9789187283239 by Smakprov Media AB

Foto sidan 1: Helene Toresdotter Copyright: © 2013 Vi-skogen och Votum & Gullers Förlag, Karlstad Foto: © Respektive fotograf Text: © Respektive f örfattare Form: Karin Fremer Illustrationer: Dover Pulications Inc Papper: Arctic Volume White 150 g Tryckt i Lettland 2013 ISBN 9789187283239 www.votumforlag.se För varje såld bok skänker Votum & Gullers Förlag 20 kronor och planterar på så vis ett träd i Vi-skogen

TUSEN TANKAR OM TRÄD EN ANTOLOGI SOM VÄXER VOTUM

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL TRÄDEN ”JAG HAR TRÄD I VI-SKOGEN. Min farmor planterade det till mig när jag var liten.” Känner du igen dig? Eller är det du som är farmodern? Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyf ödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. Eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre. Träd ger också liv. Där Vi-skogen arbetar är träden en källa till en bättre miljö, mat och inkomster f ör flera miljoner människor. I år är det 30 år sedan det f örsta trädet planterades i West Pokot i Kenya. Det står kvar. Och har i dag fått sällskap av 100 miljoner andra träd i länderna runt Victoriasjön. När vi började fundera på den här boken var det självklart att be om hjälp från de som sett till att få Vi-skogen att växa. Boken är ett sätt att säga tack till er alla. Under året har vi tagit emot hundratals bidrag till boken från hela landet. För varje dag har vi blivit mer övertygade om vilken roll träden spelar i våra liv. Att många till och med bär dem med sig hela tiden. Bara i den här boken har elva av f örfattarna namn efter ett träd. Vi hoppas att texterna framkallar minnen från ditt eget liv. Och inspirerar dig att plantera fler träd, så att ännu fler människor kan få ett bättre liv. VI-SKOGEN FOTO: YLVA ÅGRAHN

JAG ÄR SOM ETT TRÄD, JAG SJÄLV JAG ÄR NOG LITE AV EN TRÄDVETERAN. När jag planterade Vi-skogens f örsta träd var det inte många som trodde att trädet skulle överleva. 100 miljoner träd senare har jag bevisat att de hade fel. Nu har jag jobbat f ör Vi-skogen i Kenya i 30 år och har sedan dess själv planterat tusentals träd. Även om jag dör idag så kommer kunskapen om trädens betydelse att finnas kvar. I min roll som rådgivare på Vi-skogen träffar jag dagligen bönder och sprider kunskap om f ördelarna med att plantera träd – f ör jordbruket, djuren och oss själva. När jag började jobba f ör Vi-skogen var det många som sa till mig att det bara är Gud som planterar träd. Samtidigt höggs tusentals träd ner f ör att användas som ved – och inga nya träd planterades. Men nu vill folk plantera träd, de kallar sig till och med trädplanterare. Jag är en passionerad trädälskare och ser mig själv lite som ett träd. Trots att jag saknar formell utbildning kan jag oftast mer om träd än högt utbildade arborister. Jag kan namnet och användningsområdet på mer än 1 000 träd. Mitt favoritträd är Eritrina, ett träd som inte bara är vackert utan också har många speciella egenskaper. Trädet fungerar som en fredsmäklare och domare. Om du ljuger f ör trädet kommer trädet se till att du dör. Barken har också medicinska egenskaper, och hjälper folk som har svårt att andas och kvinnor som har fått många missfall. För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ”om du hugger ned ett träd, plantera fem nya”. WILLIAM LIBUSI, RÅDGIVARE PÅ VI-SKOGEN I KENYA FOTO: EDWARD ECHWALU

TRÄDET ÄR JAG … Trädet är jag … Det ensamma trädet på slätten är jag. Ingen ser mig f ör jag är f ör gammal, ingen rör mig f ör då faller jag ihop. Om det ändå gick en liten stig f örbi, så jag såg någon människa som gick här ibland. Kom du människa, se mig, smek mig! Klättra gärna på mig! Kanske vill du bryta en kvist f ör att ge till den du älskar. WENDELA DEHLIN, PENSIONÄR MED UPPDRAG VÄNTJÄNST OCH ALLSÅNGSLEDARE PÅ ÄLDREBOENDEN FOTO: JOHANNA WULFF

PAPPAS OCH MITT TRÄD UTANFÖR FÖNSTRET I HÖGHUSET i Hagsätra står en tall. Från femte våningen, där vi bor, ser man rakt in i tallens krona. Året runt står tallen grön. Ibland vajar den i vinden. Snöflingor dalar ner och lägger sig tillrätta bland barren. Blåsiga höstdagar är vi oroliga att den ska välta. Det gör den inte. På sin höjd kan en gren ramla av. Då sörjer vi och undrar om tallen gör det med. Det händer så mycket i trädet. Ofta står jag på f önsterbrädan och tittar på allt som sker. Jag är tre år och pappa håller om mig så jag inte ramlar. Det är härliga stunder. Världen runt oss finns inte. Bara pappa och jag – och vår tall. Tillsammans ser vi hur ekorren kilar upp och ner f ör stammen. Vi ser skatorna slåss om bästa boplatsen och skrämma iväg småfåglarna. Är skatorna inte där kan det hända att de små slår sig ner och sjunger en trudelutt. Vi fantiserar runt det som händer i tallen. Hur många ungar skatorna kommer att få. Om ekorren ska klara att hoppa från gren till gren eller om han kommer att ramla ner och bryta sitt lilla ben, som i visan. Vi drömmer om att klättra upp i tallen. Kanske skulle vi kunna lägga ut en stege från vårt f önster och bara krypa över? Vilken utsikt vi skulle få. Antagligen ser man hela världen från toppen. Tallen är vår kontakt med marken. Jag tycker om att vara högt upp och se långt, det ger en härlig känsla av frihet och kontroll på samma gång, men tallen är beviset f ör att det inte är allt f ör långt till marken. Det är snart femtio år sedan vi flyttade från höghuset i Hagsätra. Pappa finns inte mer. Han dog alldeles f ör tidigt. Strax innan jag skulle fylla femton. Jag tar bilen och åker till Hagsätra. Höghuset står kvar. Det gör tallen också. Den står där som en påminnelse om min barndom och symbol f ör en trygghet som burit mig genom livet. Till och med att f örlora dem man älskar kan man klara med rötterna stadigt i jorden. Ett träd betyder så mycket. EVA EKEROTH, JOURNALIST FOTO: YLVA ÅGRAHN

JUNIKVÄLLEN ÄR OVANLIGT HET (27 grader i skuggan) när jag och en vän traskar upp på Tjåberget och sedan f öljer den flera kilometer långa Tjåflot. Här och var står 500-åriga myrtallar och torrakor beklädda med giftigt gulgrön varglav. En tjärn blänker som ett öga i tuvsävsmattan och hela tavlan inramas av raggiga granskogsfonder med namn som Romanoppi och Rovenlammsberg. I en glänta blir vi stående. Taltrastarna sjunger ihärdigt inf ör årets andra kull och ett begynnande stilla regn fuktar luften. Det ångar över myrvidderna. Plötsligt från ingenstans glider en gammal mörkfärgad kungsörn med gyllengult huvud över oss på låg höjd och med en rak målmedveten kurs. Örnen betraktar oss inte, men vingpennorna nuddar vårt inre. BENGT OLDHAMMER, NATURINVENTERARE OCH FÖRFATTARE

FOTO: VANJA ANDERSSON

MITT FAVORITTRÄD ÄR TALLEN, DEN VÄXER RAKT UPP OCH HAR FINA LÖV NÅGRA HUNDRA METER BAKOM MIN SKOLA reser sig två kullar. Mina f öräldrar har berättat f ör mig att kullarna tidigare var täckta av skog, men nu är nästan alla träd nedhuggna. Om folk kommer att fortsätta hugga ner träd utan att plantera nya så kommer det inte finnas många träd kvar när mina barn växer upp. Det vill jag ändra på. Varje morgon går jag och mina kompisar upp extra tidigt f ör att hinna vattna trädplantorna innan f örsta lektionen sätter igång. Mitt träd är en tall, men vi odlar även mango, avokado och andra träd. Alla mina kompisar har sin egen trädplanta att ta hand om. Min familj är bönder som under generationer har odlat majs, bönor och kål. Men sedan ett år tillbaks planterar vi även träd. I skolan har jag lärt mig att det gör jorden mer näringsrik, ger mat till djuren, frukt till familjen och skugga. Men vi lär oss också varf ör det är så viktigt att kombinera trädplantering med jordbruk. Allt jag lär mig i skolan berättar jag f ör mina f öräldrar och grannar. Min pappa köpte trädplantor senast i f örra veckan, det hände aldrig innan jag började prata om f ördelarna med att plantera träd. Tillsammans med tusentals elever är jag med i Vi-skogens projekt, Farmers of the Future. Jag och mina kompisar tar hand om skolans trädgård. Vi plöjer marken, rensar ogräs, gör gödsel och planterar träd. Det är roligt att se hur träden växer från små plantor till stora träd som man kan klättra i. Om 30 år hoppas jag att min tall är en del av en stor skog som mina barn kan leka i. Jag drömmer också om att bli bonde, en bonde som både odlar grönsaker och planterar träd! STACY AMONDI, SKOLELEV FOTO: RICCARDO GANGALE

UR ”MIN AMATÖRBOTANISKA SJÄLVBIOGRAFI” I MITTEN AV 1990-TALET bodde jag ett år på Fanø, en ö på den danska västkusten. Där fick jag stifta bekantskap med bland annat björnbär och väldiga mattor av ljung, men även strandråg, strandärt, strandkamomill, strandmalört och strandkål. Några år senare satt jag uppe på berget i Enskede, söder om Stockholm, grät och önskade att jag någon gång skulle få bo omgiven av milsvid skog. Efter att ha varit på en vildmarksmässa i Älvsjö tog jag med ett gratisexemplar av gran och planterade på berget i Enskede, efter det kändes tillvaron lite mer uthärdlig. Året efter flyttade jag till Oaxen, en skärgårdsö utanf ör Södertälje. Kalkgrunden på ön gjorde att orkidén Adam och Eva funnit sig väl tillrätta bland getrams och oxel. Jag kände en fläkt av paradiset när jag satt uppe på norra udden av Oaxen en varm vårdag, omgiven av hav och vita skyar av oxel, av gul- och rödblommande Adam och Eva, medan min hund, labradoren Frida, satt intill mig och vi njöt tillsammans av sol, havsluft och blommornas sällskap. Döm om min f örvåning när jag efter ytterligare några år ”hamnade” i den milsvida skogen i Norrlands inland och i närmare ett decennium kunde bo i Vindelälvsbyn Vormsele. Här fann jag kanelrosen, Rosa majalis, på Vindelälvens strand. Tänk, en vildros så här långt norrut, mitt inne i lappmarken! Jag strövade så gott som dagligen i skogarna kring byn. Om höstarna plockade jag blåbär, lingon, hjortron och svamp. På vintern skidade jag på älven och uppe på Kvarnberget. En gång höll jag faktiskt på att krocka med en stor norrländsk älg i skidspårets utf örslöpa. Hit till dessa trakter kom 1732, på Kongl. Vetenskapssocietetens uppdrag, en då 25-årig Carl Linnæus ensam och till häst, på sin sedermera berömda lapska resa, iklädd liten rock och skinnbyxor, stövelkängor och piskperuk. Avsikten var som bekant att fortsätta från Lyckseletrakten mot Sorsele, men myggplågan, vädret och terrängen blev honom övermäktiga. Båten som skulle f öra Linné till Sorsele kantrade i älven och Linné f örlorade en uppstoppad häger och en havsörn. Resan fortsatte i stället via Jokkmokk till Norge, och ner genom Finland och Österbotten – Torgare i Kronoby är nämnt i Linnés reseanteckningar – f ör att via Åbo, Åland och Grisslehamn ta honom tillbaka till Uppsala med ett gigantiskt herbarium om 3000 samlade växter. Linnés beskrivning av den lapska floran, ”Flora Lapponica”, utkom 1737 – två år efter den f örsta upplagan av hans banbrytande verk Systema naturæ. Men världshistoriens allra f örsta lapplandsskildrare var inte Linné utan sannolikt den romerske historikern Cornelius Tactius (55-120 e. Kr.) EVA-STINA BYGGMÄSTAR, POET

MAJA SÄFSTRÖM

FOTO: GUNNAR KINDENBERG

TILL STEN, VI-SKOGENS GRUNDARE Vi reste till Vi-skogen tillsammans Sten Lundgren och jag Han fyllde 80, jag blev 50 Kvinnokollektiven fyllde dagarna De framgångsrika gick inte långt efter veden Träden på shamban skuggade kaffet, bananerna och barnen Röddammiga vägar Sömn under trädlös ökenhimmel Du är död nu, Sten Men träden lever Med djupa, djupa rötter PÄR NORD, JOURNALIST OCH HEMMANSÄGARE

SKOGENS SPRÅK HAR DU HÖRT TRÄDEN PRATA någon gång? Nej, jag tänker inte på skogens sus – det är vindens röst. Träden har ett annat språk. Doft. För att tyda ett träds budskap ska du inte lyssna. Du ska lukta. Trädet tillverkar luktämnen som släpps ut i luften och kan fångas upp av insekter eller våra näsor. Varje träd har sin unika doft. Variationer på ett tema specifikt f ör varje art. Lukten bär med sig trädets budskap. Under våren fylls luften av f örf öriska dofter. Trädets blommor lockar med nektar och pollinatörerna surrar omkring dem. Men trädets doft kan locka andra insekter, hungriga insekter som känner lukten av mat. När de äter på trädet f örändras doften. Den nya lukten sprids i omgivningen och talar om att trädet är angripet. Parasiter och rovinsekter som vill kalasa på angriparna lockas dit och befriar trädet. Nästa gång du är ute i skogen, begrav näsan i en gran eller björk. Se om du kan uppfatta skogens språk. MARIE DANIELSSON, ANALYTISK KEMIST

FOTO: BJÖRN OLSSON

VÄNNERS TRÄD Jag drömmer att jag vandrar genom en skog jag ser så många träd under träden ser jag mina vänner sitta De vänner som nu gått ifrån oss bara i minnet de lever De vinkar till mej, hallå vad roligt att just du hälsar på Tänk att i mina tankar finns de kvar så nära inpå som de ännu levde lika gamla som då åldrats, det har ingen av dem gjort Ett leende och ögon som blänker möter jag hos dem alla och jag sätter mig ner och vilar Tänk att få möta dem igen Jag vill fortfarande ha dem som en vän Mitt hjärta bankar det slår så hårt i mitt bröst Att få hålla en hand Att finna tröst Att bara vara, så nära som så Att alltid finnas, bara vi två När jag sänder en hälsning med ett träd Då hoppas jag att min vän skall sitta just under mitt träd Att det susar av vinden i dess krona Att trädet skänker skugga, att vila i Mina tankar ska hänga som blad i trädet och min vän, kan läsa mina tankar Jag tänker mig, min hälsning just så ANN-CHARLOTT NORDLUND, PENSIONÄR

Rund NINA HEMMINGSSON

KALL TALL Man får va glad i alla fall f ör att man inte är en tall med rot och stam och barr till hår som måste frysa där den står när kallregn faller ifrån sky och inte ens har paraply! OVE KLINTHÄLL, PENSIONERAD FOLKSKOLLÄRARE

FOTO: HELENE TORESDOTTER

SVENSKA TRÄD Se på denna radda träd så får du se på fan: Ek & ask & alm & lind & lönn & rönn & gran, en & tall & sälg & lärk & björk & asp & al. Alla svenska trädslag tycks ha bara en vokal. OVE KLINTHÄLL, PENSIONERAD FOLKSKOLLÄRARE

FOTO: KAJSA ELMDAHL