Tom_skyddsomslag.indd 1-5
I VA R J E Ö G O N B L I C K Ä R V I FO R T FA R A N D E V I D L I V
© V I K TO R G Å R D S ÄT E R
(född 1978) är poet. Han debuterade med den mycket uppmärksammade diktsamlingen Sudden death 2007, följt av Fadersmjölken 2009. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är hans första prosaverk. TOM MALMQUIST
TO M M ALMQUIST
väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död. När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick. OM OCH KARIN
I VARJE ÖGONBLICK ÄR VI FORTFARANDE VID LIV TOM MALMQUIST mig av med teven, jag har sagt upp prenumerationerna på tidningarna, jag läser böckerna som du har köpt och funderar på understrykningarna som finns på var och varannan sida, jag ögnar bara som hastigast igenom nyheterna från TT i min telefon, knappt det klarar jag längre, jag hör skriken och jag hör mistlurarna, jag kan till och med bli rädd för en mindre skogsbrand tusentals mil bort och börjar genast föreställa mig hur fåglarna förkolnar i uppåtvindarna. JAG HAR GJORT
2015-06-26 15:19
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 6
2015-06-26 15:27
Överläkaren stampar ner hjullåset till Karins patient säng. Högljutt informerar han intensivvårdssköterskorna som klipper upp linnet och sportbehån: Gravid kvinna, barnet mår bra enligt rapport, vecka t rettiotre, insjuknade för cirka fem dagar sedan med influensaliknande symptom, feber, hosta, i går lätt andnöd som skylldes på graviditet, i dag akut sämre, grav andnöd, kom till BB för en timme sedan. Han har kraftiga händer, skruvar på en patronliknande flaska och fortsätter: Sat dryga sjuttio med rumsluft, men svarar med sat-stegring efter syrgas, AF cirka fyrtio-femtio, BT hundrafyrtio, HR hundratjugo. Barnmorskan som hjälpte till med syrgasen under transporten hejdar sig i dörren. Hon tar försiktigt tag om min överarm. Du är i sal B på IVA nu, vill du att jag skriver ner det på en lapp? Det behöver du inte, tack, svarar jag. Hon får bra hjälp nu, säger hon. Ja, tack. Okej, då går jag. Okej, tack. Karin har elektroder på bröstkorgen. Det tjuter om övervakningsmonitorn. Vad är det för 7
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 7
2015-06-26 15:27
mediciner ni ger henne nu? frågar jag. Det får du fråga Per-Olof om, svarar intensivvårdssköterskan. Vem är det? Det är jag, ropar överläkaren och tillägger: Din fru får Tazocin och Tamiflu, och smärtlindring, och lugnande, hon får andra saker också, allt här i infusionsställningen är ju mediciner, men vi hinner inte prata med dig nu, du får en briefing tids nog, ta det bara lugnt och låt oss hjälpa din fru nu. Och barnet? frågar jag, men ingen svarar. Jag sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen intill en avfallshink med förbrukade kanyler. Jag kramar Karins dunkappa, men släpper den och rusar ut, jag ser skylten för en handikapptoalett längre ner i den starkt upplysta korridoren, jag springer dit, jag hinner inte stänga om mig innan jag kräks och kissar samtidigt. Jag gurglar i kranvatten men stinker ändå ur munnen, jag tvättar tungan med flytande tvål. Den vita pardörren till sal B är stängd när jag kommer tillbaka. Jag knackar, öppnar och kikar in. En av intensivvårdssköterskorna sitter på en pall mellan Karins särade lår. På hans muskulösa armar ringlar sig sabelliknande tatueringar. Karin har en syrgasmask med reservoar, hon blundar och ansiktet känns plötsligt främmande. Han har plasthandskar på sig och nyper i Karins blygdläppar. Han får syn på mig, släpper urinkatetern och reser sig upp, han kommer nära, blicken är tom. Jag måste be dig 8
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 8
2015-06-26 15:27
vänta utanför, säger han. Varför måste jag göra det? Det kan vara känsligt. För vem? frågar jag. För patienten. Patienten? Ja, patienten, svarar han och stirrar på mig, men inte i ögonen, utan på min ena axel. Jag har levt med henne i tio år, det är vårt barn? Det kan ändå vara känsligt. Men det är inte känsligt att du är här ensam med henne? frågar jag. Han ställer sig i vägen och säger: Jag måste be dig vänta utanför, jag hämtar dig när jag har gjort i ordning här inne. Han motar ut mig utan att röra mig. Han stänger dörren. Mittemot hissarna finns en kaffeautomat. Jag stoppar in tio kronor men glömmer att ställa in en plastmugg. Kaffet stänker och rinner ner på golvet. Jag hämtar pappershanddukar från en städvagn och börjar torka. Överläkaren kommer ut från intensivvårdsavdelningen när jag rotar efter fler mynt. Han tittar ner i en mapp som han stödjer mot magen. Har inte du svimmat än? frågar han och tycks förvänta sig att jag ska skratta och när jag inte gör det säger han: Det som händer din fru är allvarligt. Är det inte lunginflammation? frågar jag. Det kan vara nog så allvarligt, svarar han. Det kan man väl bota? För det mesta, inte alltid, säger han och går in i hissen, trycker på en av knapparna och nickar mot mig och tillägger: Jag meddelar så fort vi vet mer. Jag sätter mig på en stol utanför sal 9
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 9
2015-06-26 15:27
B. Korridoren är gråblå, plastgolvet, listerna, väggarna, stötskydden, till och med matvagnarna är gråblå. Det finns tre slagfönster bakom mig. Det går inte att se ut, kvällsmörkret gör glasskivorna till speglar. Jag reser mig och knackar på den vita dörren, jag väntar, jag sätter mig igen. Intensivvårdssköterskan kommer ut efter ett tag. Jag tittar på tatueringarna, ett slags krigsmålning. Kan jag komma in nu? frågar jag. Nej, svarar han och hämtar något i ett skåp och går tillbaka in i salen. Jag tar upp min telefon och svarar på ett par sms och går sedan fram och tillbaka i korridoren tills jag blir trött i benen. Jag knackar på igen. Den kvinnliga intensivvårdssköterskan öppnar. Hej, ursäkta, men varför kan jag inte få komma in, ge mig i alla fall ett argument som jag kan förstå, jag vet att Karin vill ha mig vid sin sida? Men har ingen hämtat dig? svarar hon. Då hade jag inte stått här, säger jag. Jag ber om ursäkt, kom in, Karin mår redan lite bättre, säger hon och insisterar på att få hämta en kopp kaffe och en ostsmörgås till mig. Tack, jag vill inte ha något, säger jag. Karin upptäcker mig och börjar vifta med ena handen. En undersköterska har lossat på Karins mask och baddar hennes läppar och tunga med en våt skumgummisticka. Karin kipparefter andan men tycks ändå trivas med att vara utan den svettiga masken. Jag går fram och tar hennes hand. Älskling, du 10
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 10
2015-06-26 15:27
har i alla fall morfin så att det räcker, säger jag. Hon pekar på magen och jag svarar: Det ordnar sig, tro mig, allt kommer att bli bra. Hon gör tummen upp. Han med tatueringarna sitter i ett övervakningsrum med fönster mot salen. Han talar i telefon, ett bildskönt ansikte, ett tjockt och välkammat hår, slät hud. Jag lyfter upp Karins dunkappa. Överläkaren ställer sig med ryggen mot mig och inväntar en kollega som drar på något som liknar en defibrillator. Han är tydligen från MIVA, tystlåten och lite kufisk. Efter en snabb undersökning av Karins bröstkorg säger han till överläkaren: Vi behöver en akut spiral-CT. Är det allvarligt? frågar jag. Han gör en min mot mig och vänder sig till Karin: Jag har tittat lite på dig nu, Karin, jag tycker att det låter som att du har en ordentlig pneumoni, kanske emboli, det är svårt för mig att säga säkert just nu, vi måste röntga först. Kan du ta det där igen? säger jag. Överläkaren svarar men tittar på Karin: Lunginflammation alternativt en blodpropp, kanske både och, det är vad vi tror nu i vilket fall, vi ger dig nu mediciner mot allt det vi misstänker kan ha orsakat dina andningssvårigheter, men det här är allvarligt, en ung kvinna ska inte andas så här även om hon är gravid. Jag försöker få ögonkontakt med Karin men hon stirrar snett upp i taket, inte på ett inåtvänt sätt utan mer som om hon har upptäckt något. Jag tit11
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 11
2015-06-26 15:27
tar också upp men ser bara ett lysrör, ett kritvitt tak, inte ens en spricka i färgen. Överläkaren grimaserar mot dunjackan som jag håller i. Det finns skåp som du kan låna lite längre ner i korridoren, säger han. Det behövs inte, det är Karins. Det finns ändå skåp som du kan låna, säger han. Det behövs inte, men tack i alla fall, svarar jag och sätter mig bredvid sängen. Karin rullas in genom en skyddsrumsliknande ståldörr. Hon hostar så att bröstet lyfter från patient sängen. Jag sätter mig vid ett av borden. Ett dovt och surrande ljud hörs genom väggarna. Efter ungefär en halvtimme tittar en läkare ut och frågar om jag är Karins närmaste anhöriga. Har det hänt något? frågar jag. Han är skallig, bär ovala glasögon och presenterar sig som radiolog. Han stammar när han svarar att det kan dra ut på tiden eftersom Karin på grund av sin andnöd har svårt att ligga i horisontalläge. Okej, svarar jag. Då vet du, det kan alltså dröja, säger han. Okej, tack. Det är kvalmigt och hett i korridoren. Jag tar av mig min kofta. Det är Sven som svarar på hemtelefonen. Han lyssnar på mig och svarar: Läkarna misstänker lunginflammation? Ja, hon röntgas nu. Tack Tom för att du ringde, säger han. Det dröjer inte länge innan han ringer tillbaka. Hej Sven, säger jag. Det är antagligen Lillemor som bett honom att ringa. 12
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 12
2015-06-26 15:27
Hon har, skulle jag tro, vankat omkring i radhuset på Lidingö och oroat sig tills Sven har känt sig tvungen att ringa upp mig på nytt. Ursäkta att jag ringer igen, säger han. Sven, det var ju jag som ringde er nyss. Ursäkta. Jag sa det bara för att du ursäktade att du ringde igen, säger jag. För all del, svarar han och undrar över detaljerna kring lunginflammationen. Jag har sagt allt jag vet, säger jag. Jag förstår, svarar han och undrar om jag har något emot att de kommer in. Nej, men det är nog ingen fara, Sven, hon har lunginflammation. Var är ni nu? frågar han. Södersjukhuset. Var på SÖS befinner ni er? Jag minns inte det nu, mamma släppte av oss vid Förlossningen, jag vet inte, under markytan, Centrum för nukleärmedicin och bilddiagnostik står det här. Hon röntgas nog bara där, minns du namnet på avdelningen? Minns inte, kan jag sms:a det? Det går bra, tack. Jag tror jag glömde plattan på, utbrister jag. Vad sa du? Jag gjorde te till henne, jag glömde nog stänga av plattan. Jaha. Sven, jag måste lägga på, jag måste ringa mamma, hon har extranycklar. Överläkaren väntar på mig i sal B. Han är angelägen att få tala med mig. Han gnider in de grova händerna med desinfektionsgelen från pumpflaskan vid dörren. Allt hos honom är grått utom den vita uniformen. Han har en läkare med sig och förklarar att hon är 13
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 13
2015-06-26 15:27
obstetriker. Hon står vid en mobil ultraljudsutrustning som hon installerar vid patientsängen. Överläkaren torkar händerna genom att skaka lite på dem och säger: Karin, vi har precis fått röntgenbilderna, och en preliminär bedömning av blodproverna, det ser inte bra ut. Karin är märkvärdigt lugn. Jag stryker hennes fötter. Han lutar sig framåt så att han kan se Karin i ögonen. Hör du mig, Karin? frågar han. Hon nickar. Bra, jag har nu konfererat med hematologer, både här på SÖS och på KS, de är blodspecialister, du har en massiv ökning av vita blodkroppar, med stor sannolikhet har du akut leukemi. Karin tittar på mig och jag hör henne svagt. Älskling, jag är här, säger jag och lägger mina händer över hennes kinder och fortsätter: Karin, älskling, vi grejar det här, jag lovar, det här grejar vi. Karin vinkar med handen. Jag försöker tyda läpprörelserna i masken. Hon undrar över barnet, säger jag. Karin gör tummen upp. Min prioritet nu är Karin, säger överläkaren. Barnet är väldigt väl skyddat i livmodern, även mot leukemi, inflikar obstetrikern. Hon har långt brunt hår och en rak liten näsa. Hon verkar inte trivas i överläkarens närvaro och slappnar av först när han lämnar salen. Hon arbetar med en ultraljudsgivare över Karins mage. Det är en pigg liten tjej, det ser fint ut, hon mår bra, jag kan inte se något annat, säger hon och torkar bort 14
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 14
2015-06-26 15:27
gelen med papper. I dörren vänder hon sig om som för att säga något men blir stående och tittar länge på Karin. Tack, säger jag. Hon tvekar men svarar: I dag är de duktiga på att behandla leukemi. Tack så mycket, tack. En lös vit tråd krullar sig vid halslinningen på Karins sjukhuslinne. Jag petar in tråden under tyget och rättar till hennes lugg. Hon är blöt av svett, hon rycker i min hand. Är det bra? frågar hon. Frågar du mig det? Hon nickar. Älskling, det är klart att jag är orolig, men prata inte nu, koncentrera dig på andningen, säger jag. På en rullvagn hittar jag ett laminerat ark med avdelningens nödutgångar. Jag använder den som solfjäder. Karin trivs i luftvirvlarna. Jag vet inte hur länge jag står och fläktar henne innan hon öppnar munnen. Hon smackar. Jag hör inte vad hon säger. Det låter som att hon säger liv. Hon försöker ta av sig masken men jag hindrar henne. Hon stönar. Älskling, vad är det? frågar jag. Döpa, säger hon. Okej, okej, du vill döpa henne till Liv? Hon skakar på huvudet och utbrister: Livia. Livia? Hon nickar och lyfter handleden. Livia, säger hon. Okej, Livia, svarar jag. Det börjar tjuta från syrgasmaskinen. En av intensivvårdssköterskorna rusar fram. Vad är det som händer? frågar jag. Hon ropar mot övervakningsrummet: Hon arbetar för hårt. Överläkaren spatserar in, han tuggar på något, sväljer, harklar sig, ställer sig framför en av 15
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 15
2015-06-26 15:27
monitorerna med händerna på ryggen. Hon håller sig bra på oxygen, än verkar hon orka, vi får nog intubera om inte allt vänder, säger han och riktar sig till Karin. Beklagar om vi pratar om dig på det här sättet, det är inte vår mening, det blir lätt så, så här ligger det till, Karin, trots syrgas har du svårt att syresätta dig, det kan bli så att vi måste söva ner dig och hjälpa dig med syresättningen i respiratorn. Jag föreslår att Sven ska stanna bilen och ber honom lämna över telefonen till Lillemor. Vi sitter i taxi nu, men vänta lite så får du prata med Lillemor, svarar han. Jag blir nervös när jag hör Lillemors mörka röst. Hej, vi har fått ett besked, säger jag. Jaha, ja? Jag ville ringa direkt, det blev svårt, säger jag. Jaha, svarar hon. Jag tänkte att det var bäst att ringa innan ni kom hit. Jaha. Det är svårt att prata. Ja? Det är inte lunginflammation. Lillemor blir så tyst att jag måste fråga: Är du kvar? Överläkaren sitter på en pall vid patientsängen när jag kommer tillbaka. Jag berättade just för din fru att barnet har blivit en stor påfrestning, kroppen jobbar på högtryck nu, din fru har en mjölksyrenivå som är alldeles för hög, säger han. Han vänder sig till Karin: Jag har precis suttit i telefon med CIVA på KS, det lutar 16
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 16
2015-06-26 15:27
mot att vi förlöser barnet med kejsarsnitt redan i morgon bitti, KS har bättre resurser för att hjälpa dig och barnet, och redan i natt kommer du få respiratorhjälp, det kommer inte göra ont, du kommer att somna in, djupt och skönt som efter en lång arbetsdag. Ska hon flyttas? frågar jag. Ja, det blir bäst, svarar han. I morgon bitti? Ja, så fort det finns plats på CIVA. Varför måste hon vara nersövd? Det blir bäst så, både för Karin och barnet, hon ska ändå vara nersövd under kejsarsnittet, säger han. Karin försöker svara men ger upp och skakar på huvudet. Hon lägger händerna på magen. Jag förstår att det är jobbigt att prata, Karin, jag tolkar det som att du förstår, säger han. Karin befinner sig i en sorts halvslummer, andningen blir sämre, ibland öppnar hon ögonen och kliar sig under masken, och om jag slutar fläkta henne blir hon ängslig och söker min hand. Älskling, mina armar har domnat, jag orkar fan inte fläkta mer, säger jag. Jag har inte kraft att hindra henne när hon drar upp masken. I ett andetag utstöter hon: Älskar dig på alla sätt och vis. En sjuksköterska skyndar fram och säger: Hur är det? Karin gör tummen upp. Du får inte ta av dig masken, säger hon. Det vet hon, svarar jag. Lillemor har sina mahjongkläder och Sven sin ålderdomliga kostym när de kommer gående genom av17
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 17
2015-06-26 15:27
delningens korridor. Jag känner Svens breda och fuktiga bröst mot mitt. Lillemor verkar besvärad av att jag kramar dem. Hon står avigt med sidan mot mig och spanar mot salsdörrarna. Hon frågar om de kan få träffa Karin. Jag går före dem och säger i dörren: Älskling, dina föräldrar är här. Karin ser rädd ut. Sven stannar i dörröppningen. Lillemor avvaktar men beslutar sig för att stiga fram. Hon klappar Karin över benet när hon upprepar: Älskade dotter. Karin börjar hulka, hon viftar med armarna. Lillemor stelnar och säger: Vi väntar utanför. Hon tar raskt tag i Svens överarm och leder ut honom. Karin rycker tag i min tröja och tittar på mig. Älskling, jag fattar, du behöver inte prata, jag tror de fattar också, jag hälsar att du är glad att de är här. Sven och Lillemor har precis satt sig på den väggfasta soffan framför avdelningens kök när jag kommer ut. Lillemor trycker en pappersnäsduk över munnen. Är allt okej? frågar jag. För all del, svarar Sven. Det var ju samma sak förra gången, säger jag. Tack, Tom, vi förstår, säger han. Det är något som låter här, jag har svårt att höra, säger Lillemor. Hon sätter sig, reser sig, sätter sig igen. Vad är det som låter? frågar hon. Det kanske är diskmaskinen därinne, säger Sven. Det är mycket som låter här, säger jag. Det är något annat, det är ett högt ljud, säger hon och skakar på huvudet. 18
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 18
2015-06-26 15:27
Jag sätter mig bredvid dem. Sven studerar mönstret på sofftyget och konstaterar att det är vindspridda maskrosfrön. Lillemor skakar på huvudet igen och säger: Det är hundkäx. Sven knäpper händerna över låret och frågar: Sa de vad det var för typ av leukemi? Lillemor blänger på honom. Nej, det vet de väl inte än, tillägger han och nickar mot mig. Akut sa de bara, säger jag och tittar på Lillemor. Hur är det, Lillemor, frågar jag. Förlåt, jag har bara så svårt för sjukhus, och så är det något som låter, säger hon och ställer sig upp. Hon rotar fram en Läkerol ur väskan, bjuder mig, sedan Sven, och promenerar bort i korridoren med händerna för öronen. Överläkaren ställer sig bakom sängens h uvudgavel och obstetrikern övervakar Livia med ultraljud. Älskling, jag kommer inte lämna dig, bara i natt, jag måste hem och hämta lite saker, sedan kommer jag, jag kommer att vara med dig hela tiden, jag kommer snart. Hon tittar mot dörren och sedan på mig. Dina föräldrar sitter i korridoren här utanför, säger jag. Hon skakar på huvudet. De fattar, älskling, oroa dig inte, jag sa att du döpte henne till Livia också. Hon gör tummen upp. Jag ställer mig vid handfatet. Karin rör på munnen mot mig. Jag hör henne inte men jag ser att hon säger: God natt. God natt, älskling, ses snart, 19
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 19
2015-06-26 15:27
ropar jag. Överläkaren lägger handen över masken. Det ser ut som om han injicerar något i en ventil till syrgasslangen. Karin sluter ögonen. Överläkaren räknar högt under tiden han tittar på sitt armbandsur: Ett, två, tre, fyra, fem. Han räknar fortfarande när jag lämnar salen. Framför hissen vänder jag och springer tillbaka. Dörren till avdelningen är låst. Jag plingar på. En av Karins intensivvårdssköterskor öppnar. Glömde du något? Ja, säger jag och tränger mig förbi och skyndar in i sal B. Sover hon, har allt gått bra? frågar jag. Hon sover, allt gick bra, svarar obstetrikern. Okej, tack, säger jag och stryker fingret över Karins öra. Hon är mörkblå och lite blodig vid nålen i armen. Börjar man med cellgifter i morgon? frågar jag. Det vet jag inte, det får du fråga hematologerna på KS i morgon, svarar överläkaren. Persiennerna i fönstret är nerdragna men det mindre ventilationsfönstret är öppet och genom det kan jag se branten ner till Å rstaviken, och navigationsljusen, lanternor i grönt och rött. Jag ser mig om i salen. I övervakningsrummet sitter de tre intensivvårdssköterskorna och en undersköterska. De tystnar när jag kommer in. Har ni sett Karins dunkappa? frågar jag. Undersköterskan går fram till ett klädskåp. Är det den här? frågar hon. Ja, precis, tack. Hem och vila nu, du behöver sömn. Ja, jag ska, tack, men jag vill bara kolla att ni har mitt 20
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 20
2015-06-26 15:27
nummer. Undersköterskan vänder sig mot datorn, hon har ett glest, lilafärgat hår. Hon läser upp mitt mobilnummer. Det är rätt, tack, svarar jag, jag vill att ni ringer så fort ni vet när hon ska flyttas till KS. Det kommer vi, säger hon. Okej, tack, svarar jag. Lillemor väntar vid dammen utanför Södersjukhusets huvudentré. Hon står och stirrar ner i det blanka vattnet. Hon har en hand på magen, små smekande rörelser. Då och då hörs bruset av en bil från Ring vägen, annars är det tyst. Taxin kommer med en gång, säger Sven och stoppar ner mobiltelefonen i kavajens innerficka. Vad är klockan? frågar jag. Snart fyra, svarar han. I taxin klämmer jag på Karins kappa, jag lutar huvudet mot den svala rutan och tittar ut på asfalten, gatbrunnarna, kantstenarna, trottoarerna, refugerna. Innan jag kliver av vid trappan till Lundagatan säger jag: Det här ordnar sig. Mamma stannar bilen vid busshållplatsen utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, jag springer, hon ropar, jag hör inte, jag springer in till I nformationen, jag får en karta, hon pekar, jag springer genom entréhallen, förbi Pressbyrån, en tjugo meter lång korridor som slutar i en hall, två sänghissar och ett trapphus, jag springer till höger genom ytterligare en automatisk dörr, in i en dubbelt så lång korridor, jag springer 21
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 21
2015-06-26 15:27
genom automatiska dörrar, jag springer längs en innergård, jag delar sänghiss med två läkare i operationsmössor, jag går av, jag springer i trapphuset, jag följer pilskylten mot Centraloperation, jag passerar en uppställd ståldörr, gröna väggpelare, jag springer på ett grönflammigt plastgolv i en fyrtio meter lång korridor som slutar i en T-korsning, jag läser skyltarna, jag tar till höger mot Centralintensiven, jag springer längs fönster, på höger sida ligger sjukhusparken, väggar med vitmålad väv, jag springer i en hundra meter lång korridor, jag stannar vid en kameratelefon, jag trycker på knappen, ringsignaler, jag tittar in i linsen. En mans röst: God morgon, vad kan jag hjälpa dig med? Hej, min fru, hon ska ha kommit med sjuktransport från SÖS, hon är gravid, de ska göra akut kejsarsnitt. Och hon skulle till CIVA? frågar han. Ja, F21, svarar jag. Vad heter hon? Karin Lagerlöf. Dröj lite, svarar han. Jag väntar inte mer än ett par minuter innan de breda dörrarna öppnas maskinellt. Läkaren bär vit uniform, han är lång och har ett mörkt bakåtkammat hår. Han presenterar sig men jag noterar mest hans blick som aldrig riktigt vill möta min. Han säger att min fru precis har anlänt och att de installerar henne i sal 1 som är en enkelsal. Han betonar att han inte vet något mer. Vem vet något då? frågar jag. Så fort de har installerat henne så får du prata med någon som vet, svarar han. 22
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 22
2015-06-26 15:27
Mår hon okej? De installerar henne nu, så fort vi har installerat henne kommer vi ut och hämtar dig, säger han och går förbi mig ut i korridoren. Han tittar efter mig som om han vill att jag ska följa efter. Känner du till CIVA? frågar han. Vad menar du? frågar jag. Han öppnar en dörr med kod och säger: På CIVA vårdas patienter som behöver extra intensivvård, vi har tretton platser, specialutbildade läkare och sjuksköterskor. Han tänder lampan. Jaha, okej, svarar jag och kikar in i rummet som är drygt tjugo kvadratmeter. En soffa, stolar, en fåtölj, ett runt bord och ett enkelt kök. Ja, det är ju inte Waldorf-Astoria direkt, bättre än inget, säger han. När gör man kejsarsnittet? frågar jag. Jag vet tyvärr inte det, först måste din fru stabiliseras innan man kan göra någonting. Hur länge måste jag vänta härinne? frågar jag. Svårt att säga, en timme kanske, jag vet inte, du måste ju inte vara i anhörigrummet. Det blir bra, tack. Okej, säger han och lämnar mig vid dörren. En teve hänger i taket. Det finns ytterligare ett rum i anslutning till det större rummet med en våningssäng och en liten toalett. De genomskinliga gardinerna är fördragna i fönstret mot korridoren. Kvarlämnade kaffekoppar. En sopkorg fylld med skrynkliga pappersnäsdukar. Jag sätter mig vid bordet. Det står en bajonettlilja av plast framför mig. På ett av bladen har någon tryckt fast ett tug�23
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 23
2015-06-26 15:27
gummi. Jag bestämmer mig för att gå ut i korridoren men inser att det är kodlås. Jag kan inte koden och jag vet inte annars var jag ska vänta. Jag ställer mig i dörren och spanar. En läkare kommer ut från dörren till CIVA. Ursäkta? säger jag. Hon tittar på mig men passerar. Hon går raskt. Jag ropar efter henne. Hon stannar och vänder sig om. Har du koden till dörren här? frågar jag. Varför har du inte den då? svarar hon. Ja, jag blev insläppt, och han gav mig inte koden, svarar jag. Hon tar upp en liten anteckningsbok från bröstfickan och bläddrar. Tolv-tjugoett, säger hon. Okej, det är året och avdelningens nummer, antar jag? Det har jag inte tänkt på, svarar hon. Det hjälper mig att minnas, säger jag. Hon blinkar småslugt. Är det din fru som är gravid? frågar hon. Ja, hon är gravid, svarar jag. Hon kommer närmare. Hade det inte varit för rynkorna vid de kisande ögonen hade jag tagit henne för en tonåring. Hon ställer sig intill mig när hon säger: Jag har själv en tjej, hon föddes en och en halv månad för tidigt, du ska vara glad för att det är en tjej, prematura flickor har större chans att överleva och klara sig utan skador än prematura pojkar. Mamma har köpt med sig en sallad till mig från Pressbyrån. De maskinskalade räkorna är dränkta i Rhode 24
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 24
2015-06-26 15:27
Island-sås. Ta det lugnt, du äter som jag-vet-inte-vad, säger mamma. Jag har aldrig bytt en blöja i hela mitt liv, säger jag. Det grejar du, till och med din pappa klarade det, säger hon, ställer sig upp, tittar på mig och tillägger: Vad är det, kära barn? Jag tror jag glömde plattan på, svarar jag. Nej men Tom, det trodde du i går också, den var inte på. Jag tror fan jag har glömt den nu, säger jag. I går släppte jag allt jag hade för händerna och ilade hem till er, den var inte på, säger hon. Men vad vill du att jag ska säga? Vill du att jag ska åka hem och titta? Det kanske är bäst, säger jag. Mamma vänder sig i ett ryck mot dörren när Sven och Lillemor kliver in i rummet. Hon rättar till koftan och medaljongen och säger: Lillemor, Sven, vad ska man säga? De kramar mamma och frågar hur det står till med Thomas. Inte bra, svarar mamma. Sven och Lille mor tiger. Jag märker att mamma blir nervös att hon kanske har sagt något fel. Ni hittade, säger jag. Det var inte svårt, du gav oss en bra vägbeskrivning, svarar Lillemor. Mamma får inte igång teven, hon knappar på fjärrkontrollen. Lillemor frågar om jag har hunnit träffa Karin. Nej, de installerar henne nu, svarar jag. Installerar henne? säger hon. Det var så de sa, svarar jag. Mamma börjar bläddra i Expressen med läsglas ögonen i ett snöre runt halsen. Mamma, ser du någonting nu? Det gör inget, svarar hon och tillägger: 25
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 25
2015-06-26 15:27
Vill du fortfarande att jag ska åka hem och titta till spisen? Nej, skit i det, jag är nog bara neurotisk, svarar jag och går ut i korridoren, och jag fortsätter att gå tills jag hittar en bänk. En läkare passerar i hög fart på en sparkcykel. Vad skulle Karin ha önskat sig av mig om hon kunde se mig på den ryggstödslösa bänken utanför Gastrolab? Jag letar fram telefonnumren till Karins närmaste vänner, Caro, Johanna och Ullis. Hej, det är Tom, har du tid en minut? Sven sitter tillbakalutad i soffan och läser på surfplattan när jag kommer tillbaka. Lillemor rotar i handväskan vid bordet. Bisse sa att hon skulle hem till er och kolla spisen, säger hon. Okej, jag sa i och för sig att hon inte behövde åka, svarar jag. Måns är på väg, säger Lillemor. Jaha, åker han ner från Örebro då, eller? Han kommer med nästa tåg, svarar hon. Jag sätter mig på en av stolarna. En läkare var förbi, säger Sven. Jaha, okej, och vad ville läkaren då? Karins värden är så pass stabila att de planerar ett kejsarsnitt i eftermiddag. Okej, vad bra, tack, men framöver vill jag att infon ska gå till mig först, om det är okej? Du var ju inte här, säger Lillemor. Nej, men det spelar ingen roll, vi vill att det ska vara så, säger jag. Vi? utbrister hon. Jag och Karin, så klart, svarar jag. Jaha, men nu kom han och frågade efter dig, du var inte här, vi tänkte att det var viktigt. Okej, men jag tar det här 26
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 26
2015-06-26 15:27
en gång till då, det här är något som Karin ville, infon till mig först, det vill säga till mig och Karin, men det här pratade vi ju om redan i går. Lillemor hoppar till av att det knackar på dörren. Sven, säger hon och tittar uppfordrande på honom. Han reser sig men jag är redan framme vid dörren. Sjuksköterskan är blyg och ler trubbigt när hon frågar: Väntar ni på att få komma in till Karin Lagerlöf? Ja, är det kejsarsnittet? frågar jag. Nej, inte än, jag skulle bara säga att ni kan få träffa Karin nu om ni vill, och så ska ni få träffa ansvariga läkare, svarar hon. Jag tittar mot Sven och Lillemor. Tom, gå du, vi väntar här, säger Sven. Det är först när sjuksköterskan öppnar dörren till ett litet slussrum till sal 1 som jag stannar, jag tittar ner på mina händer, jag spretar med fingrarna, jag försöker minnas Karins ansikte men något förblir otydligt, delar saknas, en obehaglig känsla av att det är många år sedan jag träffade henne. Kommer du? frågar sjuksköterskan som står vid den öppna dörren. Jag tittar upp: först ser jag syrgasslangen, ljust blå, den ser ut som en leksaksdel och hänger mellan Karins syrgasmask och respiratorn som med ett regelbundet krasande ljud synkroniserar med Karins stigande och sjunkande bröstkorg, därefter ser jag att Karin är naken, bara en liten filt ligger över brösten och underlivet, jag ser in mellan benen, de har rakat hennes kön, 27
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 27
2015-06-26 15:27
en kateter hänger ut ur urinröret, ögonlocken ser glasaktiga ut. Kom in, säger sjuksköterskan och viker ut ett lakan över Karins lår. Hon klappar henne på handen och säger: Jag har precis berättat för din fru att ni ska bli föräldrar. Det vet hon redan, svarar jag. Jag menar att ni ska bli det i dag, snart. Jaja, okej, tack. Hon hämtar en pall och ställer den bredvid sängen. Jag sätter mig. En annan sjuksköterska står och knappar på infusionsställningen. I det högra hörnet av rummet sitter en läkare och skriver på en dator. Utanför fönstret, på andra sidan gatan, reser sig en tegel fasad, treluftsfönster, en becksvart husgrund, jag känner igen huset. Är det Radiumhemmet? frågar jag och pekar mot byggnaden. Det stämmer, du känner till det? svarar hon. Ja, min pappa har varit där på kontroller i tio år nu. Jaha, oj, säger hon och ställer sig bredvid mig. Hon tittar också ut genom fönstret. Vilket vårväder, det blir nog lunch i parken i dag, säger hon. Läkaren har ett spetsigt ansikte, brunt hår, platt lugg, små rektangulära glasögon. Mjukt handslag. Han verkar timid. John Persson, säger han, jag är överläkare här på CIVA, det är jag som har det övergripande ansvaret för Karins intensivvårdstid. Okej, Tom heter jag, svarar jag. Är det bara du här, Tom? Jag är närmast anhörig eller vad ni nu vill kalla det. Jag förstod det som att Karins föräldrar var här också? 28
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 28
2015-06-26 15:27
Det är Karins önskan att informationen ska gå till mig först och så vidarebefordrar jag den till föräldrar och vänner, svarar jag. Det är bra att veta, då så, jag föreslår att vi sätter oss ner och talar med hematologen med en gång, det är han som ska behandla Karin, obstetrikern som ska förlösa barnet kommer också vara med. Okej, det låter bra, nu med en gång eller? Ja, eller passar det inte nu? Jo, visst, tack. Han går mycket långsamt rakt över korridoren och in till ett slags kontor som han kallar Atlasrummet. Datorer, skrivare, en bokhylla med medicinsk litteratur och staplar med skrivpapper. Hematologen väntar redan i rummet, han avslutar samtalet i mobiltelefonen och presenterar sig som Franz Callmer, professor och överläkare på Centrum för hematologi. Ett tjockt och rufsigt grått hår, rynkig hals, vänliga ögon. Utöver Persson och hematologen finns i rummet en ST-läkare och en anestesiolog. ST-läkaren sitter på ett av skrivborden med händerna i fickorna. Anestesiologen står lutad mot dörrposten och tuggar tuggummi. Jag får veta att ST-läkaren ingår i vårdteamet i sal 1 och anestesiologen ska ha ansvaret för narkosen under kejsarsnittet. Vi väntar på Agneta också, det är hon som ska utföra kejsarsnittet, men jag tycker att vi kan börja, säger Persson. Jag sätter mig på en av skrivbordsstolarna och tittar ner på tyget, ljusblått denim. Han fort29
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 29
2015-06-26 15:27
sätter med samma lugna röst: Tom, din fru är mycket svårt sjuk, och hon blir snabbt sämre, det är därför vi har tagit beslut om kejsarsnitt, barnet mår bra, det är Karin vi är oroliga för, för att tala klarspråk, vi jobbar nu för att klara henne, minsta lilla ingrepp är förenat med risker, man kan säga att flera av Karins organ inte riktigt klarar av att göra sitt arbete, intensivvårds situationen är kritisk av flera anledningar, det mest uppenbara är att hon inte kan syresätta sig, en annan anledning är att det finns en obalans mellan blodflöde och blodtryck i kroppen, laktatet är femton och stiger, det är väldigt högt för en person som vilar. Hematologen inflikar: Det är alltså vad elitidrottare har när de är nära att säcka ihop av ansträngning, normalt när vi är ute och går så har vi ett laktat på ett eller två, det är alltså en underdrift att säga att Karins kropp är slutkörd. Vad betyder det? frågar jag. Hematologen svarar: Ja, vad det betyder, din fru är gravid och hon är svårt sjuk, laktatvärdet, som John sa, en obalans mellan blodflöde och blodtryck, skvallrar ju om sepsis, alltså blodförgiftning, men vi ska inte spekulera, sannolikt har Karins allmäntillstånd att göra med sjukdomen. Han söker orden. Jag vill att ni är så ärliga som möjligt, jag vill höra allt nu, säger jag och märker att hematologen blir lite irriterad på att jag snurrar på stolen. Ja, ärliga är vi, det måste vi vara, svarar Pers30
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 30
2015-06-26 15:27
son. Kommer hon att klara sig? frågar jag. Persson lägger armbågarna på bordet och tittar myndigt på mig: Tom, vi jobbar för att Karin ska bli bättre, men det ska ärligt sägas, intensivvårdssituationen är som jag redan har sagt mycket kritisk. Hur kritisk då? Vi har förberett ECMO-enheten, svarar han. Jag känner igen namnet, inte mer än så, säger jag. Hematologen svarar: ECMO står för Extracorporeal Membrane Oxygenation, det är en modern hjärt-lungmaskin,vi har en enhet här på KS som är specialiserad på att sköta patienter i ECMO, vi ska inte måla fan på väggen, men visst, det är en allvarlig situation, ingen vill vara med om detta, men ECMO är Plan B, ur mitt perspektiv som blodspecialist så måste vi vinna tid mot den här typen av sjukdom. Det är väl leukemi? frågar jag. Det är det, ja, svarar han. Vad för typ av leukemi har hon? Om du slutar snurra på stolen ett tag så hör jag bättre vad du säger, anmärker han. Okej, förlåt, svarar jag och upprepar frågan. Han tittar ner på sina vita gymnastikskor som är långa och hårt knutna. Han mumlar till svar: Ja, den heter C nittiotvå punkt noll akut myeloisk leukemi. Han höjer rösten: Men som jag sa, vi måste vinna tid, nu akut sectio, sedan måste vi gå in och minska det höga antalet leukocyter, det är de vita blodkropparna, det är en följd av leukemin, när det är klart, förhoppningsvis i mor31
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 31
2015-06-26 15:27
gon, vill jag påbörja kemoterapin, den kräver tid, tid har vi inte. Jag placerar händerna på bakhuvudet. Tom, jag förstår att det är mycket information att ta in nu, säger Persson. För en vecka sedan tog läkaren på BVC blodprov, hon sa att allt såg bra ut, och för två dagar sedan tittade vi på film ihop, säger jag. Hematologen tittar ner i bordet och svarar: Det såg nog bra ut då, det har gått fort. Han sneglar mot mig och fortsätter: Jag kan inte föreställa mig, nu när ni ska bli föräldrar och allt, nej, det är bara fruktansvärt. STläkaren sträcker fram en servett till mig. Tack, säger jag och börjar rulla pappret mellan fingrarna. Myeloisk leukemi ter sig lite olika från person till person, i din frus fall finns det nog samband mellan det snabba sjukdomsförloppet och graviditeten, men som John sa, vi jobbar för att hon ska bli bättre. Jag avbryter Callmer: Är det biverkningar på cellgifterna? Cyto statika har biverkningar, ja, men inte som förr, vi har blivit bättre på att medicinera bort biverkningar, svarar han. Okej, det är ju bra, säger jag. Det kan vara bra att veta, om cytostatikan ger önskad effekt så är återfallsrisken hög, livet efter kommer att bli tufft med många behandlingar, men det är ett liv, säger han. Persson tillägger: Men nu är vi här, nu ligger Karin i salen här ute, och vi kommer att göra allt för att Karin ska bli bra igen. Han tittar upp över min axel och 32
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 32
2015-06-26 15:27
säger: Och här har vi läkaren som ska utföra kejsarsnittet. I dörren står en kraftig kvinna med mörkbrunt hår i stripig tofs. Hon flåsar och svettas. Jag blev uppehållen, ursäkta mig, du är pappan förmodar jag, säger hon och kliver fram. Hon har ett starkt handslag: Agneta, jag är överläkare på Kvinnokliniken. Hon släpper inte min hand: Det är jag som ska operera din fru, barnet är friskt, men din fru är svårt sjuk, ingen operation som är knepig i sig, men med tanke på omständigheterna blir det naturligtvis en större sak, det kommer att vara fler intensivister inblandade än vid en vanlig sectio, det är en säkerhetsåtgärd, i övrigt inga konstigheter. Hon släpper min hand. Har du några frågor? Hon tittar på mig och väntar. Jag vill gärna vara med på förlossningen, svarar jag. Du väntar i rummet intill, en sköterska kommer sedan ut med barnet till dig, personal från Neo kommer att vara med, de kommer att ta hand om barnet, din dotter blir drygt en och en halv månad för tidig, din fru är väl i vecka trettiotre plus några dagar. Ja, svarar jag. Vad bra, då vet du lite mer, säger hon lägger handen på min axel och tillägger: Då ses vi om en stund, Tom. Jag är inte säker på att jag förstår, varför kan jag inte vara med i salen? frågar jag. Hon tittar på anestesiologen när hon svarar: Du kommer att få vara i rummet intill, det finns ett fönster in till operationssalen. Så jag får 33
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 33
2015-06-26 15:27
inte sitta med Karin? Anhöriga är inte med i operationssalen, svarar hon. Jag vill helst inte lämna Karin nu. Du kommer att kunna se in till din fru, det är så det går till, svarar hon och förklarar att hon måste gå eftersom hon har en operation som väntar. Anestesiologen blinkar bakom de silverbågade glasögonen, spottar ut tuggummit i en sopkorg och säger: Jag ska se vad jag kan göra, håll dig i närheten så hämtar vi dig när det är dags. Tack så mycket, säger jag. Han nickar mot de övriga läkarna och går han också. Hematologen lutar sig fram så att det ser ut som om han ska ställa sig upp och säger: Jag förstår om det känns som om det räcker och blir över, men har du några funderingar? Persson tittar avvaktande på mig. Jag kikar ner i kollegieblocket och försöker tyda det jag har skrivit. Jag sitter i korridoren utanför F21 när en anestesisjuksköterska sträcker fram en porslinslik hand. Jaleh, säger hon. Jag ställer mig upp. Har det hänt något? frågar jag. Jag skulle hämta dig och ta dig till operationssalen, svarar hon. Kejsarsnittet? Ja, kejsarsnittet. Nu? Hon snurrar på ett vitt pärlörhänge. Ja, nu, du kan följa med, det är här borta, kom. Hon rör sig hurtigt, studsar i sina kamouflagemönstrade Crocs. Post-op är en avdelning som består av en stor sal med ett tjugotal sängar avdelade genom avskärmningsväg34
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 34
2015-06-26 15:27
gar. Vänta här, jag ska bara kolla att det är grönt, säger hon och går fram till en personaldisk mitt i salen och börjar prata med någon med ett slags simglasögon på sig. Han verkar ansvarig på avdelningen. Hon gestikulerar, båda tittar på mig. Han slår ner huvudet och lyfter upp en telefon. Hon kommer tillbaka och med låg röst säger hon: Det är lite så där, olika läkare har olika revir. Hon går fram till ett förråd och vinkar mot mig. Hon letar i hyllorna. Det här borde passa, säger hon och sträcker fram en mörkblå operationsdräkt med turkos mössa. Hon ställer sig sedan och väntar framför två ståldörrar till Centraloperations Akut- och Traumasektion. Jag känner mig obekväm i dräkten, som ett utklätt barn, mössan är värst, jag mår dåligt av den. Måste jag verkligen ha på mig det här? frågar jag. Hon går baklänges in på avdelningen när hon svarar: Det måste vara sterilt i operationssalen, så farligt är det väl inte? Så jag får vara med inne i salen? frågar jag. Ja, precis. Bredvid Karin? Ja, precis. Tack så mycket. De starka lysrören återspeglas i den blanka plastmattan och bildar mittstreck i korridoren. Längs sidorna står knallgula avfallshinkar och akutvagnar. Hon stannar och säger: Här är akutsal 11, här inne ska vi vara. Hinner jag gå på toa? frågar jag. Ja, svarar hon och pekar bort mot hörnet av korridoren. Ta till höger, det står personaltoalett men du kan låna den, 35
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 35
2015-06-26 15:27
tillägger hon och ropar sedan efter mig: Du behöver inte springa. Det kommer bara ett par droppar ur mig, jag drar upp gylfen och undviker spegeln, jag låter som ett djur när jag stoppar fingrarna i halsen över handfatet, men ingenting av maginnehållet, bara ett slags torrkräkningar, jag tar av mig mössan och blöter ansiktet. I hallen framför akutsal 11 finns ett handfat, jag tvättar händerna på nytt. Anestesisjuksköterskan håller upp dörren medan jag masserar in fingrarna med desinfektionssprit. Glöm inte mössan, säger hon. Jag sätter på mig mössan och hela salen tränger in i mig, den brinnande operationslampan, britshissen, väggarnas svagt ljusblå färg, mönstret på golvet av rektanglar och romber, rullborden av stål, infusionsställningar, monitorer, den nästan storstadsaktiga pulsen av närmare tjugo läkare och sjuksköterskor som förbereder sig, och så Karin, hon ligger mitt i salen, magen är dold av ett grönt draperi som är uppspänt mellan två hjulstolpar, hon har samma hemska mössa som jag. Du kan sitta här, säger anestesisjuksköterskan. Okej, tack, svarar jag och sätter mig vid Karins vänstra arm. Den ligger på ett armstöd av stål och vadderad nylon. Håll henne i handen, säger hon. Okej, tack. Jag lirkar in min hand i Karins, min handflata är våt. Till höger om mig står anestesiologen vid en övervakningsmoni36
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 36
2015-06-26 15:27
15-40 N&K I varje, 26 juni.indd 37
2015-06-26 15:27
Tom_skyddsomslag.indd 1-5
I VA R J E Ö G O N B L I C K Ä R V I FO R T FA R A N D E V I D L I V
© V I K TO R G Å R D S ÄT E R
(född 1978) är poet. Han debuterade med den mycket uppmärksammade diktsamlingen Sudden death 2007, följt av Fadersmjölken 2009. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är hans första prosaverk. TOM MALMQUIST
TO M M ALMQUIST
väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död. När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick. OM OCH KARIN
I VARJE ÖGONBLICK ÄR VI FORTFARANDE VID LIV TOM MALMQUIST mig av med teven, jag har sagt upp prenumerationerna på tidningarna, jag läser böckerna som du har köpt och funderar på understrykningarna som finns på var och varannan sida, jag ögnar bara som hastigast igenom nyheterna från TT i min telefon, knappt det klarar jag längre, jag hör skriken och jag hör mistlurarna, jag kan till och med bli rädd för en mindre skogsbrand tusentals mil bort och börjar genast föreställa mig hur fåglarna förkolnar i uppåtvindarna. JAG HAR GJORT
2015-06-26 15:19