Issuu on Google+

Kapitel 11 - En tyst sammansvärjning Jag bar på blandade känslor när jag skulle träffa mamma och Olle dagen innan midsommarafton. ”Hej”, sa mamma glatt och log vackert. Hon gav mig en kram, men den kändes inte, det var för mycket luft mellan kropparna. ”Du får baksätet för dig själv, det blir väl bra?” sa hon och jag svarade artigt: ”Ja, det blir bra.” Olle sa hej och flabbade som vanligt över något mamma sagt innan. ”Du är inte klok, Minna.” Mamma var som vanligt obeveklig tjatig med sitt nya flickaktiga sätt. Efter några timmar i bilen slog jag igen serietidningen, drog upp benen och kröp ihop i sätet och frågade: ”Hur långt är det kvar?” ”Tolv mil tror jag”, svarade mamma och tillade: ”Vill du ha Coca-Cola så finns det här framme.” Jag svarade att det var bra ändå och efter en stund dåsade jag till ljudet av bilmotorn, men plötsligt, utan att jag förstod varför, befann jag mig någon helt annanstans, som i en dröm. Jag var sju år och på väg till Gräsmarö. Storasyster Anne och jag delade på baksätet. Det var kvavt, men det gjorde inte ett dugg, för pappa och mamma småpratade och Anne och jag var lyckligt förväntansfulla. Olle lät som pappa, det var nog hans röst som tagit mig tillbaka i tiden, konstaterade jag. Det högg till av saknad i hjärtat och hatet till Olle intensifierades. 72


Åh, pappa var är du? Hur mår du Anne? tänkte jag, men somnade slutligen bort från nuet. Något fick kroppen att rycka till, precis innan mamma ropade gällt: ”Vakna Marlen, vi är framme nu!” Ellen, hennes sambo Ronny och två små pojkar i kortbyxor stod vid ett grått tegelhus och en liten ankdamm. ”Välkomna”, sa Ellen och hennes kram kändes skön när hon omfamnade mig. ”Åh, så roligt att du följde med, Marlen”, sa hon och tillade: ”Vad söt du har blivit.” Hon var kusligt spinkig och klädd i en rubinröd solklänning. Hennes cendréfärgade hår föll ner till midjan och hon hade vacker ljus hud och blågråa ögon. Jag var överlycklig att återse min moster. Pojkarna och jag utbytte några blickar, sedan lekte vi kurragömma och hängde i trädgrenar. Jag plockade ängsblommor och jagade gäss, såg att även mamma verkade glad. Vi åt sill, köttbullar, Janssons frestelse och ett berg av vaniljglass. Mamma log mot mig över bordet så det klack till av lycka. Timmarna rusade iväg med skratt, solsken och sång. Strax innan tio på kvällen sa Ellen: ”Nej, nu ni pojkar är det dags att krypa till kojs, i morgon ska midsommarstången kläs.” Sedan såg hon på mig. ”Men du, Marlen, får gärna vara uppe lite längre, du som är stora damen nu.” Det var då jag gick ut, för jag kände mig lite i vägen när grabbarna sagt god natt och huset tystnade. Jag blickade ut och upptäckte att det lyste i husvagnen. Sommarkvällen stillnade sakta, några syrsor spelade, insekter knäppte. Vallmon lyste röd jämsides med smörblommor och solblekta lupiner. Stigen 73


ner till husvagnen var ljummen, len som en smekning under mina fotsulor. Jag hörde Olle skratta och Ronny prata när jag öppnade dörren. Det Ellens gubbe gjorde senare, när Olle gick ut för att kissa, skulle förändra resten av mitt liv för alltid, ödesdigert. Efteråt sprang jag skräckslagen in och mamma for upp ur köksstolen och skrek: ”Marlen, vad är det?” Men jag kunde inte svara. Gråtandes låste jag in mig i badrummet, slet av mig kläderna och duschade tills tvålen blev till smulor i mina händer. Hela tiden hörde jag mamma utanför: ”Vad är det som har hänt? Marlen, öppna dörren.” ”Ingenting”, snyftade jag. Kroppen skakade och huvudet kändes som det skulle spricka isär. Jag gnuggade in schampo mot brösten tills varmvattnet tog slut, svepte in mig i en stor handduk och låste upp dörren. ”Berätta nu, vad är det som har hänt? Har Olle gjort något?” Mamma och jag satt på en madrass på golvet i deras gästrum. Någon hade bäddat, det luktade frisk vind och svagt av syren. Jag grät i hennes knä, rädslan jag haft innan började ebba ut. ”Men har han det; har Olle gjort dig illa?” envisades hon med att fråga, och strök mig över pannan. ”Nej”, tårar och snor blandades i ansiktet. Jag stammade snyftandes fram: ”Jag vill inte vara kvar här, mamma.” ”Men varför då?” frågade hon förargat, och handen blev stilla. Det var obehagligt och kändes som om jag föll baklänges. ”Snälla mamma, trösta mig bara är du snäll.” ”Vad är det som har hänt? Tala om det nu, Marlen.” 74


”Nej, jag vill inte.” Men mamma gav sig inte, utan fortsatte luska, frustrerat och nyfiket, som om det handlade om en tävling att vinna. ”Ronny, är det han då som gjort något, Marlen? Svara mig!” Och i min tystnad gick det upp för henne att det var så. Axlarna skakade, jag fick svårt för att andas. ”Vad har han gjort”, frågade hon allvarsamt. Vad kan hända om jag säger det, tänkte jag och någonstans fanns en tvekan när jag erinrade mig om när hon ljög för Gunilla och påstod att jag hade MBD. Jag tog ett djupt andetag och talade om att Ronny tagit på mina bröst och hållit fast mig i husvagnen. Mamma blev helt paff, stirrade framför sig. ”Är det sant?” sa hon med enorma ögon. ”Ja, klart det är!”, skrek jag och ångrade att jag överhuvudtaget sagt något. Då snyftade hon till, jag tog hennes hand och strök den försiktigt. ”Snälla mamma, gråt inte, förlåt att jag skrek sådär, men det är sant.” Med bestörtning märkte jag att hennes oro aldrig gällde mig. ”Åh, Gud i himlen”, sa hon. ”Jag tycker så hemskt synd om Ellen.” Det kändes som mamma gav mig en spark i magen. Ellen? Men jag då? ville jag skrika. Jag då! ”Vad du än gör så berätta inget för din moster, hon är sjuk och kommer förmodligen snart att dö. Hör du det, Marlen? Säg ingenting, så åker vi och firar midsommar någon annanstans i morgon.” Jag kände mig chockad. Varför skulle vi skydda Ronny och låta Ellen leva i ovisshet med den skitstöveln? 75


Mamma smög bort till dörren, men innan hon gick ut vände hon sig om: ” Inte ett knyst nu.” På morgonen, i dörrglipan, såg jag mamma i nytvättat hår och linfärgad klänning när hon sa: ”Marlen vill åka hem till Kisa, så jag har ringt SJ, det går ett tåg om två timmar från Finnerödja.” Vaaa, vad menar hon? tänkte jag och började darra i hela kroppen, försiktigt kröp jag närmre dörrspringan. Ronny satt på andra sidan, skäggig, barbröstad, rörde i sin kaffekopp och sa: ”Jaja, se ungdomen idag, de vet man aldrig var man har.” ”Men varför?” avbröt Ellen. ”Jag menar, igår verkade hon så glad. Jag ska gå in och tala med henne.” ”Nej, det får du inte!” Mamma ställde sig upp, grep nästan tag i Ellens arm, men ändrade sig i sista sekunden. ”Vad sa du?” Ellen stirrade oförstående. ”Får jag inte? Nu förstår jag ingenting.” ”Jo, det är klart du får det”, mamma skrattade till nervöst. ”Jag menar, det är nog ingen idé, hon längtar till hästarna, hon är helt tokig i dem.” ”Nåja”, sa Ellen. ”Jag ska nog få henne att stanna, det är ju midsommarafton, hon kan väl åka imorgon?” Jag gnuggade mig i ögonen och satt på madrassen när Ellen steg in i rummet. ”Hej vännen”, sa hon mjukt. ”Hur är det, jag hörde att du vill åka hem? Har det hänt något? Tala om för moster nu.” Det fanns så mycket kärlek i rösten att jag inte kunde behärska mig.

76


Jag kröp ihop i fosterställning och tårarna rann nerför mina kinder. Varför ska du snart dö, tänkte jag, och leva med Ronnysvinet. Det är så jävla grymt och varför kan jag inte få tala om som det är? Varför sviker mamma mig jämt? ”Är det jag som gjort något, eller pojkarna? Marlen, svara snälla du.” Jag vände mig om. Ellens armar var späda, smalare än mina egna. ”Nej, jag kan inte säga vad det är, jag vill bara hem, förlåt.” Då log hon matt och smekte min kind. En av Ronnys söner avbröt: ”Ellen, kan du hjälpa mig med en sak?” Min moster tvekade, tittade på mig och sa: ”Vänta lite, Tobias, så kommer jag snart”, sedan ropade hon: ”Minna, kom hit och trösta Marlen.” Så fort min moster gått ut från rummet kom mamma fram vid dörren och viskade: ”Du har väl inte sagt något?” Jag skakade på huvudet och frågade nedbruten av sorg: ”Ska jag åka tåg själv till Kisa? Jag trodde vi skulle fira ihop, du sa det igår.” Mamma såg skuldmedveten ut och sa: ”Nej, det är lite ändrat. Jag pratade med Olle och han tyckte som jag, att det var bättre att du åkte hem själv, för annars kan Ellen misstänka något och dessutom vill Olle vara kvar och flugfiska i några dagar.” ”Men mamma, jag vet inte om jag vågar åka själv”, en fruktan spreds sig i min bröstkorg. ”Jag har aldrig åkt tåg så långt innan.” ”Åh, är det inte väldigt varmt här inne”, sa hon och öppnade det lilla fönstret. ”Mamma, hörde du vad jag sa?” 77


Hon vände sig om och gav mig en ursinnig blick. ”Ja, det är klart, men du klarar säkert av det, du är fjorton år och annars finns det alltid folk att fråga om hjälp.” Efter denna hemska incident i husvagnen uppkom en tyst sammansvärjning mellan mamma, Ellen, och morföräldrarna, men först skulle min älskade moster spotta mot mig på perrongen, när jag till slut berättade för henne vad som hänt föregående kväll. ”Jävla lögn, vill du förstöra mitt liv eller?” skrek hon med svarta ögon, och gick mot bilen. ”Va, nej.” Jag blev helt perplex. ”Mamma”, kved jag fram, men hon ryggade inför mig. ”Vi bryter kontakten här, Marlen, ring inte. Jag hör kanske av mig någon gång i framtiden. Hej då!” Livrädd för Ronny och Ellens vansinne flydde jag förtvivlat upp på tåget. Förblindad av tårar och hes strupe sa jag till den bekymrade konduktören: ”Min mamma har dött.” Han stelnade till och frågade: ”Men stackare, kan jag göra något för dig?” Jag tittade skamset ner. ”Nej, lämna mig ifred.” Hur kunde jag ljuga till en främling, så hemskt, men vad skulle jag säga? Aldrig sanningen i alla fall, det var helt omöjligt. Skammen var fruktansvärd och någonstans kände jag skuld. Varför hade jag haft på mig den där jävla pingvin-ärmade tröjan? Den som var som ett utskuret ”v” i halsen och den var så vulgär att jag fick skylla mig själv.

78


Brevet från moster Ellen kom tre dagar efter min hemkomst. Det var övernitiskt och fyllt med vrede. Hon uppmanade mig att söka läkare för mina lögner. Enligt Ronny hade det enbart varit en godnattkram och det var synd om mamma som fått genomlida så mycket på grund av mig. Ellen beklagade att jag blivit född överhuvudtaget. Det kändes som jag hade fått en tvångströja på mig, jag fick inte luft. Med rasande tårar och brevet hårt knutet i handen rusade jag ut. Min gråt ekade mellan träden i skogen. Allt kändes snedvridet, som om jag var förgiftad. En tankeström drog och slet i mitt förnuft. Tänk om jag misstagit mig? Om det var en godnattkram i alla fall. Kan jag ha tolkat allt så fel? Nej, nej. Jag kunde fortfarande återkalla paniken när han stått i vägen. Ivriga händer och rösten flåsigt äcklig. ”Nej, vänta, bara känna lite till.” Mina ögon var nästan helt igensvullna när jag återvände till mitt rum och sedan sov jag helt utmattad i flera timmar. Dagen efter ringde jag mormor. ”Snälla rara”, snyftade jag. Tro mig, det är sant, varför skulle jag ljuga för att förstöra för mig själv?” Jag bönföll henne, men hon var obevekligt iskall. ”Ring inte hit mer, vi vill inte veta av dig, du är inte välkommen i vår släkt mer, Marlen.” Det kändes som hela min tillvaro föll samman. Aldrig mera skulle mormor ge mig en tröstande kram och bjuda på kanelbullar i sitt kök. Aldrig mer skulle jag få höra morföräldrarnas glada skratt, eller små uppmuntrande trösteord när jag var ledsen. Och moster Ellen; henne som jag älskade så mycket.

79


Nu hatade alla mig, jag var bortvisad, oskyldigt dömd och sviken. Det var som det vilade en förbannelse över mitt liv. Med ens blixtrade minnen fram. Jag såg åter igen alla de gånger mamma misshandlat mig. De framstod nu oräkneliga i antal och hur skräckslagen jag varit över att bli ihjälslagen. Jag mindes även när jag sprang genvägar hem från skolan för att undkomma klasskamraternas knytnävar. Med händerna dolda över ansiktet sprang jag uppför trappan och in på mitt rum. Jag föll ner på sängen, ett otäckt hysteriskt vrål kom ur mig, samtidigt som jag slängde mig av och an och grät okontrollerat. Jag hörde aldrig Mona, inte förrän hon satt vid sängkanten och höll om mig. ”Marlen, vad är det, du skrämmer barnen, snälla, lugna ner dig. Vad kan jag göra? Sluta nu, hör du mig?” Jag stammade fram: ”Förlåt om jag skrämt dem.” Då smekte Mona min kind och det slog mig att det var första gången vi rörde varandra. Mer än någonsin behövde jag någon som trodde på mig och det verkade som hon faktiskt gjorde det. Jag berättade så småningom om midsommaren, brevet och vad mormor sagt. Mjukheten i Monas röst lät ärlig: ”Lugna dig nu, du har oss och barnen älskar dig så mycket, det vet du.” Hon satt kvar länge och bara höll om mig tills jag somnade. När jag vaknade flera timmar senare var jag hes av gråt och hjärtat kändes tungt. Jag låg en stund och stirrade i taket, tänkte på mamma när hon ritade klippdockor till mig på hårt, vitt papper och de hade varit syskonlika, vackra med böljande hår och stora svarta ögon. ”Marlen, är du vaken?” Johanna stod vid min dörr.

80


”Ja, kom du”, sa jag och log vemodigt. Hon la sig bredvid mig och stack in sin mjuka lilla hand i min och sa: ”Titta Marlen, två flugor.” ”Men en är det väl?” sa jag och tittade mot fönstret. ”Nej två, den ena sitter på den andras rygg”, sa Johanna och började fnittra förtjust och då såg jag att hon hade helt rätt. ”Ja, de kanske brottas”, sa jag och så skrattade vi bägge tills vi fick magknip.

81


9789163708619