9789170376054

Hon har bland annat skrivit Vad är queer? (2006) samt medverkat i antologierna Queersverige (2005), Motstånd (2009), Livslinjer (2010) och Den moderna homofobin (2011). Hon är bosatt i Stockholm.

Rosa är en färg som väcker känslor, alltifrån vällust och begär till avsky och hat. Men vad är det som gör färgen så laddad?

Varför kan en man bära rosa skjorta utan att väcka uppmärksamhet i vissa sammanhang, men anses provocerande om han gör det i andra? Vad betyder rosa för unga feminister? Och varför är en del föräldrar tveksamma till att klä sina döttrar i rosa medan flickorna själva gärna frossar i färgen?

den farliga färgen

I Rosa – den farliga färgen försöker Fanny Ambjörnsson ta reda på vad människor menar när de säger sig älska rosa, och vad de hatar och känner sig äcklade av. Genom att undersöka betydelsen av en rosa herrskjorta, den rosa prinsessfasen och rosa motstånd granskar hon vad färgen står för här och nu. Och vad människors attityder till rosa säger oss om vår samtid.

rosa

»Jag blir gladare när jag tar på mig nåt starkt. Och rosa är väldigt starkt och glatt för mig. Jag tänker att även andra blir glada när man syns eller när man har nåt fint på sig.«

fanny ambjörnsson

Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet. År 2004 utkom hennes hyllade doktorsavhandling I en klass för sig.

or d f r on t

fanny ambjörnsson

rosa den farliga färgen

»Jag undviker att klä vår dotter i rosa. Inte för att det egentligen spelar så stor roll, men det är ju… Jag tycker det känns onödigt att sätta på henne en massa bjäfs och rysch-pysch innan hon ens har fyllt ett. Tids nog kommer det bli rosa så det räcker. Och jag vill inte vara den som började!« jenny »Jag reclaimar rosa och gör det till något hårt och coolt, som en motståndsstrategi. Ungefär som att reclaima ordet bög eller hora. Att ta det svåraste och göra till sitt eget. Att inte ta avstånd från femininitet bara för att det tolkas som hetero, utan sno tillbaka det.« sofie »… rosa är en tjejfärg, och lila är en tjejfärg och mörkblå är killfärg och ljusblå är en tjejfärg. Det är liksom mörkt som är killfärger och ljust som är tjejfärger.« bianca »Jag tror folk kan tycka att man är socialt osmidig. Sen tänker de nog att det där är en riktig fjolla, så tänker nog många. Att det där är en riktig bög. Om man tittar på fördomarna om rosa och män, så är det väl en fjollig färg.

Svenska män som ska vara så jämställda och öppna för nya idéer och så.« jakob

ISBN 978-91-7037-605-4

o Ambjornsson_Rosa_org.indd 1

2011-09-28 10.04

Fanny Ambjörnsson

ROSA – DEN FARLIGA FÄRG E N

ordfront stockholm 2011

av fanny ambjörnsson har tidigare utkommit: I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer, 2004 Vad är queer? 2006 Tillsammans med Siri Ambjörnsson, Emma Janke, Maria Jönssson och Erika Sörensson: Ett hjärta i jeans. Och andra texter om tjejer och tjejers grejer, 1997 Uppror pågår. Feminister i tre generationer, 1999 Redaktör tillsammans med Maria Jönsson: Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, 2010

Fanny Ambjörnsson: Rosa – den farliga färgen Ordfront förlag, Box 17 506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Fanny Ambjörnsson 2011 Omslag: Lotta Kühlhorn Satt med Adobe Caslon Pro Tryck: WS Bookwell, Borgå 2011 ISBN : 978-91-7037-605-4

innehållsförteckning Inledning 7 Kapitel 1. Den rosa overallen och jämställdheten 15 Behagfull och gullig 17 För mycket kvinnliga drag 20 Vanans makt? 23 En flicka är en flicka är en flicka 26 Bilder av genus – bilder av jämställdhet 29 Kvinnlighet och underordning 32 Kvinnorna och jämställdheten 35 Männen och sexualiteten 44 »Inte min stil« – en fråga om klass? 49 God svensk smak 55 Kapitel 2. Det rosa flickrummet 59 Att sortera genus 59 Att sortera relationer 64 Könskrig? 72 Känna sig fin 74 Storslaget, tjusigt och extravagant 81 Ljust och ljuvligt 84 En godare värld 88 Ett eget rum 93 Att inte vara inbjuden 96 En fråga om hudfärg 101 Rosa som begränsning 104 Den rosa åldern 112 En fas i utvecklingen 115 Stanna tiden 117 Att välja färg – ett fritt val? 123 5

Kapitel 3. Betydelsen av en rosa skjorta 131 Från färgglatt till grått – en historia om genus och klass 133 Att känna sig fri 136 Bara för bögar? 139 Den metrosexuelle mannen 143 Sportigt rosa 145 Stureplansfärgen framför andra 147 En framgångens färg 149 Den rosa kontinenten 152 En arena för förhandling 155 Manlighet i förändring? 159 Den stora försakelsen 163 En fråga om makt 166 En reflexiv manlighet 168 Kapitel 4. En rosa revolution i vardagen 172 Att ta det svåraste och göra till sitt eget 176 En queer motståndsstrategi 179 I subkulturer 181 En ideologisk förskjutning? 186 Rosa motstånd – en kroppslig erfarenhet 188 Föränderliga kroppar 194 Tillbaka till det rosa flickrummet 197 En rosa drömvärld 201 En ytlighetens politik? 205 Att förändra samhället 210 Till sist 215 Rosa rum 215 Barnen, kropparna och könsfixeringen 217 En rosa politik 220 Noter 225 Referenser 251 Tack 266

inledning

Titeln på den här boken är Rosa – den farliga färgen. Skulle rosa vara farligt? En småflicksfärg som snarast för tankarna till något ofarligt, kvinnligt, barnsligt och fjolligt. Eller kanske till det mjuka, söta, sårbara, ytliga eller vackra.

Samtidigt är det många som upplever rosa som skrämmande, störande och stötande. Som värjer sig mot den rosa färgen med ord som ful, fel eller till och med äcklig.

Som färg betraktad förefaller rosa vara alldeles särskilt laddad. Den är något man älskar eller hatar, uppslukas av, tar avstånd från eller till och med avskyr. Den innehåller helt enkelt fler starka associationer än de flesta andra färger.

Den här boken är ett försök att ta reda på varför. Jag vill undersöka vad människor menar när de säger sig älska rosa.

Och vad de hatar, känner sig äcklade av eller finner störande. Jag vill helt enkelt ta reda på vad den rosa färgen står för här och nu, hur den används och vilka betydelser den har i vår samtid.

Färg och dess betydelser är något som alltid fascinerat människor. Å ena sidan har färg uppfattats som dekoration och yta. Å andra sidan har den förklarats som en central del av männi­skans existens och vara. Färg som fenomen har också 7

studerats ur en mängd olika perspektiv, inom såväl fysik, kemi, neuroveten­skap och biologi som kognitiv psykologi, konst­ vetenskap och kulturvetenskap.1 I vissa sammanhang har man letat efter färgers inneboende egenskaper och användningsområden. Ett exempel är den tyske författaren och vetenskapsmannen Johann Wolfgang von Goethe som i början av 1800-talet hävdade att färger både upplevs som och genererar olika typer av känslostämningar.2 I Goethes färglära, som används än idag, står den gula färgen för rörligt tänkande medan grönt markerar känslomässigt drömmande, blått likställs med allvarligt betraktande medan violett är längtansfullt skådande.

Färg blir i hans tankevärld att betrakta som en sorts universell upplevelse, som delas av alla människor oavsett bakgrund.

Viss samtida biologisk färgforskning föreslår att männi­ skors preferenser för olika färger har en biologisk grund.3 En nyligen uppmärksammad studie visar exempelvis att kvinnor föredrar rött och rosa, medan män mest gillar blått. Forskarna bakom studien menar att detta kan förklaras med att kvinnors känsla för rött utvecklades för flera tusen år sedan, under tiden som jägare och samlare, då deras uppgift var att samla röda bär från buskar.4 Människors färgval förklaras i detta sammanhang som en effekt av den mänskliga evolutionen.

Kopplingen till biologi och den mänskliga kroppen exi­sterar även som förklaringsmodell i mer kulturvetenskapliga sammanhang. I boken Pink diskuterar exempelvis konstvetaren Barbara Nemitz hur den rosa färgen kan betraktas som mer kroppslig än andra färger.5 Detta eftersom de flesta männi­ skors könsorgan antar någon sorts nyans av rosa.

8

Det existerar alltså en uppsjö av teorier om och tolkningar av färg och färgers betydelser. Mitt perspektiv i denna bok är kulturvetenskapligt. Jag betraktar färg som ett kulturellt fenomen, det vill säga något som huvudsakligen får mening i samspelet mellan människor. Mer specifikt betyder det att jag tänker mig att människor aktivt använder sig av färger och låter dem symbolisera olika saker.6 Det kan handla om sådant som styrka, skönhet, gemenskap, motstånd eller kanske neutralitet. Från detta perspektiv kan färg betraktas som ett instrument vi använder för att kommunicera med omgivningen, ett sätt att visa vem jag är eller inte är. Detta betyder att färg inte enbart bär på ett budskap, utan också skapar mening och sammanhang. Färg gör helt enkelt något med omgivningen.7 Vad färger gör och hur vi tolkar dem är däremot beroende av det samhälle och den tid vi befinner oss i. Samma färg kan ha helt olika betydelser i olika historiska tider eller på olika geografiska platser. Rosa är ett bra exempel på detta. Den rosa färgen, som vi uppfattar den här och nu, fungerar huvudsakligen som en markör för kvinnor och av kvinnlighet. Detta syns bland annat om vi undersöker utbudet av veckotidningar och månadsmagasin på en mer välsorterad pressbyrå. Den del av tidningshyllan som skimrar i rosa består nästan uteslutande av tidningar riktade till kvinnor, tjejer eller småflickor. Ett annat exempel är den årliga kampanjen mot bröstcancer, en sjukdom som kulturellt sett associeras med kvinnor, som fått namnet »Rosa bandet«. Dessa är bara två i raden av exempel på hur den rosa färgen dagligdags knyts till kvinnor och kvinnlighet. Så vanlig är faktiskt den kopplingen att vi nästan vant oss vid att uppfatta den som naturlig.

9

Så har det däremot inte alltid varit. I västvärlden är det först runt 1950-talet som rosa börjar användas som en kvinnomarkör. Innan dess var färgen snarast manligt kodad, den betraktades som en variant av rött, som i sin tur symboliserade styrka, blod och krigiskhet. Blått var snarare en kvinnligt kodad färg, åtminstone i katolska miljöer där den sedan medeltiden associerats med Jungfru Maria.8 I sin undersökning om barnkläder i historien refererar historikern Jo Paoletti till det amerikanska veckomagasinet Ladies’ Home Journal som 1918 konstaterar: »Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor.«9 Omkring första och andra världskrigen kom emellertid de blå och rosa färgerna gradvis att byta plats. Blått associerades alltmer med soldaternas uniformer, med armén och krig, och blev därmed ett tecken på manlighet. Varför rosa blev en kvinnligt kodad färg är däremot oklart. Språkvetaren Veronika Koller föreslår att rosa, som ju redan uppfattades som den blå färgens motpol, helt enkelt fick symbolisera kvinnlighet när blått blivit manligt.10 På så sätt förblev könspolariseringen intakt. Forskare menar nämligen att den estetiska könsuppdelningen successivt förstärks i och med industrialismens och borgarklassens framväxt från 1700-talet och framåt.11 En annan möjlig förklaring är att konsumtionssamhällets intåg och den ökade kommersia­ liseringen av barnklädesindustrin resulterade i en ökad könsuppdelning. Oavsett anledningen till skiftet ser man, från 1950talet och framåt, hur rosa blir en flickfärg och blått en pojkfärg.

10

Den rosa färgens betydelse är alltså alldeles uppenbart föränderlig. I denna bemärkelse är den tydligt kulturell. Som kulturell symbol är den också både flexibel och lättillgänglig. Rosa är något vi kan välja att ta på, ta av, måla över eller välja bort utan några större synbarliga problem. På så sätt framstår den som ett lite harmlöst och nästintill ytligt tecken på kultur.

Det är just dessa egenskaper som fått mig att vilja titta närmre på den rosa färgens betydelse. För ju mer man dyker ner i ämnet, desto tydligare blir det att rosa inte alls är harmlöst och ofarligt. Snarare fungerar färgen som en ytterst verksam social motor. Den organiserar och sorterar relationer och identiteter, skapar inne- och uteslutningar och genererar motstånd. Inte minst kan den betraktas som en arena för förhandlingar om makt och utrymme.

Ett sätt att studera kultur är att söka lokalisera så kallade betydelsefulla element – sådant som sticker ut eller visar sig vara centralt. Antropologen Sherry Ortner kallar dessa för nyckelsymboler, det vill säga centrala figurer som innehåller förtätade budskap om grundläggande värderingar i samhället.12 Min tanke är att rosa fungerar som en samtida nyckelsymbol – en sorts kraftfält som skapar känslor och engagemang och samtidigt markerar, upprätthåller och utmanar olika former av gränser i samhället. I fallet rosa handlar det förstås om strukturer knutna till genus, alltså kulturella föreställningar om manligt och kvinnligt.13 Men det rör sig också om andra gränsdragningar, som har att göra med sexualitet, ålder, klass och i viss mån hudfärg, etnicitet och nationalitet. Det är dessa kopplingar och kollisioner, gränser och strukturer, som gör färgen rosa särskilt lockande som studieobjekt.14 11

Mitt perspektiv är alltså kulturvetenskapligt. Jag är socialantropolog och genusvetare och boken är att betrakta som en feministisk kulturstudie. Den bygger huvudsakligen på intervjuer och observationer, på möten med människor som på olika sätt har en relation till rosa. Men jag undersöker också sådant som dokusåpor, barnlitteratur, chattforum på nätet och utbudet i leksaksaffärer. På klassiskt kulturstudiemanér har jag tillåtit mig att vara fri i min användning av materialet. När det kommit något i min väg som belyst eller förtydligat mitt resonemang har jag införlivat detta i analysen. Därför är det också många exempel som saknas. Istället för att försöka täcka allt har jag valt att närstudera några sammanhang där rosa verkar vara särskilt laddat.

Det första utgörs av en grupp småbarnsföräldrar – alla med medelklassyrken och boende i Stockholmstrakten – för vilka rosa visade sig vara ett bekymmer. Bokens första kapitel handlar om varför dessa föräldrar uppfattar rosa som ett problem.

Det handlar också om vad deras erfarenheter kan säga oss om medelklassnormer och svensk jämställdhet.

I det andra kapitlet gör jag en djupdykning i det rosa flickrummet. Utifrån intervjuer med barn mellan fyra och tio år diskuterar jag det som av föräldrar brukar omtalas som flickornas rosa fas. Hur resonerar barnen själva kring rosa? Hur kopplas färgen till hierarkier baserade på ålder och vad händer med de som inte får plats i det rosa flickrummet?

Kapitel tre är ett nedslag bland män som, ibland mot alla odds, väljer att klä sig i rosa. Kapitlet handlar delvis om det homosexuella stigma som färgen laddas med, men också om hur män med vissa positioner kan använda rosa för att signalera frihet, självständighet och integritet. Här diskuteras dess12

utom den rosa färgens koppling till överklassmannen, han som inte nödvändigtvis rör sig med samma kulturella koder som medel- och arbetarklassens män.

I det sista kapitlet undersöker jag vad som händer när färgen rosa reser från mainstream- till subkultur. Kapitlet bygger på intervjuer med och observationer bland unga queerfeministiska aktivister och handlar om hur den rosa färgen kan användas som ett motstånd mot alla de strukturer den samtidigt understödjer. Mer specifikt handlar det om hur rosa i vissa sammanhang har blivit en symbol för queerfeministisk kamp.

De senaste åren har jag ofta fått frågan vad jag själv tycker. Vilken är min egen uppfattning om rosa? Och skulle jag någonsin klä mina egna barn i färgen?

Frågan är naturligtvis inte helt oväntad. Åtminstone inte sed­an jag berättat om boken jag skriver. Men den ställdes även tidigare, långt innan jag påbörjat boken och innan jag ens blivit förälder. Ibland har frågan känts som en förtäckt provokation. Har jag, som feministisk akademiker, alls någon förankring i den komplexa verklighet, där döttrar propsar på att få bära rosa tyllkjol till dagis i smällkalla vintern medan söner vägrar att närma sig färgen redan som treåringar? Men ibland har jag uppfattat den som uttryck för ett behov av att diskutera frågor som lätt kan uppfattas som ytliga, men som kanske rymmer mer djup än man i förstone anar.

Rosa – den farliga färgen ger inget entydigt svar på frågan. Jag erbjuder ingen lösning på något problem eller riktlinjer för hur man ska tänka. Snarare tar jag frågan som en sorts utgångspunkt för min studie. Jag har helt enkelt velat under­söka hur det kommer sig att just denna fråga tycks vara så relevant i vår 13

samtid. Hur det kommer sig att rosa Üver huvud taget formuleras som ett problem – och att jag alls kunnat skriva en bok om rosa som den farliga färgen.

Kapitel 1

den rosa overallen och jämställdheten

»Jag undviker att klä vår dotter i rosa. Inte för att det egentligen spelar så stor roll, men det är ju ... Jag tycker det känns onödigt att sätta på henne en massa bjäfs och rysch-pysch innan hon ens har fyllt ett. Tids nog kommer det bli rosa så det räcker. Och jag vill inte vara den som började!« Vi sitter på ett café och dricker kaffe. Jenny med barnvagnen mitt emot sig och dottern Ella i knät, jag med anteckningsblocket i handen. Jenny förklarar att hon inte funderar så mycket över det där med genus när det kommer till Ella.

Ibland slås hon av att det är en dotter hon har, annars känns det mer som en liten person med stor egen vilja och mycket energi. Och så påminns hon när hon går in i barnklädes­affärer. »Framför allt på H&M«, säger hon och suckar. jenny: De är ju helt hopplösa. Det finns bara en massa rosa och spetsar och tajta kläder på tjejklädesavdelningen. Bara det, en tjejklädesavdelning för bebisar. Det är ju helt sjukt.

Jenny och jag träffades för några år sedan, när jag samlade material till en studie om genusfostran.15 Mitt syfte var att under15

söka hur föräldrar tänker och agerar kring sina små barn med avseende på genus.16 Under arbetets gång blev jag varse hur stor roll kläder tycktes spela i denna fostran. I stort sett ingen av de föräldrar jag intervjuade sa sig vara ointresserad av hur de klädde sina bebisar. Snarare verkade kläder spela en relativt central roll för hur man presenterade sin bebis. Inte minst tycktes val av färg vara en källa till både engagemang och irritation. Framför allt gällde det färgen rosa. De flesta av föräldrarna, både män och kvinnor, var uttalat skeptiska till att klä sina barn i rosa och »rysch-pysch«.

Samtidigt och intressant nog var det få av barnen som hade könsneutrala kläder. På Öppna förskolan, en av de platser där jag utförde mina observationer, var det sällan ett barn inte kunde könsbestämmas enbart utifrån klädsel. När jag en dag råkade komma lagom till den frivilliga fotograferingen var det enbart ett barn av tjugotvå som inte enkelt gick att könsbestämma utifrån kläderna. Barnet hette Alma, fick jag senare veta, och hennes pappa var både bekymrad och lite generad över sin dotters klädsel. Han förklarade urskuldande att han just påbörjat sin föräldraledighet, och visste därför inte att det var fotografering på Öppna förskolan denna dag. De andra barnen var där­ emot finklädda. Åtta av femton flickor, alla under ett års ålder, hade klänning och de som var klädda i byxor var röda eller rosa från topp till tå. Pojkarna hade blått, brunt, grått eller vitt på sig.

Foto­grafen, som ser minst två barngrupper per dag, förklarade att detta är en ganska vanlig bild av klädval. Trots att hennes foto­grafier är svartvita, verkar föräldrarna ändå måna om att klä sina barn i färger som följer traditionella genuskoder.

Att inför den första offentliga fotograferingen klä sitt barn i enlighet med dagens genuskonventioner är kanske inte så för16

vånande. Så förväntat tycktes det faktiskt vara att Almas pappa, inför åsynen av de andra flickornas välstrukna klänningar, hellre valde att låta Alma fotograferas naken än i sina ljusblå, aningen smutsiga byxor. Vad som däremot förvånade mig var den uppenbara paradoxen i att klä dottern i röda, rosa, blommiga och spetsbeprydda kläder och samtidigt, i samtal och intervjuer, förklara sig både irriterad på och skeptisk till dylika markörer.

Hur ska vi förstå denna paradox? Vad betyder den rosa färgen för dessa föräldrar? Hur kommer det sig att rosa – för en viss kategori föräldrar i en viss tid och på en viss plats – blivit något av ett rött skynke? Och vad säger detta i förlängningen om hur de ser på genus?

Behagfull och gullig För Jenny, som berättade att hon undviker rosa till dottern Ella, blir färgen en påminnelse om att det är en dotter hon har.

Framför allt synliggörs detta när hon ska handla barnkläder.

Att det mest finns rosa och spetsar för flickor. Även för Åsa, en annan mamma i trettioårsåldern, blir dotterns kön särskilt tydligt när det kommer till barnkläder. Åsa, som själv aldrig gillat rosa, köper i vissa fall hellre kläder på kill­ avdelningen, där hon försöker hitta sådant som är mer »neutralt«. Samtidigt irriterar hon sig på att man måste välja antingen eller. Att det helt enkelt inte finns kläder och leksaker i könsneutrala färger. Hon ger ett exempel från en shoppingtur på Ikea, där hon och hennes man skulle köpa sängskydd åt det ännu ofödda barnet. åsa: Där fanns det antingen blå drakar eller såna här rosa feer.

Och eftersom jag inte gillar rosa feer så blev det drakarna.

17

Och det går ju jättebra, hon kan ju ha drakar. Men det är så fånigt, att man redan innan måste välja blått eller rosa.

Och så är det med alla grejer. Ja, hon har ju ingen docka än, hon är för liten för det, men böcker, bilar och sånt där, jag har försökt hitta neutrala grejer. Det blir killigt eller neutralt. Jag retar mig på det. Och det kommer att bli ännu värre sen. Jag har ett par syskonbarn och presenter till dem är jättesvårt, om man inte ska ha glittermakeup till tjejerna och monstertruck till killarna. Det finns inget mellanting känns det som. Om man inte köper nåt mossigt gammalt sällskapsspel! Åsa irriterar sig på att det mesta som finns att köpa till barn är könsmarkerat. Men framför allt är det färgen rosa hon inte klarar av. För henne står rosa för något gulligt, litet, vänt och behagfullt – egenskaper hon inte vill förmedla till sin dotter. Åsas argumentation återkom bland flera av föräldrarna jag intervjuade, även om inte alla uttryckte sig lika bestämt. Stina, förälder till Linnea, förklarar att hon och hennes sambo gemensamt vill motverka traditionella könsroller genom att inte klä Linnea i alltför mycket rosa och volanger. Samtidigt har de fått en hel del gåvor från släktingar och vänner, många gånger förfärligt mycket rosa spets. Och det kunde man ju inte rata, förklarar hon. »Så då kom de gärna med ett likadant plagg till, för att de trodde att man gillade det första!« Och när hon häromdagen rensade ut dotterns minsta bebiskläder var det enbart en liten, liten hög som hon sparade för en kommande pojkbebis. »Allt annat var tjejmarkerat. Rosa och sånt«, säger hon och rycker skrattande på axlarna.

18

Även om föräldrarna hade olika sätt att hantera rosa, tycktes färgen onekligen formuleras som ett problem. Detta avspeglas även i de offentliga diskussioner som under senare år blossat upp där rosa, barn och genus stått i fokus. Strax innan jul 2009 kunde vi i svenska tidningar läsa om en kampanj i Storbritannien som gick under namnet Pink Stinks. Lagom till julhandeln ville organisationen med samma namn uppmärksamma den strikta uppdelningen mellan pojk- och flickleksaker i handeln. Man menade att det stereotypa utbudet uppmuntrar till stereotypa könsroller. Det övergripande målet med kampanjen var enligt organisationen »att utmana den rosa kulturen som invaderar alla aspekter av flickors liv«. Symbolen man valde för sin bojkott var rosa – under devisen pink stinks.17 I Sverige fick kampanjen stor uppmärksamhet. Kvällstidningarna bjöd in relationsexperter och i Aktuellt satt genuspedagoger och forskare och diskuterade ämnet. På det internetbaserade Forum för feministiskt föräldraskap var diskussionen intensiv och i bloggsfären fylldes kommentarsfälten. Kampanjen engagerade, det var tydligt. Och de frågor som debatterades var barn, genus och jämställdhet.

Ett annat exempel på offentlig debatt där färgen rosa stått i fokus var uppståndelsen kring GB:s nya produkt »Girlie« sommaren 2007 – en rosa stjärnformad glass med en pinne fylld med glittersmink. Organisationen Sveriges konsumenter reagerade och menade att GB använde sig av »könsschablonise­ ring«. Till TT kommenterade generalsekreteraren Jan Bertoft att företag generellt sett har ett ansvar för hur samhället utformas: »De får gärna kalla sin glass för ’girlie’, men den behöver inte vara så otroligt inriktad på unga flickor och på hur de ska vara«, säger han.18 19

För mycket kvinnliga drag Färgen rosa är, som vi kan se, central i diskussioner om genus och barn. Mer specifikt tycks det handla om flickor och jämställdhet. De argument föräldrarna i min studie anger för att inte klä sina flickor i rosa liknar i stort dem från kampanjen Pink Stinks eller Sveriges konsumenter. Tesen är att rosa signalerar gullighet och behagfullhet. Att klä en flicka i en rosa klänning eller att uppmuntra flickor att köpa en rosa glass med tillhörande glittersmink skulle därför förmedla att man framför allt vill att hon ska vara söt, gullig och vän. Detta i sin tur betraktas som ett uttryck för en gammaldags, förtryckande och ojämställd bild av flickor.

För det negativa talet om rosa gäller, som vi hittills sett, enbart flickkläder och attiraljer. Under mitt fältarbete hörde jag sällan föräldrar uttala sig om rosa i relation till pojkar. Det betydde däremot inte att pojkar gärna kläddes i rosa.Tvärtom, rosa och pojkkläder tycktes snarare vara en så omöjlig kombination att få föräldrar ens kom på att nämna dem i samma andetag.

Under en intervju med Susanne och Fredrik, föräldrar till tvillingarna Alice och Sebastian, talar vi länge om hur framför allt Susanne vill undvika att klä Alice i alltför gulliga kläder.

De presenter man får som tvillingförälder är ofta två likadana klädesplagg i olika färg, förklarar hon, och Fredrik fortsätter: »Ja, till och med handdukarna man fick var en blå och en rosa. Så det var ju liksom att man vet vems kläder som är vems red­an från början.« Därför försöker Susanne så gott det går att parera allt rosa som kommer till dottern. Och eftersom Alice är mindre till storleken får hon ärva av sin bror, vilket innebär att hon ofta 20

har blå, grå och gröna kläder på sig. Jag frågar om det är ett större steg att sätta Alices kläder på Sebastian än tvärtom. Susanne skrattar och medger att det var en svår fråga. Hon bollar över till Fredrik.

susanne: Skulle du sätta på honom rosa om det var Alice som var större? fredrik: Vadå? fanny: Alltså, är det svårare att sätta på honom hennes kläder? Är det ett längre steg? fredrik: Ja, det är det. Det är det. Alltså, enda gången jag skulle göra det är faktiskt om det skulle vara kris. Om det inte fanns kläder. Annars blir det fel, tycker jag. Men om det skulle vara funktionellt, alltså att det är kallt ute och inte finns andra kläder, då skulle jag göra det. susanne: Men du skulle hellre sätta på henne en marinblå tröja? fredrik: Ja, det steget är nog enklare. susanne: Jag håller med. fanny: Hur kommer det sig då? fredrik: Det är du som jobbar med sånt, så du ...

[Alla skrattar.] susanne: Jag vet inte varför det är så. fredrik: Det är väl den där gränsen kille–tjej. Det är väl mer accepterat kanske om man tänker att ... Jag menar, killar går ju inte i rosa generellt. susanne: Tjejer kan ha kakigrönt. Undrar om det ligger en rädsla i att de ska bli tjejiga, kanske. I botten. Om vi bara klär honom i rosa så kanske han blir väldigt ... Utvecklar för mycket kvinnliga drag, eller vad tror du Fredrik? fredrik: Nej, nej det tror jag inte. Så skulle jag inte tänka.

21

susanne: Men så är det nog, att det är lättare att sätta på henne hans kläder.

Annika, som har en dotter och en son, förklarar att sonen knappt ärvt något alls av dottern, eftersom hon hade så mycket klänningar och rosa. Jag frågar vad som hänt om hon satt på sonen dotterns kläder. Annika funderar en stund och berättar sedan hur dottern köpt en mössa med små rosa öron till sin bror i julklapp. Sedan satte hon på brodern mös­san och gav honom sin rosa väska att leka med. »Då satt man och skrattade åt honom. Och filmade till och med«, påminner sig Annika och skrattar lite förläget. »Så skulle man ju aldrig gjort med Moa, om man hade satt på henne en keps och gett henne en fotboll att leka med. Det skulle man ju inte tycka att ’gud vad roligt! Hahaha’. Jag vet inte varför man är sådär fånig.« Utifrån dessa båda berättelser kan vi sluta oss till att rosa är något föräldrar vill undvika, inte enbart på flickor utan även på pojkar. Men medan rosa flickkläder är något man ofta talar om och förhåller sig till tycks rosa och pojkar vara en så omöjlig kombination att den bokstavligen framstår som skrattretan­ de. När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att färgen förpassar flickor till en gammaldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

Att blanda attribut, färger och detaljer så att den lille pojken riskerar att uppfattas som en flicka framstod i de flesta av intervjuerna inte bara som en omöjlighet utan snarast som en relativt oproblematiserad självklarhet. Under en barnvagnspromenad med Malena och Erica stannar vi till utanför en barnklädesaffär med en Pippitröja i skyltfönstret, som vi alla 22

beundrar. Den är stickad i vitt bomullsgarn med röda och blå ränder och är prydd med en liten Pippi­figur på bröstet. Medan jag går in och tittar i den lilla butiken stannar Malena och Erica utanför med barnvagnarna. Längs ena väggen hänger tjejkläder i ljusa, pastelliga färger, längs den andra väggen finns utbudet för pojkar, i dovare, mörkare toner. Ägaren, som just är i färd med att packa upp nya varor, förklarar att det är så folk vill ha det. På min direkta fråga säger hon att föräldrar inte köper rosa och rött till killar: »Trist, men så är det.« När vi någon timme senare återkommer till ämnet barn­ kläder erkänner Erica att hon gärna hade velat köpa Pippi­ tröjan till sin son, men att hon inte kan med att ge honom en tröja med en Pippifigur på bröstet. När jag frågar varför rycker hon skrattande på axlarna och säger att hon inte vet. »Jag har väl fördomar eller nåt!« Även om detta exempel inte direkt rör färgen rosa är tendensen tydlig. För pojkföräldern gäller det att undvika symboler och attiraljer som får barnet att associeras med flickighet. En flicka broderad på bröstet är uppenbarligen känsligt läge, även om flickan i detta fall är en av de tuffaste pojkflickor vår barnkultur har att erbjuda. Symboler som riskerar att associeras med flickor bör helt enkelt inte finnas på en pojkkropp.

Och här fungerar rosa som en av de mer entydiga sådana.

Vanans makt?

Om föräldrarna jag intervjuade ofta och övertygande förklarade sig skeptiska till rosa och »rysch-pysch«, hur kom det sig då att så många av de små flickorna trots allt var klädda i just rosa, rött, spetsar och blommor?

23

En vanlig förklaring som föräldrarna nämnde var marknaden och utbudet i barnklädesaffärerna. Den som på senare tid besökt någon av de större butikskedjornas barnavdelningar förstår genast vad de menar. Istället för en gemensam bebis­avdelning, är oftast redan kläderna för spädbarn uppdelade i flick- och pojksidor, med övervägande rosa, rött och vitt till flickor och blått, grått och mörkgrönt till pojkar.19 När jag frågar expediterna i de butiker jag besöker vad detta beror på hänvisar så gott som alla till efterfrågan. En ägare till en mind­ re butik för barnkläder förklarar att hon ibland försökt köpa mer färgglatt till pojksidan, men inte fått kläderna sålda. Enligt henne vill föräldrar helt enkelt inte ha kläder som uppfattas som könsöverskridande.20 Oavsett vem som bär ansvaret är det alltså relativt svårt att gå till en vanlig klädkedja och hitta kläder som inte är entydigt könsuppdelade. Denna bild bekräftas när jag går på shopping­ runda tillsammans med Åsa och Nina för att titta på barnkläder. Åsa, som irriterar sig på det övervägande rosa utbudet till flickor, har redan inventerat större delen av området. De affärer vi till slut hamnar i är mindre och framför allt dyrare än de större klädkedjorna. Men här finns i alla fall kläder i fler färger, till exempel gult, grönt och brunt, däremot till avsevärt högre priser.

För den som vill undvika rosa och rysch-pysch till sin dotter återstår alltså att antingen köpa kläder på de stora kedjornas pojkavdelningar eller söka sig till mindre, dyrare och mer svårtillgängliga alternativ. Ett undantag är Polarn O. Pyret, en större svensk klädkedja vars affärsidé delvis bygger på ett avståndstagande från den könsuppdelade barnklädesindustrin.

Under devisen »Inte för tjejer. Inte för killar. Vi gör kläder för barn.« säljer de kläder i alla färger, med få uttryckliga köns24

markeringar i butikerna.21 Vad som gör Polarn O. Pyret speciella är att de är en större, relativt lättillgänglig, klädkedja som satsar på unisex för barn. Samtidigt ligger de prismässigt långt över konkurrenterna H&M, Lindex och KappAhl. Det krävs alltså mer pengar i plånboken för den som vill köpa könsneutrala kläder till sitt barn.

En anledning att klä sin dotter i rosa är med andra ord att det är både dyrt och svårt att hitta alternativ. Ett annat skäl som föräldrarna anger är släktingar och vänner. Vi har tidigare sett hur både Stina och Susanne, oberoende av varandra, förklarar att de inte helt kunnat rata släktingarnas gåvor, även om det ofta varit väldigt mycket rosa. Så resonerar även Erik, som jag träffar på ett café med dottern Hilma.

erik: Om det kommer kläder som presenter från folk, som en tröja med rosa hjärtan från mormor, då kan man ju inte bara säga »tyvärr«. Jag vet att det finns folk som gör så. Som av­ böjer presenter. Men där tycker jag gränsen går. Man kan inte bestämma över vad folk ska ge. Då är man ju väldigt övertygad om att man har den enda rätta åsikten. Men där­ emot kan man ju önska olika saker. Nu önskar hon sig till exempel bilar för att hon har miljoner mjukisdjur och hon verkar tycka det är kul med saker som rullar. Men om hon då får ett till mjukis­djur så kan man ju inte säga: »Nej, tyvärr.« Så tycker jag i alla fall.

Milena, som fått flera rosa spetsklänningar från släktingar både i USA och i Sydeuropa, har en liknande inställning som Erik. Hon visar mig en hög med kläder som hon ännu inte börjat klä sin dotter i, och säger skrattande: 25

milena: Det här kändes så typiskt osvenskt när vi öppnade paketet. Men vi ber dem inte att köpa mindre spetsar. Det känns inte riktigt. De vill så väl, men det kan bli så fel. De har ett annat synsätt. De bor på landsbygden också, så det är inte storstadsmänniskor.

En äldre generation med andra uppfattningar, släktingar från utlandet och landsbygden eller bara en vän som inte har samma uppfattning som en själv. Så lokaliseras problemet med de gåvor man får, och som man helst inte vill ha, men ändå inte tycker sig kunna tacka nej till.

En flicka är en flicka är en flicka Ytterligare en anledning till att föräldrar trots en negativ inställning till rosa klär sina flickor i färgen, kan vara att många helt enkelt vill att det ska synas att deras barn är just en flicka.

Stina, som säger sig välja bort det mesta med spets, volanger och rosa till dottern Linnea, klär henne istället i något hon kallar »baskläder«. Den dag jag intervjuar Stina har Linnea en blå omlott-tröja med röd bård och röda stretchbyxor som är lite utsvängda. Jag frågar om valet av klädsel och Stina, som måste tänka efter, säger att kläderna får dottern att se ut som en tjej, trots att de inte är överdrivet markerade.

Detsamma säger Åsa, som ofta klär sin åtta månader gamla Klara i blått, brunt och grönt. »Det är ju inte så att man vill att hon ska se ut som en kille«, förklarar hon och rättar till dotterns haklapp. »Bara inte att hon ska behöva vara gullig hela tiden.« Nina, som sitter mitt emot med sonen Ossian i knät, förklarar att den mörk- och ljusblå tröja med små blommor som 26

Klara har på sig idag visserligen inte är rosa, men ändå tydligt tjejmarkerad. »Den skulle aldrig gå att sätta på Ossian«, säger hon och Åsa nickar instämmande.

Trots föräldrarnas aversion mot rosa verkade det med and­ ra ord ändå viktigt att deras döttrar inte framstod som något annat än flickor. Det tidigare exemplet från Öppna förskolans fotografering, där Almas pappa till slut lät henne fotograferas naken hellre än i ett par ljusblå byxor, är talande. Ytterligare ett exempel på detta hämtar jag även det från Öppna förskolan, där pyssel­sugna föräldrar erbjudits att köpa ett glas med ett värmeljus i som de sedan kunde måla barnets namn på.

De färger som finns att tillgå är blått och rött. När jag i efterhand tittar på de uppställda glasen, dekorerade med barnens namn och små illustrationer, är det svårt att inte dra slutsatsen att valet av färg avspeglar den könsuppdelning som föräldrarna automatiskt gjorde av sina barn. Av trettiofyra pojkar har trettio­två stycken fått sina namn i blått, en i rött och en med varannan bokstav i rött och blått. Av trettiofem flickor har tjugo­fyra fått sina namn målade i rött, åtta stycken i blått och tre stycken med blandade färger.

Intressant i detta sammanhang är naturligtvis i första hand den uppdelning som sker mellan flickor och pojkar. Merparten av pojkarna får namnen målade i blått, medan de flesta flicknamn målas i rött. Av denna harmlösa men tydliga illustration kan vi sluta oss till att föräldrarna, trots en i många fall uttalad ansats att inte bry sig om barnets kön, är uppenbart måna om att upprätta könsskillnad. Många verkar helt enkelt vilja att deras barn ska framstå som just en pojke eller en flicka. Detta antagande understryks av Fredrik, som tidigare uttalade sig om sina tvillingbarn, ett av varje kön: 27

fredrik: Jag har den uppfattningen att hon inte ska ha killgrejer bara för att hon ska ha killgrejer. Alltså, om hon är tjej ska hon väl få vara tjej och han kille. Varför ska han ha tjejkläder? Alltså egentligen, om man ska hårdra det, tycker jag.

Utan låt honom vara. De är olika kön.

I Fredriks uttalande framstår genus som något naturgivet och självklart – »om hon är tjej ska hon väl få vara tjej och han kille«, som han formulerar det. Samtidigt är genus också något vi gör, inte minst genom att sätta rätt kläder på rätt person. Därför kan det följaktligen också göras fel. Som att sätta killgrejer på en tjej och tjejgrejer på en kille. Vad Fredrik verkar vara ute efter här är känslan av att gå för långt – att på ett överdrivet sätt gå utöver det »naturliga« och »självklara«. Att »crossdressa« sina barn kan till en viss gräns kännas motiverat, men får definitivt inte gå till överdrift, tycks han mena.

Att gränsen för överdrift verkar dras snabbare vad gäller pojkar än flickor illustreras tydligt i exemplet från Öppna förskolan, där det är åtta gånger fler flickor som fått sina namn målade i en »killfärg« än pojkar vars namn målats i rött. Liknande åsikter kom till uttryck när jag frågade föräldrarna. Medan en flicka gott och väl kan kläs i blått och grått sitter det långt inne att klä en pojke i rosa. Milena, som visserligen har en dotter, förklarar överträdelser för pojkar med att det lätt blir för överdrivet.

milena: Det är ju allmänt etablerat att, visst, killar kan ha långt hår, men inte flätor och tofsar. Men däremot att klä en flicka i jeans med flygplan på tycker jag inte är lika konstigt. fanny: Varför då? milena: Nej, det är inte lika utstuderat på nåt vis. Det borde det ju vara, men jag vet inte.

28

Bilder av genus – bilder av jämställdhet Vad säger oss då dessa föräldrars förhållningssätt till färgen rosa? Och varför just rosa? Som jag tidigare beskrivit har den rosa färgen inte alltid haft samma entydiga könskodning.

Inte heller har barnkläder historiskt sett varit så tydligt köns­ polariserade som idag. Faktum är att små pojkar och flickor, till för ungefär hundra år sedan, ofta kläddes i liknande klänningsaktiga koltar och hade långt hår.22 Och det var inte ovanligt att små pojkar bar färgen rosa och flickor kläddes i blått. Den rosa färgens könskodning är alltså av relativt sent datum. Inte desto mindre kan vi se hur den hos en viss kategori människor i samtidens Sverige uppfattas som både laddad och problematisk.

I inledningen föreslår jag att rosa är att betrakta som en sorts nyckelsymbol, en central figur som innehåller förtätade budskap om grundläggande värderingar hos en grupp eller i ett samhälle.23 Den rosa färgen skulle alltså kunna fungera som en ingång till en diskussion om hur vissa föräldrar förhandlar kring, markerar och tar avstånd från olika innebörder av genus och jämställdhet. Föräldrarna i min studie uppfattade sig nämligen som relativt jämställda. De hade jämställdhet som ideal och var mer eller mindre intresserade av feministiska spörsmål, även om ingen av dem var uttalat feministiskt aktiv. Den skepsis de uttryckte gentemot att klä sina döttrar i rosa förklarades också med feministiska argument. Deras förhållningssätt till rosa skulle därför kunna säga oss något om hur jämställdhet och genus förstås och formuleras av en grupp som skriver under på jämställdhetsidealet.

Som jag redan har beskrivit har rosa under senare år seg29

lat upp som ett centralt tema i sammanhang där genus, jämställdhet och barn diskuteras. Det är inte enbart kampanjen Pink Stinks och GB:s rosa glitterglass som debatterats. På exempelvis mejlinglistan för medlemmar i Forum för feministiska föräldrar har rosa varit på tapeten i flera omgångar.24 Många av mammorna (för det är en övervägande andel kvinnor som skriver inlägg) oroar sig över hur deras döttrar successivt slussas in i en rosa värld av tyll, balettskor, glitter och hårsnoddar, medan andra påpekar att problemet snarare handlar om att det inte är fler pojkar som vill eller vågar bära färgen. Dessa förhållningssätt avspeglas i avhandlingen Passionerad politik, där sociologen Cathrin Wasshede beskriver hur de feministiska vänsteraktivister hon intervjuat lägger tid och energi på att undvika könsstereotypa kläder och leksaker till sina barn.25 Det kan handla om Barbiedockor, prinsessklänningar och, får man förmoda, färgen rosa.

Andra exempel på att rosa blivit något att hantera för vuxenvärlden är att färgen under senare år gjort sitt intåg i barnlitteraturen. I Mitt rosa liv av Amanda Eriksson skildras en flicka som plötsligt blir besatt av rosa.26 »Varför har jag inget rosa?« frågar hon anklagande sin mamma. »Det är nog för att jag inte gillar det«, förklarar mamman. Till undsättning kommer så flickans morfar, med symaskin, måttband, sax, sytråd, rosa textilfärg, ja, det mesta som behövs när man ska sy nya kläder och måla om sitt rum i rosa.

I boken Sandalerna av Anna och Martin Hedvall skildras vad som händer när en pojke går till förskolan i rosa sandaler som han ärvt av sin storasyster.27 Och i Per Gustavssons försäljningssuccé Så gör prinsessor används den rosa färgen för att illustrera hur prinsessor visserligen gillar att äta tårta och klä 30

sig i fina klänningar, men också att fäktas med rövare, tukta drakar och rädda snygga prinsar.28 Att Per Gustavsson tycks vara rätt ute med sin tematik syns bland annat i att boken fått tre uppföljare på samma tema, blivit pjäs och dessutom kommit i en mängd sidoprodukter, alltifrån affischer till badbollar och flip-flopskor.29 Rosa tycks alltså vara ett centralt tema i den samtida diskussionen om barn, genus och jämställdhet. Detta är emellertid ett sentida fenomen. Enligt pedagogen Kajsa Ohrlander blir den rosa färgen i ett svenskt sammanhang en laddad symbol först under mitten av 1990-talet.30 Det är då vi ser de första ansatserna att pedagogiskt arbeta med barn ur ett feministiskt perspektiv. Även om jämställdhet formulerats som ett åtagande i skolor och förskolor alltsedan 1970-talets utbyggnad av barnomsorgen hade barns genus inte direkt problematiserats varken bland feminister eller hos allmänheten, menar Ohrlander.

Därför skapade färgen rosa i sin egenskap av könsmarkör inte heller någon särskild upprördhet.

Men föräldrarnas fokus på den rosa färgen synliggör även att frågan om barn och jämställdhet i stor utsträckning tycks aktualiseras via frågan om estetik. Möjligen kan detta förklaras med att en av få vägar att skilja barn åt i småbarnsåren – och således aktivt skapa genusskillnad – är genom klädsel och atti­raljer. De föräldrar jag intervjuade hade barn under ett år, vilket innebär att kläder, färger och tilltalsnamn var enda möjligheten för utomstående att bestämma barnets kön. Men även bland barn i förskole- och skolåldern visar forskning att färg är ett av få redskap som barnen själva använder för att markera och förhandla kring kön.31 Frågan om estetikens och krop31

pens roll i diskussionen om genus och jämställdhet är något jag återkommer till i senare kapitel. Just nu vill jag återvända till småbarnsföräldrarna och deras syn på rosa. Jag finner det nämligen intressant att fundera kring varför det just är rosa som framträder som så laddat, omstritt och ambivalent.

Kvinnlighet och underordning Om vi återgår till de föräldrar jag intervjuat ser vi att de flesta är skeptiska till att klä sina barn i rosa – flickföräldrarna för att de finner färgen fastlåsande och förtryckande och pojkföräldrarna för att de är rädda att sonen ska uppfattas som en flicka.

Däremot tycks de ändå vilja markera barnets kön, något som enligt nutida konvention görs genom att ge rosa till flickan och blått till pojken. Detta betyder i sin tur att flickföräldrarna hamnar i en ständig förhandling kring vad som är en godtagbar markör för kvinnlighet och vad som är »alltför rosa«.

I vissa fall väljer de att köpa dyrare kläder, i andra att låta konventionen och släktingarna styra. Pojkföräldrarna behöver där­ emot sällan fundera alls. Att sätta på sin son rosa eller ryschpysch är inte att tänka på. Det skulle framstå som överdrivet, utstuderat eller rentav skrattretande.

Om vi väljer att betrakta förhållningssättet till rosa som en sorts spegel av dessa föräldrars syn på genus och jämställdhet får vi en modell som tämligen väl överensstämmer med det genus­ system som bland andra historikern Yvonne Hirdman beskriver.32 Enligt Hirdman kännetecknas dagens svenska samhälle av en asymmetrisk isärhållning av könen där det manliga betraktas som norm, medan det kvinnliga avfärdas som avvikande och mindre värt. Den första ingrediensen är alltså en isär32

hållning av könen, både vad gäller arbetsuppgifter, personliga egenskaper, intresseområden och inte minst estetik. Den andra ingrediensen är hierarkisering, där det som kodas som manligt har högre status än det föreställt kvinnliga. Trots att vi lever i ett samhälle som gärna talar om sig som världens mest jämställda är det alltså, enligt denna tankemodell, fortfarande mannen och det manliga som betraktas som norm.

Detta är naturligtvis inte specifikt för Sverige och det svenska samhället. Att kvinnlighet genom tiderna haft lägre status och makt än det samhället betraktar som manligt är väl belagt.

Den historiskt dominerande berättelsen inom såväl veten­ skapsteori som religiösa texter, bland såväl författare som filosofer, är att kvinnan och kvinnligheten är problematisk, svag och mindre allmängiltig än mannen och manligheten.33 Yvonne Hirdman menar att det finns tre modeller för hur kvinnan och kvinnligheten beskrivits historiskt. Den första handlar om »man vs icke-man«, det vill säga en modell där kvinnan är det icke närvarande.34 Den andra modellen är »man vs en ofullgången man«, kanske tydligast illustrerad av berättelsen om hur Gud skapade kvinnan av mannens revben.

I denna berättelse är kvinnan en misslyckad, något sämre version av mannen. Hon betraktas helt enkelt som en lite mind­re mänsklig variant av människa. Den sista modellen Hirdman lokaliserar historiskt är »man vs kvinna«. Här handlar det om mannen och kvinnan som två olika människosorter, som bygger på motsatser, kontraster och dikotomier. Genom hi­storien ser vi hur de mest grundläggande ordningsstrukturer i samhället lätt kunnat inordnas i detta par. Han står för kraft, ande, kultur och renhet medan hon står för svaghet, materia, natur och orenhet. Här har vi alltså idén om könen som fundamentalt olika.

33

Hirdman menar att dessa tre modeller har existerat parallellt genom historien. I vissa tider har någon varit mer dominerande än de andra, i andra tider har de flutit samman till en och samma variant. Framför allt poängterar hon vikten av att se hur det trots allt hela tiden är det feminina som drar det kortaste strået.

I As Long as it’s Pink diskuterar designhistorikern Penny Sparke den kulturella nedvärderingen av det kvinnliga med utgångspunkt i den smak och estetik som ofta kodas som kvinnlig.35 Sparke menar att den kulturella kopplingen mellan kvinnan och den intima sfären, som blir allt starkare i och med borgerlighetens framväxt, bidragit till att kvinnors estetiska uttrycksformer bestäms som ytliga och mindre seriösa än mäns. Som exempel tar hon kvinnors utsmyckning av sina hem, i form av broderier, gardiner och »pyssel« – estetiska uttryck som ofta uppfattas som gulliga och möjligen mysiga, men samtidigt onödiga, triviala och oseriösa. Här spelar färgen rosa – som en samlande symbol för en kvinnligt kodad och samtidigt nedvärderad estetik – en central roll.

Denna föreställning är uppenbarligen stark än idag. I Bara den inte blir rosa visar etnologen Magdalena Petersson McIntyre hur den rosa färgen riskerar att bli både laddad och problematisk i design riktad mot kvinnor, åtminstone om produkten ska uppfattas som seriös.36 McIntyre studerade arbetsprocesserna kring konceptbilen YCC (Your Concept Car), en designprodukt framtagen av Volvo med uttalat syfte att nå kvinnliga konsumenter. Under devisen »don’t think pink and shrink it« fick det kvinnliga teamet i uppdrag att skapa en bil som skulle attrahera kvinnor och samtidigt verka trovärdig och seriös. Lösningen teamet valde var att bann34

lysa alla associationer till rosa. Vd:n var också nöjd med slutresultatet när han konstaterade: »Häftigt att man kan göra såhär. Men också att det är en snygg bil, det är ju ingen rosa nagellacksbil liksom. Det var en häftig grej och man skapade en viss förvåning över att ’jaha, kan tjejer göra detta’.«37 En slutsats man kan dra av detta exempel är att rosa är något som bör undvikas om man som kvinna vill bli tagen på allvar. Samma kulturella koppling mellan rosa och en avskräckande och svag kvinnlighet anas i Stieg Larssons bästsäljande Millenniumtrilogi, med den coola och självständiga unga Lisbeth Salander som kvinnlig superhjälte. I inledningen till Flickan som lekte med elden beskrivs Lisbeth Salander som en person med stor integritet och en tuff attityd: »det var inte något tjafs med rosafärgade drinkar och fåniga paraplyer som gällde för henne. Lisbeth Salander beställde alltid samma drink – rom och cola.«38 Kvinnorna och jämställdheten Jag tänker mig att de intervjuade föräldrarnas ambivalenta inställning till rosa måste betraktas mot denna historiska och samtida tradition av nedvärdering av det föreställt kvinnliga.

För att framstå som seriös och trovärdig som kvinna och för att slippa dras ner i den sörja av negativa associationer som behäftar det kvinnligt kodade, gäller det helt enkelt att undvika alltför mycket rosa. Detta innebär i sin tur att den ojämlika maktrelation där det manliga överordnas det kvinnliga återskapas.

Så, trots att de flesta av föräldrarna motiverar sin skepsis med feministiska argument – som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor att kläs i rosa – blir det ändå flickorna som i 35