1
2
Jรถrgen Sanner
Barnhem 67 i Moskva
3
4
Innehållsförteckning
Del I................................................................................. 7 Volzkij boulevard, Moskva 1993 ..................................... 9 Barnhem № 11............................................................... 18 Barnhem № 2................................................................. 37 Barnhem № 67............................................................... 63 Barnhem № 51............................................................. 105 Del II ........................................................................... 141 Mannen med de hundra händerna............................... 143 Den omöjliga resan är i full gång ............................... 164 Vi lär känna Internat № 67 och Moskva ..................... 176 Jakten på Madame tar sin början................................ 186 Dokumentsamlingen växer .......................................... 202 Bakslag överallt och på alla nivåer............................. 217 Avancemang in i fiendeland ........................................ 228 En stundande rättegång i Moskva ............................... 246
5
6
Del I Barnhem 67 i Moskva
7
8
Volzkij boulevard, Moskva 1993 – Vi var ensamma hemma den dagen när polisen kom, det var så att Michail och Vladimir, mina äldsta bröder, var ute för att ta mat från lägenheterna, de lägenheter där människor hade lämnat köksfönstren öppna. Det var på sommaren och människor hade ofta fönstren öppna och Michail och Vladimir hoppade in genom fönstren och stal mat därifrån. – Om jag var fyra år så var Michail och Vladimir fem och sex år. Jag minns inte så bra men jag tror att min minsta syster Katja var ett år och Maria, min andra lillasyster, var tre år. Jag var fyra år, Michail fem år och Vladimir var sex år. Så dom var väldigt mycket ute och stal mat och så och försökte överleva på något sätt. Jag kände inte Michail och Vladimir särskilt bra, vi träffades inte så ofta eftersom de nästan alltid var ute. Men jag och mina småsystrar, Maria och Katja, vi var alltid hemma, som jag kommer ihåg. Vi var alltid hemma och jag kom ihåg väldigt tydligt att Maria alltid hade på sig ett par strumpbyxor som var alldeles för stora. Hon försökte ha dom på sig men halva strumpbyxorna hängde nedanför fötterna så här eftersom de var alldeles för långa. Jag kom inte ihåg hur jag var klädd men jag var nog klädd som en tuffing – fast jag var tjej så ville jag alltid vara som en kille. – I alla fall så var vi väldigt ofta ensamma hemma och långt senare fick jag veta att det var en granne som hade 9
ringt till polisen och sagt att det finns barn utan föräldrar i lägenheten. – Jag förstod att det var polisen som bultade på dörren.. Fast jag bara var tre eller fyra år så förstod jag att det var polisen, det hördes på de bestämda rösterna. De ropade att vi skulle öppna dörren. Det var ju bara vi tre tjejer som var hemma, alltså jag och mina två små systrar, så jag svarade ingenting och jag öppnade inte. Men sen hörde jag på rösterna att dom var väldigt bestämda och väldigt arga. Så klart jag blev rädd, jag blev rädd för dom så jag skrek till Maria och Katja att dom skulle gömma sig, och sen öppnade jag dörren och sedan sprang jag själv och gömde mig men dom hittade oss så klart allihopa. Det var så det började när vi hamnade på barnhem i Moskva. – När poliserna hade hittat oss så tog de oss och satte mig och Maria i en polisbil. Och jag vet inte hur jag kom på det men när vi satt i bilen, jag och Maria, så tänkte jag att jag ska öppna dörren och springa ut och jag skrek till min lillasyster att hon skulle springa. Men poliserna de var stora så de tog bara några steg och så fångade de mig i tröjan och satte mig tillbaka i bilen och stängde dörren. Min minsta lillasyster Katja hon åkte i en annan bil för hon var riktigt liten, sådär pyttepytteliten så att det måste vara vuxna som tog hand om henne. Den dagen, det var sista gången jag såg min lillasyster Katja. Jag har aldrig träffat henne efter den dagen.
10
– Maria och jag åkte jättelänge i polisbilen. Sedan kom vi till ett slags barnhem som heter Prijot, som är ett ställe där alla barn som ska placeras på barnhem först kommer och det finns personal där som bestämmer vart barnen ska flyttas och så där. Prijot är för små barn som inte har föräldrar. – Jag har funderat på hur jag kunde öppna dörren till polisbilen, jag kan tänka mig att de inte trodde att en fyraåring skulle försöka så de hade inte brytt sig om att låsa ordentligt. De hade inte låst ordentligt så att bakdörrarna gick fortfarande att öppna inifrån. Efteråt när jag hade försökt springa iväg och blivit infångad så försökte jag springa iväg igen men då gick det inte för då hade de nog låst bildörrarna ordentligt. Då hade de låst så att bakdörrarna bara gick att öppna utifrån. – Hur bodde ni och vilken kontakt hade ni med era föräldrar? – Det var väldigt sällan som man såg föräldrarna, jag minns dom inte ens. Man visste bara att man har en mamma och en pappa men man skulle aldrig kunna känna igen dem på stan och säga att det här är min mamma och pappa. Jag vet inte, jag var så himla liten så jag minns inte det. – I lägenheten fanns ett litet rum och där satt vi alltid när mamma och pappa hade fest i de andra rummen. Och då minns jag bara att det var många gubbar och kvinnor där men jag visste inte vilka av dom som var min mamma 11
och pappa. Jag hade ingen aning liksom. Jag visste i alla fall inte det. Jag skulle aldrig ha kunnat peka ut dem. – Jag fick veta långt, långt senare, av Natasha och Dima, min moster och morbror, att mina föräldrar var ganska unga då och när man hör på berättelser från min morbror så har jag fått veta att mamma var alltid så väldigt vacker och hade bra med jobb. Hon hade egen business och tjänade jättemycket pengar och hon var så rik då att hon hade råd att skaffa en barnflicka till oss. Men samtidigt så var hon så himla naiv och hade så många vänner som utnyttjade henne och som ville ha fest här i vår lägenhet. Hon hade ju pengar och hon betalade allting och då blev det så att det var väldigt mycket drickande och det var väldigt mycket festande. – Lägenheten? Jag kom inte ihåg lägenheten så bra men jag har för mig att när man kom in så var det ganska högt i tak och ganska stora fönster och så låg lägenheten rakt igenom huset, från den ena sidan till den andra så vi har fönster åt två håll. Så det var en superfin lägenhet med stora rum och stora fönster. Det var tre rum; ett litet rum och två rum som var jättestora. Lägenheten låg ganska centralt i Moskva och låg nära en tunnelbanestation som heter Volzhskaya. Den låg bra till i Moskva och den var ganska stor, det var högt i tak och det var stora fönster. – Och Natasha och Dima, min moster och morbror, har också berättat för mig att vår barnflicka var en granne till oss som bodde på översta våningen i huset. Hon hette Jelena. Jag kommer ihåg väldigt tydligt att det var hon 12
som berättade för mig att mitt efternamn är Zolotova. Det var hon som berättade det för mig alltså – jag visste inte det innan. Hon var barnvakt och vi satt i hennes knä och hon berättade lite så där allt möjligt. De har också berättat att hon var jättekonstig person, hon stal väldigt mycket bestick och grejer från oss eftersom vår mamma tjänade ganska mycket pengar. Men då stal den där barnvakten från oss och hon var lite så där mystisk kvinna, konstig och så där. Men jag kommer tydligt ihåg att det var hon som berättade och lärde mig att mitt familjenamn är Zolotova. – Men det var lite jobbigt att vi alltid hade så ont om mat. Vi åt till och med apelsinskal. Och jag kommer ihåg att ibland hittade vi gammalt bröd som låg på golvet som vi käkade upp. Vi bad ofta vår lillasyster Katja, att hon skulle gå till rummet där de vuxna festade och att hon skulle hämta mat till oss. Men hon klarade bara av att hämta en apelsin eller mandarin som hon kom till rummet med och som vi delade på. Men jag minns att vi skickade henne dit för alla tyckte att hon var så gullig och hon fick i alla fall någonting som vi kunde äta och vi var jätteglada.
Hade ni kompisar där du bodde hemma? Var ni ute på gården och lekte tillsammans? Neej, jag var nog aldrig ute där och lekte, inte som jag kommer ihåg i alla fall – jag och Maria var alldeles för små. Som jag minns så har jag aldrig ens varit ute på gården. Men jag har andra konstiga minnen, till exempel 13
om en svart bil och vägar och sådant. Jag tror att jag minns sådant men man vet aldrig om det är sant eller falskt för att minnena är så himla suddiga. Men jag kommer ihåg vuxna människor, svart bil och att det var ganska sent på natten. Det minns jag men att jag var ute på gården och lekte med andra barn och gjorde geggamoja, det kommer jag inte ihåg. Vi gjorde nog aldrig det. Jag minns mest att vi inte hade så mycket mat hemma, vi fick äta det som vi hittade. Och ibland var det gammalt bröd som vi hittade någonstans och som vi delade på.
Har du något minne av de vuxna som fanns i närheten av dig då? Jag kommer ihåg att vi hade en kvinna som hette Jelena, alltså hon som var vår barnflicka. Hon var ganska stor och rund. Jag visste det inte då men mammas bror Dima berättade långt senare att hon jobbade som barnflicka hos oss. Men jag visste då bara att hon var en granne som bodde på en annan våning. Men hon var vår barnflicka. Jag tyckte egentligen inte att hon var en flicka, för mig kändes det som att hon var mycket äldre för hon var tjock som en babusjka. Men hon var faktiskt ganska ung men som barn tror man alltid att de som är unga är alltid smala och fina. Men hon fanns där och jag och Maria hade en massa frågor till henne och det var hon som berättade vad vi hade för familjenamn. Hon lekte inte så mycket med oss men vi ställde massvis av konstiga frågor till henne som hon svarade på. 14
Hur reagerade hon på det att ni inte hade någon mat? Jag tror att när Jelena var vår barnflicka då var allt ganska bra. Men sedan kom tiderna när hon inte var där och när bara jag och Maria var hemma och Katja. Och vi hade ingen mat och det var ganska ofräscht i köket och då jobbade inte Jelena längre som vår barnflicka. Men sen kom jag ihåg att det var väldigt mycket fester hemma och vi satt i det där minsta rummet i lägenheten. Festerna var i ett större rum och så fanns det också ett vardagsrum. Men då var vi så himla smarta så att när vi var jättehungriga så sa vi till Katja att hon skulle försöka få lite frukt av de vuxna som satt i ett annat rum och festade. Vi visste att vår lilla syster Katja var så liten och gullig att hon kunde skaffa mat åt oss. Så hon fick krypa iväg till festen och hon kröp under bordet och så och det är klart att man tyckte att hon var gullig och då kunde hon komma tillbaka med en jätteapelsin och vi blev jätteglada. Vi började skala den direkt och det första som vi åt upp var apelsinskalen, sedan började vi dela på själva apelsinen. Vi körde inte med henne men ibland kunde vi be henne. Man är smart när man behöver det, även när man är väldigt liten. Man tror kanske att ett litet barn inte kan tänka. Men ska man överleva när man hungrig då måste man komma på olika saker. Så vi kom på att vi kunde utnyttja att vår lillasyster var så gullig. – Men sen i alla fall. Vi åkte jättelänge i den där polisbilen, jag och Maria. Och sedan kom vi till det där stället, 15
det där barnhemmet som kallas Prijot och där stannade jag två eller tre veckor, tror jag. – Kommer du ihåg hur det var på det där första barnhemmet, på Prijot? – Det var dåligt, eftersom alla barn vill ha trygghet och vänner och så där, och det fick man inte där. Det var ju så att barnen inte stannade särskilt länge där. Det var så att de kom dit och sedan placerades de ut på andra barnhem och så försvann de. – De som jobbade där var ganska unga människor och de var inte alls snälla mot barnen. Det gällde för dom att visa makt över barnen. Jag har en sådan där bild i mina ögon, i mitt huvud, när ett barn blev kränkt av personal. Det stod en tjej och en kille som jobbade där – de var vuxna för oss men ändå var de nog ganska unga. Och den där killen skulle visa sig lite cool inför den där tjejen och då tog han mjölk och hällde ut på golvet och så sa han till ett barn att slicka upp mjölken. För att tjejen skulle bli imponerad. Det var väldigt mycket sådana saker som hände där. Makt över små barn. – Var Maria där också? - Nej, Maria var yngre så då när jag åkte dit - nej, vänta! – jag kommer inte ihåg faktiskt. Jag kommer ihåg att jag var ensam där. Det kan ha varit så att de placerade oss i olika grupper, för att sedan hamnade vi på samma dagis men när jag var där så kommer jag inte ihåg om Maria 16