9789113064031

Magnus Falkehed & niclas haMMarstrรถM

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2015 Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, och Norstedts, Stockholm Foto: Niclas Hammarström/ Magnus Falkehed, privat Karta: Norstedts kartor Omslag: Wickholm Formavd.

Livonia Print Ltd, Lettland 2015 ISBN 978-91-1-306403-1

Florences dagbok Paris, måndagen den 25 november klockan 01.15

Telefonen slutar ringa när jag vaknar till. Efter en kort stund börjar den ringa igen och jag stiger upp, tittar på klockan.

Den mjuka, trevande rösten på engelska späder bara på min oro tills ordet ”fängslad” öppnar en avgrund under mig.

Du är kvarhållen någonstans i Syrien. Långt från oss, långt från allt.

Klockan 01.30 fick någon form av reflex mig att ta fram papper och anteckna allt. Jag känner att jag måste agera, ensam mot fienden i skuggorna.

Jag ringer franska UD som ger mig en kalldusch. ”Magnus är svensk medborgare, alltså är det Sverige du måste kontakta. Vi kan inte göra någonting för att hjälpa er.”

Hur många samtal har jag ringt? Jag vet inte längre. Men efter två timmar är det tyst. Jag vill prata, dela med mig, vrider och vänder på ord som jag inte kände till: vägspärr, kvarhållen …

Vem ska jag ringa? Pierre i Manilla? För långt bort. Mina föräldrar?

Omöjligt. Din storebror? Redan gjort.

Laurence? Hon är ensam med sina flickor, liksom jag. Sylvie har tillräckligt med problem på jobbet. Det blir Sophie, som vanligt pålitlig och stabil i prövostunder. Så nu blir det ett prov till … En nattlig diskussion med gissningar och antaganden med dig som den ständigt frånvarande i hjärtat av samtalet.

Jag väntar, chockad av beskedet och av att inte veta var du är. Jag får ett telefonsamtal från den svenska krisgruppen. Ingrid talar franska, men har ingenting att erbjuda för att jag ska känna mig bättre till mods, annat än ”det är svårt att hjälpa dig eftersom du är fransyska”.

Så svensk är lika med inget franskt UD och fransyska är lika med inget svenskt UD! 9

Klockan fem på morgon får jag en lysande idé: jag ringer Nikolai. Jag kallar honom min skyddsängel, min tolk, min storebror … När solen börjar gå upp så trillar det in lite mer information, tack vare honom.

Du har försvunnit med Niclas vid en vägspärr. Er fixare larmade inte någon och det är först på söndag kväll när bildbyrån Kontinent lyckades få tag i henne som hon berättade vad som hänt.

Juliette stiger upp. Omöjligt att dölja mitt ödelagda ansikte. Jag låtsas att jag har fått för lite sömn. Hon är helt koncentrerad på sitt grupparbete i skolan. ”Hej då, puss”, hon försvinner ut genom dörren, och jag faller ihop. Jag kastar mig in i duschen och lämnar hemmet för att inte behöva stå framför Emma, som har sovmorgon och som har bestämt sig för att stiga upp klockan nio.

På jobbet utför jag mitt arbete som en robot. Men sedan brister fördämningarna framför Sylvie och tårar och all rädsla väller fram.

10

Magnus Paris, söndagen den 17 november

”Puss pappa! Lova att vara försiktig!”

Emma stod i pyjamasbyxor och T-shirt i hallen. Det var tidig söndagsmorgon och solen hade gått upp för en stund sedan. I vanliga fall skulle Emma ha sovit längre, men jag hade lovat henne och Juliette att jag skulle väcka dem och ge dem en puss innan jag reste iväg. Men nu hade hon vaknat av sig själv.

Jag stod vid dörren med min resväska med både hjul och axelremmar, min ryggsäck och det svarta fodralet med Niclas skyddsväst, hjälm och traumakit. Om tio minuter skulle taxin hämta upp mig. Jag gav Emma en kram och en puss på hennes mjuka kind. ”Jag lovar att vara rädd om mig, älskling! Ta hand om mamma och din syster nu. Var snälla mot varandra, så ses vi i nästa vecka”, sa jag.

Juliette kom sömndrucket lufsande. ”Kram pappa”, sa hon.

Jag sa även till henne att jag självklart skulle hålla mig så långt borta som möjligt från alla faror. ”Var det till Mali du skulle resa?” undrade hon. ”Nej sötnos, till Syrien.”

Juliette bad mig också vara försiktig. Jag kände mig olustig till mods över att se mina båda tonåringar oroliga.

Florence följde med mig ned till gatan. Det var första gången hon gjorde det för en jobbresa och vi kysste varandra innan jag hoppade in i taxin.

Senast på onsdagen, tio dagar senare, skulle jag vara tillbaka för att ta emot de nya matsalsstolarna, tänkte jag. Vi har alltid haft mycket middagar hemma, men för första gången skulle vi få enhetliga stolar kring det nya, vita matbordet.

11

Vi hade redan börjat fundera på vilka vi skulle bjuda in till den första middagen. Troligen skulle stolarna invigas redan på lördagen efter min hemkomst. När jag kom hem var jag också tvungen att ta tag i luciatåget som jag ville ordna för mina franska och svenska vänner det här året. Det skulle bli en härlig decembermånad, redan innan vi reste till Stockholm för att fira jul. *** Niclas satt och väntade på mig på en bänk framför incheckningen. Taggad och koncentrerad. Han hade haft några hektiska dagar och kvällar, med en stor pressgala tre dagar före avfärd.

Tillsammans med reportern Staffan Heimerson hade han blivit korad till Årets journalist av Sveriges Tidskrifter. De fick priset för ett reportage i magasinet Café om livet i Aleppo under krigets tredje vinter.

Niclas bilder av de lidande barnen i Syrien var hjärtskärande men samtidigt poetiska.

Vid sidan av det hade Niclas också gjort upp med sin bildbyrå, Kontinent. Byråns medgrundare, Magnus Laupa, hade tagit på sig att bli vår livlina och larmklocka mot omvärlden. Han hade våra telefonnummer och planerade resrutter inne i Syrien, liksom mobilnummer till våra anhöriga. Varannan dag skulle vi sms:a honom.

Han kunde sin sak vid det här laget, efter allt jobb som han hade lagt ned när våra kollegor Martin Schibbye och Johan Persson satt i fängelse i Etiopien.

Månader av planering hade äntligen tagit oss ända fram till Charles de Gaulle-flygplatsens snurriga och snigelskalsformade betongbyggnad.

Målet var uppsatt: vi skulle ta oss in från Libanon till Qalamounregionen i västra Syrien, inbäddade i ett förband, en katiba, som leddes av vår fixares man. Det var en region som länge hade legat i nästan total medieskugga. I skydd – och med hjälp av förbandet skulle vi skildra civilbefolkningens situation, men också den kristna minoriteten och eventuella splittringar bland de stridande grupperna. Den Fria syriska armén verkade ha allt svårare att hålla ledarskapet för revolutionen gentemot mindre, men mer radikala grupper.

12

Det här var också en tid då regimen ville få ut sina kemvapen ur landet. Vägen för det gick genom Qalamoun, som nu låg under dubbelt tryck från regimens styrkor och libanesiska hizbollahtrupper. Intressanta jobb saknades inte, bara vi kom in.

Niclas hade en stor, svart trunk som nästan var tom och vi gick ut för att fördela skyddsutrustningen och lägga hans grejer i den.

Ett par veckor tidigare hade jag rest till London över dagen för att uppgradera vår utrustning, i vad som troligen är världens bästa affär för den typen av saker. Butiken fungerar som en plattform där reportrar på väg ut möter kollegor som just kommit hem från Afrika, Asien eller Mellanöstern.

Vi var lite ängsliga för att inte få igenom grejerna i tullen i Beirut.

Efter viss tvekan hade vi valt att inte ta med någon satellitsändare. Delvis för att det kan ställa till med problem i tullen i Mellanöstern, men framför allt för att vi visste att den kunde pejlas in av Bashars styrkor, som har effektiv, teknisk hjälp av iranska IT-experter. Vi fruktade helt enkelt att en satellitsändare skulle kunna röja oss och bli en magnet för eldgivning.

Dessutom fungerade det syriska mobilnätet ganska bra och vi hade inte tänkt mejla hem något material innan vi kommit ut ur landet.

Vi skulle ta oss in och ut i Syrien illegalt. I händelse av att en libanesisk tullare skulle ställa frågor om innehållet i våra väskor, var planen att vi skulle säga att vi hade för avsikt att ta oss till Tripoli i norra Libanon. Där hade det förekommit strider mellan sunniter och shiamuslimer, och vi skulle hävda att vi därför var tvungna att ha med oss de obligatoriska skyddsvästarna och hjälmarna.

Fyra timmar efter att vi lämnat Paris gjorde planet en snäv dykning ned mot flygplatsen i Beirut, som ligger nästan mitt i den i mörkret glimrande stadsbildningen, alldeles intill Medelhavet. Nu började vår resa på allvar.

Våra farhågor om skyddsutrustningen visade sig vara överdrivna.

Tullaren tittade i våra pass, sedan på oss, stämplade och vinkade in oss i landet med en trött gest. Vi hade tagit oss förbi det första hindret.

Vi stannade till i en telekomaffär och köpte lite extra tid till mitt libanesiska SIM-kort, som jag hade kvar från en resa till Libanon några månader tidigare.

13

Utanför flygplatsen möttes vi av Beiruts varma och avgasdoftande luft. Klockan var bara lite över sju, men det var redan beckmörkt.

I den risiga Mercedestaxin till hotel Cavalier malde nyhetssändningarna i bilradion på. Nyhetsuppläsaren lät upphetsad. Syriens diktator hade precis inlett en offensiv mot Qalamounregionen. Det var dit vi var på väg.

Flyktingar strömmade i tusental till den libanesiska gränsstaden Aarsal.

Hotel Cavalier var ett ganska oansenligt hotell, men det hade åtminstone internet och bekväma sängar.

Uppe på rummen packade vi om väskorna och satte dator, mobiltelefoner och bandare på laddning inför morgondagens avfärd.

Grundprincipen var enkel: det gällde att ha lätt packning under arbetsdagen. Samtidigt måste allt nödvändigt vara nedpackat – energybars, dator, kartor, en varm tröja, pengar och pass – för att kunna vara självgående under en eller ett par dagar. Om det skulle bli farligt att ta sig tillbaka till basen, måste vi kunna ta oss ut ur Syrien utan resten av bagaget.

Att jobba i en konfliktzon handlar om att vara rörlig, och att inte behöva ha för bråttom. Man måste kunna ligga och trycka om det behövs.

En snabb titt på Al-Jazeera och L’Orient Le Jours hemsidor bekräftade radionyheternas information. Det var tydligen en rejäl och fulllödig offensiv som Syriens diktator Bashar hade inlett mot Qalamoun. Åtminstone enligt de sporadiska uppgifter som flyktingarna hade med sig till Aarsal. Närmare händelserna än så hade ingen journalist rapporterat.

Håglösa kvinnoansikten med utmattade barn i famnen tittade in i objektiven. En borgmästare slog ut med händerna och bad om hjälp från omvärlden att ta emot flyktingströmmen som kom över bergen.

Han sa att om inget händer snabbt så kommer kriget att spilla över till grannländerna.

Det var över och bortom den bergskedjan som Niclas och jag skulle ta oss om några timmar. Upptrappningen i kriget riskerade att kasta om planerna för oss. Det skulle definitivt bli mer svårjobbat. Kanske måste 14

vi nöja oss med mindre, men tajmningen för vårt reportage hade inom loppet av några timmar blivit skrämmande aktuell.

Niclas stämde av med vår fixare, Nora, via sms. Hon skulle komma till vårt hotell följande morgon, och därefter skulle en taxi föra oss till Aarsal och gränsen. Allt rullade på enligt planen.

Magnus beirut, måndagen den 18 november

Niclas öppnade rumsdörren naken och var lite enerverad och sur över att ha försovit sig. Han hade stått i duschen när jag knackade på. Vi stämde möte i frukostsalen. Den var tom sånär som på en gäst till. Bilbomberna höll på att utplåna turismen i den här staden.

Jag satte mig med datorn vid frukostbordet. Det sämsta av två världar: ljummen, vattnig korv och gammal, stelnad hummus.

Niclas kom ned, såg sig omkring och fick genast upp ögonen för det väsentliga: de små påsarna med Néscafé. Han gick direkt dit och tog en hel näve som han stoppade i jackfickan.

Klockan åtta skulle vi resa iväg, så vi passade på att gå på toaletten och borsta tänderna. Jag knyckte en toarulle och lade den i väskan. Nu skulle vi i alla fall ha toapapper under den här resan.

Vi checkade ut och satte oss att vänta i lobbyn. Vare sig hotellpersonalen eller de andra kostymklädda männen i hotellet kunde knappast ta miste på att vi var journalister, där vi satt i våra vindjackor, rejäla skor och ryggsäckar. Utanför strilade ett tunt regn ned.

Vi tittade på klockan.

Reporterns första möte med en fixare är alltid spänt. Det är så mycket som hänger på den personen. Fixaren är en nyckelperson i mediavärldens kulisser. Han eller hon är ofta både tolk och idéspruta, har lokalkännedom och kan göra en reportageresa till en dröm – eller en mardröm. Det är aldrig fixaren som styr över reportagen, men med en bra fixare vinner man mycket dyrbar tid. Därför är fixarens punktlighet ett nervöst moment vid det första mötet.

Under våra förberedelser hade vi arbetat med ett parallellt spår, att ta 15

oss in legalt med visum. Då tänkte vi anlita en fixare i Damaskus. Men han hamnade i trubbel med regimen och kastades i häkte, för att sedan bli utvisad från Syrien. Vår kontaktperson på informationsministeriet hade också blivit utbytt. Till slut fick vi beskedet att vi aldrig skulle beviljas visum. Då gick vi tillbaka till det här spåret, med Nora som fixare.

När klockan var tio över åtta hade Nora fortfarande inte dykt upp.

Jag gick ut och rökte en cigarett. Jag hade egentligen slutat röka för flera år sedan, men under den senaste resan till Libanon hade jag tagit upp ovanan igen. Sedan hade jag slutat direkt när jag kom hem, men nu tänkte jag att jag kunde unna mig lite nikotin igen. Fast jag kände mig lite skamsen. Jag smygrökte ju så fort jag lämnade min fru och mina tvillingdöttrar för att jobba i Mellanöstern. Det kändes lite skenheligt gentemot dem.

Halv nio dök Nora äntligen upp. Ingen katastrof, men inte heller perfekt. Det var en ung och driftig tjej hade våra kollegor från dansk och fransk press berättat för oss. ”Taxichauffören var en idiot”, inledde hon med att säga. Det var en dålig start att skylla sin försening på någon annan. Men okej, vi var i Orienten och fick ta en sak i sänder.

Nora snorade och snörvlade och det första som slog oss var att hon hela tiden smekte sitt hår med vänsterhanden. Hon hade en liten axelremsväska som enda bagage. Den bar hon över en lila kappa och blå jeans.

Vi diskuterade färdvägen genom Bekaadalen och kom in på våra väskor och utrymmet i bilen. ”De skottsäkra västarna får ni lämna kvar här på hotellet. De kommer inte genom militärens vägspärr i Aarsal”, sa hon. Hennes engelska var helt okej. Hon sa att de franska journalisterna som hon hade åkt in med under våren inte hade haft några västar.

Vi förklarade att det var helt uteslutet. Det fanns inte på kartan att vi reste in i Syriens krig utan vår utrustning. Dessutom hade de franska journalisterna blivit fast bakom stridslinjerna i en dryg månad.

Antingen fick vi chansa att få in västarna eller fick vi lägga ned hela resan. Punkt slut.

Ställde den libanesiska militären frågor så fick Nora förklara för dem 16

att för svenska journalister är det en obligatorisk utrustning, även när man gör ett reportage om flyktingsituationen vid gränsen. Det var ju ingen hemlighet att Bashar tidigare under sommaren hade skickat granater över Aarsal.

Nora började prata om möjligheten att betala någon av hennes smugglarkontakter hundra dollar för att ta utrustningen förbi vägspärren. Det fick Niclas att surna till. Till slut kom vi fram till att vi skulle försöka ändå och uppstod det problem vid vägspärren fick vi handskas med det då. Vi lade in våra väskor i bagageluckan. Ryggsäckarna med kameror och datorer behöll vi i knäet.

Nora berättade att hon vuxit upp i Damaskus. Hon studerade engelsk litteratur på universitet vid sidan om sitt engagemang för den syriska revolutionen.

Taxichauffören var en maronit, det vill säga kristen, i femtioårsåldern och hade en helgonbild hängande i Mercedesen.

Utanför bilrutan såg jag tydligt hur vi trängde allt djupare in i Hizbollahs, den libanesiska shiamuslimska organisationens, land, med affischer på bistra turbanklädda ledare som blickade ned mot bilisterna från lyktstolparna. Den Iran- och Syrienstödda motståndsrörelsen har blivit en oundviklig maktfaktor i Libanon, speciellt sedan kriget mot Israel 2006.

De har växt från att vara en gerillarörelse till att bli en självständig armé och stat i staten – eller vad man nu ska kalla Libanons komplicerade lapptäcke av olika väpnade styrkor och befolkningsgrupper.

Dessutom hade den tidigare gerillarörelsen blivit expert på anti-gerillakrigsföring. Rebellerna fruktade dem med rätta. Hizbollahkrigarna var vältränade och krigsvana, drivna av en orubblig tro och ett ömsesidigt hat mot den sunnitiska rebellrörelsen.

Niclas som slumrat till vaknade när vi körde mot bergskammen där Aarsal ligger. ”Det här kommer att gå bra, eller hur?” sa han och vände sig mot mig.

Vi kom fram till den libanesiska arméns vägspärr en kilometer utanför Aarsal. Närmare än så kommer inte Libanons myndigheter. Bakom spärren är det ett i det närmaste laglöst Ingemansland.

17

Soldaten i spärren tittade in i bilen och vinkade förbi oss. Ingen krävde att få öppna bagageluckan. ”Det är första gången det här har hänt! Det måste vara för att det kommit media hit idag på grund av flyktingsituationen”, sa Nora. Niclas och jag kände oss i alla fall lättade. Vi undrade om vi skulle ha samma chaufför med oss hem. Han var trevlig och framför allt körde han lugnt och sansat. Det skulle vi nog, menade Nora. Hon pratade om vikten av att använda sig av rätt chaufför. ”Vissa av chaufförerna här är inte pålitliga. En del samarbetar med Hizbollah och med olika kidnappare. Men den här mannen kan man lita på”, försäkrade hon.

Vi körde in mot Aarsals dammiga stenhus. Namnet Aarsal lär komma från arameiska – det språk som Jesus tros ha talat – och enligt somliga betyda ”Guds tron”. I själva verket är Aarsal en gudsförgäten håla, inklämd i bergen mellan Libanon och Syrien. Dess enda rikedom består i grus- och marmortagen runtomkring staden. Men också i befolkningens långa tradition av smuggling av allt möjligt; bensin, cigaretter, narkotika och människor.

När kriget bröt ut i Syrien förvandlades staden snabbt till ett centrum för den Fria syriska armén, FSA. Hit skickade de sina skadade soldater för att få vård på sjukhuset. På tillbakavägen tog de med sig vapen och förnödenheter till fronten inne i Syrien.

Jag hade besökt staden några timmar under sommaren tillsammans med fotografen Anders Hansson för ett reportage om flyktingar. Redan då var deras situation svår. Nu när vintern nalkades och Bashars offensiv drev ännu fler människor på flykt var situationen kritisk. ”Den här staden känns inte så farlig som alla säger”, sa Niclas. Han tittade på alla människor som var i rörelse. Barn i slitna paltor och med smutsiga ansikten lekte i leran. Flera av dem var barfota. Vi såg de vita och blå tälten som de bodde i. ”Stackars barn! Många av dem är ju inte äldre än Carl Philip”, sa Niclas och tänkte på sin yngste son. Vi pratade om vad de kunde ha tvingats gå igenom för att komma hit.

Vi stannade mitt på ett litet torg. ”Vad händer?” undrade vi. Vi fick veta att vi måste vänta in någon 18

som skulle lotsa oss den sista biten. Det kändes inte vidare tryggt. Små fjärilar av oro började röra sig i magen.

Efter en stund körde en sliten, röd bil upp bredvid vår för att guida oss till smugglaren.

Vi hade stämt möte hemma hos en smugglare som samarbetade med den Fria syriska armén. Det var en vän till Nora och hennes man, Amjad Hamad. Amjad var ledare för ett väpnat förband utanför Yabrud, den stora regionstaden inne i Syrien. Det var hans förband som skulle ta hand om oss och samtidigt vara våra beskyddare i Syrien. Det var inte första gången som de var det för utländska journalister.

När vi steg ur bilen slogs vi av kylan. Himlen var grådaskig och blåsten bet i skinnet.

Vi tog av våra skor i hallen och gick in och hälsade på smugglaren.

Det var en stadig man i brun läderjacka. Han hade det bättre ställt än många andra i den här staden. Hans barns plastleksaker låg utspridda runt den värmande kaminen i hallen och i finrummet.

Vi drack en kopp te tillsammans under tiden som vi väntade på att Amjad och hans soldater skulle dyka upp. Jag använde väntan till att ta på mig ett par värmande långkalsonger.

När jag kom ut ur badrummet tutade en bil utanför. Amjad hade kommit. Han var en ståtlig ung man, i grön bomberjacka och en basebollkeps på huvudet. I byxlinningen hade han en silverfärgad Coltpistol.

Nora log brett när hon såg sin käresta. De höll varandras händer lite kyskt. Tillsammans utgjorde de ett vackert par. Det kändes skönt att se ett förälskat par i all den här misären. Det var som en gullig och hoppfull kontrast till de kalla tälten, till krigsflyktingarna och till konflikten bortom bergen.

Vi undrade var eskorten var. Amjad hade bara med sig en medelålders man, som hette Mohammed. Inte för att vi hade väntat oss en hel truppförflyttning till vår ära men en tjugotreårig kille med pistol och en medelålders man med automatkarbin kändes tunt. ”Var inte oroliga! I den här trakten vet alla vem Amjad är! Med honom riskerar ni ingenting”, sa Nora och log.

Jag slängde in min väska i Amjads bil. Skyddsvästen hade jag satt på 19

mig under den blå Fjällrävenjackan, trots protester från Amjad. Det fanns ingen anledning att chansa med vilka bilar som kunde bli beskjutna eller inte. Hjälmarna fick däremot ligga i baksätet.

Amjad rattade sin automatväxlade jeep ned mot Aarsal och svängde sedan av till höger, mot bergen. Sakta försvann vägen och ersattes av stigar och steniga kullar. Där, bakom bergen, låg Syrien, förklarade Amjad. Att även mobiltäckningen började bli dålig såg Niclas på sin telefon som pep till. Han tittade på skärmen. ”Vad var det där? Magnus Laupa?” undrade jag. ”Nej, det är från min äldsta grabb, William. Han skriver ’Pappa, var försiktig! Jag älskar dig. Puss och kram!’”

Snabbt knackade Niclas in: ”Det vet du älskling! Ta hand om mamma. Jag älskar dig.”

I samma stund som Niclas tryckte på ”skicka” rundade Amjad ett brant krön och den sista täckningen från Libanon försvann. Telefonen var stum. Vi tittade på varandra. Vi hade satt upp några regler för resan.

Fick en av oss fel magkänsla backar båda, inget snack om annat. Nu satt vi båda här spända och osäkra.

På den andra sidan gränsen skulle vi vara ensamma och utlämnade till varandra.

Vi lät bilen köra vidare. Det här skulle gå bra, bestämde vi oss för.

Dimman blev tjockare. Vi körde förbi fruktodlingar med långa rader av kala träd längs steniga slätter. Inne i bilen höll en annan dimma på att bli lika tjock, den av cigarettrök. Alla satt och bolmade. Till och med Niclas hade övergett snuset för cigaretter.

Mohammed satt emellan oss i baksätet. Han var tystlåten, ärrig och med kraftiga händer. Han var trettiosju år, men såg tjugo år äldre såg ut. Före kriget hade han varit plattsättare. Nu arbetade han som kock i katiban. Han hade granatsplitter i ryggen och hade lite ont, berättade han och drog upp sin tröja för att visa de blekröda ärren.

Vi pratade om hans familj. Mohammed hade sju barn med sina två fruar. Förutom sonen, som fortfarande var med honom, så hade de andra familjemedlemmarna tvingats fly till Damaskus.

20

Deras hemstad Maaloula var splittrad mellan rebellerna och regimen. Han hade stått uppe på en klippa och blickat ned mot staden när Bashars män trängde in i staden och brände ned hans hem. ”Jag kan inte gråta över det. Det är bara ett hus. Här dör människor hela tiden”, sa han.

Vi undrade om han trodde att de någonsin skulle kunna leva sida vid sida med dem som stred på den motsatta sidan. ”När det här är över kommer vi att kunna sitta ned och lösa våra problem. Min familjs grannar var kristna, vi är sunnimuslimer. Regeringen försökte att spela ut oss mot varandra, men de har inte lyckats. En dag kommer vi alla att leva tillsammans igen. Eller ja, är det folk som är Bashars hantlangare och om de har blod på sina händer så ska de få sitt rättmätiga straff och dö”, sa han.

Mohammed berättade att familjen hade det tufft. Hittills hade han kunnat skicka pengar till dem, men nu var besparingarna slut. ”Jag har bara pengar till mina egna cigaretter.”

Dem och pengarna som Amjad kunde ge honom. Som alla katibaledare var Amjad inte bara ansvarig för sina soldaters liv, utan i viss mån även för deras familjer och anhöriga.

Vi mötte ett par bilar som dök upp i dimman. Amjad stoppade dem och förhörde sig om vägen fortfarande var säker. Det var den. Dessutom fick vi extra skydd av den tjocka dimman som undanröjde nästan allt hot från eventuella flygplan. Vi befann oss någonstans mellan tusen och tvåtusen meter över Medelhavet.

Plötsligt dök ett gigantiskt palats upp från ingenstans, mitt ute på slätten. Den slottsliknande byggnaden var omgiven av en lång mur med övervakningskameror. ”Här bor en av Syriens största knarkhandlare, Hammad Abbas. Han har en egen milis på tvåhundra man – varav enbart hundra till försvar av hans egen person. Femtio stycken vaktar huset. Han säljer alla möjliga droger: marijuana, hasch, kokain, piller … Pillren tillverkas i fabriker. I början av konflikten satt han i fängelse på livstid men släpptes fri av Bashar, som han samarbetade med. Men sedan några månader tillbaka har han slutat med det, förklarade Amjad.

Det förblev lite oklart vem knarkbaronen nu var allierad med – om 21

han bara var frifräsare eller lierad med rebellerna. Vi närmade oss en värld där gårdagens fiender snabbt kunde bli dagens vänner, och tvärtom. Allianserna var svajiga. Det enda vi med säkerhet kunde veta var att den libanesiska polisen det senaste året hade gjort spektakulära tillslag av Captagon – ett amfetaminopiat som genererade stora summor pengar – främst i de rika staterna runt den Persiska viken. ”Kan vi intervjua knarkbaronen?” frågade Niclas Amjad. ”Nej, glöm det”, svarade han och ruskade på huvudet. *** Klockan var två på eftermiddagen när Amjad parkerade bilen bakom en liten mur som omgav huset där vi skulle bo de kommande dagarna. ”Här är det mycket säkrare än inne i storstaden Yabrud, som ligger tio minuter ditåt. Ingen bryr sig om att bomba det här huset”, sa Amjad och öppnade bagageluckan.

Det lät förtroendeingivande, speciellt som vi så här långt inte hade sett några utbombade byar.

En liten marmorgång ledde fram till huset, en vit tvåplansvilla med gröna dörrar och fönster, och med vad som en gång hade varit en simbassäng. Nu var den tom på vatten och full av skräp. I trädgården stod en liten, omkullvält rutschkana. Den verkade ha övergivits mitt i leken. ”Vem äger det här huset?” undrar vi. ”Vi får låna det av en vän som nu bor i Turkiet”, sa Amjad svävande.

Det lät knappast övertygande. Niclas tittade på det uppbrutna låset i entrén, men sa inget. Någon hade gått lös med en hacka i stenväggen.

I krig råder förvisso andra lagar än i fred. Det troligaste var att huset hade varit någon välbeställd Damaskusbos sommarställe. Många från huvudstaden drog sig upp hit till svalkan i bergen under de heta sommarmånaderna. Åtminstone i en annan tid och värld av fred.

Vi bar upp våra väskor till övervåningen som hade en egen ingång från en trappa utanför huset. Från den inglasade verandan där en vedkamin tronade i mitten såg man ut över de karga fälten med fruktträd och bergen både i väster och i norr. Bredvid verandan låg ett sovrum med flera sängar, varav en dubbelsäng. Där sov Amjad och Nora.

22

En handfull unga killar kom och hjälpte oss med packningen. Fler än så verkade de inte vara i katiban. Vi kände oss besvikna, eftersom vi hade trott att de skulle vara fler.

Vi ville sätta igång och jobba med en gång. ”Kan vi börja med att besöka sjukhuset här i Yabrud?” frågade vi Amjad och Nora.

Svaret blev nej. Först måste vi handla mat och äta. På det följde ett lojt promenerande fram och tillbaka mellan våningarna i huset. Niclas och jag ägnade tiden åt att diskutera med katibamedlemmarna.

Det började skymma och vi var fortfarande var kvar i huset, till vår stora förtret. Den mest erfarna soldaten bar krigarnamnet Wasim AlBanna och skilde sig från de andra med sin ödmjukhet. Wasim var en bredaxlad kille med stort, burrigt rött skägg och sorgsna ögon. Han bar gröna kakibyxor och hade en lång, svart turban virad runt huvudet.

Wasim hade stridit norrut, i al-Qusayr, när de libanesiska Hizbollahtrupperna krossade rebellernas motstånd i staden. ”Efter fem dagars strid i korseld från tre stridsvagnar hade de dödat tusen kvinnor och barn. Det var vidrigt”, sa han.

Wasim beskrev varken sin egen eller rebellernas insats som hjältedåd. Han hade istället en smärtsam skärpa och klarsynthet i vad han berättade: ”Efter tre års krigande är vi alla psykiskt sjuka. Vi har alla mardrömmar, skriker i sömnen eller vaknar genomblöta av svett. Häromnatten vaknade jag till efter att ha drömt att mitt vapen hakade upp sig.”

Före kriget studerade han ekonomi och grafik. Han visade oss bilder på sig själv i mobilen: han såg ut som vilken ung, västerländsk kille som helst.

Efter att ha lagt i lite mer ved i kaminen, bläddrade Wasim vidare bland bilderna. Han visade oss en bild på ett tjugotal soldatkillar, men med på bilden fanns också barn och kvinnor. De unga männen poserade med sina vapen och såg stolta och förväntansfulla ut. ”Det var för några månader sedan. Hälften av de här personerna är döda idag”, sa han.

Mohammed stod i köket och lagade middag tillsammans med sin son, som inte såg ut att vara äldre än fjorton, femton år. Rent juridiskt 23

kunde pojken med andra ord betraktas som barnsoldat för det arbete som han utförde i förbandet. Men det var en diskussion som vi inte tänkte ta upp nu.

Vi slog oss ned i finrummet. Som i de flesta hus i den här delen av världen innebär det att det utmed rummets alla väggar finns sitt- och liggkuddar. De här var gula och hade sirliga mönster. Golvet täcktes av en nästan lika gul heltäckningsmatta.

I rummet levde, åt och sov man i en stor fyrkant. I ett hörn stod en teve på. En automatkarbin av modell Kalasjnikov stod lutad mot en strykbräda.

Våra värdar förklarade hur glada de var över att vi kom hit för att vittna om vad som hände i Qalamoun och om vilka brott ”hunden Bashar” begick. Nästan inga journalister hade tagit sig hit, samtidigt som Aleppo hade blivit medialt uppmärksammat. ”Ni är faktiskt de enda utländska journalisterna i hela regionen, från huvudstaden upp till Medelhavet. Ingen berättar för omvärlden vad som händer här hos oss”, sa Nora. Amjad nickade instämmande. ”Det finns ju ett skäl till det. Den Fria syriska armén har inte lyckats förhindra att utländska journalister blir kidnappade. Omvärldens ovisshet är priset ni betalar för det”, sa jag.

De flesta nickade allvarligt. Wasim protesterade och menade att det var propaganda från regimen för att få rebellerna att framstå som hemska islamister och kidnappare.

Vi pratade om andra faror, i vilken mån det fanns minor här, vilka tider planen bombade. Och om snö: ”Ni såg hur tät dimman låg. Om ett par dagar kan vägen hit vara igensnöad”, sa Amjad. Men i samma veva försäkrade han oss att det i så fall fanns andra vägar tillbaka över bergen.

Efter teet och kaffet sa vi att vi gärna ville sova så snart som möjligt.

Imorgon skulle vi stiga upp tidigt för att få ut så mycket som möjligt av dagen. Mohammed drog fram täcken och kuddar från en garderob med spegeldörrar. Där stod en mindre vapenarsenal med tunga kulsprutor och långa band med ammunition.

Wasim, Amjad och några unga män gick upp till övervåningen för att fortsätta diskutera. Mohammed stannade kvar med oss och tittade på teve.

24

Plötsligt slog Amjad upp dörren. Han såg stressad ut: ”Thuraya? Thuraya? MiG!” Han fruktade att det syriska flygvapnet, med sina ryska MiG-plan, hade pejlat in husets position med hjälp av satellittelefoner som vi kunde ha haft med oss. ”Nej, vi har inga satellittelefoner. Men vi borde kanske stänga av och plocka ur SIM-korten till våra mobiltelefoner”, sa jag och började pilla med min Iphone.

Amjad gick ut igen och vi bredde ut oss på sofforna, fullt påklädda under täckena.

Någonstans långt borta hördes en knall.

Niclas Yabrud, tisdagen den 19 november

Morgonljuset trängde in under gardinen. Natten hade varit sisådär, många frågor och tankar snurrade i huvudet. Magnus och jag hade vaknat först och krigarna som låg i mitten av rummet sov fortfarande.

I det stökiga köket hittade jag en kastrull som var någorlunda ren i traven av disk från gårdagens middag. Sånär som på några ägg och en säck med ris var köket tomt på mat. Nu kom mina portionspåsar med Néscafé från hotellet i Beirut väl till pass.

Magnus och jag gick ut med varsin rykande kopp och tittade mot den klarblå himlen. Klockan var halv sju och vi hörde hur Mohammed vaknade till liv inne i finrummet. Den människan hade snarkat som en skördetröska hela natten. Han steg inte upp utan sparkade istället igång sin son med ena foten. Det var sonens uppgift att servera frukost åt sin pappa och oss andra.

Inte kul att vara tonåring i det här landet, tänkte jag.

Grabben gick i alla fall pliktskyldigt upp och kokade ägg åt oss alla.

Det fick bli frukosten. Vi lyxade till med Magnus energybars och varsin cigarett. Sedan kände vi oss redo. Men uppenbarligen inte de andra i huset. De låg fortfarande och drog sig. Faan vad sega dom är, sa jag tyst för mig själv 25

Jag använde tiden till att checka min utrustning; ett kamerahus med 24–70 zoomen borde räcka. Jag undrade vad jag skulle kunna plåta idag? Vilka ljusförhållande skulle råda här? Enligt planen skulle vi börja i Maaloula. Det vore skönt om vi kunde komma iväg innan solen stod för högt.

I Maaloula finns världens äldsta fortfarande fungerande kristna kloster. Eller åtminstone fungerade det fram till kriget. Den Fria syriska armén höll positionerna uppe på bergskammen, i vad som verkade vara en sorts naturlig jättegryta. Staden låg längst ned i grytan. Där nere fanns Bashars trupper och tittade uppåt. Det skulle kännas säkrast att vara framme så tidigt som möjligt på dagen.

Jag såg att Magnus också började bli rastlös där han gick runt i trädgården och tittade ut mot fruktodlingarna. Wasim hade berättat att många träd blivit nedhuggna. Vintern närmade sig och folk behövde ved. Vad bryr de sig om att de inte får någon frukt till våren? De tänker väl på att överleva de kommande månaderna. ”Okej, det är kanske dags att ruska liv i de där uppe nu”, sa Magnus och pekade mot trappan till övervåningen där Amjad och Nora fortfarande låg och sov.

Jag gick upp och bankade på dörren. Genom den låsta ståldörren hörde jag ett stönande. ”Kom igen, Nora! Dags att vakna”, sa jag och tänkte samtidigt att det är det här vi betalar dig för. Att vara på hugget tidigt på morgonen. Inte ligga och gulla med Amjad.

Vi ville ut på banan. Träffa folk. Lyssna, titta och höra. Fotografera.

Amjad drullade nedför trappan, klädd i sin finaste beiga uniform av amerikanskt snitt. Han såg rätt mosig ut, men flinade brett när Mohammeds son gav honom en rykande kopp kaffe.

Tiden gick. Folk gick runt och drog. Det var inte bra det här. Långt borta hörde vi skottlossning. Klockan halv tio skar det första MiG-planet genom himlen. ”Även piloterna dricker kaffe och har sina morgonrutiner i det här kriget. Ju tidigare vi kan starta arbetsdagarna desto bättre”, sa Magnus och släpade ut det svarta fodralet med skyddsvästen och hjälmen. Äntligen skulle vi iväg. Vi hade en kort diskussion om västarna och 26

valde att ha våra vindjackor ovanpå skyddsvästarna. Det var länge sedan de stora vita bokstäverna med PRESS skrivet på de blå västarna var skydd i sig. Nuförtiden var det snarast en farlig skyltning, en reflekterande måltavla mitt på bröstet.

Wasim skulle stanna kvar i huset. Han pekade på våra hjälmar och gjorde en gest över öronen för att säga att de borde vara på. Det var omtänksamt, med tanke på att vi var de enda i gruppen som hade hjälmar.

Amjad körde jeepen söderut, mot Maaloula, som låg några kilometer bort. ”Snart kommer vi till den svarta sträckan. Den kallas också för Dödens sträcka”, sa Amjad när han körde uppför en kulle. Väl uppe på krönet hade vi en storartad utsikt. Den svarta asfalterade vägen plöjde genom ett torrt och kargt, nästan stäppliknande landskap, med äppelträd i horisonten.

I nerförsbacken gasade Amjad på för allt vad bilen höll för. Motorn gjorde ett morrande läte när den pressades till det yttersta.

Jag höll i mig i handtaget ovanför bilfönstret. Snart skulle vi komma in i den farliga zonen, där vi för några långa sekunder skulle vara synliga för Bashars artillerister utanför Maaloula. Amjad och de andra killarna körde den här sträckan var och varannan dag. Sådant var deras liv.

Vi spanade ut genom fönstren och ingen sa något. Det fanns inget att säga heller, tänkte jag. Bara bita ihop. Efter ytterligare en kurva bromsade Amjad in tvärt. Han pustade ut och hans axlar sjönk ned lite. Vi hade klarat sträckan.

Vi möttes av en liten bom med en soldatkur och några uniformsklädda FSA-soldater. De såg sammanbitna, nästan bistra, ut. En man i femtioårsåldern med snaggat vitt hår och väderbitet ansikte gick fram till bilen. Vi steg ur och hälsade på honom. Det var den lokala befälhavaren. Hans förband kallade sig för ”Maaloulas martyrer”. Själv kallade han sig för borgmästare, eller chefen, al-Aumda.

Amjad förklarade vilka vi var och varför vi kommit dit. Al-Aumda nickade tyst.

Fan, vad olika dom är, tänkte jag. Spenslige Amjad och den respektingivande al-Aumda. Bara namnen sa rätt mycket.

Före kriget hade al-Aumda haft en stor fruktfarm nere i Maaloula, 27

berättade han för Magnus. Det var ett liv som han saknade. Han satte sig bredvid Mohammed i framsätet för att åka den sista sträckan.

Vi parkerade tätt mot Mar Sarkis-kyrkans tjocka, ljusbruna stenvägg.

Förödelsen var total, men samtidigt fanns tillräckligt mycket kvar för att vi skulle få den högtidliga känslan av att gå in i en mer än tusenårig boning – en av kristendomens absoluta pärlor. Överallt låg psalmböcker, vykort, kors, splitter, krossat glas. Huller om buller. Kopparskyltarna som uppmanade besökarna att klä sig respektfullt innan de gick in i kyrkans kapell hängde kvar. Ljuset i kapellet var magiskt. Det kom inte från något kyrkfönster utan från ett stort hål i takets södra del. I kapellets norra gång låg resterna av en missil kvar. ”Ser ni vad det djuret Bashar gör? Han säger att han skyddar de kristna minoriteterna, men samtidigt låter han MiG-planen skjuta sönder deras kyrkor”, sa al-Aumda med sorgsen röst och pekade på resterna av missilen från det rysktillverkade stridsplanet med propellern kvar.

MiG hade för rebellerna blivit synonymt med alla modeller av regimens stridsplan.

Det var svårt att föreställa sig att rebellerna hade vapen med en sådan sprängkraft, och att de hade skjutit mot vad som varit deras postering sedan början av konflikten i Qalamoun. Men att det var Bashars armé som besköt ett av civilisationens världsarv var uppenbart. Jag var inte särskilt förvånad. I Aleppo hade jag sett vad de hade gjort med den historiska marknaden Souk al-Madina. Urskillningslös förstörelse utan respekt för sin egen historia.

I vilken mån rebellerna hade använt kyrkan för att söka skydd eller gömma sig i var svårt att få klarhet i. Ett av rummen kunde vi inte gå in i, för att det vette ned mot dalen där regimen hade sina pansarvagnar och kanoner uppställda. Dessutom var risken att bli träffad av en prickskytt extremt stor.

Längst fram i altargången hängde en grå prästkappa med blått innertyg framför de sönderslagna bänkraderna. Den hade inte rebellerna skändat eller rört. Alla pratade med sorg över vad som hade hänt kyrkan som varit regionens stolthet – och stora turistmagnet.

En tjock kille med svart huvudsjal gick fram till Magnus och ville veta vilka vi var och var vi kom ifrån. Magnus svarade så gott han kun28

de. Vi var journalister och hade inget att dölja. Själv ville killen bara uppge sitt förnamn. ”Det där var en paranoid och otrevlig typ. Honom får vi se upp för”, sa Magnus innan vi tog en bylinebild för tidningssidorna inne på gården.

Jag plåtade en soldat som stod och spanade ned mot grytan. ”Bashars soldater är bara tjugo meter bort, fast nästan rakt ned”, förklarade han.

Jag hukade mig och tryckte mig mot väggen och letade efter en bra vinkel. Plötsligt hörde jag ett visslande ljud. Sedan kom smällen, dov och öronbedövande. Den steniga marken skakade under fötterna samtidigt som tryckvågen kom. Inte kraftigt, men ändå förnimbar. Sjuttio meter från byggnaden reste sig en rökpelare vid vägen som vi för en stund sedan åkt på.

Jag hann precis vända mig om och få en bild på det mörka rökmolnet. Det var kanske inte världens bästa bild, men det var en liten pusselbit av vardagen här i Qalamoun. ”Det där var eld från stridsvagnen som de har längre ned. De har sett oss”, sa Amjad.

Magnus satt på huk och lutade sig mot en vägg och mekade med sin bandspelare. Han kollade om smällen kommit med på bandspelaren.

Nora klappade sitt hår häftigt. Hennes hand darrade och hon var tårögd. Befälhavaren al-Aumda såg ut som om ingenting hade hänt.

Vi väntade några minuter bakom de tjocka stenväggarna innan vi gick uppför backen mot hotell Safir. Rebellernas flagga låg och slokade men Amjad hissade den och verkade stolt över att vi var på deras territorium nu – trots eldgivningen. Bredvid flaggstången stod ett bilvrak, utblåst och förkolnat, precis som resten av hotellet. En gång i tiden hade hundratusentals pilgrimsturister vallfärdat hit. Nu var turistanläggningen rebellernas sista utpost mot regimen i södra delen av Qalamoun. ”När det här kriget är över ska vi bygga upp det här hotellet precis som det var förr”, sa Nora som nu var lite lugnare.

Soldaterna tog med oss längst upp till hotellet. Där ville de visa någonting. Bakom en liten gran vid hotellets gavel fanns ett hål i muren, 29

inte mycket större än ett huvud. Det användes som tillhåll för rebellernas prickskyttar. Soldaterna sa åt mig att titta försiktigt och snabbt. Regimens prickskyttar bevakade ofta hålet och kunde skjuta uppåt. Men där nedanför fanns en av de viktigaste byggnaderna i Maaloula: Heliga Taklas kloster. Där bodde fortfarande ortodoxa nunnor.

Jag skruvade på min 70–200 och satte mig på knä. Tittade i sökaren.

Tryckte till med högertummen och ställde skärpan. Zoomade in allt jag hade och försökte urskilja om det fanns någon människa där nere. Öde.

Jag kunde inte klandra dem för att de höll sig inomhus. Det hade jag själv gjort i deras situation.

Soldaten bredvid mig vinkade till Magnus att komma och titta. ”Nej tack! Jag stannar här. Någon måste ju ta hand om Niclas om det händer något. Jag kan titta på bilden senare istället”, sa Magnus och fortsatte: ”Det finns stunder när jag är tacksam att bara behöva hantera penna och papper …”

Jag tog pliktskyldigt några bilder. Det här blev ju inte heller någon fucking Rembrandt, tänkte jag. En skitbild som jag riskerar så jävla mycket för.

När vi gick nedför backen mot klosterkyrkan kom det igen, det där visslande ljudet. Jag hukade mig och Magnus slängde sig platt ned.

Marken darrade när granaten slog ned – men den här gången exploderade den inte. Det var en blindgångare.

Soldaterna och Nora hade skoj åt Magnus som borstade av sig dammet från byxorna och jackan. De var bra avtrubbade.

Klostret, som blivit tillägnat en martyr vid namn Bachus, låg högst uppe på ett berg, som såg ut som rena schweizerosten. Den ensliga vägen upp till klostret ringlade förbi ett antal grottor. Därifrån bevakade rebellerna alla försök till offensiv från regimens trupper. Al-Aumda ville visa oss några av grottorna. Vi sprang i tur och ordning över det kala, platta klippkrönet ned mot branten. Sträckan var inte mer än hundra meter, men jag kunde ändå höra mitt flås under den samlade tyngden av kameraväskan, skyddsvästen och hjälmen. För en sekund tänkte jag med tacksamhet på att jag höll mig i hyfsad form Väl inne i den första grottan kunde jag andas ut. Klippväggen var 30

metertjock och framför ingången låg tjocka sandsäckar. Grottan var sparsamt inredd, den var som en större enrummare med ett hål i ena väggen, som i sin tur ledde till ytterligare en grotta. Det stod en kamin i ett hörn. På en bänk uthuggen i berget låg några filtar. Det måste vara bra kallt här på natten. Al-Aumda förklarade att grottorna var tusenåriga, kanske ännu äldre. ”Det är inte klokt! Det är som om tiden stod stilla här. Med undantag för MiG-planen så krigar man i princip på samma sätt som på Saladins och korsriddarnas tid. Precis så här, i samma grottor, måste Qalamounbor ha legat i bakhåll även på romartiden”, sa Magnus och kikade mot vägen långt där nere.

Al-Aumda ville inte visa oss alla grottor. Det var för farligt att ta sig till de längre ned, närmare vägen, sa han.

Jag tog lite fler bilder, men ljuset var för starkt. Solen stod nästan i zenit nu. Vi beslutade oss för att ta oss tillbaka till bilen. När vi sprang över kullen slog en granat ned vid vägen. Nora var skärrad och strök handen över sitt hår snabbare och snabbare, men Amjad var fortfarande oberörd. Nora insisterade ändå på att jag skulle ta en massa bilder av henne och Amjad. ”Nu får det vara nog! Jag måste faktiskt jobba”, sa jag efter att tagit ett par tryck på paret framför kyrkan. Jag började inse att Nora kunde bli riktigt jobbig om hon skulle hålla på så här varenda dag. Vad trodde hon egentligen? Att jag är någon jävla hobbyfotograf på utflykt, tänkte jag när vi pressade ihop oss i bilen.

Amjad körde i rasande fart ned till vaktkuren som låg i lä för eldgivningen. Soldaterna bjöd på lunch inne i det lilla huset. Det dukades upp pommes frites och hummus som lades upp på tallrikar med fina, små blommönster. Vi sköljde ned maten med kannor av sött te. Adrenalinet från besöket runt klostret började avta. Till och med Nora lugnade ned sig.

Nästan alla soldater, med undantag av en alawit – den gren av shia som Syriens president Bashar al-Assad tillhör – från Homs, var uppvuxna i trakten. De hade en sak gemensamt: alla hade förlorat nästan allt hopp om hjälp från omvärlden i sin kamp mot diktatorn. Minst förtroende hade de för sina egna representanter utomlands.

31

”De har absolut ingen aning om vad som händer här och har ännu mindre att säga till om. Samtidigt så är det väl bra att de förhandlar. De måste ju ha koll på vad som sägs”, sa al-Aumda.

Liksom Amjad ansåg den före detta fruktfarmaren att den offensiv som Bashar hade inlett mot Qalamoun var ett av de viktigaste slagen i det syriska inbördeskriget sedan starten. Om diktatorn lyckades binda ihop Damaskus med Medelhavet och den region som var honom trogen så kunde det låsa sig i ett ställningskrig för lång tid framöver. Därför var striderna speciellt hårda utmed alla städer runt och omkring den stora motorväg, som gick från huvudstaden upp till Medelhavet.

Kort sagt, om Bashar lyckades erövra Qalamounplatån så skulle han kunna hålla sig kvar vid makten i ett troget lydrike samtidigt som resten av landet föll ihop i kaos och lidande.

Dessutom skulle rebellerna i hela den södra och västra delen av landet få smuggelvägen från och till Libanon blockerad, eller i vart fall kraftigt avskuren. Idag var den deras livlina för mat, vapen och medicin.

Men offensiven var framförallt ett omedelbart hot mot ett oräkneligt antal civila, förklarade al-Aumda och hällde upp lite trögflytande kaffe i koppen.

Bergsregionen vi befann oss i hade hittills varit relativt förskonad från det krig som bedrevs på andra håll i landet. Därför var det hit som många syriska flyktingar kom när deras hem i norra Syrien, i Homs, i al-Qusayr eller runt Damaskus bombades. Men med den pågående offensiven hamnade de i en rävsax. ”De flesta är sunnimuslimer. Bashar al-Assad vill tömma Qalamounregionen på all sunnimuslimsk civilbefolkning. Då får han friare händer. Han bombar dem i ett syfte: han vill bedriva etnisk rensning i den här regionen. Det är därför som han hittills knappt har bombat vägen till Libanon. Han vill att folk dör här, eller att de flyr till Aarsal”, sa Amjad.

Det var den befolkningen som vi ville komma i kontakt med. En befolkning som spelades ut mot varandra. Det här liknade allt mer ett religionskrig.” Det är verkligen den hunden Bashar al-Assads snilledrag att göra det här till en religiös konflikt”, sa al-Aumda.

Soldaten i förbandet ”Maaloulas martyrer” som var alawit var också 32

intressant för oss. Magnus bad att få intervjua honom.

Han var tjugotre år och hade femton patroner till sin kalasjnikov i fickan. Hans historia liknade många andras. Under en permission hade han deserterat från den reguljära armén för att istället strida för den Fria syriska armén. Hans familj hade fått betala dyrt för hans tilltag.

Pappan hade förts till militärpolisen två gånger och hållits fånge i flera dagar. Det blev inte bättre av att hans bror också anslöt sig till FSA. ”Vi är så less på det här kriget”, sammanfattade han uppgivet.

Jag frågade om jag fick ta en porträttbild på killen. Han ville inte det.

Han sa att han var rädd för fler repressalier mot familjen om någon såg bilden på honom. ”Fan, vad svårt det här reportaget kommer bli att göra”, svor jag tyst.

När det var tid för bön gick al-Aumda och hämtade sin bönematta som han rullade ut mitt på asfaltsvägen, i riktning mot Mecka. Vi stod kvar vid kuren och tittade på. Jag undrade om han skulle leva imorgon eller nästa vecka.

Vaktkuren var bara ett enkelt träskjul. Kring det fanns knappt några sandsäckar och än mindre några skyttegravar. ”De här killarna har ju inte förberett någonting i händelse av en attack bakifrån eller uppifrån.

Annat än bönemattor …”, sa Magnus.

Det var verkligen dags att dra vidare. Innan vi gick tittade jag på spåren av bilar som hade tvärnitat eller rivstartat vid avspärrningen.

Färden tillbaka över Dödens sträcka var lika tyst som på vägen dit.

Ljudet av granaterna ekade fortfarande i våra huvuden. *** Vi körde mot Yabrud, en halvtimme norrut. Yabrud hade varit en rik industristad med en förmögen borgarklass före kriget. Syriens tredje största stad, enligt somliga beräkningar. Det var också en kittel av olika religioner och ungefär var tredje invånare var kristen.

Vid infarten till Yabrud, strax efter kyrkogården, låg små palatsliknande stadshus i fyra, fem våningar, sirligt utsmyckade. De såg alla öde ut. Andra byggnader var bara sotiga grushögar. Ändå fanns här liv och rörelse framför butikernas neddragna plåtjalusier. Det var inte så att 33

folk satt på kaféer eller stod i klungor och pratade, snarare såg det ut som de skyndade iväg till någonting. Kanske med en kasse mat eller medicin.

Det fanns flera kyrkor och moskéer i stadskärnan. Vi parkerade vid den största kyrkan. Jag fick syn på ett par med en barnvagn. Det var en perfekt bild. Familjeliv i kaoset. ”Nora kan du fråga dem om jag kan ta en bild”, ropade jag. Hon såg besvärad ut, vände och vred på sig, gick några steg framåt och sedan tillbaka, mot Amjad.

När Nora till slut började gå mot paret hade de hunnit iväg. Men för fan skynda på, tänkte jag.

Tillsammans med en kompis från det lokala rådet ställde hon sig istället och dividerade om vi behövde ett skriftligt tillstånd för att fotografera inne i staden. Att det skulle vara militärt område på något vis. ”Kom igen! En familj med en barnvagn, mot en vägg lär knappast ställa till problem för någon …”

Jag tänkte på Abdullah, en fixare som jag hade haft i Aleppo. Med honom hade det gått undan. Han var på hela tiden. Duktig grabb. För duktig egentligen. Många blev avundsjuka på honom och några veckor efter att jag hade rest därifrån blev han skjuten på öppen gata.

Med Nora skulle det inte bli samma arbetstakt. Hon pratade med Magnus om ett möte med en präst. Det skulle visst vara en ganska hal typ och svår att träffa. Dessutom ville vi inte bestämma några exakta tider. Kidnappningsrisken gick inte att utesluta vid sådana möten. ”Vi gör som när jag var i Kirkuk i Irak: pratar i en kvart med folk och återkommer dagen efter om det krävs, vid obestämd tid”, sa Magnus till Nora. Men Nora ville inte ens gå och knacka på i kyrkan.

Alla var ganska nervösa över att röra sig i staden. I Yabrud fanns lite allt möjligt, förklarade Amjad: rebeller, konkurrerande rebeller, maffior och regimspioner. Till slut fattade vi beslutet att vi skulle åka till det lokala sjukhuset. Fastän det bara var runt kvarteret så tog vi bilen.

Sjukhuset låg i ett källarplan och var ungefär 150 kvadratmeter stort.

Det luktade svett och desinfektionsmedel. Anhöriga, soldater och personal gick omkring i ett enda stort kaos i korridorerna.

Doktor Munther Barakat, allmänkirurg och prydligt klädd i kostym 34

och slips, försökte hålla ordning i kaoset. Han hade pondus. Före kriget hade han varit ordförande i Qalamouns läkarorden.

Han stod och pratade med Magnus, lycklig över att några utländska journalister tagit sig till hans fältsjukhus. Han berättade om allt som de saknade. Men det räckte med att se sig omkring för att förstå det. Jag gick runt med min kamera och tittade.

I ett rum låg en bebis, inte större än en kyckling. Pojken hette Youssef och var bara några timmar gammal. Youssef var för tidigt född, mitt i kriget. ”Större än så där var inte min Emma när hon föddes: 1,8 kilo. När jag tänker på kuvösen och alla apparater som hon hade …”, sa Magnus.

En gammal läslampa var den enda värmen den lille pojken fick i det kalla rummet. Bredvid hans säng stod en läskkyl. Den inrymde sjukhusets blodbank.

Youssefs mamman låg i ett rum bredvid, allvarligt brännskadad och svårt chockad – oförmögen att kommunicera. Det var inte ens säkert att hon visste om att hon hade blivit mamma.

Några minuter före vår ankomst hade regimens stridsflyg attackerat ett av stadens bostadskvarter. ”Minns du att vi hörde ett flygplan när vi körde förbi farmen där vi bor? Det var det flyget som attackerade”, förklarade Nora.

Gråt från barn med splitterskador blandades med upphetsade röster från vuxna. Vi gick från brits till brits och pratade med de sårade. Jag frågade om jag fick fotografera dem.

En liten pojkes ansikte var blodigt från splitter. Hans mörka kortklippta hår var blött av svett och blod. Det var något speciellt med honom. Jag tyckte att han var så duktig där han satt på britsen iklädd jeans och en stickad tröja med ett flygplan på. Tröjan var också nedsmetad med blod. Jag tänkte på mina barn och kände en enorm tacksamhet över att de var i Sverige och inte här.

Magnus stod och pratade med en kvinna som kommit hit med sin sextonårige son. Han var soldat men hade en skottskada i magen och därför var han hemma när deras hus bombades. Med lugn i rösten sa hon att nu fick det vara nog. Så snart hon kunde skulle hon fly till Libanon, även om hon fruktade livet i kyliga tält. Bashar al-Assad hade 35

därmed lyckats fördriva ytterligare ett par personer.

Hon lät sig gärna fotograferas och höll upp pojkens tröja för att visa världen vad kriget hade gjort med sonen. Det ena hjärtskärande vittnesmålet avlöste det andra.

Magnus träffade en tolvårig flicka, Alhan, hennes namn betyder melodier. Hon hade damm i håret och flackande blick. Även hon hade splitterskador. Hon hade förlorat sina föräldrar under bombningarna i Qarah, en närliggande stad, häromdagen. Den Fria syriska armén hade tagit med henne och hennes tre systrar tillsammans med ett par vuxna anhöriga till ett flyktingcenter i Yabrud. Nu hade även det huset bombats. De vuxna hade dött och Alhan var nu helt ensam med sina yngre systrar i en värld i krig. ”Vart kommer hon att ta vägen? Vem ska hon sova hos?” frågade Magnus. Han fick svepande svar om att hon skulle tas till ett hem för föräldralösa barn. Det hemmet ville vi besöka, förklarade Magnus. Och vi ville gärna träffa flickan där imorgon för att se hur hon hade det. Gick det att ordna? En rundnätt man i svart rullkrage från Rådhusets civila kommitté lovade att hjälpa oss med det följande dag.

Magnus gick runt bland kvinnor och barn, lyssnade och antecknade.

Jag iakttog och fotograferade. Det kändes som om vi hade hamnat på rätt plats. Det var precis det här som vi hade kommit till Syrien för. Att vara där människoöden sammanstrålade i hopp och i förtvivlan.

Sjukvårdspersonalen var, liksom de jag träffat i Aleppo, sällan utbildade för vad de gjorde. Doktor Barakat klappade en tjugoettårig kille, en inte helt färdigutbildad sjuksköterska, på axeln. ”Den här sjuksköterskan är jag extra stolt över. Han har redan gjort tre operationer alldeles själv! Jag känner honom väl. Hans pappa är truckförare och brukar också hjälpa till som sjuksköterska”, sa han. I skaran av personal hade de också en veterinär, berättade han.

Längst inne i den stora sovsalen, där man nog aldrig kunde sova med allt spring som var runtomkring, låg en rundlagd dam. Hon hade tagits hit från kyrkan i Qarah. Hon kunde inte tala, berättade doktorn. Men när hon såg oss, två europeiska journalister, så – nästan som ett mirakel – satte hon igång att tala. Och det med besked. Hon började med att skälla ut doktorn.

36

”Ser man på! Nu har du allt återfått talförmågan”, sa doktorn och tog utskällningen med ro.

Damen hette Stefanie och var vaktmästare i kyrkan i Qarah. Hon var förvirrad och chockad. Striderna i Qarah var extremt tuffa, sades det.

Regimens styrkor hade tagit hjälp av Hizbollahförband och var tungt beväpnade. Från hela regionen anslöt soldater för att hjälpa rebellerna att försvara staden.

Föll Qarah kunde regionshuvudstaden Yabrud stå närmast på tur.

Samtidigt gick uppgifterna isär om vem som egentligen hade övertaget.

De olika rebellråden satt och förhandlade om hur en motoffensiv skulle sättas in, hade Amjad berättat för oss. Under tiden flydde civilbefolkningen. Att som damen framför oss ta skydd i en kyrka var inte lönt.

Amjad stod och hängde i ett hörn och sa att vi skulle resa vidare. Det fick mig att surna till: ”Jag vill vara kvar här ikväll. Jag vill bara hänga här. Om det är farligt att resa i mörkret så kan jag stanna här i natt så hämtar ni upp mig imorgon bitti”, sa jag till honom och Nora.

Amjad vägrade gå med på det. Han sa att det var för farligt att stanna här. Det fanns spioner och kidnappare som kunde se oss. Vi måste vidare.

Med ett löfte om att vi skulle komma tillbaka nästa dag, följde jag motvilligt med. Det kändes frustrerande att åka tillbaka till huset när vi äntligen hade kommit igång med det som vi hade lagt ned så mycket planering och möda på att få göra. Tyvärr hade vi inte mycket att säga till om. Vi var i en krigszon och helt i händerna på Amjad och hans soldater.

Vi lämnade sjukhuset precis när skymningsljuset var som intressantast. *** I rummet med kaminen satt alla och rökte och såg ut över solnedgången. En ny kille stack ut i sin helsvarta klädsel och sitt långa, yviga skägg.

Han hette Abu Dujana och kom från Deir ez Zour – en av den syriska revoltens vaggor. Sedan nio månader tillbaka var han en av traktens 37

vapensmeder och arbetade både åt den Fria syriska armén, och den i väst terrorklassade islamiströrelsen Jabath al-Nusra.

Jag tyckte att han såg sympatisk ut. Han utstrålade ett lugn och var inte lika upphetsad som resten av gänget.

Magnus bad att få intervjua honom. Abu Dujana var tjugosju år och hade varit bagare i sitt tidigare liv. Han älskade båda sina yrken och hoppades kunna fortsätta med dem även efter kriget. Vare sig det handlade om att knåda sprängdeg eller bröddeg, så krävde det samma mått av kreativitet, noggrannhet och tålamod, berättade han. Flera av Abu Dujanas kollegor hade skadats i arbetet, en hade blivit av med sina händer.

Han berättade att trots att Jabath al-Nusra hade tillgång till pengar så fanns det få vapen att köpa på marknaden. ”Det är som att gå runt med full plånbok i en stormarknad med tomma hyllor”, sa han.

Han fick använda sig av vad han hittade. Senast hade han sågat av skjutröret på en erövrad stridsvagn i Maaloula. Av det skulle han göra en granatkastare.

Den radikala islamismen hade han förts in i när inbördeskriget blossade upp. Han var stolt över att ha varit en av Jabath al-Nusras första medlemmar i Syrien. En kompis i hemstaden hade talat in honom i den radikala islams läror. Självklart ville han se ett Syrien som styrdes under sharialagar efter kriget: ”Men vi vill inte tvinga någon. Däremot vill vi övertyga folk om att sharia är bra, men det måste komma från dem själva”, försäkrade han oss. ”Okej, då har vi blivit grannar med en terrorist också. Vad ska vi tycka om det här”, sa Magnus till mig när Abu Dujana hade gått. Vi bestämde oss för att det bara var att gilla läget. Alla rörde sig i någon form av gråzon.

Resten av kvällen tillbringade vi med att tanka in bilder på hårddiskarna, skriva ut intervjuer och göra backuper på ljudfiler.

Jag förklarade för Nora och Amjad att jag gärna ville åka till Qarah. ”Finns det möjlighet att närma sig fronten? Kanske där ni har en för38

sta uppsamlingsplats för att pyssla om de skadade soldaterna?” frågade jag Amjad.

Jag fick svaret att det borde gå att ordna. Amjads soldater skulle säkert kriga i Qarah inom kort: ”Inshallah”, om Gud vill.

Under teven som ständigt malde på låg våra datorer och batterier på laddning i ett virrvarr av skarvsladdar, överspänningsskydd och grenuttag. Från och till gick strömmen. Magnus skrev vidare i ljuset av sin pannlampa och jag fortsatte med min bildbehandling.

Skulle inte de här krigarna gå och lägga sig någon gång, tänkte jag.

Det började bli irriterande att vi inte hade ett eget rum. Jag hörde Amjad starta bilen och åka iväg någonstans i mörkret. Först vid halv två gick de sista äntligen och lade sig.

39

Det blev en mardröm som fram tills nu inte har satts ord på, med flyktförsök, skottskada och olika former av tortyr. Under 46 dagar satt reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström som gisslan i Syrien.

Som enda utländska journalister gav de sig in i västra Syrien, mitt under brinnande krig. På vägen ut, efter en knapp vecka av strapatsrika och dramatiska reportage, blev de gripna av beväpnade män och hållna som fångar mitt i frontlinjen.

I den dagliga kampen mot hunger, kyla och krigets livsfaror sattes deras vänskap och tro på livet på hårda prov, inlåsta i en mörk källare och vaktade av krigare. De konfronterade både skräckinjagande, äventyrliga och ibland absurda situationer.

För deras familjer öppnades en nattsvart avgrund: en skräckfylld värld kantad av nattliga samtal, hemliga förhandlingar och hot om snar död.

Mitt i det helvetet skulle två kvinnor, Anna och Florence, hålla samman sina familjer i en vardag som inte längre fanns.

Idag ska vi inte dö är en självutlämnande bok om tvivel, kärlek och hopp, där människan tvingas hämta bränsle i det djupaste av sina hjärtan. Det är också en berättelse om hur svallvågorna av dramat kastar om livet för hela omgivningen. En bok om vanliga människor som dras ned i en overklig skuggvärld men vägrar ge upp.

www.norstedts.se