9789152633298

Cristina Grenholm

Teologi kan vara lustfyllt, utforskande och djärvt. Gud tål teologiska experiment. Men teologi måste också vara allvar i djupaste mening.

Det ska vara på riktigt – för det handlar om sådant som berör oss på djupet.

Vi är många som ber, som talar med Gud. Men det är viktigt att vi som gör det också talar om Gud med varandra.

levande teologi

Teologi är tal om Gud

Cristina Grenholm

levande teologi

Teologi är färskvara Teologi ska användas här och nu. Den här boken vänder sig till alla som sänder Gud en tanke – ofta eller ibland, i ensamhet eller tillsammans med andra. För tillsammans kan vi skapa levande teologi.

Författaren Cristina Grenholm är direktor i Svenska kyrkan. Ända sedan sin studietid har hon önskat att fler skulle vara med och bidra till det teologiska samtalet. »Vi har mycket att berätta och mycket att lära av varandra. Jag har skrivit den här boken för att bidra till att det samtalet blir mer livaktigt. Välkommen med!«

Verbum

Levande teologi

[1]

levande teologi Cristina Grenholm

Verbum [3]

Första utgåvan, andra tryckningen © 2010 Cristina Grenholm och Verbum Förlag AB Foto: Kristina Strand Larsson/Lunds stift Omslag och grafisk form: Omforma/Magnus Åkerlund Tryck: Hylte Tryck AB, Hyltebruk 2011 ISBN: 978-91-526-3329-8 Verbum Förlag AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

[4]

Innehåll

förord 9 1 | vi behöver levande teologi 11 Levande teologi skapar något nytt för oss 12 Levande teologi och eviga frågor 14 Inte främmande för något 16 Religionens kraft 18 Alla är inbjudna 20

2 | levande människor behöver levande teologi 23 Teologi i teori och praktik 25 Nyfikenhet och förändring 26 Växlingen mellan känt och okänt 29 Tron är inte ett färdigt paket 31 Ett centrum, många tolkningar 32 Frågor ger bekännelsen fäste 34 Oenighet och försoning mellan traditioner 37 Uppriktig tro står ut med skillnader 40

[5]

3 | teologi är färskvara 43 Teologin som en del av livet 44 Öppningens evangelium 47 Ständigt sökande efter nåden 49 Rubbad tro leder till livet 51 Det godas problem 54 Levande frågor och anade svar 56 Kärleken, livet och Bibeln 58 Traditionens förkortningar 60 Den skriftkritiska modellen som redskap 63 En modell för att söka evangeliet 67

4 | svenska kyrkans tro 72 Gud utan mellanhänder 73 Evangelium är centrum 75 För världens skull 77 Andra kyrkors tro 79 Levande arv 81 Arvsynden i vår tid 82 Trons båda källor 85

[6]

5 | teologi i praktiken 89 Oenighet om Guds kallelse 91 Öppnandet av ämbetet 94 Öppnandet av äktenskapet 97 En levande gemenskap 99 Att leva med levande teologi 100

6 | att ta ansvar för teologin 104 Teologi är allas egendom 106 Lyssnandets konst 107 Samtal ska göra skillnad 110 Vishet och mod 111 Mindre form och mer evangelium 113 Evangeliet måste nå fram 115 En röst för allas väl 117 Värna leendet 119 Till himlen 122

tack 124 kommenterad litteraturlista 126

[7]

förord

Teologi är tal om Gud. Teologi kan vara lustfyllt, utforskande och djärvt. Gud tål teologiska experiment. Men teologi måste också vara allvar i djupaste mening. Den ska vara på riktigt och tala så sannfärdigt som möjligt om salighet och förtvivlan, död och uppståndelse.

Vi är många som ber, som talar med Gud. Den här boken vänder sig till alla er som sänder Gud en tanke ofta eller ibland, i ensamhet eller tillsammans med andra. Det är viktigt att vi som talar med Gud också talar om Gud med varandra. Jag har skrivit den här boken för att bidra till att det samtalet blir mer livaktigt. Ända sedan jag började läsa teologi på sjuttiotalet har jag önskat att fler skulle bidra till det teologiska samtalet. Vi har mycket att berätta och mycket att lära av varandra. Nu är jag direktor i Svenska kyrkan och leder Sekretariatet för teologi och ekumenik på Kyrkokansliet i Uppsala. Sekretariatets uppdrag är att ta ett ansvar för att Svenska kyrkan har en levande teologi i teori och praktik. Det gör vi genom att hålla de teologiska frågorna levande på kyrkans nationella nivå. Vi vill också stödja stiften i deras teologiska reflektion och därmed berörs ju också församlingarna där det konkreta kristna livet levs. Vi tror dessutom att detta är något som hela samhället behöver, så jag inbjuder alla att låta teologin leva. Välkommen med!

[9]

1

vi behöver levande teologi

Livet är en resa. Det är en klyscha, men den är sann. Livet innebär ständig förändring. Det är inte möjligt att stå still. I vardagen rör vi oss i upptrampade spår. Det kan ge oss intrycket av att vi egentligen inte rör oss. Rörelsen har mer blivit en rytm än en resa. Det kan vara tryggt, men ibland blir det bara tråkigt. Så inträffar något oväntat och vi står inför en förändring, kanske till och med ett uppbrott.

Uppbrott hör till livet. De är av olika slag; planerade eller plötsliga, frivilliga eller påtvingade. Vägen är ny och målet ovisst. Vardagens rytm är bruten och en ny resa börjar.

Den kristna tron talar mycket om att vi är resenärer, att vi är ett folk på vandring. I en psalm (Sv. Ps. 298) sjunger vi »Gud, ditt folk är vandringsfolket«. Jesus säger att han inte har någon plats där han kan vila sitt huvud (Matteus 8:20, Lukas 9:58). Han säger också att han själv är vägen, sanningen och livet (Johannes 14:6).

Livet levs på vägen och där går Gud själv. Det gäller också när vi vandrar nya vägar, ensamma eller tillsammans med andra.

Inför vandringen på en ny väg kan vi känna bävan och göra Psaltarens bön till vår egen: »Må din goda ande leda mig på jämn mark« (Ps. 143:10). Nya resor kan vara trygga, men de kan också [ 11 ]

ställa oss inför utmaningar då det krävs att vi blir djärva och inte ängsligt ser oss om. »Gud för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag« (Sv. Ps. 285:3).

Ofta föreställer vi oss kristen tro som något vi har i ryggen. Den är något stabilt att luta sig mot, som en gammal insutten fåtölj. Men en fåtölj kan man inte ta med sig på sin resa. Den står där den står och när man är någon annanstans kan man längta till den. Kristen tro är något vi får bära med oss och bäras av. Den är flyttbar och tar ny gestalt. Den får oss att upptäcka livets djupdimension också i det okända. Ibland blir den något vi känner igen mitt i allt nytt, ibland får tron oss att upptäcka nya saker. När vi upprepar välkända formuleringar i nya situationer låter vi tron leva. När vi låter tron följa oss genom livets förändringar skapar vi levande teologi.

Levande teologi skapar något nytt för oss När vi formulerar det vi tror blir det teologi eller, helt enkelt, tal om Gud. Då ingår vi i ett sammanhang. Vi har inte skapat tron själva, vi har tagit emot den från andra. Därmed har vi också fått teologi.

Men så fort vi tar emot det vi ärvt skapar vi nytt och då behöver vi hjälpas åt. Detta sker hela tiden i trons vardag.

Levande teologi är samtidigt något vi har och något vi söker. Teologins grund är det vi gör när vi lever vår tro. Egentligen föredrar jag att uttrycka det just så, att leva sin tro. »Att leva med tron« kan få tron att framstå som ett tillägg till livet. »Att leva i tron« kan få den att framstå som ett annat liv, åtskilt från det liv som alla lever.

Tron handlar om det liv alla lever och gör en tolkning av det som kan delas både med andra troende och med dem av annan eller ingen tro. Det är olika i hur hög grad vi uppfattar våra liv som [ 12 ]

trons liv. För en del präglar tron varje dag, för andra levs tron vid en julnattsmässa eller ett dop.

Teologi är ett grekiskt lånord som består av två delar: teo-logi.

Teos betyder Gud och logos betyder ord. Logos har i sin tur en rad betydelser. Det finns en nära koppling mellan ord och förnuft.

Gud har beskrivits som det högsta förnuftet. Logos har också fått beteckna välordnade ord, det logiska, ja, så välordnade ord att vi kan tala om en sammanhållen lära. Ofta säger man att teologi orda­grant betyder läran om Gud och gärna framställs detta som det område där det mest avancerade förnuftet kommer till användning.

Det gör att också många inom kyrkan uppfattar teologi som något oerhört komplicerat.

Jag väljer att i stället säga att teologi betyder »ord om Gud«, eller mer vardagligt »tal om Gud«, eller ännu mer vardagligt »Gudsprat«.

Jag mötte detta först hos teologen Rosemary Radford Ruether och jag tyckte att det var så befriande. Jag tror att det är en sådan befrielse vi behöver när så många säger att de skulle önska att de fick prata mer om teologi, men inte själva vågar börja.

Ett annat skäl till att avdramatisera teologin finner jag i vår luther­ska tradition. Det viktigaste för Martin Luther var att ordet var »i svang«, att det helt enkelt pratades om Gud, att människor sa till varandra i konkreta vardagssituationer att de var förlåtna och älskade. Så låt oss tala mer om Gud och skapa levande teologi!

Teologi är både något vi gör och reflektionen över det vi gjort.

Tal om Gud äger rum på två olika nivåer. Teologin har en praktisk och en mer abstrakt sida. När vi reflekterar över vårt tal om Gud studerar vi de byggstenar som vi använder i praktiken. Det är som skillnaden mellan att läsa recept och att äta en måltid.

I den här boken låter jag båda sidorna finnas med, eftersom de är beroende av varandra. Om jag ska hålla en föreläsning om [ 13 ]

gudsbilder börjar jag med byggstenarna för att få struktur på det jag ska säga, men när jag väl talar om Gud händer det att jag upptäcker andra byggstenar som jag inte var medveten om, eller att jag finner helt nya.

Talet om Gud ska vara nytt. Det kan verka konstigt, eftersom teologin har en så lång historia. Men det är skillnad på det faktum att inget – eller i varje fall väldigt lite – är nytt under solen och att det är nytt för oss. Vi tror på en Gud som går med oss och före oss på livets resa och som vill få oss att upptäcka nya saker och nya vägar i förhållande till det vi annars skulle ha sett eller tänkt. Det är när vi möter utmaningar i stort och smått som talet om Gud behövs.

Ibland betyder det att något sägs som vi inte hört förut, men ofta betyder det att vi hör något välbekant på ett nytt sätt. Jag satt i en kyrka full av barnfamiljer på julaftonens eftermiddag och prästen kom in och sa »Nu är det jul igen«. Plötsligt svindlade min tanke, alla mina jular – både dem jag mindes och dem jag visste att jag glömt – blev närvarande. Alla jular som firats långt innan jag blev född fanns där tillsammans med alla dem som skulle komma…

Hela livet rymdes i krubban som byggts upp i naturlig storlek. Men det visste jag väl innan? Jo, men inte på det sättet!

Levande teologi och eviga frågor Teologi skapas påtagligt när det oväntade sker och de gemensamma svaren saknas eller inte längre ger någon vägledning. Det är inte det, att vi inte vet vad kristen tro innehåller. Men vad betyder det nu? Vilket ord ska vi välja? Vid tsunamikatastrofen annandag jul 2004 drabbades bland andra många semestrande svenskar. Vårt eget julfirande blev en del av det fruktansvärda som hänt och den [ 14 ]

Psaltarpsalm som hör till annandagens texter (46:2–8) fick plötsligt ny betydelse.

Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror. Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad…

För dem som läste psalmen kunde inte den orubbliga tron på Gud som aldrig sviker stå okommenterad. Det var den rubbade tilltrons jul. En text som ena dagen kunde läsas som en text om den fasta grund som Gud lagt för våra liv blev efter tsunamins dödande våg kanske ett rop på hjälp, kanske en provocerande text som tryckte de sörjande längre ut på tvivlets brant.

Det stora med att ständigt kunna återvända till trons texter är inte att de hela tiden säger oss samma sak, utan att deras mening skiftar. Jag har hört en kvinna som förlorat sin man och flera barn annandag jul 2004 tala om glädjen och uttrycka tillit till livet. För den som återvänder från förtvivlans brant kan en text som upplevdes göra ont värre vid ett annat tillfälle återigen ge tröst. Men den trösten är av ett annat slag än den ursprungliga tron på att Gud lagt en grund som inte kan rubbas.

När vi skapar levande teologi rör vi oss bland de eviga frågorna.

Ibland finner vi svar, ibland ställer vi frågan på ett nytt sätt. Gud finns också på andra sidan katastrofen. Eller: Vad betyder gudomliga löften när allt slås i spillror? De eviga frågorna är eviga, inte eftersom det inte finns svar, utan för att de måste ställas och besvaras hela tiden.

Att leva är att vara i ständig rörelse, också när vi inte tänker på [ 15 ]

det. Allt vi kan råka ut för och allt vi kan oroa oss över innefattas faktiskt av den kristna tron. Det finns alltid en grund för att hoppas. Gud är att räkna med, inte bara när det ser ljust ut. Det mest destruktiva som kan drabba en människa är missmod inför livets ofrånkomliga gång. Hennes största gåva är livsmodet.

Paulus skriver på ett överraskande sätt om vad som är grunden för hoppet (Romarbrevet 5:1–5). Han skapar en kedja av lidande, uthållighet, fasthet och hopp. Detta har fascinerat mig under lång tid.

Lidandet är trots allt en ofrånkomlig del av livet. Jag tänker mig att erfarenheten av lidande framför allt är en anledning till missmod och hopplöshet. Därför har Paulus ord utmanat mig. Att lidande leder till uthållighet stämmer ju oftast. Det är sällan man ser att någon ger upp så snart besvärligheter möter. Jag kan också dra mig till minnes många berättelser jag hört av dem som varit med om mycket svårt och som är så påfallande lugna och trygga. Där har uthålligheten givit en fastare grund att stå på än vad den har som haft mindre att kämpa med. Och det är i dessa människors ansikten som jag så många gånger förvånats över ömheten och leendet i blicken. Den som tagit emot lidandet som en del av livet, haft uthållighet att genomleva det och kanske kunnat förändra och reparera det som var trasigt, verkar bäras av ett hopp som inte går att släcka.

Levande teologi behövs, eftersom livet för med sig svårigheter som ska genomlevas utan att vi blir uppgivna eller bittra. Levande teologi behövs för att glädjen ska bli beständig.

Inte främmande för något Kristen tro har spelat en mycket stor roll för utvecklingen av sådant som vi värdesätter. Jag var gymnasist och kammarkören hade övat in Händels Messias. Det var stort att få arbeta med sin stämma i [ 16 ]

ett körverk som sakta växte fram. Sammanhangen blev tydligare för varje repetition. Ändå blev jag helt överrumplad vid själva uppförandet, när församlingen reste sig under Halleluja-kören. Jag blev så rörd att jag inte lyckades framföra min inövade stämma och jag förstod att det sammanhang jag nu ingick i också var en del av ett större kulturellt arv än jag kunnat föreställa mig. Tillräckligt många i det sekulariserade Sörmland kände till att församlingen brukade resa sig och de andra följde bara med. Konsertbesökarna blev delaktiga i själva framförandet. Sändning och mottagande pågick samtidigt. Det var mäktigt.

Vad är ett »kulturellt arv« egentligen? Kultur har med växande och liv att göra. Det handlar också om samhörighet. Det är en särskild känsla att gå in i kyrkor. De är särskilda platser som knyts nära våra liv. Vi är många som burits till dopet som små, konfirmerats, kanske gift oss där och vet att en gång ska vi begravas i ett kyrkorum. Och vi har varit med när våra närmaste firat högtid och delat sorg. Kyrkorummet innesluter oss i livets gång, där generationerna vandrar efter varandra och man kan se deras spår. Varje tid lämnar sina spår. Kyrkorna är inga museer, eller kanske precis som vår tids museer på det sättet att de används och förnyas. I många av de gamla kyrkorna finns det numera två altaren; ett gammalt stenaltare längst fram, kanske med altarringen kvar, och ett mindre, nära första bänk­ en, där gudstjänsten firas tillsammans på ett tydligare sätt. Altaret har blivit ett altarbord, där vi dukar till nattvard, en samlingspunkt för alla som kommer till kyrkan. Nya kyrkor talar liksom ett helt annat språk än de gamla, de små ett annat än de stora.

Kyrkorna har stor betydelse för det kulturella livet. De är platser där vi kan möta de gamla mästarna, men också kan få vara med om när nya uttryck tar gestalt. De musikaliska uttrycken spänner över alla genrer och stilar. Oftare är det stillsamt än våldsamt, men [ 17 ]

i princip är kyrkorummet inte främmande för något mänskligt. Och i kyrkan kan många uppleva att det finns beröring med tillvarons grund och de himmelska rymderna.

Ofta mäts samhällsutveckling i ekonomiska termer, men andra dimensioner är minst lika viktiga. Rum för kultur som mänskliga växtplatser med både djup och rymd är nödvändiga för ett samhälle. Där påminns vi om vad som är värdefullt och vi får perspektiv på det som händer oss som individer och gemenskap. Kultur är inte bara underhållning, utan når djupare. Kultur både roar och oroar, den ger kraft till förändring och för oss till det som är av vikt och värde.

Religionens kraft Den kristna tron har också drivit på samhällsutvecklingen på andra sätt. Det gäller inte minst kvinnornas engagemang för medborgerliga rättigheter. Kyrkan drev på så att folkskolan fick en gemensam läroplan för båda könen. Många kvinnor hämtade motivationen för kvinnokampen från sin kristna tro. Övertygelsen att också de var Guds avbilder och att de hade en uppgift även utanför hemmet gjorde dem modiga. Luthers lilla katekes användes särskilt flitigt i flickskolorna. Den version som var den vanligaste innehöll den så kallade hustavlan, där kvinnor och barn uppmanas att underordna sig männen. Tongivande kvinnor följde en annan luthersk princip och började läsa Bibeln mer frimodigt och ifrågasatte katekesundervisningen. Den kristna tron hade betydelse för utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle.

Respekt för det liv Gud har skapat och upprätthåller har givit uthållighet i motstånd mot våld som inte någonsin verkar ta slut.

Jag tänker på den kristna teologen Mitri Raheb från Betlehem som [ 18 ]

jag hörde föreläsa om hur det är att leva idag i den stad där Jesus föddes. Han har en ovanlig syn på det som ofta kallas det heliga landet. Det är viktigt för honom att det är just i detta område som vår tro har sin geografiska fästpunkt. Lika viktigt är det att det aldrig har varit ett fridfullt område. I stället har det varit platsen för många makters kamp. Och det är just detta land med de ständiga konflikterna som Gud vidrört, säger Mitri Raheb. Det är just där som Gud uppenbarat det ofattbara för människorna: att hela världen är hans rike, att allt liv kan förvandlas till det bättre genom evangelium. Han fortsätter: Det är en annan sorts rike som Gud presenterar här, ett rike som är gränsöverskridande, ett rike där hans folk är ambassadörer, ett rike som förkunnar en ny verklighet här och nu.

Om ni bodde i det här landet och gick igenom det som vi går igenom och upplevde vad vi måste stå ut med, så kan jag bara säga att då skulle ni se att Gud är en av er, och det är omöjligt att göra något annat än att älska denne Gud! Religion kan också vara en tillbakahållande kraft i samhällsutvecklingen. De som inte vill ha demokrati åberopar sina religiösa ledare.

De som inte vill vara med om att kvinnor ska ges utbildning och ansvar tar till religionen. Religionen visar sig ibland som en destruktiv kraft som driver människor till våldsdåd och attacker. Bilden kan nyanseras på olika sätt, men kvar står att det finns många exempel på att religion har negativa sidor.

Religiös tro är inte automatiskt en positiv kraft som leder till att fred och rättvisa skapas. Kristen tro leder inte av sig själv till kärleksfulla relationer och en förlåtande atmosfär. Hela tiden måste svårbedömda situationer analyseras i det politiska livet. Troende [ 19 ]

människor måste välja sida och de hamnar inte alltid på samma.

Men det är väsentligt att religiösa övertygelser inte får leva sitt eget liv vid sidan av den offentliga debatten. De måste vara en del av det pågående gemensamma samtalet.

Alla är inbjudna Teologi är tal om Gud, där vi hjälps åt att se hur byggstenarna är eller skulle kunna vara sammanfogade i de teologiska byggnadsverken. Teologin behövs när svaren inte är givna. När vi tänker igenom något teologiskt, försöker vi belysa frågan från flera håll. Det är med teologins hjälp som vi kan ta avstånd från religiöst motiverat våld. Sådant våld kan avvisas och kritiseras också med argument som inte är hämtade från religionen, men detta är inte tillräckligt.

Frågan om Gud vill hämnd måste också diskuteras mellan religiösa företrädare. Frågan om hur makt ska användas behöver också belysas teologiskt.

I Sverige spelade de teologiska argumenten en viktig roll i den process som ledde fram till kvinnans rösträtt. Så var det också i många andra länder. De som var motståndare hänvisade till bibelställen som det om att kvinnan ska tiga i församlingen. De som var för kvinnans rösträtt hänvisade till att alla människor är skapade till Guds avbild och till att det i dopet inte görs någon skillnad mellan män och kvinnor – och inte heller mellan slavar och fria, landsmän och främlingar.

Religionens kraft behöver kloka användare. Den religiösa konsten är inte bara till för att tillfredsställa vårt behov av skönhet, den ska också utmana oss, så att vi tvingas reflektera. Elisabeth Ohlson Wallins bilder i utställningen Ecce Homo ställde oss inte bara inför frågan om hur vi ser på homosexuella, bisexuella och [ 20 ]

transsexuella personer. Den ställde också frågan om vilken Jesus vi tror på. På Bibelns tid väckte Jesus anstöt genom att han umgicks bortom anständighetens gräns. Var går de gränserna idag?

En levande teologi tar ställning i sin samtids frågor, både dem som ställs i samhället i stort och dem som mer kommer inifrån den kristna traditionen. Men vem är det som skapar den levande teologin? Vem kan och får besvara frågorna? I Svenska kyrkan är det allas uppgift. I den lutherska traditionen är varje kristen en myndig uttolkare av tron. Luther talar om det allmänna prästadömet. I vår kyrka lägger vi stor vikt vid att gudstjänsten ska vara begriplig, att bibelordet ska kunna läsas och tolkas av alla och att varje kristen har ett uppdrag att förkunna kärleksbudskapet i just den situation hon eller han befinner sig. Det handlar både om att göra den kristna tron till sin och att tillsammans med andra leva sin tro.

Detta är en inbjudan till var och en, men den innebär också en uppmaning att lyssna – utåt på andra, inåt på sig själv och på det gudomliga tilltal som inte låter sig fångas i vare sig »utåt« eller »inåt«. Den kristna ska själv tala om Gud tillsammans med andra och kan i detta höra det gudomliga tilltalet. Det behöver finnas ett samspel mellan kyrkfolk och yrkesteologer, mellan församlingsbor och anställda, där alla bidrar med sin erfarenhet och kunskap.

Gäller detta också dem som besöker församlingshemmet eller kyrkan ganska sällan? Jag menar att det gör det. Var och en kan ha något viktigt att berätta om Gud, eftersom Gud möter alla. Vi ska också komma ihåg att de flesta av våra medlemmar har kontinuerlig, men inte så tät, kontakt med kyrkan. När det händer stora saker i livet – när ett nytt barn tas emot, när ungdomarna konfirmeras, när äktenskap ingås och när någon är död, då samlas vi i kyrkan.

Och särskilt vid dop och vigsel erbjuds föräldrar, faddrar, andra vänner och brudparet att delta med textläsningar och böner. Vi [ 21 ]

erbjuder inte detta för att så många som möjligt ska få vara med framme i kyrkan. Det handlar om respekten för vars och ens sätt att närma sig livet och Gud. Att läsa en bön vid sitt gudbarns dop är ett uttryck för att vi tycker att det är viktigt i Svenska kyrkan att alla gör den kristna tron till sin och tillsammans med andra lever sin tro.

[ 22 ]

2

levande människor behöver levande teologi

Går det att förstå sig på livet? Den som vill göra det måste helt enkelt leva. Det krävs inlevelse, att vi lever oss in i själva livet. När vi gör det, är det mycket som vi bara kan ta emot utan att ställa frågor. Ändå drivs vi till att finna ord för det vi är med om och gläds över när någon lyckas hitta precis den rätta formuleringen. Ibland är det mer angeläget att finna orden. Livet gör oss förundrade, förvirrade och förfärade. Vi söker ord för upplevelser. Vi försöker få grepp om sammanhangen. Vi blir aldrig färdiga. Det kan vara en anledning till förundran, att livet ständigt visar sig på nya sätt. Det kan också vara en källa till frustration, att livet ska vara så svårt att begripa sig på. Givetvis är sådant livet utsätter oss för ibland också orsak till djup förtvivlan. Ibland blir man prövad över sin förmåga, bekymren hopar sig och en motgång följer på en annan.

Både livets ljusa och dess mörka sidor är orsak till att levande människor behöver levande teologi. Vi kan få hjälp att se mönster, så att vi hittar vägar framåt. Vi kan få nya perspektiv eller påminnas om sådant vi glömt. Vi kan överraska oss själva. Vi kan förstå livet lite bättre om vi också reflekterar över det. Därför behöver vi teologin, men inte bara därför. Teologin kan hjälpa oss att finna [ 23 ]

ord för att vi inte kan förstå allt, men ändå kan finna ro. Teologin kan också öppna oss när vi stängt in oss i oss själva.

Jag samtalade med en man som hade varit präst på Nordirland i trettio år. Vi konstaterade att tron där blev bärare av en konflikt som skapade skarpa gränser mellan människor och bostadsområden. Men tron var också en resurs för att bryta igenom människors låsningar. Den här prästen menade att hans uppgift var att skapa situationer där människor hörde sig själva säga något som förvånade dem, något som öppnade det stängda. Det exempel han gav mig var både vardagligt och talande. Han var protestant, men brukade cykla genom ett katolskt område. Det var många av hans församlingsmedlemmar som inte tyckte om det. En av de äldre kvinnorna – jag tänker mig henne ganska butter – sa plötsligt en dag: »Tänk, om också jag kommer att cykla den där vägen en gång…« När hon sagt detta, då hade det verkligen skett något, en stängd väg hade öppnats!

Teologiskt skiljer vi i vår tradition skarpt mellan lag och evan­ gelium. Lagen talar om för oss vad som är rätt och fel, men den kan inte skapa liv på det sätt som evangeliet gör när det drabbar oss.

Evangelium har nått oss då något oväntat händer, då livet vänder på något sätt. Så blev det för kvinnan som plötsligt började längta efter att kunna cykla på motståndarens gata. Den »lag« som skapat åtskillnaden mellan katoliker och protestanter är naturligtvis ingen gudomlig lag, utan präglad av mänskliga tillkortakommanden. Sådana lagar är det ju gott om också på närmare håll och de kan vara väldigt svåra att bryta. Men vi känner också till den goda lagen som är till för att skydda livet – att vi inte ska leva i ovänskap, utan behandla varandra med aktning och respekt. Vi vet att vi bryter mot den hela tiden, men det är ändå svårt att vända om. Det kan vara som den erfarna prästen sa, att det är inte förrän vi säger något som förvånar oss själva som en öppning är möjlig och livet kan förändras. [ 24 ]

Teologi i teori och praktik Teologi är tal om Gud. Tal är alltid tal om något. Vi talar mycket i kyrkan. Vi förkunnar och undervisar. Våra handlingar talar också, både när kyrkan gör gott och när misstag begås. Är allt detta tal om Gud i betydelsen teologi? Ja, det är det, men på olika sätt.

Teologin har, som jag nämnt tidigare, en praktisk och en abstrakt eller teoretisk sida.

Kyrkans arbete bland världens fattiga är teologi i praktiken. Vi kan se att det finns en direkt koppling till det Jesus sa om att ge den hungriga att äta, den törstiga att dricka och att ta hand om den hemlösa. »Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig« (Matteusevangeliet 25:40).

Ibland ställs frågan varför kyrkan engagerar sig i världsliga frågor.

Det skedde till exempel när ärkebiskopen bjöd in till ett möte över religionsgränserna om klimatet i november 2008 (Interfaith Climate Summit). Klimatfrågorna berör våra livsvillkor och kyrkan kan tillsammans med troende i andra religioner bidra till diskussionen om vad som kan och bör göras. I sådana diskussioner har religionernas bidrag ofta en särskild karaktär, eftersom troende bärs av ett hopp om att världen ytterst vilar i goda händer. Religionerna har också ett särskilt bidrag genom att vara rörelser som spänner över hela jorden utan att styras primärt av ekonomiska intressen.

Teologins teoretiska sida kan enkelt uttryckas som ett systematiskt tal om Gud, där byggstenarna eller strukturerna i det som sägs är tydliga. I det pågående kyrkolivet ägnar vi oss åt teologins teoretiska sida när vi ger tid för eftertanke och när vi låter olika perspektiv brytas mot varandra. Det är då vi fördjupar oss i Bibeln och andra viktiga texter. Men det kan också vara helt andra typer av texter som vi studerar. Det kan vara en filosofisk text som utmanar [ 25 ]

oss i sin syn på lycka eller en medicinsk text som utmanar vår syn på döden. Då måste vi fundera över om det finns något i vår tradition eller pågående diskussion som vi kan ha hjälp av.

När vi ägnar oss åt teologins teoretiska sida analyserar och undersöker vi. Vi reflekterar över vårt tal om Gud. Detta är något annat än det som ibland uppfattas som teologiska samtal men som i själva verket inte är något annat än en uppvisning av positioner.

En protestant möter en katolik i en TV-soffa för att tala om den skillnad besökaren upplever mellan att gå in i en protestantisk och en katolsk kyrka. Skillnaderna blir tydliga, men ingen är intresserad av den bakomliggande frågan om varför det är så och vad vi har att lära av varandra. Finns det rent av något för den andra att bli nyfiken, kanske till och med avundsjuk, på? Något som inte kan göras till en del av det egna men som kan bli en källa till glädje? Lika lite som vi behöver äga den mark där blåsipporna blommar för att kunna njuta av dem, lika lite behöver vi äga de fromhetsuttryck som inte är våra, men som ändå kan ge oss värdefulla upplevelser. Dessutom kan vi få låna av dem som inte hör till samma tradition.

Nyfikenhet och förändring Teologisk reflektion innebär att man tillsammans belyser och bedömer den teologiska praktiken. Det måste också alltid ges utrymme för kritik. Det finns alltid anledning att stanna upp och fråga varför man gör eller tänker på ett visst sätt. Precis som andra vanor, kan tankevanor bli ovanor och uttryck för fromhet bli tomma eller till och med destruktiva gester. Det är viktigt att kritik är ömsesidig, att den inte bara gäller de andra, utan också en själv.

Ljuständning betraktades länge som en form av magiskt handlande som katoliker ägnade sig åt i den tradition där jag växte upp. [ 26 ]

Det ansågs frommare att inte vara beroende av yttre tecken. Nu har vi lärt av andra som ber med tända ljus och själva givit utrymme för att vem som helst ska kunna komma in och tända ljus i våra kyrkor. Att göra sådant kan alltid bli till en tom handling, men den kan också vara fylld av mening och vi har insett att vi i Svenska kyrkan behöver fler uttryck än dem som kan fångas av ord i våra gudstjänster. Teologisk reflektion måste rymma nyfikenhet och beredskap för förändring.

Gränsen mellan teologins teori och praktik är inte skarp. Det är inte så att praktiken kommer först och teorin sedan, att det först finns ett systematiskt tal om Gud som sedan omsätts i praktiken. Det är ofta tvärtom, det vill säga att det som senare blir teologi börjar i konkret handling. Växelspelet mellan teologins praktik och det genomtänkta talet om Gud illustreras nog bäst av cirkeln eller spiralen.

I en gudstjänst kan predikan vara teologi i praktiken, men den kan också vara mer teoretisk. Någon av psalmerna kan vara skriven som uttryck för en teoretisk teologisk tanke, medan en annan öppnar mot olika teoretiska tolkningar av gudsbilden. För den som lyssnar eller sjunger med fortsätter spiralen in i det egna. Gudstjänsten kan ha givit ny färg åt dagen eller kanske utmanat en invand tanke.

Allhelgonahelgens allt större betydelse kan vara ett exempel på detta. En anledning till att vi inte firar enskilda helgondagar i Svenska kyrkan, utan alla helgons dag, är Martin Luthers kritik av sin tids helgonkult. Han menade att helgonen blev ett hinder när människorna sökte Gud. Han kritiserade också den tidens tankar på möjligheten att påverka de dödas öde genom gåvor till kyrkan.

Alla helgons dag har sina rötter långt tillbaka i tiden, men fick en ny mening genom reformationen. Även dagen efter alla helgons dag, alla själars dag, tonades ner. Den dagen har kyrkorna alltid haft en mer kluven inställning till. Folktron har dröjt kvar vid olika [ 27 ]

föreställningar om de döda och kyrkan har förhållit sig ganska distanserat till att uppmärksamma alla döda.

Så inträffade det, att ljusen på kyrkogårdarna vid allhelgonahelgen blev allt fler på höstarna i Sverige. Gudstjänster då man tänder ljus för dem som avlidit under året firas, ofta med många deltagare.

Vad är det då som har hänt? Har vi fått en ny tro på att kunna påverka de dödas öde? Nej, nu handlar nog allhelgonahelgen om något annat och djupare. Helgen ger plats för sorgen och uttrycker vördnad för livet. Kanske finns också en ny och, i förhållande till det medeltida tankemönstret, delvis annorlunda förmåga att se våra jordiska liv som glimtar av det gudomliga livet. Det verkar också som om allhelgonafirandet fortsätter, trots att även halloween börjat uppmärksammas och firas på olika sätt. Efter kritiken av märkliga kyrkliga bruk kring de avlidna på medeltiden, har nya bruk uppstått som förstås har rötter i det gamla, men som också innebär något nytt.

Här praktiseras en ny teologi som handlar om det mänskliga livet och döden. Detta sker också över samfundsgränserna. De tända ljusens symbolik kan förena många. Ljusen på gravarna kan ses som en önskan om att nå bortom döden. När höstmörkret anfaller blir ljusen också en påminnelse om att ljuset återvänder. Kanske också om att detta inte bara sker i årstidernas växlingar, utan att vi också tror på en ny dag bortom dödens natt. Samtidigt kan tolkningarna hos var och en se väldigt olika ut. Det kan också kännas väldigt olika att tända ljus på samma grav från ett år till ett annat. Det hör till ritens väsen att den genom att föra oss tillbaka till något vi gjort förut, får oss att upptäcka vart livet fört oss under tiden. Den som sökt sig från mörkret till den lilla ljuslågan, kanske en annan gång tackar för det försonande mörkret.

[ 28 ]

Växlingen mellan känt och okänt Många tänker sig att kristen tro är en fast grund att stå på. Om man är kristen, så är det mycket man har klart för sig som andra inte kan vara lika säkra på. Till stor del beror det nog på hur vi brukar tala om Gud. Det är lätt hänt att dynamiken mellan det kända och det okända försvinner och att tron framstår som en säker kunskap som aldrig behöver vare sig prövas eller omprövas. Tron talar vi ofta om i påståenden som börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Frågetecknen i det offentliga talet om tron är för få.

I predikosammanhang är tal om Gud ofta svaret på en fråga som förkunnaren inte ställer, eftersom hon eller han är så angelägen om att få berätta om svaret.

När vi funderar över vad levande teologi är måste vi kritisera en sådan uppfattning om vad det innebär att tala om Gud. Det är en viktig del av den kristna bekännelsen att Gud är vårt ursprung och att tillvaron vilar i sin skapares hand. Men en annan, lika viktig del, är att Gud är den som går före oss, som kallar oss ut i det okända. Vi kan tänka på Abraham som blev kallad att dra bort från sitt land, Mose som ledde Israels folk ut ur Egypten och Josef och Maria som fick fly till Egypten med den nyfödde Jesus. Trons liv är, liksom allt liv, en blandning av känt och okänt.

Gud är alltså både den som skapat vägen och den som kommer oss till mötes på den, dessutom vandrar Gud med oss. Detta är ett sätt att uttrycka den klassiska treenighetsläran: Skaparen har givit oss livet och upprätthåller det, Frälsaren har delat våra livsvillkor och Anden är den form som Gud verkar genom i nuet, som påminner oss om att vi är himmelsmedborgare och om den yttersta framtiden. Man kan vända på ordningsföljden så att den stämmer bättre med det som är mångas erfarenhet. Vi kan tro eftersom Gud [ 29 ]

handlar med oss och låter oss ana stråk av evighet här i tiden. Gud möter oss när ett bibelord plötsligt får liv eller en gudstjänst sveper oss med sig och allt blir på allvar. Den första upptäckten är att Gud verkar, den andra att Gud har delat våra villkor och den tredje att Gud till och med givit oss livet.

När tron finner nya uttryck handlar det sällan om något helt nytt.

Det har jag redan nämnt. Vi återvänder till det gamla, men på ett nytt sätt. Ljuset på graven och ljuset framför helgonbilden är inte desamma, men de hänger samman, fast inte på samma sätt som på medeltiden. Vi tänker oss inte att helgonen ber för våra döda, men vi vet att vi kan ana att Gud handlar med oss också genom våra medmänniskor och att vi, när vi tänder ljus för våra döda, håller livet heligt. Ljuset vid graven kan ses som ljuset som tändes vid dopet. Det tänds för första gången då dopprästen talar om att den döpta fått del i uppståndelsen och att hon eller han därför inte hör till döden, utan kommer att befrias också från det mörkret.

Att teologin alltid skapas mellan det kända och det okända visar också att hur mycket teologi vi än skapar, så förblir Gud alltid ett mysterium för oss. Vi kan lära känna Gud, men vi kommer alltid att bli överraskade. Jesus var en »Guds överraskning«. Det var inte lätt för den tidens fromma att lita på att Gud plötsligt visade sig i en ny gestalt. Det var inte förrän de kunde se spåren bakåt i tiden och till sin Bibel (vårt Gamla testamente), som de vågade bekänna att Jesus var Messias, den de väntat på. Vi kan inte lära känna Gud helt och fullt. Gud är inte bara vårt ursprung och den som lagt grunden för våra liv. Gud är också den som kommer oss till mötes, ofta på ett oväntat sätt.

[ 30 ]

Tron är inte ett färdigt paket Kristen tro handlar om livet; både detta jordiska liv och det oförstörbara, eviga livet. Lika litet som livet lägger sig till rätta och blir begripligt gör den kristna tron det. Ändå är det lätt att få intrycket att kristen tro är ett färdigt paket med läror som har ett bestämt och avgränsat innehåll. Den trosbekännelse som läses i gudstjänsten uppfattas av många som en fullständig förteckning över vad alla kristna tror på. Men bekännelsen är av en annan karaktär och det kan vara till hjälp att gå till grekiskan igen.

På fackspråk kallas trosbekännelserna för symboler. Det finns tre »gammalkyrkliga symbola«, men det är bara två av dem som används i gudstjänsten. Oftast används den kortare som börjar med orden »Vi tror på Gud Fader allsmäktig«, ibland den längre »Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord«. På vilket sätt är de symboler? Vi får tränga ännu längre in i den grekiska språkvärlden. Återigen har vi att göra med ett sammansatt ord, symballo. Ballo betyder egentligen kasta och sym anger att något förs samman. Trosbekännelsen är en sammanfattning. Ordet symbol har faktiskt en motsats i ordet diabol, det är det som kastas isär, som splittrar. Gudstjänstens symbol, dess bekännelse, handlar om Gud och står i motsats till det som splittrar. Mer bör vi inte göra av det faktum att vi i »diabol« kan ana ordet för djävul. Trosbekännelsen för samman sådant som annars spretar och för oss åt olika håll.

Trosbekännelsen är en sammanfattning av längre berättelser och resonemang som sammanfogats med syftet att utgöra något som de kristna kan samlas kring. Man kan säga att den kortare bekännelsen, den apostoliska, är den bibliska historien i koncentrat. Den börjar med skapelsen och slutar med himmelen, precis som Bibeln börjar med berättelsen om hur allt kom till och slutar med Uppenbarelse[ 31 ]

bokens vision av nya himlar och en ny jord. Den längre bekännelsen, den som vi brukar kalla den nicenska, är mer filosofisk än den kanske låter med sina poetiska strofer som »sann Gud av sann Gud, född och icke skapad«. Kyrkan hade efter långa diskussioner och strider enats om att Sonen inte kunde sägas vara skapad, men däremot född. På så sätt uttrycktes en närmare relation mellan Fadern och Sonen än en del av de tidiga teologiska lärarna menade var det riktiga.

Bekännelserna uttrycker framför allt centrum i tron, även om de också sätter gränser mot läror som avvisas. Ofta behöver man specialkunskaper för att kunna sätta sig in i vilka gränserna är, men alla kan använda trosbekännelserna som sammanfattningar.

Vi läser dem tillsammans och är samtidigt medvetna om att de kan tydas och tolkas på olika sätt. Det är därför vanligt att trosbekännelsen inleds med orden »Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse«, som en inbjudan att ingå i den stora och världsvida gemenskap som samlas runt dessa gammalkyrkliga uttryck för tron.

Ett centrum, många tolkningar Det existerar inget färdigt paket av kristna läror som alla kristna förväntas tro på, men det finns ett centrum i kristen tro som kan uttryckas på många sätt. Det som lärs ut och betonas skiftar både mellan och inom kyrkor. Dopet är centralt för alla kristna, men det förstås ändå på olika sätt. Det är ett tecken på medlemskap i kyrkan världen över, men i Svenska kyrkan kan man tillhöra kyrkan i väntan på dop. Vi menar att vägen fram till dopet så att säga går på församlingens mark. I de flesta kyrkorna döper man spädbarn, men i den baptistiska traditionen anser man att den personliga tron är nödvändig för att dopet ska vara giltigt. Dopet ses då inte bara som Guds handlande med oss, utan också som människans bekän[ 32 ]

nelse. Samtidigt tar många baptistförsamlingar emot barndöpta personer som fullvärdiga medlemmar. Dopet har kommit först och bekännelsen senare, men dopet behöver inte göras om. Den uppfattningen ligger i sin tur inte så långt från Svenska kyrkans syn på konfirmationen som en bekräftelse av dopet.

Till skillnad från de två religioner som utgör våra närmaste släktingar, judendomen och islam, innehåller kristen tro bekännelsen till den treenige Guden. Är inte detta en lära som alla kristna omfattar? Jo, i en mening är det så att all kristen tro är en tro på Fadern, Sonen och den heliga Anden. Samtidigt finns det olika sätt att förstå treenigheten. För en del är det så kallade inomtrinitariska skeendet centralt. Det betyder att Gud till sitt väsen, och oberoende av oss, i sig själv är relationen mellan tre. Denna typ av treenighetslära sträcker sig tillbaka till kyrkans äldsta tid och kommer idag tydligast till uttryck i de ortodoxa kyrkorna, men den finns också i Svenska kyrkan. Den har fått förnyad aktualitet, eftersom många idag vill betona att Gud »är relation« och inte ett andeväsen som avskärmat sig från allt jordiskt. Allt liv levs tillsammans med andra, det gäller också själva gudomen.

Oftare tolkar vi treenigheten som Guds olika funktioner. Bekännelsen till Guds treenighet gör det möjligt för oss att förstå på vilka olika sätt vi kan möta Gud: som skapare, frälsare och som verksam i det pågående livet. Gud har givit oss livet, vänt mörker till ljus och finns med oss i både helg och vardag. Detta kallas en funktionalistisk syn på treenigheten. Den öppnar i sin tur för andra formuleringar än den traditionella. Gud är Fader, Son och helig Ande, men Guds olika sätt att möta oss på kan också uttryckas med andra ord. I Svenska kyrkans gudstjänster kan man till exempel få höra uttrycket »Skaparen, Frälsaren och Livgivaren« som en översättning.

Treenigheten kan alltså tolkas på olika sätt och det är möjligt [ 33 ]

att använda olika uttryck, men de är inte helt likvärdiga. När vi döper gör vi det alltid »i Faderns och Sonens och den helige Andes namn«. Ibland är trosbekännelsen en gränssättare som påminner om att kyrkan valt vissa formuleringar framför andra.

Trosbekännelserna är alltså både gränssättare och sammanfattningar, men om vi väljer mellan dessa båda dimensioner så är sammanfattningen den viktigaste. Även de gränssättande formuleringarna är ju sammanfattningar. Faderns skapelse har många aspekter (till exempel själva ursprungsskapelsen och den skapelse som vi är delaktiga i som kallas den fortgående skapelsen) och berättelserna om Sonens liv, verk och väsen är omfattande. Vi kan också konstatera att mycket räknas till Andens verksamhet: kyrkan, varje kristens utveckling, det godas kamp i tillvaron, den yttersta fullkomningen i evigheten.

När vi läser trosbekännelsen är det inte för att vi ska förvissa oss om att det golv vi står på håller. Det handlar snarare om att vi vänder blicken mot katedralens pelare som ger oss ett utrymme som är öppet mot oändligheten. Det är ett rum för oss att vistas i, men vi kommer inte att förhöras på att vi känner till alla byggstenar.

Trosbekännelserna ger oss en möjlighet att ana hur trons värld är konstruerad och de kan skapa en trygghet genom att visa oss var vi hör hemma tillsammans med alla dem som världen över delar vår bekännelse och utlägger den på sitt eget vis.

Frågor ger bekännelsen fäste Ibland uppfattas frågor som ett hot mot tron, som något som står i motsats till fromhetslivet. Jag ser det precis tvärtom, tron lever när vi ställer frågor till den. Trosbekännelserna är sammanfattningar av längre berättelser och när vi berättar blir det ofta bäst när den [ 34 ]

som ska ta emot berättelsen ställer frågor. Lärjungarna ställer en fråga och Jesus berättar en liknelse. Han ställer också själv frågor, som när han berättar om den barmhärtige samariern och avslutar med att fråga dem som lyssnar: Vem var den mannens nästa? (Lukas­ evangeliet 10:25–37).

En av de viktigaste texterna i vår tradition är Martin Luthers lilla katekes. Den är uppbyggd av frågor och svar som bland annat gäller trosbekännelsens påståenden. »Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.« Martin Luther ställer genast frågan om vad detta betyder. Svaret handlar inte om universums tillkomst, utan är överraskande vardagligt. Han tillfogar också en mening om att skapelsen är ett uttryck för Guds nåd, den kärlek som vi varken kan eller behöver förtjäna.

Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv; att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar; att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont.

Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det. Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud. Det är visst och sant.

Att fråga blir här ett sätt att förklara och fördjupa tron. Svaret skapar en direkt länk mellan tron på Gud som skapare och vårt dagliga liv – eller i alla fall det dagliga livet på Martin Luthers tid. Detta sätt att framställa tron på har väldigt många poänger. Dessvärre gick de ofta förlorade genom att katekesen skulle läras in utantill och [ 35 ]

kunna redovisas vid förhör. Därför kan vi behöva påminnas om att ursprungstanken inte hade att göra med vår förmåga att finna de rätta svaren, utan handlade om att tron, genom att vi ställde frågor till vad den betydde, fick en direkt relation till vars och ens liv.

Har även de kritiska frågorna en plats i trons liv? Det har de absolut! Om vi tror att Gud inte bara givit oss ett rikt arv, en tradition att förhålla oss till, utan att Gud även verkar med oss nu, så blir frågandet en väsentlig del av att vara en kristen människa. Om tron bara blir en upprepning av allmänt accepterade formuleringar är den död. Att leva sin tro är inte detsamma som att svara rätt. Att leva sin tro är att vara del av en tradition fylld av berättelser och påståenden som hela tiden får förnyad aktualitet. Det är fascinerande, men det kan också vara besvärligt. Orden är desamma, men deras betydelse kan ändras. Det gäller också centrala uttryck i kristen tro.

Uttrycket att »Jesus är Herre« är en stötesten för många idag.

Vi som tagit del av upplysningstidens arv av frihet, jämlikhet och broderskap, bekänner oss inte gärna till herrar. Vi kan då välja att se »Jesus är Herre« som ett uttryck för den tradition vi vill tillhöra och ändå stämma in i bekännelsen. Vi kan ibland också känna igen oss i behovet att, mot alla som vill vara våra herrar, få bekänna en enda Herre. Inte heller vårt samhälle är fritt från makthavare som bestämmer över oss. I båda fallen blir bekännelsen ett svar på en fråga och är inte längre bara en mekanisk upprepning, även om det kan låta så. Vi behöver påminnas om att bekännelsen alltid är – eller bör vara – svaret på en fråga. Kan vi inte finna frågan, så har inte bekännelsen något riktigt fäste.

Hur blir det om man inte alls kan dela en bekännelse som »Jesus är Herre«? Kan den som tycker att detta är och förblir ett uttryck för en oacceptabel patriarkal hierarki stå kvar i sin kristna tro?

Det finns många som söker andra uttryck för sin personliga tro [ 36 ]

än dem som signalerar makt över andra. De kan finna stöd i både Bibel och tradition. Jesus är vår broder och vän, han är den som delat våra mänskliga villkor, den som vi aldrig behöver förställa oss inför. Varje kristen behöver inte själv omfatta en formulering av bekännelsen som blivit till ett problem.

Oenighet och försoning mellan traditioner Kan olika tolkningar av samma bekännelse rymmas i samma kyrka? Det är en sorglig del av den kristna historien att teologiska strider tagit mycket kraft och lett till mycket lidande. Kyrkor har delats, splittring har lett till polarisering och oförsonlighet. Så blev det också när vår lutherska tradition tog form. Martin Luther och de andra reformatorerna ville förnya sin kyrka, men det ledde till att nya samfund bildades.

Samtidigt tog reformatorerna avstånd från andra rörelser. I en annan av våra centrala bekännelseskrifter, Den augsburgska bekännelsen, finns skarpa fördömanden av »vederdöparna«. Det var en rörelse som ansåg att det var problematiskt att döpa barn som inte var medvetna om vad som skedde med dem. De hävdade att dopet måste föregås av en kristen bekännelse. Även om detta har varit en minoritetsståndpunkt genom kyrkans historia, så har den funnits där. När vi döper barn läser vi berättelsen om hur Jesus välsignar barnen, inte om att han döper dem, eftersom Jesus inte döpte över huvud taget. Dopbefallningen ger Jesus efter sin uppståndelse och den gäller »alla folk«, barnen nämns inte speciellt. Nya testamentet är skrivet i en missionssituation och de flesta som döps i Bibelns berättelser är vuxna.

Sommaren 2010 avslutades en försoningsprocess mellan företrädare för de lutherska kyrkorna i världen och »vederdöparnas« arv[ 37 ]

tagare idag, de som kallar sig mennoniter eller anabaptister. Vi kan inte göra det gjorda ogjort, men vi kan med öppna ögon se att fördömande knappast kan anses höra till god kristen praxis och att vi kan hantera dessa olikheter i bekännelsen på ett annat sätt.

Vägen dit har inte varit enkel, eftersom fördömandena också ledde till förföljelse. Möjligheten till en ny start finns ändå när båda parter kan mötas i respekt för varandra. I en gemensam gudstjänst fick vi lutheraner be Gud om förlåtelse för att vi låtit vår önskan om att själva tro rätt göra oss blinda för Guds förmåga att verka på andra sätt än de vi själva valt.

Försoningen med mennoniterna är ett exempel på hur olikheter hanteras inom ramen för den ekumeniska rörelsen, där kyrkorna i närmare hundra år har samverkat. Den bön som Jesus själv ber om att de kristna ska vara ett för att världen ska tro är vägledande (Johannesevangeliet 17:21). Den kan tolkas på olika sätt. När det gäller mennoniterna kvarstår skillnaderna till stora delar, så det handlar inte om att kyrkotraditionerna närmat sig varandra så att de blivit mer lika. Det är den ömsesidiga respekten för att tron kan tolkas olika som växt tillsammans med insikten om att övergrepp i Guds namn också har skett i vår tradition. Reformatorernas fokus var förnyelse inom den befintliga kyrkan, och för att understryka sin trohet pekade de ut andra som verkligen, enligt deras uppfattning, hade gått för långt. Det är mänskligt, men inte kristligt och det är nödvändigt att ta avstånd från denna mörka historia, utan att glömma den. För glömmer vi är risken större att samma typ av misstag begås igen. Kyrkorna behöver inte vara lika för att möten ska kunna äga rum.

De lutherska kyrkorna har också fört en dialog med den kyrka vi kom att lämna, den romersk-katolska. Resultatet är av en annan karaktär än i dialogen med mennoniterna och vanligare i sitt [ 38 ]

grundmönster. Tillsammans har lutheraner och katoliker sett på orsaken till brytningen, rättfärdiggörelseläran. Förenklat kan man säga att reformatorerna renodlade tanken att bara Gud kan rädda människan, hon kan inte rädda sig själv. Människan kan inte försvara sig inför Gud, Gud måste ta henne i försvar. Det är Gud ensam som rättfärdiggör och människan kan bara acceptera att Gud gör så i tro.

Tror katolikerna verkligen annorlunda? Den gemensamma förståelsen blev att det är fråga om tolkningsskillnader som i reformationstidens konflikt kom att framstå som mer betydande än de är. Katolsk tradition ger människans strävan att närma sig Gud en större betydelse både i läran och i det kristna vardagslivet, men lutheranerna menar ju också att människan kan närma sig Gud, bara hennes aktivitet inte görs till grund för att göra anspråk på Guds nåd. Slutsatsen i det gemensamma dokumentet -att i allt bekänna Kristus: Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran blev att företrädarna för båda traditionerna menade att skillnaderna finns där, men att de i sig inte längre behöver vara kyrkoskiljande. Ändå kan historien inte göras ogjord, så vi är olika kyrkor, men vi har en mer försonad syn på varandra.

Samtalet har fortsatt mellan Svenska kyrkan, Finska kyrkan och de två romersk-katolska stiften i Sverige och Finland. Ytterligare en gemensam text har tagits fram: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv.

Där skriver man att vi borde kunna se på varandra som systerkyrkor. Det är inte givet vad detta innebär, men det är ytterligare ett steg mot ett ömsesidigt erkännande, trots att olikheterna består. Det är ett sätt att visa att kyrkorna står ut med olikheterna mellan sig.

[ 39 ]

Uppriktig tro står ut med skillnader Hur är det med de olikheter som finns inom kyrkor och samfund, med dem som finns inom Svenska kyrkan? Vår kyrka härbärgerar ju en mängd olika traditioner och lever med olika uppfattningar sida vid sida. Hur hanterar vi skillnader som inte kan ses som variationer på samma tema, utan rymmer en konflikt, öppen eller mer dold?

När jag ledde morgonmässan den dag kyrkomötet skulle fatta beslut om att öppna äktenskapet även för par av samma kön i oktober 2009, skulle texten väljas bland dem som läses på Nittonde söndagen efter trefaldighet med temat Trons kraft. Dagen innan hade ett hundratal inlägg gjorts i debatten för och emot att begära fortsatt vigselrätt, för och emot att fatta beslut just där och då samt för och emot att kyrkan skulle viga samkönade par. Kyrkan måste välja väg. Trons kraft tycktes skapa en oöverbryggbar klyfta mellan ledamöter, och biskopar intog skilda ståndpunkter. Flera talade också om risk för splittring.

I mässan lästes andra årgångens epistel ur Första Timotheosbrevet 6:11–12 med bävan. Säger den inte just att var och en ska kämpa för den rätta bekännelsen? Uppmanar den inte till ett avgörande om vad som är rätt och därmed vad som är fel bekännelse?

Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.

Detta är en text som är skriven när den unga kyrkan samlade sig och blev tydligare i sina konturer, när den konsoliderades. Vi läste den i en helt annan situation, mitt under en brottning med önskemål [ 40 ]

om förändring. Den blev en utmaning att ta på allvar. Kyrkan kan inte leva utan sin historia med växelspelet mellan förändring och konsolidering. I en förändringssituation är det därför gott att få stanna inför en text som vill skapa ordning och reda.

Liksom när texten skrevs, drar vi som kristna olika slutsatser om den rätta tillämpningen av tron. Även när kyrkan vill klargöra en gemensam ståndpunkt finns alternativen närvarande. Det är ju i relief mot dem som den rätta bekännelsen ska finnas. Liksom när den först lästes, har vi alltid anledning att lyssna noga när texten talar om trons kärna. »Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp…« I Första Timotheosbrevet understryks det gång på gång att det inte är fråga om en kamp som vi ska föra mot varandra. Författaren varnar för diskussioner och positioneringar. Det är ju så lätt att hamna i en sådan kamp, både i kyrkan och på annat håll. Det som denna text påminner om är att trons kamp gäller det eviga livet – det fulländade gudsriket. Budskapet till oss den morgonen i Uppsala domkyrka blev: Vi behöver inte frukta att vi är oeniga, så länge vi inte glömmer att trons kamp gäller det eviga livet. Så mycket måste vi höja blicken, också i stridens hetta.

I Första Timotheosbrevet kan man läsa mer om den rätta bekännelsen. Det handlar om »gott uppsåt och uppriktig tro« (1:5). Den rätta bekännelsen är den som står stadigt grundad, som har fått ta tid och givits plats. Det är inte nödvändigtvis den ständigt upprepade bekännelsen som avses, det finns också plats för förnyelse när den kan ske med gott uppsåt och uppriktighet. Det står också att Jesus gav den rätta bekännelsen inför Pontius Pilatus (6:13).

Det märkliga med den är ju att Jesus inte bekänner på det sätt som vi vanligen tänker bekännelse: »Jag tror på…« Det är Pilatus som [ 41 ]

börjar med att påstå att Jesus är judarnas kung och Jesus svarar »Du själv säger det« och sedan är han tyst (jfr Markusevangeliet 15:1–5; Matteusevangeliet 27:11–14 och Lukasevangeliet 23:1–5, där dock tystnaden inte kommenteras). Hur ska man förstå detta som en förklaring av den rätta bekännelsen? Jag tolkar det så, att den rätta bekännelsen handlar, när allt kommer omkring, om att det är en bekännelse till Jesus, till betydelsen av berättelsen om hans liv och till den han är. Exemplet med Pilatus visar också att vi kan ha svårt att formulera vår bekännelse, men att den ändå kan vara en förebild för andra.

Jag tror inte att vi får del av trons kraft genom att alla tillämpar tron på samma sätt, utan genom att vi i vår olikhet förmår ge plats åt vars och ens bekännelse till Jesus Kristus, samtidigt som vi tillsammans längtar efter och ber om det eviga livet, det fulländade gudsriket och att det tar gestalt också hos oss här och nu. Trons kamp handlar inte om att ha rätt eller fel i tillämpningen av tron, utan om det eviga livet. Det finns utrymme för mångfald i evighetsperspektiv.

Kristen tro kommer alltid att rymma variationsrika och delvis motstridiga tolkningar i många frågor, både inom och mellan kyrkor. Det finns alltid de som hävdar att de har Sanningen, men Bibelns texter stämmer bättre med en ödmjuk hållning både till den egna och till andras bekännelse. Däremot är det viktigt att all bekännelse är uppriktig och genomtänkt. Vi kan hjälpa varandra att visa den större bild som våra korta bekännelser ingår i. Vi kan nyfiket lyssna till berättelser om hur trons väg har sett ut för andra och med blicken vänd mot det eviga livet få proportion på våra strider. Ingen kyrka hålls samman av medlemmarnas likhet, utan av den gemensamma längtan att leva i relation till Jesus Kristus.

[ 42 ]