Skogstokigt
Skogstokigt
Text: Staffan Karlsson | Illustrationer: Anna Sรถdergรฅrd
Skogstokigt
Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Staffan Karlsson © Illustration: Anna Södergård Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-256-1
Skogstokigt Text: Staffan Karlsson | Illustrationer: Anna Sรถdergรฅrd
4
Varför är det alltid morgon så tidigt på dagen? Vilken härlig morgon, tänker Harald när han äntligen vaknar. Allt är stilla i det lilla stugområdet Strandhaga. Några fåglar verkar vara de enda som orkat gå upp. Idag blir det äntligen dags att göra färdigt den där mojängen som krånglat så förtvivlat hela sommaren. Några små enkla skruvdrag här och lite finslip där, sen ska den nog fungera. Kanske. Den senaste tidens uppfinningar har inte blivit riktigt så bra som han hoppats på, men nu känns det riktigt lovande! Nu ska ungarna få se. Både Lillan och Loke kommer att bli stumma av förvåning. Ja, hela världen kommer att bli det. Det lutar faktiskt åt att jag får Nobelpriset, tänker Harald. Åtminstone om jag får bestämma. – Oj, vad kallt det var på golvet, stönar han
5
när han sätter ner sina solbrända fötter på den iskalla plastmattan. Man känner verkligen att hösten knackar på dörren, men än är det sommar. Ja, om man är lite optimist. Och det är ju precis vad han är! En riktig optimist. Som ser allt från den ljusa sidan. Även när det kanske ser lite dystert ut, så är minsann Harald den som alltid kommer med något glatt som ”Jovisst är det iskallt, men det är ju isglass också!” När han har satt på kaffet går han ut på den lilla altanen och tittar på sin skapelse. Alltså, det såg mer lovande ut igår innan jag gick och la mig, tänker han. Men problem och fläckar är till för att lösas, som hans gamla mamma alltid brukar säga.
6
– Blä, vilken hemsk morgon, hör han plötsligt bakom sig. – Nä, men god morgon, min son. Hur mår en sådan liten Loke då? Är du uppe så här tidigt? – Mmm … Kan inte sova, svarar Loke trött. – Varför det? – Vet inte. – Har du sett? Det går framåt med min … mojäng!
7
– Fast vi pratade om mig nu, svarar Loke. – Gjorde vi? Jaha … Vad sa vi då? – Minns inte men … Jag har tänkt lite på det vi pratade om igår. – Vilket? frågar Harald. – Att vi borde ge oss ut på en biltur. Till skogen. – Jaså, vill du det idag? Igår var du minsann inte så värst inne på det. Harald hade snappat upp ”inne på det” när han lyssnat på ett radioprogram som handlade om ungdomar i storstaden. Han kände sig väldigt ung när han slängde sig med sådana uttryck. Eller egentligen var det det enda han kom ihåg. Han hade ju tänkt sig att lära sig en massa moderna saker, men ”inne på det” var det enda som hade fastnat. Lite tveksamt om det ens var särskilt inne och det hade Loke och Lillan påpekat både en och två gånger. – Ja, idag är jag inne på det, fnissar Loke. Har du sett Lillan förresten? Borde inte hon vara vaken så här dags? – Fast det är rätt tidigt fortfarande, svarar Harald.
8
– Hur tidigt? – Supertidigt, säger Harald och känner att just det ordet kändes nästan ännu mer ungdomligt än ”inne på det” och blir både förvånad och stolt. – Ska du bli tonåring nu pappa? säger Loke och vänder på klacken och går in igen. Jag sover lite till om det går. – Gör det. Jag ska vara så tyst jag kan här ute, säger Harald och lägger pannan i djupa veck. – Tack, säger Loke trots att han vet att det där aldrig stämmer. Det brukar faktiskt bli tvärtom. Säger Harald att han ska vara tyst, låter han som ett sågverk och en fabrik på samma gång och när han säger att han är lite rädd för att det kommer att låta en del, ja då är det tyst. Helt tyst. Förutom att han suckar och jämrar sig lite. Lillan då, undrar ni? Jo, hon sover fortfarande hemma i sin säng i grannhuset ett steg längre ner på gatan. Hon och hennes mamma var på kalas hos en gammal moster igår och kom hem
9
väldigt sent. Lillan hade somnat i bilen och nästan gått i sömnen raka vägen in till sängen. Skönt, tänker Harald. Nu kan ingen av dem störa mig med envisa frågor eller spydiga kommentarer. Fram med lite kaffe och sen ska de få se. Det kommer att bli århundradets uppfinning! Kanske till och med årtusendets! Fast det är klart. Det har ju bara gått några få år på det här årtusendet, så det kan tänkas att det kan komma uppfinningar i framtiden som skulle kunna mäta sig med denna. – Kanske, säger han högt för sig själv med ett leende. Men bara kanske. Knappt kanske, om vi ska vara riktigt ärliga. Ett par timmar senare kommer Loke ut på altanen igen. – Hur går det? – Mja … vet inte riktigt, svarar Harald. Det är några skruvar som krånglar lite. Och kolla på den grejen, den vill liksom inte riktigt hamna på rätt plats.
10
– Vad ska den där lilla grejen vara till? undrar Loke. – Det är den som så att säga driver hela apparaten. – Lite viktig då alltså? – Ja … det skulle man väl kunna säga, svarar Harald. – Går det inte utan den då? frågar Loke med ett litet leende. – Nä … det gör ju inte det … Man skulle kunna tycka att den här metallbiten skulle kunna skärpa sig och vara lite snäll, men inte då. Nä nä. Bara krångla … vara dum … och hård. – Har du sett Lillan nu då? frågar Loke och spanar bort mot hennes hus. – Jag har inte riktigt haft tid hörru du, svarar Harald lite lätt irriterat. Sen mumlar han något som Loke inte hör. Du kan väl knacka på? – Ja, nu får hon faktiskt vakna.
11
12
Ska vi slå vad? Loke hoppar över staketet in till Lillans trädgård och går fram till dörren. Precis när han ska knacka på öppnar Lillan. – God morgon Loke! Eller Guten Morgen, som min faster säger. – Va?
13
Den här gången bär det av ut i skogen för . Rätt ut i spenaten. Där det varken finns parkeringsplatser eller tillräckligt breda vägar för Haralds rishög till bil. Som tur är har Harald alltid tejp och snöre hemma. Annars hade aldrig den där bilen hållit ihop. Vad skulle kunna gå fel? Förutom allting då alltså ...
Läs första boken om Lillan & Loke, Fiskeoturen.
ISBN 978-91-7577-256-1
www.idusforlag.se
9 789175 772561