Ly n da L a P l a n t e Tennison
M Til l ägnas den u n der ba r a D a m e
HELEN MIRREN som gjorde kriminalkommissarie
Jane Tennison känd & erkänd över hela världen genom TV- serien
I mördarens spår
L
Lynda La Plante
Tennison Översättning av Carla Wiberg
4
Kaptitel 1 D e t var måndag eftermiddag och Jane satt på sin vanliga plats längst bak på övervåningen på buss 253 på väg längs Mare Street i Hackney. Hon tryckte in plasthörsnäckan i örat och satte på sin kära lilla Zephyr, fickradion som hon hade unnat sig när hon fått ut sin första månadslön på polisskolan. Hon letade sig fram till Radio Caroline på mellanvåg. Hon var medveten om att det var en piratradiokanal men det gjorde henne ingenting eftersom hon älskade rockmusiken som spelades där. Discjockeyn, Spangles Muldoon, tillkännagav att nästa låt var Janis Joplins hit »Piece of My Heart«. Jane var ett stort Joplin-fan och tänkte ofta tillbaka på vilken tur hon hade haft som fått uppleva hennes konsert i Royal Albert Hall som artonårspresent. Hon hade suttit allra högst upp men det hade ändå varit otroligt spännande – ett minne för livet – att se Joplin strutta omkring och dansa och hela tiden hålla publiken trollbunden med kraften och känslan i sin fantastiskt själfulla röst. När låten började skruvade Jane upp volymen. And each time I tell myself that I, well I think I’ve had enough But I’m gonna show you, baby, that a woman can be tough I want you to come on, come on, come on, come on and take it Take it! Take another little piece of my heart now, baby! Oh, oh, break it! Break another little bit of my heart now, darling, yeah, yeah, yeah Oh, oh, have a Have another little piece of my heart now, baby… You know you got it if it makes you feel good…
5
Jane sjöng med för sig själv när bussen plötsligt stannade med ett ryck så att hon kastades framåt och var nära att tappa radion. Hon tittade ut genom fönstret och suckade – det regnade fortfarande. Det lätta duggregnet när hon steg på bussen hade nu blivit ett skyfall från mörka moln. Hon önskade att hon hade tagit på sig capen som hörde till uniformen, men den lät hon alltid hänga kvar i skåpet på stationen. När Jane började på Hackneys polisstation som aspirant hade polisinspektören som var hennes närmaste chef gett henne rådet att inte väcka uppmärksamhet genom att vara klädd i »halvuniform« på bussar och tunnelbanetåg. Man ville inte bli identifierad som polis, hade han sagt, för då kunde folk kasta ägg på en. Eller också kunde en busskonduktör begära att man ingrep i en bagatellartad situation som kunde trappas upp bara för att man var snut. I stället gömde hon uniformen innanför en svart trenchcoat, knäppt ända upp i halsen, och bar med sig polismössan i en plastkasse. Jane såg på sitt armbandsur och upptäckte att klockan var tjugo i två. Hon skulle inställa sig för inspektion klockan två och jobba eftermiddagsskiftet fram till klockan tio. En blick i spegeln vid trappan visade att konduktören hjälpte en äldre man ombord på bussen. Det var tre hållplatser kvar tills hon skulle gå av vid polisstationen på Lower Clapton Road. Hon hade ofta roligt åt tanken på en gång för åtskilliga år sedan då hon hade åkt med sin pappa till Hackney i bilen när han hade något ärende där. Med avsmak hade han pekat ut de nedslitna kommunala bostadsområdena, skakat på huvudet och sagt att det var en del av London som han avskydde. Den fjortonåriga Jane hade inte kunnat låta bli att hålla med. Jämfört med Maida Vale där de själva bodde såg det ut som rena slummen. Det verkade vara en väldigt grå och ovänlig stadsdel. Hon kom ihåg att hon hade blivit förfärad när hon läste i tidningarna om rättegången mot de ökända bröderna Kray från East End – Ronnie och Reggie – och hur de hade lurat Jack »The Hat« McVitie till en fest i Hackney där Reggie hade 6
gett honom flera hugg i halsen och kroppen med en förskärare. Nu log Jane för sig själv åt det ironiska i det där. På den tiden skulle hon aldrig ha kunnat föreställa sig att hon skulle få sin första tjänstgöring som polisaspirant, tjugotvå år gammal och nätt och jämnt klar med sina sexton veckor på Metropolitankårens polisskola i Hendon, i just det där området, som hon hade betraktat som rena slummen! Plötsligt for hon upp från sätet när hon upptäckte att dagdrömmarna hade fått henne att missa hållplatsen. Hon klapprade nerför trappan och ropade åt konduktören. »Jag har åkt för långt! Jag måste gå av!« »Det kan jag inte göra nåt åt, flicka lilla – du borde ha haft ögonen med dig. Jag får inte ringa mellan hållplatserna, så du får…« Jane hade inte tid att vänta. Så fort bussen saktade in vid trafikljusen svingade hon upp uniformens svarta skinnväska över axeln och hoppade av. Konduktören flinade och hötte förebrående med pekfingret. Jane hade inget annat val än att springa nästan en halv kilometer tillbaka till polisstationen, väl medveten om att hon skulle vara genomblöt när hon kom fram. Hon fällde upp kappkragen, körde ner huvudet och satte fart. Efter bara några sekunder stötte hon ihop med en kvinna så hårt att hon vacklade baklänges. Kvinnans paraply flög ut i gatan och hennes bruna papperskasse sprack, och soppburkar, äpplen, bananer, potatis och en brödlimpa spred sig över den regnvåta trottoaren. »Neej! Förlåt så mycket!« sa Jane. Kvinnan såg på sina matvaror och den trasiga kassen och skakade på huvudet. »Herregud, du sprang ju rakt på mig! Vad i helsike ska jag göra nu?« utbrast hon på bred cockneydialekt. Jane bad om ursäkt gång på gång. Smått generat smög hon upp polismössan ur sin egen plastkasse och stoppade ner den i axelväskan. Sedan böjde hon sig ner och började plocka upp varorna och lägga dem i den tomma kassen. 7
»Jag hämtar paraplyet.« Kvinnan klev av trottoaren utan att se sig för. »Se upp för trafiken!« ropade Jane ängsligt och rätade på sig. Hon tog kvinnans arm i ett milt grepp och höll automatiskt upp handen för att stoppa trafiken innan hon själv gick och hämtade paraplyet. »Gick det sönder?« frågade kvinnan skarpt. »Nej, inte alls«, sa Jane när hon hade fällt ihop paraplyet och fällt upp det igen för att se efter att alla delar var oskadda. »Ta det nu så att ni inte blir genomblöt.« Det tog Jane en stund att plocka upp potatisarna, som hade rullat ner i rännstenen tillsammans med de numera stötskadade äpplena. Snart var hon frusen och smutsig om händerna och måste torka bort hällregnet ur ansiktet. Kvinnan höll paraplyet över sig och pekade otåligt. »Lägg bara ner burkarna, bry dig inte om grönsakerna… Nej, kom inte och säg att brödet har spruckit också!« »Jag är hemskt ledsen. Jag ska betala för allt som har blivit skadat.« Kvinnan verkade långtifrån ilsken. Hon log blekt. »Det behövs inte. Och förresten begriper jag mig inte på de här nya decimalpengarna. Det var mycket enklare när allting räknades i shilling.« »Är det säkert? Jag vill inte att ni ska få ont om mat.« »Se inte så orolig ut. Jag städar kontor och brödet var bara till en smörgås att ha med på jobbet.« Jane var angelägen om att komma i väg. Hon backade ett par steg, lade handen på sin axelväska – nu var den både våt och fullproppad – och undrade i vilket skick polismössan var. »Jag måste gå… förlåt så mycket.« Plötsligt började kvinnan flåsa och kippa efter andan. »Hur är det med er?« frågade Jane oroligt. »Ett ögonblick bara… det är… astman.« »Bor ni här i närheten?« »Ashburn House.« 8
»Det ligger väl nära Homerton Road i Pembridge-området?« Kvinnan nickade och drog fler djupa andetag. »Det är chocken… när du sprang på mig.« »Det är långt att gå. Är det säkert att ni klarar det?« »Jag ska… bara… hämta andan.« »Jag hjälper er hem.« Pembridge var ett ökänt kommunägt bostadsområde byggt på trettiotalet. Jane hade varit med på utryckningar dit några gånger. Området bestod av åtta femvåningshus klädda med smutsigt tegel. Där fanns tusen lägenheter. Invånarna hade olika etnisk bakgrund men de flesta var vita. Familjer på sex personer bodde i trerummare. Knarklangning, slagsmål, vandalisering och klotter hörde till vardagen och fyllon använde trapphusen som toaletter. Jane bar matkassen på ena armen och kvinnan lutade sig tungt mot den andra. Hon stannade ofta och hämtade andan. När de äntligen hade kommit upp till fjärde våningen i Ashburn House och genom korridoren som ledde till lägenhet nummer 4 4 andades hon så tungt att Jane trodde att hon skulle svimma. När de kom in i lägenheten hjälpte hon kvinnan av med regnkappan och skakade den ute i korridoren för att bli av med en del av vattnet innan hon hängde den över den hopfällda rullstolen som stod lutad mot väggen i hallen. Sedan frågade hon var köket låg. Kvinnan pekade på rummet till höger. »Gå och sätt er och vila, ni, så ska jag ställa in det här i köket åt er«, sa Jane med ett varmt leende. »Är du så snäll och gör i ordning en kopp te åt mig? Med mjölk och tre bitar socker.« »Inga problem«, sa Jane trots att hon knappt kunde bärga sig tills hon fick ge sig i väg – hon skulle komma för sent till jobbet redan som det var. Hon hängde väskremmen över rullstolen. När Jane kom ut i köket blev hon förvånad över att det var utrustat med så många dyra vitvaror. I ena hörnet stod en frontmatad tvättmaskin och ovanpå den en torktumlare av 9
samma fina märke. Bredvid dem fanns en diskmaskin och en hög kyl-och-frys. Själva rummet var fläckfritt rent. I ena änden stod ett bord med plastlaminatskiva och fyra matchande stolar. När Jane hade fyllt vattenkitteln ställde hon den på gasspisen, som såg lika ny ut som de andra apparaterna. Hon hittade tekanna, socker, en kopp och ett fat i skåpen. Sedan tog hon fram mjölken ur kylskåpet och dukade fram alltsammans på köksbordet. Det låg en kommunal hyresbok där med namnet mrs Irene Bentley. Under den låg några veckotidningar och en katalog med varor som man kunde byta till sig för Green Shield-kupongerna som man fick när man handlade i vissa mataffärer. Jane tog upp katalogen, bläddrade i den och såg att den var full med vitvaror, T V-apparater, stereoanläggningar, idrottsutrustning och kläder, allt av senaste modell. En sådan där apparat fick man nog inte för bara några få fullklistrade kuponghäften, tänkte hon. Kitteln började vissla och Jane hoppade högt. När hon lade tillbaka katalogen fick hon se ett par broschyrer med elverktyg, den ena från Wolf och den andra från Hilti. Det verkade som om mrs Bentleys familj var i byggbranschen. »Tack ska du ha. Det är precis vad jag behöver efter den där prövningen… en kopp gott te.« Kvinnan hade lagt sig i den stora soffan, och hon satte sig upp när Jane räckte henne tekoppen. »Nu ser du mycket piggare ut, Irene.« Kvinnan skrattade och en droppe te rann ner över hennes haka. »Du store tid, det har ingen sagt på många år. Jag har fått heta Renee ända sedan jag var liten.« »Förlåt. Jag såg hyresboken och tog för givet…« »Jaså, det gjorde du? Nyfiken i en strut. Och man ska aldrig ta något för givet, flicka lilla. Man ska alltid fråga.« Hon sörplade i sig te. Vardagsrummet var modernt och välmöblerat. Den tjocka heltäckningsmattan var mörkt rödbrun med gula virvlar och det fanns en öronlappsfåtölj som hörde ihop med soffan. Vid 10
väggen i ena änden av rummet stod ett stort teakskåp och en matgrupp i samma stil. »Du har det väldigt fint här.« »Mina grabbar tar hand om mig.« Jane hörde att dörren till lägenheten öppnades och smälldes igen. Sedan blev det tyst i några sekunder och så hördes tunga steg. »Morsan? Morsan, var är du?« röt en mansröst. Jane vände sig om och fick se en mörkhårig man närma sig vardagsrummet med händerna djupt nerkörda i fickorna på sin svarta skepparkavaj. Han var några och trettio år och såg ut som en riktig hårding. Strax innanför dörren stannade han och stirrade på Jane. Han var så stor och muskulös att han fyllde hela dörröppningen, hade näsa som en boxare och bred, orakad haka. »Vad är det här?« frågade han och mönstrade Jane uppifrån och ner med förakt i blicken. Hon lade märke till att ögonen var mörka och skarpa. Renee hade just tagit en klunk te, så Jane tog tillfället i akt att förklara sin närvaro. »Jag stötte ihop med er mamma och hon fick en chock, så jag hjälpte henne hem. Jag heter Jane Tennison.« Hon räckte artigt fram handen. Han tog den inte, blängde bara kallt och arrogant på henne och frågade bryskt sin mamma hur det var med henne. »Jag fick ett astmaanfall, John«, sa Renee med nervöst darrande röst, som om hon var rädd för honom. Jane märkte den spända stämningen och försökte lätta upp den. »Jag har lagat en kanna te, vill ni ha en kopp?« »Jaså, du håller på att flytta in också?« svarade han. Han kom närmare och grep Jane om armbågen. »Ut härifrån nu – ut, för fan! Sätt fart! Dra åt helvete!« gläfste han och knuffade ut henne ur rummet. Han föste på med en hård näve i ryggen på henne, ända ut i den gemensamma korridoren, och hon hann nätt och jämnt 11
rycka till sig väskan innan han smällde igen lägenhetsdörren bakom henne. Jane kände sig frestad att ringa på och tala om vad hon tyckte, men hon kom snabbt på bättre tankar – det var inte så mycket det att han var stor och ganska skrämmande, utan snarare att hon redan var försenad till jobbet och att hon inte skulle kunna kalla på förstärkningar om situationen spårade ur. John gick in i vardagsrummet, drog av sig jackan och slängde den i fåtöljen. Sedan hötte han åt sin mamma med knytnäven. »Vad fan håller du på med, din korkade kärring? Du skulle ha en fet smäll!« Renee drog sig undan och såg livrädd ut. »Jag kan sätta på vatten och laga nytt…« Han pekade ilsket på henne. »Jag skulle kunna hälla kokande vatten över din tjocka skalle! Känner du inte igen en snutjävel när du ser en?« Renee skakade förskrämt på huvudet. »Hennes jävla väska hängde i hallen. Jag tog mig en snabbtitt och det låg ju fan en polismössa i den! Hon hade svarta strumpbyxor och blankputsade svarta skor – det syntes ju på långt håll vad hon var för en. Vad i helvete sysslade du med, va?« »Förlåt, John, jag…« »Hon snokar ju, för fan!« »Jag hade ingen aning, jag lovar! Hon höll på att springa omkull mig på gatan.« Han suckade, gick ut i köket och tog sig en burk öl ur kylskåpet. Efter en djup klunk började han lugna sig. Det kanske bara var hans egen paranoia, men när han såg polismössan hade han blivit verkligt ursinnig. Han darrade på handen medan han hällde i sig resten av ölet, klämde ihop burken och slängde den i sophinken, men sedan började han känna sig mer avslappnad. Han fixade nytt te i en mugg och bar in den till sin mamma. »Här får du. Jag har lagt i socker. Förlåt att jag blev arg, men 12
jag gillar inte ditt städjobb, jag vill inte att du ska fortsätta med det. Du får ju pension nu, du behöver inte jobba längre.« »Men jag trivs med att jobba och jag har vänner där…« »Inga men, morsan, nu gör du som jag säger. Du stannar hemma. Och inga fler besök. Du har allt du behöver och mer ändå här hemma.« Hon höll om muggen med båda händerna och drack en liten klunk. »Det blir ensamt, John, och när du inte har något jobb… Varför får jag inte fortsätta med det jag har gjort i nästan hela mitt liv?« »Lyssna nu. Jag kommer inte att bo kvar här så länge till, och när jag har dragit får du göra som du vill, men än så länge gör du som jag säger. Och om du ser den där snuttjejen här i området igen så talar du om det för mig.« När Jane äntligen kom till polisstationen var hon en timme försenad. Håret hängde i genomvåta testar, uniformen var fuktig innanför kappan och skorna var också genomblöta. Hon visste att hon måste anmäla sig hos vakthavande men ville snygga till sig lite före den oundvikliga utskällningen för sen ankomst och missad uppställning. Där hon stod utanför framsidan av den pampiga byggnaden – fyra våningar i rött tegel och ljus sten – insåg hon att hon skulle bli tvungen att gå förbi receptionen och vakthavandes disk om hon använde huvudingången. I stället bestämde hon sig för att gå bakvägen så att hon kunde smita nerför trappan till kvinnornas omklädningsrum och snygga till sig. Till hennes lättnad fanns det inte en människa på gården när hon skyndade över den. Alla radiobilarna var tydligen ute och patrullerade. »Tennison! Stanna!« vrålade en röst i ett av kafeterians fönster på fjärde våningen. Jane kände igen inspektör Bill Harris röst och tvärstannade. »Vad fan tror du att klockan är?« Jane höjde långsamt blicken. »Jag ber så mycket om ursäkt, men jag…« 13
»Inga ursäkter. Du har två minuter på dig att inställa dig framför disken i full uniform för inspektion.« Jane önskade att hon hade haft tillgång till en hårtork, men nu hade hon inte tid att göra något åt håret. Hon drog ihop det i hästsvans med en smal svart snodd och sköt upp det korta sidohåret under mössan innan hon rusade upp till receptionen för att inställa sig. Inspektör Harris med sina trettio års erfarenhet, som han ständigt påminde alla om, var en förhärdad polis av den gamla skolan som tyckte att den nyligen genomförda sammanslagningen av den kvinnliga poliskåren med den manliga var »rena jävla skandalen!« Jane var säker på att han som vanligt skulle ge henne någon långtråkig uppgift. Oftast fick hon sitta i sambandsrummet och ta emot telefonsamtal och skicka patrullerande kollegor på utryckningar via radio. Även när hon fick vara med och patrullera blev hon alltid förbigången – eller till och med ignorerad – om det hände något intressant. Det berodde på inspektör Harris makt och inflytande över sina manliga underordnade. Medan hon stod i givakt i receptionen gick Harris runt henne och skakade ogillande på huvudet. »Har du använt mössan som kudde? Du ser ut som en dränkt råtta, du är smutsig i ansiktet och vad är det du har på händerna?« »Jord, inspektörn. Jag har plockat upp potatis.« Han böjde sig fram och höll ansiktet tätt inpå hennes. »Försök inte göra dig rolig, Tennison!« »Jag hjälpte en gammal dam, och…« »Jag vill inte höra. Jag har lånat ut folk till kriminalen som behövde hjälp med ett lik, en konstapel har blivit sjuk och jag har fått sätta någon annan på din runda. Och till råga på allt måste jag själv svara i telefon och stå bakom disken och ta emot allmänheten. Jag ska fördela arbetet, Tennison, inte göra det själv!« »Ursäkta, inspektörn. Får jag patrullera i alla fall?« 14
»Nej, den chansen missade du när du kom för sent. Jag förväntar mig mer, Tennison, och den här händelsen kommer att finnas med i nästa aspirantrapport. In i sambandsrummet med dig nu och ge Morgan ett handtag. Alla blanketter med inkommande meddelanden från helgen och förmiddagen ska arkiveras.« Jane skyndade in i det lilla kvava sambandsrummet, där konstapel Kathleen Morgan satt och pratade i telefon och antecknade detaljer på ett meddelandeblock. Hon log, vinkade och mimade »Hej« åt Jane, som vinkade i sin tur. Kathleen – eller Kath, som hon brukade kallas – var en kurvig brunett med grönbruna ögon och tjockt, ostyrigt, lockigt hår. Hon hade alltid för mycket makeup, trots att reglementet krävde att den skulle vara »diskret och omärklig«. Det brydde hon sig inte om och hon var fullt kapabel att handskas med de manliga kollegornas skämtsamma och ibland nedlåtande kommentarer. Hon stod fast med händerna i sidorna, beredd på vilka machoåsikter som helst. »Morgan, du har för mycket läppstift.« »Jaså? Kom hit och kyss bort det då – om inte ölmagen kommer i vägen.« Kath var tjugosex år och hade sökt sig till poliskåren som nittonåring. Hon var infödd Londonbo, från Canning Town, och van vid mansgrisar. Kath fann sig inte i några dumheter. Hon var den enda kvinnliga konstapeln på avdelningen och hade lärt upp Jane från första dagen. Teleprintern i hörnet tickade på och spottade fram meddelanden från Scotland Yard och andra stationer. Två skrivbord stod mitt emot varandra och bredvid dem fanns en liten telefonväxel med en radiosändare. På bordet som Kath satt vid tronade det senaste tekniska underverket – en datamaskin med bildskärm. Den gav snabb tillgång till centrala arkiv på Scotland Yard, däribland bilregistret och information om stulna och misstänkta fordon, efterlysta och försvunna personer. Väggen 15
intill skrivborden var full av kort med uppgifter om och bilder på efterlysta brottslingar och misstänkta i distriktet. Bredvid dem satt ett antal flygblad som vädjade om upplysningar om saknade personer. »Jane, kan du kolla om det har kommit in något brådskande på teleprintern medan jag vidarebefordrar det här till en bil?« frågade Kath och Jane nickade. »Radiobil femma tvåa, kan ni rycka ut till ett misstänkt inbrott på Wick Lane 22… Golf Hotel? Kom.« »Femma tvåa har uppfattat och är på väg«, kom svaret i högtalaren. »Förlåt att jag blev så sen, Kath.« »Det gör inget, vännen. Vad hände?« Jane började ge henne ett sammandrag av sina upplevelser, och Kath skrattade högt när hon kom till äpplena och potatisen som hade rullat ut på gatan. »Du ska då alltid råka ut för saker, Jane!« »Jag trodde att hon skulle svimma, så jag följde henne hem till Ashburn House i…« Kath höjde ögonbrynen och avbröt henne: »… i Pembridge- området, en av Hackneys vackraste stadsdelar.« »Hennes lägenhet var faktiskt oväntat fint inredd och hon hade köket fullt av nya saker. Hon måste ha sparat ihop kuponger till dem.« Kath såg undrande ut. »Vad då för saker?« »Frontmatad tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin, spis…« Kath skrattade åt Janes naivitet. »De där kupongerna är en ren bluff. Det skulle ta åratal att få ihop de tusentals kuponger som behövs till sådana grejer – för att inte tala om hur mycket mat man måste köpa för att få dem! Det troligaste är att allt det där har knyckts från en lastbil eller sålts i bostadsområdet efter ett lagerinbrott. Du anar inte hur många bovar som bor i områden som Pembridge. Vad hette hon?« »Irene Bentley, fast hon ville att jag skulle säga Renee. Och hennes son hette John. Det var en aggressiv typ, han sa inte 16
ens tack för att jag hade hjälpt hans mamma. Han ville inte ha mig i lägenheten så han föste ut mig.« »Buset känner igen poliser på långt håll. Du måste akta dig, Jane. Ge dig aldrig in i de stökiga bostadsområdena ensam.« »Jag lärde mig en läxa, Kath. Men du, vad är det för lik? Inspektör Harris sa något om det.« »Den stackaren…« började Kath men avbröt sig för att svara i telefon. Jane satte sig vid det andra skrivbordet och började läsa meddelandet. Den döda kroppen hade påträffats tidigt på morgonen på Hackney Marshes nybyggda äventyrslekplats nära det kommunala bostadsområdet Kingsmead. Offret var en oidentifierad vit flicka med ljust hår, uppskattad ålder femton till arton år, klädsel hot pants, vit blus och blå platåstövlar. Kath blev färdig med telefonsamtalet. »Har du läst det? Stackars liten. Vad hemskt! Så ung.« »Det står inte hur hon dog«, noterade Jane. »De väntar på obduktionen. Men jag har hört att det var rätt uppenbart… Den jäveln använde hennes egen behå till att strypa henne med.« »Så fruktansvärt!« »Med ledning av hur hon var klädd och sprutmärkena på armarna så tror de att hon gick på gatan och kanske hade tagit med sig en torsk till lekplatsen. De har valt våldsrotelns rum som ledningscentral för utredningen.« Dörren till sambandsrummet öppnades och inspektör Harris stack in huvudet. »Kriminalkommissarie Bradfield har kallat mig till sitt rum och han vill ha en kopp te, Tennison, med mjölk och två bitar socker och några digestivekex. Samma för mig, och när du är klar med det får du ta över vakten och sköta receptionen också.« »Visst är han en trevlig typ!« sa Kath och log mot Jane. »Om man vill ligga bra till hos honom så är det ›ja, inspektörn‹ och ›nej, inspektörn‹ och säcken full med fjäsk som gäller.« 17
*
Kafeterian var stängd så Jane gick till det lilla köket i stället. Som vanligt hade det lämnats i en enda röra och avsmaken vällde upp när hon såg det. Ovanför diskbänken satt en fuktfläckig, handskriven lapp upptejpad på väggen: Lämna köket som du själv vill ha det – R EN T OCH STÄ DAT! Äcklad skakade hon på huvudet. Diskhon var full med använda tepåsar och muggar, bestick och tallrikar med intorkad ketchup och H P -sås. Hon satte på tevatten på gasspisen, kavlade upp ärmarna, plockade bort tepåsarna, hällde ut det kalla flottiga vattnet ur plastbaljan och fyllde den med varmt vatten och diskmedel. Medan hon diskade kom en manlig kollega in, släppte tre använda muggar och tallrikar i baljan, sa »Tack, stumpan« och gick. Jane suckade, diskade färdigt, torkade disken och ställde den på hyllorna. Till sist ställde hon de två muggarna te och fatet med kex på en bricka och bar den till kriminalkommissariens rum. Hon balanserade den på ena knäet medan hon knackade på, och dörren flög upp så snabbt att hon var nära att tappa brickan. Cigarettrök bolmade ut ur rummet och stanken var vidrig. »Det var fan i mig på tiden, jag trodde att du hade smitit igen.« Inspektör Harris tog ifrån henne brickan. »Ta med dig de här polaroidbilderna av mordplatsen till ledningsrummet här bredvid och ge dem till Sally så att hon får registrera dem.« Ute i korridoren tog Jane en snabbtitt på de sex små bilderna som Harris hade gett henne. Än hade hon inte varit på någon mordplats. Hon hade ryckt ut till ett enda dödsfall – en åttioårig man med kärlkramp. Han hade hittats död till följd av hjärtinfarkt i sin säng och det hade inte funnits någon misstanke om brott. Det här var något helt annat. Bilderna av det unga offret chockade henne. Först den som visade märkena efter heroinsprutor på flickans armar, och sedan närbilden på offrets ansikte med behån lindad om halsen. Den var ännu värre. De utstående ögonen var fulla av röda prickar och den svullna tungan stack ut ur munnen. Blod hade sipprat ner från tungan – hon måste ha bitit sig i den när hon blev strypt. 18
Jane mådde illa när hon gick in i ledningsrummet och upptäckte att det var tomt. Kriminalarna var väl nere vid Hackney Marshes eller ute och knackade dörr runt mordplatsen. Rummet var medelstort men verkade trångt med sina åtta gamla skrivbord och stolar som tog upp nästan hela golvytan. På ett av borden stod två telefoner och en stor karusellhylla med en trave registerkort bredvid. På väggen satt en karta över Hackneys polisdistrikt med nålar i olika färger som visade var rån, inbrott, misshandel och andra brott hade begåtts de senaste månaderna. Bredvid kartan fanns ett stort ark vitt papper med offrets signalement, fyndplatsen, datum och klockslag för upptäckten samt namnet på den labbinspektör som hade hand om den kriminaltekniska undersökningen. En papperslapp uppnålad på väggen upplyste att obduktionen skulle ske på Hackneys bårhus. Jane vågade inte låta polaroidbilderna ligga kvar på bordet utan bestämde sig för att ta dem med sig ner till receptionen och gå tillbaka till ledningsrummet med dem senare, när Sally var där. Hon slog sig ner bakom vakthavandes disk och lade ifrån sig fotona med baksidan upp. En av lamporna på telefonväxeln till sambandsrummet blinkade rött och en annan lyste vit, vilket betydde att Kath Morgan använde den linjen. »Sitt inte och stirra på den, människa! Svara!« Jane hoppade högt och ryckte till sig luren. Hon hade inte märkt att inspektör Harris närmade sig från sidan. »Hackneys polisstation, kan jag stå till tjänst? Ett ögonblick bara. Jag måste anteckna era uppgifter. Hur var namnet?« Medveten om att Harris hängde över axeln på henne tog hon en penna ur bröstfickan, drog till sig meddelandeblocket och skrev ner namnet på den som ringde. Samtidigt kastade hon en blick på sin armbandsklocka för att notera exakt när samtalet hade kommit. Jane lyssnade i luren medan Harris flåsade tungt bredvid henne. Sedan lade hon handen över luren och upplyste honom 19
om att det var en mrs Hardy som anmälde att hennes handväska hade ryckts ifrån henne utanför en pub. »Hon låter full«, sa Jane. »Ta hit«, sa Harris och tog telefonluren. Han stödde armbågarna på disken. »Mrs Hardy, det här är vakthavande polisinspektör. Ni måste komma till stationen så att konstapel Tennison kan skriva en fullständig rapport. Adjö«, sa han bryskt och avbröt samtalet. »Så där ja. Vi får se om hon är lika angelägen när hon har nyktrat till.« Sedan fick han syn på polaroidfotona. »Vad gör de här? Jag sa ju åt dig att lämna dem i ledningsrummet.« »Ursäkta, men det var ingen där och jag ville inte lämna…« »Jag får fan i mig göra det själv.« Jane visste att han tog det som en ursäkt för att slippa sitta bakom disken, och hon anade att han inte skulle komma tillbaka på evigheter. Och det var en välsignelse, på sätt och vis. En timme senare var klockan fem och precis som Jane misstänkt hade Harris fortfarande inte kommit tillbaka. Hon undrade om han befann sig i biljardrummet eller satt i kafeterian och spelade gin rummy om pengar. När hon tittade in i sambandsrummet och hämtade sin väska sa hon till Kath att hon hade varit inne i ledningsrummet men inte hade fått veta något mer om mordfallet. »Bilderna från brottsplatsen var hemska. Hur kan någon ha gjort så med henne?« »Du vänjer dig, Jane. Det måste man i det här jobbet. De riktiga fotona blir framkallade och förstorade till i morgon och de kommer att vara ännu värre.« Jane lät dörren stå öppen så att hon såg receptionsdisken, ifall det kom någon. Hon tog upp en blankett ur väskan. »Vad har du där?« frågade Kath. »Jag har bestämt mig för att anmäla mig till Julian Harkers föreläsning, den som du berättade om«, svarade Jane. Julian Harker var en känd kriminalteknisk expert och skulle 20
redogöra i detalj för en komplicerad mordutredning som han hade arbetat med. Som aspirant hade Jane rätt att gå all möjlig fortbildning och hon var angelägen om att utnyttja alla möjligheter att lära sig mer. »Det är en snygg kille också. Alltid ett plus. Han är otroligt intelligent och du kommer att lära dig massor.« Kath lutade sig nära – hon hade sin vanliga kraftiga parfym som Jane tyckte kändes lite överväldigande – och viskade att det alltid var bra att ta fler poäng än de andra konstaplarna. »Man vet aldrig vem som ser och hör det. Ju mer du lär dig desto bättre blir du på jobbet. Du vet väl vad man brukar säga: kunskap är hjärna…« »Kunskap är makt, menar du nog.« »Sak samma. Jag har varit på två av hans föreläsningar och han kan sina saker, det kan jag lova dig.« »Men först måste jag lämna in den här ansökan till inspektör Harris och jag tror knappast att han kommer att rekommendera mig. Han hatar att vi är integrerade med de manliga poliserna nu och får göra samma jobb som de.« Kath fnös. »Integrerade – i helsike heller! Killarna får fortfarande mer betalt. Men du kan strunta i Harris. Gå direkt till Bradfield med blanketten nu genast. Han kan bara säga ja eller nej. Jag håller ett öga på disken och om Harris kommer tillbaka så säger jag att du är på toa.« Jane var nästan rädd för kommissarie Bradfield. Hans otåliga sätt var skrämmande och fast Kath påstod att han hade en snällare sida så hade Jane inte sett den än. Hon såg på den stängda dörren till hans rum och undrade om tillfället var illa valt med tanke på mordutredningen. Plötsligt öppnades dörren och Bradfield kom ut. Han var runt en och nittio lång, stilig på ett kärvt sätt och hade krusigt rött hår. Som vanligt hängde en cigarett mellan läpparna. Han var välklädd i välpressad mörkgrå kostym och blankputsade svarta snörskor. Nu eller aldrig, tänkte Jane. »Ursäkta, kommissarien.« »Vad är det?« gläfste han otåligt. 21
»Skulle jag kunna få be om en sak?« »Det får gå snabbt, för jag är hungrig som en varg och på väg att köpa mig en smörgås i kafeterian«, sa han, fortfarande med cigaretten i munnen. Lite aska föll ner på golvet. Jane fick en idé. »Jag hämtar gärna smörgåsen om ni har mycket att göra. Under tiden undrar jag om ni skulle vilja läsa och godkänna min ansökan om att lyssna på Julian Harkers föreläsning om kriminalteknik.« Han knäppte två gånger med fingrarna för att hon skulle ge honom blanketten, och det gjorde hon. Han hade just börjat läsa den när en av hans kriminalkonstaplar, Mike Hudson, kom skyndande uppför trappan med ivrig min och sin officiella anteckningsbok i handen. »Nu har vi en möjlig identitet! En flicka på sjutton år, patient på Homertonsjukhusets missbruksenhet. Hon stämmer med offrets signalement. Alla uppgifter om henne finns här och likaså pojkvännens.« Bradfield såg upplivad ut när Hudson räckte honom anteckningsboken. Han tog en snabb titt i den och lämnade tillbaka den. »Bra jobbat. Jag vill ha samtliga tillgängliga kriminalare samlade till möte i ledningsrummet om tio minuter.« Bradfield tog en penna ur konstapelns bröstficka och undertecknade Janes ansökan utan att läsa färdigt. Sedan räckte han henne den med ett leende. »Lyssna noga på föreläsningen. Harker är den bäste krimi naltekniker vi har.« Han fimpade cigaretten i det överfulla väggfasta askfatet. »Glöm smörgåsen – jag hinner ändå inte äta den nu.« »Tack så mycket«, sa Jane och betraktade hans namnteckning med ett strålande leende.
22
Kaptitel 2 » J a h a , allihop, lystring!« sa Bradfield bestämt när han kom in i ledningsrummet, som sjöd av aktivitet. »Tack vare konstapel Hudson har vi ett tänkbart namn och vissa bakgrundsuppgifter om offret. Julie Ann Maynard, sjutton år. Gripen och fälld för prostitution vid ett tillfälle tidigare i år. Hon var heroinmissbrukare, liksom pojkvännen Eddie Phillips, nitton år. Båda patienter på missbruksenheten på Homertonsjukhuset. När var de där senast, Hudson?« »För två veckor sedan. Ingen av dem har kommit på sina bokade besök sedan dess.« Bradfield rynkade pannan. »Hon är sjutton år och knarkare, och sjukhuset har inte brytt sig om att anmäla henne som saknad? Frågade du varför?« »De sa att båda gick i behandling frivilligt, så de tog för givet att Julie Ann och Eddie helt enkelt hade bestämt sig för att sluta med det.« Bradfield tände en cigarett. »Hade de deras adresser?« »Jadå. Samma adress för både Eddie och Julie Ann.« Hudson bläddrade nervöst i anteckningsboken. »Och den var?« frågade Bradfield otåligt. »Öh… jo… lägenhet nummer 32 i Edgar House i Pembridge.« »Det är viktigt att Eddie spåras och tas in till förhör med det snaraste.« Bradfield vände sig till kriminalinspektör Gibbs. »Spencer, ta med dig två kriminalkonstaplar till Edgar House efter mötet. Sparka in dörren, sök igenom lägenheten och grip Eddie Phillips om han är hemma. Annars får ni sätta span på adressen, ifall han kommer tillbaka.« 23
»Med nöje, chefen, och jag förutsätter att ni kommer att godkänna all eventuell övertid som kan råka behövas.« Bradfield log och nickade. »Även om du blir tvungen att jobba hela natten, Spence. Vi måste tänka oss att Eddie Phillips kan ha varit Julie Anns hallick och mördat henne efter ett bråk om pengar. Vid det här laget kan han till och med ha stuckit, så… Sally, jag vill ha ut Phillips namn och signalement via teleprintern till alla polisstationer i London och…« »Uppfattat«, sa Sally och antecknade febrilt medan Bradfield fortsatte: »Kör ut uppgifterna om Julie Ann Maynard också. Jag vill ha adressen till hennes föräldrar eller andra närmaste anhöriga så fort som möjligt, så att hon kan bli formellt identifierad på bårhuset.« Sally nickade. »Okej, ut med er nu, fortsätt att knacka dörr och ställa frågor i Kingsmeadområdet och runt omkring. Vänta med Pembridge tills inspektör Gibbs har besökt Edgar House och förhoppningsvis kommit hit med den lille skiten Eddie Phillips.« Kriminalinspektör Spencer Gibbs var en hård och ofta odisciplinerad polis, lång och mager med tjockt hår tillbakaborstat på hjässan och nästan snaggat på sidorna. Han var mode intresserad och gick gärna i snäva byxor och myggjagare när han var ledig, något som Kath Morgan njöt av att reta honom för. Gibbs hade nöjet att vara med i ett rockband, men hans engagemang i polisarbetet och lojalitet mot kollegorna gjorde honom till en populär medlem av teamet. Gibbs begav sig till Edgar House tillsammans med två unga kriminalkonstaplar, Ashton och Edwards. Eftersom det fortfarande ösregnade var alla tre klädda i tjocka trenchcoats. De unga konstaplarna blev förvånade när dörren till nummer 32 visade sig vara igenbommad. Det blev inte Gibbs. »Det är precis vad man kan vänta sig av knarkare – de bor i sådana här kvartar eftersom ingen är dum nog att hyra ut 24
åt dem. Stick tillbaka till bilen, Edwards, och hämta ett par ficklampor i väskan i bagageutrymmet.« Gibbs hittade en bräda på golvet i korridoren och med hjälp av den lyckades han bända upp så pass mycket av den förspikade ingången till lägenheten att han och kollegorna kunde ta sig in. »Inspektörn, följer ni med i allt det där om Watergate och president Nixon på nyheterna?« »Nej!« svarade Gibbs kort medan han gick före de andra in, lät ficklampans ljusstråle spela över rummen och sparkade gamla ölbackar ur vägen. Det stank av urin och smutsiga filtar där inne, och bland otaliga hopknycklade ölburkar och trasiga ciderflaskor låg sönderrivna sovsäckar och ruttnande mat. De sökte igenom sovrummen, där använda sprutnålar låg utströdda över de nakna brädgolven. Gibbs svor och sparkade till den osmakliga röran, men så rätade han på sig och tecknade åt dem att vara tysta. De hörde skrik och skratt ute i trapphuset. Gibbs gick ut i korridoren och tog upp brädan som han hade använt förut. Eddie Phillips kom gående uppför trappan tillsammans med sin vän Billy Myers. De två nittonåringarna var ovårdade: båda hade långt otvättat hår och smutsiga, fläckiga T-shirts, utsvängda jeans och stövlar med kilklack. Gibbs och hans konstaplar gick fram till dem. Med sina uppfällda rockkragar såg de ut som tre torpeder, och Gibbs svingade sin bräda som en golfklubba medan han röt: »Vem av er är Eddie Phillips?« Billy såg skräckslagen ut och pekade på Eddie, som försökte smita, men Gibbs hann få tag i hans hår och sparkade sedan undan benen för honom. Eddie kurade förskrämt ihop sig på golvet och Gibbs tryckte ena änden av brädan mot hans bröst. »Vi har hittat din flickvän, Eddie, och hon är i mycket sämre skick än du.«
* 25