9789176787342

:IUSTUS FÖRLAG

ISBN 978-91-7678-734-2

Torgny Håstad

Köprätt

IUSTUS FÖRLAG

Köprätt

Torgny Håstad har varit professor i civilrätt och är numera justitieråd.

Torgny Håstad

boken behandlas i första hand köprätt enligt 1990 års köplag, 1990 års konsumentköplag och den kommersiella standardavtalsrätten, bl.a. NL 01.

Väsentliga avvikelser i FN-konventionen 1980 om internationella köp (CISG) har inflikats löpande.

Vidare behandlas konsumentkrediter och avbetalningsköp, finansiell leasing, återförsäljning, kommission och handelsagentur.

Lagstiftning, praxis och standardavtal är beaktade fram till juni 2009. Det innebär att även 2009 års nya kommissionslag kommenteras.

Boken är skriven såväl för undervisningen vid universiteten som för det praktiska rättslivet. Den innehåller därför både en grundläggande presentation av huvudlinjerna och – på vissa principiellt eller praktiskt viktiga punkter – en ingående analys och diskussion.

och annan kontraktsrätt UPPLAGA 6

Köprätten.6u.hela.1.indd 1

09-07-29 14.28.50

09-52 Iustus HaĚŠstad 10 aug.indd 2

09-08-10 11.01.23

Köprätt – och annan kontraktsrätt sjätte omarbetade upplagan

Torgny Håstad

IUSTUS FÖRLAG

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 3

09-08-10 11.01.23

© Författaren och Iustus Förlag AB, 6 upplagan, Uppsala 2009 ISBN: 978-91-7678-734-2 Omslag: John Persson Sättning: Harnäs Text & Grafisk Form AB Tryck: Edita, Västerås 2009 Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Tfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 4

09-08-10 11.01.23

Förord till sjätte omarbetade upplagan Denna bok handlar om köprätten enligt 1990 års köplag och konsumentköplag samt 1992 års produktansvarslag. Dessutom behandlas av­­betalningsköp, konsumentkrediter och leasing samt återförsäljning, kommis­sion och handelsagentur.

Eftersom den nya köplagen påverkats och kompletteras av den kom­ mer­siella standardavtalsrätten, uppmärksammas denna tämli­gen ingående. Väsentliga avvikelser från köplagen i FN-konventionen 1980 om internationella köp (CISG) är inflikade i sitt sammanhang.

I den sjätte upplagan har framställningen förts à jour till juni 2009 såvitt gäller lagstiftning, rättspraxis och standardavtal. Det bety­der bl.a. att 2009 års nya kommissionslag är beaktad. Dessutom har jag gjort en del andra justeringar av texten.

Boken är avsedd att kunna användas i civilrättsundervisningen vid universiteten. Ett annat syfte är att för intresserade studenter, praktiker och lagstiftare analysera vissa lagstiftnings- och rättstillämpningsfrågor.

När de mer krävande resonemangen inte har betydelse för huvuddragen, har de satts i noter eller i finstilta par­tier.

Framställningen är avsiktligt ojämn. Hellre än att använda sidu­tr­ ym­ met eller ett betydligt ökat sidutrymme till en jämntjock och tämligen ytlig framställning av köprättens alla delar har jag utelämnat eller styvmoderligt behandlat avsnitt som är praktiskt mindre viktiga eller som saknar principiellt intresse och som praktikern lätt kan lära sig själv (t.ex. allehanda fraktklausuler). I stället betonas rättspolitiken och de övergripande principerna samt förs i centrala delar, främst rörande säljarens avtalsbrott, mer ingående diskus­sioner.

Det förutsätts att läsaren har tillgång till lagbok vid studium av texten.

Jur.stud. Carl Johan Jennekvist och Allen Saruchanjan-Sinelnikov har hjälpt till med à jour-föringen av litteraturhänvisningarna och upprättat register. För detta ber jag att få framföra ett hjärtligt tack.

Uppsala i juli 2009 Torgny Håstad

5

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 5

09-08-10 11.01.23

Innehåll

Förord till sjätte omarbetade upplagan 5 Förkortningar 13 1 Inledning 15 1.1 Lagstiftningen och föremålen för framställningen 15 1.2 Motiv som rättskälla 19 1.3 Den köprättsliga litteraturen 22

AVDELNING I · KÖPL AGEN 2 Köplagens tillämpningsområde 27 2.1 Köp av lös egendom 27 2.1.1 Köp 27 2.1.2 Lös egendom 29 2.2 Avtalsparterna 30 2.3 Avtalsfrihet 32 3 Varans avlämnande, riskens övergång m.m. 37 3.1 Begreppet avlämnande 37 3.2 Hämtningsköp 38 3.3 Transportköp 38 3.4 Tiden för avlämnandet 40 3.5 Säljarens innehållanderätt 41 3.6 Risken för varan 42 4 Säljarens dröjsmål 44 4.1 När föreligger dröjsmål? 44 4.2 Påföljder 45 4.2.1 Fullgörelse 45

7

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 7

09-08-10 11.01.23

4.2.2 Hävning 48 4.2.3 Skadestånd 54 4.2.4 Reklamation 69 5 Faktiska fel i varan 72 5.1 När föreligger ett fel? 73 5.1.1 Överensstämmelse med avtalet 73 5.1.2 Utfyllande regler 75 5.1.3 Ansvar för uppgifter 80 5.1.4 Befintligt skick och andra friskrivningar 84 5.1.5 Auktion 87 5.1.6 Undersökning av varan före köpet 88 5.1.7 Avgörande tidpunkt för felbedömningen.

Garantier 92 5.2 Påföljder 99 5.2.1 Undersökning efter avlämnandet. Reklamation och pre­skription 99 5.2.2 Avhjälpande och omleverans 106 5.2.3 Prisavdrag 110 5.2.4 Hävning 112 5.2.5 Skadestånd 115 5.2.6 Friskrivningar rörande påföljder.

Standardavtal 124 6 Rådighetsfel 133 7 Rättsliga fel 143 7.1 När gäller en sakrätt mot köparen? 143 7.1.1 Säljaren var inte ägare m.m. 143 7.1.2 Varan tas i anspråk för säljarens skulder 146 7.2 Köprättsliga konsekvenser 150 8 Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott 153 8.1 Rätt att hålla inne betalningen 153 8.2 Partiellt avtalsbrott 154 8.3 Gränsen mellan dröjsmål och fel 155 8.4 Hävning vid successiv leverans 156 8.5 Krav mot bakre led 157

8

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 8

09-08-10 11.01.23

9 Köparens skyldigheter 162 9.1 Inledning 162 9.2 Betalningen 162 9.2.1 Utfyllande regler 162 9.2.2 Påföljder. Sakrättsligt skydd 168 9.2.3 Avbeställning 175 9.3 Bristande medverkan före avlämnandet 176 9.4 Dröjsmål med mottagandet av varan 176 10 Befarat avtalsbrott 178 10.1 Stoppningsrätt 178 10.2 Hävning 182 10.3 Konkurs och företagsrekonstruktion. Massa­ansvar 184 11 Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans 194 12 Skadeståndets omfattning 196 12.1 Inledning 196 12.2 Skadeståndsberäkningen i allmänhet 200 12.3 Vad är indirekt förlust? 206 12.4 Skyldighet att begränsa skadan. Jämkning 211 12.5 Produktskador 213 12.5.1 Inledning 213 12.5.2 Läget när produktansvarslagen inte är tillämplig 214 12.5.3 Produktansvarslagen 217 12.5.4 Standardavtalen 220 13 Övriga regler i köplagen 222

AVDELNING II · KONSUMENTKÖPL AGEN 14 Konsumentköplagen 225 14.1 Allmänt 225 14.2 Lagens disposition 228 14.3 Inledande bestämmelser 228 14.3.1 Tillämpningsområde 228 14.3.2 Avtalsvillkor som avviker från lagen 230

9

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 9

09-08-10 11.01.23

14.4 Varans avlämnande 231 14.5 Säljarens dröjsmål 233 14.6 Fel 235 14.6.1 Vad avses med fel? 235 14.6.2 Påföljder 245 14.7 Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och fel 250 14.8 Köparens skyldigheter 252 14.8.1 Priset m.m. 252 14.8.2 Avbeställning 254 14.8.3 Köparens dröjsmål 255 14.9 Gemensamma bestämmelser 257 14.10 Anspråk mot näringsidkare i tidigare led 257 14.11 Vissa meddelanden 260 14.12 Lagval 260 14.13 Skydd mot säljarens borgenärer 260

AVDELNING III · KREDITKÖP OCH LEASING 15 Avbetalningsköp, konsumentkrediter och leasing 263 15.1 Inledande anmärkningar 263 15.2 Konsumentkrediter 266 15.2.1 Konsumentkreditlagens tillämpningsområde.

Definitioner 266 15.2.2 Lagens uppbyggnad. Näringsidkarens allmänna skyldigheter 268 15.2.3 Marknadsföring och information 270 15.2.4 Kreditavtalet 271 15.2.5 Ränta och avgifter 272 15.2.6 Kontantinsats 276 15.2.7 Trepartsförhållanden 276 15.2.8 Avräkningsförbehåll 283 15.2.9 Förtidsbetalning 284 15.2.10 Återtaganderätt vid kreditköp 286 15.2.11 Obehörig användning av kontokort 290 15.3 Avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. 292 15.4 Leasing 293

10

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 10

09-08-10 11.01.23

AVDELNING IV · HANDELSREPRESENTANTER 16 Kommission, handelsagentur m.m. 305 16.1 Inledande anmärkningar 305 16.2 Kommission 313 16.2.1 Tillämpningsområde m.m. 313 16.2.2 Kommissionärens skyldigheter 314 16.2.3 Kommittentens skyldigheter 315 16.2.4 Kommissionärens rättigheter 316 16.2.5 Självinträde och kombination 319 16.2.6 Kommissionsavtalets upphörande, avgångsvederlag och konkurrensklausuler 322 16.2.7 Avvisning, skadestånd, reklamation och preskription 324 16.2.8 Rättsförhållandet till tredje man 327 16.3 Handelsagentur 336 16.3.1 Inledning 337 16.3.2 Agentens skyldigheter 338 16.3.3 Huvudmannens skyldigheter 338 16.3.4 Provision och säkerhet 338 16.3.5 Förhållandet till tredje man 340 16.3.6 Agenturavtalets upphörande m.m. 341 16.3.7 Skadestånd 344 16.3.8 Konkurrensklausuler 344 Viss litteratur 345 Bilaga 1 NL 01 348 Bilaga 2 ALOS 05 353 Rättsfall 356 Sakregister 360

11

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 11

09-08-10 11.01.23

09-52 Iustus HaĚŠstad 10 aug.indd 12

09-08-10 11.01.23

kapitel 1

Inledning

1.1 Lagstiftningen och föremålen för framställningen Denna bok behandlar köp inklusive konsumentköp, avbetalningsköp, konsu­mentkrediter och leasing samt återförsäljning, kommission och handelsagentur. Inledningsvis beskrivs vilken lagstiftning som finns på dessa områden och hur denna vuxit fram.

När det först gäller köp reglerades dessa från 1734 i 1 kap. han­dels­ balken. Efter ett samnordiskt utredningsarbete, där den sven­ska sidan representerades av Obligationsrättskommittén, antogs under 1900-talets första decennium en gemensam nordisk köplag i Sverige, Danmark och Norge. För svensk del benämndes den 1905 års lag om köp och byte av lös egendom (nr 38 s. 1). Finland del­tog ej i det nordiska lagstiftningssamarbetet vid sekelskiftet, efter­som Finland under denna tid hörde till det ryska riket; Finland tillämpade sin gamla rätt, i detta fall handelsbalken i 1734 års lag, men tog stort intryck av den nordiska rättsutvecklingen.

1905 års köplag gällde sedan i Sverige fram till den 1 januari 1991. Att köplagen stod sig under så lång tid vittnar om dess förnämliga systematik och precision.

Sedan 1960-talet har köprätten varit föremål för fortlöpande lagstiftningsarbete. Anledningen härtill har varit dels att köplagen ansågs inte till fullo svara mot moderna behov, dels att Finland ville anta en modern köplag och de övriga nordiska länderna följde detta arbete som observatörer. Utredningsarbetet medförde att förslag till nya köplagar lades fram i mitten på 1970-talet i alla nordiska länder. För svensk del presenterades förslaget, utarbetat av professor Jan Hellner, i SOU 1976:66; detta förslag byggde i allt väsentligt på 1905 års köplag.

15

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 15

09-08-10 11.01.23

16

kap. 1 inledning

Vid sidan av arbetet på en ny köplag hade Hellner i SOU 1972:28 föreslagit en särskild lag om konsumentköp, vilken skulle komplettera den dispositiva 1905 års köplag med tvingande bestämmelser till konsumentens förmån. Betänkandet ledde till en proposition 1973:138 och införandet av 1973 års konsumentkö­plag (nr 877).

Förslagen till ny köplag antogs emellertid inte i något av de nor­diska länderna. I stället avvaktade man ett pågående arbete i FN:s regi på en konvention om internationella köp. En sådan konvention antogs i Wien 1980 (FN-, Wien- eller UNCITRAL-konventionen eller CISG, Conven­ tion on Contracts for the International Sale of Goods). Konventionen gäller i sina köprättsliga delar i originaltext som lag i Sverige (SFS 1987:822) och i övriga nordiska länder för internationella (d.v.s. varken inhemska eller nordiska) köp. Del II om ingående av avtal har däremot inte ratificerats av de nordiska länderna, främst därför att konventionens utgångspunkt är att anbud inte är bindande under en acceptfrist. En omprövning av reservationen pågår (se TemaNord 2009:507, utg. av Nordiska ministerrådet).

Strax efter det att FN-konventionen antagits 1980 tillsattes en gemensam nordisk arbetsgrupp för att fortsätta revisionen av de nordiska köplagarna. Denna arbetsgrupp presenterade ett förslag till nordisk köplag i betänkandet NU 1984:5. Förslaget byggde vad gäller både systematik och innehåll till stor del på FN-konventio­nen och bröt således på viktiga punkter med den dittills gällande köprätten i Norden. Efter re­miss­ behandling gjordes vissa jämknin­gar under överläggningar mellan de nordiska justitiedeparte­menten. Därefter har en ny köplag antagits i Finland 1987 (propo­sition 1986 nr 93), i Norge 1988 (OT prp 1986– 87 nr 80) och i Sverige 1990 (proposition 1988/89:76 Ny köplag, lagutskottets betänkande 1989/90:34). Den svenska lagen trädde i kraft den 1 januari 1991 (SFS 1990:931).

I Danmark har den gamla köplagen behållits. Den främsta anledningen torde vara att Danmark haft invändningar mot den nya nordiska köplagens skadeståndsregler, enkannerligen indelningen i direkta och indirekta skador.

Den svenska och den finska köplagen är praktiskt taget iden­tiska. Den norska köplagen innehåller däremot vissa avvikande regler. Den största skillnaden är att även internationella köp och konsumentköp inarbetats i den norska lagen. I Sverige och Finland behandlas dessa köp i särskilda lagar. Den svenska blankettlagen (1987:822) om internationella köp har redan nämnts. När det gäller konsumentköp regleras dessa i Finland i

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 16

09-08-10 11.01.24

kap. 1 inledning

17

en särskild konsu­mentskyddslag från 1977. I Sverige har ett förslag till ny konsu­mentköplag, SOU 1984:25, lagts till grund för en proposition 1989/90:89 Ny konsumentköplag. Denna har behandlats av laguts­kottet i betänkandet 1989/90:35 och därefter antagits av riksdagen. Även den nya konsumentköplagen trädde i kraft den 1 januari 1991 (SFS 1990:932). År 1999 antog EG ett direktiv (1999/44) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. Detta har föranlett flera ändringar i konsumentköplagen, vilka trätt i kraft den 1 juli 2002. Förarbetena finns i proposition 2001/02:134.

I samband med antagandet av köplagen och konsumentköpla­gen har riksdagen gjort vissa ändringar i jordabalken rörande fas­tighetsköp. Den viktigaste nyheten är att reglerna, med en viss modifikation, gjorts tvingande när en näringsidkare säljer en fas­tighet till en konsument för dennes enskilda bruk (småhus). Samti­digt har bestämts att jordabalkens ­regler, och inte den nya köpla­gens, skall vara tillämpliga beträffande riskens övergång och fel vid köp av byggnad som uppförts för stadigvarande bruk, d.v.s. byggnad på annans grund (proposition 1989/90:77 och lagutskot­ tets betänkande 1989/90:36).

Den nya köprätten har även föranlett vissa följdändringar i kon­su­ menttjänstlagen. Ibland är det svårt att skilja ett köp från en tjänst, och av denna anledning är det angeläget att t.ex. skadeståndsreglerna överensstämmer i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Men även konsumentskyddet vid husinne­hav har beaktats på så sätt att konsumenttjänstlagen gjorts tillämp­lig också på uppförande av byggnader, d.v.s. på alla entreprenad­avtal mellan näringsidkare och konsumenter (proposition 1989/ 90:77 och 89 samt lagutskottets betänkande 1989/90:35).

Den följande framställningen behandlar den nya köprätten, som den framgår av 1990 års köplag och konsumentköplag med därefter gjorda ändringar. På vissa punkter kommer emellertid regler i 1905 års köplag (den äldre köplagen) att uppmärksammas. En anledning till detta är att jag tror att de nya reglerna bättre kan förstås, om de ses mot bakgrund av den äldre rätten. För att kunna begripa äldre köprättsliga prejudikat måste läsaren också behärska den äldre köprätten. Dessutom är det så att den gamla köplagen varit av utomordentligt stor betydelse för utvecklingen av vad man brukar kalla allmänna kontraktsrättsliga principer, och det är tills vidare ovisst i vilken utsträckning dessa kommer att påverkas av den nya köplagen. Slutligen kan påpekas att många standardavtal är skrivna mot bakgrund av den äldre köprätten, vilket bör beaktas vid tolkningen av standardavtalen.

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 17

09-08-10 11.01.24

18

kap. 1 inledning

Den nya konsumentköplagens regler överensstämmer i stort sett med den nya köplagens. Konsumentköplagen är emellertid mindre omfattande, genom att frågor som endast sällan får betydelse vid konsumentköp lämnats utanför konsumentköplagen. På vissa punkter har köparen dessutom fått en starkare ställning i konsu­mentköplagen än i köplagen.

Slutligen är konsumentköplagen med ett par undantag tvingande till köparens förmån. Lagstiftaren hade utan nämnvärd svårighet kunnat integrera konsumentköpen i den nya köplagen (jfr den norska köplagen).

När så ändå inte gjordes, berodde det huvudsakligen på att reglerna om konsumentköp ansågs bli mer lättillgängliga om de intogs i en särskild lag. Därmed kunde också köplagens regler utformas utan att det på varje punkt behövde beaktas i vad mån reglerna passade för konsu­mentköp.

Det vore fullt möjligt att i denna bok behandla konsumentköp jäm­ sides med övriga köp. Jag väljer ändå att liksom lagstiftaren hålla de olika köpen isär. Först behandlas därför den nya allmänna köplagen i avdelning I, kapitel 2–13. Därefter behandlas den nya konsumentköplagen i avdelning II, kapitel 14. Tonvikten läggs därvid på skillnaderna mellan köplagen och konsumentköplagen. Från pedagogisk synpunkt ger uppläggningen möjligen en viss nyttig, repetitiv effekt.

Den som inte har råd att betala en köpt vara kontant utan måste köpa den på avbetalning tvingas ofta acceptera avtalsvillkor som är oförmånliga. För att skydda avbetalningsköpare mot sådana vil­lkor infördes redan 1915 en lag om avbetalningsköp (se NJA II 1915 s. 296 ff.).

Skyddsreglerna byggdes ut 1953 (NJA II 1953 s. 259 ff.). På 1970-talet reformerades reglerna ånyo. Därvid skildes mellan krediter, inte bara i form av avbetalningsköp, till konsumenter, vilka behandlades i 1977 års konsumentkreditlag (nr 981), och avbetalningsköp mellan näringsidkare, som behand­las i 1978 års lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. (nr 599). Sistnämnda lag är fortfarande i kraft. Reglerna om konsu­ mentkrediter har emellertid förändrats och framgår numera av 1992 års konsumentkreditlag (1992:830), vilken trädde i kraft den 1 januari 1993.

Dess förarbeten finns i Ds 1990:84 och prop. 1991/ 92:83.

En framställning av nu gällande avbetalningsköplagar ges i avdelning III, jämte några anmärkningar om leasing.

Boken avslutas i avdelning IV med en framställning av reglerna om kommission och handelsagentur, jämte några anmärkningar om återförsäljning.

Kommission innebär att en syssloman (kommissionären) köper eller säljer egendom i eget namn (han är själv avtalspart med tredje man) men

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 18

09-08-10 11.01.24

kap. 1 inledning

19

för en annans (kommittentens) räkning. Reglerna om kommission fanns länge i 1914 års samnordiska kommissionslag (nr 45). Denna har nyligen ersatts av 2009 års kommissionslag med förarbeten i SOU 1988:63 och 2005:120 samt prop. 2008/09:88.

Med en handelsagent förstås den som i en näringsverksamhet har avtalat med en annan, huvudmannen, att för dennas räkning självständigt och varaktigt verka för försäljning eller köp av varor genom att ta upp anbud till huvudmannen eller sluta avtal i huvud­mannens namn.

Regler härom fanns ursprungligen i kommission­slagen. Numera finns en lag (1991:351) om handelsagentur. Förarbetena finns i SOU 1984:85 och i prop. 1990/91:63.

Bokens tonvikt ligger på de obligationsrättsliga frågorna, d.v.s. på regler som gäller mellan de två parter som slutit ett avtal. I någon mån behandlas även sakrättsliga frågor, d.v.s. regler som gäller i förhållande till en tredje man på motpartens sida, främst motpartens borgenärer men även den som genom avtal förvärvat motpartens rätt. De sakrättsliga reglerna integreras i respektive avsnitt. Sålunda skrivs om säljarens skydd mot köparens bor­genärer i samband med kommentarerna till reglerna om betaln­ingsdröjsmål. Reglerna om köparens skydd mot säljarens bor­genärer och mot att säljaren inte ägde varan presenteras i samband med rättsliga fel. Någon mer ingående behandling av de sakrätts­liga reglerna blir det emellertid inte fråga om. För en sådan, se Hessler,­ Allmän sakrätt (1973) eller Håstad, Sakrätt avseende lös egendom (6 uppl. 1996).

1.2

Motiv som rättskälla

Det kan inte komma ifråga att här ingående behandla problemet i vad mån uttalanden av en lagstiftningskommitté eller en departe­mentschef eller ett lagråd eller ett riksdagsutskott är bindande för domstolar och skiljenämnder (se bl.a. Hellner, Rättsteori, 1994, och JustR Lind i JT 1996–97 s. 352 ff.). Eftersom jag i det föl­jande då och då åberopar uttalanden i propositionen till den nya köplagen till stöd för vissa tolkningar men ibland rekommenderar rättstillämparen att avvika från uttalanden i propositionen, är det ändå på sin plats att jag ger någon förklaring till denna differenti­erade syn på lagmotiv.

I princip är lagmotiv inte bindande. Det är lagtexten som är antagen av riksdagen. Skulle uttalanden i en lags motiv strida mot lagtexten, har

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 19

09-08-10 11.01.24

20

kap. 1 inledning

lagtexten företräde. Det är inte så lätt att hitta exempel på att HD öppet gått emot lagen för att genomföra vad som står i motiven. Däremot finns många exempel på att HD i praktiken gjort det men ursäktat ställningstagandet med att lösningen får anses framgå av lagen (fastän den inte gör det, se NJA 1980 s. 743 och Håstad, Rättstillämpning i strid mot lag, Vänbok till Axel Adlercreutz 2007 s. 167 ff.). Skulle en lagbestämmelse vara så illa formulerad att den inte låter sig genomföras eller leder till ett resultat som uppenbart står i strid mot allmänna rättsgrundsatser eller andra bestämmelser i lagen, finns det dock ett utrymme för avsteg från lagtexten, speciellt om det finns skäl att anta att lagen av misstag givits sin formulering. Det som nu sagts torde gälla oavsett om man kan finna stöd i motiven. Det måste dock även beaktas att rättssäkerhetsintressen inte blir lidande, varför lag­bestämmelser som typiskt sett är sådana att deras innehåll övervägs innan människor företar eller underlåter att företa något är värda särskild respekt (se NJA 1976 s. 483, där HD bortsåg från ett klart motivtalande som HD ansåg strida mot lagtexten, och NJA 2006 s. 275, där HD avvek från klar lagtext).

När vi nu talar om lagtextens värde, må några ord tilläggas om s.k. motsatsslut (e contrariotolkningar). Antag att en lagbestäm­melse anger att köparen har rätt till skadestånd under vissa precis­erade förutsättningar, t.ex. vid vårdslöshet eller särskild utfästelse (se 40 § 3 st. nya köplagen).

Hur skall man då ställa sig till situationer som inte täcks av lagtexten, t.ex. när en egenskap saknas som ingen part tog upp till diskussion vid köpet därför att båda ansåg det självklart att den skulle föreligga (s.k. kärnegenskap) och som säljaren i det konkreta fallet inte haft någon anledning misstänka saknades? Det är inte alls givet att man i ett sådant fall skall konstatera att lagens rättsföljd inte kan inträda i det icke omnämnda fallet. Det skulle nämligen ställa orimliga krav på lag­stiftaren, om han måste behandla alla tänkbara situationer i lagen. I stället får man utgå från att vissa situationer är reglerade i lagen och att det sedan gäller att i harmoni med dessa regler behandla icke berörda fall. Motsatsslut skall man alltså vara försiktig med. Men ibland har lagen uppenbarligen givits formen av en uttöm­mande uppräkning (se t.ex. 67 § 2 st. köplagen), eller så har lagen inneburit en ändring av en äldre lag som täckte den aktuella situa­tionen. I sådana fall finns ofta fog för en motsatstolkning.

Se angående 40 § 3 st. köplagen i avsnitt 5.2.5 nedan samt även exempelvis avsnitt 7.2 angående skadeståndsskyldighet vid rätts­liga hinder som leder till dröjsmål (där i stället en analogi med en annan regel i köplagen rekommenderas).

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 20

09-08-10 11.01.24

kap. 1 inledning

21

Vad som nyss sagts om motsatsslut från lagtext gäller i princip också motsatsslut från HD-prejudikat.

Låt oss nu återvända till lagmotiven och behandla den vanliga situationen, att lagtexten tillåter olika tolkningar och motiven förordar en av dessa tolkningar. Många jurister anser att man i sådana fall skall följa motiven. För egen del vill jag inte uttala mig så kategoriskt. Gäller det en central fråga, som varit föremål för ingående överväganden av den som gjort uttalandet och som klip­per av en diskussion som förts i remissyttranden eller gjorts i ett remissbehandlat betänkande och god­ tagits i remiss­yttrandena och av departementschefen, bör man alltid följa motivuttalandet. Gäller det en detaljfråga, som utredningen eller departementschefen i spe­cialmotiveringen nämnt och tagit ställning till, bör man normalt också följa motivuttalandet. För detta talar flera skäl. Ett är att den som skrivit uttalandet ofta varit väl insatt i ämnet och normalt haft bättre möjligheter att överblicka problemen än vad en domstol hin­ ner göra. Ett annat är att våra lagar förmodligen skulle svälla avsevärt, om domstolarna i stor utsträckning började avvika från specialmotiveringarna. Ett tredje är rättssäkerheten; en part kan ha litat på motivuttalandet när han företog rättshandlingen eller beslöt att processa. Finner en domstol emellertid att ett motivuttalande står i dålig överensstämmelse med lagens allmänna motivering eller dess allmänna uppbyggnad eller innehåll i övrigt eller med allmänna rättsgrundsatser, såsom dessa framgår av annan lag­stiftning, eller finner domstolen att motivuttalandet leder till rättstillämpningsproblem eller annars kan sägas vara sakligt olämpligt, bör det finnas utrymme för domstolen att avvika från motivuttalandet. Åtminstone det första skälet för att följa motivut­talanden har då brustit.

Avsteg av denna anledning torde inte heller bli särskilt vanliga, varför det knappast finns risk för att lagstiftnin­gen sväller. Parter, som i förväg har botaniserat i förarbetena, har kunnat ana att motivuttalandet är diskutabelt. Exempel på hithörande lagtolkningsproblem finns på många ställen i denna bok.

Slutligen kan nämnas motivuttalanden rörande frågor som regleras i en annan lag. Sådana uttalanden bör man läsa med stor skepsis (jfr Lagrådet i prop. 1986/87:90 bilagedelen s. 186). Vill en kommitté eller ett departement påverka rättstillämpningen i en viss lag, bör ett lagförslag framställas rörande denna lag och inte ”smygas igenom” utan att många intressenter i samhället har anledning att uppmärksamma att en ändring sker. Därmed inget ont sagt om sådana uttalanden i och för sig. De kan vara av stort intresse för att belysa problemen på ett visst rättsområde,

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 21

09-08-10 11.01.24

22

kap. 1 inledning

men de bör i princip uppfattas ungefär som uttalanden i doktrinen, där det ytterst kommer an på den sakliga tyngd som läsaren tycker att utta­ landet har. I vissa fall har emellertid ett uttalande i en lags förar­beten ett starkt sakligt samband med tillämpningen av en annan lag, så att intressenterna av den andra lagen uppmärksammar moti­vuttalandet lika mycket som om det givits på sin rätta plats, och uttalandet kan också vara av sådan betydelse att det så att säga vil­lkorar utformningen av den lag i vars motiv uttalandet görs. Då får uttalandet en ökad vikt, men det väger ändå inte lika tungt som om det vore ett centralt motivuttalande i den relevanta lagens förar­beten. Jämför nedan avsnitt 2.3 om den framtida tillämpningen av 36 § avtalslagen.

Inte sällan kommenterar personer som deltagit vid en lags tillkomst lagen i efterhand med upplysningar om vilket syfte lagen har eller vilken lösning som avsetts eller skall anses vara den rik­tiga i en viss fråga. Eftersom dylika uttalanden inte förelåg och kunde diskuteras inför riksdagens beslut, kan de inte tillerkännas den särskilda auktoritet som tillkommer lagförarbeten, utan de står och faller med den sakliga tyngd som uttalandena må ha (jfr Agell i SvJT 1990 s. 3 samt icke-omnämnandet i NJA 2006 s. 275 av ett uttalande från justitiedepartementet till lag­ utskottet om hur en redan antagen lag var avsedd att tillämpas).

1.3 Den köprättsliga litteraturen Mycket i den äldre köprättsliga litteraturen har blivit överspelat genom 1990 års köplag. Där lagen är oförändrad har den äldre lit­teraturen dock fortfarande stort intresse. På grund härav, men även av rena allmänbildningsskäl, bör nämnas att 1905 års köplag finns kommenterad i en framställning av Tore Almén, som var sekreter­are i Obligationsrättskommittén, vilken lade fram den svenska ver­sionen av 1905 års köplag. Alméns kommentar, utgiven första gången 1906–08 med en fjärde upplaga 1960 (ombesörjd av Rudolf Eklund; Almén dog 1919), tillhör den svenska juridikens klassiker och har haft stor auktoritet i praxis. Av moderna fram­ställningar över den äldre köprätten bör främst nämnas Jan Hell­ners lärobok Köprätt. Denna utkom i en första upplaga 1961 och 1982 under namnet Speciell avtalsrätt I. Köprätt. Även Köplagsu­tredningens slutbetänkande, SOU 1976:66, med Hellner som utredningsman, innehåller fylliga redogörelser för köprätten enligt 1905 års lag.

Ifrågavarande bok var i dess första upplaga 1989 den första kommen-

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 22

09-08-10 11.01.24

kap. 1 inledning

23

taren till den nya köplagen. Praktiskt taget samtidigt utkom Jan Hellner och Jan Ramberg, Speciell avtalsrätt I. Köprätt (2 uppl. 1991). Den fylligaste kommentaren är Jan Ramberg, Köplagen, under medverkan av Johnny Herre (1995). Dessa har även utgivit Allmän köprätt. Det köprättsliga regelsystemet och marknadspraxis (3 uppl. 2005). Dessutom finns en del korta introduktioner samt akademiska avhandlingar. De sistnämnda omnämns delvis i litteraturförteckningen, bl.a. Johnny­ Herre, Ersättningar i köprätten. Särskilt om skadeståndsberäkning (1996). Av stort intresse är också Jan Hellner m.fl., Spe­ciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Andra häftet. Allmänna ämnen (4 uppl. 2006).

Konsumentköplagen finns behandlad av Johnny Herre, Konsu­ment­ köplagen. En kommentar (3 uppl. 2009) samt av Ramberg & Herre i ovannämnda Allmän köprätt.

I Finland är den nya köplagen kommenterad av Leif Sevón, Thomas Wil­helmsson och Pauline Koskelo, Huvudpunkter i köplagen (3 uppl.

2006, citeras dock nedan i 1 uppl.). Författa­rna var Finlands representanter i den nordiska arbetsgruppen. Kommentaren, skriven på svenska, avser alltså finsk rätt men är av intresse även för svensk publik.

Från Norge bör främst nämnas Kai Krüger, Norsk kjøpsrett (4 uppl.

1999, citeras dock nedan i 3 uppl.). Vidare finns bl.a. John Egil Bergem och Stein Rognlien, Kjøpsloven (2 uppl. 1995) samt Roald Martinussen, Kjøpsrett (5 uppl. 2004). Även Kai Krügers omfattande obligationsrättsliga arbete Norsk kontraktsrett (1989) bygger på den nya köplagen.

I Danmark behandlas köp i Anders Vinding Kruse, Købsretten (3 uppl. 1992), Bernhard Gomard, Obligationsret 1. del (4 uppl. 2006) och 2. del (3 uppl. 2003), Nørager-Nielsen, Theilgaard, Hansen & Palle­ sen, Købeloven med kommentarer (3 uppl. 2008), Mads Bryde Andersen & Joseph Lookofsky, Lærebog i obligationsret. I. Ydelsen. Beføjelser (2 uppl. 2005), Joseph Lookofsky & Vibe Ulfbeck, Dansk indenlandsk køb­sret (3 uppl. 2008) och Joseph Lookofsky Understanding the CISG in Scandinavia (2 uppl. 2002).

Den internationella köplagen (FN-konventionen eller CISG) kommenteras av bl.a. John Honnold & Harry M. Flechtner, Uniform Law for Interna­tional Sales under the 1980 United Nations Convention (4 uppl.

2009), Peter Schlechtriem, Einheitliches UN-Kaufrecht (1981), Internationales UN-Kaufrecht (4 uppl. 2007), Schlech­triem & Schwenzer, Kommentar zum Einheitlichen UN-Kaufrecht (5 uppl. 2008), C.M. Bianca & M.J. Bonell (utg.), Commentary on the Inter­national Sales Law (1987) samt Jan Ramberg och Johnny Herre, Internationella köplagen (CISG). En

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 23

09-08-10 11.01.24

24

kap. 1 inledning

kommentar (2 uppl. 2004).1 Förarbetena finns samlade i Honnold, Documentary History of the Uniform Law for International Sales (1989). Rättsfall rörande FN-konventionen (CISG) finns tillgängliga på Internet vid http://www.unilex.info.

Det finns åtminstone tre internationella modellagar rörande avtal och köp. En är UNIDROIT Principles of Interna­tional Commercial Contracts (2004); underlaget utgörs här av rättsordningar från hela världen.

En annan liknande mod­ellag, vilken bygger på principer från rättsordningarna i länder som tillhör EU, är Principles of European Contract Law (PECL, se bok med samma titel del I–III, utgivna av Ole Lando och Hugh Beale (2000–2003). Det senaste tillskottet är Draft Common Frame of Reference (outline edition, 2009), utgiven av Study Group on a European Civil Code and the Acquis Group.

1

Betr. litteraturen om CISG, se Hellner i JT 1996-97 s. 5 ff.

09-52 Iustus Håstad 10 aug.indd 24

09-08-10 11.01.24

:IUSTUS FÖRLAG

ISBN 978-91-7678-734-2

Torgny Håstad

Köprätt

IUSTUS FÖRLAG

Köprätt

Torgny Håstad har varit professor i civilrätt och är numera justitieråd.

Torgny Håstad

boken behandlas i första hand köprätt enligt 1990 års köplag, 1990 års konsumentköplag och den kommersiella standardavtalsrätten, bl.a. NL 01.

Väsentliga avvikelser i FN-konventionen 1980 om internationella köp (CISG) har inflikats löpande.

Vidare behandlas konsumentkrediter och avbetalningsköp, finansiell leasing, återförsäljning, kommission och handelsagentur.

Lagstiftning, praxis och standardavtal är beaktade fram till juni 2009. Det innebär att även 2009 års nya kommissionslag kommenteras.

Boken är skriven såväl för undervisningen vid universiteten som för det praktiska rättslivet. Den innehåller därför både en grundläggande presentation av huvudlinjerna och – på vissa principiellt eller praktiskt viktiga punkter – en ingående analys och diskussion.

och annan kontraktsrätt UPPLAGA 6

Köprätten.6u.hela.1.indd 1

09-07-29 14.28.50