BLÅ SKYMNING av Joan Didon
översättning: Ulla Danielsson
3
Den h채r boken till채gnas Quintana
5
1. På en del breddgrader kan man några veckor innan sommarsolståndet, allt som allt under ett par veckor, få uppleva långa, blå skymningar. Sådana blå kvällar förekommer inte i det subtropiska Kalifornien, där jag bodde under större delen av den period som jag ska berätta om här och där dagsljuset slocknar snabbt och försvinner i den nedgående solens flammande eld, men de förekommer i New York, där jag numera bor. Man börjar lägga märke till dessa kvällar i slutet av april och i början av maj; de innebär en förändring av årstiden, trots att det inte har blivit särskilt mycket varmare – inte alls varmare faktiskt – men ändå verkar sommaren plötsligt nära, en möjlighet, ett löfte till och med. Man går förbi ett fönster, man promenerar upp till Central Park och man upptäcker att man är omgiven av den blå färgen: det är själva ljuset som är blått, och under ungefär en timme fördjupas sedan denna blå färg och blir allt intensivare samtidigt som den mörknar och mattas och slutligen börjar likna den blå färgen i ett glasfönster i Chartres under en molnfri dag, eller hos tjerenkovstrålningen från bränslestavarna i bas-
7
sängerna vid kärnreaktorer. Fransmännen kallade denna tidpunkt för ”l’heure bleue”. För engelsmännen var det ”skymningen”. Ordet skymning i sig genljuder och ekar – skymningen, skenet, stjärnljuset, charmen – ordet bär i sina stavelser med sig bilden av hur husen stängs till, trädgårdarna mörknar och de gräskantade floderna slingrar sig bort genom skuggorna. Under dessa blå kvällar tror man att dagen aldrig ska ta slut. Och när de blå kvällarna sedan ändå närmar sig sitt slut (för det kommer de att göra, det gör de) upplever man faktiskt en rysning, en ängslan, och det känns som om man skulle bli sjuk när man först märker det: det blå ljuset håller på att försvinna, dagarna har redan blivit kortare, sommaren är över. Den här boken har jag kallat ”Blå skymning” eftersom jag, då jag började skriva den, märkte att jag ständigt tänkte på sjukdom, på brutna löften, på att dagarna blir kortare, på att man inte kan undkomma denna avmattning och på att ljuset dör bort. Blå kvällar är motsatsen till att ljuset dör bort, men de är samtidigt en förvarning om att detta kommer att ske.
8
2. 26 juli, 2010. I dag skulle det ha varit hennes bröllopsdag. För sju år sedan packade vi upp blomstergirlangerna ur floristens kartonger och på gräset utanför S:t John the Divine-katedralen på Amsterdam Avenue skakade vi av vattnet de legat i. Den vita påfågeln bredde ut sina stjärtfjädrar. Orgeln spelade. Hon stack in vita doftrankor i sin tjocka fläta som hängde ner på ryggen. Hon lade tyllslöjan över huvudet och då lossnade doftrankorna och föll till marken. Den frangipaniblomma som hon hade tatuerad strax nedanför axeln skymtade fram genom det tunna tyget. ”Då gör vi det”, viskade hon. De små flickorna i blomstergirlanger och ljusa klänningar skuttade iväg nerför mittgången i kyrkan och gick sedan efter henne fram till altaret. När alla ord hade sagts, följde de små flickorna efter henne ut genom katedralens port och förbi påfåglarna (de två självlysande blå och gröna påfåglarna och den som var vit) bort till församlingshuset. Där serverades smörgåsar med gurka och vattenkrasse, en persikofärgad tårta från Payard och rosa champagne.
9
Det var hon som hade valt alltsammans. Känslomässiga val, saker hon mindes. Jag kom också ihåg dem. När hon sa att hon på sitt bröllop ville ha smörgåsar med vattenkrasse och gurka, mindes jag hur hon på sin sextonårsdag ställde fram fat med sådana smörgåsar på de bord vi hade placerat runt poolen. När hon sa att hon på sitt bröllop ville ha blomstergirlanger i stället för buketter, kom jag ihåg hur hon i tre- eller fyra- eller femårsåldern klev av ett flygplan på Bradley Field i Hartford smyckad med de blomstergirlanger hon hade fått när hon föregående kväll lämnat Honolulu. Temperaturen i Connecticut den morgonen var minus tjugo och hon hade ingen kappa (hon hade inte haft någon kappa när vi lämnade Los Angeles för att resa till Honolulu, vi hade inte planerat att fortsätta till Hartford) men för henne hade det inte varit något problem. Hon talade om för mig att barn med blomstergirlanger inte behövde några kappor. Känslomässiga val. På sin bröllopsdag fick hon genomföra alla sina känslomässiga val utom ett: hon hade velat att de små flickorna skulle gå barfota in i katedralen (ett minne från Malibu, hon var alltid barfota i Malibu, hon fick alltid stickor i fötterna från altanen av redwood, stickor i fötterna från altanen och tjära från stranden och jod på de rispor hon fått från spikarna i trappan mellan stranden och altanen) men de små flickorna hade dagen till ära fått nya skor och de ville ha dem på sig.
10
2005