9789187435072 by Smakprov Media AB

Det förflutnas skuggor

En roman om kärlek och svek, makt och död

Ingemar Andersson

Det fรถrflutnas skuggor Roman

1 Det knarrade svagt när Philip öppnade dörren. Han stod stilla och lyssnade när han kommit in i lägenheten. Det gamla kylskåpets brummande hördes ända ut i hallen. Han rös plötsligt till. I en död människas lägenhet är det som den döde lever kvar. Allt som finns där och som tillhört den döde vittnar om den människa som har dött. Klockan i vardagsrummet började plötsligt slå. Den slog åtta slag. Sedan blev det tyst. Han stod fortfarande stilla ute i hallen. Armarna hade fått gåshud när klockan började slå. Nu måste jag skärpa mig, tänkte han och tog av sig ytterjackan. En garderobsdörr stod öppen med en tom klädhängare, som han hängde jackan på. När han gick in i vardagsrummet tittade han på klockan som hängde på väggen mellan två oljemålningar av någon för honom okänd konstnär. Det var ett gammalt ur, guldpläterat och säkert ganska dyrbart. Pendeln på klockan rörde sig fram och tillbaka. Den syntes tydligt genom det lilla glasfönstret. Den stannade när han dog, tänkte Philip. Det hade varit på samma sätt när den gamle mannens fru dog för många år sedan, hade han berättat. När han kom hem från lasarettet den kväll hans hustru hade dött upptäckte han att klockan stod stilla. De båda visarna på urtavlan hade stannat tolv minuter över nio. När han ensam hade vakat vid sin hustrus sjuksäng och livet hade lämnat henne i en lång utandning hade han tittat på klockan. Den var då tolv minuter över nio. Dagen efter hustruns död hade han satt igång klockan. Den gamle mannen hade berättat att pendeln nästan tvekat i sin rörelse men inte stannat. Urverket hade tickat på sedan dess. Han visste inte riktigt vad han skulle tro när den gamle berättade det. Men när Philip kom till lägenheten två dagar efter hans död stod klockan stilla. När han såg klockans pendel orörlig kände han obehag. Faktiskt så mycket att han helst ville lämna lägenheten. Låsa de båda låsen och aldrig gå dit igen.

Men han gjorde inte det. Har man lovat något så har man. Istället satte han klockans pendel i rörelse och den började slå fram och tillbaka utan att stanna. Det hördes ett svagt, nästan ohörbart, tickande från klockan. Nu hade Philip kommit tillbaka till lägenheten igen. Han hade lovat sig själv att inte slarva med det som låg framför honom. Den respekten ville han visa den döde. Lägenheten skulle tömmas på möbler och föremål. Philip kunde ta vad han ville av bohaget enligt testamentet. Och inte bara det. När den gamle mannen hade berättat att han testamenterat allt han ägde till honom blev Philip först lite förbryllad. Att det inte fanns några nära släktingar det visste han, men han visste också att den gamle brukade skänka bort pengar till olika hjälporganisationer. Det kunde röra sig om ganska stora summor pengar. Senast hade han skänkt femtontusen kronor till Barncancerfonden. Samvetet mår bra av det, hade han sagt. Det lät lite kryptiskt, tyckte Philip. Han fick nästan intrycket att pengarna som mannen gav bort mer fungerade som en slags terapi för honom själv än som ett behov av att hjälpa. Philip skämdes lite för den tanken. Ingen människa ger väl bort pengar till organisationer som sysslar med hjälpverksamhet om inte avsikten med gåvan är att hjälpa. Men varför testamenterade han inte någon del av sina tillgångar till välgörande ändamål om det låg honom varmt om hjärtat? Philip visste inte. Och han visste inte heller hur mycket pengar han hade förrän han fått se bouppteckningen och testamentet. Den döde lever kvar i lägenheten, tänkte han igen när han stod i vardagsrummet Möblerna i rummen vittnar om den som dött. Och man påminns om det liv som levts i det som varit ett hem genom tavlorna på väggarna, mattorna på golvet, böckerna i bokhyllan och föremålen som finns på hyllor och bord. Det fanns också något annat av den döde som dröjde sig kvar. Innan lägenheten blev helt städad och riktigt rengjord med skurmedel så fanns doften kvar. Den doft som inte lägenhetsinnehavaren känner, men en besökare. Det kan vara en nästan omärklig doft, men också ganska stark. Den behöver inte vara angenäm men inte heller obehaglig.

Ända sedan Philip varit barn hade han varit känslig för olika sorters dofter. Mamma hade en doft och pappa en annan doft. Farmor och farfar och mormor och morfar likaså. Han tyckte att varje människa hade en doft som satte sig främst i kläderna men den impregnerade också rummen i de hem där människorna levde. Det var som om varje bostad hade ett eget slags doft och den uttryckte något karaktäristiskt hos de människor som tillbringade en stor del av sina liv där. Första gången han kom in i lägenheten kände han en nästan omärklig doft av cigarr när han drog in luft genom näsan. Hade han varit det minsta förkyld skulle den passerat obemärkt. När han sedan hade hängt av sig ytterkläderna och gått längre in i lägenheten och kommit in i vardagsrummet tillsammans med sin värd, slog också en behaglig lukt av böcker och gamla fina möbler emot honom. Rummet var välstädat och golvet verkade nyligen rengjort. Mattorna var ordentligt dammsugna och prydligt utlagda. Jag har städhjälp, hade den gamle sagt. Kanske hade han sett Philips lite undrande ansiktsuttryck och ville ge en förklaring till att allt verkade vara så rent och välhållet. Här bodde en kultiverad äldre herre med god smak och en hygglig ekonomi. En människa som ville ha det välstädat och fint hemma. De många böckerna i den stora bokhyllan vittnade om bildning. Tavlorna på väggarna var smakfulla med diskreta motiv som passade väl in i rummets karaktär av god smak. Det var det intryck han först fått när han sett sig omkring. Sedan var det atmosfären som rådde i det här hemmet. Den var inte helt behaglig. Den fanns någonting dolt här. Som ett hot som låg i luften. Han kom ihåg att han blev varse den här känslan efter ett tag. När han hade satt sig ner och hörde hur det skramlade lite från porslin i köket när den gamle gjorde i ordning kaffet som de skulle dricka tillsammans i vardagsrummet. Då först kände han det. Det var så paradoxalt att han nästan blev alldeles perplex. En kall kåre gick längs ryggraden. Var är det här för ett ställe, tänkte Philip. En hotfull atmosfär i ett hem är inget gott tecken. Eller kanske var alltihop inbillning? Det mesta tydde väl ändå på att här bodde en äldre gentleman, med kulturella intressen. Det verkade osannolikt att han skulle vara upphov till någon dold hotfullhet. Vad skulle det kunna vara i så fall?

Han hade satt sig ner på en av stolarna i vardagsrummet medan han tänkte tillbaka på hur han upplevt känslan av hot som fanns i lägenheten och som fortfarande fanns kvar. En död människa kan i alla fall inte hota någon, tänkte han. Plötsligt hörde Philip hur det smällde till i hallen. Vad var det där? Han var ju ensam i lägenheten. Dörren ut till trappuppgången var låst. Han gick snabbt ut i hallen. Tavlan låg på golvet med baksidan vänd uppåt. Den grå träbottnen tyckte han såg otäck ut där den låg uppvänd, som botten på en likkista. Jag undrar vad det är för motiv på framsidan, tänkte han. Hade han överhuvudtaget lagt märke till att det hängde en tavla i hallen? När han vände på tavlan ramlade glasbitar ut på den mörkblå mattan som täckte hallgolvet. Motivet var impressionistiskt i mörka, lite dunkla färger. Man kunde urskilja en ensam man stående på en stor öppen plats med händerna utsträckta framför sig som om han vore blind och behövde känna sig fram med händerna för att kunna orientera sig. Philip mindes nu att han frågat honom om motivet på den här tavlan vid något tillfälle, när han stod i hallen och hade satt på sig ytterkläderna för att åka hem. Den gamle hade svarat lite kryptiskt att han såg tavlan som en illustration av människans tillvaro. Människolivet är outgrundligt, hade han sagt, och vem kan veta om någon går vilse i tillvaron.

2 ”Ursäkta. Kan du hålla det här paketet åt mig medan jag sätter på mig mina handskar?” Philip vände sig om och tittade på mannen som frågat. Det var en äldre herre. Han hade grått hår och välansat skägg. Hans ögon var också grå till färgen. De var en gammal mans ögon. Men blicken i dem var vaken och iakttagande. ”Det är kallt ute och jag har ingen bil, därför behöver jag handskar när jag promenerar hem.” De stod båda inne vid postutlämningen i tobaksaffären. Philip hade nyss köpt frimärken. Det var snart jul och han skulle skriva de vanliga julkorten. Mail och sms-hälsningar till jul betackade han sig för, och hoppades att de som han brukade skicka julkort till gjorde detsamma. ”Visst, ge mig paketet bara.” Mannen räckte över ett paket inslaget i brunt omslagspapper. Det var förvånansvärt tungt, kände han när han tog emot det. ”Är det julklappar från barnbarnen?” frågade Philip lite försikt igt. Det var mest för att ha något att säga medan han tog fram ett par bruna läderhandskar ur fickorna på den långa svarta ytterrocken. Han böjde ner huvudet och trädde sakta handskarna över händerna. Sedan tittade han upp på honom och Philip tyckte det fanns en skymt av sorg i hans ögon. ”Nej, det är inga julklappar i det här paketet. Varför frågar du om det?” ”Det var inte illa menat. Men det är snart jul och jag tänkte att ni kanske har barnbarn som bor på annan ort och kanske inte har möjlighet att komma och hälsa på till jul.” Jag niar honom, tänkte han lätt förvånad. Av någon anledning som han själv inte riktigt förstod hade det tagit emot att säga du till den här mannen. De stod mitt emot varandra och han höll fortfarande paketet i sina händer.

”Har ni långt att gå hem?” frågade Philip. ”Det är några kvarter bort härifrån.” ”Det är ett ganska tungt paket och jag är ledig idag. Vill ni kan jag hjälpa er att bära hem paketet.” Philip visste inte då varför han erbjöd sig att hjälpa en främmande människa på det här sättet. Han hade ledigt och hade tänkt julhandla. Men den här mannen utstrålade någon slags tyst auktoritet som på något sätt fått grepp om honom. ”Du kör heller inte bil?” ”Nej, inte idag.” När de kom ut på gatan hade det börjat snöa ganska kraftigt och en kall vind drog över torget som de gick över. Philip drog upp halsduken lite högre och sköt ner hakan mot bröstet. Snön yrde i vinden och sikten hade märkbart försämrats under den tid de varit i tobaksaffären. ”Satan också”, sa mitt sällskap plötsligt. ”Vad är det?” ”Jag glömde att köpa cigarrer.” De hade hunnit gå en bit nu och han hade ingen större lust att vända om och gå tillbaka, ändå var det något som fick honom att fråga om han ville att vi skulle vända och köpa cigarrerna. ”Vill ni att vi går tillbaka?” ”Jag vore tacksam om vi kan gå tillbaka. Jag har inga kvar hemma.” När de kom in i tobaksaffären fick de vänta ett tag innan de blev expedierade. Han iakttog i smyg sin nya bekantskap. Mannen verkade försjunken i sina egna tankar där han stod bredvid Philip och väntade. Han var lätt böjd av ålder, men hållningen var ändå rak och det fanns något orubbligt i hans gestalt. Man kunde ana en trötthet och en antydan till livsleda som möjligen kunde tolkas som sorg i hans ansiktsuttryck. Philip blev plötsligt nyfiken. Vem var den här mannen och hur hade hans liv varit? Nu blev det hans tur. Han kände tydligen expediten. De hälsade på varandra på ett sätt som tydde på att de var bekanta sedan tidigare. Det verkade som han var stamkund i den här tobaksaffären. ”Hej. Hur står det till i ruskvädret?” ”Tack bra. Ge mig de vanliga cigarrerna är du snäll.”

När de kom ut på torget igen hade det slutat snöa men det blåste fortfarande hårt. De huttrade båda två när de återigen började gå över torget. På vägen till mannens bostad talade de inte många ord med varandra. Men när de nästan var framme vid huset som den gamle bodde i, tackade han Philip för hjälpen. ”Här bor jag”, sa han. De hade stannat utanför ett flerfamiljshus i den gamla, lite förnäma delen av staden. Det var ett gammalt stenhus som var både högt och brett. På flyglarna fanns två torn som reste sig några meter över det utsträckta taket. Det såg ut som om tornen inramade taket. Philip tyckte om gamla byggnader. Kanske såg den gamle mannen det. ”Ståtligt hus, eller hur?” ”Ja. Det är praktfullt.” Han tittade tyst på Philip en stund. Sedan frågade han om Philip ville följa med in på en kopp kaffe. Han tvekade lite grann. Varför skulle han låta sig bjudas på kaffe av en främmande människa? Han var visserligen ledig men han skulle också hinna köpa julklappar. Men han hade blivit nyfiken på den här mannen. Han fascinerade på något odefinierbart sätt.

3 ”Vad sen du är. Klockan är nästan sju. Har du köpt alla julklappar idag?” Han kände sig förlägen och lite dum när han tog av sig vinterjackan och satte sig på stolen som stod vid klädhängaren och började snöra upp skorna. ”Älskling, jag har inte köpt en enda julklapp.” ”Men du har ju varit borta sedan lunch! Vad har du gjort om du inte köpt julklappar?” undrade Philips hustru. Hon lät arg och förvånad, och när han skulle börja förklara vände hon sig om och gick ut i köket. ”Hej pappa!” Det var Sofia, det äldsta av barnen. Hon hade nyss fyllt elva år. Philip klappade henne på kinden. Hennes fräkniga ansikte log mot honom och han kände sig varm inombords. Vad härligt att ha en familj att komma hem till, tänkte han och för en sekund var han tillbaka i den gamle mannens lägenhet. Men han sköt snabbt bort tanken. Han var hemma nu och det var så skönt. Det slamrade ute i köket. Han måste tala med Kerstin och försöka förklara var han varit hela tiden och varför han kom hem utan några julklappar. ”Menar du att du tillbringat hela eftermiddagen och en del av kvällen med att sitta och prata med en främmande människa?” ”Ja, jag vet att det låter konstigt, men tiden flöt iväg utan att jag riktigt fattade hur lång tid jag varit där.” ”Men hur kan du prata i timtal med någon du nyss träffat och som dessutom är så mycket äldre än du själv?” Han visste inte riktigt vad han skulle svara. Kerstin hade förmodligen rätt. Det var faktiskt märkligt att han tillbringat så många timmar med en främmande människa som dessutom var i en helt annan ålder än han själv. ”Du, pappa.” Det var Sofia. Hon stod i dörren och hade lagt huvudet lite på sned. Det röda håret var fortfarande lite vått, såg han nu. Hon måste

ha duschat strax innan han kom hem. Igen fick han den där varma känslan inombords. ”Ja, raring. Vad vill du?” ”Kommer du ihåg vad jag viskade i ditt öra igår om vilken julklapp jag mest önskade mig?” Philip hann uppfatta Kerstins förebrående blick innan han svarade. Samtidigt började han känna dåligt samvete. Det som han satte mest värde på var sin familj. Hans fru och deras två barn. De betydde allt för honom. Nu hade han inte ens köpt julklappar till dem fast det var det han skulle ha gjort idag när han var ledig. ”Visst kommer jag ihåg vad du viskade, men jag kan ju inte tala om i förväg vad du kommer att få i julklapp.” ”Jamen, just det måste jag få. Snälla pappa.” Han kunde inte låta bli att le åt sin dotters ihärdighet när hon väl fått något i sitt sinne. Att säga att hon var envis var inte att överdriva. Han visste i alla fall från vem hon fått ärva det draget. ”Var är Jonas i kväll?” Chansen var inte stor att hon skulle låta sig nöja med Philips försök till byte av samtalsämne, men ibland kunde det lyckas. Och det lyckades faktiskt den här gången. ”Han ska sova över hemma hos Nils. Jag vill också sova över hos någon kompis.” ”Men Sofia, för två veckor sedan sov du över hos Kristina. Har du glömt det?” sa Kerstin. ”Jag går och tittar på TV”, sa Sofia. När Kerstin och Philip lagt sig försökte han förklara för henne varför han totalt glömt bort tiden när han varit i den gamle mannens lägenhet. ”Först var jag bara lite nyfiken på honom och hade inte tänkt stanna mer än högst en halvtimme. Bara dricka en kopp kaffe och prata lite grann för att stilla min nyfikenhet. Men vi kom snabbt in på existentiella frågor och sedan flöt tiden iväg bara.” Han kände att Kerstin inte riktigt kunde acceptera hans förklaring. Han låg på sidan och tittade på henne. Det ljusa håret var utfällt på lakanet under henne där hon låg på rygg och tittade upp mot taket. Hon såg vacker ut där hon låg. Inget smink i ansiktet. Men han såg att det fanns en rynka mellan ögonbrynen. Hon var fortfarande besviken över att han inte köpt en enda julklapp. Det kunde han se på henne. 13

”Det är svårt att förklara, men jag blev fascinerad och förbryllad på ett sätt som jag aldrig blivit förut av någon människa.” Hon vände sig inte mot honom när han försökte förklara. Kerstin verkade inte vilja lyssna. Förklaringen blev mer en ursäkt en än förklaring kände han. Och han förstod självklart att hon var irriterad när han slarvat bort tid, som hon tyckte, till prat istället för att köpa julklappar till barnen. Hon hade rätt. Det måste han medge. Ändå kände han sig lite besviken för att hon inte alls verkade förstå eller snarare ens ville förstå. ”Jag får väl anta att det måste ha varit ett väldigt speciellt möte och samtal och det är ju inte jul än på några dagar”, sa hon till slut. ”Det var en mycket speciell människa.” ”Ja. Vi försöker väl att sova nu.” Men Philip kunde inte somna utan låg och tänkte på hur annorlunda hans dag blivit. Inga privata ärenden uträttade på grund av ett möte med en äldre man. En märklig och gåtfull människa. Det hade varit lätt att samtala med honom. Det var nästan som om de hade känt varandra länge. I ett tidigare liv, tänkte han, fast han inte trodde på någon form av själavandring.

4 Huset hade en sådan där gammaldags hiss med ett galler framför hissdörren. Innan hissen kunde starta måste man dra det åt sidan så det täckte dörren. När hissen kommit upp på fjärde våningen där de skulle gå av måste man dra bort gallret så det gick att öppna dörren. När de kommit in i lägenheten och hängt av sig ytterkläderna visade värden in Philip i vardagsrummet och gick sedan ut i köket för att göra i ordning kaffet. Efter ett tag kom han tillbaka med en bricka där det stod en liten kaffepanna och ett brödfat. Porslinet i kaffekopparna var tunt målat med kinesiska motiv. De verkade nästan antika. ”Kan jag tända en cigarr?” frågade han. De hade druckit kaffet och hunnit bekanta sig lite med varandra. Den vanliga artighetskonversationen. Philip kände på sig att samtalet skulle fortsätta en stund till, men kanske med ett annat innehåll. Samtidigt kände han sig lite obehaglig till mods. Det var något med stämningen i lägenheten. Det gjorde att han dröjde lite med att svara. ”Jag kan öppna ett fönster och sätta mig vid det och dra några bloss bara.” ”Det blir nog ganska kallt om man öppnar ett fönster idag.” Philip kunde fortfarande inte förmå sig till att säga du till honom. Märkligt. Det här är väl den enda människa som jag sagt ni till i hela mitt liv, tänkte han. ”Jag går ut i köket och tänder cigarren där. Sitt och koppla av så länge.” Han kom tillbaka efter en kort stund och de fortsatte att prata. Det var lätt att prata med den gamle mannen. Men jag måste bryta upp snart, tänkte Philip efter att ha sneglat på klockan och sett att han varit där i nästan en timme. Vart hade den tiden tagit vägen? Nyfikenhet och en begynnande fascination höll honom ändå kvar. Uppenbarligen levde mannen själv i lägenheten. Han verkade vara

en ensam människa. Det intrycket hade han redan fått när han bad Philip hålla postpaketet. Han bestämde sig för att fråga mannen om denne hade några närstående. ”Ursäkta att jag frågar, men har ni några barn?” Han tittade länge på honom innan han svarade. ”Nej, inga barn.” ”Det var tråkigt att höra.” ”Tack. Min hustru och jag fick inga barn. Hon är död sedan ganska många år tillbaka. Hennes namn var Astrid.” När han nämnde sin hustrus namn tittade han upp mot ett stort guldpläterat väggur som satt på väggen mitt emot där vi satt. Philip såg pendeln sakta slå fram och tillbaka genom det lilla glasfönstret på urets nederdel. Han rös plötsligt till. ”Är det kallt där vi sitter?” frågade hans värd. ”Nej, det är bra med mig. Det är en vacker klocka som hänger på väggen där.” Han tittade länge på Philip. Det fanns något outgrundligt i hans ögon. De satt ganska nära varandra, det var bara ett litet runt bord i vackert mörkbrunt trä där kaffekopparna stod som skilde dem åt. ”Tror du döda föremål kan vara bärare av budskap?” Philip blev överraskad av frågan och illa berörd. Den kändes kuslig. Han bestämde sig för att försöka byta samtalsämne. Samtidigt blev han ännu mer nyfiken på den här mannen. ”Jag vet inte vad jag tror. Är det en gammal klocka?” ”Det är ett 1700-talsur. Tillverkat i Tyskland och har varit i en adlig familjs ägo. Jag köpte det på en auktion i Bremen strax efter andra världskrigets slut.” ”Var det mycket förstört efter kriget i Bremen?” ”Just Bremen skonades delvis vad jag minns, men i andra delar av Tyskland var det fruktansvärd förödelse.” Philip kunde fortfarande inte förmå sig till att säga du till honom. På samma gång tänkte han att han inte kunde fortsätta nia honom. Det skulle kännas löjligt och lite fegt. Men det kändes som om den gamle mannen som satt mitt emot honom behövde ge sin tillåtelse att säga du till honom. Först då skulle det bli bekvämt att göra det. Vilken märklig människa, tänkte han. ”Jag reste ganska mycket på den tiden”, sa mannen för sig själv.

”Jag måste snart bryta upp. Jag har ledigt idag och tänkte köpa julklappar till familjen.” ”Sitt en stund till är du snäll. Vill du ha mer kaffe?” Philip tvekade. Han ville gå därifrån och samtidigt ville han vara kvar och fortsätta samtalet. ”En halv kopp bara. Sedan måste jag gå.” Den gamle reste sig upp och gick ut i köket. Philip hörde hur det slamrade lite därifrån. Efter en stund kom han tillbaka med kaffepannan. Det var en liten kanna av metall som såg ut att vara silver och med gravyr på sidorna. Det rykte lite ur den korta pipen. Kaffet var nygjort. Han hade bryggt nytt kaffe. Konstigt att jag inte lade märke till hur speciell kaffekannan var första gången han kom med den, tänkte Philip. Det är inte varje dag man serveras kaffe från en kanna av silver. ”Du är ledig idag. Men vad arbetar du med?” ”Jag är lärare i sociologi vid universitetet.” ”Vetenskapen om sociala beteenden och gruppbildningar.” ”Det är en korrekt definition”, svarade Philip. ”Beteendemönster och grupper av individer är starka krafter.” ”Ja, och beteenden grundas tidigt under uppväxtåren och varar ibland livet ut.” ”Tror du människans tillvaro är deterministisk, att våra beteenden är förutbestämda, med tanke på det du nyss sa?” ”Du menar om en människas liv är förutbestämt beroende på hennes uppväxt och grupptillhörighet?” ”Ja, så att människor kommer i situationer i livet där en del val blir oundvikliga.” ”Om det skulle vara så, finns det ingen frihet alls för oss människor.” ”Tror du den friheten finns då?” ”Jag vill gärna tro att vi har ett val i de flesta situationer. Livet skulle bli outhärdligt om vi inte kunde påverka det genom de val vi gör.” ”Vi kommer inte undan vårt ansvar då. Det blir ju slutsatsen om vi är fria att välja.” ”Det blir konsekvensen. Sedan kan man diskutera hur stor vår frihet är att välja.” ”Du menar vilka möjligheter det finns att förverkliga de val vi gör.”

”Känner du till existentialismen och de författare som räknas som existentialister?” Äntligen kunde han förmå sig till att säga du till sin värd. Vilken märklig diskussion med en för honom helt främmande människa? Han kände hur hans intresse för livsfrågor hade väckts. Det var så intressant och oväntat att plötsligt få tillfälle att diskutera med någon som tycktes ta en grundläggande livsfråga på ett så stort allvar. ”Du menar sådana som Kirkegaard och Sartre?” ”Ja, Sartre menar att vi alltid har ett val i alla situationer. Vi kan inte välja vad som helst om vi är realistiska. En del saker är omöjliga att förverkliga även om vi väljer att försöka, men i varje situation livet ställer oss i kan vi välja någon form av handlingsväg eller åtminstone välja ett förhållningssätt.” ”Jag är inte säker på att jag håller med dig. Det kan finnas situationer där en människa ställs inför ett oundvikligt val.” ”Vad tänker du på för slags situationer?” Han svarade inte utan satt tyst försjunken i sina egna tankar. Det fanns en smärtsam sorgsenhet i den gamle mannens ögon när han lyfte blicken mot Philip. ”Du är mycket intressant och lätt att tala med.” På något märkligt sätt dog deras resonemang efter hans tystnad. Och de bytte nästan omärkligt samtalsämne. Det var som om samtalet skulle ha vidrört något farligt och känsligt. Tiden gick fort. Utanför lägenhetens fönster hade det blivit mörkt. Philip tittade på klockan. ”Det har varit en intressant och givande eftermiddag men nu måste jag gå.” De reste på sig och gick mot hallen där Philips jacka hängde. Efter att han tagit på sig jackan hade mannen frågat om Philip ville hälsa på honom efter jul. De kom överens om att Philip skulle ringa efter trettonhelgen. När han kom ut på gatan tog han upp mobiltelefonen. Den var avstängd. Det var konstigt. Den brukade alltid vara påslagen...

Det förflutnas skuggor är en psykologisk thriller om passion, kärlek, makt och otrohet. Vi får följa universitetsläraren Philip genom de mest omvälvande dagarna i hans liv. Genom en ny bekantskap dras han in i en skuggvärld han aldrig vetat om. Skuggor från det kalla krigets dagar letar sig in i Philips liv och hotad till livet tar han upp kampen mot ondskan som hotar hans hela existens. Boken har olika dimensioner; från det storpolitiska och livsfilosofiska till det nära känslomässiga där ny kärlek uppstår men hotas av anonyma hänsynslösa krafter. Författaren är präst i Svenska kyrkan. Tidigare har han arbetat på järnbruk, som väktare och som lärare. ”Det förflutnas skuggor” är Ingemar Anderssons debut som skönlitterär författare.