9789127121416

© Sir Richard Bowlby

John Bowlby (1907–1990) var engelsk psykoanalytiker, barnpsykiater och familjeterapeut vid Tavistock Clinic i London. Han är anknytningsteorins upphovsman och en av centralgestalterna inom utvecklingspsykologin. Bowlby har forskat kring risker med tidiga separationer mellan barn och föräldrar och bland annat skrivit trilogin Attachment and loss som beskriver anknytningens betydelse för människans utveckling.

förståelse av den livsviktiga relationen mellan barn och föräldrar. I den här boken sammanställde han ett urval av sina föredrag om anknytningsteorin som han speciellt ville lyfta fram. En trygg bas ger därför en utmärkt introduktion till den kunskap som gett betydande avtryck i utvecklingspsykologin, i kliniskt arbete med barn och föräldrar samt inom modern psykoterapi.

Titeln En trygg bas refererar till det mest centrala begreppet inom anknytningsteorin. Det handlar dels om förälderns förmåga att vara en bas för nyfiket utforskande, dels om att vara en säker hamn som barnet kan återvända till om det känner oro eller rädsla.

John Bowlby berättar här om hur anknytningsteorin växte fram, vilken avgörande roll anknytningen spelar för vår utveckling och för våra nära relationer. Han skriver även om hur anknytningsteorin kan kopplas till psykoterapi, vilket är ett av Bowlbys viktigaste kliniska bidrag när det gäller ett relationellt perspektiv på psykoterapi.

Pia Risholm Mothander, docent i psykologi, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, har i denna andra svenska utgåva skrivit ett förord samt fackgranskat och uppdaterat alla anknytningsbegrepp.

ISBN 978-91-27-12141-6

9 789127 121416

J o h n B ow l by • e n t ryg g b a s

John Bowlby har haft en enorm betydelse för vår

J o h n

B o w l b y en trygg bas klinisk a till ämpningar av ankny tningsteorin

»När en individ (av vilken ålder som helst) känner sig trygg brukar han avlägsna sig från anknytningsgestalten och ge sig av för att utforska. Blir han oroad, ängslig, trött eller mår dåligt längtar han efter närhet. Vi ser här det typiska samspelsmönster mellan barn och förälder som vi kallar utforskande utifrån en trygg bas, först beskrivet av Ainsworth (1967). Om ett friskt barn vet att föräldern finns tillgänglig och reagerar positivt på anrop känner det sig tryggt nog att utforska. Till en början är dessa studier begränsade till både tid och rum. Men ungefär mitt på tredje året börjar ett tryggt barn känna sig tillräckligt säkert för att öka tid och avstånd för sin bortavaro, först till halva och längre fram till hela dagar. När barnet kommer upp i tonåren sträcks utflykterna ut över veckor eller månader, men fortfarande är en trygg hemmabas oumbärlig för optimal funktion och mental hälsa.»

102003En trygg bas.ORIG.indd 7

10-06-18 09.36.42

Innehåll Förord till den andra utgåvan 9 Förord 15 Inledning 19 Tack 21 1. Omvårdnad av barn 23 2. Anknytningsteorins ursprung 43 3. Psykoanalysen som konst och som vetenskap 62 4. Psykoanalysen som naturvetenskap 82 5. Våld i familjen 101 6. När man vet vad man inte borde veta och känner vad man inte borde känna 123 7. Anknytningens roll i personlighetsutvecklingen 144 8. Anknytning, kommunikation och den terapeutiska processen 163 Litteratur 184 Personregister 205 Sakregister 209

102003En trygg bas.ORIG.indd 7

10-06-18 09.36.42

102003En trygg bas.ORIG.indd 8

10-06-18 09.36.42

Förord till den andra utgåvan

Det är nu mer är tjugo år sedan John Bowlby, två år före sin död 1990, sammanställde sin sista bok om anknytningsteorin.

Boken, som han gav namnet En trygg bas, innehåller ett urval av föredrag som han tidigare hållit vid kliniska konferenser eller föreningsmöten. Genom att ge ut boken i den här formen kunde Bowlby välja vilka avsnitt som han ännu en gång ville betona och han behövde inte ge sig i kast med att förklara hela anknytningsteorins bakgrund och utformning, något han redan gjort i sin grundläggande trilogi Attachment and loss från 1969, 1973 och 1980. I sina föredrag fångar Bowlby den diskussion som förts om anknytningsteorin under det decennium den varit tillgänglig och de tillämpningar som han ser som möjliga att vidareutveckla. En trygg bas ger på så sätt en utmärkt introduktion till den kunskap om nära känslomässiga relationers betydelse som Bowlby gett oss.

I samband med att En trygg bas nu ges ut i en ny svensk upplaga har en viss bearbetning av den tidigare översättningen gjorts. Inget verk är opåverkat av tiden och en bok publicerad för tjugo år sedan behöver ses över vad gäller val av begrepp och uttryck. Ambitionen är emellertid att inte radera den tidsanda som återspeglas i texten, utan att så mycket som möjligt behålla det språk som Bowlby använde. De teoretiska termerna har anpassats till den svenska begreppsapparat som har utvecklats för anknytningsteorin och som till exempel har använts i de svenska böckerna Anknytningsteori från 2006 och Anknytning i praktiken från 2008 (Broberg m fl). Detta har inneburit att den tidigare 9

102003En trygg bas.ORIG.indd 9

10-06-18 09.36.42

svenska beteckningen »bindningsteori« genomgående bytts ut mot »anknytningsteori«, som är den vedertagna svenska termen.

Beteckningar för klassificering av otrygg anknytning liksom en del andra begrepp har också ändrats för att underlätta för läsare som också läser annan svenskspråkig anknytningslitteratur.

När man idag läser En trygg bas slås man av den oerhörda stringens med vilken Bowlby argumenterar för sin teori som ett alternativ till den då förhärskande psykoanalytiska synen på barns känslomässiga utveckling. Hans viktigaste kritik formulerades i ett ifrågasättande av betydelsen av omedvetna fantasier som grund för de behov av närhet som alla barn ger uttryck för. För Bowlby var de faktiska erfarenheterna viktigare och han valde en biologisk utgångspunkt för att beskriva barnets behov av skydd och dess reaktioner när det oförberett skiljs från sin mor. Under många år ledde detta ställningstagande till att anknytningsteorin inte fick något nämnvärt inflytande på det psykoanalytiskt dominerade behandlingsområdet. Men Bowlbys önskan att påverka det kliniska fältet förblev orubbat, och det sista kapitlet i boken handlar om hur anknytningsteori kan kopplas till psykoterapi.

Innehållet i detta kapitel anses vara ett av Bowlbys viktigaste kliniska bidrag och är mycket centralt för de psykoterapeuter som vill använda ett relationellt eller tvåpersonspsykologiskt perspektiv på psykoterapi.

I mitt förord vill jag utnyttja möjligheten att lyfta fram några aspekter på förändringar som skett sedan boken En trygg bas publicerades. För det första kan vi konstatera att Bowlbys sätt att skriva om mammors och pappors föräldrabeteende inte riktigt stämmer med rådande svenska normer för familjeliv på 2000-­talet. Samtidigt som han tar sin utgångspunkt i hur människan genom evolutionens långsamma process anpassats till sin miljö, och att beteenden som sållats fram för länge sedan ännu idag styr anknytningssystemet, så utgår han i sina tillämpningar från det England med mammors och pappors skilda föräldraroller som omger honom. Ibland kan det därför te sig som att Bowlby, när han skriver om mamman som den primära person barnet knyter an till under det första levnadsåret, menar att detta 10

102003En trygg bas.ORIG.indd 10

10-06-18 09.36.42

skulle vara den enda nödvändiga relationen. Sanningen är att han både skriver att barn väljer den primära anknytningspersonen under det första levnadsåret för att därefter lägga till andra anknytningspersoner. Dessutom har de flesta barn nästan från början flera personer som de kan rikta anknytningsbeteenden mot och som de senare utvecklar anknytningsrelationer till.

Stödet för att barn kan forma anknytningsrelationer till fler än en person under det första levnadsåret är idag oomtvistat, samt att det är lyhördheten för barnets behov, inte personens kön, som avgör kvaliteten på den specifika anknytningsrelationen.

Samtidigt kvarstår att barnet endast kan forma ett begränsat antal anknytningsrelationer under de första åren, och att det är en kvalitativ skillnad på en anknytningsrelation och på andra relationer som ett barn också etablerar. Det senare är ett faktum som i ett svenskt perspektiv är viktigt att diskutera till exempel i samband med barns förskolestart under andra levnadsåret, då en eller ett par föräldrasubstitut erbjuds under dagtid.

Trots att barnet alltså kan ha flera samtidiga anknytningsrelationer från första året är de hierarkiskt ordnade. Bowlby använde begreppet monotropi för att beskriva hur barnet till en början föredrar att rikta sina anknytningsbehov mot en bestämd person.

Den hierarkiska ordningen antas bero på flera faktorer; tiden som barnet är med anknytningspersonen, kvaliteten på kontakten, den vuxnes engagemang samt de sociala omgivningsfaktorerna.

De sistnämnda tycks vara de som förändras snabbast, de sam­ hälleliga kraven på småbarnsfamiljer är idag helt annorlunda än under tiden efter andra världskriget. Det var helt naturligt för Bowlby att utgå från att det var mamman som tog hand om barnet tills det var dags för skolstart och att hennes lyhördhet i omvårdnaden påverkade barnets förmåga till utforskande sociala kontakter. Idag kan frågorna formuleras utifrån vår egen svenska samhällssyn: vem ska ta hand om barnen när de är små, vad får föräldraskap kosta och hur ställer sig föräldrar och arbetsmarknad till ett jämställt föräldraskap? Utnyttjandet av den svenska föräldraförsäkringen visar att små barn än idag tillbringar mer tid med sina mammor än med sina pappor, ett faktum som 11

102003En trygg bas.ORIG.indd 11

10-06-18 09.36.42

kräver närmare studier. Vi behöver skaffa oss mer kunskap om småbarnspappors nära relationer till sina barn, detta trots att många forskargrupper har erfarenhet av att det är svårare att få in forskningsdata från pappor än från mammor. Svårigheterna tycks spegla klyftan mellan politisk ambition och den verklighet som omger de små barnen.

För det andra vill jag lyfta fram de förutsättningar som krävs för att ett barns anknytning ska utvecklas gynnsamt. Bowlby, som hade kliniska erfarenheter av konsekvenserna av att barn inte fick sina behov av närhet och skydd tillgodosedda, beskrev hur barnet vänder sig till någon som upplevs som starkare och klokare och som kan hjälpa det att reglera rädsla och upplevelse av fara.

Hans nära och långvariga kollega Mary Ainsworth bidrog med kriterier för hur en lyhörd vuxen, oftast föräldern, ska uppfatta, tolka och besvara barnets signaler så att det kan förstå att någon finns som är beredd att hjälpa det att överleva. Föräldrauppgiften är viktig men krävande, det vet alla som har barn. Det är inte ovanligt att dagens föräldrar känner skuld över att inte kunna leva upp till sin vilja att ha tillräcklig tid och ork. Bowlbys kollega Donald Winnicott beskrev hur en förälder skulle sträva efter ett »tillräckligt bra föräldraskap« (good enough parenting) så att barnet får en bild av att en förälder i grunden är känslomässigt tillgänglig även om han eller hon ibland brister. I ett senare bidrag har Beatrice Beebe och Frank Lachman beskrivit att den anpassning som följer vad de kallar »the middle range model« ger barnet den bästa grunden för anknytningsutvecklingen. Med det menas att anknytningen regleras genom att föräldern tillhandahåller en trygg bas att utforska världen från och en säker hamn att segla tillbaka till när världen upplevs farlig. Balansen mellan dessa poler måste ständigt justeras för att anpassas till barnet och till omständigheterna. Det betyder att anknytningsrelationen är en pågående relation som med nödvändighet också innehåller moment där föräldern inte tillräckligt snabbt uppfattar eller förstår barnets behov korrekt. Dessa missförstånd skapar möjligheter för barnet att pröva bärigheten i sina egna känslomässiga resurser samtidigt som det försöker förtydliga sitt budskap. Forskningen 12

102003En trygg bas.ORIG.indd 12

10-06-18 09.36.42

visar att dessa stunder av felmatchningar och reparationer, som förekommer såväl i föräldra–barn-kontakter som i psykoterapeutiska möten, bidrar till utvecklingen av relationen. Det tycks som att anknytningsrelationen stärks av att parterna inte fullständigt förstår varandra, utan i sitt samspel också utmanar både sina egna och den andres föreställningar. För föräldrar kan det kännas som en tröst att den perfekta lyhördheten är omöjlig och inte ens är eftersträvansvärd. För psykoterapeuten kan det vara befriande att det är den pågående relationen som i sig skapar förändring, inte den terapeut som fullständigt förstår sin patients livssituation och symtom.

För det tredje vill jag beröra hur anknytningsteorin utvecklats från att huvudsakligen uppfattas som en naturvetenskaplig teori om barnets biologiska behov av skydd mot fara, till att alltmer användas som grund för klinisk behandling och psykoterapi, något som Bowlby själv önskade och som han i sitt förord till denna bok beklagar tagit så lång tid. I samband med sin utbildning till psykiater och psykoanalytiker genomgick han en lång egen psykoanalys, men när hans teori om den långsiktiga betydelsen av barnets faktiska erfarenheter inte mötte det gensvar som han hoppats drog han sig så småningom undan från de psykoanalytiska kollegerna och närmade sig de mer naturvetenskapligt intresserade akademikerna. Men han släppte inte sitt kliniska intresse utan arbetade hela sitt yrkesverksamma liv med barn och vuxna som hade problem. Kollegan Mary Ainsworth, som till en början var mer forskningsinriktad, gick i egen psykoanalys i samband med en skilsmässa vilket kan ha lett till att hennes kliniska intresse ökade med tiden. En av hennes doktorander, Mary Main, inspirerades av forskningen om Theory of Mind och inledde sina banbrytande studier av hur individens förmåga att tänka om sina tidiga anknytningserfarenheter kan kopplas till psykisk hälsa. Samtidigt, och inspirerad av samma forskning, valde den brittiske psykoanalytikern Peter Fonagy att betona den kliniska betydelsen av att utveckla ett reflekterande sinne.

Både Mary Main och Peter Fonagy har gett ovärderliga bidrag till anknytningsteorins kliniska tillämpning och idag ser vi ett 13

102003En trygg bas.ORIG.indd 13

10-06-18 09.36.42

närmande mellan psykoanalys, psykoterapi och olika former av relationell psykoterapi. Bowlby kunde med tillfredsställelse konstatera att anknytningsteorin till slut var på väg att bli en viktig grund för kliniskt arbete, inte enbart inom barnpsykiatrin utan också i arbete med vuxna. I det sista kapitlet av En trygg bas diskuterar han inte bara patientens relation till tidigare och pågående nära relationer utan också relationen mellan klient och terapeut i ett anknytningsperspektiv. Bowlby menar att de flesta problem människor söker psykiatrisk hjälp för är relaterade till tidigare eller pågående anknytningserfarenheter. En psykoterapeut har enligt honom ett ansvar genom sin kontakt att erbjuda patienten en trygg bas för ett utforskande av alternativa och mer adaptiva förhållningssätt i nära relationer. Endast genom att förändra sina inre modeller för hur man relaterar till andra kan förändring uppnås.

Med dessa tre exempel vill jag belysa den stora betydelse som Bowlbys arbete idag anses ha haft inte bara på akademisk utvecklingspsykologi utan också på kliniskt arbete med barn och föräldrar samt på modern psykoterapi. Den besvikelse som Bowlby uttryckte över sina kliniska kollegers brist på intresse skulle han inte längre ha fog för. I stället betonas idag de kliniska tillämpningarna av hans arbeten om anknytning och separation, om de inre arbetsmodellernas inflytande på nära känslomässiga relationers utveckling och de psykiska försvarens kraft att påverka upplevelserna av dem. Nya metoder och frågeformulär utarbetas för att fånga anknytningens kärna och tillämpningar. Bowlby, som den utbildade psykoanalytiker han var, hade Freud som en av sina inspirationskällor, den andra var naturvetenskapsmannen Darwin. Idag kan vi konstatera att Bowlby med sitt eget arbete medverkat till att avståndet mellan dessa 1900-talets stora inspiratörer minskat.

Pia Risholm Mothander docent i psykologi, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

14

102003En trygg bas.ORIG.indd 14

10-06-18 09.36.43

Förord

Under 1930- och 1940-talen började flera medlemmar av den nya generationen psykoanalytiker i England och USA var för sig uppmärksamma och studera den skada som kan uppstå i små barns utveckling om de för längre tid eller upprepade gånger skils från den (de) vuxna de har fäst sig vid, oftast modern. René Spitz blev mest känd, kanske på grund av sina filmer, men även Bowlby var en av de första. Sedan började enstaka analytiker, ofta med socialarbetarnas hjälp, lägga märke till att dåliga familjerelationer var ogynnsamma för barnets personlighetsutveckling även utan separationer. Också här var John Bowlby bland de första.

Många sökte teoretiska förklaringar till dessa observationer inom ramen för Freuds libidoteori. Andra lämnade psykoanalysen och började utveckla familjeterapier. Men Bowlby valde att söka vägar att ändra delar av den etablerade psykoanalytiska teorin hellre än att vända den ryggen. Han efterlyste teoretiska förklaringar till att normala barn regelbundet företer vissa behov och beteenden vid vissa åldrar, förklaringar som skulle stämma bättre med hans egna observationer, hans medarbetares forskningsresultat och vår tids biologi. Han ansåg att en sådan strävan i själva verket stämde med Freuds sätt att utveckla sina teoretiska formuleringar. En vän hänvisade honom under 1950-talet till de medfödda beteendemönster och utvecklingspotentialer hos andra högutvecklade djurarter som etologerna börjat upptäcka, till exem­pel präglingen, som Konrad Lorenz beskrivit. Detta öppnade nya forskningsvägar, som ledde till den allt snabbare utvecklingen av den så kallade anknytningsteorin.

15

102003En trygg bas.ORIG.indd 15

10-06-18 09.36.43

De föreläsningar som John Bowlby omarbetade till denna bok hölls mellan 1976 och 1983, alltså vid den tid då volym 3 av hans stora verk avslutades. Mer än fyra decennier hade gått sedan han började brottas med den konflikt han redan under sin analytiska utbildning på 1930-talet upplevt mellan sitt starka engagemang i de väsentliga dragen i psykoanalytikerns kliniska synsätt och en växande skepsis mot vissa aspekter av den teori som psykoanalytikerna vid den tiden använde i sina teoretiska förklaringar till rika kliniska erfarenheter. I kapitel 2 ger han oss en överblick över sin egen teoris historiska utveckling sedan trettiotalet. Men läsaren kan ha behållning även av följande tillägg till Bowlbys egen beskrivning.

Vid Brittiska psykoanalytiska föreningens sammankomst till John Bowlbys minne i oktober 1991 berättade Pearl King i sin föreläsning om Bowlbys bidrag till föreningen1, att han som ny medlem i början av 1940-talet snabbt kom att spela en ledande roll vid en del förändringar som ansågs nödvändiga. Man arbetade fram goda relationer med psykiatrin i den nya National Health Service. Man lyckades hålla ihop föreningen då dess sammanhållning hotades av intensiva teoretiska meningsskiljaktigheter och personliga spänningar. Man gjorde omfattande förändringar i utbildningen och i föreningens administration.

Detta visar Bowlbys förmåga att få människor att samarbeta, kompromissa och respektera olika synpunkter när det gäller viktiga mål. Men efter ett kvarts sekel gav han upp sina försök att få gehör för sina teoretiska idéer hos de psykoanalytiska kolleger som var mest fientliga mot hans synsätt. Han slutade delta i föreningens aktiviteter och ägnade därefter hela sin kapacitet åt arbetet vid Tavistock Clinic, åt sitt författarskap, åt samarbetet med de forskare som han tidigt samlat omkring sig, samt med representanter för andra yrken: biologer, psykologer, socionomer, sociologer, antropologer. Och även med etologerna. Trots det tvärvetenskapliga engagemanget förblev referensramen för hans 1 The British Psycho-Analytic Society Bulletin, vol. 27, nr 11, november 1991, s 16–19.

16

102003En trygg bas.ORIG.indd 16

10-06-18 09.36.43

skrifter dock den psykoanalytiska. Enligt hans förord till volym 1 av Attachment and Loss (1969: XV) var anledningarna till detta följande: 1) att hans tidiga tankegångar varit inspirerade av egna och andras psykoanalytiska arbete med patienter, 2) att psykoanalysen »trots sina begränsningar« fortfarande var »den vanligaste och mest användbara moderna psykopatologiska teorin«, och 3) mest väsentligt, att de centrala begreppen i hans framställning – objektrelationer, separationsångest, sorg, försvar, trauma samt sårbara stadier i den tidiga utvecklingen – »till rätt nyligen knappast väckt någon uppmärksamhet inom de övriga beteendevetenskaperna«.

Bowlby strävade alltså efter att kunna visa hur och varför föräldrarnas beteenden påverkat barnet. Han kom fram till att barnet normalt har en medfödd benägenhet att från andra hälften av första levnadsåret utveckla en växande känslomässig anknytning till en central föräldragestalt – oftast men inte nödvändigtvis den biologiska modern. När det lilla barnet börjar krypa och senare gå, börjar det allt oftare avlägsna sig på små, långsamt utökade utflykter från kropps- och blickkontakten med modern för att upptäcka världen omkring. Barnet behöver då veta att anknytningsgestalten är på plats, är pålitligt uppmärksam och kan ge stöd, tröst eller skydd om det skulle behövas. Kontakten med henne är den trygghet som är förutsättningen för att barnet vågar utforska omvärlden. Den är basen som barnet ständigt återvänder till. Är basen trygg på grund av den vuxnes pålitliga gensvar utvecklas barnet optimalt. Om den är opålitlig, fastän bra emellanåt, växer barnet upp med en ångest som stör dess relationer och utveckling. Är kontakten dålig lär sig barnet dess värre att helt undvika nära kontakt. Ofta påverkar dessa erfarenheter personlighetsutvecklingen genom hela livet.

Bowlby visar vilken betydelse denna syn har för terapeutens inlevelse i patientens beteende och hur han tillämpar den i terapi­ relationen. För att citera en svensk kollega: här öppnas för första gången en möjlighet att integrera den psykoanalytiska männi­ skosynen med den systemteoretiska familjeterapin.

Emmy Gut 17

102003En trygg bas.ORIG.indd 17

10-06-18 09.36.43

102003En trygg bas.ORIG.indd 18

10-06-18 09.36.43

Inledning

The Making and Breaking of Affectional Bonds var titeln på en bok som jag gav ut 1979 och som innehöll en liten samling föreläsningar, hållna i olika sammanhang under de närmast före­gående tjugo åren. I föreliggande bok publiceras ett urval av föreläsningar från tiden efter 1979. De första fem hölls alla vid bestämda tillfällen inför en bestämd publik; bakgrunden beskrivs i en kort inledning till respektive kapitel.

De återstående tre är utvidgade versioner av föredrag som framförts ex tempore inför åhörare verksamma inom den psykiska hälsovården i Europa och Amerika. Liksom i den tidigare samlingen har jag ansett det bäst att publicera varje föreläsning i en form som nära överensstämmer med den ursprungliga.

Eftersom alla föreläsningarna bygger på anknytningsteorin har det varit nödvändigt att göra en del strykningar för att undvika alltför många upprepningar. En del sådana kvarstår, men genom att samma idéer läggs fram i olika sammanhang kommer de förhoppningsvis att klargöra och framhäva särskilda aspekter av teorin.

Det är lite oväntat att anknytningsteorin, som formulerades av en kliniker för tillämpning vid diagnos och behandling av känslomässigt störda patienter och familjer, hittills framför allt har kommit att inspirera forskningen inom utvecklingspsykologin.

Jag välkomnar resultaten av denna forskning; de har i mycket hög grad vidgat vår förståelse av personlighetens utveckling och psykopatologi och är därmed av stor klinisk betydelse, men det är ändå en besvikelse att klinikerna visat sådan tvekan att testa 19

102003En trygg bas.ORIG.indd 19

10-06-18 09.36.43

teorins användbarhet. Det finns förmodligen flera anledningar till det. En är att det material den bygger på i början föreföll alltför beteendeinriktat. En annan är att kliniker är strängt upptagna personer som naturligt nog ogärna vill öda tid på att sätta sig in i en ny och främmande begreppsram innan de har starka skäl att förmoda att de därigenom kan förbättra sin kliniska insikt och terapeutiska skicklighet. För dem som anser att tiden är inne att pröva vad detta nya perspektiv har att ge hoppas jag att de föreläsningar som samlats i den här boken kan utgöra en lämplig introduktion.

20

102003En trygg bas.ORIG.indd 20

10-06-18 09.36.43

Tack

Under de senaste tio åren har jag haft den stora förmånen av täta kontakter med personalen och studenterna vid Tavistock Clinic och även med en rad kolleger som bedriver banbrytande forskning om hur anknytningsmönster utvecklas under spädbarnstiden och barndomen. Jag är dem alla stort tack skyldig, ofta för nyttiga uppslag, ibland för nödvändiga korrigeringar, och alltid för stimulerande uppmuntran. Jag har också en stor tacksamhetsskuld till min sekreterare Dorothy Southern för många års hängiven tjänst då hon gjort mina intressen till sina.

För bistånd med redigeringen av dessa föreläsningar inför publiceringen och för utarbetande av sakregistret vill jag tacka Molly Townsend.

De sex första föreläsningarna i boken har varit tryckta i andra publikationer, och jag är tacksam för att berörda förläggare givit sin tillåtelse till att de nytryckts här. Föreläsning 1 utgjorde kapitel 18 i Parenthood: A Psychodynamic Perspective, redigerad av Rebecca S Cohen, Bertram J Cohler och Sidney H Weissman, Guilford Press, New York (1984); föreläsning 2 publicerades med rubriken »Attachment and loss: retrospect and prospect« i American Journal of Orthopsychiatry 52: 664–78 (1982); föreläsning 3 trycktes under titeln »Psychoanalysis as art and science« i International Review of Psychoanalysis 6:3–14 (1979); föreläsning 4 med titeln »Psychoanalysis as a natural ­science« i International Review of Psychoanalysis 8:243–56 (1981); föreläsning 5 med titeln »Violence in the family as a disorder of the attachment and caregiving systems« i The American Journal of Psychoanalysis 21

102003En trygg bas.ORIG.indd 21

10-06-18 09.36.43

44: 9–27 (1984); föreläsning 6 var kapitel 6 i Cognition and Psychotherapy, redigerad av Michael J Mahoney och Arthur Freeman, Plenum Publishing Corporation, New York och London (1985) som en utvidgning av »On knowing what you are not supposed to know and feeling what you are not supposed to feel«, Canadian Journal of Psychiatry 24: 403–8 (1979).

John Bowlby

22

102003En trygg bas.ORIG.indd 22

10-06-18 09.36.43

1 Omvårdnad av barn

I början av 1980 föreläste jag i USA. Av de inbjudningar jag fick kom en från den psykiatriska personalen vid Michael Reese Hospital i Chicago, där man ville att jag skulle tala vid en konferens om föräldrabeteende.

En oumbärlig social roll De flesta människor tror jag vid någon tid i sitt liv upplever en önskan att få barn, och de vill då också att deras barn ska utvecklas och bli friska, lyckliga och självständiga. För dem som lyckas är belöningen stor, men för dem som har barn men inte lyckas fostra dem till friska, lyckliga och självständiga människor kan straffet i form av ängslan, frustration, irritation och kanske skam eller skuld bli hårt. Att ta på sig föräldraskap är alltså ett spel med höga insatser. Och eftersom rätt föräldrabeteende är en huvudnyckel till nästa generations psykiska hälsa behöver vi skaffa oss all den kunskap vi kan få, både om dess beskaffenhet och om de mångfaldiga sociala och psykologiska villkor som inverkar på dess utveckling i god eller dålig riktning. Det är ett ofantligt tema, och i detta bidrag kan jag bara i stora drag ange hur jag själv nalkas och tänker om dessa frågor. Huvudsakligen från en etologisk synvinkel.

Innan jag går in på detaljer vill jag göra ett par allmänna påpekanden. Att lyckas som förälder innebär väldigt mycket hårt arbete. Att se efter ett spädbarn eller en två–treåring är ett 24-tim23

102003En trygg bas.ORIG.indd 23

10-06-18 09.36.44

marsjobb sju dagar i veckan, och ett slitsamt jobb dessutom. Och även om bördan blir något lättare allteftersom barnen blir äldre så kräver de ändå en massa tid och uppmärksamhet om de ska må bra. Många människor idag har svårt att acceptera dessa sanningar. Att ägna tid och uppmärksamhet åt barn betyder att man måste offra andra intressen och aktiviteter. Men jag tror att bevisen för vad jag säger är oantastliga. Den ena studien efter den andra, till exempel de som Grinker (1962) tog initiativ till i Chicago och som följdes upp av Offer (1969), bekräftar att friska, lyckliga och självständiga tonåringar och unga vuxna är produkter av trygga hem, där båda föräldrarna ägnar barnen åtskillig tid och uppmärksamhet.

Jag vill också stryka under att även om det finns många som hävdar motsatsen, så är omvårdnad av spädbarn och småbarn inte ett arbete för en enda person. Om arbetet ska utföras väl och den som är barnets egentliga vårdare inte ska bli alltför utarbetad behöver vårdaren själv en hel del stöd. Vem stödet kommer ifrån kan variera: mycket ofta är det den andra föräldern; i många samhällen, oftare än man skulle tro även i vårt eget, kommer det från en mormor eller farmor. Andra som kan anlitas som medhjälpare är tonårsflickor eller unga kvinnor. I de flesta samhällen överallt i världen har dessa fakta betraktats och betraktas alltjämt som självklara, och samhället är organiserat därefter. Paradoxalt nog är det först i världens rikaste samhällen som man börjat bortse från dessa grundläggande fakta. Den mänskliga kraft som används till att producera materiella varor räknas som ett plus i alla våra ekonomiska index. Den mänskliga kraft som ägnas åt att producera lyckliga, friska och självständiga barn i egna hem räknas inte alls. Vi har skapat en bakvänd värld.

Men jag tänker inte gå in på komplexa politiska och ekonomiska resonemang. Min avsikt med att ta upp dessa synpunkter är att påminna er om att det samhälle vi lever i inte bara, sett i evolutionsperspektiv, är en produkt av gårdagen utan i många avseenden är mycket säreget. Följaktligen är risken stor att vi antar felaktiga normer. För precis som ett samhälle där det råder kronisk brist på livsmedel som norm kan godta en beklagligt 24

102003En trygg bas.ORIG.indd 24

10-06-18 09.36.44

otillräcklig näringsnivå, så kan ett samhälle där småbarnsföräld­ rar lämnas åt sig själva med kroniskt otillräcklig hjälp låta detta tillstånd bli normgivande.

Ett etologiskt perspektiv Jag sade förut att jag anlägger ett etologiskt perspektiv på föräldrabeteendet som en mänsklig verksamhet. Låt mig förklara detta.

I nyare studier av hur barnets band till sin mor, vilket av tradition betecknats som beroende, är beskaffat, har det visat sig praktiskt att se det som resultat av ett bestämt och delvis förprogrammerat system av beteendemönster som i den miljö man vanligen räknar med utvecklas under livets första månader och som håller kvar barnet i modersgestaltens mer eller mindre omedelbara närhet (Bowlby 1969). Mot slutet av första levnadsåret blir beteendet cybernetiskt organiserat, vilket bland annat innebär att beteendet aktiveras när vissa omständigheter före­ ligger och upphör när vissa andra omständigheter råder. Ett barns anknytningsbeteende aktiveras till exempel särskilt av smärta, trötthet och allt som är skrämmande, och också av att modern är eller verkar vara oåtkomlig. De omständigheter som avbryter beteendet varierar beroende på hur intensivt det aktiverats. Vid låg intensitet kan det räcka med att modern syns eller hörs, och särskilt effektivt är en signal som anger att hon märker barnets närvaro. Vid hög intensitet kan det behöva röra vid eller hålla fast henne innan beteendet upphör. Vid högsta intensitet, då barnet är olyckligt och ängsligt, krävs en längre stunds omfamning. Detta beteendes biologiska funktion antas vara beskydd, särskilt skydd mot rovlystna angripare.

I nyss nämnda exempel är det fråga om ett barn och dess mor.

Men det är tydligt att anknytningsbeteende inte är begränsat till barn. Vi finner det också hos ungdomar och vuxna, även om det inte så lätt aktiveras hos dem. Man ska därför inte förvåna sig över att en kvinna som väntar barn eller en mor som vårdar 25

102003En trygg bas.ORIG.indd 25

10-06-18 09.36.44

om små barn har en stark längtan att själv få omsorg och stöd.

Aktivering av anknytningsbeteende under dessa omständigheter är antagligen en universell företeelse och måste betraktas som norm. 2 En kliniskt sett ytterst viktig aspekt av anknytningsbeteende, som förekommer oavsett den berörda individens ålder, är intensiteten i den känsla som åtföljer det. Vad slags känsla som väcks beror på hur det står till med relationen mellan den anknutna individen och anknytningsgestalten. Om den är god råder glädje och en känsla av trygghet. Om den är hotad uppstår svartsjuka, ängslan och vrede. Om den bryts kommer sorg och depression.

Det finns slutligen starka belägg för att hur anknytningsbeteendet organiseras inom en individ i hög grad är beroende av de slags upplevelser han eller hon haft i sin ursprungsfamilj eller, för den som är olyckligt lottad, utanför den.

Denna typ av teori anser jag har många fördelar framför de teorier som hittills varit gängse på vårt område. Dels sätts teorin därigenom i nära förbindelse med gjorda observationer, dels skapar den en teoretisk struktur för området som är förenlig med den struktur som vanligen tillämpas inom modern biologi och neurofysiologi.

Jag anser att man kan anlägga samma etologiskt inspirerade perspektiv på föräldrabeteendet. Det innebär att man iakttar och beskriver det system av beteendemönster som är karakteristiskt för föräldraomvårdnad, de omständigheter som aktiverar och avbryter dem, hur mönstren förändras allteftersom barnet blir äldre, hur föräldrarnas omvårdnadsbeteende organiseras på olika sätt och hur otaliga erfarenheter påverkar dess utveckling hos den enskilda individen.

I detta synsätt ligger det underförstådda antagandet att föräldrabeteendet liksom anknytningsbeteendet i viss grad är för­ programmerat och därför berett att utvecklas i vissa riktningar 2 En stegrad längtan efter omvårdnad, antingen från modern eller från maken, har rapporterats i studier av representativa kvinnogrupper, ut­ förda av Wenner (1966) och Ballou (1978).

26

102003En trygg bas.ORIG.indd 26

10-06-18 09.36.44

när omständigheterna framkallar det. Det betyder att ett spädbarns förälder i normala fall upplever en stark drift att bete sig på vissa typiska sätt, att till exempel vagga barnet, trösta det när det gråter, hålla det varmt, skydda och mata det. Därmed är naturligtvis inte sagt att de passande beteendemönstren manifesteras fullständiga i varje detalj från första början. Så är det givetvis inte, varken hos människan eller hos någon annan däggdjursart.

Alla detaljerna lärs in, en del under umgänget med spädbarn och småbarn, en stor del genom observationer av andra föräldrars beteende med början i den blivande förälderns egen barndom och hans föräldrars sätt att behandla honom och hans syskon.

Denna moderna syn på beteendeutvecklingen står i skarp kontrast till båda de äldre paradigmen, av vilka det ena med hänvisning till instinkten överbetonade den förprogrammerade komponenten, och det andra, i reaktion mot instinkten, överbetonade inlärningskomponenten. Föräldrabeteendet hos människor är förvisso inte en produkt av någon oföränderlig föräldrainstinkt, men det är inte heller rimligt att betrakta det som enbart en produkt av inlärning.

Föräldrabeteendet har enligt min uppfattning starka biologiska rötter, vilket förklarar de mycket starka känslor som knyts till det; men de detaljerade former som beteendet tar sig hos oss var och en kommer an på våra upplevelser – upplevelser särskilt under barndomen, upplevelser under tonåren, upplevelser före och efter giftermålet och upplevelser med varje individuellt barn.

Jag anser alltså att man med fördel kan betrakta föräldrabeteendet som ett exempel på en begränsad kategori av biologiskt grundade beteendetyper; anknytningsbeteende är ett annat exempel, sexuellt beteende likaså, och utforskandebeteende och ätbeteende är ytter­ligare exempel. Var och en av dessa beteendetyper bidrar på sitt specifika sätt till individens eller hans avkommas överlevnad.

Det är just därför att vart och ett av dessa beteenden fyller en så livsviktig funktion som de till en viss grad är förprogrammerade.

Att låta utvecklingen av dem helt bero av den nyckfulla individuella inlärningen vore höjden av biologisk dumhet.

Som ni märker är jag angelägen om att hålla dessa typer av beteenden isär som begrepp när jag i stora drag ger en bild av 27

102003En trygg bas.ORIG.indd 27

10-06-18 09.36.44

denna struktur. Detta strider ju mot den traditionella libidoteorin som har betraktat dem som varierande uttryck för en enda drift.

Det finns flera anledningar till att markera gränserna mellan dem.

En är att var och en av de nämnda typerna av beteende fyller sin särskilda biologiska funktion – beskydd, fortplantning, näring, kunskap om omgivningen. En annan är att många av beteendemönstrens detaljer inom varje allmän typ också är särskilda: att hålla sig tätt intill en förälder är något helt annat än att lugna och trösta ett barn; att dia eller tugga mat något annat än att ägna sig åt sexuellt umgänge. Vidare behöver de faktorer som påverkar utvecklingen av en av dessa beteendetyper inte alls vara desamma som de som påverkar utvecklingen av en annan typ. Håller vi dem isär kan vi undersöka hur de skiljer sig från varandra men också hur de delvis överlappar och inverkar på varandra – som det länge har stått klart att de gör.

Hur samspelet mellan mor och barn inleds Sedan omkring tio år pågår en dramatisk utveckling av våra kunskaper om de tidiga faserna av samspelet mellan mor och barn, tack vare den nytänkande forskning som bedrivs på båda sidor om Atlanten. Klaus och Kennells studier är numera välkända. Speciellt intressanta här är deras observationer av hur mödrar beter sig mot sina nyfödda när de får frihet att göra vad de vill efter förlossningen. Klaus, Trause och Kennell (1975) beskriver hur modern så fort hennes barn fötts tar upp det och börjar smeka dess ansikte med fingertopparna. Barnet blir då lugnt. Snart övergår hon till att beröra dess huvud och kropp med handflatan, och inom fem eller sex minuter brukar hon lägga det till bröstet. Spädbarnet reagerar med att slicka bröstvårtan en längre stund. »Omedelbart efter förlossningen«, konstaterade de, »verkade mödrarna befinna sig i ett extatiskt tillstånd«, och även iakttagarna blev, intressant nog, upprymda. Från födelse­ ögonblicket tilldrar sig barnet all uppmärksamhet. Någonting hos nykomlingen tycks dra till sig inte bara modern och fadern utan 28

102003En trygg bas.ORIG.indd 28

10-06-18 09.36.44

alla närvarande. Om modern får möjlighet till det kommer hon förmodligen att tillbringa många timmar de närmaste dagarna med att bara titta på sin nya ägodel, kela med den och lära känna den. Det brukar komma ett tillfälle då hon känner att babyn är riktigt hennes egen. För en del kommer det tidigt, kanske när hon håller den första gången eller när den möter hennes blick första gången. För en stor minoritet av förstföderskor som blir förlösta på sjukhus kan det dröja upp till en vecka, ofta tills de kommit hem igen (Robson och Kumar 1980).

Nyare forskning har väckt uppmärksamhet för ett par fenomen av största betydelse, nämligen det friska nyfödda barnets potential att gå in i ett grundläggande socialt samspel och en känslig genomsnittsmors potential att med framgång delta i det.3 När en mor och hennes två eller tre veckor gamla spädbarn är tillsammans växlar faser av livligt socialt samspel med faser av avbruten kontakt. Varje samspelsfas inleds med ömsesidig igenkänning och byggs sedan upp till ett livfullt utbyte, som omfattar ansiktsuttryck och vokaliseringar och varunder barnet vänder sig till modern med ivriga rörelser av armar och ben; sedan avtar dess aktiviteter så småningom och slutar med att barnet tittar bort en stund innan nästa samspelsfas börjar. Under dessa cykler är barnet vanligen lika spontant aktivt som sin mor. Deras roller skiljer sig bara vad gäller tidsanpassning av responserna. Spädbarnet inleder respektive drar sig ur samspelet efter sin egen autonoma rytm, medan en känslig mor anpassar sitt beteende så att det stämmer med barnets. Hon modifierar dessutom formerna för sitt beteende så att det passar barnet: hennes röst är mild men röstläget högre än normalt, hennes rörelser långsammare och varje ny handling avpassad till form och tid efter hur barnet agerar. Hon låter alltså spädbarnet ange tonen 3 Se särskilt arbeten av Stern (1977), Sander (1977), Brazelton, Koslowski och Main (1974) och Schaffer (1977). Utmärkta översikter har gjorts av Schaffer (1979) och Stern (1985). Det tillstånd av förhöjd känslighet som utvecklas hos en kvinna under och särskilt mot slutet av graviditeten och som gör att hon kan »anpassa sig lyhört och känsligt« till spädbarnets behov, är en process som Winnicott (1957) uppmärksammade.

29

102003En trygg bas.ORIG.indd 29

10-06-18 09.36.45

och skapar en dialog genom att skickligt fläta ihop sina responser med barnets.

Dessa dialoger utvecklas snabbt och effektivt och bereder stor ömsesidig njutning, vilket allt tydligt anger att båda deltagarna har en beredskap för denna aktivitet. Å ena sidan har vi moderns intuitiva förmåga att anpassa sina ingripanden efter barnets rytm. Å andra sidan ser vi i barnets rytmer en beredskap att så småningom rätta sig efter takten i moderns åtgärder. I ett lyckligt växande samarbete anpassar sig båda till varandra.

Mycket likartade växlande sekvenser har iakttagits i samspel av helt andra slag mellan mor och barn. Sålunda har Kaye (1977) iakttagit mors och barns beteende under amning och funnit att mödrar gärna umgås med sina spädbarn i fullständig synkronicitet med barnets rytm för sugande och vilande. När barnet suger förhåller sig modern i regel tyst och passiv; när barnet gör uppehåll smeker hon och småpratar med det. Ett annat exempel på hur en mor följer sitt barns signaler, i detta fall ett spädbarn i åldern fem till tolv månader, ger Collis och Schaffer (1975). En mor och hennes spädbarn får se en uppställning av stora leksaker i glada färger som genast tilldrar sig deras visuella uppmärksamhet. Två saker visar sig vid observation av deras beteende. För det första att båda i regel tittar samtidigt på samma sak. Ger man akt på tidsaspekten visar det sig att barnet nästan undantagslöst tar ledningen och modern rättar sig efter det. Tydligt är att barnets spontana intresse för leksakerna noga övervakas av modern som nästan automatiskt tittar åt samma håll. Sedan bådas intresse fokuserats på samma sak brukar modern ge sina kommentarer, ge leksaken ett namn, hantera den. »Sålunda åstadkoms en gemensam upplevelse, som sätts igång av barnets spontana intresse för omgivningen men befästs av att modern låter sig ledas av barnets rytm.« Ett annat exempel, också rapporterat av Schaffer (Schaffer, Collis och Parsons 1977), handlar om vokalt umgänge mellan mor och barn på preverbal nivå. Vid en jämförelse mellan två grupper av barn i åldern 12 respektive 24 månader befanns det att parets förmåga att turas om och undvika överlappning inte bara 30

102003En trygg bas.ORIG.indd 30

10-06-18 09.36.45

var påfallande effektiv utan lika utmärkande för de yngre som för de äldre barnen. Långt innan ord börjat användas föreligger alltså redan det för mänskligt samtal typiska mönstret att turas om. Även här tyder materialet på att det är modern som främst ser till att övergångarna från den ena »talaren« till den andra sker smidigt.

Anledningen till att jag går in så utförligt på dessa exempel är att de enligt min mening belyser vissa grundprinciper både för föräldrarnas beteende och för attityden hos barnet som blir föremål för deras omvårdnad. Det framgår av dessa studier att en genomsnittlig, känslig mor snabbt kommer i samklang med sitt spädbarns naturliga rytmer och genom att ge akt på detaljer i dess beteende upptäcker vad som passar det och beter sig därefter.

Genom att göra så får hon barnet både belåtet och samarbets­ villigt. För även om dess förmåga att anpassa sig till en början är begränsad saknas den inte helt, och om den får växa i sin egen takt ger den snart resultat. Ainsworth och hennes kolleger har konstaterat att spädbarn vilkas mödrar reagerar lyhört på deras signaler under det första levnadsåret dels gråter mindre under den andra halvan av detta år än barn till mindre lyhörda mödrar, dels visar sig villigare att rätta sig efter föräldrarnas önskningar (Ainsworth m fl 1978). Av detta kan vi dra den säkra slutsatsen att spädbarn lika väl som andra arters späda avkomma är förprogrammerade att utvecklas på ett socialt samarbetsvilligt sätt; om de verkligen gör det beror i hög grad på hur de behandlas.

Som ni märker är detta ett synsätt som radikalt skiljer sig från det som länge varit gängse i västerländska samhällen och som har genomsyrat det mesta av vår nedärvda kliniska teori och praktik. Det talar ju för en radikalt annorlunda uppfattning av förälderns roll.

31

102003En trygg bas.ORIG.indd 31

10-06-18 09.36.45

© Sir Richard Bowlby

John Bowlby (1907–1990) var engelsk psykoanalytiker, barnpsykiater och familjeterapeut vid Tavistock Clinic i London. Han är anknytningsteorins upphovsman och en av centralgestalterna inom utvecklingspsykologin. Bowlby har forskat kring risker med tidiga separationer mellan barn och föräldrar och bland annat skrivit trilogin Attachment and loss som beskriver anknytningens betydelse för människans utveckling.

förståelse av den livsviktiga relationen mellan barn och föräldrar. I den här boken sammanställde han ett urval av sina föredrag om anknytningsteorin som han speciellt ville lyfta fram. En trygg bas ger därför en utmärkt introduktion till den kunskap som gett betydande avtryck i utvecklingspsykologin, i kliniskt arbete med barn och föräldrar samt inom modern psykoterapi.

Titeln En trygg bas refererar till det mest centrala begreppet inom anknytningsteorin. Det handlar dels om förälderns förmåga att vara en bas för nyfiket utforskande, dels om att vara en säker hamn som barnet kan återvända till om det känner oro eller rädsla.

John Bowlby berättar här om hur anknytningsteorin växte fram, vilken avgörande roll anknytningen spelar för vår utveckling och för våra nära relationer. Han skriver även om hur anknytningsteorin kan kopplas till psykoterapi, vilket är ett av Bowlbys viktigaste kliniska bidrag när det gäller ett relationellt perspektiv på psykoterapi.

Pia Risholm Mothander, docent i psykologi, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, har i denna andra svenska utgåva skrivit ett förord samt fackgranskat och uppdaterat alla anknytningsbegrepp.

ISBN 978-91-27-12141-6

9 789127 121416

J o h n B ow l by • e n t ryg g b a s

John Bowlby har haft en enorm betydelse för vår

J o h n

B o w l b y en trygg bas klinisk a till ämpningar av ankny tningsteorin

»När en individ (av vilken ålder som helst) känner sig trygg brukar han avlägsna sig från anknytningsgestalten och ge sig av för att utforska. Blir han oroad, ängslig, trött eller mår dåligt längtar han efter närhet. Vi ser här det typiska samspelsmönster mellan barn och förälder som vi kallar utforskande utifrån en trygg bas, först beskrivet av Ainsworth (1967). Om ett friskt barn vet att föräldern finns tillgänglig och reagerar positivt på anrop känner det sig tryggt nog att utforska. Till en början är dessa studier begränsade till både tid och rum. Men ungefär mitt på tredje året börjar ett tryggt barn känna sig tillräckligt säkert för att öka tid och avstånd för sin bortavaro, först till halva och längre fram till hela dagar. När barnet kommer upp i tonåren sträcks utflykterna ut över veckor eller månader, men fortfarande är en trygg hemmabas oumbärlig för optimal funktion och mental hälsa.»