Kvinnan som st al mitt liv Översättning Katarina Jansson
Av Marian Keyes har tidigare utgivits: Vattenmelonen, 1998 En oväntad semester, 1999 När Lucy Sullivan skulle gifta sig, 2000 Sista chansen, 2001 Under täcket, 2002 Sushi för nybörjare, 2002 Änglar, 2003 Å andra sidan, 2004 Tankar från sängkanten, 2006 Är det någon där?, 2007 En förtjusande man, 2009 Oväntat besök på Star Street, 2010 Hemligheten på Mercy Close, 2012 Familjen Walsh A–Ö, 2013
isbn 978-91-1-306436-9 © 2014 Marian Keyes Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: The woman who stole my life Översättning: Katarina Jansson Omslag: Emma Bishop/Jens Öhrström Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Får jag bara klargöra en grej här? Vad ni än har hört sägas – och ni har förmodligen hört en hel del – så är jag inte alls någon fullskalig KarmaFörnekare. Karma finns kanske eller kanske inte, hur i hela friden skulle jag kunna veta något om den saken? Jag försöker bara berätta min version av det som hände. Men om Karma nu finns så måste man erkänna att den har en ypperlig pr-apparat. Alla känner väl till upplägget: Karma har en gigantisk räkenskapsbok någonstans uppe i himlen och noterar varenda liten god gärning som varje människa gör, och vid något senare tillfälle – alltid en tidpunkt enväldigt vald av Karma själv, för Karma är slipad av sig och avslöjar aldrig sina drag i förväg – kommer Karma att belöna den goda gärningen. Kanske med ränta, till och med. Därför tror vi att om vi lämnar ett bidrag när en grupp ungdomar ger sig ut på bergsklättring för att samla ihop pengar till traktens hospice eller om vi byter blöja på ett syskonbarn när vi hellre skulle hugga oss med kniv i huvudet, så kommer något bra i retur till oss någon gång i framtiden. Och när något bra väl händer, då tänker vi genast att Aha, det är min gamla kompis Karma som belönar mig för min tidigare goda gärning. ”Wow, tack så mycket, Karma!” Karma har alltså en meritlista lång som Amazonfloden, när jag i själva verket misstänker att allt Karma har gjort är den konceptuella motsvarigheten till att sitta och slöa framför Sky Sports i bara kalsingarna. Låt oss kasta ett getöga på Karma ”in action”. En dag för fyra och ett halvt år sedan var jag ute i min bil (en billigbetonad Hyundai suv). Jag färdades ostört framåt i en stadig trafikström, men längre bort kunde jag se en bil som försökte svänga ut från en sidogata. Och ett par saker sa mig att den här killen hade försökt att svänga ut från den där sidogatan ett bra tag. Faktum a) killen satt lutad över ratten på ett 5
sätt som antydde uppgivet vädjande frustration. Faktum b) hans bil var en Range Rover, och enbart på grund av att hans bil var en Range Rover skulle alla förstås tänka att Haha, bara se på honom, den där store, självgode Range Rover-ägaren, honom tänker jag då inte släppa fram. Så jag tänkte också att Haha, bara se på honom, den där store, självgode Range Rover-ägaren, honom tänker jag då inte släppa fram. Men sedan tänkte jag – och allt det här hände snabbt, för jag färdades som sagt ostört framåt i en stadig trafikström – sedan tänkte jag Fast nej, förresten, jag släpper fram honom, det måste ju innebära – och följ med noga nu! – det måste ju innebära god karma. Så jag saktade ner och signalerade med blinkersen för att visa den store, självgode Range Rover-ägaren att det var fritt fram att svänga ut, och han åstadkom ett trött leende och började rulla framåt och jag kände redan värmen från min goda gärning sprida sig inombords och undrade lite förstrött vilken sorts underbar kosmisk kompensation jag skulle få, när bilen bakom mig, som aldrig någonsin hade trott att jag skulle sakta ner för att släppa fram Range Rovern – eftersom det ju var en Range Rover – plöjer rakt in i min bil bakifrån och pressar mig framåt med sådan kraft att jag kanar rakt in i sidan på Range Rovern (den tekniska termen för den sortens krockar är ”trippelolycka”) och plötsligt var en sådan där beryktad trekant i full gång, med bilar som kärlekspartners. Inte för att det var fråga om kärlek i vårt fall, förstås. Långt därifrån. För mig skedde allt i slow motion. I samma sekund som bilen bakom började knyckla ihop sig mot min stannade tiden nästan helt. Jag kände hur däcken rullade på där under mig, de bara fortsatte utan att jag kunde göra något, och jag stirrade killen i Range Rovern rakt i ögonen – våra blickar var som fastlåsta vid varandra i ren fasa, förenade av den säreget intima insikten att vi var på väg att göra varandra fysiskt illa och omöjligt kunde förhindra det. Sedan kom den förskräckliga verkligheten då min bil slutligen slog in i hans – ljudet av metall som förvreds och glas som splittrades och den skelettomskakande, våldsamma stöten … … som följdes av stillhet. Bara en sekund, men en sekund som varade väldigt länge. Lamslagna och chockade iakttog killen och jag varandra. Han befann sig bara några centimeter ifrån mig – kollisionen hade fått oss att rotera så att våra bilar hamnat nästan sida vid sida. Hans sidoruta 6
var krossad och små glasbitar glittrade i hans hår och återspeglade ett silverfärgat ljus som gick i samma nyans som hans ögon. Han såg ännu mer uppgiven ut än när han hade väntat på att få släppas in från sidogatan. Lever du? frågade jag i tankarna. Ja, svarade han. Du med? Ja. Min passagerardörr slets upp och förtrollningen bröts. ”Gick det bra?” var det någon som frågade. ”Kan du ta dig ut?” Med darriga armar och ben ålade jag mig över till den öppna dörren, och när jag väl var ute och stod lutad mot en husvägg fick jag se att Range Rover-killen också hade kommit loss. Med omtöcknad lättnad noterade jag att han kunde gå för egen maskin, så om han hade några skador måste de vara smärre. Från ingenstans kastade sig en liten man plötsligt fram mot mig. ”Vad i helvete håller du på med? Det där är ju en fabriksny Range Rover!” gastade han gällt. Det var föraren i den tredje bilen, han som hade orsakat olyckan. ”Det här kommer att kosta mig en förmögenhet. Det där är ju en ny bil! Han har inte ens fått nummerskyltar på den än!” ”… men jag …” Range Rover-killen klev fram och sa: ”Sluta. Lugna ner dig. Sluta.” ”Men det är ju en fabriksny bil!” ”Att skrika så där kommer inte att förändra nåt.” Gastandet avtog och jag vände mig till Range Rover-killen: ”Jag ville bara göra en god gärning och släppa fram dig.” ”Ingen fara.” Men jag insåg plötsligt att han var extremt arg och på sekunden visste jag precis vad han gick för – han var en typisk sådan där snygg-och-bortskämd-kille, han med sin dyra bil och sin välskurna rock och sin förvissning om att livet skulle behandla honom väl. ”Ingen kom till skada, åtminstone”, sa jag. Range Rover-killen torkade lite blod från pannan. ”Visst. Ingen kom till skada, åtminstone.” ”Jag menade typ inte allvarligt …” ”Jag vet.” Han suckade. ”Gick det bra med dig?” ”Utmärkt”, sa jag stelt. Jag ville inte ha hans omtanke. ”Förlåt om jag lät lite … du vet. Det har varit en jobbig dag.” 7
”Jaha.” Runt oss rådde kaos. Trafiken i bägge riktningarna hade blivit stående, ”hjälpsamma” förbipasserande ställde upp med motsägande ögonvittnesskildringar och den gastande mannen började gasta igen. En vänlig själ ledde mig fram till en trappa att sitta på medan vi väntade på polisen och en annan vänlig själ gav mig en påse karameller. ”Bra för blodsockret”, sa hon. ”Du har fått en chock.” Polisen infann sig mycket snabbt, började leda om trafiken och tog folks vittnesuppgifter. Gastande Mannen gastade en massa och hötte hela tiden med fingret åt mitt håll och Range Rover-killen pratade lugnande och jag iakttog dem båda två som om jag hade sett på en film. Där står min bil, tänkte jag dimmigt. Totalsabbad. Färdig för skroten. Det var rena undret att jag hade kommit ut ur den i ett stycke. Olyckan var Gastande Mannens fel och hans försäkringsbolag skulle tvingas hosta upp, men jag skulle inte få så det räckte till en ny bil eftersom försäkringsbolag alltid betalade ut för lite. Ryan skulle förstås bli vansinnig – trots hans framgångar vacklade vi ständigt på ruinens brant – men det fick jag oroa mig för senare. För ögonblicket kändes det bra att bara sitta på det här trappsteget och äta karameller. Men vänta lite! Range Rover-killen började visst röra på sig. Han kom stegande fram mot mig så att den oknäppta överrocken fladdrade. ”Hur känns det nu?” frågade han. ”Jättebra.” För det gjorde det. Chock eller adrenalin eller något. ”Kan jag få ditt telefonnummer?” Jag skrattade honom rakt upp i ansiktet. ”Nej!” Vad är det för drägg som försöker ragga tjejer mitt i en trafikolycka? ”Och förresten är jag gift!” ”Åt försäkringsbolaget.” ”Jaha.” Gud. Så pinsamt, så pinsamt. ”Okej.” Så låt oss alltså begrunda de karmiska effekterna av min goda gärning: tre demolerade bilar, en skadad panna, stora mängder ilska, gastande röster, förhöjda blodtryck, ekonomiska bekymmer och en mycket djup och rodnadsframkallande förödmjukelse. Illa, illa – alltihop väldigt illa.
8
Jag
Fredag 30 maj 14:49 Vet ni, om ni råkade slänga en blick mot mitt fönster just nu skulle ni spontant tänka: ”Titta på den där tjejen. Titta hur disciplinerat hon sitter vid sitt skrivbord, rak i ryggen. Titta hur nitiskt hon har händerna placerade över tangentbordet. Det syns lång väg att hon är flitig som få. Fast vänta lite nu … Är det inte Stella Sweeney? Tillbaka på Irland igen? Och i gång med en ny bok? Jag som har hört att hon är totalt slut!” Jo, jag är Stella Sweeney. Jo, jag är (till min stora besvikelse, men det går vi inte in på nu) tillbaka på Irland igen. Jo, jag är igång med en ny bok. Jo, jag är totalt slut. Men jag kommer inte att vara totalt slut länge till. Nej, minsann. För jag jobbar på. Ni behöver ju bara titta på mig här vid skrivbordet. Jajamensan, jag jobbar på! … eller egentligen inte. Att se ut som om man jobbar på är inte riktigt detsamma som att verkligen jobba på. Jag har inte skrivit ett enda ord. Jag kan inte komma på någonting alls. Men ett litet leende leker på mina läppar ändå. Ifall ni nu verkligen skulle kika in. Att vara en känd person har den effekten. Man måste hela tiden se ut att le och verka trevlig, annars kommer folk att säga: ”Berömmelsen steg henne åt huvudet. Inte för att hon var nåt charmtroll tidigare heller.” Jag inser att jag måste skaffa gardiner. Den där leende-på-läpparna-grejen kommer jag inte att klara av i längden. Ansiktet värker redan och jag har bara suttit här i femton minuter. Eller tolv, snarare. Vad sakta tiden går! Jag skriver ett ord. ”Skit.” Det har jag förstås ingen nytta av, men det känns ändå bra att skriva något. 11
”Börja om från början”, hade Phyllis uppmanat mig den där hemska dagen på hennes kontor i New York för två månader sedan. ”Ta med en presentation. Påminn folk om vem du är.” ”Har de redan hunnit glömma det?” ”Alla gånger.” Jag hade aldrig tyckt om Phyllis – hon var en skräckinjagande liten bulldogg. Men det var förstås inte meningen att jag skulle tycka om henne – hon var min litterära agent, inte min bästis. Första gången jag träffade henne viftade hon med min bok och sa: ”Den här kan vi komma långt med. Gå ner fem kilo bara så har du en litterär agent sen.” Jag slutade med kolhydrater och gick ner två och ett halvt av de stipulerade fem kilona, och sedan följde en förhandlingssession där hon lät sig övertalas att godta tre och ett halvt kilos slutlig viktminskning mot att jag hade formande underkläder varje gång jag medverkade i tv. Och Phyllis hade rätt: vi kom verkligen långt med den boken. Långt upp mot höjderna, sedan långt bort i sidled, sedan långt ut i periferin. Så långt ut i periferin att jag nu alltså sitter här vid ett skrivbord i mitt lilla hus i Dublinförorten Ferrytown – som jag trodde att jag hade undsluppit för all framtid – och försöker få ihop en bok till. Okej, då skriver jag väl min presentation. Namn: Stella Sweeney. Ålder: fyrtioett år och tre månader. Längd: medel. Hår: långt, lockigt och blondaktigt. Livet den senaste tiden: dramatiskt. Nej, det där duger inte. Det är för avskalat. Det måste vara mer avspänt, mer lyriskt. Jag får försöka igen. Hej på er! Stella Sweeney här. Slanka, trettioåttaåriga Stella Sweeney. Jag vet ju att ni inte behöver bli påminda om vem jag är, men ändå – det var alltså jag som skrev den inspirerande internationella bestsellern En blinkning i taget. Jag var med i pratshower och allting. De lät mig slita hund på mängder av bokturnéer där vi betade av trettiofyra amerikanska städer i rad (om man räknar Minneapolis och St Paul som två skilda orter). Jag flög med privatplan (en 12
gång). Allt var underbart, absolut underbart, utom bitarna som var hemska. Jag levde ut mina drömmar, vill jag lova! Utom när jag inte gjorde det, då … Men lyckohjulet har snurrat sedan dess och nu befinner jag mig i väldigt annorlunda, mer prövande omständigheter. Att anpassa sig till denna senaste ödets nyck har varit plågsamt, men slutligen också mycket givande. Inspirerad av mina nya insikter, för att inte tala om det faktum att jag är luspank … Nej, inte så smart att nämna luspankheten, bäst att skippa det. Jag håller ner delete-tangenten tills alla anspelningar på pengar är borta, och börjar sedan skriva igen. Inspirerad av mina nya insikter försöker jag skapa en andra bok. Jag vet inte alls vad den ska handla om, men ifall jag bara slänger iväg så många ord att hela skärmen fylls hoppas jag snart kunna sno ihop något. Något som är ännu mer inspirerande än En blink ning i taget! Det blir bra. Det duger utmärkt. Okej, den där näst sista meningen kanske behöver hyfsas till lite grann, men i allt väsentligt har jag gjort en lyckad start. Starkt jobbat av mig. Som belöning ska jag unna mig en hastig blick på Twitter … … otroligt att tre timmar bara kan vissla förbi så där. Jag återvänder från min Twitterutflykt och känner mig lite omtumlad när jag upptäcker att jag fortfarande sitter vid skrivbordet i det minimala ”arbetsrummet” (det vill säga gästrummet) i mitt gamla hus i Ferrytown. Där borta i Twitterlandet pratade vi på av bara den om att sommaren äntligen är här. Varenda gång det verkade som om samtalet var på väg att ebba ut tillkom någon ny deltagare och fick fart på det igen. Vi diskuterade fusksolbrännor, romansallat, pinsamma fötter … Det var helt jäkla fantastiskt. fantastiskt!!! Jag mår oslagbart bra! Jag minns att jag läste någonstans att kemikalierna som hjärnan utlöser i samband med en längre Twittersession påminner om effekten av kokain. Så kommer jag abrupt ner på jorden igen och står öga mot öga med koksfria fakta: jag har bara skrivit en ynka presentation idag. Det räcker inte. 13
Men nu ska jag arbeta. Jag ska, jag ska, jag ska. Annars blir jag tvungen att bestraffa mig själv genom att ta bort internetanslutningen från den här datorn … Fast är det Jeffrey jag hör? Det är det! Han stegar in, smäller igen ytterdörren och slänger sin hemska yogamatta på hallgolvet. Jag kan känna varenda liten rörelse den mattan gör och är alltid medveten om den, så där som man är när man hatar något. Och den hatar mig tillbaka. Det är som om vi befinner oss i krig om Jeffrey. Jag hoppar upp för att säga hej, trots att Jeffrey hatar mig nästan lika mycket som hans yogamatta gör. Han har hatat mig i evigheter nu. Fem år ungefär, typ från den sekund han fyllde tretton. Jag trodde det var tjejer som skulle vara tonårsterroristerna och att killar bara blev stumma tonåren igenom. Men Betsy var inte alls så förfärlig, medan Jeffrey har varit full av … ja … vånda. I rättvisans namn ska sägas att med mig som mamma har hans liv verkligen varit en bergochdalbana, och detta i så hög grad att han vid femton års ålder bad att få bli bortadopterad. Hursomhelst är jag stormförtjust över att kunna sluta låtsas arbeta ett slag och skyndar nerför trappan. ”Raring!” Jag försöker bete mig som om det inte existerar någon fientlighet mellan oss. Där är han: en och åttio lång, tunn som en piprensare och med ett adamsäpple stort som en muffins. Han ser precis ut som hans pappa gjorde i samma ålder. Just idag kan jag förnimma lite extra fiendskap från honom. ”Vad är det?” frågar jag. Utan att se på mig säger han: ”Klipp håret.” ”Varför det?” ”Bara gör det. Du är för gammal för att ha det så långt.” ”Men hur är det fatt?” ”Bakifrån ser du … annorlunda ut.” Jag lirkar ur honom hela historien. Det visar sig att han under förmiddagen var nere i förortens ”centrum” med en av sina yogakompisar. Utanför lågprisbutiken hade kompisen fått syn på mig bakifrån och kommit med uppskattande läten, och mellan blodlösa läppar hade Jeffrey pressat fram orden: ”Det där är min mamma. Hon är fyrtioett år och tre månader.” Jag drar slutsatsen att båda två fann upplevelsen djupt skakande. 14
Jag borde kanske bli smickrad, men grejen är att jag faktiskt vet att bakifrån ser jag inte alls så tokig ut. Framsidan är en annan historia. Jag har en sådan där konstig kroppsform som gör att varje nytt kilo syns direkt på magen. Redan som tonåring, när alla andra bara oroade sig till vanvett över storleken på rumpa och lår, höll jag alltid ett ängsligt öga fixerat på midjepartiet. Jag visste att det hade kapacitet att göra myteri och mitt liv har varit en enda lång kamp för att försöka behålla herraväldet. Jeffrey låter en påse nyinköpta paprikor dingla framför mig med något som bara kan kallas aggression. (”Han viftade hotfullt med en påse paprikamix, herr domare.”) Jag suckar inombords. Jag vet ju vad som väntar nu. Han vill laga maten. Igen. Detta är en tämligen ny företeelse, och trots alla bevis på motsatsen anser Jeffrey själv att han är en lysande kock. Under sökandet efter sin nisch här i livet rör han ihop skrattretande omaka ingredienser och tvingar sedan mig att äta resultatet. Kanin- och mangostuvning var vad vi kalasade på igår. ”Jag fixar middagen idag.” Han spänner ögonen i mig och väntar på mina tårar. ”Strålande”, säger jag glättigt. Det betyder att maten är färdig någon gång runt midnatt. Men som tur är har jag ett hemligt förråd av kakor med choklad- och apelsinsmak i sovrummet, så väl tilltaget att det täcker nästan en hel vägg.
19:41
Jag tassar in i köket och får se Jeffrey stå orörlig och stirra begrundande på en burk ananas som om den vore ett schackbräde och han en stormästare som tänker ut nästa drag. ”Hm, Jeffrey …?” ”Jag försöker koncentrera mig”, säger han tonlöst. ”Eller försökte, snarare.” ”Hinner jag hem till mamma och pappa en sväng före middagen?” Märkte ni finessen där? Jag sa inte bara: ”När får jag middag idag?” Jag såg till att det inte handlade om mig själv utan om hans mormor och morfar, något som förhoppningsvis kan blidka hans harmsna hjärta. ”Jag vet inte.” ”Jag blir bara borta i nån timme.” 15
”Då hinner maten bli klar.” Det hinner den inte alls. Han håller mig fången. Jag måste konfrontera den här passivt aggressiva krigföringen förr eller senare, men just nu känner jag mig så beklämd av min meningslösa dag och mitt meningslösa liv att jag inte klarar det. ”Okej …” ”Och kom inte in hit när jag försöker arbeta, tack.” Jag går tillbaka uppför trappan och önskar att jag kunde twittra ”#arbeta #ihelveteheller”, men en del av hans kompisar följer mig på Twitter. Så fort jag skickar en tweet blir folk dessutom påminda om att jag är totalt slut numera och att det är hög tid att sluta följa mig. Det är ett påtagligt, mätbart faktum som jag testar ibland, om jag nu inte redan skulle känna mig som en tillräckligt stor förlorare. I ärlighetens namn var jag aldrig någon Lady Gaga med alla hennes miljoners miljarder följare, men med mina egna blygsamma mått mätt var jag ändå en Twitterpersonlighet en gång i tiden. Förvägrad den chansen att ge utlopp för min dysterhet plockar jag ut en av byggstenarna i muren med kakpaket och lägger mig på sängen och äter många små runda skapelser av choklad-och-apelsin-njutning. Så många att jag inte kan ange antalet, eftersom jag fattade ett medvetet beslut att inte räkna. Åtskilliga, dock. Det kan jag försäkra. Imorgon ska det bli andra bullar, intalar jag mig själv. Imorgon måste det bli andra bullar. Det ska bli en massa skrivande och en massa produktivitet och inga kakor. Jag kommer inte längre att vara en kvinna som ligger på sängen med hela bröstet täckt av kaksmulor. En och en halv timme senare, när jag dock fortfarande är en middagslös kvinna, hör jag en bildörr smälla igen och känner hur någon skyndar fram längs vår lilla trädgårdsgång. I det här fuskbygget kan man inte bara höra utan faktiskt känna allt som händer inom femtio meters radie. ”Pappa kommer.” Det finns en viss oro i Jeffreys röst. ”Han ser lite rubbad ut.” Dörrklockan börjar ringa hysteriskt. Jag skyndar nerför trappan och öppnar dörren och där står Ryan. Jeffrey hade rätt: han ser verkligen lite rubbad ut. Han tränger sig förbi mig och in i hallen, och med en inlevelse som gränsar till det maniska säger han: ”Stella, Jeffrey, jag har fantastiska nyheter!” 16
Låt mig berätta lite om min exman Ryan. Själv skulle han kanske uttrycka vissa saker annorlunda och det får han gärna göra, men eftersom det här är min historia är det min version ni får. Vi träffades när jag var sjutton och han var arton och drömde om att bli konstnär. Eftersom han var väldigt bra på att rita hundar och eftersom jag inte visste något om konst så tyckte jag att han var otroligt begåvad. Han kom in på en konstskola där han – till vår samfällda bestörtning – inte visade några tecken alls på att vara sin generations stora geni. Vi brukade sitta uppe och prata till sent på nätterna och han berättade på vilka olika sätt hans handledare var idioter och jag smekte hans händer och höll med honom. Efter fyra år tog han examen med medelmåttiga betyg och började leva på att måla. Men ingen köpte hans tavlor, så han bestämde sig för att målarkonsten var passé. Han prövade på lite olika uttrycksformer – film, graffiti, döda undulater i formalin – men ett år gick och inget ville lyckas. Som en i grunden praktisk människa insåg Ryan faktum: han trivdes inte med att vara konstant utfattig. Han var inte gjord för den där svälta-i-vindskupan-grejen som verkar vara de flesta konstnärers beprövade specialknep. Dessutom hade han införskaffat en fru (undertecknad) och en liten dotter vid namn Betsy. Han måste hitta ett jobb. Fast inte vilket simpelt jobb som helst. Han var ju trots allt konstnär. Ungefär samtidigt råkade min pappas glamorösa syster, min faster Jeanette, håva in lite pengar och bestämde sig för att använda dem på något hon hade önskat sig ända sedan barndomen: ett underskönt badrum. Hon ville ha något som var – och detta sades med en luftig handviftning – ”sagolikt”. Jeanettes stackars man, farbror Peter, som hade tillbringat de senaste nitton åren med att desperat försöka trolla fram den glamour Jeanette så uppenbart suktade efter, frågade: ”Sagolikt på vilket sätt?” Men det kunde Jeanette inte riktigt svara på. ”Bara liksom … sagolikt.” Peter upplevde ett förfärande ögonblick (detta erkände han senare för min pappa) när han trodde att han tvärt skulle börja storgråta och aldrig kunna sluta. Men så räddades han från denna förödmjukelse av en plötslig snilleblixt. ”Vi kunde kanske be Stella prata med Ryan?” sa han. ”Han är ju konstnärlig av sig.” Ryan blev förnärmad över att ens bli påtänkt för ett så banalt projekt och bad mig hälsa faster Jeanette att hon kunde dra åt helsike, att han var 17
konstnär och att konstnärer inte ”brände sin begåvning” på att lista ut bästa platsen för handfat. Men jag avskyr konfrontationer och var rädd att orsaka en spricka i familjen, så jag uttryckte Ryans vägran i mer vaga termer. Så vaga att en rejäl bunt badrumsbroschyrer lämnades av hemma hos oss för Ryan att studera. De låg på vårt lilla köksbord i mer än en vecka. Då och då tog jag upp en och sa: ”Åh, det där var ju jättefint ” eller ”Titta bara! Vilken fiffig lösning.” Ni förstår, det var jag som höll vår lilla familjs näsa över vattenytan genom att jobba på skönhetssalong, och jag skulle verkligen ha uppskattat om Ryan kunnat bidra med lite pengar, han också. Men Ryan vägrade nappa. Ända tills han en kväll började bläddra i broschyrerna och plötsligt blev entusiastisk. Han tog en penna och lite millimeterpapper och på nolltid var han helhjärtat uppe i arbetet. ”Jaså, hon vill att det ska vara sagolikt?” mumlade han. ”Då ska jag minsann ge henne sagolikt så det räcker och blir över.” De följande dagarna och veckorna jobbade han på med skisser, han tillbringade timmar med att finkamma annonstidningarna (detta var före Ebay) och han hoppade ibland upp ur sängen mitt i natten när hans konstnärshjärna bubblade över av kreativa uppslag. Ryktet om Ryans flit spred sig i familjen och folk var imponerade. Min pappa, som aldrig hade haft några högre tankar om honom, började motvilligt ändra åsikt. Han slutade säga: ”Haha, Ryan Sweeney en konstnär? En konstig en, snarare!” Resultatet blev – och detta var alla eniga om, till och med pappa med sin skeptiska arbetarklassattityd – verkligen sagolikt: Ryan hade skapat ett Studio 54 i miniatyr. Eftersom han var född i Dublin år 1972 hade han aldrig haft äran att få besöka den ikoniska nattklubben, så han fick basera det hela på fotografier och muntliga skildringar. Han skrev till och med till Bianca Jagger. (Hon svarade inte, men det visar ändå hur långt han var beredd att gå.) Så fort man satte foten i badrummet började golvplattor lysa och Donna Summers ”Love to love you baby” sparkade igång på låg volym. Allt naturligt ljus var eliminerat och ersatt av ett atmosfäriskt gyllene skimmer. Skåpluckorna – och sådana fanns det gott om, för faster Jeanette hade en massa prylar – var överströdda med glitter. Andy Warhols Marilynporträtt hade återskapats med åttatusen pyttesmå mosaikbitar och täckte en hel vägg. 18
Badkaret var äggformat och svart. Toaletten omgavs av ett förtjusande litet svartlackat bås. Toalettbordet hade tillräckligt många glödlampor runt spegeln för att lysa upp hela Ferrytown ( Jeanette hade yrkat på just ”brutal” belysning: hon var stolt över sin talang att skickligt blanda underlagskräm med täckkräm, men det klarade hon inte i dåligt ljus). När Ryan med en sista, lätt överdriven rörelse hängde upp en liten discokula i taket visste han att mästerverket var komplett. Det kunde ha blivit trashigt, det var ynka millimetern ifrån att övergå i kitsch, men det var verkligen – i enlighet med uppdragets formulering – ”sagolikt”. Faster Jeanette skickade ut inbjudningar till släkt och vänner att närvara vid Den Högtidliga Invigningen och aftonens klädsel skulle vara Disco. Som ett litet skämt köpte Ryan en påse bockhornsklöver på hälsokostbutiken i Ferrytown och hackade upp det i linor på det eleganta tvättstället. Det tyckte alla var hysteriskt kul. (Utom pappa. ”Det finns inget kul med droger. Inte ens låtsasdroger.”) Feststämning rådde. Alla – unga som gamla, och iförda sina mest discoaktiga kläder – trängde ihop sig och dansade på det lilla, blinkande golvet. Själv var jag förmodligen gladast av samtliga närvarande i min förtjusning över att a) en spricka i familjen hade undvikits och b) Ryan hade åstadkommit lite avlönat arbete. Jag bar ett par vida vintagebyxor från Pucci med matchande tunika, som jag hade hittat i pensionärsföreningens välgörenhetsbutik och tvättat sju gånger i rad, och mitt hår hade fått Farrah Fawcett-look av en frisörskekompis, som gjort det i utbyte mot en manikyr. ”Du ser underbar ut”, sa Ryan till mig. ”Du med”, svarade jag, hur uppåt som helst. Jag menade det också, för låt oss vara ärliga här: även den mest alldaglige karl skulle få lite ökad lyster om han helt otippat visade sig vara en tvättäkta inkomsttagare. (Inte för att Ryan var alldaglig. Om han hade tvättat håret lite oftare kunde han ha varit direkt ödesdiger.) På det stora hela var det en mycket lycklig dag. Plötsligt hade Ryan en karriär. Inte den han hade hoppats på, nej, men en som han var väldigt bra på. Han följde upp sin Studio 54-triumf genom att söka sig i helt motsatt riktning – han skapade ett badrum som var en grönskimrande, fridfull, skogsliknande retreat. Mosaiker av träd täckte tre väggar och levande ormbunkar växte längs den fjärde. Fönstret fick grönt glas och ljudspåret bestod av fågelsång. Inför den slutliga visningen för uppdragsgivaren strödde Ryan dessutom ut en massa kottar överallt. (Hans 19
ursprungliga plan hade varit att leta upp en ekorre, men trots att hans elektriker Caleb och hans plattläggare Drugi tillbringade nästan en hel förmiddag med att skaka ut nötter och ropa ”Komsi, komsi, små korrarna!” i Crone Woods hade de inte lyckats fånga någon.) Som ett brev på posten efter skogsbadrummet kom sedan projektet som gav Ryan hans första tidningsomslag: Smyckeskrinet. Det var ett underland av speglar, Swarovski-kakel och vinröda, sammetsliknande (men vattentåliga) tapeter. Skåphandtagen var av böhmisk kristall, badkaret var tillverkat av frostat glas och en ljuskrona av muranoglas hängde i taket. Soundtrack till detta (Ryans musik höll snabbt på att bli hans unika signum) var Sockerfens dans ur Nötknäpparen och varje gång man öppnade vattenkranarna började en ballerina graciöst snurra runt. Med sitt lilla betrodda team till hjälp blev Ryan Sweeney förstavalet för alla som önskade sig ett spektakulärt badrum. Han var infallsrik, samvetsgrann och våldsamt dyr. Livet lekte. Någon enstaka liten blunder inträffade – när Betsy var tre månader gammal blev jag till exempel gravid med Jeffrey. Men tack vare Ryans framgångar kunde vi köpa ett nybyggt hus med tre sovrum som var stort nog för oss alla fyra. Tiden gick. Ryan tjänade pengar, han skapade underbara badrum, och han gjorde människor – mest kvinnor – lyckliga. I slutet av varje projekt utropade Ryans uppdragsgivare: ”Du är en sann konstnär!” De menade det verkligen och det insåg Ryan, men han var fel sorts konstnär: han ville vara Damien Hirst. Han ville vara berömd och skandalomsusad, han ville att debattörerna i sena kulturprogram på tv skulle börja skrika åt varandra om honom, han ville att somliga människor skulle förklara att han var en stor bluff. Eller, det sista ville han egentligen inte. Han ville att alla skulle säga att han var ett geni. Men den bästa sortens geni framkallar alltid kontroverser, så han var beredd att stå ut med en och annan sågning. Hursomhelst var allting bra fram till den dag år 2011 när en tragedi drabbade honom. Ska vi vara petiga var tragedin egentligen min. Men konstnärer – även icke självförverkligade sådana – har en förmåga att få allt att handla om dem själva. Tragedin ifråga var av det långvariga slaget och svetsade oss inte alls samman, för livet är inte som en tv-såpa. Den slutade istället med att jag och Ryan bröt upp. Nästan omgående började oväntade, spännande saker att hända mig – vi 20
kommer till det senare. Allt ni behöver veta för ögonblicket är att Betsy, Jeffrey och jag flyttade till New York. Ryan stannade kvar i Dublin, i huset vi hade köpt som investeringsobjekt i mitten av 00-talet när alla människor på Irland band upp sin framtid i en andra bostad. ( Jag fick vårt gamla förstahem i skilsmässan. Till och med när jag bodde i en etagevåning med tio rum på Upper West Side klängde jag mig kvar vid det – jag litade aldrig riktigt på att min nya livssituation skulle hålla i längden, utan var alltid rädd att jag skulle susa tillbaka till fattigdomen som en bumerang.) Ryan hade flickvänner – när han väl började tvätta håret mer regelbundet var det aldrig någon brist på dem. Han hade sitt jobb, han hade en fin bil och han hade en motorcykel – han saknade ingenting. Ändå saknade han allt: han kände sig aldrig tillfreds. Den gnagande känslan av ofullkomlighet kunde ibland gå under jorden men återvände alltid. Och nu står han här i min hall med något vilt i blicken, medan jag och Jeffrey ängsligt iakttar honom. ”Den har kommit, den har äntligen kommit!” säger Ryan. ”Min stora konstnärliga idé!” ”Kom in”, säger jag. ”Jeffrey, sätt på vattnet.” Ryan följer efter mig in i vardagsrummet under oupphörligt babbel, han vill förklara vad det är som har hänt. ”Det började för nåt år sen …” Vi sitter mittemot varandra medan Ryan beskriver sin uppenbarelse. Något hade liksom börjat röra på sig djupt inuti honom och under loppet av ett år sakta simmat uppåt mot den medvetna delen av hjärnan. Det uppsökte honom i vaga former i hans drömmar eller under bråkdelen av en sekund mellan två tankar, och just denna eftermiddag hade hans briljanta idé slutligen nått upp till ytan. Det hade krävts närmare tjugo års knog med högklassiga italienska sanitetsprodukter för att hans geni skulle slå ut i full blom, men nu hade det äntligen skett. ”Och?” manar jag på. ”Jag kallar det Projekt Karma: Jag tänker ge bort allt jag äger och har. Precis allt. Mina cd-skivor, mina kläder, alla mina pengar. Varenda tv, vartenda risgryn, vartenda semesterfoto. Min bil, min motorcykel, mitt hus …” Jeffrey stirrar på honom med avsmak. ”Din korkade jävel.” Heder åt Jeffrey – han verkar faktiskt hata Ryan lika mycket som han hatar mig. Han är en jämställd hatare. Han kunde ha gjort som barn med 21
separerade föräldrar ibland gör – spelat ut oss mot varandra och låtsats favorisera ena eller andra parten. Men istället är det uppriktigt sagt omöjligt att avgöra vem av oss han hatar mest. ”Du kommer inte att ha nånstans att bo!” säger Jeffrey. ”Fel!” Ryans ögon glittrar (men på fel sätt, det här glittret är av den skrämmande sorten). ”Karma kommer att ta hand om mig.” ”Men om karma inte gör det, då?” Jag känner mig fruktansvärt illa till mods. Jag litar inte på karma, inte nu längre. En gång i tiden hände det mig något väldigt dåligt. Som en direkt följd av det väldigt dåliga hände det sedan något väldigt, väldigt bra. Vid den tidpunkten var jag absolut hän given i min tro på karma. Men som en direkt följd av det väldigt, väldigt bra hände det sedan något väldigt dåligt. Och sedan ytterligare något dåligt. För när varande borde det vara dags för ett uppsving i min karmacykel, men det verkar inte infinna sig. Ärligt talat har jag fått nog av allt vad karma heter. Och på ett mer praktiskt plan är jag rädd att om Ryan blir utan pengar skulle jag tvingas ge honom en del av mina, och jag har nästan inga själv. ”Jag ska bevisa att karma finns”, säger Ryan. ”Jag ska skapa Andlig Konst.” ”Kan jag få ditt hus då?” säger Jeffrey. Ryan verkar bli ställd. En sådan förfrågan hade han inte väntat sig. ”Hm … nej. Nej.” Medan han pratar blir han alltmer säker på sin sak. ”Definitivt inte. Om jag gav huset till dig kunde det se ut som om jag inte gjorde det här på allvar.” ”Kan jag få din bil?” ”Nej.” ”Kan jag få nånting?” ”Nej.” ”Tack då, jävla gubbjävel.” ”Men snälla Jeffrey”, säger jag. Ryan är så uppe i varv att han knappt märker Jeffreys förakt. ”Jag ska blogga om det, dag för dag och sekund för sekund. Det kommer att bli en konstnärlig triumf.” ”Fast jag tror att nåt i den stilen redan har gjorts.” Ett vagt minne av någonting från någonstans flimrar till i min hjärna. ”Låt bli”, säger Ryan. ”Sänk mig inte nu, Stella. Du har haft dina femton minuter i rampljuset. Låt mig få mina.” 22
”Men …” ”Nej, Stella.” Han praktiskt taget vrålar. ”Det skulle ha varit jag. Det är jag som är gjord för ära och berömmelse. Inte du – jag! Du är kvinnan som stal mitt liv!” Det här är välbekanta tongångar. Ryan för saken på tal nästan dagligen. Jeffrey knackar energiskt på sin mobil. ”Det har redan gjorts. Jag får massor av träffar. Bara lyssna på det här: ’Mannen som skänkte bort allt han ägde.’ Och här är en till: ’En miljonär i Österrike tänker ge bort alla sina pengar och ägodelar.’ ” ”Ryan”, säger jag lite försiktigt, för jag vill ogärna trigga igång en ny tirad från honom. ”Kan du möjligen vara … deprimerad?” ”Verkar jag deprimerad, kanske?” ”Du verkar helgalen.” Redan innan han hinner svara vet jag precis vad han tänker säga: ”Jag har aldrig varit mindre galen.” Mycket riktigt – Ryan kan man lita på. ”Du måste hjälpa mig, Stella”, tillägger han. ”Jag behöver publicitet.” ”Du är ju jämt med i tidningarna.” ”Inredningstidningarna, ja.” Ryan avfärdar dem med förakt. ”De är helt värdelösa. Men du har bra kontakter i vanliga medier.” ”Inte numera.” ”Jo då, det har du visst. Det finns mycket kvarvarande sympati för dig. Trots att alltihop sket sig.” ”Hur hade du tänkt tjäna pengar på det här?” undrar Jeffrey. ”Konst handlar inte om att tjäna pengar.” Jeffrey muttrar något. Jag uppfattar ordet ”tokfan”. När Ryan har åkt ser Jeffrey och jag på varandra. ”Säg nåt, då”, säger Jeffrey. ”Han kommer aldrig att genomföra det.” ”Det tror du?” ”Det tror jag.”
22.00
Jeffrey och jag sitter framför tv:n och äter vår paprika-, ananas- och korvgryta. Jag anstränger mig för att tvinga ner några tuggor – de här mid23
dagarna som Jeffrey rör ihop går att klassa som ett grymt och omänskligt straff – och Jeffrey sitter försjunken i sin mobil. Plötsligt säger han: ”Fan också!” Det är de första ord vi har utväxlat på ett tag. ”Vad är det?” ”Pappa. Han har släppt ett manifest … och …” Snabba knackningar. ”Sin första videoblogg. Och så har han börjat nedräkningen till dagen D. Den är på måndag i nästa vecka – om tio dagar.” Projekt Karma är ett faktum.
24
Namn: Stella Sweeney. Ålder: fyrtioett år och tre månader. Längd: medel. Livet den senaste tiden: dramatiskt.
E
n vanlig dag i trafiken försöker gifta hemmafrun Stella Sweeney göra en god gärning. Bilolyckan som följer kommer att förändra hennes liv. Hon träffar en temperamentsfull, stilig främling. Mötet är starten på en förvandling från en vanlig kvinna till en superstjärna. Men händelserna kommer att splittra hennes familj. Bara för att hon försökte göra en god gärning? Ska hon vara tacksam eller bitter över hur det blivit? För första gången har hon chansen att bli lycklig på riktigt. Men är hon redo för det?
Marian Keyes nya bok Kvinnan som stal mitt liv handlar om att släppa taget om sitt gamla liv och hitta ett nytt.
www.norstedts.se