hans koppel
kom ska vi tycka om varandra
telegram bokfรถrlag
Kom ska vi tycka om varandra Copyright © Hans Koppel 2012 ISBN 978-91-7423- 055-0 Tryck: Wallén grafiska, Nørhaven 2012
www.telegramforlag.se www.telegramstudios.com
1
trappan går i vinkel med en avsats på mitten. Erik har dragit ett av sina rep runt räcket på övervåningen och står med ändarna nedanför. Hans mamma iakttar honom med ett vinglas i handen. – Vad håller du på med? Hon är full och rösten låter anklagande. – Du kan inte klättra här, räcket håller inte. Erik svarar inte. – Hör du vad jag säger? Du är för tung. – Jag tänker inte klättra. – Ta bort repet. Snälla Erik, lyssna på mig för en gångs skull. Han knyter en ögla i ena änden. – Ta bort det omedelbart. Erik tittar upp och känner med tyngden av sin kropp. – Du förstör räcket. Hans mamma ställer ifrån sig vinglaset och går fram till honom. – Nu lyder du, säger hon och sträcker sig efter repet. Erik tar tag i hennes arm och bänder upp den bakom ryggen. – Aj, vad sysslar du med? Släpp! Han kränger öglan över sin mammas huvud och drar upp henne i luften. Hon sliter för att få bort snaran. När det inte går sparkar hon för att nå trappräcket med benen och på så vis kunna avlasta tyngden från sin kropp. Erik tar tag runt hennes vader och drar henne nedåt samtidigt som han håller repet sträckt. - 5 -
– Hur gammal var jag första gången? säger han. Hans mamma kan omöjligt svara. Ögonen är på väg att tränga ur sina hålor, ansiktet är rött och svullet. – Femton, säger han. Du har hållit på i tio år. Något knäcks, oklart om det är nacken eller räcket som är på väg att ge med sig. Hans mammas armar och ben rycker till innan kroppen ger upp. Hon dinglar fritt, vajar tyst och motståndslöst som en pendel. Erik håller repet spänt och går uppför trappan och knyter fast det runt räcket. Han sätter sig i soffan och tittar på teve. När programmet är slut ringer han polis och säger att hans mamma har hängt sig. Därefter hämtar han en kniv och skär ner henne. Han sätter sig på golvet med den livlösa kroppen i sitt knä. När polisen kommer gråter han.
- 6 -
2
anna tittade på sin dotter som satt vid köksbordet med näsan i en bok och en halväten macka i sin hand. – Skyndar du dig lite, älskling? Pappa ska skjutsa mig till Mölle och jag vill inte komma för sent. Hedda släppte boken med blicken och tittade på köksklockan. – Men då kommer jag för tidigt. – Nej, det gör du inte. – Jo, det gör jag. – Max tio minuter, sa Anna. Det är väl ingen fara? Hinner du göra läxan en gång till. – Jag kan den redan, sa Hedda. – Vill du ha skjuts får du rätta dig efter oss, så är det bara. – Då cyklar jag hellre. – Okej. – Men hallå, jag kan inte cykla. Det är knappt nån luft i däcken. Magnus kom ut ur sovrummet. Han knäppte en skjorta som stramade över magen. – Vad? sa han. Anna skakade på huvudet. – Ingenting. Sa bara att om Hedda vill ha skjuts får hon lägga på en rem. – Så bråttom är det väl inte? Vi är där på en kvart. – Exakt, sa dottern som inte hade en aning. - 7 -
– Det tar en halvtimme minst, sa Anna. Magnus drog hakan mot bröstet. – Gör det? – Det gör det. Det är en kvart bara till Höganäs. Magnus gav sig. På morgnarna var det han som slätade över och klev åt sidan. Kvällar gällde omvända roller. Det var ytterligare ett skäl till att de funkade bra ihop. – Okej, sa han och vände sig mot deras dotter. Gumman, lyssna på mamma. – Men ja. Hedda stönade teatraliskt och gick från bordet med mackan i handen. Tio minuter senare släppte de av henne utanför skolan. – Då ses vi imorgon, sa Anna. – Vadå, ska du sova över? – Bara en natt, jag är hemma imorgon igen. Kan du och pappa ha lite mysigt ikväll. – Ja ja, hej då. – Jag ringer och säger god natt. Hedda slog igen bildörren och gick mot skolbyggnaden. De följde henne roat med blicken innan Magnus la i ettan och svängde ut. Det var inte mycket trafik. De flesta bilar rörde sig i motsatt riktning, från kustremsans norra villaförorter in mot Helsingborg. Anna bytte till talkanal och såg havet bre ut sig nedanför Christinelund. Utsikten var för dagen bortkastad. Himlen var gråvit, marken brun. Färglös skånsk vinter i evighetsmånaden november. – Är det hela redaktionen? sa Magnus. – Nej, bara Trude och Sissela. – Hur är det med henne? – Vem? Sissela? Bra. Hur så? – Är hon fortfarande kär? Anna förstod inte. – Var det inte hon som hade träffat en ny? - 8 -
– Det var ju år sedan. Det tog slut. – Tänka sig, sa Magnus ironiskt. Han hade inte mycket till övers för hustruns chef som han betraktade som sjukligt egocentrisk. – Så nu är hon singel? sa han och försökte att inte låta nedvärderande. Anna skakade på huvudet. – Hon fick ihop det med sin man igen. – Det gick snabbt. – Var väl lite smäll i dörrar, inte mer än så. – Ja herregud, sa Magnus och suckade. Anna tittade på honom. – Vad menar du? – Men, det kunde hon väl ha behållit för sig själv. Jag menar, om det nu var någonting övergående. Varför belasta sin man? Den som generar sig får bära skiten själv, bara det jag säger. Vältra över eländet på den stackare som blivit bedragen, det är inte okej. – Nej, sa Anna, kanske inte. – Skamlöst, slog Magnus fast. Men så är hon chef också. – Jag tror hon är rastlös, det måste hända saker. Hon söker dramatik för sakens skull. – Om du hoppar över skaklarna vill jag inte veta. – Du, det är ingen risk. Det verkar så kladdigt. Magnus skrattade. – Kladdigt? – Trassligt och tjatigt. Usch nej, inte min grej. Dessutom luktar du gott. – Se där, en merit så god som någon. Blir till att uppdatera min cv. – Ouuh, vi har en ny kille på annonsavdelningen, sa Anna och ryste. Han luktar som en hund ur käften. Det är fan ammoniak. Och så står han alltid integritetskränkande tätt intill när han pratar. Näsorna snuddar, jag svär. Och han är så himla glad och trevlig. Man kan inte annat än le och hålla andan. – Du borde säga till. - 9 -
– Ja nästan, sa Anna. De tog nya vägen förbi Viken och behövde inte sakta ner förrän de kom in i Höganäs. De passerade det gamla bokförlagets lokaler. Företaget hade blivit uppköpt många år tidigare. Den nya ägaren hade raskt slagit fast att det inte gick att få bra folk till orten och flyttat verksamheten till Malmö. Anna undrade om det fort farande existerade. – Bilen, sa Magnus och bröt hennes tankar. Anna tittade oförstående på honom och han ryckte på axlarna. – Jag vet inte, kanske dags att byta in den. – Varför då? – Den har gått åttatusen. Snart börjar reparationerna. Jag tror det kan vara klokt. – Och taket? sa Anna. Magnus bytte sittställning. – Det är väl ingen brådska. – Inte? – Vi täppte ju igen. Det har inte regnat in sedan dess. – Pappen är över tjugo år gammal. Snälla Magnus, börja inte. – Vår bil är äldst på gatan, sa han och tittade hastigt anklagande på henne. – Och? Anna betraktade honom med höjda ögonbryn. – Bara säger, sa Magnus. – Säger vad? Du tycker att vi ska strunta i taket så att vi slipper skämmas över vår knappt fyra år gamla bil? – Det sa jag inte. – Både och funkar inte. – Jag säger bara att det inte är någon brådska. Taket håller. – Än så länge. – Vi lagade det förra sommaren, sa Magnus, det lär inte börja läcka igen. Anna sög in luft i lungorna och blundade. – Vad? sa Magnus osäkert. - 10 -
– Bilen går hur bra som helst, finns … – Nu ja. – … ingen som helst anledning att byta annat än för att ligga i fas med grannarna och jag är så satans trött på det tramset. Magnus satt tyst. Anna hoppades att han skulle släppa, förstå bättre än att fortsätta. Hon hoppades för mycket. – Den går bra för att den är relativt ny, sa han trotsigt. Därför får vi också en hygglig peng för den i inbyte. Väntar vi tappar den i värde. Vi förlorar på att behålla den. – Hur då? – Vad menar du Hur då? Det är så det funkar. Vill man ha något för sin gamla får den inte vara för gammal, så är det bara. – Hör du hur du låter? – Du fattar ju inte, sa Magnus och la hetsigt i ny växel. Du tror att det är ekonomi att lappa och laga. Ibland är det inte det. Ibland måste man faktiskt … – Bilen går hur bra som helst. Förklara för mig på vilket sätt vi skulle spara pengar på att köpa en ny, gör det. Övertyga mig om det kloka i att byta ut en fungerande bil istället för att reparera taket på huset där vi bor, ett tak som är tjugo år gammalt. Magnus skakade på huvudet. – Du lyssnar ju inte, sa han surt. – Magnus, jag lyssnar. Men fan heller att jag låter dig … De satt tysta. – Jaha, hur är det med Trude då? sa Magnus när de passerade Krapperups slott. – Med henne är det så bra så. – Hon måste väl ändå vara världens näst vackraste kvinna. Anna tittade på sin man. Låt vara att de rök ihop emellanåt, det tog inte många minuter innan de var sams igen. – Söt du är, sa hon och la handen mellan hans ben. Näst vackraste. – Snälla, inte när jag kör. – Okej. - 11 -
Hon granskade honom roat. – Trodde du gillade när jag tog på dig. – Får väl vara måtta på tonårstramset. Men om jag får svänga av och stanna … – Absolut, sa Anna, hade vi bara haft tid så. Hon tittade ut genom sidofönstret. – Nej, det är märkligt med Trude, sa hon. Vacker som en dag och duktig som fan, men hon fattar det inte. Det är väl som de säger. – Vad? – Fel personer tvivlar på sin förmåga. Världen tillhör de stöddiga. – Ja, det är kanske så. De satt tysta resten av vägen. – Nästan en halvtimme, konstaterade Anna med en blick på armbandsuret när Magnus stannade utanför hotellet. – Du får ha det så bra, älskling. Hon lutade sig fram och kysste honom på munnen. – Detsamma. Hörs ikväll.
- 12 -
3
anna stängde bildörren, lyfte handen i ett tack och gick mot entrén. Utanför bökade två män med otympliga golf bagar i bakluckan på en bil. Sissela och Trude stod vid receptionen och hade precis fått sina rumsnycklar. – Ses på verandan om tio minuter, kvittrade Sissela och försvann med ett utdraget Ciao. Anna checkade in och gick upp på rummet. Det var fri utsikt över byn och sundet. Hon hängde upp kvällens blus på galge, bytte skor och tog med sig anteckningsblock och en utskrift med artikelförslag som hon hade ställt samman veckan innan. – Finns kaffe i termosen, sa Trude när Anna klev in i mötesrummet. – Tack, jag tar en Ramlösa. Anna försåg sig och satte sig vid bordet. – Fint det är, sa Sissela och tittade ut. – Jag gillar Grand, sa Trude. Det är aldrig några konstigheter. – Man vet hur det funkar, sa Anna. – Med tanke på alla gånger vi har varit här är det inte så kons tigt, sa Sissela och rätade på ryggen. Nej, vad säger ni, ska vi börja med en gång? Vid halvettiden hade Familjejournalens kvinnliga ledningstrojka klarat av planeringen fram till påsk och kunde med gott samvete inta lunch i matsalen. Trude inventerade rutinerat utbudet av män. Om hon fick syn - 13 -
på någon intressant skulle hon omedelbart resa sig och gå fram till den lyxiga buffén och låtsas förse sig. Alla män i lokalen skulle glo ögonen ur sig. Det var uppvisning och Trude kunde inte rå för det. Det låg i hennes natur. Den uppmärksamhet hon fått sedan puberteten hade inte stillat hennes behov, tvärtom var varje suktande par ögon ytterligare spadtag i bekräftelsens bottenlösa brunn. Brunn? Det var en avgrund, ett slukhål, en mindre kontinentalförskjutning. Anna förstod det inte. Det enda som hindrade Trude från att begå fler övertramp än hon faktiskt gjorde var just hennes skönhet. Den skrämde männen. Bara bottenskrapet vågade sig fram, de som aldrig hade haft något att förlora. Undantaget från regeln var Trudes man. Framgångsrik, snygg och lika ömsint make som fantastisk pappa. Så vitt Anna förstod lämnade han inget att önska. Dessutom var han tvärtemot de flesta män varken självömkande eller gnällig. – Hur har vi det på reportagesidan? sa Sissela när de mätta och belåtna åter hade installerat sig på verandan. Hur går det med dödenserien? Sissela syftade på reportageserien Så var leken förbi, ett slags fullödiga runor över människor som hade ryckts bort i förtid. Anhöriga fick bre ut sig om sorgen och saknaden efter en plötslig och oväntad förlust. Den stockholmsbaserade frilansaren Calle Collin som skrev flertalet av reportagen använde precis rätt gråtmilda men ändå positiva ton, och läsvärdesundersökningarna talade sitt tydliga språk. – Den rullar på, sa Anna. – Sista två var lite i äldsta laget. – Du menar de som dog? – Ja, och båda var väl i cancer? Cancer känns som influensa idag. Finns det inga roligare sjukdomar? – Jag kollar med Calle. – Måste inte vara sjukdomar, fortsatte Sissela. Kan vara olyckor
- 14 -
också. Eller naturkatastrofer. Huvudsaken är att de är tidigt döda, gärna under dramatiska former. – Okej. – Men tonen är bra, jävligt bra. Han är inte sugen på lite kändisknäck? – Inte sist jag pratade med honom. Men jag kan höra igen. – Bra, gör så. Hur har vi det med livsöden …? Fyra på eftermiddagen var de klara. Trude gick upp på sitt rum för att vila, Sissela deklarerade att hon tänkte lägga sig i ett varmt bad och Anna tog en promenad. Hon gick bygatan närmast vattnet, i riktning mot bergsmassivet som var på väg att suddas ut i mörkret. De finaste husen stod tomma efter augusti. Varken bilar eller människor syntes till. Ändå lyste det bakom fönstren. Anna gissade timerinställda lampor som inte lurade någon, allra minst traktens spritsugna ungdomar som ändå var anständiga nog att bara slå sönder inredningen hos de snåla huvudstadsbor som inte hade förstånd att lämna ett par flaskor i skåpen. Ett slags bygdens tull som utsocknes betalade för rätten att sommartid få vandra runt i vita frottébadrockar och känna sig genuina och hälsa på andra likadant klädda bekanta från Stockholm med kindpussar och falsetthälsningar. – Nämen hej! Är du också här? Mölle var en sommarort. Kunde aldrig bli annat. Avståndet till Helsingborg var för stort. För samma peng kunde man köpa likvärdigt boende i Hittarp, Domsten och Viken. Orter som kortade restiden med en halvtimme och till skillnad från Mölle var bebodda året runt. Anna bestämde att det fick räcka med äventyr och vände om. Den sydvästliga vind hon haft i ryggen var rå framifrån och hon drog ihop kappan i halsen. När hon kom tillbaka till hotellet var hon rejält genomblåst. Hon satte på teven för sällskaps skull och gick in i duschen.
- 15 -
4
servitören uppehöll sig länge vid tillredningen av de dyrbara droppar som hade spillts vid sidan om fisken och som skulle föreställa sås. Han tecknade ett mindre porträtt av fiskens levnadsbana som enligt uppgift varit lycklig fram till den oundvikliga döden. Det var som det brukade vara på bättre restauranger, varken särskilt gott eller mättande. När de hade ätit klart försvann Sissela ut för att röka medan Trude och Anna gick till baren och beställde irish coffee. Två golf klädda män i övre medelåldern ramlade in, glada och fulla. Den ständigt uppmärksamma Trude gav dem en förstulen rådjursblick över kanten på glaset varpå de genast började skruva på sig. Vad förväntades av dem? En invit fick inte avfärdas. Det vore naturvidrigt och självdiskvalificerande nu när de befann sig i slutet sällskap med företagskort brännande i fickan. Betet var agnat och Trude låtsades oskyldig. – Inte nu igen, sa Anna. – Vad? – Du vet mycket väl vad jag menar. – Äh. Sissela kom tillbaka, stank av rök. – Vad pratar ni om? – Trude, sa Anna uppgivet, hon är på det igen. – Här finns väl inga, sa Sissela och såg sig runt. Hon upptäckte männen. De diskuterade som bäst strategi. - 16 -
Trude var för snygg, det fick dem att tveka. Sissela tittade på sin arbetskompis. – Pax för han med hår, sa hon och höll upp handen mot bartendern för att beställa. Anna fiskgapade, Sissela log snett. – Jag får ingen skötsel hemma. Ett glas rött, tack. Sissela la handen på Annas axel och skrattade högt. – Du skulle se dig själv. Vi driver med dig, fattar du väl. Skärpning, de kommer. De slutade prata och låtsades upptagna. De kunde lika gärna ha varit tonåringar, ingenting hade förändrats utom möjligen tillkomsten av en viss självdistans. – Hej, får vi göra er sällskap? – Absolut. – Sven heter jag, det här är Olof. – Hej. De tog i hand, alla sa sina namn. – Jaha, fortsatte mannen, är ni här i jobbet? – Vi har planering. Vi brukar åka hit. – Planering? – Vi jobbar på Familjejournalen. – Tidningen? Sissela nickade. – Den är bra, sa mannen spontant. Sissela sträckte på sig. – Tack, sa hon som om tidningen var hennes verk. – Precis rätt mix, massa bra läsning. Min mamma hade den. Sissela sjönk ihop. Mannen såg det och anpassade sig. – Jag har funderat på att börja prenumerera på den själv, men min fru läser bara modemagasin och inredningstidningar. Det är synd för Familjejournalen spöar dem alla tio gånger om. Han såg ut att mena vad han sa. – Många tror ju att den bara är för bulltanter, sa Sissela. – Ni har väl manliga läsare också? - 17 -
Sissela ryckte på axlarna. – Gubbarna bläddrar i den, sa hon. Annars är det mest kors orden de är intresserade av. Ni då? Vad sysslar ni med? Var det Sven? Han nickade. – Vi har en reklambyrå, en mindre. Det är vi och en kille till. – Några kul konton? sa Anna. – Faktiskt. Han nämnde en klädkedja och en resebyrå. – Vi är här och firar ett bra år, spelar lite golf, låtsas sammanträda. Sissela skrattade. – Ante mig, sa hon, att ni jobbar med reklam. Man kan knappt skilja er åt. – Det är lätt, jag är Sven, S som i skägg. Och så har vi Olof, O som i otan. – Men du är ju otan hår, sa Sissela. – Du har rätt, det är inte helt lätt. Tio minuter senare konstaterade Anna att männen inte var så flåsiga som alkoholstinna män på hotell brukade vara. De lyssnade. En av dem var rolig. Men det följde mönstret. Anna och Sissela fick den huvudsakliga uppmärksamheten, Trude stod ouppnåeligt skön vid sidan om. Män visste sällan hur de skulle bete sig i hennes närhet. Allt ändrades när den tredje mannen dök upp. – Här är han ju. Det här är Erik, Erik Månsson, vår nya stjärna. Till och med Trude blev osäker. Erik, nyanställd copywriter på männens reklambyrå, hade varit uppe på rummet och utan framgång försökt bli kvitt en rödvinsfläck på sin skjorta. Nu var han klädd i jeans och t-shirt, en utstyrsel som avslöjade att han utöver allt annat var vältränad. Trudes skönhet bekom honom inte, hon såg förmodligen ut som de flesta kvinnor han var med. Dessutom var han väsentligt yngre än de andra. Anna suckade inombords. Hon såg de närmaste timmarna framför sig. Sissela skulle fnittra som teaterpublik åt skämt som - 18 -
inte var roliga, snurra håret med fingret och trycka tungspetsen mot framtändernas underkant, göra allt för att väcka den unge mannens intresse och sedan, om hon mot förmodan lyckades, dra sig ur i sista stund som den skrattmödis hon i grund och botten var. Medan Trude inte skulle tveka en sekund om chansen infann sig. Anna hade fel. Det utvecklades till en trevlig kväll. Flirten rann ut i sanden. Plånböcker halades upp och bilder på barn och äkta hälfter förevisades. Erik, som var singel och barnlös, himlade med ögonen åt spektaklet, men de var bortom konferensknullet, de var vuxna människor som umgicks och hade kul. – Så du kommer från Stockholm? sa Sissela till Erik. – Ja. – Vilka byråer har du jobbat på? fortsatte hon världsvant. – Inga, svarade Erik. – Du är helt grön? – Ja. – Så vad har du sysslat med tidigare? – Stod i fisken på Hemköp. Sissela skrattade till. – Allvar? Erik nickade. Sissela lyckades inte städa bort leendet på sina läppar. – Tyckte väl att du luktade lördag, sa hon glatt. – Oj, den har jag aldrig hört tidigare, sa Erik trött och avfärdade henne som en ordvitsande göteborgare. Stämningen fick en törn och Anna gick på toaletten. När hon klev ut stod Erik utanför och väntade på sin tur. Det var trångt och när hon skulle tränga sig förbi kysste han henne. Hon hann knappt förstå. – Förlåt, sa han och smet in på toaletten. Anna återvände till sällskapet där stämningen åter var uppsluppen och tog sin plats. Erik kom tillbaka, satte sig mittemot. Snabb frågande blick, i övrigt inget. Sissela gick ut för att röka, gub- 19 -
barna gjorde henne sällskap. På fyllan-rökare, cigarill för säkerhets skull. Trude var tvungen att uppsöka damrummet. Anna satt ensam kvar med Erik. Han tittade på henne. – Jag bor i rum arton, sa han. Vill du ha sällskap är du välkommen. – Jag är gift, sa Anna, har en tioårig dotter. – Jag vet, sa han, du visade bilder. Rökarna kom tillbaka, Erik reste sig. – Nej hör ni, jag tror jag går och lägger mig. Trude återvände från toaletten. Hon hade bättrat på sminket, fluffat till håret, lyft upp brösten i behån och för säkerhets skull knäppt upp en knapp i blusen. – Vart tog Erik vägen? Kanske var det makten som berusade henne, känslan av att vara utvald. Anna var inte van vid uppmärksamhet på det viset. Möjligen var det en reaktion mot arbetskamraternas påståenden om hennes präktighet. Eller så var det bara köttsligt begär, ett ögonblick av förvillelse. – Gud vad du är tråkig, sa Sissela när Anna en kvart senare tackade för sig. Varken hon eller Trude kunde ens tänka tanken. Anna gick upp på sitt rum, borstade tänderna och stirrade på sig själv i spegeln. – Gå och lägg dig, sa hon. Hon halade upp telefonen, Magnus hade ringt. Hon tittade på klockan, kvart över elva, och ringde tillbaka. Han svarade sömnigt. – Förlåt, väckte jag dig? – Ingen fara. – Vi satt i baren, sa Anna, träffade några golfgubbar. De bjöd på drinkar. – Trevligt. – Sover Hedda? – Vad tror du? - 20 -
– Ledsen att jag inte ringde tidigare. – Älskling, jag sov. – Okej okej, förlåt. Ville bara ringa, säga att jag älskar dig. – Och jag dig. Sov gott, ses imorgon. – Ja. Hon la på och grävde fram laddaren ur väskan. Telefonen surrade till när hon tryckte in sladden. Den somriga bakgrundsbilden av maken och dottern visades snabbt innan skärmen släcktes och telefonen gick ner i viloläge. Anna såg sig omkring. Rummet liknade alla andra hotellrum. Säng, väggteve, ett skrivbord ingen satt vid med tillhörande stol som bara användes som avstjälpningsplats för kläder. På bordet en pärm av låtsasläder med information om wifi och tider för frukost, traktens reklamfoldrar. Ett litet badrum med extra toarulle och välfylld väggfast hållare med flytande tvål. Han smakade jordgubbe. Eller nåt. Tidiga tonårs läppglans. Möjligen inbillade hon sig, gjorde en koppling till det faktum att han var så pass mycket yngre, ett mentalt försvar. Hon skulle baske mig inte göra något dumt som hon ångrade efteråt. Hon var inte ens full, inte tillräckligt för att efteråt kunna åberopa det som försvar. Hon andades i handen och luktade, tog nyckeln och gick till rum arton. Hon såg sig hastigt om och knackade på. Han öppnade. – Jag trodde inte du skulle komma, sa han. Rösten antydde att det var en glad överraskning, han tog ett kliv åt sidan och höll upp dörren. Anna gick in, ville inte stå kvar i korridoren och riskera att någon såg henne. – Alltså, jag ville bara säga att jag inte kommer, sa hon. – Okej. – Jag gör inte sånt här, jag är lyckligt gift. Vi har en dotter. Ja, det sa jag ju. – Vill du ha något att dricka? Vin? – Nej, jag ska gå. Jag ska det. - 21 -
Erik tittade på henne, nickade. – Okej. Han sa inget mer, försökte inte övertala henne att stanna. Anna trampade rastlöst på stället, såg sig runt. Rummet var identiskt med hennes eget. – Får jag bara fråga en sak? sa hon till slut. – Absolut. – Varför kysste du mig? – För att jag ville. – Så du tycker det är okej att kyssa alla du känner för? – Och för att jag trodde att du också ville. Anna nickade, försökte fylla lungorna med luft. Andningen var hackig, nästan upprörd. Erik tog ett steg mot henne. – Inga förpliktelser, sa han. Hon vred huvudet, tittade ner i golvet, kände hans hand över höften.
- 22 -
5
han snarkade vid inandning. Det betydde att han sov. Alltså kunde Anna ta sig upp ur sängen och smita ut. Hon satte ena handen mot madrassen för att ta spjärn när hans arm landade över hennes mage. En främmande mans arm över Annas mage. Den låg där som ett bevis på hennes synd. Hon hade bedragit sin man, legat med en annan. Det som för fem timmar sedan hade varit otänkbart och något hon inte ens kunnat fantisera ihop var nu ett ofrånkomligt faktum. Hon tittade på armen. Liksom resten av kroppen var den spänstig och muskulös. Sexet. Herregud, sex var svårt och naket minst av allt naturligt. Fysisk kontakt med en okänd var i de flesta fall taffligt trevande, kryddat med försäkringar och missförstånd och oförmåga och spelat intresse. Åtminstone var det vad Anna mindes av sin egen ungdom. Hyggligt sex var något man jobbade sig fram till. Det krävdes närhet och trygghet och förtrolighet. Att två kroppar kunde vara pusselbitar med perfekt passform hade aldrig tidigare slagit henne. Hon lyfte undan Eriks arm och klev upp ur sängen. Det var fortfarande mörkt ute. Anna såg sig runt efter trosorna, upptäckte dem vid foten av sängen. Blusen låg slängd på golvet, liksom behån. Nylonstrumporna gick att knyckla ihop i handen men hon kunde inte gärna gå ut i korridoren utan behå. Gud förbjude att hon sprang på någon, att Sissela kom där. Solen skulle inte - 23 -
hinna gå upp förrän resten av världen var informerad. Trude var en sak, Sissela en annan. Anna sträckte sig efter behån och hörde ett klick bakom ryggen. Hon vände sig om, Erik låg i sängen med telefonen i utsträckt hand, riktad mot henne. Han log. – Tog du en bild? sa Anna. Hon gick mot honom, sträckte sig efter telefonen i hans hand. Han drog den till sig, uppenbart road av den förestående kampen. – Sluta, ge hit. – Du måste ge mig ett minne, sa han och fäktade undan hennes händer. – Skulle inte tro det. Får jag telefonen? – Nej, den är min. – Sluta tramsa, ge hit. Erik skrattade när hon brottade ner honom. Till slut gav han sig och lät henne få mobilen. Hon letade upp albumet och grans kade bilden. – Usch, ser jag ut så? – Vadå usch? Du är en het milf. – Het? Snarare fet. Så, nu är den borta. Hade varit snyggt om den kom på drift. – Då hade jag haft något att taja till. – Taja? Hur gammal sa du att du var? – Fjorton. – Så pass? Han sträckte ut handen och smekte hennes arm, lät utsidan av fingrarna glida över hennes mjuka skinn, bröstens kurva. Hon blundade. – Jag måste gå, sa hon. Han nickade förstående. – Är du okej? – Ja. Absolut. Det var … Anna letade efter ord och kände hur ögonen blev fuktiga av sinnesrörelse och dåligt samvete. Erik satte sig upp, lyfte undan - 24 -
hår som fallit ner i hennes ansikte och drog henne till sig. Hon höll armarna framför sig, ett halvhjärtat försök att värja sig mot ytterligare närhet. – Vänta, sa han och försvann ut på toaletten. Han kom tillbaka med papper och ett glas vatten. Anna snöt sig och drack. – Förlåt, sa hon och skrattade generat. – Be inte om ursäkt. – Jag har aldrig … Hon var på vippen att börja gråta igen men lyckades hejda sig. – Nej, sa hon och klappade honom på knät, jag måste gå. Erik nickade. – Måste, sa hon. – Vad är klockan? Båda vände sig om och tittade på klockradions blåa dioder. Nästan fem. Erik tittade på henne. – Jag har en idé, sa han.
- 25 -
6
– är det din bil? – Nej, jag har bara en liten skit. Som är kvar i stan dessutom. Det här är Olofs. – Och du har nycklar? – De tog några öl på klubbhuset, jag körde tillbaka. – Du dricker inte alls? – Sällan. Jag tränar ganska mycket. – Det syns. – Tack, antar jag. Anna nickade för sig själv. – Liten bil, stor …, sa hon och förvånade sig själv. – Vad har ni för bil? sa Erik. – Volvo. De körde förbi den obemannade vaktkuren upp mot berget. Erik satte på helljuset, började klättringen uppför den smala vägen. Han stannade vid utsiktsplatsen och de såg ut över byn. Fuktig luft suddade ut gatlampornas sken och fick allt att se ut som en dyster blågrå akvarell som målats på blött papper. – Jag älskar Kullaberg, sa han och körde vidare genom den kala bokskogen, jag är här så ofta jag kan. De passerade golf banan och fortsatte upp mot fyren som svepte majestätiskt i den mjölkiga dimman. Erik stängde av motorn och öppnade dörren. – Kom, sa han och klev ur. - 26 -
Han tog hennes hand och ledde henne bort mot klipporna. – Akta. Brant här. Han stannade vid en avsats. Ovanför dem svepte fyren rytmiskt, nedanför låg havet som en matta, löftesrik och skrämmande. Hon anade djupet, hörde avståndet från vågorna som med jämna mellanrum slog mot berget, anade vitt skum som kontrast mot det svarta vattnet. – Ett felsteg här och det är kört, sa Erik. Vi står på ett utskjutande överhäng. Om man klättrar här under hänger man upp och ner som en spindel. – Du klättrar? – Så ofta jag kan. – Bara hoppas att graniten håller, sa Anna. Alltid en dansk eller två som ramlar ner och slår ihjäl sig. – Är det? – Varje år, sa Anna. I gengäld åker en svensk fyllbult ur berg ochdalbanan på Bakken. Jag tror det är en överenskommelse, ett slags årlig utbytesdöd. Erik skrattade. – Du är rolig, sa han. Nu ska jag skrika. – Okej. – Tänkte bäst att varna så du inte blir rädd och snubblar. – Ska försöka hålla mig på fötter. – Beredd? – Jag är beredd. – Jag menar allvar, jag skriker högt. Han skrek, avgrundsvrålade ut i natten. Rösten skar både högt och lågt och Anna hörde inte sitt eget skratt förrän han slutade. – Vad? sa han. – Inget. Anna torkade tårar ur ögonen. – Du lät som en fjortis på konsert. – Kom igen, din tur. – Nej nej nej, jag är alldeles för behärskad. - 27 -
– Kom igen, det är skönt. – Inte min grej, inte min grej alls. – Hur vet du det om du inte försöker? – Okej, vad ska jag skrika? – Bara skrik. Vi byter plats, du måste stå längst ut med bara havet framför dig. – Jag vågar inte. – Kom igen. Det är ingen fara. Jag tänker inte putta ner dig. De bytte plats. – Skrik. – Aaah. – Skärp dig, skrik på riktigt. Skrik ut skit och besvikelser, allt som inte blev och gick dig emot. Det förnöjsamma, kon i båset som du är rädd att du ska sakna. Anna skrek. – Bra uppvärmning. Nu på riktigt. Hon skrek. Skrek från botten av bålen, pressade allt upp ur strupen och ut över havet. När det inte fanns något kvar, när allt var tömt och ute sög hon lungorna fulla med frisk salt syrerik luft, andades häftigt som efter ett långlopp och märkte att hon grät. Grät av lättnad, lycka och pånyttfödelse. För att det kändes bra och för att det var tvärtemot den kontrollerade människa hon var. Han tog hennes hand. De gick tillbaka till bilen där de kysste varandra öppet och ordlöst innan hon red av honom i framsätet.
- 28 -