9789186183578

En död ängel inlagaNY.indd 2

2011-05-19 15.36

Åsa Schwarz

En död ängel

Telegram Bokförlag

En död ängel inlagaNY.indd 3

2011-05-19 15.36

Av Åsa Schwarz har tidigare utgivits: Och fjättra Lilith i kedjor (2005) Stigma (2006) Nefilim – första delen i serien om Nova Barakel (2009)

En död ängel © Åsa Schwarz 2011 Tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2011 ISBN 978-91-86183-57-8 www.telegramforlag.se

En död ängel inlagaNY.indd 4

2011-05-19 15.36

Historien är den lögn folk enats om.

– Napoleon

En död ängel inlagaNY.indd 5

2011-05-19 15.36

En död ängel inlagaNY.indd 6

2011-05-19 15.37

En mörk rännil sökte sig fram över det antika stengolvet.

Det varma blodet fann en vattenpöl. Röda tentakler sträckte sig ut över ytan. Regndroppar föll tungt, bildade kratrar och vispade runt vätskan till en jämn rosa nyans. Det var något med färgen som fick min blick att fastna. Ögonblicket blev sekunder. Rosa övergick till rött.

Golvet inramades av fyra höga stenpelare som vakat över platsen i tusentals år. Taket på tempelruinen var borta sedan länge. Mörka moln smög långsamt över himlen och släppte ned sin last över ett vindpinat landskap. Det enda som hördes var mina snabba andetag och dropparnas fall mot sten, gräs och vatten.

Såret i hennes bakhuvud pumpade ut blod. De ljusa dreadsen fick samma färg som vattnet. Ögonen var slutna men munnen öppen och missformad; halva ansiktet trycktes mot kall sten. Jag såg att överläppen brustit i fallet. Kroppen var helt stilla. Ryggsäcken låg slängd två meter bort.

Jag hade slagit hårdare än planerat. Fortfarande kändes stick i fingrarna efter rekylen från basebollträet. Men det hade inte funnits något val. Jag hade varit tvungen. Tiden forsade iväg mot vår undergång. Jag måste åsidosätta mina egna känslor. Hela vår existens var hotad. Jag upprepade det om och om igen för mig själv. För att övertyga och lugna.

Hon hade kommit för nära.

För nära.

Jag böjde mig ned över den unga kroppen, lyfte försiktigt bort en blodig lock och kysste Nova på kinden. Kärleksfullt. Jag skulle alltid minnas henne.

Men hon hade kommit för nära.

7

En död ängel inlagaNY.indd 7

2011-05-19 15.37

Ararat, Turkiet Dånet från explosionen vällde ned längs Ararats branta sluttningar.

Det trängde ut över ett landskap som under miljontals år plågats av jordens rörelser. Tre jordplattor skrapade mot varandra, bildade bergskedjor, djupa sprickor och otrygghet. Den utdöda vulkanen Ararat var som ett jättelikt monument över oroligheterna i marken. Vittrande lavaströmmar bildade höga vallar i svart, brunt och rött. Här och var fick gräs och buskar fäste.

Nova såg hur ett kantigt stenblock rullade nedåt, slog mot klippor och skar djupa sår i marken. Efter tjugo meter saktade det ned och stannade. Längre ned stretade hästar uppför berget tungt lastade med utsågade träbitar. Bredvid vandrade snickare och pojkar från trakten. Snart skulle de ha forslat sin last till tvåtusenfemhundra meter över havet. Nova hade försäkrat sig om att hästarna blev väl omhändertagna. Borgmästaren i Igdir hade erbjudit Greenpeaceaktivisterna jeepar och traktorer. Nej tack, hade Nova svarat. Det räckte med att de måste spränga bort en klippa i berget, de ville dessutom inte vara skyldiga till stora koldioxidutsläpp och djupa hjulspår.

En arm sökte sig runt Novas midja. Hon lutade huvudet mot Benjamins axel och fäste en bångstyrig, blond dread bakom örat. Hon njöt av att känna hur den seniga, starka armen höll henne i ett fast grepp. Den, liksom resten av Benjamins kropp, var funktionell och väl dimensionerad. Han hade en klättrares kropp. Den svaga doften av citrus, basilika och sandelträ från Benjamins parfym blandades med lukten av splittrad sten och blöt mylla. En känsla av frihet och lycka växte i Novas bröst.

Spridda regndroppar föll ned från molnen som några hundra meter högre upp kapslade in Ararats två toppar. Nova stod all8

En död ängel inlagaNY.indd 8

2011-05-19 15.37

deles stilla och såg ut över de vassa bergskammarna, slätten där staden Igdir rotat sig och floden som delade upp landet mellan Turkiet och Armenien. Landskapet var kargt och brunt i senhösten men vilt och öppet. Det välkomnade Nova med friskhet och kyla. Historia och natur. Nova kände sig hemma här.

Greenpeaceaktivisterna närmade sig försiktigt sprängplatsen. Arvid vars ljusa, spretiga skägg växt betydligt den senaste veckan, var först framme. Han såg nöjd ut. Det var hans ansvar att förbereda grunden för bygget och allt hade gått enligt plan.

Nova slet sig motvilligt från Benjamins sida och följde de andra.

Med gemensamma krafter jämnade de till marken där arken skulle stå. Spadar, spett och hackor slogs mot sten och grus.

Strax intill spändes ett brunt, grovt tyg upp som regnskydd. Den första hästen leddes upp på platån där arbetet pågick. Träbit efter träbit travades och kategoriserades. Nova övervakade att allt gick rätt till. Hennes arbete hade främst varit att organisera transporten av arkens delar. Nu låg de i prydliga högar och hon rätade på ryggen och blickade ut över platsen.

I Gamla Testamentet stod att Noa en gång i tiden strandat på Ararats topp. Nu byggde Greenpeace en ny ark för att öppna människors ögon och visa att det fanns medel mot den nya syndafloden som var i antågande. Kolkraftverk spydde ut koldioxid, regnskogar skövlades och människan eldade på sin egen undergång. Den globala uppvärmningen smälte glaciärer och höjde vattennivåerna. Aktivisterna kämpade för att öppna människors ögon och få dem att agera.

Annars skulle det snart vara för sent.

Men arken var en symbol för att det ännu fanns hopp.

Snickarna arbetade koncentrerat; små sega män med tygkeps satte ihop bit efter bit med samma noggrannhet som om arken verkligen skulle flyta en dag. Det var en bra grupp de hade fått ihop, tänkte Nova. Det var främst tyskar och inhemska snickare men Nova hade läst om expeditionen och anmält sig. På Ararats 9

En död ängel inlagaNY.indd 9

2011-05-19 15.37

topp hoppades hon finna svar på några av de frågor som hennes mor lämnat efter sig. Nova hade blivit glad när Arvid bestämt sig för att följa med. Hon hade få nära vänner och han var en av dem.

Ett dovt hundskall fångade Novas uppmärksamhet. Får strosade långsamt över berget. Tre ståtliga hundar vakade uppmärksamt över djuren. Nova förstod genast att det var karabasher eftersom deras namn på turkiska betydde svarthuvud. Hon såg ingen människa i närheten men hade hört att hundarna ofta skötte fåren själva. I sextusen år hade rasen troget tjänat människan.

Nova flyttade blicken från de vackra djuren. Hon såg hur Benjamin gjorde en ansats att hjälpa en av snickarna som tappat sin hammare. Han böjde sig ned så att det svarta håret föll i de klarblå ögonen, tog upp hammaren men kom bara halvvägs i rörelsen innan snickaren ryckte åt sig hammaren och backade.

Nova rynkade ögonbrynen. Hon hade hört talas om fiendskapen mellan turkar och armenier men någon sådan här tydlig reaktion hade hon inte sett tidigare. Friktionen mellan folken hade pågått under hundratals år när religion sattes mot religion. De handelsinriktade armenierna kom ofta i konflikt med turkarna som brukade jorden. De kristna minoriteterna som armenierna ingick i var starka i städerna medan de muslimska turkarna dominerade landsbygden.

Nova rös vid tanken på de miljontals armenier som mördades och fördrevs under första världskriget. De utplånades från östra Turkiet som en gång i tiden varit deras land. Kvinnor och barn flydde ut i öknen. Intellektuella fördes bort från sina hem.

Utrotades. Och Turkiet la locket på. Propagandan skvalade fortfarande hundra år senare. Det har aldrig hänt. Den som påstår något annat förolämpar turkiskheten och sätts i fängelse. Om turkiskheten innebär förtryck och censur, varför är de då så stolta över den? tänkte Nova. Men är vi i Sverige så mycket bättre egentligen? Det hade varit på håret att den svenska riksdagen 10

En död ängel inlagaNY.indd 10

2011-05-19 15.37

inte erkänt att det var ett folkmord för bara något år sedan. Den styrande Alliansen hade tyckt att ett sådant erkännande skulle kunna störa processen att lösa konflikten mellan Turkiet och Armenien. Som tur var röstade några efter en annan linje än sitt eget parti. Hur ska turkarna kunna utvecklas och agera annorlunda i framtiden om de inte lär sig av sina misstag i historien?

Innan dess är alla andra diskussioner lönlösa, tänkte Nova.

Nu såg hon Benjamin stå framför den huvudet kortare snickaren, höja ögonbrynen och rycka på axlarna. Sedan vände han sig om och gick mot Nova.

– Jag tror inte vi kan göra så mycket mer här just nu, sa han med en skrovlig stämma men på en behaglig engelska.

– Jag kan inte tolerera sådant där, protesterade Nova upprört.

Snickaren som återtagit sitt arbete sneglade då och då åt Benjamins håll. Som om han försäkrade sig om att han inte skulle bli påhoppad bakifrån.

– Släpp det, sa Benjamin, tog henne i handen och drog med henne från platsen.

– Jag kan inte acceptera rasism, fortsatte Nova och stretade emot, det kan jag bara inte.

– Mannen är en okunnig bonde. Han förstår inte bättre. Vill du ha arken byggd?

– Ja, sa Nova dröjande.

– Låt då den illitterata stollen jobba så kan vi hitta på något trevligare.

Arvid såg efter Nova som vandrade ned längs berget med Benjamins arm över axlarna. Benjamin vände sakta på huvudet och mötte Arvids blick. Han log samtidigt som han nonchalant kysste Nova på huvudet. Arvid kunde inte göra annat än flacka med blicken och se bort.

Det här hade inte varit hans plan. Han hade hoppats att han äntligen skulle få chansen att vara ensam med Nova och visa 11

En död ängel inlagaNY.indd 11

2011-05-19 15.37

att han var mer än en lojal vän. Strapatserna på berget skulle ha svetsat dem samman och gjort dem till ett par. Nu gick Nova sida vid sida med Benjamin. Valet av man var för Arvid helt obegripligt; ögonen hade en vacker färg men ingen värme; han var intellektuell och kunnig men saknade humor. Benjamin hade alltid rätt kläder men de var för rätt på något sätt. Han stack ut. Var annorlunda. Polerad.

I gruppen hade Benjamin inga vänner förutom Nova. Arvid hade sett hur turkarna skydde honom som pesten och han visste att det inte bara var den gamla fiendskapen mellan armenier och turkar som gjorde det. Det var något annat också. Men ändå var Arvid tvungen att varje dag se Nova och Benjamin klistrade vid varandra.

Hur skulle han kunna motivera att han ville åka hem innan invigningen av arken även om han hatade varje sekund? Det gick bara inte. Egentligen ville han gå nedför berget, lämna sakerna från sprängningen i Greenpeaces lager och ta första bästa flyg därifrån utan att vända sig om. Istället var han tvungen att trösta sig med att Novas och Benjamins förhållande var tidsbegränsat. Snart var de hemma igen. Allt skulle bli som vanligt.

Nya chanser skulle komma.

Arvid packade ihop sina saker och vandrade nedåt långt efter Nova. Resterna av ett hus skymtade på hans högra sida. En bonde hade en gång i tiden stolt byggt det för hand åt sin familj. Nu var det reducerat till en murad grund som undan för undan nöttes ned av naturens krafter. Arvid tyckte att ruinerna lämnade fula märken i naturen. Överallt fanns tecken på förfall.

Han ryste. Hela regionen var förstörd.

En fårflock övervakades av tre gigantiska hundar några hundra meter bort. Bestarna hade avklippta öron för att varg och björn inte skulle ha något att bita sig fast i. Det gav dem en vanskapt och elak uppsyn. Arvid tog några steg åt motsatt håll för att djuren inte skulle tro att deras får var hotade. Han hade hört berättelser om hundar som gjort avstickare från fårflocken 12

En död ängel inlagaNY.indd 12

2011-05-19 15.37

för att i förebyggande syfte spåra upp och jaga rovdjur. Ingen människa skulle obeväpnad klara sig mot de tre vilddjuren.

Deras närvaro hade gjort att han tappat koncentrationen.

Fötterna hade fått leva sitt eget liv och sökt sig genom den låga vegetationen. I en mjuk yta av mossa hade en vidrig svamp smugit sig in. Arvids känga mosade dess ruttna hatt. Bitar fastnade under sulan och trängde upp längs sidorna. Frenetiskt torkade han av den mot berg och sten. Han drog sulan längs marken som en galning. Svamp var Arvids akilleshäl. Han hatade dess lukt, form och existens. När han inte längre kunde se några spår på skons sidor ryste han till och fortsatte sedan linkande ned längs berget som om han inte längre litade på den befläckade foten.

På avstånd syntes resliga antenner sticka ut ur berget och sträva upp mot himmelen. De tre höga masterna fördärvade bergets form och inkräktade på naturen. Två parallella band av elledningar ledde mot deras fäste. Halva berget var militärt område, visste Arvid. Turkarna hade förskansat sig på sluttningarna. Inga fick vistas i närheten utan tillstånd.

Vid Ararats fot såg Arvid den hårdbevakade gränsen mellan öst och väst. Elstängsel och vakttorn på båda sidor om floden hindrade människor att mötas. Naturens oroligheter hade smittat av sig på människosläktet. Kulturer och religioner skavde mot varandra. Skapade sönderfall och krig. Miljoner oskyldiga hade för mindre än hundra år sedan fördrivits, torterats, eller mördats här. Tvingats se sina älskade dö.

Arvid ville aldrig återvända hit.

En satellitkarta låg i ytterfacket.

Nova stannade upp och släppte ned sin svarta ryggsäck på det korta gräset. Benjamin vände sig om och såg frågande på henne. Kartan, som legat i väskan under hela resan, var utskriven på ett vanligt A4 ark och hade koordinater i ena hörnet. Nova 13

En död ängel inlagaNY.indd 13

2011-05-19 15.37

hade nästan glömt bort varför hon kommit. Frågor som varit stora när hon åkt från Stockholm hade trängts undan av intryck från det mäktiga bergslandskapet, byggandet av arken och Benjamins beröring. Men nu var hennes uppdrag för Greenpeace slutfört och kartan brände i handen.

Hon slog sig ned på gräset och gjorde en gest åt Benjamin att göra likadant. Han tog upp en munkjacka ur sin ryggsäck och la den på marken. Den var enkel och svart liksom många av de andra aktivisternas tröjor. Innan Benjamin satte sig på den hann Nova se märket som var fastsytt på insidan av halsringningen. Hur hade han råd med en Armani-tröja? tänkte hon.

Sedan kom hon ihåg vad hon hade i handen och visade kartan för Benjamin. Han höjde ena ögonbrynet och vände på pappret så att kartans väderstreck stämde med den omgivande naturens.

– Varifrån har du fått den här? undrade han.

– Min mor. Jag fann den bland hennes saker.

Benjamin såg medlidsamt på Nova. Hon hade inte berättat hela historien om sin mors död. Han kanske aldrig skulle få höra den. Moderns agerande kunde smitta av sig. Misstänkliggöra. Hon valde att tiga. För första gången hade hon träffat en man som intresserade och fascinerade henne. Det ville hon inte förstöra.

– Låt mig gissa, det här ska föreställa Noas ark, sa han och svepte med fingret över en mörk kontur mitt på kartan.

– Hur visste du det?

– Jag har sett den förut. I en äldre tappning. Det var ett amerikanskt plan som tog en bild under femtiotalet. Finns på nätet.

Men den här verkar vara ny?

Nova tänkte på historien bakom ”The Ararat Anomaly” som den mörka formationen nära berget Ararats topp kallades. Den fotograferades för första gången av amerikanskt militärflyg 1949. Fotografierna var under många år hemligstämplade men begärdes ut 1997 med hänvisning till ”Freedom of Information Act”, en amerikansk motsvarighet till svenska offentlighetsprin14

En död ängel inlagaNY.indd 14

2011-05-19 15.37

cipen. Nova hade hittat dem hemma hos sin mor tillsammans med den nytagna satellitbilden hon höll i handen.

– Det är en satellitbild som togs för några år sedan. Hur vet du det här? frågade Nova.

– Vart du än går i Jerevan så ser du berget. Nyheter om Ararat sprider sig snabbt.

På morgonen hade Nova gått förbi skyltfönster efter skyltfönster i Igdir som var fyllda av små plastarkar, vykort och mattor med olika bilder av båtar överlastade med djur. Allt som hade med arken att göra uppmärksammades runt berget. Nova kunde knappt föreställa sig hur det var på andra sidan gränsen där arken inte bara hade en större religiös betydelse utan där de också haft Ararat som symbol för sitt land under tusentals år.

Armenierna såg berget som sitt. Även om det numera fanns på turkiskt territorium.

Noa hade strandat på berget för att sedan vandra ned och skapa huvudstaden Jerevan. Hans barnbarn var deras förfader.

Armeniern följde nuet i skenet av sin historia och religion. Berättelser om berget hade följt Benjamin under hela hans barndom. Hans folk bodde i dess skugga. Det var inte ovanligt att de miljontals armenier som inte bodde i republiken Armenien brast i gråt när de såg berget för första gången.

– Går det att ta sig dit? undrade Nova och pekade med fingret på den mörka konturen.

– Nej. Svaret var så korthugget att Nova tvekade. Benjamin hade aldrig svarat så tidigare. Men hon frågade ändå: – Varför inte?

– Det är militärt område, femtusen meter upp och i en glaciär.

– Helt omöjligt alltså?

– Ge dig, Nova. Vad jag förstår så är du inte religiös?

– Nej, svarade Nova.

Det var enklast att svara så.

– Du tror alltså inte att du kommer att finna en ark?

15

En död ängel inlagaNY.indd 15

2011-05-19 15.37

Frågan fick Nova att fundera. Trodde hon att hon skulle finna en ark som var så stor att alla jordens djur hade fått plats? Knappast.

– Nej. – Varför vill du då dit? undrade Benjamin.

Nova kunde inte svara på varför hon ville dit. Hennes mor hade tagit till fruktansvärda medel för att få tag i kartan. Den måste ha varit otroligt viktigt, för henne. Jag vill veta varför, tänkte Nova. Ark eller inte. Men hur skulle hon kunna förklara det för Benjamin? Hon fick vänta. Bida sin tid. Finna bra argument eller göra en utflykt på egen hand. Att det var militärt område var inte särskilt uppmuntrande. De turkiska militärerna var minst sagt respektingivande och regimens obefintliga tilltro till mänskliga rättigheter direkt avskräckande.

– Nyfiken. Intresserad av historia. Framför allt för att min mor hade den här kartan hemma. Men är det militärt område så går det väl inte. Men du, ska vi åka till Ani istället?

Hon hade läst om ruinstaden med hundratals armeniska kyrkor i Lonely Planet och i flera andra av de böcker som hon i hög hastighet plöjt igenom innan resan. Staden var det givna målet för de få turister som passerade. Beskrivningen av platsen var så fascinerande att hon hade undrat varför hon aldrig hört talas om staden tidigare. Hon hade senare konstaterat att det berodde på den vanliga orsaken i Turkiet: militärt område.

Ani var på medeltiden armeniernas huvudstad med över hundratusen invånare. Som en betydelsefull handelsstad hade den då konkurrerat med Konstantinopel, Bagdad och Kairo.

Turkarna hade sedan under nittonhundratalet gjort allt de kunnat för att förtränga alla spår efter de armenier som tidigare fanns i östra Turkiet. En ruinstad med hundratals armeniska kyrkor var ett givet objekt, hade Nova förstått. Till för bara några år sedan krävdes det tillstånd för att ens vistas på området. Nu gick det att ta sig dit utan större problem. Om någon visste om att staden fanns.

16

En död ängel inlagaNY.indd 16

2011-05-19 15.37

Benjamin såg tveksam ut när han funderade över Novas fråga om att resa till Ani och sa sedan: – Helst inte.

Varför var han så negativ? Det här var inte likt honom. Hade hon gjort något fel? Hade hon sagt något som sårat eller irriterat honom?

– Men varför då? Har du tröttnat på stället? Du måste ha varit där många gånger förut?

– Jo, jag har visserligen varit där tidigare men inte så många gånger. Det är svårt för mig att få inresetillstånd till Turkiet. Ani är fantastiskt. Men jag gråter i mitt hjärta när jag ser hur människorna förstört den.

– Men snälla, så farligt kan det inte vara?

– Jo, faktiskt. Det var mitt folks huvudstad. Mina förfäder bodde där. Jag vill inte åka.

Nova var besviken. Det här hade hon aldrig kunnat ana. Ända sedan den kvällen för två veckor sedan när de först träffats, och han hade berättat att han var armenier, hade hon hoppats och förutsatt att han skulle vara hennes personliga guide till Ani. Nova ville lära känna honom närmare och utforska hans folks historia. Få honom att prata om sig själv. Öppna sig. Han pratade gärna och mycket fast nästan aldrig om sig själv. Men hon satte sina känslor åt sidan och tänkte på Benjamin: – Det är lugnt. Jag åker själv istället, sa hon och vek omsorgsfullt ihop kartan.

Benjamin suckade tungt.

– Om du absolut måste åka dit så följer jag med.

Det vida höglandet sträckte ut sig i senhöstens mörka färger.

Molnens skuggor löpte över bergen i horisonten. Vägen framför bilen var rak och tom. Då och då skymtade ett fordon i backspegeln som aldrig hann ikapp. Om Nova inte varit störd av situationen inne i bilen skulle hon ha tyckt att det var egendomligt.

17

En död ängel inlagaNY.indd 17

2011-05-19 15.37

Benjamin hade inte sagt ett ord den senaste timmen.

Stämningen var tryckt.

Han hade inte heller rört vid henne sedan de bestämt sig för att åka; ingen hand vilade på hennes lår. Nova kände hur hennes kropp skrek efter beröring. Hon började ångra att hon varit påstridig. De hade bara några dagar kvar tillsammans och hon hade mer eller mindre tvingat Benjamin att åka till en plats där han inte ville vara. Han hade fått välja mellan det och att förlora värdefull tid med henne. Hela situationen frätte på bubblan av passion som de båda befunnit sig i. Verkligheten trängde sig på.

Det här var första gången Benjamin visat missnöje över något Nova gjort. Det kändes obehagligt och avigt. Vad ska jag säga? tänkte Nova samtidigt som hon famlade efter ord. Benjamin satt stilla i passagerarsätet och stirrade framåt. På radion hördes sångaren i Depeche Modes med sin mörka röst. Texten speglade Novas känslor: I’m in the hands of fate I hand myself Over on a plate Minnesbilder sedan flera år tillbaka flög genom hennes huvud.

Det var låten som hon, Arvid och hennes barndomsvän Sylvester brukade lyssna på när de åkte i Sylvesters rostiga Volvo från -87. Låten är lika gammal som bilen, hade Sylvester berättat. Ibland hade han börjat sjunga på den när han hade tråkigt och tyckte att det var dags att åka hemåt. När han var riktigt angelägen snurrade han på en osynlig ratt som om han redan körde bilen. Nu satt Nova i en helt annan bil många hundra mil därifrån. Jag undrar vad Sylvester gör nuförtiden? tänkte hon.

Nova väcktes ur sina tankar när Benjamin ryckte till och lutade sig intresserat framåt och stirrade ut genom vindrutan. Där höglandet mötte bergen syntes formen av en kulle. Den växte allt eftersom bilen närmade sig. Toppen var taggig likt en borg i 18

En död ängel inlagaNY.indd 18

2011-05-19 15.37

sagorna. Framför den löpte ett djupt jack genom marken.

– Ani ligger där två floder möts, sa Benjamin och pekade.

Han såg inte längre lika dyster ut. Bara en smal landremsa knyter ihop stadens äldsta del med de yngre delarna. Med yngre menar jag allt som är byggt tusen år efter Kristus födelse. Staden är grundad långt innan dess.

– Hur långt då? undrade Nova.

– Det här området har varit bebott i alla tider. I Ani finns byggnader som är daterade till hundra år före Kristus men de har också hittat lämningar i närheten från både brons- och järnålder.

Nova parkerade bilen på en tom, lerig parkering. En kylig vind mötte henne när dörren öppnades. Framför henne dök en sjuårig pojke upp från ingenstans och försökte sälja ett paket näsdukar. Nova såg sig omkring. Ingen annan var i närheten.

Med en kort skakning på huvudet nekade hon affären. Även om hon hade råd att ge barnet pengar, ville hon inte uppmuntra honom att skolka från den obligatoriska skolan för att sälja näsdukar till turister. Direkt tiggeri hade hon inte råkat ut för sedan hon kommit till Turkiet, utan snarare en överväldigande generositet hos människor som hade lite.

Benjamin slöt upp vid Novas sida på vägen mot öppningen i den långa tornförsedda muren. Den kämpade tappert mot sekler av försummelse, krig och jordbävningar. Några av tornen sträckte sig mot himlen medan andra hade rasat ned och var som gapande hål. När Nova kommit igenom porten pekade Benjamin mot den trasiga siluetten av ett lejon som satt i den inre muren.

– Porten är uppkallad efter lejonet. En gång i tiden lär en vattenstråle ha sprutat ur dess mun. Så sent som för tio år sedan var stenen runt djuret utsmyckad i mönster. Sedan fick de för sig att ”rekonstruera” muren.

Nova såg tydligt att stenen ovanför lejonet var av ett annat, nyare slag.

– De körde upp ett gäng bulldozers, grävmaskiner och ama19

En död ängel inlagaNY.indd 19

2011-05-19 15.37

törbyggare, fortsatte Benjamin. Självklart inga arkeologer. Sedan byggde de på hela skiten. De tog stenar från andra ruiner och la på muren, gärna framför utsmyckningar och annat. Blev det lite över så fraktades det iväg till ställen där de dumpar annat överflödigt byggmaterial.

– Men så kan man väl inte hantera tusenåriga ruiner?

– Turkarna kan. De är helt ointresserade av att beskriva historien som den verkligen var. Varför skulle de då vilja bevara Ani som det såg ut en gång i tiden?

– Men varför gjordes restaureringarna då?

– De lokala byggarna och politikerna är ofta samma personer. Maffia kanske är ett bättre ord. De tjänade stora pengar på bidrag från det turkiska kulturministeriet. Sedan kan Turkiet försvara sig mot kritik utifrån och hävda att de visst gjort allt i sin makt för att bevara ruinerna.

Nova stannade när hon kom ut på grässlätten innanför muren. Överallt låg fyrkantiga stenar i rött, brunt och svart. Murar trängde upp här och var ur gräset. Ibland fortsatte de upp till ett valv eller ensamt hushörn. Långt borta syntes stadens äldsta del sticka upp. Trots att det mest såg ut som en stenhög syntes tydligt konturerna av en borg. Avstånden var större än Nova hade kunnat föreställa sig; här hade det legat en stad med hundratusentals invånare.

Några hundra meter till höger fångade fyra höga pelare Novas intresse. De stod stabilt sida vid sida som om de fortfarande höll upp ett tak men som i själva verket rasat ned för länge sedan. Värdigt hade pelarna trotsat alla motgångar under tusentals år. De kommer nog alltid att stå kvar där, tänkte Nova. Vad som än händer. Hon drogs till pelarna. Det var något med dem som fick henne att vilja veta mer.

Men Benjamin fångade upp hennes hand och fick henne att stanna.

– Jag skulle vilja visa dig något, sa han och nickade mot en kyrka kluven mitt itu.

20

En död ängel inlagaNY.indd 20

2011-05-19 15.37

Nova såg längtande efter pelarna men lät sig dras med åt motsatt håll av handen hon saknat. Hela hennes kropp registrerade Benjamins handflata mot sin.

– Den här kyrkan byggdes 1035. Njut av den. Det här är kanske sista gången du kan se den. På femtiotalet klövs den av blixten och det är bara en tidsfråga innan den helt rasar ihop. Du ser det där bandet?

Nova såg hur ett rött plastband var spänt mellan två fönster i den runda kyrkobyggnaden. Den skrikiga färgen stod i bjärt kontrast till den gamla stenen. En bred spricka löpte från ett av fönstren och upp genom det som var kvar av kupolen.

– Det är ett helt värdelöst försök att hålla ihop resterna. Men när kyrkan rasar kan turkarna säga att de försökte bevara den.

Nova såg framför sig hur bandet slets itu så fort de tunga stenmassorna sattes i rörelse. Benjamin hade rätt, konstaterade hon. Bandet skulle göra varken till eller från. Och fult var det.

Hon såg toppen av en av de fyra pelarna som intresserat henne, pekade på den och frågade: – Vad var det där?

– Det var ett eldtempel som användes innan Armenien kristnades. Men det finns bara de där pelarna kvar. Inte mycket att se.

– Kan vi inte gå dit i alla fall? undrade Nova.

– Jag har något mycket intressantare att visa dig, sa Benjamin och drog med henne utan att vänta på svar.

Färden gick i hög hastighet. Benjamin vände på huvudet, log mot henne och fortsatte nedför en sluttning. Nova började fnissa och snubblade efter. Ljudet som kom från hennes strupe kändes främmande. Som om hon iklädde sig någon annans läten. Ändå kunde hon inte låta bli.

Långt nere i svackan syntes ett raserat brofäste bredvid floden. Grottöppningar gapade tomma och svarta på motsatta bergssidan. Utan att sakta ned nickade Benjamin mot dem och sa med andfådd röst: 21

En död ängel inlagaNY.indd 21

2011-05-19 15.37

– När de gjorde utgrävningar upptäckte de att grottorna finns i sju våningar ovanpå varandra. Ett urgammalt New York, typ.

– Vart ska vi? undrade Nova.

– Dit, sa Benjamin och pekade rakt fram mot toppen av ett kyrktorn. Tornet satt på ett välbevarat tak. Snart syntes hela kyrkan på den branta sluttningen. Byggnaden hade bara några få, smala fönster och nästan inga ornament, men den var byggd av sten i svart och rött som ändå gjorde den rikt smyckad. Benjamin såg sig noggrant om innan han tog ett fastare tag om Novas hand och fortsatte runt kyrkan.

Han stannade på en liten platå som klängde sig fast på berget mellan kyrkan och ett stup. På andra sidan av den mörkgröna floden låg en armenisk gruva och ett ryskt vakttorn tronade i bakgrunden. Den armeniska gränsen vaktades av ryssar medan turkarna fick hjälp av Nato. Mitt ute på höglandet möttes öst och väst. Spänningen sedan urminnes tider fanns kvar. Då härjade och skövlade mongoler och araber. Nu drogs gränsen av enorma unioner och riken. Storpolitiken genljöd bland ruinerna. Stillheten var en illusion.

Nova och Benjamin var bara några hundra meter från gränsen och utsikten var bedövande. Anis gamla borg låg snett ovanför deras huvuden, ett kloster stod ensamt på ett berg som reste sig direkt upp ur flodbädden. Inga spår av levande människor fanns. Vinden lekte långsamt med korta grässtrån. Stenblocken stod stumma och kalla. Nova stannade mitt emot Benjamin och frågade: – Vad ville du visa mig?

– Det här, sa han och svepte med handen över landskapet.

Sedan tog han tag i Novas jacka och drog henne till sig. Kyssen var lång och varm. Det förvånade Nova. Hon hängde inte med i Benjamins humörsvängningar och hade fortfarande en klump i magen för att hon hade tvingat honom till Ani. Och nu kyss-te han henne passionerat. Pockande.

Nova kände Benjamins läppar vandra ned längs hakan och 22

En död ängel inlagaNY.indd 22

2011-05-19 15.37

halsen. Med vassa tänder ritade han retfullt röda ränder längs hennes hud så att hon ryste av vällust. Hon öppnade ögonen och såg kyrkan torna upp sig över dem. Väggarna på denna sida var målade. Det såg ut som om någon försökt sudda ut de högresta figurerna med vit kalkfärg. Det sista Nova noterade innan hon stängde ögonen igen var konturerna av dem. Ena hörnet av målningen var inte överstruken med vit kalkfärg. Ett ensamt blått öga såg på henne under svart, svallande hår.

Benjamins händer sökte sig under hennes jacka tills de hittade hennes bara hud och smekte bort hennes tvekan. Hon tryckte sig närmare honom och drog sina händer från hans nacke, ned längs ryggen och över jeansen. Trots att hon blundade såg hon fortfarande framför sig det blå ögat. Det svarta håret. Samma färger som Benjamins men ändå annorlunda. Ögat såg på henne från en annan tid. Roat. Det hade fångat henne i sitt garn.

Hetsade henne. Observerade henne.

Benjamin började knäppa upp Novas byxor. Smekte insidan av fållen. Drog varsamt i trosornas kant. Han sökte sig upp mot hennes bröst och nöp försiktigt i vårtan. Lusten gick som en elektrisk stöt genom Nova och ned mellan benen. Andhämtningen blev tyngre.

Varför står jag bara här? tänkte hon. Hela kroppen signalerade att hon skulle agera. Hon ville inget annat än att komma närmare Benjamin. Känna hans hud mot sin. Ändå stod hon still och bara tog emot hans åtrå istället för att själv ta för sig som hon brukade göra. Till slut befallde hon sina händer att knäppa upp Benjamins byxor och slita av dem.

De älskade mitt på torget. Stenläggningen var formad av de miljontals fötter som gått på den, stått på den, väntat och slutligen försvunnit ut ur historien. Längs ena sidan gapade stupet ned mot floden. Kyrkan hängde över dem med sina målningar.

Ett ensamt öga stirrade. Övervakade och gav sitt godkännande.

Släktet skulle fortleva.

23

En död ängel inlagaNY.indd 23

2011-05-19 15.37

De skyndade att ta på sig kläderna. Kylan trängde snabbt in i märg och ben trots att pulsen fortfarande slog snabbt. Sedan stod de och höll om varandra en lång stund. Det var Nova och Benjamin. Stenar och berg. Pinat gräs och vind som långsamt löpte över stup. Nova kände sig fri. Lycklig men ändå förvirrad.

En ny sida hos Benjamin hade visat sig, oberäknelig men passionerad. Hon hade sett honom där hans rötter var som djupast.

I ett plågat landskap, bland ruiner och oändlig historia. Han kittlade hennes intresse mer än någonsin.

Nova kände den kalla beröringen från en regndroppe i pannan. Benjamin såg upp mot himlen.

– Vi måste nog skynda oss till bilen innan vi blir dyngsura.

– Men vi har ju inte sett hälften ännu, protesterade Nova besviket.

Som svar började regnet ösa ned. Benjamin och Nova skyndade sig uppför mossa, skärvor och konturer av uråldriga trappor. Överallt låg stenar och raserade murar. Långt borta hördes ljudet från en bil som saktade in och stannade.

De gamla stadsmurarna närmade sig. Lejonporten låg i mitten. När Nova nästan var framme vid den såg hon åter de fyra pelarna. De ropade på henne med sin imponerande storlek och ålder. Om jag springer dit, tänkte Nova, så blir jag visserligen dyngsur men då har jag i alla fall sett en sak till här. Jag kommer ångra mig annars. Chansen att jag i närtid återvänder till denna del av världen är inte stor.

Benjamin sprang några meter framför henne. Nova svängde av utan att säga något. Han skulle ändå bara insistera på att följa med som den gentleman han var och bli genomvåt.

Hon vände sig om efter några sekunder, såg att Benjamin stannat. Hon vinkade åt honom att fortsätta till bilen.

– Jag kommer strax, skrek hon.

När hon nådde platsen såg Nova att pelarna stod i ett stort fyrkantigt hål som var avgränsat med murar. De hade uppenbarligen varit en del av en ännu större byggnad. Nova saktade ned 24

En död ängel inlagaNY.indd 24

2011-05-19 15.37

framför en vit skylt med inskriptionen ”The Fire Temple”.

Regnet sökte sig ned i hårbotten och det kalla vattnet fortsatte längs hennes rygg. Hon huttrade till. Sedan sökte hon över ruinen med blicken. Tog in den hungrigt. Stengolvet mellan pelarna var intakt. Nova klättrade ned i den utgrävda gropen som ruinen stod i för att se närmare på golvet. Det hade ett mönster.

Något hon kände igen. En gammal barnramsa hon lärt sig av sin mor dök upp i hennes huvud.

Bakom sig hörde hon snabba steg. Nova suckade mest av princip. Visserligen var Benjamin överbeskyddande men hon tog det som en kärleksförklaring.

Smärtan i bakhuvudet kom oväntat.

Novas käkar slogs hårt ihop.

Marken rusade emot henne. Hon föll handlöst utan att ta emot sig. Ett högt ljud likt en vibrerande stålfjäder trängde ut allt annat ur hennes medvetande. Sedan tystnade även det.

Tid och rum upphörde.

Tanken fanns ej mer.

Händerna krampade om ratten.

Tummen var vit av trycket. En röd rand syntes under nageln.

Den äcklade mig.

Blod.

Hennes blod torkade in. Etsade sig fast på min kropp. Jag vred på handen för att slippa se. Bilen girade och rullade med två hjul i gruset. Vita stammar sträckte sig upp mot himlen med magra spretiga grenar. Bakom dem skvallrade en kulle om landskapets grymma historia. Ränder i röda nyanser svepte igenom dess mylla. De vassa bergen i bakgrunden gav naturen en känsla av overklighet. Vita spetsar. Svarta stenar. Röda kullar. En krympande flod löpte genom högplatån. Stränderna var steniga och kala.

En skylt närmade sig i hög hastighet. Igdir, läste jag. Foten tryckte reflexmässigt ned bromsen. Bilen saktade tvärt in och stannade. Jag 25

En död ängel inlagaNY.indd 25

2011-05-19 15.37

höll fortfarande ratten i ett hårt grepp. Bilderna passerade i mitt huvud; Novas kropp föll tungt ned i bakluckan; en blodig hand hängde därur.

En droppe slog mot asfalten.

Blodet under mina naglar.

Jag slet upp bildörren, snubblade ned bland flodens stenar och föll på knä. Kylan i vattnet från glaciärerna högg och bet. Jag skrubbade med grus och jord. Rev med stickor under naglarna. Tvagade bort min skuld.

Målet helgade medlen.

Men smärtan var densamma.

Ett intensivt ljus trängde sig in genom Novas ögonlock.

Det tvingade henne obarmhärtigt upp till medvetande.

Smärtan i bakhuvudet dunkade plågsamt. Hon kämpade emot och ville glida tillbaka in i mjukt mörker. Ljuset pulserade och irriterade. Röster hördes ovanför hennes huvud. Ett ilsket pip skar om och om igen in i hennes trumhinnor. Det stack i händerna som om blodet förvandlats till kolsyra och kärlen dragit ihop sig i kramp. Nova försökte lyfta ena handen för att massera den andra. Men de var fjättrade vid underlaget och flyttade sig inte en millimeter. Hon försökte röra benen men inte ens de lydde henne. Hela kroppen var fastnaglad.

Nova öppnade ögonen i panik.

Ljuset bländade henne helt. Färgfläckar i blått, rött och grönt jagade över hennes hornhinnor. Hon svepte desperat blicken fram och tillbaka utan att se. Nova kunde inte greppa sin omgivning. Skriket som trängde upp ur hennes hals lät bara som ett torrt gurglande. Något hindrade och tog emot. Ingen hörde.

Sorlet av röster fortsatte oförändrat över hennes huvud. Ångesten spred sig i kroppen och lamslog. Känslan av panik blandades med total uppgivenhet.

I ljuset började konturer av människor träda fram ovanför 26

En död ängel inlagaNY.indd 26

2011-05-19 15.37

Novas huvud. De stod i ring runt henne. Pratade och arbetade.

Kanterna var suddiga och otydliga. En profil liknade någon hon kände. Var det Arvid? Novas blick hoppade nedåt. Då såg hon det döda grässtrået som stack ut över gropens mörka jordkanter.

En mask flydde skrämt in i sitt avgrävda hål.

Doften av iskall mylla trängde in i näsborrarna. Några gruskorn ramlade ned i den halvöppna graven och landade på Novas ansikte. Hon försökte röra ena benet. Jorden ovanpå Novas kropp låg platt och tyst kvar på samma ställe. Fingrarna var även de fängslade och inga av hennes ansträngningar syntes på ytan.

En mörk gestalt böjde sig över henne, höll hennes huvud i ett stenhårt grepp och rotade runt i munnen. Sedan stoppade den med beniga händer munnen full av jord. Nova försökte skaka på huvudet och protestera men resultatet var bara att ytterligare en gestalt böjde sig ned och höll henne hårdare än den första.

Handfull efter handfull av jord pressades in mellan hennes läppar och vidare ned i halsen. Varje andetag stoppades innan det hann börja. Det sved skoningslöst i lungsäckarna. Bröstkorgen hävde sig upp och drog in mer jord i lungorna. Den ömtåliga vävnaden slets sönder. Magens innehåll tryckte på underifrån.

Kropp och medvetande stängde ned.

Novas ögon slutade se.

Mörkret slöt sig åter.

27

En död ängel inlagaNY.indd 27

2011-05-19 15.37