. Sommardöden är den andra delen i Mons Kallentofts uppmärksammade serie om kriminalinspektör Malin Fors som inleddes med den kritikerhyllade boken Midvinterblod. Det är en omskakande berättelse om gamla fördomar, övergrepp, förtvivlad kärlek och bittraste hat. Sagt om Midvinterblod: Högsta spänning! Läs den! Mons Kallentofts Midvinterblod överträffar det mesta inom deckargenren. Sagt om Sommardöden: En välskriven, suggestiv berättelse som får många av Kallentofts kollegor att framstå som amatörer Kallentofts slipade berättande målar skickligt upp en klaustrofobisk skräckstämning. Kallentoft har kokat ihop exakt den rätta mixen av intelligens, spänning och obehag. ISBN 978-91-27-11992-5 9 789127 119925
EN MALIN FOR S DECK A RE