1. På en del breddgrader kan man några veckor innan sommarsolståndet, allt som allt under ett par veckor, få uppleva långa, blå skymningar. Sådana blå kvällar förekommer inte i det subtropiska Kalifornien, där jag bodde under större delen av den period som jag ska berätta om här och där dagsljuset slocknar snabbt och försvinner i den nedgående solens flammande eld, men de förekommer i New York, där jag numera bor. Man börjar lägga märke till dessa kvällar i slutet av april och i början av maj; de innebär en förändring av årstiden, trots att det inte har blivit särskilt mycket varmare – inte alls varmare faktiskt – men ändå verkar sommaren plötsligt nära, en möjlighet, ett löfte till och med. Man går förbi ett fönster, man promenerar upp till Central Park och man upptäcker att man är omgiven av den blå färgen: det är själva ljuset som är blått, och under ungefär en timme fördjupas sedan denna blå färg och blir allt intensivare samtidigt som den mörknar och mattas och slutligen börjar likna den blå färgen i ett glasfönster i Chartres under en molnfri dag, eller hos tjerenkovstrålningen från bränslestavarna i bas-
7