9789127141216

Guadalupe Nettel (född 1973)

åttiotal. I en dysfunktionell familj med föräldrar som lever ut tidens progressiva ideal försöker en ung flicka hitta sin plats i tillvaron. När hennes far en dag försvinner spårlöst och modern väljer att skriva sin doktorsavhandling i Frankrike blir flickan lämnad hos sin mormor.

Flickan, som fötts med ett vitt födelsemärke över pupillen i det ena ögat, utvecklar tidigt en känslighet för det som utspelar sig i periferin. Med en precis och närgången prosa berättar Guadalupe Nettel om ett liv i utkanten.

är en av Mexikos just nu mest tongivande författare och belönades 2014 med det prestigefyllda Herraldepriset. Hennes novellsamlingar och romaner har översatts till en rad språk.

Den autofiktiva romanen Kroppen jag föddes i är hennes internationella genombrott.

ISBN 978-91-27-14121-6

9 789127 141216

Nettel_Kroppen_ORIG.indd 1

Guadalupe Nettel ROMAN

OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: ALEX WEBB / MAGNUM PHOTOS / IBL FÖRFATTARFOTO: LISBETH SALAS

Guadalupe Nettel Kroppen jag föddes i

Mexico City. Sjuttiotal övergår i

Kroppen jag föddes i

»Hennes böcker rör sig över flera olika områden.

Men vissa saker är konstanta: den rakbladsvassa prosan, de mörka inre landskapen och den unika känsligheten.« Granta

2015-04-13 11:50

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 2

2015-04-13 10:54

I

Jag föddes med en vit fläck, eller det som andra kallar ett födelsemärke, på mitt högra ögas hornhinna. Det hade inte haft någon betydelse om det inte var för att fläcken i fråga befann sig mitt i centrum av regnbågshinnan, det vill säga precis över pupillen genom vilken ljuset borde komma in och nå hjärnans bortersta del. Under den här tiden genomförde man ännu inte transplantationer av hornhinnor på nyfödda barn, fläcken var dömd att finnas kvar där under många år. Att pupillen var täckt gynnade en långsam utveckling av grå starr, på samma sätt som det i en tunnel utan ventilation utvecklas mögel. Den enda tröst läkarna kunde ge mina föräldrar vid den tiden var att vänta. När deras dotter slutat växa skulle den medicinska vetenskapen säkert ha utvecklats tillräckligt mycket för att erbjuda den lösning som då saknades. Under tiden rekommenderade de att jag skulle underkastas en rad olustiga övningar för att det defekta ögat skulle utvecklas så mycket som möjligt. Det gjorde man med ögonrörelser liknande dem Aldous Huxley föreslår i Konsten att se, 7

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 7

2015-04-13 10:54

men också – och det är det jag minns bäst – med hjälp av en ögonlapp som täckte det vänstra ögat under halva dagen, en bit tyg med självhäftande kanter, likadana som på en gnuggbild. Lappen var hudfärgad och täckte ögat från ovansidan av ögonlocket ända ner till kindens början. Vid en snabb blick gav det ett intryck av att det istället för en ögonglob bara fanns en slät yta. Att bära den gav mig en känsla av förtryck och orättvisa. Det var svårt att acceptera att de satte på mig den varenda morgon, att det inte fanns något gömställe och inga tårar som kunde befria mig från denna plåga. Jag tror inte det fanns en enda dag då jag inte vägrade. Det hade varit så lätt att vänta tills de hade lämnat mig vid skolporten och slita bort den i ett enda ryck, med samma bekymmerslösa gest som jag brukade peta bort sårskorporna på knäna. Ändå, av någon orsak som jag ännu inte förstår, försökte jag inte ta bort den en enda gång.

Jag var tvungen att gå till skolan med denna ögonlapp, känna igen min fröken och mina skolsakers konturer, komma tillbaka hem, äta och leka under en del av efter­ middagen. Omkring klockan fem kom någon för att meddela mig att det var dags att ta bort den och med dessa ord återlämna mig till världen av tydlighet och distinkta former. Tingen och människorna som jag hade kontakt med fram till det ögonblicket framträdde på ett annat sätt. Jag kunde se på håll och ta intryck av trädens kronor och deras många löv, molnens konturer på himlen, blommornas former, mina fingeravtrycks exakta linjer.

8

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 8

2015-04-13 10:54

Mitt liv delades på det sättet upp i två sorters universum: ett som på morgonen framförallt bestod av ljud, stimulans av luktsinnet, men också av dimmiga färger – och ett på kvällen, alltid befriande och samtidigt överväldigande exakt.

Skolan var under de omständigheterna en ännu mer ogästvänlig plats än vad sådana institutioner brukar vara.

Jag såg inte mycket, men tillräckligt för att klara av att röra mig i labyrinten av korridorer, murar och grönområden. Jag tyckte om att klättra i träd. Mitt otroligt utvecklade känselsinne tillät mig att lätt urskilja de stabila grenarna från de klena och jag visste vilka sprickor i stammen det var bäst att sätta foten i. Problemet var inte miljön utan de andra barnen. Vi visste att det fanns flera olikheter mellan oss och vi höll oss ömsesidigt ifrån varandra. Mina klasskamrater frågade sig misstänksamt vad jag gömde under lappen – det måste vara något hemskt eftersom jag behövde dölja det – och när jag inte var uppmärksam kom de fram till mig med sina jordiga små händer för att försöka röra vid den. Det högra ögat som man kunde se, gjorde dem nyfikna och konfunderade.

Det händer då och då, det kan vara hos ögonläkaren eller på en bänk i någon park, att jag som vuxen träffar på något av dessa ögonlappsintresserade barn, och från min barndom känner jag igen den så karaktäristiska oron som hindrar dem från att känna sig lugna. För mig handlade det mer om att jag stack ut än om att det var farligt, och att det var ett bevis för att de andra barnen har en stark 9

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 9

2015-04-13 10:54

överlevnadsinstinkt. De var oroliga därför att de inte stod ut med idén att denna dimmiga värld var ogripbar för dem. De måste utforska den, hitta sättet att ta den i besittning. Det fanns inga andra barn som var som jag i min skola, men jag hade kamrater som var onormala på andra sätt. Jag minns en mycket mild flicka som var förlamad, en dvärg, en blond flicka som var harmynt, en pojke med leukemi som lämnade oss innan lågstadiet var slut. Alla delade vi övertygelsen om att vi inte var som alla andra och att vi visste vad detta liv innebar bättre än vad denna hord av oskuldsfulla gjorde, de som under sin korta existens fortfarande aldrig konfronterats med någon svår motgång.

Mina föräldrar och jag besökte ögonläkare i New York, Los Angeles och Boston, men också i Barcelona och Bogotá, där de berömda bröderna Barraquer tjänstgjorde.

På var och en av dessa platser ljöd samma diagnos som ett makabert eko som upprepar sig själv och senare­lade lösningen till en hypotetisk framtid. Den läkare som vi besökte oftast tjänstgjorde på ögonsjukhuset i San Diego, strax bortom gränsen, där min faster också bodde. Läkaren hette John Pentley och såg ut som en snäll gamling som kokade ihop elixir och skrev ut recept på droppar som skulle göra en lycklig. Han gav en tjock salva till mina föräldrar som de smorde i mitt öga varje morgon.

De droppade också i några droppar atropina, en substans som vidgar pupillen så mycket det går och som gjorde att jag blev bländad när jag såg på världen, som om verklighe10

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 10

2015-04-13 10:54

ten hade förvandlats till ett kosmiskt förhörsrum. Läkaren gav också rådet att jag skulle exponera mina ögon för det svarta ljuset. För att göra det byggde mina föräldrar en låda av trä där mitt lilla huvud gott och väl fick plats, och lyste upp den med den sortens ljus. Längst in, på samma sätt som i ett enkelt CinemaScope, rörde sig bilder av djur, en hjort, en sköldpadda, en fågel, en påfågel.

Denna rutin pågick under eftermiddagen, precis efter att man hade tagit bort ögonlappen. Kanske låter det roligt när man berättar om det på det här sättet, men i själva verket upplevde jag det som en verklig plåga. Det finns de som under sin barndom tvingas öva på ett instrument eller träna inför gymnastiktävlingar, mig tränade de i att se med samma disciplin som andra förberedde sig för en framtid som idrottare.

Men synen var inte den enda besattheten i min familj.

Mina föräldrar verkade betrakta barndomen som en förberedande period under vilken man måste korrigera alla fabriksfel som man anländer till världen med, och denna uppgift tog de på allvar. Jag minns en eftermiddag, under ett besök hos ortopeden – som fullständigt saknade all insikt i barnpsykologi – då han fick för sig att mina hamstringsmuskler var för korta och att det förklarade min tendens att kuta med ryggen som om jag försökte skydda mig från något. När jag ser på fotona från den tiden, tycker jag att kutningen i fråga knappt är synlig när jag står i profil. Mitt spända och samtidigt leende ansikte är mycket mer påtagligt, liksom de leenden man kan 11

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 11

2015-04-13 10:54

uppfatta i några av de porträtt Diane Arbus tog i New Yorks förorter. Hur som helst så antog min mor korrigeringen av min hållning som en personlig utmaning, en hållning som hon ofta refererade till med djurmetaforer.

Detta innebar att de, förutom att stärka det högra ögat, från och med då införde en serie stretchövningar för mina ben i min dagliga rutin. Min tendens att kura ihop mig fångade min mors uppmärksamhet så till den grad att hon kom på ett öknamn eller smeknamn som enligt henne på ett perfekt sätt motsvarade mitt sätt att gå.

– Kackerlacka, skrek hon varannan eller var tredje timme, sträck på dig!

– Lilla Kackerlacka, det är dags att ta atropina.

Jag vill att ni, fru doktor Sazlavski, utan omsvep säger mig om det är så att en mänsklig varelse oskadd kan ta sig ur en sådan regim. Och om det är så, varför skedde det inte i mitt fall? Om man tänker efter noga, är det inte så märkligt. Många människor måste under sin barndom utstå korrigerande behandlingar som inte handlar om någonting annat än mer eller mindre egenmäktiga manier hos föräldrarna: ”Man talar inte så här utan på ett annat sätt”, ”man äter inte så där utan på det här sättet”, ”man gör inte si eller så utan man gör si eller så”, ”man tänker inte så utan så här”. Kanske det verkliga bevarandet av den mänskliga arten härstammar från detta, att föreviga våra förfäders neuroser ända till den sista generationen, såren som vi ärver som en andra genetisk börda.

Mer eller mindre mitt i denna träning inträffade en be12

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 12

2015-04-13 10:54

tydande händelse i vår familjs strukturerade liv: en efter­ middag strax innan sommarlovet satte min mor Lucas till världen, en blond, knubbig pojke som upptog henne gans­ka mycket och som lyckades avlägsna hennes intresse för den korrigerande aktiviteten under åtminstone några månader. Jag ska inte tala så mycket om min bror, för det är inte min avsikt att berätta eller tolka hans histo­ ria, liksom det inte är min avsikt att berätta eller tolka någons historia utom min egen. Även om, till olycka för min bror och mina föräldrar, hans liv till stor del flätades ihop med mitt. Trots det skulle jag vilja göra klart att upphovet till denna berättelse har sitt ursprung i behovet av att förstå vissa handlingar och en viss dynamik som skapade denna komplexa sammansmältning, denna mosaik av bilder, minnen och känslor som tillsammans med mig andas, minns, skapar relationer och tar sin tillflykt till pennan som andra tar sin tillflykt till alkoholen eller spelandet.

En sommar meddelade doktor Pentley till sist att vi kunde lämna det dagliga användandet av ögonlappen. Enligt honom hade min synnerv utvecklats till sin maximala kapacitet. Det enda som återstod nu var att vänta tills jag slutat växa, då de skulle kunna operera mig. Även om det gått nästan trettio år sedan dess, har jag aldrig glömt det ögonblicket. Det var en sval morgon som lystes upp av solen. Mina föräldrar, min bror och jag gick ut från kliniken och höll varandra i handen. Det fanns en park alldeles nära dit vi gick för att promenera och köpa glass 13

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 13

2015-04-13 10:54

som den normala familj vi från och med det ögonblicket skulle bli, eller det var åtminstone vad vi drömde om. Vi kunde lyckönska oss själva, vi hade vunnit striden genom uthållighet.

Bland de fina ögonblick som jag hade med min familj, kommer jag särskilt ihåg de helger som vi tillbringade tillsammans på vårt lantställe som låg i Morelos, en timme från Mexico City. Min far hade köpt marken precis efter min brors födelse och byggde ett hus som min mor hade ritat med hjälp av en betydande arkitekt. Drivna av jag vet inte vad för romantiska drömmar, uppförde de en ladugård och ett stall. Men de enda djur som vi någonsin ägde var en schäfer och ett stort antal hönor som var mycket flitiga med att producera ägg. Hur mycket jag än framhärdade, lyckades jag aldrig att få dem att köpa vare sig får eller ponnyer. Relationen som vi hade till Betty, vår helghund, var kärleksfull och distanserad på samma gång.

Vi kände aldrig att vi hade ansvaret att uppfostra henne, ta ut henne på promenad eller ge henne mat och det innebar att även om hon behandlade oss mycket kärleksfullt så tillhörde hennes hundlojalitet trädgårdsmästaren. Bakom gården fanns en flod där vi brukade bada med plastpåsar för att fånga grodyngel och salamandrar, dessa mystiska djur som Cortázar skulle ha mytifierat i en novell. Jag och min bror tillbringade mer än fem timmar om dagen i vattnet med gummistövlarna och badkläderna på. Nu, mer än trettio år senare, är det otänkbart att bada i floden, nu är den full med avföring och giftigt avfall. En av de un14

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 14

2015-04-13 10:54

derbara sakerna med huset var dess överflöd av fruktträd, framförallt mangoträd, citronträd och avokadoträd. När vi återvände till staden hade vi ofta med oss lådor med den senare frukten för att sälja den till grannarna. Jag och min bror tog på oss denna uppgift och på det sättet fick vi ihop bra med sparpengar att slösa med under loven.

Vid den här tidpunkten, jag borde ha börjat i lågstadiet, började jag att läsa mycket. Jag hade lärt mig läsa några år tidigare och på grund av att jag nu hade ständig tillgång till det tydliga universum som bokstäverna och teckningarna i barnböckerna tillhörde, bestämde jag mig för att dra nytta av det. Jag läste först och främst berättelser, några mer eller mindre långa, som de av Wilde och Stevenson.

Jag föredrog spännande historier eller skräck­berättelser som Dorian Grays porträtt eller Demonen i flaskan. Jag läste också ofta i en volym med bibliska berättelser som min far hade – lika eller ännu mer skrämmande – som den där prinsessan Salome bestämmer sig för att hugga huvudet av mannen hon älskade så mycket eller den där de släpar Daniel till lejongropen. Steget till att skriva gav sig självt på ett naturligt sätt. I mina linjerade skrivhäften av fransk sort skrev jag historier där huvudpersonerna var mina klasskamrater som färdades i fjärran länder där de råkade ut för alla möjliga sorters katastrofer. Dessa berättelser var min möjlighet till hämnd och jag kunde inte låta bli att utnyttja den. Fröken var inte sen att uppmärksamma det, och påverkad av en märklig solidaritet beslutade hon sig för att ordna en litteraturcirkel för att 15

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 15

2015-04-13 10:54

jag skulle kunna uttrycka mig. Jag accepterade inte att läsa högt om jag inte först var säker på att någon vuxen skulle finnas bredvid mig under eftermiddagen, ända tills mina föräldrar kom för att hämta mig. För det var troligt att fler än en av mina kamrater skulle vilja göra upp räkningen med mig när skolan var slut. Men saker och ting skedde på ett annorlunda sätt än jag hade väntat mig. När jag hade läst klart en berättelse där sex små kamrater tragiskt dog när de försökte fly från en egyptisk pyramid, applåderade barnen i mitt klassrum, djupt berörda. De som hade varit med i historien kom nöjda fram till mig för att lyckönska mig, och de som inte var med bad mig om att de skulle få vara med i nästa berättelse. Det var så det gick till när jag långsamt fick en särskild plats i skolan. Jag hade inte slutat att vara marginaliserad, men utanförskapet var inte längre ett förtryck.

Det var sjuttiotal och min familj hade tagit till sig en del av den tidens progressiva idéer. Min skola var till exempel en av de få Montessoriskolorna i Mexico City (nu finns det en i vartenda hörn). Jag vet att under den här perioden­fanns det institutioner där barnen bokstavligen gjorde det de hade lust till. Att de kunde sätta eld på klassrummet utan att hamna i fängelse eller utstå något annat betydande straff är bara ett exempel. I min skola däremot, hade vi vare sig total frihet eller kvävande disciplin. Det fanns vare sig någon svart tavla eller skolbänkar iordningställda framför ”fröken” som självklart inte svarade på 16

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 16

2015-04-13 10:54

detta öknamn utan istället kallades ”pedagog”. Vi barn kunde räkna med ett riktigt bord, ett skrivbord som tillhörde oss åtmin­stone under skolåret, och på vilket man hade lov att lämna kännetecknande märken, teckningar eller gnuggbilder så länge vi inte gjorde någon oreparabel skada på möbeln. Längs väggarna fanns bokhyllor och hyllor där man förvarade skolmaterialet: kartor av trä i form av pussel med alla länder och flaggor i världen; multi­plikationstabeller liknande Alfapet, bokstäver i relief, burkar i olika storlekar, geometriska figurer i metall, inplastade planscher med olika delar av den mänskliga anatomin med dess namn, för att nämna något av det.

Innan man använde materialet måste varje barn be guiden om instruktioner. Det spelade inte särskilt stor roll vad man gjorde på förmiddagen så länge man arbetade med något eller åtminstone låtsades att man gjorde det.

Flera gånger om året hade man möten tillsammans med alla familjer och det var då man kunde bedöma den skada som detta frigjorda decennium hade orsakat var och en.

På dessa fester inställde sig till exempel barn vars föräldrar levde i en trio eller i andra polygamiska situationer och istället för att skämmas så skröt de om det. Namnen på mina samtida innebär andra vältaliga minnen från denna period. Några speglade familjens ideologiska tendenser, som ”Krouchevna”, ”Lenin”, till och med ”Högs­ta Sovjet” som ledde till smeknamnet ”Vjet”. Andra kom från religiös tro som ”Uma”, eller ”Lini” vars fullständiga namn hyllade energin från den indiska ormen, och andra 17

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 17

2015-04-13 10:54

från mer personliga kulter som ”Klitoris”. Det var namnet på en vacker oskuldsfull flicka – dotter till en infra­realist – som ännu inte förstått den kränkning hennes föräldrar utsatt henne för och som till hennes olycka inte kunde räkna med något smeknamn.

Som tur var, var min familj inte så egendomlig. De hade bisarra idéer om vår uppfostran, men inga som kunde påverka oss på ett ohjälpligt sätt. Bland de särskilda bestämmelser som de hade påbjudit fanns den att inte ljuga för oss. Enligt min åsikt ett absurt beslut, som de lyckades hålla under några år när det gäller grundläggande saker som det onyttiga med religionen, jultomtens existens – vilken de aldrig tillät oss att tro på – eller det sätt som barn kommer till världen på. Att leva under dessa omständigheter placerade oss också i marginalen av majoriteten.

Om det under någon ålder är möjligt att glädjas åt den motbjudande period som inträffar i slutet av året, julsångerna i snabbköpet, de utsmyckade granarna i skyltfönstren och allt det som den så kallade ”magiska julen” består av, så fråntogs vi detta. Varje gång som en tjock man med lösskägg och den karaktäristiska röda dräkten dök upp i gångarna i galleriorna som vi besökte, satte sig våra föräldrar på huk för att viska i vårt öra att det handlade om en bedragare, ”en utklädd farbror som inte kan tjäna sitt levebröd på annat sätt”. Med dessa få ord förvandlade de den mytiska tomten till en beklagansvärd varelse, för att inte säga patetisk. Våra skolkamrater däremot, de trodde helt och fullt på dessa attribut och självklart gladdes 18

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 18

2015-04-13 10:54

de åt dem. I fullständig oskuldsfullhet skrev de så kal­ lade nyårsbrev där de bad om den ena eller den andra presenten, ibland överdrivna brev med önskningar som föräldrarna försökte uppfylla till punkt och pricka. Flera av dessa föräldrar kom fram till oss efter dagens slut för att vädja till oss att vi inte skulle avslöja hemligheten. Jag måste erkänna att jag kände en viss längtan efter den där drömmen. Jag tyckte det var orättvist att jag inte kunde tro på dessa julsagor som alla andra. Den tjugofemte hittade vi presenter som våra föräldrar lagt under granen efter­att ha meddelat oss det kvällen innan. Bland de mest minnesvärda var en röd trehjuling som jag använde ända tills jag var fem år, och en kikare som blev inledningen till en livsuppgift. Vår lägenhet var belägen i en samling av byggnader och grannarnas fönster utgjorde en nästan obegränsad meny. Styrkan hos kikaren var inte så kraftig, men tillät att man på ett ungefär kunde se vad som hände i omgivningen. Jag vet inte om mina föräldrar var medvetna om detta när de valde denna gåva, men för mig handlade det om en liten kompensation för alla år som de begränsat min syn med ögonlappen. Tack vare detta underbara redskap, kunde jag under åratal komma in i de avlägsna bostäderna och observera saker som de andra inte hade tillgång till.

En annan av de centrala idéerna i vår familj var den att bevilja oss en sexualundervisning som var fri från tabun och varje form av undanhållande. Denna genomfördes med en öppen dialog, vid vissa tillfällen överdrivet upp19

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 19

2015-04-13 10:54

riktig, kring ämnet men också med hjälp av allegoriska berättelser. Under många kvällar, fast det kunde ibland också hända mitt under eftermiddagen om hon tyckte­ det var lämpligt, berättade min mor en historia sprungen ur en plötslig inspiration och hon gjorde klart, det gjorde hon, att det handlade om en fiktiv berättelse med undervisande syften. Jag kommer till exempel ihåg hennes version av Törnrosa ungefär så här: En kall vinterkväll kallade drottningen oroligt på hovets doktor för att förklara för honom att hon inte hade haft mens på två månader. Läkaren som var förvånad över sin regents oskuldsfullhet svarade henne: ”Ers majestät borde vid det här laget veta att om en kvinna, adlig eller enkel, inte får någon blödning under trettio dagar är det troligaste att hon är gravid.” Samma kväll meddelade kungen och drottningen nyheten till sina under­såtar, snart skulle det komma en arvinge till tronen. Och så blev det, efter mindre än nio månader föddes en vacker liten prinsessa som de kallade Aurora.

Det som hände sedan: den förgiftade sländan, prinsessan och alla andra som somnade, hade inte längre någon betydelse efter en inledning som denna. Ändå förklarade inte sagan hela händelsen. Snart började denna information verka ofullständig och på samma gång oroande för mig. Vad var egentligen menstruationens exakta innebörd? Av vilken anledning kunde en drottning bli med 20

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 20

2015-04-13 10:54

barn? Vilken relation hade en blödande kvinna med att ett barn blev till? Historien förklarade inte allt detta.

Mina föräldrar ville inte ljuga för oss, men det var inte lätt att kämpa mot den tradition de själva var uppfostrade i, där allt var ett mysterium. För att förenkla uppgiften gav de oss en samling böcker som förklarade mäns och kvinnors anatomi i detalj, liksom sexuella relationer och dess konsekvenser. Ändå, innan jag hade tid att ta till mig temat fortplantning, skyndade sig mina föräldrar att förklara för oss att användandet av genitalierna inte enbart var ämnade åt detta syfte, utan också åt andra nöjen som sex. Även om barn producerades genom samlaget, var målet för ett sexuellt möte inte att avla nya liv, åtminstone inte i de flesta fall.

Istället för att bringas till klarhet, blev saker och ting hela tiden mer förvirrande och tröstlösa.

– Så varför har folk sexuella relationer, frågade jag från baksätet i bilen på väg till skolan, i ett försök att sammanfatta.

– För att känna njutning, svarade de två vuxna som satt i framsätet unisont.

Medan min bror uppslukad ägnade sig åt att begrunda bilarna som körde på gatan gick jag till attack igen: – Men vad betyder det?

– Något som vi tycker mycket om, som att dansa eller äta choklad. Äta choklad! Med ett sådant svar är det mest troliga att en flicka frestas att samma morgon stänga in sig på 21

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 21

2015-04-13 10:54

toaletten i skolan med den första pojke hon träffar. Varför, doktor Sazlavski, kom ingen på tanken att svara att sexuella relationer har man på grund av kärlek och att de är ett alternativt sätt att visa den på? Kanske hade det varit lite mer exakt och mindre oroande, tycker ni inte?

Man får anta att genom att berätta allt det där kände de sig mer ansvarsfulla och framsynta än deras egna familjer och denna tillfredsställelse hindrade dem att se den ängslan som de orsakade i mitt sinne. Jag säger inte att de inte hade rätt, men jag känner att åtminstone när det gäller mig var denna ”undervisning” alldeles för tidig (jag var sex år) och också lite kvävande. Min bror däremot, som var knappt tre, han lät allt passera förbi liksom någon som med oskyldigt lugn kliver ombord på en båt tjugo minu­ter innan en tsunami bryter ut och vågen väller fram.

Till skillnad från julhemligheten som jag och min bror respekterade, bestämde jag mig för att ingen i min omgivning skulle förbli oinformerad om fortplantningsfrågan.

Jag uppfann genast en väggtidning, vars första upplaga helt och hållet var ägnad detta tema. Redaktionsgruppen utgjordes av tre systrar med efternamnet Rinaldi, vars föräldrar var ännu mer liberala än mina. Ägaren av skolan, en mycket vänlig kvinna med ett visst överseende, tillät oss att ha den uppsatt under flera dagar. Men mycket snart såg hon sig förhindrad till detta på grund av klagomålen från de mer konservativa föräldrarna som hotade med att ta sina barn ur skolan. Andra familjer kom till vårt försvar.

För första gången hörde vi talas om åsiktsfrihet, ett ämne 22

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 22

2015-04-13 10:54

som i mitt land var lika förlegat som Quetzalcoatl, den befjädrade ormen.

Systrarna Rinaldi hade alltid funnits i skolan, men vi hade aldrig lärt känna varandra i något klassrum. Vi inledde en vänskap under en av dessa nyårsluncher som man hade i ett hus på landet. Våra respektive föräldrar tyckte genast om varandra och bestämde sig för att träffas några helger. Vi reste till Cuernavaca och Valle de Bravo tillsammans. Rinaldiflickorna var blonda, fräkniga och begåvade med en överraskande humor. Den äldsta hette Irene och gick i samma årskurs som jag men i en annan grupp. Hon tillbringade rasterna gömd på skolans tak­ terrass, långt från stojet på gården, uppslukad av sina egna lekar. Liksom jag var hon inte heller rädd för höjder. Det dröjde inte länge innan vi blev mycket goda vänner. Hennes familj bodde i backen upp till Ajuscohöjden som vid den tiden fortfarande ansågs tillhöra stadens förorter. Huset, som fortfarande höll på att byggas, bestod av ett rum med barkök, en skulpturateljé där hennes mamma arbetade, en matsal och två stora sovloft mitt emot varandra som fungerade som sovrum utan vare sig gardiner eller dörrar. Som om det inte vore nog hade Irenes föräldrar för vana att ge efter för sina sexuella impulser inför sina döttrar, utan att bry sig om var i huset de befann sig. Vid ett tillfälle blev jag tvungen att se dem mitt i orgien medan vi flickor tittade på tecknade serier i vardagsrummet. De tre systrarna fortsatte att vara helt uppslukade framför tv:n och betedde sig som om det inte hände något särskilt 23

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 23

2015-04-13 10:54

omkring oss. Jag däremot blev helt förstenad och stirrade på föreställningen. Det handlade om en praktisk demonstration av en teori som jag hade lyssnat till under flera månader. Och ändå var det svårt att sätta det som hände framför mina ögon i relation till böckerna om anatomi och fortplantning. Jag frågade mig om Irenes föräldrar i det ögonblicket höll på att göra en fjärde liten syster eller om det bara var ett sätt att ”ha det skönt”. Men hur kunde någon ”ha det skönt” på det konstiga sättet? Deras rörelser liknade mest en strid, kropp mot kropp, som när jag och min bror skulle avgöra vem som var ägaren till en leksak. Stön, skrik, bett, judogrepp. Vilken relation kunde detta ha till att äta choklad? Spektaklet var så våldsamt att Max, husets hund, en ilsken pekines med mycket skarpa hörntänder, kom för att försöka hejda det genom att dra i t-tröjan på Gonzalo Rinaldi som glatt besteg sin fru bak­ ifrån. När Irenes pappa kände bettet i sin rygg, vände han sig om med en min som uttryckte smärta och sparkade ner djuret på golvet. Då började Andrea, mellansystern, gapskratta och jag kunde inte annat än att göra samma sak. Sedan förenade sig de andra två i detta nervösa skratt som vi inte lyckades hejda. Var kan de flickorna vara nu?

Har de överlevt sjuttiotalet med stoltheten i behåll? Det önskar jag av hela mitt hjärta. Ändå skulle det inte förvåna mig om någon av dem befinner sig inlagd på en psykiatrisk­ klinik och inte heller om någon av dem blivit pryd. Att min generation är såpass konservativ beror till stor del på att aids dök upp. Jag är säker på att vårt förhållningssätt 24

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 24

2015-04-13 10:54

är en reaktion på våra föräldrars experimentella sätt att möta sina vuxenliv.

Som jag berättade tidigare bodde jag och min familj i ett bostadsområde som bestod av nästan tjugofem byggnader. Trots det var det en angenäm plats att tillbringa sin barndom på. Till varje byggnad hörde en grön gård där de sociala barnen samlades på eftermiddagarna för att leka och där vi asociala ägnade oss åt att betrakta dem på avstånd. Där fanns också en mycket vidsträckt öppen plats där man kunde åka rullskridskor eller cykla, ett område med gungor och andra redskap i metall i samma stil. Under perioden med ögonlappen tyckte jag om att ensam klättra upp för stegen till en rutschkana som var nästan två meter hög och åka ner. Det hände mer än en gång att jag istället för att åka ner för kanan av metall ramlade ner på sidan och föll till marken, men jag var en våghalsig flicka och osäkerheten som orsakades av min omständighet gjorde mina lekar ännu mer intressanta.

Jag har fortfarande kvar ett ärr på min högra tinning från när jag trillade ner för rutschkanan, vilket inte hejdade min våghalsiga framfart. Ett annat av alla mina ärr fick jag från en gunga som i högsta fart smällde till mitt huvud precis under det vänstra örat.

Gränserna för området markerades i väster av Avenida Insurgentes och i öster av en sportklubb som var belägen på samma plats där man genomförde de olympiska spelen 1968. Bland anläggningarna fanns en simbassäng 25

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 25

2015-04-13 10:54

och en löparbana på hundra meter. Där fanns också en pyramid, en kyrka – det hade varit mer demokratiskt att bygga en synagoga – och ett statligt snabbköp i för den tiden enorma dimensioner.

Av alla skrymslen på denna plats var mitt favoritställe ett träd som stod precis framför mitt hus och vars grenar nådde upp till lägenheten där vi bodde. Det var ett mycket gammalt peruanskt pepparträd som hade rotat sig på en liten kulle av vulkaniska stenar. Ett uppseendeväckande träd på grund av stammens tjocklek och dess täta lövverk.

Upplevelsen av att klättra i det gav både en känsla av utmaning och på samma gång beskydd. Jag var säker på att detta träd aldrig skulle tillåta att jag ramlade ner från dess grenar och därför klättrade jag upp till trädkronan med ett, för dem som såg på nedanför, häpnadsväckande lugn.

Det var en fristad där det inte var nödvändigt att kröka rygg för att rädda sig själv. Under den här tiden hade jag ett konstant behov av att skydda mig mot min omgivning. Jag tillbringade till exempel eftermiddagarna bland klädstrecken på taken dit nästan ingen gick, istället för att leka med de andra barnen. Jag föredrog också att ta mig hem till lägenheten som låg på femte våningen via trappan längst in, istället för att ta hissen där man kunde fastna med någon granne i timmar. I den bemärkelsen liknade jag faktiskt – mer än när det gäller utseendet – en kacker­ lacka som i allmänhet rör sig i hemmens utkanter och i husens källargångar. Det var som om jag vid något tillfälle hade bestämt mig för att skapa en alternativ geografi, 26

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 26

2015-04-13 10:54

15-25 N&K Kroppen, 13 apr.indd 27

2015-04-13 10:54

Guadalupe Nettel (född 1973)

åttiotal. I en dysfunktionell familj med föräldrar som lever ut tidens progressiva ideal försöker en ung flicka hitta sin plats i tillvaron. När hennes far en dag försvinner spårlöst och modern väljer att skriva sin doktorsavhandling i Frankrike blir flickan lämnad hos sin mormor.

Flickan, som fötts med ett vitt födelsemärke över pupillen i det ena ögat, utvecklar tidigt en känslighet för det som utspelar sig i periferin. Med en precis och närgången prosa berättar Guadalupe Nettel om ett liv i utkanten.

är en av Mexikos just nu mest tongivande författare och belönades 2014 med det prestigefyllda Herraldepriset. Hennes novellsamlingar och romaner har översatts till en rad språk.

Den autofiktiva romanen Kroppen jag föddes i är hennes internationella genombrott.

ISBN 978-91-27-14121-6

9 789127 141216

Nettel_Kroppen_ORIG.indd 1

Guadalupe Nettel ROMAN

OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: ALEX WEBB / MAGNUM PHOTOS / IBL FÖRFATTARFOTO: LISBETH SALAS

Guadalupe Nettel Kroppen jag föddes i

Mexico City. Sjuttiotal övergår i

Kroppen jag föddes i

»Hennes böcker rör sig över flera olika områden.

Men vissa saker är konstanta: den rakbladsvassa prosan, de mörka inre landskapen och den unika känsligheten.« Granta

2015-04-13 11:50