Styrning på avstånd Den svenska kulturpolitiken fick sin form under det tidiga 1970-talet. Målet att motverka kommersialismens negativa verkningar kom i hög grad att symbolisera politikens inriktning. I den här boken analyseras kulturpolitikens förändring sedan dess: vad har förändrats och vad är stabilt? I boken visas att kulturpolitiken alltid har påverkats av det som har legat i tiden. Senare års strävan att stärka de kulturella näringarna liksom tilltron till idéer om mätning och styrning bär syn för sägen. Samtidigt med denna anpassning är mycket sig likt. Den institutionella ram som en gång lades fast formar också i hög grad dagens kulturpolitik.
| KULTURPOLITIK
KULTURPOLITIK
Bengt Jacobsson
Bengt Jacobsson är professor i företagsekonomi vid Södertörns högskola och har mångårig erfarenhet av att forska om reformer, styrning och förändring i offentliga organisationer.
KULTUR POLITIK S T Y R N I N G PÅ AV S TÅ N D
Kulturpolitiken är intressant i sig, men den som vill förstå förändringar i samhället har också mycket att lära från kulturpolitiken. Den strävan från politiker att inte lägga sig i utan styra på avstånd – som länge har funnits inom kulturfältet – har blivit allt vanligare även på andra håll i samhället. Boken vänder sig till studenter i kulturstudier, kulturekonomi, statsvetenskap, policystudier, organisation och förvaltning, men också till andra som är intresserade av kultur, politik och samhällsförändring. Förvaltningsakademin är en mångvetenskaplig centrumbildning vid Södertörns högskola som bedriver forskning om förvaltningen, uppdragsutbildning och som verkar för kvalificerade möten mellan forskning och praktik.
BENGT JACOBSSON
Art.nr 38378
www.studentlitteratur.se
978-91-44-09994-1_01_cover.indd 1
2014-03-13 15:39
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 38378 ISBN 978-91-44-09994-1 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock/Ruslan Kudrin Printed by Eurographic Danmark A/S, Denmark 2014
978-91-44-09994-1_book.indd 2
2014-03-12 11.16
Innehåll
Prolog i Piteå 7 K apitel 1
Kulturpolitiken 11
Varför är kulturpolitiken intressant? 14 Kulturpolitikens frågor 18 Berättelsen om kulturpolitiken 24 K apitel 2 Att sprida den goda konsten: en förhistoria (1960-tal) 29
Att stödja och sprida den goda konsten 30 Pragmatisk reformism – gradvisa förändringar 33 Den tidiga organiseringen 35 Förutsättningar för förändring 39 K apitel 3
Grundbulten: 1974 års kulturpolitik 41
Utredningens utgångspunkter och förslag 42 Planeringstänkandet och programbudgeteringen 45 Från utredningsförslag till proposition 47 Kulturpolitikens mål 50 Politisk enighet 52
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 3
3
2014-03-12 11.16
Innehåll
K apitel 4
Från 70-tal till 90-tal: på andra sidan drömmarna 57
Kulturpolitikens förverkligande 59 … eller dess förvanskning 61 Administrerad politik 63 En andra kulturpolitisk utredning, och nygamla mål 65 Stabilitet och förändring 69 K apitel 5
Regionaliseringen och regionidéernas kraft 71
Kulturen och regioners utvecklingskraft 73 Cultural planning 75 En ny kulturpolitisk dagordning 78 K apitel 6
Marknadsidéerna slår igenom 81
The Economy of Culture in Europe 82 Upplevelseindustrin 85 Kulturella och kreativa näringar 88 K apitel 7
Mätningar, management och kultur 93
Mål- och resultatstyrningen 95 Granskningssamhället 99 Styrmodellernas ändamålsenlighet 101 Den nyliberala parentesen 102 K apitel 8 2009 års kulturpolitik: nyorientering eller kontinuitet? 105
Kulturutredningens förslag 107 Propositionen Tid för kultur 108 Mot en (än) smalare kulturpolitik 114 Fyrtio år senare 118
4
978-91-44-09994-1_book.indd 4
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
2014-03-12 11.16
Innehåll
K apitel 9
Att förstå kulturpolitiken 121
Ett politikområde som alla andra 121 Politik i periferin 126 Styrningen inom kulturpolitiken 130 Politikens förskjutning 133 Europeiseringen av kulturpolitiken 136 K apitel 10
Styrning på avstånd 143
Förändrad politik 146 Politik i det fördolda 151 Frusen politik 156 Kulturpolitiken som föregångare 159
Epilog i Stockholm 163 Efterord 167 Referenser 169 Person- och sakregister 173
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 5
5
2014-03-12 11.16
978-91-44-09994-1_book.indd 6
2014-03-12 11.16
Prolog i Piteå
November 2010. Grått och kallt. På väg till en konferens i Piteå, kallad Generator. Jag hade tillsammans med några kollegor av Vetenskapsrådet fått pengar för ett forskningsprojekt om svensk kulturpolitik. Vi skulle studera hur politiken hade förändrats under de senaste decennierna, hur den hade rört sig från föreställningen om att kulturpolitiken skulle ”… motverka kommersialismens negativa verkningar” till den till synes motsatta som hävdade att kulturen skulle stödjas eftersom den skapade sysselsättning och tillväxt. Konferensen dit jag var på väg hade av arrangören beskrivits som en mötesplats för ”… alla som arbetar med utveckling av kulturella och kreativa näringar”. Det var med hjälp av dessa begrepp som näringspolitiken hade äntrat kulturfältet. Det nya fanns tydligen i Piteå, så varför inte åka dit? Generator var inte enbart namnet på konferensen utan också på den organisation som arrangerade mötet; en medlemsorganisation för regionala och kommunala aktörer som arbetade för att främja tillväxten inom kulturella och kreativa näringar. Jag visste att satsningen på kulturella och kreativa näringar hade kommit igång genom KK-stiftelsen (Stiftelsen för Kunskapsoch Kompetensutveckling) och dess inriktning mot tillväxt i små och medelstora företag inom det som hade kommit att kallas upplevelseindustrin. I samband med KK-stiftelsens initiativ hade © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 7
7
2014-03-12 11.16
Prolog i Piteå
ett antal mötesplatser skapats för kreatörer, entreprenörer inom fältet, akademi, näringsliv och offentlig sektor. Och en årlig konferens, vars upplaga detta år således var förlagd till Piteås egen ”science park”: Acusticum. Näringsminister Maud Olofsson och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade inte rest med till Norrbotten, men fanns under någon halvtimme under konferensen med på länk från Rosenbad. De betonade den vikt som regeringen fäste vid den handlingsplan för de kulturella och kreativa näringarna som hade lanserats kort därförinnan. Kulturpolitiken och näringspolitiken skulle samverka. Kulturministern avslutade med en hälsning till konferensen om att kulturen inte var tärande, utan närande. Att ministrarna fanns långt bort var en händelse som såg ut som en tanke. Det var nämligen i regionerna som det nya skulle hända, eller som det uttrycktes i konferensprogrammet: ”Utvecklingen av kulturella och kreativa näringar sker på regional nivå …”. En alternativ förklaring till att ministrarna inte fanns på plats kunde förstås vara att de inte tyckte att konferensen var tillräckligt viktig, åtminstone inte lika viktig som arrangörerna tyckte. Om man läste vidare i konferensprogrammet hänvisades till behovet av att ge de kulturella och kreativa näringarna ”… den roll och den legitimitet som motsvarar dess ekonomiska betydelse”. Nyckelverben under konferensen var sedan att sammanföra, möta och samverka. Konstnärer och kulturentreprenörer skulle ut på marknaden. Politikens uppgift var att få detta till stånd. Jag hamnade följdriktigt i diskussioner om hur bildkonstnärer skulle utforma sina affärsplaner för att locka till sig riskkapitalister, hur kulturentreprenörer skulle kunna ta bättre betalt och vad som behövdes för att de kulturella och kreativa näringarna skulle kunna fungera som motorer för regional utveckling. Många projekt redovisades, bl.a. ett som handlade om att på olika sätt få frågor om kulturella och kreativa näringar att komma in i den ordinarie 8
978-91-44-09994-1_book.indd 8
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
2014-03-12 11.16
Prolog i Piteå
regionala kulturverksamheten. Där fanns goda exempel, men en projektledare sa att man nog, när dennes projekt nu var på väg att ta slut, enbart var ”… på gränsen till genombrott” och att ”… några håller emot”. Det fanns i alla de regioner som hade varit med i projektet ett motstånd. Politikens nya inriktning verkade således inte vara välkomnad av alla. På min fråga om vilka som var skeptiska till det nya, var svaret att motståndet fanns hos dem som stod för den gamla kulturpolitiken, dvs. den där kulturen skulle ”… motverka kommersialismens negativa verkningar” och hos sådana som såg kulturen som ett värde i sig. Det fanns fortfarande, sades det, en aura kopplad till detta sätt att se på kultur som härstammade från 1970-talet. Uppenbarligen fanns det ännu ett drygt decennium in i 2000-talet spår kvar av de kulturpolitiska stigar som hade trampats upp knappa halvseklet tidigare. Jag lämnade Piteå imponerad av entusiasmen i den nya rörelsen, men också med en del frågor i bagaget. En gällde vilka det var som egentligen utgjorde rörelsen. Synbarligen bestod den mestadels av hängivna tjänstemän på kommunal och regional nivå. Till synes dramatiska förskjutningar verkade ändå ha skett i kulturpolitiken. Hur såg egentligen vägen ut från den nationella kulturpolitik som etablerades på 1970-talet, till en politik där betoningen mer verkade finnas i det regionala och lokala? Hur hade en politik som var uttalat kritisk mot kommersialismen omvandlats till en där det kommersiella var en integrerad del av politiken? Vad hade egentligen hänt med kulturpolitiken? För att förstå sådana frågor måste man uppenbarligen söka sig tillbaka i tiden.
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 9
9
2014-03-12 11.16
978-91-44-09994-1_book.indd 10
2014-03-12 11.16
K a pi t e l 3
Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
”Kulturrådets slutsats är alltså, att det behövs en ny kulturpolitik som ger: 1. mål för samhällets kulturpolitiska insatser; 2. metoder för att få till stånd en kulturverksamhet som aktivt bidrar till att förbättra samhälls miljön och verkar för jämlikhet; 3. en fördelning av ansvaret inom de statliga och kommunala områdena som garanterar full insyn i besluts fattandet åt alla berörda och riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan stat-kommun-organisationsliv; 4. större ekonomiska resurser och bättre prioriteringsmetoder.” (SOU 1972:66, sid. 162)
Utredningen Kulturrådet lämnade sitt betänkande i oktober 1972 till den då ansvarige utbildningsministern Ingvar Carlsson.1 Det var detta utredningsförslag som sedan skulle omvandlas till det som brukar kallas för 1974 års kulturpolitik.2 Utredningens förslag byggde i hög grad vidare på de idéer som länge hade dominerat, dvs. om vikten av att stödja den goda konsten och att sprida den över så stora delar av landet som möjligt. Att sprida konsten och kulturen till grupper i samhället som annars inte hade tillgång till kultur hade också kommit att ses som allt mer betydelsefullt, bl.a. som en konsekvens av sociologiska studier som visade hur snedfördelad konsumtionen av kultur var. 1 När Olof Palme hade blivit statsminister 1969 efterträddes han som utbildnings minister av Ingvar Carlsson. 2 Med 1974 års kulturpolitik avses som tidigare nämnts den syn på kulturpolitikens inriktning och avgränsning som finns i de tre propositioner som kom under första halvan av 1970-talet om den statliga kulturpolitiken: 1974:28, 1975:20 och 1975/76:135.
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 41
41
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
Utredningens utgångspunkter och förslag Utredningen Kulturrådets förslag knöt starkt an till ideal om demokrati och jämlikhet. Frågor om kultur och kulturens roll hade (vilket framgick av föregående kapitel) länge varit flitigt diskuterade, och i hög grad kunde utredningen ses som ett försök att ”… skapa en folkhemmets kulturpolitik”3. Utredningen arbetade med det som kallades ett sociologiskt kulturbegrepp, dvs. en vid syn på kulturens roll i samhället. Det övergripande målet med kulturpolitiken var att den skulle ”… medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet”. Kulturen beskrevs som en viktig del i samhällsbyggandet. Samtidigt med idéer om kulturens demokratisering fanns i utredningen idéer om en mer demokratisk kultur: kulturell jämlikhet (Ruth 2003). Människor skulle inte längre vara passiva mottagare (konsumenter) av kultur, utan aktiva och medskapande. De professionella konstnärerna skulle samspela med amatörer och fria grupper. Folkrörelseidéerna kom upp till ytan, men i en delvis ny form. Kulturpolitiken skulle skapa arenor och förutsättningar för ett rättvist och jämlikt kulturliv. Hur såg man på det som tidigare hade gjorts inom fältet? Utredningen identifierade fyra problem med de tidigare kulturpolitiska satsningarna: a) det saknades definierade mål; b) det saknades metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet; c) det saknades riktlinjer för samverkan både inom det offentliga och mellan det offentliga och organisationslivet; samt d) resurserna var otillräckliga och metoderna att prioritera bristfälliga. Utredningen var angelägen att de kulturpolitiska insatserna skulle samordnas med insatser inom andra områden. Kulturpolitiken borde, menade utredningen, ”… ses som en del av samhällets 3 Formuleringen är hämtad från en mer sentida kulturutredning (SOU 2009:16, sid. 150).
42
978-91-44-09994-1_book.indd 42
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
miljöpolitiska åtaganden i stort till vilka bl.a. förs fysisk planering, samhällsservice, landskapsvård, utbildning samt frågor rörande arbetsmiljö och fritidsmiljö” (SOU 1972:66, sid. 168). Samtidigt som utredningen på detta sätt förespråkade en vid syn på kulturens roll i samhället, var den angelägen att noga avgränsa det område där de kulturpolitiska insatserna skulle göras. Detta var nödvändigt, hävdade utredningen, om kulturpolitikens mål och medel på något meningsfullt sätt skulle kunna diskuteras. Kulturområdet utgjordes enligt utredningen av: a) de konstnärliga uttrycksformerna; b) medier för kommunikation såsom press, radio och tv; c) verksamhet för bevarande av kulturarv; samt d) en del av folkbildningsverksamheten. Varken kulturarvsfrågor eller mediefrågor fick särskilt stort utrymme i utredningens betänkande (de behandlades av andra utredningar), så det som återstod blev i hög grad en kulturpolitik inriktad mot konsten. Flera remissinstanser menade senare att avgränsningen av kulturpolitikens område hade gjorts alltför snäv. Skolöverstyrelsen menade exempelvis att det bredare ”sociologiska/etnografiska kulturbegreppet bör bestämma kulturpolitikens position i en samhällelig reformpolitik … (och) måste bli vägledande för avgränsningen av det kulturpolitiska området som då blir vidare än det av kulturrådet föreslagna”. Man kan väl konstatera (med tanke på senare tiders diskussioner inom kulturfältet) att även om många talade för en öppnare och bredare definition av vad som utgjorde kulturpolitik, var det ingen som förespråkade någon samverkan med näringspolitiken.4 I utredningen framhölls att kulturpolitiken måste ”… på ett helt annat sätt än hittills samordnas med utbildningspolitik, arbetsmark4 Däremot låg det i hela betänkandet en idé om att kulturpolitiken utgjorde en aspekt som skulle finnas i andra områden. Redan i förordet hävdades att ”… Den kulturpolitiska aspekten måste tas in i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll” (SOU 1972:66, sid. 4)
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 43
43
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
nadspolitik, socialpolitik och invandrarpolitik. Den kulturpolitiska aspekten måste tas in i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll.” (SOU 1972:66, sid. 4). De områden som sedan särskilt pekades ut som sådana där det borde ske en samverkan var ungdoms-, idrotts- och friluftsverksamhet, samhällsplanering, utbildningspolitik och socialpolitik. Framför allt var det många som talade för behovet av en ökad samverkan med utbildningen och folkbildningen.5 Utredningen var ett barn av sin tid. Grunddragen i utredningens förslag känns igen från andra sektorer av samhället vid samma tidpunkt. Målen skulle omfatta hela samhällets kulturpolitiska insatser, och omfatta kulturområdet i sin helhet, precis som den reformering av politiken som hade genomförts eller höll på att genomföras inom skolan, den högre utbildningen, arbetsmarknadspolitiken och socialpolitiken. Ett flertal nya myndigheter hade i slutet av 1960- och början av 1970-talet skapats i syfte att förverkliga de ambitioner som då fanns att planmässigt omskapa sam hället i enlighet med denna vida syn på politikens ambitioner. Att skapa en central förvaltningsmyndighet inom ett område (vilket föreslogs av utredningen) var ett sätt att skapa förutsättningar att genomföra angelägna förändringar, men också ett sätt att markera ett områdes betydelse. Det övergripande målet för kulturpolitiken var enligt utredningen att ”… kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet”. Det fanns en både kritisk och radikal grundton i skrivningarna:
5 Utredningen föreslog att det skulle inrättas ett departement för kultur-, idrotts- och ungdomsfrågor, något som dock inte alls väckte gehör hos remissinstanserna. Flera tunga sådana betonade istället kopplingen till utbildningen och folkbildningen och att frågorna därför också framgent borde finnas inom utbildningsdepartementet, vilket också sedan blev den valda handlingslinjen.
44
978-91-44-09994-1_book.indd 44
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
”… De konstnärliga uttrycksformerna kan tillsammans med massmedierna belysa samhällets sätt att fungera och därmed behovet av förändringar. Skapande verksamhet i enkla kollektiva former kan ge nya kontakt- och uttrycksmöjligheter i samspelet mellan människor. Kulturpolitiken bör bidra till att forma ett nytt och vidare välfärdsbegrepp” (SOU 1972:66, sid. 3)
Ambitionerna var att inordna kulturfrågorna i de omvandlingar som pågick i samhället i övrigt. Kulturen skulle inte längre ha en marginell betydelse, utan skulle ses som ”… en del av samhällets miljöpolitiska åtaganden i stort, till vilka bl.a. förs fysisk planering, samhällsserviceplanering, landskapsvård, utbildning samt frågor rörande arbetsmiljö och fritidsmiljö” (ibid, sid. 168).
Planeringstänkandet och programbudgeteringen En annan påtaglig idé som genomsyrade utredningens betänkande var den om planering och samhällsstyrning. 1960-talet var de stora programmens tid, för att använda Wittrock och Lindströms (1984) begrepp, och kulturpolitiken utgjorde inget undantag. Kulturutredningen var starkt influerad av planeringsidéer, framför allt de idéer om programbudgetering som under slutet av 1960-talet hade vuxit sig starka inom staten. Det sågs som viktigt att kunna utforma och presentera politiken på ett sätt som visade att den var strategisk, målinriktad och systematiserad. När utredningen i ett nyckelavsnitt diskuterade ”behovet av en ny kulturpolitik” gjorde man det på ett sätt som var helt konformt med programbudget idéerna, och detta idékomplex kom att fungera som en överbyggnad till de konkreta förslagen.6 6 När Roland Pålsson som var enhetschef för kultur i regeringskansliet i en skrift från 1967 utförligt hade redogjort för 1960-talets kulturpolitik fanns inte målstyrningsidéerna alls med. Istället presenterades politiken som bestående av olika åtgärder som hade satts in för att flytta fram positionerna. Kanske kan man säga att Pålsson inordnade kulturpolitiken i en historia, medan 1972 års kulturutredning knöt den till en framtid (Pålsson 1967).
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 45
45
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
För det första sades det att ”… det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser”. För att kunna utveckla kulturområdet skulle det behövas mer preciserade målsättningar. Att genomföra kulturpolitiska åtgärder pragmatiskt och ”steg för steg” var inte längre den väg man skulle gå. Målen skulle avse hela samhällets (med det avsågs statens, landstingens och kommunernas) kulturinsatser, och omfatta kulturområdet i sin helhet. Målen skulle vara utformade så att de täckte alla insatser, dvs. de skulle även ”… kodifiera sådana grundläggande allmänna motiv för insatserna som i praktiken redan gäller och bör fortsätta att gälla” (ibid, sid. 166). Målen skulle gälla både kort- och långsiktiga åtgärder, och de skulle vara möjliga att följa upp. För det andra sades det att ”… det saknas idag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet”. Demokratiseringen av kulturen med ökad ”aktivering” krävde metodutveckling. För det tredje sades det att ”… det saknas idag en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala insatserna och det saknas också riktlinjer för samhällsorganens samverkan med organisationslivet”. Det behövdes en ny organisationsstruktur som skulle kunna skapa samverkan och motverka den splittring som uppfattades finnas i kulturens organisering. För det fjärde sades det att de ekonomiska resurserna var otillräckliga och att metoderna för att prioritera hade stora brister. Mycket av sentida berättelser om 1974 års kulturpolitik har handlat om det vida sociologiska eller etnografiska kulturbegreppet. Detta begrepp använde sig dock utredningen aldrig av, utan åtgärderna som de kom att utformas styrdes i hög grad av den rationalistiska planeringsmodell som helt hade kommit att genomsyra betänkandet. Kulturområdet måste (det var tanken) avgränsas för att det skulle vara möjligt att tillämpa planeringsmodellerna. Här blev också idéerna om planering och målstyrning något som direkt påverkade politikens utformning. Man kan nog säga att 46
978-91-44-09994-1_book.indd 46
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
kulturpolitikens åtgärder inte i grunden förändrades, men att de genom utredningens ingenjörskonster inordnas i en bestämd rationalistisk form. Från och med nu, och det skulle komma att gälla under de decennier som följde, kom en stor del av den kulturpolitiska debatten att handla om vad som stod i målen och hur målen borde tolkas. Reformaktiviteterna rörde fortfarande i hög grad hur man konkret skulle kunna förbättra villkoren för konstnärerna (flera parallella utredningar om sådana insatser pågick), och sådana åtgärdsförlag kunde med den nya begreppsapparaten nu placeras in i ett större sammanhang. Därigenom skapades en ökad legitimitet för förslagen. I och med att planeringsidéerna hade vuxit sig så pass starka i samhället vid den här tiden var denna rationalisering av politiken förmodligen nödvändig för att det skulle vara möjligt att skapa legitimitet för förslag om nya resurser.
Från utredningsförslag till proposition Det fanns således en del nyheter i 1972 års utredningsförslag, men också ganska mycket som byggde vidare på tidigare åtgärder och insatser. Så här formulerade utbildningsminister Bertil Zachrisson kulturpolitikens verkningsområde (Zachrisson hade 1973 efterträtt Ingvar Carlsson som ansvarig minister) i propositionen från 1974: ”Den statliga kulturpolitiken bör enligt min mening avse åtgärder inom ordets, scenens, bildens och tonens områden samt ifråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Den bör vidare avse insatser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv. Denna avgränsning motsvarar i stort vad som gäller idag.” (prop. 1974:28, sid. 287)
Kulturpolitik handlade om konsten och konstarterna, om medierna, om folkbildningen och om kulturarvet. Zachrisson påpekade © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 47
47
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
att området för politiken med detta inte hade förändrats. Propositionerna vid 1970-talets mitt medförde ett betydande resurstillskott och la en grund för (utlovade, skulle många säga) en fortsatt utbyggnad, men kunde i övrigt i hög grad ses som en förstärkning av redan existerande utvecklingsriktningar. Regeringens proposition från 1974 tonade ner radikaliteten i förslagen från utredningen Kulturrådet. Regeringen markerade kontinuitet i relationen till den uppbyggnad som redan tidigare hade ägt rum: ”… [U]nder 1960-talet fattades väsentliga beslut i fråga om den statliga kulturpolitiken. Det synsätt som präglade dessa beslut är i många avseenden fortfarande giltigt. Vad som behövs är inte en helt ändrad inriktning av insatserna utan en utveckling och precisering samt en helhetsbedömning.”
De förslag som lades kunde således ses som ett led i en längre process och handlade i hög grad om att fördjupa och vidareutveckla de insatser som redan tidigare hade genomförts. Det som åsyftades var framför allt propositionen från 1961 om stöd åt konstnärlig, lit terär och musikalisk verksamhet (prop. 1961: 56), där regeringen för första gången hade lagt fram ett handlingsprogram för de statliga insatserna inom kulturområdet. Förutom att markera kontinuitet argumenterade regeringen för att diskussioner liknande den svenska (om att inkludera breda befolkningsgrupper, betoningen av den regionala och lokala nivån och av det egna skapandet etc.) också pågick i de flesta andra europeiska länder, särskilt hos de nordiska grannarna. Sverige var inte unikt. Ministern betonade att man också i många andra länder var medveten om att: ” … de kulturpolitiska insatserna hittills kommit endast begränsade befolkningsgrupper till del. Kulturpolitiken måste därför, menar man,
48
978-91-44-09994-1_book.indd 48
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
2014-03-12 11.16
3 Grundbulten: 1974 års kulturpolitik
utgå mer från de breda befolkningsgruppernas situation. Tyngdpunkten i det kulturpolitiska utvecklingsarbetet måste ligga på den lokala nivån. Behovet av insatser som främjar ett eget skapande framhävs.” (prop. 1974:28, sid. 283).
En skillnad som framhölls var dock att det fanns en djupgående skiljaktighet mellan länder när det gällde synen på gränserna för yttrandefriheten.7 Regeringen ändrade en del målformuleringar i relation till utredningsförslaget, men betonade (som utredningen) nödvändigheten att inordna förslagen i en traditionell administrativ struktur. Man kan måhända hävda att det ideologiskt önskvärda tonades ner och att det administrativt nödvändiga lyftes fram. Å andra sidan hade kulturutredningen redan gjort detsamma, så i det avseendet var det inte någon stor skillnad mellan utredning och proposition. Ett alltför vitt kulturbegrepp var inte möjligt att använda, menade regeringen, eftersom det gjorde det svårt att avgränsa de offentliga insatserna: ”Kulturpolitik skulle nämligen därigenom bli ett alltför vittomfattande och därmed vagt begrepp som inte kan ligga till grund för ett politiskt reformarbete. Denna vidgade kultursyn som blivit alltmer framträdande under senare år och som jag i princip delar bör emellertid inte främst komma till uttryck vid avgränsningen av de kulturpolitiska insatserna.” (prop. 1974:28, sid. 287)
Men den vida kultursynen hade inte heller utredningen låtit genomsyra betänkandet. Den betoning av ”gemenskaper och aktiviteter” för eget kulturskapande som fanns, fick aldrig något 7 Man bör påminna sig om att många länder i Europa (hela Östblocket men också Grekland, Portugal och Spanien) var diktaturer vid den tidpunkt då propositionen lämnades till riksdagen, så frågan om gränser för yttrandefriheten var påtagligt närvarande.
© F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-09994-1_book.indd 49
49
2014-03-12 11.16
Styrning på avstånd Den svenska kulturpolitiken fick sin form under det tidiga 1970-talet. Målet att motverka kommersialismens negativa verkningar kom i hög grad att symbolisera politikens inriktning. I den här boken analyseras kulturpolitikens förändring sedan dess: vad har förändrats och vad är stabilt? I boken visas att kulturpolitiken alltid har påverkats av det som har legat i tiden. Senare års strävan att stärka de kulturella näringarna liksom tilltron till idéer om mätning och styrning bär syn för sägen. Samtidigt med denna anpassning är mycket sig likt. Den institutionella ram som en gång lades fast formar också i hög grad dagens kulturpolitik.
| KULTURPOLITIK
KULTURPOLITIK
Bengt Jacobsson
Bengt Jacobsson är professor i företagsekonomi vid Södertörns högskola och har mångårig erfarenhet av att forska om reformer, styrning och förändring i offentliga organisationer.
KULTUR POLITIK S T Y R N I N G PÅ AV S TÅ N D
Kulturpolitiken är intressant i sig, men den som vill förstå förändringar i samhället har också mycket att lära från kulturpolitiken. Den strävan från politiker att inte lägga sig i utan styra på avstånd – som länge har funnits inom kulturfältet – har blivit allt vanligare även på andra håll i samhället. Boken vänder sig till studenter i kulturstudier, kulturekonomi, statsvetenskap, policystudier, organisation och förvaltning, men också till andra som är intresserade av kultur, politik och samhällsförändring. Förvaltningsakademin är en mångvetenskaplig centrumbildning vid Södertörns högskola som bedriver forskning om förvaltningen, uppdragsutbildning och som verkar för kvalificerade möten mellan forskning och praktik.
BENGT JACOBSSON
Art.nr 38378
www.studentlitteratur.se
978-91-44-09994-1_01_cover.indd 1
2014-03-13 15:39