9789174990485

JULIO CORTรกZAR HOPPA HAGE

JULIO CORTáZAR HOPpA HAGE Översättning av Peter Landelius

Modernista stockholm

Orienterande spelplan

På sitt sätt är den här boken många böcker, men framför allt är den två böcker. Läsaren inbjuds att välja en av följande två möjligheter: Den första boken låter sig läsas på vanligt sätt och slutar med kapitel 56, varefter det finns tre stiliga stjärnor som motsvarar ordet Slut. Följaktligen avstår läsaren utan samvetskval från det som följer därefter.

Den andra boken låter sig läsas med början vid kapitel 73 och sedan i den ordning som anges efter varje kapitel. I händelse av förvirring eller glömska räcker det med att rådfråga följande lista: 73-1-2-116-3-84-4-7 1-5-81-74-6-7-8-93-68-9-104-10-65-11-136-12106 -13-1 15-1 4-1 1 4-1 17-15-1 20 -16 -137-17-97-18-153-19 -90 -2 0 -1 26 21-79-22-62-23-12 4-128-2 4-134-25-1 41-60-26-109-27-28-130-151152-1 43-100-76-101-1 4 4-92-103-108-64-155-1 23-1 45-1 22-11 2-15485-150 -95-1 4 6 -29 -107-1 13-30 -5 7-70 -1 47-3 1-3 2-13 2-61-33-67-831 4 2-34-87-105-96-94-91-82-99-35-1 21-36-37-98-38-39-86-78-4059-4 1-1 4 8-4 2-75-43-1 25-4 4-102-45-80-46-47-1 10-4 8-1 1 1-49-1 1850 -1 19 -5 1-6 9 -5 2-8 9 -53-6 6 -1 49 -5 4-1 29 -139 -133-1 4 0 -13 8 -1 27-56 135-63-88-72-77-131-58-131I syfte att underlätta för läsaren att snabbt finna kapitlen upprepas deras nummer överst på alla sidor som hör till respektive kapitel.

15

Och stärkt av förhoppningen om att bli särskilt nyttig för ungdomen och bidra till sedernas bättring i allmänhet har jag utformat denna samling av maximer, råd och föreskrifter, vilka utgör grundvalen för den universella moral som är så avgörande för alla människors andliga och timliga lycka, av vilken ålder, ställning eller omständigheter de vara månde, och till välgång och stadga ej blott för den medborgerliga och kristliga republik vari vi leva, utan även för varje annan republik eller regering som de mest spekulativa och djupsinniga filosofer i hela världen må önska uppfinna.

Bibelns Anda och Universell Moral, hämtad från Gamla och Nya Testamentet, skriven på toskanska av abboten Martini, med citat och noter; översatt till kastilianska av en ordensklerk vid San Cayetanos församling i denna huvudstad. Med tillstånd. Madrid: Aznar, 1797

17

Jämt när det blir svalt väder, alltså mitt på hösten, får jag en vild lust att tänka tankar av exentriskt och exåtiskt slag, som tixempel att jag skulle villa bli en svala för att ta och flyga till dom där landena där det är varmt, eller bli myra för att krypa långt in i en grotta och äta sånt som sparts om sommaren eller bli en sån dära orm som på zolågiska som dom har noga inlåsta i en uppvärmd glasbur så dom inte stelnar av köld som det brukar gå med dom stackars mänskliga varelser som inte kan köpa kläder så dyrt som allting blitt eller värma sig av brist på fotogen, brist på kol, brist på veträn, brist på olja åsså brist på pengar, för när en annan har stålar på sig så kan man gå in på vicken sylta som helst och ta sig en redig sup som man blir rejält varm av, fast en ska inte missbruka, för missbruk leder till lasten och lasten till förfallning både till kroppen och till moralisk befläckelse för var och en, och när man är på väg utför längs det dåliga uppförandets hala stig så finns där ingen levande själ som kan rädda en från att sluta på det menskliga sedelfördärvets hemskaste sophög, och aldrig att nån ger en ett handtag för att dra en upp ur skiten där en veltrar sig, precist som om en var en kondor som i sin ungdom kunde springa och flyga uppe på toppen av de högsta bärgen men som ramlade ner när han blev gammal som ett bombplan som störtar för att den fått nåt fel på den moraliska motorn.

Och tänk om det här som jag skriver kunde hjälpa nån att va noga med sitt uppförande och inte behöva ångrasej när det är för sent och allting gått åt helvete för hans skull ! césar bruto Vad jag skulle vilja vara om jag inte vore den jag är (kapitel: Sankt Bernhardshund)

19

På a n d r a s i d a n

Rien ne vous tue un homme comme d’être obligé de représenter un pays. jacqu es vaché i brev till André Breton

1

S k u l l e jag hitta min trolska Maga ? Så ofta hade det räckt med att på min väg längs Rue de Seine kika ut genom valvporten som leder till Quai de Conti, och fast det askgrå, olivbruna ljuset som svävar över floden nätt och jämnt lät mig urskilja några gestalter fanns hennes smala silhuett redan inskriven i Pont des Arts, än vandrande från ena sidan till den andra, än stilla vid järnräcket, lutad över vattnet. Och det var så naturligt att gå över gatan, kliva uppför trappstegen till bron, stiga in på dess smala band och gå fram till Maga som log utan förvåning, övertygad liksom jag om att ett slumpartat möte var det minst slumpartade i våra liv, och att folk som stämmer träff är samma sort som behöver linjerat papper för att skriva till varandra eller klämmer tandkrämstuben nerifrån.

Men hon skulle inte vara på bron nu. Hennes finskurna ansikte med den genomskinliga hyn skulle skymta i gamla portgångar i Maraisgettot, kanske stod hon och pratade med en försäljerska av pommes frites eller åt en varm korv på Boulevard Sébastopol. Hur som helst gick jag ändå upp på bron, och Maga var inte där. Nu fanns inte Maga i min väg, och fast vi visste varandras adresser, kände varje skrymsle i våra båda så kallade studentrum i Paris, varje vykort som öppnade ett fönster av Braque eller Ghirlandaio eller Max Ernst i de billiga stuckdekorerna och de skrikiga tapeterna, så skulle vi ändå inte leta efter varandra hemma.

Vi föredrog att träffas på bron, på en kaféterrass, på en filmklubb eller smygande i sällskap med någon katt på en bakgård i Quartier Latin.

Vi gick omkring utan att leta efter varandra men hela tiden medvetna om att vi gick omkring för att träffa varandra. Åh Maga, kring varje kvinna som liknade dig tätnade ett slags bedövande tystnad, en skarp, 23

[1 ] kristallklar paus som till slut sprack lika trist som när man fäller ihop ett vått paraply. Ja just ett paraply, Maga, kanske skulle du komma ihåg det där gamla paraplyet som vi offrade i en skreva i Parc Montsouris en frusen marskväll. Vi kastade bort det för att du hade hittat det på Place de la Concorde, lite trasigt redan då, och använt det så mycket, särskilt för att peta folk mellan revbenen med det i metron och på bussarna, alltid fumlig och tankspridd och upptagen av att tänka på några små färgglada fåglar eller på det mönster som två flugor tecknade i vagnens tak, och den här eftermiddagen kom en störtskur och du försökte stolt fälla upp ditt paraply just som vi var på väg in i parken, och i din hand utbröt en katastrof av kalla blixtar och svarta moln, trasor av sönderrivet tyg som föll bland gnistrande, lösslitna spröt, och vi skrattade som galna medan vi blev genomblöta, för vi tyckte att ett paraply som upphittats på ett torg borde få en värdig död i en park, det fick inte inträda i sophögens eller rännstenens ovärdiga kretslopp; då samlade jag ihop det så gott jag kunde, vi bar det högst upp i parken, nära den lilla bron över järnvägen, och därifrån kastade jag det så långt jag orkade neråt skrevan av blöta gräsmattor, medan du utstötte ett skrik vari jag vagt tyckte mig känna igen en valkyrias besvärjelse. Och i skrevans botten sjönk det som en båt dras ner i det gröna vattnet, det gröna, stormiga vattnet, la mer qui est plus félonesse en été qu’en hiver, i den trolösa vågen, Maga, enligt uppräkningar som vi fördjupade oss i en lång stund, förälskade i Joinville och i parken, medan vi höll om varandra som ett par våta träd eller skådespelare i någon urusel ungersk film. Och där låg det bland tuvorna, så litet och svart, som en nertrampad insekt. Och det rörde sig inte, ingen av dess fjädrar sträckte på sig som förut. Slut. Det var det. Åh, Maga, och vi var inte glada.

Vad hade jag på Pont des Arts att göra ? Jag tror att jag den här decembertorsdagen hade tänkt mig att gå över till högra stranden och dricka vin på det lilla kaféet på Rue des Lombards där madame Léonie läser i min hand och spår mig resor och överraskningar. Jag tog dig aldrig med till madame Léonie så hon kunde få läsa i din hand, kanske var jag rädd att hon i din hand skulle läsa någon sanning om mig, för du har alltid 24

[1 ] varit en fruktansvärd spegel, en fasansfull upprepningsmaskin, och det vi kallade vår kärlek var kanske att jag stod framför dig med en gul blomma i handen, och du höll i två gröna ljus, och tiden blåste på våra ansikten med ett stilla regn av avstånd och avsked och metrobiljetter.

Så jag tog dig aldrig med till madame Léonie, Maga; och jag vet, för du sade det till mig, att du inte tyckte om att jag såg dig gå in i den lilla bokhandeln på Rue de Verneuil, där en hopsjunken åldring gör tusentals excerpter och vet allt som finns att veta om historieskrivning.

Dit brukade du gå för att leka med en katt, och gubben släppte in dig och ställde inga frågor, nöjd med att du ibland räckte honom någon bok från de högsta hyllorna. Och du värmde dig vid hans stora svarta gjutjärnskamin och tyckte inte om att jag visste att du gick dit för att sitta vid den där kaminen. Men allt det där måste sägas vid rätt tidpunkt, det var bara det att det var svårt att bestämma vad som var rätt tidpunkt för en sak, och till och med nu, när jag stod lutad mot broräcket och såg en vinsumpfärgad pinass glida förbi, underskön som en blänkande välputsad kackerlacka, med en kvinna i vitt förkläde som hängde kläder på ett klädstreck i fören, medan jag såg dess grönmålade kabinfönster med Hans-och-Greta-gardiner, till och med nu, Maga, undrade jag om det var någon mening med den här omvägen, eftersom jag för att komma till Rue des Lombards hade gjort bättre i att ta vägen över Pont Saint Michel och Pont au Change. Men om du hade varit där den kvällen, som så många gånger förr, så skulle jag ha vetat att det var en mening med den omvägen, och nu smädade jag i stället mitt misslyckande genom att kalla det för omväg. Det gällde nu, efter att ha fällt upp jackkragen, att fortsätta längs kajerna tills jag kom till den zon av varuhus som slutar i Châtelet, fortsätta under den violetta skuggan av Tour Saint Jacques och vika av på min gata, medan jag tänkte på att jag inte träffat dig och på madame Léonie.

Jag vet att en dag kom jag till Paris, jag vet att jag levde på lån en tid, gjorde som andra gör och såg det som andra ser. Jag vet att du kom ut från ett kafé på Rue du Cherche-Midi och att vi talade med varandra.

Den eftermiddagen gick allt på tok, för mina argentinska vanor förbjöd 25

[1 ] mig att hela tiden korsa gatan från ena trottoaren till den andra för att titta på de mest obetydliga saker i de knappt upplysta skyltfönstren längs några gator som jag inte längre minns. Så jag följde dig motvilligt, fann dig inbilsk och bortskämd, tills du tröttnade på att inte vara trött och vi stack in på ett kafé på Boul’Mich’ och du med ens, mellan två croissanter, berättade en stor bit ur ditt liv för mig.

Hur skulle jag ha kunnat ana att det där som lät så lögnaktigt var sant, en Figari med nattvioler, med likbleka ansikten, med svält och prygel i vrårna. Längre fram trodde jag dig, längre fram fanns det anledning, fanns madame Léonie som vid anblicken av min hand, som sovit hos dina bröst, upprepade vad du sagt nästan ordagrant. »Hon har ont nå­gon­stans. Hon har alltid lidit. Hon är mycket gladlynt, älskar gult, hennes fågel är koltrasten, hennes tid är natten, hennes bro är Pont des Arts.« (En vinsumpfärgad pinass, Maga, och varför åkte vi inte i den medan det fortfarande var tid.)

Och tänk att vi knappt kände varandra, och redan spann livet nog med trådar för att vi skulle gå förbi varandra med största precision. Eftersom du inte kunde förställa dig, märkte jag genast att för att få se dig som jag ville måste jag börja med att sluta ögonen, och då först sådant som gula stjärnor (som rörde sig i sammetsmjuk gelé), sedan röda lynneskast och tidssprång, gradvis insteg i en Magavärld som var tafatthet och förvirring men också ormbunkar signerade av spindeln Klee, cirkusen Miró, Vieira da Silva-speglarna av aska, en värld där man rörde sig som en schackhäst som rörde sig som ett torn som rörde sig som en löpare.

Och då, på den tiden, gick vi på filmklubbar och såg stumfilmer, för jag och min kultur, va, och du din lilla stackare begrep inte ett dugg av den strida strömmen av sprattlande gult från före din födelse, den strimmiga emulsion där de döda sprang omkring; men plötsligt kom Harold Lloyd förbi och då ruskade du sömnvattnet av dig och till slut blev du övertygad om att alltihop varit mycket bra, och att Pabst och att Fritz Lang. Du var lite tröttsam med din perfektionism, med dina trasiga skor, med din vägran att acceptera det acceptabla. Vi brukade äta hamburgare på Carrefour de l’Odéon, och vi brukade cykla till Mont26

[1 ] parnasse, till ett hotell vilket som helst, till en kudde vilken som helst.

Men vid andra tillfällen fortsatte vi till Porte d’Orléans, allt bättre lärde vi känna den zon av ödetomter som ligger bortom Boulevard Jourdan, där Ormklubbens medlemmar ibland höll möte vid midnatt för att tala med en blind klärvoajant, en stimulerande paradox. Vi brukade lämna cyklarna på gatan, och tog oss in så småningom, stannade till ibland för att se på himlen, för detta är en av de få stadsdelar i Paris där himlen är mera värd än jorden. Vi satt på en sophög och rökte ett slag, och Maga smekte mig över håret eller gnolade melodier som inte ens blivit uppfunna, absurda tonslingor avbrutna av suckar eller minnen. Jag passade på att tänka på onyttiga saker, en metod som jag börjat tillämpa åratal tidigare på ett sjukhus och som föreföll mig alltmer fruktbar och nödvändig med tiden. Med en väldig ansträngning och under uppbjudande av stödjande bilder och tankar på lukter och ansikten lyckades jag ur intet dra fram ett par bruna skor som jag använt i Olavarría 1940.

De hade gummiklackar och tunna sulor, och när det regnade trängde vattnet ända in i märgen. Med detta par skor i minnets hand kom resten av sig själv: doña Manuelas ansikte, till exempel, eller poeten Ernesto Morroni. Men jag sköt undan dem, för leken bestod i att bara ta vara på det obetydliga, det anspråkslösa, det som gått förlorat. Darrande av min oförmåga att minnas, anfrätt av den mal som föreslår uppskov, sinnesslö av att ha kysst tiden, fick jag äntligen bredvid skorna syn på en liten burk med Sol-The som min mor givit mig i Buenos Aires. Och teskeden, råttfälleskeden där de svarta mössen brändes levande i koppen med hett vatten som sprutade fräsande bubblor. Övertygad om att minnet behåller allt och inte bara Albertinor och hjärtats och njurarnas stora evenemang, envisades jag med att rekonstruera vad som funnits på mitt arbetsbord i Floresta, ansiktet på en flicka som var omöjlig att komma ihåg och som hette Gekrepten, hur många stålpennor som fanns i mitt pennskrin i femte klass, och till slut skälvde jag så till den grad och var så förtvivlad (för jag har aldrig kunnat komma ihåg de där stålpennorna, jag vet att de fanns i pennskrinet, i ett särskilt fack, men jag minns inte hur många de var och inte heller kan jag fastställa exakt när de måste ha 27

[1 ] varit två eller sex), tills Maga, som kysste mig och blåste cigarettröken och sin varma andedräkt i ansiktet på mig, fick fatt i mig igen och vi brast i skratt och började gå på nytt bland skräphögarna på jakt efter klubbmedlemmarna. Redan vid det laget hade jag insett att sökandet var mitt signum, vårdtecknet för dem som går ut om natten utan bestämd avsikt, drivkraften för kompassernas krossare. Maga och jag kunde tala patafysik intill utmattning, för också hon brukade få för sig (och vårt möte var just detta, och så mycket som var svart som en avbränd tändsticka) att ständigt råka i undantag, hamna i fack som inte passade för vanligt folk, detta sagt utan att ringakta någon, utan att ta oss själva för några billiga Maldororer eller privilegierat strövande Melmothar. Jag tror inte att lysmasken är särskilt mallig över det ovedersägliga faktum att den är ett av de märkligaste underverken på den här cirkusen, och ändå behöver man bara anta att den har ett medvetande för att förstå att varje gång som det blänker till om den lilla maggen så måste det lysan­de krypet känna en privilegierad pirrning. På samma sätt var Maga förtjust i de osannolika förvecklingar, som hon jämt hamnade i där­för att lagarna brutit samman i hennes liv. Hon var sådan att hon krossade broar bara genom att gå över dem, eller storgråtande kunde komma ihåg att hon i ett skyltfönster sett den lott som just vunnit fem miljoner. För min del hade jag redan vant mig vid att det hände mig milt sagt ovanliga saker, och jag fann det inte alltför skakande att vid inträdet i ett mörkt rum för att hämta en mapp med grammofonskivor känna handflatan skälva av den levande kroppen av en jättetusenfoting, som lagt sig att sova ovanpå mitt album. Det, och att hitta stora grå eller gröna dammtussar i ett cigarettpaket, eller att höra ångvisslan av ett lokomotiv just i det ögonblick och med den tonhöjd som krävdes för att ingå ex officio i en passage i en symfoni av Ludwig van, eller att stiga in på en pissotière på Rue de Médicis och få syn på en karl som urinerade ordentligt ända till det ögonblick då han drog sig ur sitt bås, vände sig mot mig och visade en lem av otroliga dimensioner och färger som han höll i handen som ett dyrbart liturgiskt föremål, och i samma stund upptäcka att den mannen var exakt likadan som en annan (fast det inte 28

[1 ] var han) som tjugofyra timmar tidigare i Salle de Géographie hade lagt ut texten om totem och tabu och visat publiken, hållande dem just i handen, små käppar av elfenben, lyrfågelfjädrar, rituella mynt, magiska fossiler, sjöstjärnor, torkade fiskar, fotografier av kungliga konkubiner, jaktoffer, väldiga balsamerade skalbaggar som fick de i sammanhanget självskrivna damerna att skälva av förskräckt förtjusning.

Kort sagt, det är inte lätt att tala om Maga, som vid det här laget säkert hålls i Belleville eller Pantin och noggrant genomsöker ­marken tills hon hittar en bit rött tyg. Om hon inte hittar vad hon söker fortsätter hon hela natten, rör om i sophögarna med glasartad blick, övertygad om att någonting fasansfullt kommer att hända henne om hon inte hittar denna pant, detta tecken på förlåtelse eller uppskov. Jag vet hur det är, för också jag lyder dessa signaler, också mig händer det att jag måste hitta en röd tygbit. Sedan jag var barn har jag inte kunnat tappa något utan att plocka upp det, vad det än må vara, för om jag inte gör det kommer någonting hemskt att hända, inte mig utan någon jag älskar och vars namn börjar med samma bokstav som det tappade föremålet.

Det värsta är att ingenting kan hejda mig när jag tappar något på marken, och det hjälper inte att någon annan plockar upp det, för förbannelsen fungerar i alla fall. Jag har ofta betraktats som galen på grund av detta, och sanningen att säga är jag galen när jag gör det, när jag störtar fram för att få tag i en blyertspenna eller en papperslapp jag tappat, som den där kvällen med sockerbiten på restaurangen på Rue Scribe, en snobbig restaurang med massor av direktörer, fnask i silverräv och prydliga äkta par. Vi var tillsammans med Ronald och Etienne, och jag tappade en sockerbit som rullade in under ett bord ganska långt från vårt. Det första jag fäste mig vid var hur sockerbiten hade rullat i väg, för i allmänhet stannar sockerbitar så snart de når marken av uppenbara parallellepipediska skäl. Men den här uppförde sig som om den varit en naftalinkula, vilket ökade min oro, och jag började tro att man faktiskt slitit den ur handen på mig. Ronald, som känner mig, tittade efter sockerbiten och brast i skratt. Det gjorde mig ännu räddare och samtidigt arg. En kypare kom fram i tro att jag tappat något värdefullt, 29

[1 ] en Parker eller en lösgom, men han lyckades bara reta mig, och då kastade jag mig ner på golvet utan att fråga om lov och började leta efter sockerbiten mellan fötterna på de kringsittande som var så nyfikna för att de trodde (och med rätta) att det rörde sig om något viktigt. Vid bordet satt en tjock rödhårig kvinna, en annan mindre tjock men lika fnaskaktig, och så två direktörer eller något i den stilen. Det första jag gjorde var att konstatera att sockerbiten inte syntes till och det fast jag sett den studsa i väg bort till skorna (som rörde sig oroligt som höns).

Till råga på eländet var det matta på golvet, och fast den var avskyvärt sliten hade sockerbiten gömt sig i luddet, och jag kunde inte hitta den.

Kyparen störtade ner på andra sidan bordet, och så var vi två fyrfotingar som rörde oss bland hönsskorna som började kackla som galningar där ovanför. Kyparen var fortfarande övertygad om en Parker eller en louis-d’or och när vi hunnit en bra bit in under bordet i ett slags dunkel intimitet, och han frågade och jag svarade, gjorde han en min som man borde ha besprutat med fixeringsvätska, men jag hade ingen lust att skratta, rädslan vred om magmunnen med dubbla lås och till slut greps jag av verklig förtvivlan (kyparen hade rest sig alldeles rasande) och jag började gripa tag i kvinnornas skor för att se efter om sockerbiten inte fastnat under sulan, och hönsen kacklade, direktörstupparna hackade mig i ryggen, jag hörde Ronald och Etienne gapskratta medan jag rörde mig från det ena bordet till det andra tills jag hittade sockerbiten gömd bakom ett bordsben från mitten av 1800-talet. Och alla var rasande, och jag med, där jag stod och kramade sockerbiten hårt i handen och kände hur den blandades med svetten, hur äckligt den höll på att smälta som ett slags klibbig hämnd, den sortens episoder varenda dag.

(- 2)

2

H ä r hade det varit, till en början som en åderlåtning, en späkning för invärtes bruk, ett behov av att känna det där dumma passet med blå pärmar i kavajfickan, hotellnyckeln i säkert förvar på spiken på nyckeltavlan. Rädslan, okunnigheten, blandningen. Detta heter så här, det där beställer man så här, nu kommer den där kvinnan att le, bortom den där gatan börjar Jardin des Plantes. Paris, ett vykort med en teckning av Klee bredvid en smutsig spegel. Maga hade försvunnit en eftermiddag på Rue du Cherche-Midi, när hon kom upp på mitt rum på Rue de la Tombe Issoire hade hon alltid med sig en blomma, ett kort med Klee eller Miró, och om hon inte hade pengar valde hon ett platanlöv i parken. På den tiden samlade jag på ståltråd och tomlådor på gryningsgatorna och tillverkade mobiler, profiler som snurrade över öppna spisar, meningslösa maskiner som Maga hjälpte mig att måla. Vi var inte förälskade, vi älskade med en oförbindlig, kritisk virtuositet, men efteråt hemföll vi åt hemska tystnader och skummet i ölglasen blev som blånor, ljummades och sjönk ihop medan vi såg på varandra och kände att detta var tiden.

Till slut brukade Maga stiga upp och gå omkring plan­löst i rummet.

Mer än en gång såg jag henne beundra sin kropp i spe­geln, ta brösten i händerna som en syrisk statyett och låta blicken glida över huden i en långsam smekning. Jag kunde aldrig motstå lusten att kalla henne till mig, känna hur hon sakta föll över mig, vecklade ut sig än en gång efter att för ett ögonblick ha varit så ensam och förälskad inför sin kropps evighet.

På den tiden pratade vi inte mycket om Rocamadour, njutningen var självisk och stångade oss stönande med sin smala panna, band oss med sina saltfyllda händer. Jag lärde mig att acceptera Magas oreda som det naturliga tillståndet i varje ögonblick, vi övergick från åkallan av Roca31

[2 ] madour till en tallrik med uppvärmda nudlar, blandade vin och öl och lemonad, rusade ner så att gumman på hörnet fick öppna två dussin ostron åt oss, spelade melodier av Schubert och preludier av Bach på madame Noguets gamla repiga piano eller stod ut med Porgy and Bess tillsammans med grillbiff och saltgurka. Den oordning som vi levde i, det vill säga den ordning enligt vilken en bidé genom en naturens skickelse småningom omvandlas till skivskåp och arkiv för obesvarad korrespondens, föreföll mig som en nödvändig disciplin, fast jag inte ville säga det till Maga. Det tog mig inte lång tid att inse att för Maga fick man inte analysera verkligheten metodiskt, ett lovtal till oredan skulle ha chockerat henne lika mycket som ett angrepp på den. För henne fanns ingen oreda, det insåg jag i samma stund som jag upptäckte vad hon hade i sin handväska (det var på ett kafé på Rue Réaumur, det regnade och vi började åtrå varandra), medan jag accepterade den och uppmuntrade den när jag väl hade identifierat den; av sådana underlägen bestod nästan hela mitt förhållande till världen, och ofta, där jag låg utsträckt på en säng som inte bäddats på flera dagar och hörde Maga gråta för att hon sett ett barn i metron som påminde henne om Rocamadour, eller såg henne kamma sig efter att ha tillbringat eftermiddagen framför ett porträtt av Léonore av Aquitaine som hon närapå dog av lust att efterlikna, kom det för mig som ett slags själslig rap att hela detta mitt livs abc var en pinsam dumhet eftersom det stannade vid en rent dialektisk rörelse, i valet av ett icke-beteende i stället för ett beteende, av en stillsam skamlöshet i stället för en flockanpassad anständighet.

Maga kammade sig, rufsade till sig, kammade sig igen. Hon tänkte på Rocamadour, sjöng något av Hugo Wolf (illa), kysste mig, frågade vad jag tyckte om frisyren, satte sig att rita på ett gult papper, och allt detta var oupplösligt hon medan jag, där jag låg i en avsiktligt smutsig säng och drack en avsiktligt ljummen öl, ständigt förblev mig själv och mitt liv, jag och mitt liv framför andras liv. Fast samtidigt var jag rätt stolt över att vara en medveten lätting, och i månvarv efter månvarv, under oräkneliga förvecklingar med Maga och Ronald och Rocamadour, och Klubben och gatorna och mina moraliska sjukdomar och andra 32

[2 ] krämpor, och Berthe Trépat och hungern ibland och gubben Trouille som klarade mig ur knipor, under nätter nerspydda av musik och tobak och småaktiga skändligheter och bytesaffärer av alla slag, nåväl under eller över allt det där hade jag aldrig som de anständiga bohemerna velat låtsas att detta kaos i fickformat var en högre andens ordning eller värdigt någon annan lika rutten etikett, och inte heller hade jag velat acceptera att det räckte med ett minimum av hyfs (hyfs, gosse !) för att ta sig ur hela denna smutsiga byk. Och på så sätt hade jag stött ihop med Maga, som var mitt vittne och min spion utan att veta om det, och irritationen över att tänka på allt det där och veta att det som vanligt var så mycket lättare för mig att tänka än att vara, att i mitt fall ordet ergo i den lilla sentensen inte var så värst ergo eller ens i närheten, och så kom det sig att vi gick där på vänstra stranden, och Maga utan att veta att hon var min spion och mitt vittne, full av beundran för mina mångahanda kunskaper och min kunskap om litteraturen och rentav om cool jazz, som var väldiga mysterier för henne. Och av alla dessa skäl kände jag mig antagonistiskt nära Maga, vi älskade varandra lika dialektiskt som magnet och järnfilspån, angrepp och försvar, boll och vägg. Jag antar att Maga gjorde sig illusioner om mig, hon trodde nog att jag var befriad från fördomar eller att jag höll på att överta hennes, som alltid var mer lättsamma och poetiska. Mitt i denna prekära trivsel, mitt i denna bedrägliga vapenvila, sträckte jag ut handen och rörde vid nystanet Paris, dess ändlösa materia som snor sig om sig själv, en magma av luft och av skuggor som tecknade sig på fönstret, moln och vindsrum; då fanns ingen oreda, då fortsatte världen att vara något förstenat och etablerat, ett spel mellan partiklar som kretsade kring sina egna axlar, en härva av gator och träd och namn och månader. Det fanns ingen oreda som kunde öppna dörrar mot räddningen, det fanns bara smuts och elände, glas med ölskvättar, strumpor i ett hörn, en säng som luktade kön och hår, en kvinna som drog sin späda, genomskinliga hand över mina lår i en långsam smekning, som skulle rycka upp mig för en stund ur denna vaka i tomma intet. Alltid för sent, för fast vi älskade så ofta måste lyckan vara någonting annat, kanske något som var sorgsnare än 33

[2 ] denna frid och denna njutning, något med drag av enhörning eller ö, ett ändlöst fall i orörligheten. Maga visste inte att mina kyssar var som ögon som började öppna sig bortom henne, och att jag var som frånvarande, fixerad vid en annan världsbild, en svindlande snabb styrman i en svart stäv som klöv tidens ström och förnekade den.

Vid det här laget någon gång på femtiotalet började jag känna att jag fastnat på något sätt mellan Maga och en annan uppfattning om det som borde ha hänt. Det var idiotiskt att göra uppror mot Magavärlden och Rocamadourvärlden, när allt tydde på att så fort jag återfått mitt oberoende, skulle jag upphöra att känna mig fri. Hycklande som få blev jag irriterad av ett spionage i nivå med min hud, mina ben, mitt sätt att njuta med Maga, mina papegojaktiga försök att läsa Kierkegaard genom spjälorna i buren, och jag tror att det som irriterade mig mest var att Maga inte ens anade att hon var mitt vittne utan tvärtom var övertygad om min suveräna autarki; men nej, det som verkligen gjorde mig utom mig var att veta, att jag aldrig mer skulle komma så nära min frihet som under de dagar då jag kände mig instängd av Magavärlden, och att min iver att slå mig fri bara var ett erkännande av mitt nederlag. Det sved att behöva erkänna att med syntetiska smällar, manikeistiska skuggspel eller dumma och snustorra dikotomier kunde jag inte ta mig uppför trapporna i Gare de Montparnasse, dit Maga brukade släpa mig för att åka och hälsa på Rocamadour. Varför inte finna sig i det som hände utan att försöka förklara det, utan att dra fram begreppen ordning och oordning, frihet och Rocamadour som man ställer ut krukor med pelargoner på en patio vid Calle Cochabamba ? Kanske blev det nödvändigt att ramla i dumhetens mörkaste djup för att få tag i dörrhandtaget till dasset eller till Oljelunden. Till en början var jag häpen över att Maga kunnat driva fantasin så långt att hon kallade sin son för Rocamadour. På Klubben hade vi tröttnat på att leta efter skäl, Maga nöjde sig med att säga att hennes son hette likadant som far sin, men att när fadern försvunnit hade det blivit mycket bättre att kalla honom Rocamadour och skicka honom till landet att uppfostras en nourrice. Ibland kunde det gå veckor utan att Maga talade om Rocamadour, och detta sammanföll alltid med 34

[2 ] hennes förhoppningar om att bli lieder-sångerska. Då kom Ronald och satte sig vid pianot med sitt stora röda cowboyhuvud, och Maga gormade Hugo Wolf med ett raseri som fick madame Noguet att rysa där hon satt i rummet intill och trädde upp plastkulor att sälja i ett stånd på Boulevard Sébastopol. Magas sätt att sjunga Schubert tyckte vi rätt bra om, men allt berodde på månen och vad vi skulle göra den kvällen, och dessutom på Rocamadour, för Maga hann knappt komma att tänka på Rocamadour förrän sången gick åt helsike och Ronald ensam vid pianot fick all tid han behövde för att arbeta på sina idéer om bebop eller döda oss till ljuva toner av blues.

Jag vill inte skriva om Rocamadour, i varje fall inte i dag, jag skulle så gärna vilja komma närmare mig själv först, släppa allt det som skiljer mig från mittpunkten. Till slut börjar jag alltid tala om mittpunkten utan att vara det minsta säker på att jag vet vad jag talar om, jag ger efter för geometrins enkla fälla, varmed vi västerlänningar försöker få ordning på våra liv: axel, centrum, innersta väsen, Omphalos, namn ur den indoeuropeiska nostalgin. Inte ens denna tillvaro som jag ibland ger mig till att beskriva, detta Paris där jag fladdrar som ett torrt löv, skulle vara synlig om inte denna axiallängtan pulserade där bakom, återseendet med tistelstången. Så många ord, så många nomenklaturer för en och samma vilsenhet. Ibland bestämmer jag mig för att dumheten heter triangel, att åtta gånger åtta är vanvett eller en hund. I famnen på Maga, denna förkroppsligade nebulosa, tänker jag att det är lika meningsfullt att göra en docka av en brödbit som att skriva den roman jag aldrig kommer att skriva eller med mitt liv försvara de idéer som frälser folken.

Pendeln svänger omedelbart tillbaka, och än en gång tar jag plats bland de lugnande kategorierna: obetydlig docka, betydande roman, hjältedöd. Jag ställer upp dem på rad från mindre till större: docka, roman, hjältemod. Jag tänker på de värdeskalor som så noga har undersökts av Ortega, av Scheler: det estetiska, det etiska, det religiösa. Det religiösa, det estetiska, det etiska. Det etiska, det religiösa, det estetiska. Dockan, romanen. Döden, dockan. Magas tunga kittlar mig. Rocamadour, etiken, dockan, Maga. Tungan, kittlingen, etiken.

(- 1 1 6 )

3

S ö m n l ö s h e t e n s tredje cigarett förbrann i munnen på Horacio Oliveira där han satt i sängen; en eller två gånger hade han sakta dragit handen genom håret på Maga som sov intill honom. Det var tidigt på måndagsmorgonen, de hade låtit söndagseftermiddagen och söndagskvällen gå under läsning, medan de lyssnade på skivor och steg upp varannan gång för att värma kaffe eller brygga mate. I slutet av en Haydn­kvartett hade Maga somnat, och Oliveira, som inte hade lust att lyssna mer, drog ur sladden till skivspelaren från sängen; skivan snurrade ett par varv till utan att det kom något ljud ur högtalaren. Han visste inte varför, men denna tingens dumma tröghet hade fått honom att tänka på de skenbart meningslösa rörelser man kan se hos vissa insekter, hos vissa barn. Han kunde inte sova, han rökte medan han såg på det öppna fönstret, takrummet där en puckelryggig violinist ibland tränade till sent på kvällen. Det var inte varmt, men Magas kropp värmde hans högra ben och sida; han drog sig undan bit för bit och tänkte att natten skulle bli lång.

Han mådde utmärkt, som alltid när Maga och han lyckats ta sig ända till slutet av ett möte utan att krocka och utan att bli utom sig. Han brydde sig inte särskilt mycket om brevet från sin bror, en rundlagd advokat från Rosario som åstadkom fyra sidor flygpostpapper om Oliveiras vanskötta sonliga och medborgerliga plikter. Brevet var en ren njutning, och han hade redan satt upp det på väggen med tejp, så att hans vänner skulle få glädjas åt det. Det enda viktiga var bekräftelsen på en penningförsändelse via svarta börsen, som hans bror finkänsligt kallade »kommissionären«. Oliveira tänkte att nu skulle han kunna köpa några böcker som han ville läsa, och att han skulle ge Maga tretusen 36

[ 3] franc att göra vad hon ville med, antagligen köpa en tygelefant i nästan naturlig storlek till Rocamadours stora häpnad. På morgonen måste han gå till gubben Trouille och stöka undan hans korrespondens med Latinamerika. Gå ut, göra, stöka undan, det var inte sådant som hjälpte en att sova. Stöka undan, vilket uttryck. Göra. Göra något, göra gott, göra på sig, göra ifrån sig, handlandet i alla dess valörer. Men bakom varje handling låg en protest, för allt görande betydde att gå ut för att nå fram till, eller att flytta något så att det fanns här och inte där, eller att stiga in i det huset i stället för att inte gå in eller gå in i huset bredvid, det vill säga att i varje handling fanns ett medgivande om en underlåtenhet, om något som ännu var ogjort men som kunde göras, den tysta protesten inför den ständigt påvisbara brist, småttighet, ynkedom som präglade det närvarande. Att tro att handlingen kunde uppfylla, eller att handlingarnas summa verkligen kunde motsvara ett liv värt namnet, var ett moralistiskt illusionsnummer. Då var det bättre att avstå, ty att avstå från att handla var protesten själv och inte dess mask. Oliveira tände ännu en cigarett, och hans minimala handling tvang honom att le ironiskt åt sig själv och låta sig bli snubbad. Vad brydde han sig om ytliga analyser som jämt gick snett genom distraktion eller filologiska fällor. Det enda säkra var tyngden över magmunnen, den fysiska misstanken om att något inte stod rätt till, att det nästan aldrig hade stått rätt till. Det var inte ens ett problem, bara att sedan tidiga år ha vägrat acceptera kollektiva lögner eller den folkilskna ensamheten hos den som tar sig för att studera radioaktiva isotoper eller Bartolomé Mitres presidentperiod. Om han alls hade valt något sedan ungdomen, var det att inte försvara sig med en snabb och ängslig anhopning av »kultur«, ett typiskt trick av den argentinska medelklassen för att slinka undan sitt lands verklighet och varje annan, och tro sig ha undgått den tomhet som omgav den. Kanske på grund av denna systematiska leda, som hans kamrat Traveler definierade saken, hade han sluppit inträda i den fariseiska orden (där många vänner till honom var aktiva, i allmänhet i god tro, för det var möjligt, det fanns exempel), som skymde problemens kärna genom en specialisering av vad slag som helst, vars utövande 37

[ 3] ironiskt nog gav rätt till de högsta adelsbrev i argentinskhet. För övrigt fann han det bedrägligt och lättköpt att blanda ihop historiska problem, som att vara argentinare eller eskimå, med problem som att handla eller avstå från att handla. Han hade levat länge nog för att ana det som varenda människa har framför näsan men som ändå undgår henne för det mesta: subjektets betydelse för uppfattningen av objektet. Maga var en av de få som aldrig någonsin glömde att den eller dens utseende alltid påverkade det begrepp han kunde göra sig om kommunismen eller den kretensisk-mykenska civilisationen, eller att händernas form fanns med i det som deras ägare kunde känna inför Ghirlandaio eller Dostojevskij. Därför var Oliveira benägen att medge att hans blodgrupp, det faktum att han tillbringat sin barndom omgiven av majestätiska farbröder och morbröder, några olyckliga kärlekshistorier i uppväxtåren och en astenisk läggning mycket väl kunde ha avgörande betydelse för hans världsåskådning. Han tillhörde medelklassen, han var från Buenos Aires, han hade gått i det bästa statliga läroverket, och sådant går inte spårlöst förbi. Det värsta var att han av rädsla för att ge uttryck åt alltför lätt lokaliserbara uppfattningar hade börjat väga allt för och emot och rentav hade accepterat att allting hade två sidor, att iaktta vågskålarna från visaren. I Paris var allting Buenos Aires för honom och vice versa; när kärleken lamslog honom kunde han lida och lyda förlusten och glömskan. En bedrägligt bekväm attityd och rentav lättköpt, så att den sånär blev reflex och teknik; den förlamades förfärliga klarsyn, den stockdumme idrottsmannens blindhet. Man börjar vandra genom livet med filosofens eller clochardens kolugna steg, reducerar efterhand de livsavgörande åtbörderna till rena självbevarelsedriften, under utövande av en medvetenhet som är mer inriktad på att inte bli lurad än på att begripa sanningen. En lekmannens kvietism, ett avmätt sinneslugn, en uppmärksam likgiltighet. Det viktiga för Oliveira var att med bevarad själsfrid betrakta åsynen av denna styckning à la Tupac-Amarú, inte hemfalla åt den eländiga egocentrism (nationalcentrism, förstadscentrism, kulturcentrism, folklorecentrism) som dagligen förkunnades runtomkring honom i alla upptänkliga former. Vid tio års ålder, en 38

[ 3] kväll med farbröder och morbröder och uppblåsta historisk-politiska betraktelser i skuggan av några paradis, hade han blygt visat sin första reaktion mot det så spanskitalienskargentinska »Det står jag för !« åtföljt av en kraftig dunk med näven i bordet som en vredgad bekräftelse.

Glielo dico io ! Se lo digo yo, för fan ! Detta jag, hade Oliveira lyckats tänka, vad hade det för bevisvärde för sitt ord ? De storas jag, vilken allvishet innefattade det ? Vid femton års ålder hade han lärt sig det där med att »jag vet bara att jag inte vet«; den tillhörande giftbägaren hade förefallit honom oundviklig, man utmanar inte folk på det viset, det står jag för. Längre fram roade det honom att upptäcka hur också i kulturens högre former hela tyngden av auktoritet och inflytande, det självförtroende man får av god läsning och intelligens frambringade sitt »det står jag för« i diskret förklädnad också för den som använde metoden: nu följde en rad »jag har alltid ansett«, »sanna mina ord«, »det är uppenbart att«, som nästan aldrig ställdes mot en lidelsefri gransk­ning av den motsatta ståndpunkten. Som om släktet vakade över individen så han inte gick för långt på toleransens väg, i det intelligenta tvivlet, i känslornas böljeslag. Vid en given punkt föddes förhårdnaden, sklerosen, definitionen: antingen svart eller vit, radikal eller konservativ, homosexuell eller heterosexuell, figurativ eller abstrakt, San Lorenzo eller Boca Juniors, kött eller grönsaker, affärer eller poesi. Och väl var det, för släktet kunde inte lita på folk som Oliveira; hans brors brev var just ett uttryck för denna utstötning. »Det värsta med allt det här«, tänkte han, »är att det oundvikligen mynnar ut i animula vagula blandula. Vad göra ? Med den frågan började jag bli sömnlös. Oblomov, cosa facciamo ? Historiens stora röster manar till handling: Hamlet, revenge ! Ska vi hämnas, Hamlet, eller helt lugnt Chippendale och tofflor och en rejäl brasa ? När allt kom omkring gav syriern hutlöst med beröm åt Marta, som bekant. Vill du strida, Arjuna ? Du kan inte förneka att det finns värden, obeslutsamme kung.

Kamp för kampens egen skull, leva farligt, tänk på Marius Epikurén, på Richard Hillary, på Kyo, på T.E. Lawrence … Lyckliga de som väljer, de som accepterar att vara utvalda, de sköna hjältarna, de sköna helgonen, de perfekta eskapisterna.« 39