9789197560757

I Lovtal till intet – essäer om filosofisk hermeneutik öppnar Marcia Sá Cavalcante Schuback dörren för ett annorlunda sätt att förstå hermeneutiken. Hon söker sig tillbaka till tolkningslärans otänkta utgångspunkter och presenterar – utifrån läsningar av bland andra Aristoteles, Xenofanes, Schleiermacher, Gadamer och Nietzsche – en hermeneutik där främlingskap inför det egna och öppenhet inför det främmande skapar ett tomrum där mening kan uppstå.

.

MARCIA SÁ CAVALCANTE SCHUBACK

LOVTAL TILL INTET ESSÄER OM FILOSOFISK HERMENEUTIK

isbn 91-975607-5-8

789197 560757

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathosseminariet fungerat som ett forum för diskussion av samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi.

Skriftserien logos . pathos inbjuder var och en att delta i denna diskussion. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik

nr 5 . p a t h o s

glänta produktion

9

MARCIA SÁ CAVALCANTE SCHUBACK

logos

LOVTAL TILL INTET

”Mötet med det förflutna – det redan tänkta, det redan sagda, det bekanta, traditionen, minnet – innefattar ett svårgripbart improvisatoriskt moment, där ett nytt tänkande, ett nytt ord uppstår. Detta är vad hermeneutik handlar om, en hermeneutik som tar föreställningsförmågans roll i förståelsen på allvar och betraktar inflytande, inspiration, improvisation som fundamentala moment i förståelsen. Därmed upptäcker vi att förståelse också är skapande. Det är i förståelsen som en strid med det att inte längre ha (det förflutna) och att ännu inte ha (framtiden) som det nya kan skapas på nytt och skapandet självt kan få en ny innebörd i intets blixtrande skeende. Det gäller att kunna lyssna till tänkandets skeende, skeendets tilltalande närvaro. Det är ett lovtal till intet.”

l o g o s . nr 5 . p a t h o s glänta produktion

Marcia Sá Cavalcante Schuback är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de Janeiro, skrivit flera böcker samt översatt bland annat Martin Heideggers Sein und Zeit till portugisiska.

logos

.

nr 5 . p a t h o s

glänta produktion

Till Helena och Cecilia, mina barn, mina källor

marcia sá cavalcante schuback Lovtal till intet logos · pathos nr 5 © gl ä n ta produk tion 2006 all a r ät tigheter förbeh ålles. kopiering uta n förl agets medgiva nde ä r förbjuden. gäller äv en för undervisningsbruk.

Grafisk form jens a ndersson Sättning rich a rd lindm a rk Tryck munk rekl a m ab, munk edal 2006 isbn 91-975607-5-8

Inledning 7 DEL I. 14 1. Översättning in nuce 15 2. Mellan det egna och det främmande 37 3. Världens metamorfos i människan 54 4. Till grekerna själva 68 DEL II. 84 5. Odysseus vid masten 85 6. Jag har så mycket att säga eller snarare bara ett enda, fast så stort som havet 102 7. Den hermeneutiska sömnen 129 DEL III. 154 8. Lovtal till intet 155 Noter 173 Litteratur 195 Personregister 202

inledning

i denna bok har jag samlat ett antal essäer om förhållandet mellan filosofi och hermeneutik, i synnerhet antikens hermeneutik.

Hermeneutiken, i betydelsen konsten att tolka och förstå texter, har undan för undan fått en allt vidare innebörd inom humaniora. Frågan om hur en text bör läsas, tolkas och förstås förblir dock central – och då i synnerhet det förhållande mellan tolkare och text som träder fram som utgångspunkten för en levande tolkning och förståelse. Här ställs inte bara frågorna kring tolkningens objektivitet och sanningsvärde på sin spets, utan i lika hög grad problematiken kring förståelsens egen konstitution. Den text, händelse eller mening som ska tolkas och förstås utgör ur hermeneutikens perspektiv ingen inom sig själv sluten instans med en inneboende mening som läsaren, tolkaren, interpreten, genom en viss färdighetsträning, i efterhand skulle kunna träda in i för att erövra.

Tolkningens objektivitet och sanningsvärde ligger varken i texten i sig eller i tolkarens förmåga att objektivt interpretera den, utan måste snarare sökas i tolkningens och förståelsens eget skeende, där en väv av förförståelse, intention, förförstådda och eftersökta meningar ger sig till känna. Ur hermeneutisk synvinkel är det först i ett visst mellanrum, i rummet eller avståndet mellan tolkaren och texten, som en mening kan uppstå. Förstådda på detta vis innebär tolkning och förståelse inte aktiva projektioner av förståndskategorier på ett kunskapsobjekt, eller omvänt en reaktiv anpassning av förståndets kategorier till kunskapens objekt. Tolkning och förståelse äger rum i det ”mittemellan” som ständigt förutsätts men sällan diskuteras i kunskapsteorins olösliga strider mellan idealis7

tiska och realistiska positioner. Hermeneutiken har öppnat för en problematisering av det mellanrum eller den gräns mellan medvetandets immanenta och ”verklighetens” transcendenta sfärer, mellan ”det egna” och ”det främmande”, som tas för givna i de flesta epistemologiska positioner. Den ifrågasätter det förment självklara i att förståelse betyder att göra det främmande bekant och gör gällande att det är minst lika viktigt att främmandegöra det bekanta, att avbilda sig, i meningen att lämna bakom sig den inrotade evidensen. Att kunna ta avstånd från det egna, det självklara, det bekanta framstår som en grundläggande betingelse för en förståelse av det som är oss främmande.

Detta tänkesätt karaktäriserar en filosofisk attityd där utelämnandet av det som antas som ”eget”, av de förutsättningar som antas som obestridliga, utgör ett centralt element. Ett sådant utelämnande är i sig ett moment i förståelseskeendet där tolkningen förlorar det den redan har för att i stället kunna upptäcka vad den inte har. Det handlar om ett ögonblick av suspension, av cesur, där en intighet träder fram. Detta intets ögonblick avslöjar mellanrummet som en möjlighetsbetingelse för en levande filosofisk tolkning och förståelse. Att beskriva detta innebär framför allt att tematisera upptäckandet i tolkning och förståelse. Det som här står i fokus är inte vad som upptäcks, utan snarare upptäcktsmomentet som sådant. Det ger sig till känna som ett ”intet”, men inte som en absolut negativitet som saknar något som helst förhållande till det som redan är bekant. Upptäckandet som sådant träder fram som ett intet i den meningen att allt som redan är bekant, det ”egna”, inte bara förlorar sin självklarhet utan visar sig som det som aldrig har varit såsom det nu visar sig. Det är inte så att det som nu upptäcks kommer fram som något som inte har varit förut. Det är allt som har varit, som visar sig som det som aldrig har varit som nu.

Denna subtila omkastning antyder att det som man tidigare ansåg vara bekant och förstått i upptäcktens ögonblick kommer att ses i ett nytt ljus. I upptäckten ser vi det redan bekanta som för första gången. Detta ”som för första gången” är inte fråga om en illusion, utan det sätt på vilket upptäckten som sådan ger sig till känna. I stället för att det skulle handla om att se något som aldrig funnits i världen förut som något förutsebart och ”naturligt”, är 8

upptäckandet ett moment där det som alltid har funnits i världen träder fram som för första gången. Detta upptäckandets moment blir särskilt synligt i den filosofiska tolkningen av antiken. Som ett förflutet ger sig det redan tänkta, sagda, förstådda till känna som något främmande i det bekanta. Det är detta främlingskap i det bekanta som i sin tur möjliggör en tänkande tolkning och förståelse, inte omvänt. När det främmande i det bekanta tas på allvar uppstår en suspension eller cesur, ett ögonblick där ett visst icke-vetande träder i kraft, ordlöst och tyst, i en öppenhet – som när vi ser något för första gången. Denna ögonblickliga öppenhet eller cesur är inte ett tillstånd utan snarare en vändpunkt, där en ny mening och förståelse kan uppstå. Detta intets närvaro är ”the force that renovates the World”, som Emily Dickinson en gång skrev. Att uppmärksamma detta intets ögonblick framstår som så mycket viktigare när den filosofiska verksamheten tenderar att naturalisera och normalisera upptäcktens moment genom att situera dess ”som en första gång” inom en historisk eller argumentativ referensram. Men denna tendens kan inte omintetgöra den intighet som möjliggör en ny blick och förståelse. För det är endast genom en expansion av detta skede som en ny förståelse och mening kan vecklas ut och komma till sin rätt.

Syftet med denna bok är inte att behandla alla tänkbara positioner inom den så kallade hermeneutiska filosofin och dess förhållande till antikens filosofi. Det är inte heller att utforska det negativa som en egenskap hos själva tänkandet, eller att idéhistoriskt framställa en fullständig historia om hur filosofin har diskuterat intets begrepp. Bokens strävan är helt enkelt att uppmärksamma detta moment av intet i tolkningens och förståelsens skeende där en blick-som-för-första-gången träder i kraft. Den är i denna bemärkelse ett lovtal till intet. boken är uppdelad i tre avsnitt. I det första har jag följt fyra filosofiska tematiseringar av detta intets moment i mötet mellan det egna och det främmande, hos tänkare som uppmärksammat intets förnyande kraft. Den första tematiseringen utgörs av Schleiermachers diskussion kring den hermeneutiska översättningen. Genom att läsa Schleiermachers hermeneutik i samband med hans 9

översättningsteori och det sena filosofiska verket Dialektik blir det möjligt att skönja intets moment i den roll som inbillningskraften spelar i den hermeneutiska förståelsen. När Schleiermacher beskriver den tolkande förståelsens assimilationsstruktur som en översättning av det främmande till det egna, lyfter han fram ”mellanspråkets” roll i det tänkande översättandet. Detta mellanspråk, som han karaktäriserar som översättarens språk, är i själva verket inbillningskraftens språk. Schleiermachers diskussion av tolkningens divinatoriska moment visar en ny dimension när den knyts till detta imaginativa mellanspråk.

Den andra tematiseringen finner jag hos Hölderlin, och i synnerhet i vad jag kallar hans negativa ontologi i samband med översättningens problem. Hölderlins tematisering av mötet mellan det egna och det främmande är en av de mesta innovativa, eftersom han ifrågasätter själva idén om det egna och det främmande. Hans utgångspunkt är en annorlunda förståelse av den mänskliga existensen, en förståelse som satt en djup prägel även på Heideggers hermeneutiska filosofi. Den mänskliga tillvaron är en via excentrica, den tragiska paradoxen att ”i sig” vara både utan och utanför sig själv. För Hölderlin är det mänskliga livet tragiskt och paradoxalt genom att livet och tiden här träder fram i själva sitt undanglidande och försvinnande. Antikens hermeneutik får en privilegierad roll, eftersom det förflutna uppvisar samma paradoxala struktur. Det förflutna ger sig till känna som förflutet, det är närvarande som förflutet just genom att glida undan som något närvarande. Den moderna människan är den historiska plats där livets och tidens paradoxala struktur framträder som paradox. I den mån som den moderna människan definierar sig själv som den som inte längre hör till antiken, som den som inte längre är det som har varit, definierar hon sig som frånvarons närvaro. Genom att betrakta det förflutnas förflutenhet visar Hölderlin hur människan är främmande i förhållande till sig själv. Att översätta det främmande till det egna implicerar på så vis en komplex sammanflätning av det främmande i det främmande, det främmande i det egna, det egna i det främmande och det egna i det egna. Med allt detta berör och ifrågasätter Hölderlin också den traditionella ontologi som identifierar varat med substans, permanens och tingslighet.

10

Ett översättande förhållande till Grekland, till det ursprungliga, är varken en relation till en egen eller till en främmande sfär, utan en uppgift för tänkandet: att översätta idén om identitet till livets och tidens paradoxala konstitution. I centrum för Hölderlins tänkande står därmed en översättning av själva tänkandets uppgift: det handlar här om att leda både den som tänker och det som tänks till ett levande öde och förhållande, till intets livlighet.

En tredje tematisering kan utläsas ur Nietzsches syn på text och tolkning. Utan att direkt förknippas med en hermeneutisk ansats, rymmer Nietzsches genealogiska metod kravet att tänkandet ska lämna bakom sig det mimetiska draget att ständigt på nytt vilja översätta eller anpassa det främmande till det egna. Genom att föra tillbaka de moderna kunskapsteoretiska premisserna till livets patos framställer Nietzsche tänkandets skapande moment som en ”världens metamorfos i människan”. Tänkandet träder därmed fram som en självförvandling, där detta självt förvandlas till en värld.

Den fjärde tematiseringen återfinns i den antikens hermeneutik som Gadamer utvecklat i sitt verk. Genom läsningen av en kort uppsats med titeln ”Den grekiska filosofin och det moderna tänkandet” följer jag vissa motiv i Gadamers implicita motto ”till grekerna själva”. Här diskuteras, som fortsättning på diskussionen kring Hölderlin, i vilken mån ”grekerna är oss oumbärliga”. Utifrån en diskussion av Heideggers betydelse för Gadamers hållning kan vi se att ”grekerna” här står för en erfarenhet av tänkandet som radikal förståelsekris. Här blir det ännu tydligare hur otillräckligt och ifrågasättbart ett möte mellan det moderna tänkandet och den grekiska filosofin är som förutsättning för en övergång från myt till logos. Gadamers position är att tänkandet, långt ifrån att utgöra en övergång från okunskap till kunskap, från oskuldsfullhet till minne, innebär en kris, en reva inom det egna självet, där det bekanta plötsligt ter sig främmande för sig självt. Intets moment träder här fram som en kris inom förståelsen, där det förment självklara förutsättandet av det egna och det främmande som något substantiellt och objektiverbart ifrågasätts. I detta moment visar det sig att ”vi” i själva verket är den oändliga uppgiften att göra oss närvarande inför vår egen nuvaro, att tillåta en självför11

vandling för att därigenom kunna möta det främmande som främmande både inom oss själva och hos det främmande.

I det andra avsnittet försöker jag omsätta dessa olika tematiseringar av intets moment i praktiken, genom att utveckla tre läsningar av tre olika antika texter och författarskap. Dessa läsningar är alltså en sorts tillämpning av det som träder fram i det första avsnittet, och samtidigt en utforskning av motiven kring intets moment och upptäckandet av det främmande i antiken. I den första av dessa läsningar undersöker jag den platonska mytkritiken med Homeros och Kafkas blick. Utifrån en av Kafka inspirerad närläsning av Odysseus försök att överleva sirenernas frestande sång finner jag andra dimensioner i Platons förståelse av förhållandet mellan myt och logos, där en öppenhet inför det främmande ger sig till känna. Med denna läsning blir det möjligt att ifrågasätta den gängse bilden av Platons ontologi som fientlig inför det främmande.

I den följande läsningen ifrågasätter jag på nytt förhållandet mellan myt och logos, liksom idén om förståelse som en övergång från okunskap till kunskap, denna gång genom en diskussion av den tidige grekiske filosofen Xenofanes. Här är det särskilt viktigt att närmare granska hans ”henoteism” eller lära om det ena, för denna visar sig mycket mer öppen för det främmande och för intets moment i alltet, än vad våra gängse idéer om enhet kunde tyckas tillåta.

Min tredje läsning utforskar Aristoteles tankar om sömnen, som ger oss de intressantaste ledtrådarna för en tematisering av intets moment inom den antika grekiska filosofin. I Aristoteles reflektioner kring sömnen finner vi ett slags fenomenologi för det förflutnas förflutenhet, för försvinnandes skeende, för det som endast ger sig till känna i den mån det försvinner. I en sådan ”fenomenologi” finner vi element som kan låta oss beskriva det främmande just i dess karaktär av något främmande.

Det tredje avsnittet innefattar en enda text, med samma titel som essäsamlingen som helhet: ”Lovtal till intet”. Här presenterar jag vad jag kallat för intets indicier, nämligen tankar kring inflytande, inspiration och improvisation som försöker beskriva intets moment som att vara ett ”som för första gången”. Här behandlas 12

frågor som sällan berörs inom filosofin själv: frågor om vad filosofiskt inflytande, filosofisk inspiration och sist men inte minst tänkandets improvisatoriska moment innebär. de essäer som här presenteras har skrivits var för sig under en period som sträcker sig från 2000 till 2004. Den frågeställning som orienterar denna bok, alltså den roll som intets moment spelar i förhållandet mellan det egna och det främmande vid filosofisk tolkning och förståelse, har för mig hela tiden också utgjort en konkret fråga, eftersom den berör skrivandet som sådant. Under dessa år och genom dessa essäer har jag lärt mig skriva på svenska.

Det är inte lätt att i vuxen ålder, för den som redan är författare på det egna språket, börja skriva på ett främmande språk. I det skrivande mötet med det främmande språket måste vi lämna det vi redan har, tillåta en suspension av det som anses vara eget och se både det egna och det främmande utifrån ett mittemellan. Det är alltså mellan det egna och det främmande som ett tänkande blir möjligt i skrivandet.

Jag har många att tacka i samband med utgivningen av denna bok. Jag vill tacka mina studenter och kollegor för lyssnande och inspiration. Jag vill tacka Hans Ruin för hans samtalande vänskap, under alla dessa år. Mats Rosengren, Ola Sigurdson och Göran Dahlberg vill jag tacka för läsning och antagande av manuskriptet i serien Logos/Pathos på Glänta Produktion. Ett särskilt tack till Jim Jakobsson som korrekturläst manus med sällsynt skärpa i tanken och språket, liksom till Östersjöstiftelsen som möjliggjort publikationen av denna bok genom stöd till forskningsprojektet Traditionen som utopi vid Södertörns Högskola, inom vars ram essäerna tillkommit. Och tack till Peter, Helena och Cecilia för det stöd som endast kärlek kan ge.

1. Översättning in nuce Om den hermeneutiska översättningen hos Schleiermacher

Gå i din förvandling ut och in.

Vilken var ditt livs mest smärtsamma erfarenhet? Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.

Rainer Maria Rilke, Sonetterna till Orfeus II: 29

i Till moralens genealogi beskriver Nietzsche ”det asketiska idealet” som kärnan i det filosofiska idealet, i idealbilden av män­niskan som den teoretiska människan. För att ge en genealogisk karaktärisering av detta ideal analyserar Nietzsche tre ­grundfigurer som tillsammans bildar den asketiska, filosofiska typologin: prästen, ­filosofen/vetenskapsmannen och konstnären. Det asketiska idealet definieras som idéns ideal, där människan idealiseras som zoon logon echon, det förnuftiga djuret – la bête philosophique, som Nietzsche uttrycker det på franska. Människan bestäms som den livsform som kan och vet att skilja på religion, filosofi och konst.

Det asketiska idealet präglar den europeiska människan, den enligt Nietzsche ”sjuka” västerländska människan. Religionen har i denna tradition fått innebörden kristendomens och korsets makt – crux. Filosofin har karaktäriserat sig själv som ljusets makt – lux.

Konsten sakraliserades som kärnans skapande kraft – nux. ”Crux, lux, nux”, skriver Nietzsche, ”är för det asketiska idealet det samma”.1 Med dessa tre symboler – kors, ljus, nötkärna – försöker Nietzsche fånga de förhållanden mellan religion, filosofi och konst som har varit bestämmande för idéns ideal, förstått som en asketism inför livet. Han sätter fingret på det traditionella särskiljandet av dessa tre områden, som legat till grund för bestämningen av 15

människan som den levande varelse som har logos, dvs som lever inom ett förhållande mellan förnuft och språk.

I Nietzsches ord ligger även en outtalad men tydlig referens till den tyska romantiken och idealismen, när vi till exempel tänker på hur den tyska idealismen definierade sitt projekt i det som kallas Den tyska idealismens äldsta systemprogram.2 Det som förbinder den tyska romantiken med idealismen är i allmänna termer projektet att återförena religion, filosofi och konst, att binda samman crux, lux, nux utifrån ”skönhetens idé”. Andens filosofi är en ”estetisk filosofi”, kan vi läsa i denna korta programmatiska skrift, ”poesin är mänsklighetens lärarinna; ty det finns inte längre någon filosofi, och ingen historia, endast diktkonsten kommer att överleva de övriga vetenskaperna och konsterna”.3 Här gäller det att blicka in i alltet som det ena. Det ligger nära till hands att förstå detta projekt i termer av ett våldsamt kors, bildat av folkets, nationens och identitetens ”ideala” ljus och kärna. Men crux berättar även om en korsväg och om skuggor, medan kärnan berättar om försvinnandet som tillblivelsens gång.

Med utgångspunkt i dessa tre figurer kan vi närma oss frågan om översättningen som ett grundmotiv i en förståelse av filosofin som sedan den romantiska idealismen har fått allt större giltighet.

Det asketiska ideal som behärskar våra ideal om religion, filosofi/ vetenskap och konst har sin grund i idén om en oföränderlig verklighet som påstås vara mer verklig än all föränderlig verklighet – en idé som sedan grekerna har uttryckts metaforiskt som en kärna, en nötkärna. Idén om väsen, om essens, karaktäriserades inte bara som en kärna, utan förblev själv kärnan i det smärtsamma (crux) ljuset (lux) från en viss förståelse av tänkandet (logos), dvs av förhållandet mellan förnuft och språk. När vi talar om korset menar vi först och främst ett offrande – sacrifice – som skulle kunna kallas offrandet av tiden. Den asketiska åtskillnaden mellan religion, filosofi/vetenskap och konst, mellan crux, lux och nux, grundas på idealet om en evig mening bortom all förgänglighet, på löftet om att tiden, genom utövandet av ett särskiljande förnuft, ska bli betydelselös.

Den tyska romantikens och idealismens program att förena och samordna religion, filosofi och konst, samlat kring mottot hen kai 16

pan (”allt är ett”), sökte sig mot en annan horisont, en horisont där det ena upptäcker sig självt som i sig självt ett annat. Det som öppnades upp i den tyska romantiken och idealismen var försöket att förstå förhållandet mellan förnuft och språk bortom väsens­ metafysiken och i riktning mot tidslighetens och förvandlingarnas fysik. I denna riktning kan vi förstå i vilken mån logos – här förstått som förhållandet mellan förnuft och språk – inte längre uppfattas som crux, lux, nux, utan som en metamorfos, som självförvandling, som att föras bortom eller över en substantialistisk innebörd av självet: som en över-sättning. På latin uttrycks detta att ”föra över” eller bortom med ordet traducere. Ordet tradux användes för att beteckna ett vinrankeskott som överflyttas och därmed fortplantas. I detta ord bevaras delvis ”kärnans” metaforiska fält. Men det mest givande i denna bild är just idén om korsning, om en förvandlingens korsväg – som Rilke beskrev som det smärtsamma momentet i en tillblivelse: när drickandet blir alltför bittert, gäller det att bli till vin. I detta sammanhang blir förhållandet mellan språk och liv kanske inget mer än frågan om differentieringens osägbara skeende. Och i denna bemärkelse kan vi även behålla ordet nux, kärna, och försöka förstå vilken sorts förvandling som äger rum med den romantiska idealismens idé om översättning, om tradux, i vilken en väsensmetafysik överflyttas men även fortplantas i ett filosofiskt sökande efter den förlorade identiteten i de ofrånkomliga differenserna. Översättning in nuce, dvs översättning i ett nötskal, utgör en diskussion om den romantiska och idealistiska förvandlingen av en filosofisk metaforik kring kärnan (nux, nuce) till en förståelse av filosofin som förvandlingens, över-sättningens (tradux, traductio) metafysik. uttrycket ”översättning in nuce” är bildat i enlighet med titeln på en skrift av Johan Georg Hamann (1730–1788), Aesthetica in nuce. Hamanns inspiration är avgörande för att förstå en av de tyska idealismens mest fundamentala visioner, nämligen insikten att ”förnuftet är språk”, att västerlandets grekiska grundord – logos – innebär förnuft-språk, båda i ett. För Hamann är logos såsom förnuft-språk ”ett dunkelt djup, en avgrund inför vilken jag alltid fortfarande väntar på att en apokalyptisk ängel ska ge mig 17

I Lovtal till intet – essäer om filosofisk hermeneutik öppnar Marcia Sá Cavalcante Schuback dörren för ett annorlunda sätt att förstå hermeneutiken. Hon söker sig tillbaka till tolkningslärans otänkta utgångspunkter och presenterar – utifrån läsningar av bland andra Aristoteles, Xenofanes, Schleiermacher, Gadamer och Nietzsche – en hermeneutik där främlingskap inför det egna och öppenhet inför det främmande skapar ett tomrum där mening kan uppstå.

.

MARCIA SÁ CAVALCANTE SCHUBACK

LOVTAL TILL INTET ESSÄER OM FILOSOFISK HERMENEUTIK

isbn 91-975607-5-8

789197 560757

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathosseminariet fungerat som ett forum för diskussion av samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi.

Skriftserien logos . pathos inbjuder var och en att delta i denna diskussion. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik

nr 5 . p a t h o s

glänta produktion

9

MARCIA SÁ CAVALCANTE SCHUBACK

logos

LOVTAL TILL INTET

”Mötet med det förflutna – det redan tänkta, det redan sagda, det bekanta, traditionen, minnet – innefattar ett svårgripbart improvisatoriskt moment, där ett nytt tänkande, ett nytt ord uppstår. Detta är vad hermeneutik handlar om, en hermeneutik som tar föreställningsförmågans roll i förståelsen på allvar och betraktar inflytande, inspiration, improvisation som fundamentala moment i förståelsen. Därmed upptäcker vi att förståelse också är skapande. Det är i förståelsen som en strid med det att inte längre ha (det förflutna) och att ännu inte ha (framtiden) som det nya kan skapas på nytt och skapandet självt kan få en ny innebörd i intets blixtrande skeende. Det gäller att kunna lyssna till tänkandets skeende, skeendets tilltalande närvaro. Det är ett lovtal till intet.”

l o g o s . nr 5 . p a t h o s glänta produktion

Marcia Sá Cavalcante Schuback är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de Janeiro, skrivit flera böcker samt översatt bland annat Martin Heideggers Sein und Zeit till portugisiska.

logos

.

nr 5 . p a t h o s

glänta produktion