Issuu on Google+


Tack Jenny, Valter & Elsie Lynn & Signe

www.albertbonniersforlag.se Grafisk form: Miroslav Sokcic/Mono Studio Fackgranskning: Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien isbn: 978-91-0-012739-8 © Anders Carlén och Mattias Falk, 2012 Tryck: ScandBook AB, Falun, 2012


Förord 7 Claes, Afghanistan 9 Lars Frost, Kongo 41 Carl-Henrik Barnekow, Kosovo 73 Per-Olof Ödman, Vietnam 99 Jesper Lindblom, SSG 137 Lars Rooth, andra världskriget 167 Peter Hassel, Främlingslegionen 195 Matz Lindberg, Libanon 237 Stefan, Bosnien 259 Efterord 287 bilaga 1: hierarkier och titlar 298 bilaga 2: militära enheters struktur 299 källförteckning 300 bildkällor 310 personregister 311


Soldat Tjänstgöring tjänstgöringstid

Per-Olof Ödman

Vietnam

1967–68

”Jag önskar att jag hade blivit medvetslös direkt, för det var så jävla hemskt att ligga där och känna att man dör. Det var de längsta sekunderna i mitt liv. Jag försökte skrika på hjälp, men eftersom jag var skjuten i halsen kom det inte fram ett ljud. Dödsångesten var fruktansvärd. Sedan kommer jag inte ihåg något mer.”


VIETNAM 1968 KINA

Hanoi

NORDVIETNAM

Sydkinesis ka h ave t

LAOS

Tonkinbukten

Demilitariserad zon

Khe Sanh

Dong Ha Da Nang

SYDVIETNAM

THAILAND

KAMBODJA

Saigon

20 MIL


Soldat Tjänstgöring tjänstgöringstid

Per-Olof Ödman Konflikt Datum Stridsplats

Vietnam

1967–68

Vietnamkriget 1 november 1955–30 april 1975 Syd- och Nordvietnam, Kambodja och Laos

Parter och styrkor

Sydvietnam (cirka 900 000 soldater), USA (cirka 550 000 soldater) samt en koalition av bland andra Australien, Thailand, Nya Zeeland, Filippinerna och Sydkorea (cirka 100 000 soldater). Nordvietnam inklusive FNL, Front national de libération du Viêt-nam du Sud (cirka 400 000 soldater) men också Kina (cirka 150 000 man), Sovjetunionen (3 000 man) samt ett hundratal soldater från Nordkorea. Förluster

Sydvietnam: cirka 225 000 soldater. USA: cirka 60 000 soldater. Nordvietnam: Mer än 1 000 000 soldater. Totalt omkom närmare 2 000 000 civila vietnameser. Vanligt förekommande vapen, amerikanska styrkor

• Colt M1911A1, amerikansk pistol, 9 mm • M16, amerikansk automatkarbin, 5,56 mm • M/45, svensk kulsprutepistol, 9 mm (användes främst av special­ styrkorna) Utgång

USA drog sig ur Sydvietnam, som kort därefter inlemmades i kommuniststyrda Nordvietnam. OBS

Ytterligare en svensk fanns på plats i Khe Sanh Combat Base under belägringen – Björn Dahlin från Stockholm, som numera bor med sin amerikanska fru i Seattle.


När andra plutonen i Delta Company inser att de har gått in i ett bakhåll är det redan för sent. Marinkårssoldaterna kastar sig raklånga för att ta skydd, men innan de når gräset är en handfull av dem döda, och många svårt sårade. I det skarpa solskenet ser Per-Olof Ödman inte fienden, men mynningsflammorna avslöjar deras gömställe – ett bambusnår drygt tjugo meter framför honom. Pressad mot marken tömmer han sin M16 i snårets riktning, men fienden ligger väl skyddad. Det gör inte Per-Olof Ödman. Det första skottet träffar honom under vänster nyckel­ben och punkterar lungsäcken, men missar hjärtat. Nästa kula träffar mynningen på hans pipa, splittras och krossar skallbenet på vänster sida med våldsam kraft. Skott nummer tre sliter upp halspulsådern och fastnar i höjd med sjätte nackkotan. Innan han tappar medvetandet skriker Per-Olof: ”I’m dying, I’m dying”, men ingen hör honom. Han ser ingen tunnel, ingenting, men känner djupt inom sig att livet försvinner. Nu dör jag, tänker Per-Olof Ödman. Sedan dör han. 103


I efterdyningarna av nazitysklands fall dominerades den globala politiken av två stormakter – det demokratiska USA och det kommunistiska Sovjetunionen. Gemensamt för de båda, förutom att de hade världens största vapenarsenaler, var deras målsättningar: att sprida sin politiska övertygelse till så många länder som möjligt – och förhindra att den andra supermakten spred sin. Efter andra världskriget började Viêt-minh, en nationell kommunistisk befrielserörelse i den franska kolonin Indokina, att ställa krav på självständighet. Rörelsens ledare, Hô Chi Minh, utropade 1945 republiken Vietnam, vilket snart ledde till strider med franska styrkor. Efter åtta års krig för självständighet gick Viêt-minh slutligen segrande ur konflikten, och fransmännen tvingades retirera. När USA:s president Dwight D. Eisenhower 1955 insåg att Indokinas första demokratiska val skulle resultera i en seger för kommunisten Hô Chi Minh såg han sig tvungen att agera – övertygad om att resultatet kunde utlösa en dominoeffekt i regionen, och land för land förvandla hela Sydostasien till ett kommunist­ fäste. Koreakriget hade tydligt visat att kalla kriget hade hittat en ny spelplats, och om den ideologiska balansen i Sydostasien förändrades skulle hela världsordningen kunna rubbas. I oktober utropades därför den sydvietnamesiska republiken Vietnam, uppbackad av USA, och något val ägde aldrig rum. Hô Chi Minhs Nordvietnam, med stöd av Sovjetunionen, svarade genom att skapa en lo104


Per-Olof Ödman, Vietnam

kal gerilla i Sydvietnam – FNL, Front National de Libération du Viêt-nam du Sud (Södra Vietnams nationella befrielsefront). Under 1960-talets början trappades konflikten upp ytterligare, samtidigt som den sydvietnamesiska regeringen försvagades alltmer. År 1961 övertog John F. Kennedy inte bara president Eisenhowers ämbete, utan även hans problem. Trots rådgivarnas varningar tog han sig an problemet – genom att tiofaldigt öka truppnärvaron i landet.  På manöver i fyrtio minusgrader, med en estländsk plutonchef som aldrig tycktes sluta skrika, kände tjugoettårige Per-Olof Ödman för första gången i sitt liv att han var riktigt bra på någonting. Året var 1964, och Per-Olof – som hade växt upp i Stockholms övre medelklass, med en pappa som var geologiprofessor på Kungliga Tekniska Högskolan – hade trots högt ställda förväntningar inte lyckats med något han företagit sig. ”Fäder som min förväntar sig att deras söner ska utbilda sig, men jag misslyckades två gånger med att ta studenten – då tänkte jag fuck school, man, och började jobba som gruvarbetare i Norrland i stället. Jag blev en total failure, en loser. Familjens svarta får. Sedan ryckte jag in i lumpen – och plötsligt var jag bäst på allt. Jag var den bäste soldaten, den bäste skytten, starkast, snabbast, bäst på att kasta granat.” Per-Olof gjorde lumpen vid dåvarande Ing1 i Solna utanför Stockholm, och utöver att vara en duktig soldat blev han snabbt även en populär kamrat – bland 105


Per-Olof Ödman, Vietnam

annat tack vare att han var en av få i plutonen som hunnit fylla tjugoett år, och därmed fick handla på Systembolaget. ”Det var ett lätt sätt att bli populär. Lumpen var en fantastisk period, och mina tio månader gick på nolltid. Jag var den typen av ung grabb som inte hade några mål eller visste vad jag skulle göra med mitt liv – jag var totalt omedveten om mig själv, rent psykologiskt – men i det militära hittade jag min plats i livet.”  Drygt åtta timmar efter att president John F. Kennedy mördats på Dealey Plaza i Dallas, den 22 november 1963, svor Lyndon B. Johnson presidenteden ombord på Air Force One. Liksom sina företrädare fruktade han att kommunisterna skulle få fäste i Sydostasien och det alltmer instabila Sydvietnam, men saknade skäl för att motivera ytterligare amerikansk inblandning i Vietnam. Den 2 augusti 1964 fick han alla skäl han behövde. Utan synbar anledning anföll nordvietnamesiska patrullbåtar ett amerikanskt krigsfartyg, USS Maddox, i Tonkinbukten öster om Hanoi. Attackens existens skulle senare ifrågasättas – i dag tror många att den diktades ihop för att rättfärdiga ett amerikanskt intåg i Nordvietnam – men 1964 betraktade USA angreppet som en krigsförklaring, och efter en snabb omröstning i kongressen gavs Lyndon B. Johnson rätt att fatta vilka militära beslut han ville. Snart föll de första amerikanska bomberna över Nordvietnam.

106


 I mitten av 1960-talet växte ett svenskt brukssamhälle fram vid foten av berget Nimba i nordöstra Liberia. Sjukhus, skola och brandkår hade etablerats i den nybildade lilla gruvorten Yekepa, med närmare 2 000 svenskar som invånare. Per-Olof Ödman var en av dem. ”När jag muckade 1965 hade de första amerikanska trupperna just landsatts i Da Nang, och min enda tanke var: Fan, det där kriget ska jag joina! Lumpen var ju bara på låtsas, men Vietnam var på riktigt. Jag gick till amerikanska ambassaden och fick prata med en överste. ’Jo, jag tänkte att jag skulle joina kriget i Vietnam’, sa jag. ’Det låter ju skitbra’, sa han. Allt jag behövde var ett grönt kort, och det enda som krävdes för att få det var att klara en enkel läkarundersökning. Fast när jag berättade för mina föräldrar om mina planer på att ta värvning för USA så höll båda på att svimma. De tyckte att det var ren idioti – så min pappa, som förmodligen var Sveriges främsta geolog på den tiden, fixade ett mer fredligt äventyr åt mig.” Per-Olof fick anställning på gruvföretaget Lamco, som assistent åt en av de projekterare som letade efter nya malmfyndigheter i ”Afrikas Kiruna”, Yekepa. ”Min pappa tänkte nog att jag skulle glömma Vietnam om han skaffade ett spännande jobb åt mig – och Liberia lät ju otroligt häftigt, så jag flög dit på direkten och tillbringade ett år i regnskogen. Det var som att leva ett kolonialliv, med ett dussin svarta killar som bar allting. Jag hade en egen boy som tog hand om min packning, serverade min middag och försåg mig med öl och sprit. Jag trivdes väldigt bra i Liberia, men tan107


Per-Olof Ödman, Vietnam

ken på Vietnam satt kvar – och den vägrade att släppa.” I maj 1967 sa Per-Olof upp sig från sin tjänst. Utan att informera sina föräldrar åkte han till den amerikanska ambassaden i Liberias huvudstad Monrovia, hämtade ut ett grönt kort och flög med enkelbiljett till New York. ”Jag var inte helt säker på att amerikanerna skulle låta mig ta värvning, så jag hade en reservplan. Först hade jag tänkt söka mig till Australien, Nya Zeeland eller Sydkorea, för de hade också lite folk på plats. Och ville inte de ha mig så skulle jag vända mig till nordvietnameserna i stället. Politiskt var jag totalt ointresserad, kriget handlade aldrig om frihet och demokrati för min del. Det var ett äventyr, och en flykt ifrån Sverige. Där var jag ingenting, bara en man utan framtid.” Samma dag som han anlände till New York gick PerOlof till rekryteringsbyggnaden på Times Square för att ta värvning. ”Där inne satt en kille från armén, en från marinkåren och en från flygvapnet, med vackra planscher bakom sig som föreställde krigsfartyg i tropiska solnedgångar för att lura in killar som mig. De tävlade om rekryterna – armé­killen kunde erbjuda mig två år, och nästan garantera en fallskärmsutbildning, medan marinkårskillen egentligen bara fick erbjuda fyraårskontrakt men kunde fixa ett tvåårskontrakt om jag skrev på direkt. ’Okej’, sa jag och skrev på. Marinkåren kändes lite tuffare och mer äventyrlig. Man blev en marine.” Parris Island, utanför Charleston i South Carolina, är den amerikanska marinkårens huvudsakliga utbildningscentrum sedan 1915. Fram till i dag har över en 108


Per-Olof Ödman, Vietnam

halv miljon rekryter utbildats på ön, innan de skickats ut i första och andra världskriget eller Koreakriget. Marinkåren, som grundades 1775 för att skydda flottans fartyg, har efter hand omvandlats till ett förband som primärt används för att genomföra landstigningar från havet – de går därför ofta i främsta ledet under amerikanska insatser utomlands. Kårens motto är Semper fidelis (Evigt trogen) och den betraktas allmänt som den amerikanska försvarsmaktens mest krävande försvarsgren, specialförbanden borträknade. I Vietnam hade Marinkåren överlägset högst dödlighet eftersom den konsekvent skickades till de mest utsatta områdena. Efter att han svurit den traditionella eden vid Krigsdepartementet bussades Per-Olof Ödman till Newark, flögs till Charleston och transporterades därefter vidare till sitt nya hem på Parris Island – mer känt som Boot Camp. ”Det var mitt i sommaren och varmt så in i helvete. Fyrtio plusgrader. Vi kom dit, radades upp, fick huvudena rakade och visiterades. Jag hade tidigare haft problem med gallsten, men det ljög jag om under läkar­ undersökningen för att få bli en marine, och nu ställdes jag inför ett problem. Vi visiterades nakna och skulle lämna ifrån oss alla personliga ägodelar – plånböcker, nycklar, dollarsedlar – och jag ville verkligen inte bli av med min medicin. Lösningen blev att gömma pillerburken i arslet. Den upptäcktes aldrig.” Trots nationell rekrytering led marinkåren ständig brist på soldater i Vietnam, eftersom antalet dödade och sårade var så stort. De tretton veckornas grundträning var därför kortade till åtta veckor – däremot kom109


Per-Olof Ödman, Vietnam

promissade man inte med de stenhårda kraven och utgallringarna. ”Lumpen i Sverige var som söndagsskolan i jämförelse. Man blev behandlad som skit, som ett djur. Jag fick knytnävsslag, blev sparkad, de skrek konstant. Scum­bag, fucker, you fucking shithead … Du bryts ner psykologiskt, blir som gelé – och sedan efter flera veckor av den behandlingen, när du har nått botten, så förstärker de gelén och bygger om den som de vill ha den, till marinkårens form. Alla ska bli disciplinerade soldater som inte ifrågasätter ett skit – säger de ’gå dit’ så går du dit, du ska inte fråga varför eller bry dig om att fienden är där. Ser du att du går rakt in i ett bakhåll så spelar det ingen roll, för du har fått en order.” Språket behärskade Per-Olof väl efter sin tid i Liberia, och ordförrådet kompletterades snabbt med grundläggande ord och fraser som ”asshole” och ”mother­fucking cocksucker”. Träningen leddes av fyra drill instructors som samtliga redan hade gjort vändor i Vietnam, trots att de var yngre än Per-Olof. Eftersom han hade anmält sig som frivillig, trots att han var utlänning och dessutom kom från ett land som var kritiskt mot Vietnamkriget, upplevde Per-Olof att han fick respekt från såväl befäl som övriga soldater. Han förärades snabbt det kärvänliga smeknamnet Swede. ”Många hamnade på lägsta psykologiska nivå och blev hjärntvättade, men eftersom jag var äldre och fick lite mindre stryk än de övriga klarade jag mig bra mentalt. Det fysiska var jobbigare. Jag var vältränad men ingen muskelbyggare – 183 centimeter och 70 kilo – och det var otroligt hårt. Varje dag började klockan fem med 110


Per-Olof Ödman, Vietnam

en halvmils löpning. Därefter fortsatte det med marscher, pushups, combat training, gevär här och gevär där – sedan var det dags för lite nattsömn, och så upp igen. Det var otroligt hård disciplin. Samtidigt var det skönt att bygga upp sin kropp, och sakta men säkert blev man i bättre form, bättre på att stå i givakt, bättre på exercis.” Under ett av de dagliga kraftproven på campens hinderbana tappade Per-Olof greppet om ett rep, föll handlöst från flera meters höjd och landade på händerna. ”Det gjorde ont så in i helvete, framför allt i armbågarna och handlederna. Sedan svullnade ena armen upp. Men jag sa förstås ingenting, jag ville vara tuff. Några dagar senare skulle vi ha skytteträning, men jag kunde knappt hålla i geväret. En drill instructor såg att något var fel, och sa: ’Hey you fucker, let me look at your arm. Holy fucking shit! Go right to the hospital right now, you fucker!’ Armen var inflammerad så det var tur att jag kom till sjukan.” När Per-Olof kom tillbaka i tjänst en vecka senare låg han efter i träningen, och förflyttades därför till en ny pluton. Den här gången kunde han hålla i sitt gevär, och visade upp en ny färdighet – skytte. ”Ett nytt lättviktsvapen, M16, hade tagits fram för Vietnam – men i strid drabbades det ofta av eldavbrott, vilket ledde till att hundratals soldater dog i onödan eftersom de inte kunde försvara sig. Så under grundutbildningen sköt vi med M14 och M1, som hade använts under andra världskriget och i Korea. Av nittio man i min pluton var jag den bästa skytten, och fick medalj. Jag kände mig väldigt stolt – för andra gången i mitt liv var jag bäst.” 111


Per-Olof Ödman, Vietnam

Efter avslutad grundutbildning förflyttades Private First Class Per-Olof Ödman till Camp Geiger i North Carolina för infanteriträning, där han skolades i taktisk framryckning, handgranatskastning och hur man agerar som soldat i en skyttepluton. Marinkårsutbildningen avslutades med en månad på Camp Pendleton i Kalifornien, där Per-Olof lärde sig att anpassa sina nyvunna färdigheter till djungelkrig. ”Sedan, innan det var dags att åka ner till Vietnam, fick jag en månads permission och valde att resa hem till föräldrahemmet på Östermalm i Stockholm. Efter någon månad på Parris Island hade jag skickat brev till mina föräldrar och berättat att jag hade lämnat Liberia för att bli en marine. Jag tror att framför allt mamma tog det väldigt hårt, men när jag kom tillbaka till Stockholm försökte hon aldrig övertala mig att stanna.” Under slutet av 1960-talet kritiserade statsminister Tage Erlander, och framför allt hans efterträdare Olof Palme, de amerikanska insatserna i Vietnam – och den svenska folkopinionen mot kriget var massiv. Men PerOlof Ödman, som anlände till Stockholm i amerikansk permissionsuniform, lät sig inte påverkas. ”Jag kände till det politiska läget – det spreds rykten om att jag var mentalt rubbad, och min syster skämdes över mig. Men jag var omogen, och tänkte bara att det inte rörde mig och mitt lilla liv. ’Jag ska till kriget i Vietnam, fuck you.’” Efter en inledande offensiv med 3 500 marinkårs­ soldater i mars 1965 hade de amerikanska styrkor112


Per-Olof Ödman, Vietnam

na på plats i Vietnam växt till 500 000 man i december 1967. Trupperna kompletterades dessutom med 600 000 sydvietnameser, samt närmare 100 000 soldater från Australien, Nya Zeeland, Thailand, Syd­korea och ­Filippinerna. Men USA och deras allierade mötte hårt motstånd. I södra Sydvietnam, runt trakterna av huvudstaden Saigon, attackerades man av den inhemska gerillarörelsen FNL – mer känd under namnet Viêt-công – som i skydd av djungeln och underjordiska tunnelsystem utsatte de amerikanska styrkorna för bakhåll och bombattacker. Och i norr bedrev man regelrätta strider mot den nordvietnamesiska armén, som efter mobilisering uppgick till nästan en halv miljon soldater. På julafton 1967 anländer Lance Corporal Per-Olof Ödman till kuststaden Da Nang i nordöstra Sydvietnam, som fungerar som huvudbas för marinkåren. ”Att komma ner till Vietnamkriget blev min julklapp till mig själv – dessutom tilldelades jag en uppdaterad M16, som inte längre hade problemet med eldavbrott. Jag kommenderades till 26. marinregementet, Delta Company, andra pluton, och efter ett par dagar lyckades jag få plats på ett flygplan som tog mig upp till Khe Sanh.” Khe Sanh Combat Base, som ligger bland bergen i nordvästra Sydvietnam – två mil söder om gränsen mot Nordvietnam – har sedan 1967 permanent bemanning av den amerikanska marinkåren, på order av general William Westmoreland. Basen är en strategiskt viktig utgångspunkt för de amerikanska trupperna i frontkriget mot Nordvietnam. Dessutom ligger Khe Sanh i vä113


Per-Olof Ödman, Vietnam

gen för nordvietnamesernas försörjningslinje söderut, den så kallade Ho Chi Minh Trail. ”Det kändes fantastiskt att äntligen vara på plats. Jag tilldelades en sängplats i ett tält, och fick träffa mina nya kamrater i plutonen.” Med sina tjugofem hektar är Khe Sanh Combat Base stor som trettio fotbollsplaner. Basen, som är uppbyggd kring en landningsbana, omgärdas av vallgravar, sandsäckar och taggtråd. Till skillnad från de stora amerikanska baserna längs kusterna, som innehåller biografer, barer och biltvättar, så är Khe Sanh ett spartanskt tältläger med 6 000 stridsberedda marin­ kårssoldater. ”Man tror lätt att alla amerikaner nere i Vietnam var ute och stred, men av den halvmiljon som var på plats så var det bara tio–femton procent som var skyttesoldater som jag. De flesta arbetade i stället som underhållspersonal längs kusterna, och såg aldrig ens fienden.” Per-Olofs pluton ansvarar för bevakningen av vallgraven längs den sydvästra sidan av området, och genomför även patruller utanför lägret. ”Regementschefen och underrättelsestaben såg på flygfoton att det kom fler och fler nordvietnamesiska trupper till området varje dag, så vi skickades ut för att verifiera uppgifterna. Men hur mycket vi än vandrade omkring där i bergen så stötte vi aldrig på en enda nordvietnames. Alla visste att fienden fanns där, men vi såg dem aldrig.” Utöver sin M16 och en olivgrön M56-uniform är Per-Olof utrustad med bajonett, en extra kniv och fyra handgranater. Samt en hemstickad blå ylletröja. 114


Per-Olof Ödman, Vietnam

”I januari var det dimmigt och svinkallt i Khe Sanh, så jag skrev ett brev till min mamma där jag bad henne att skicka ner lite kläder. Postgången fungerade utmärkt – den gick från Bromma via New York, San Francisco och Da Nang – så några veckor senare gick jag runt i en blå ylletröja som mamma hade stickat, och käkade svensk saltlakrits.” Natten till den 21 januari 1968 inleder Nordvietnam det första steget i sin invasion av Sydvietnam, Têt­offensiven, med ett massivt regn av granater och 122-millimetersraketer över Khe Sanh Combat Base – som helt saknar skyddsvärn. Per-Olof Ödman har aldrig varit så rädd i hela sitt tjugotreåriga liv. ”Jag låg och sov i mitt tält, och var fullständigt oförberedd. Vi började febrilt gräva gropar och bunkrar. Mitt skyttelag på tolv killar gjorde en halvdan liten grop och täckte den med några brädbitar, men jag fick klaustrofobi och klarade inte av att ta skydd där. Värnet hade ändå inte hjälpt vid en direktträff – då hade vi alla dött i det där hålet – så jag sov på en övergiven fältsäng under bar himmel i stället. 5 999 marinkårssoldater hade grävt ner sig, och så låg en tokig svensk och sov ute i granatregnet. Jag var en idiot.” En av de första granaterna träffar ammunitionsförrådet, som exploderar i krevader under flera timmar, och inom kort träffas även en behållare med CS-tårgas vars innehåll sprids över lägret. En styrka på 300 nordvietnameser gör dessutom ett försök att ta sig förbi amerikanernas försvarslinje, men stoppas i sista stund efter hårda närstrider. 115


9789100127398