9789186061241

Richard

Dawkins Verklighetens magi Illustrerad av

DAVE McKEAN Översättning av Elin Isberg

FRI TANKE

Innehåll 1

Vad är verkligheten?

Vad är magi?

12

8

När och hur började allting?

160

2

Vem var den första människan?

32

9

Är vi ensamma?

182

3

Varför finns det så många olika sorters djur?

10

Vad är en jordbävning?

204

11

Varför händer olyckor?

226

12

Vad är ett mirakel?

246

Register

267

Tack

271

Bilder

271

4 5

Vad är saker och ting gjorda av?

Varför blir det natt och dag, sommar och vinter?

54 76

96

6

Vad är solen?

118

7

Vad är en regnbåge?

140

1 Vad är ? n e t e h g i l k r ve Vad är magi?

kameler, nyklippt gräs och nymalet kaffe, sandpapper och sammet, vattenfall och dörrklockor, socker och salt. Men kan man bara säga att någonting finns på riktigt om man kan upptäcka det direkt med något av sinnena?

Hur är det då med en avlägsen galax som ligger alldeles för långt bort för att man ska kunna se den med blotta ögat? Eller bakterier, som är för små för att man ska kunna se dem utan ett starkt mikroskop? Måste vi i så fall säga att de inte finns, eftersom vi inte kan se dem? Nej. Det går förstås att förstärka sinnena med hjälp av särskilda instrument: teleskop för att se galaxer, mikroskop för att se bakterier. Vi vet vad teleskop och mikroskop är och hur de fungerar, och därför kan vi använda dem för att våra sinnen – synsinnet i det här fallet – ska nå längre, och det vi kan se med hjälp av dem övertygar oss om att det finns galaxer och bakterier. Radiovågor, då? Finns de? Våra ögon kan inte upptäcka dem, och inte våra öron

heller, men återigen finns det speciella instrument – tv-apparater, till exempel – som omvandlar dem till signaler som vi kan se och höra. Så fastän vi varken kan se eller höra radiovågor, så vet vi att de ingår i verkligheten. Precis som med teleskopen och mikroskopen nyss så vet vi hur radio- och tv-apparater fungerar. De gör det alltså lättare för våra sinnen att måla upp en bild av vad som finns: den verkliga världen – verkligheten. Med hjälp av radioteleskop (och röntgenteleskop) är det som om vi ser stjärnor och galaxer med and­ra ögon: ytterligare ett sätt för oss att urskilja mer av verkligheten.

V

erkligheten är allting som finns. Visst låter det ganska enkelt? Men det är det faktiskt inte, det finns flera problem som gör verkligheten mer komplicerad än så. För hur är det i så fall med dinosaurierna, som fanns tidigare men inte nu längre? Eller stjärnorna, som ligger så långt bort att de kanske har hunnit brinna ut när ljuset från dem når fram hit så att vi kan se dem?

Vi ska återkomma till dinosaurierna och stjärnorna alldeles strax. Men hur kan vi ens över huvud taget veta att någonting finns just nu? Våra fem sinnen – syn, lukt, känsel, hörsel och smak – är förstås ganska bra på att övertyga oss om att mycket finns på riktigt: stenar och

12

13

Åter till dinosaurierna. Hur vet vi att de har vandrat omkring på jorden en gång i tiden? Vi har aldrig sett dem eller hört dem eller behövt springa ifrån dem. Och tyvärr har vi ingen tidsmaskin som kan låta oss se dem direkt. Men här kan våra sinnen ta någonting annat till hjälp: fossil, som vi kan se med blotta ögat. Fossil springer inte omkring, men eftersom vi förstår hur fossil bildas kan de säga oss någonting om vad som hände för flera miljoner år sedan. Vi förstår hur mineraler upplösta i vatten kan tränga in i döda kroppar som ligger begravda under flera lager av sten och lera. Vi förstår hur mineralerna kristalliseras ur vattnet och ersätter kroppens material, atom för atom, så att något av djurets form blir kvar som ett avtryck i stenen. Så även om vi inte kan uppfatta dinosaurierna direkt med sinnenas hjälp, så kan vi hitta indirekt stöd för att de måste ha funnits. Och det tar vi ändå in med sinnena: vi ser och rör vid de förstenade resterna av urgammalt liv.

Ett teleskop kan fungera som ett annat slags tidsmaskin. Det vi ser när vi tittar på något är

egentligen ljus, och ljuset behöver tid för att färdas mellan två punkter. Till och med när du tittar på en väns ansikte ser du din vän i det förflutna, för det tar en bråkdels sekund för ljuset att färdas från hans eller hennes ansikte till ditt öga. Ljudet rör sig mycket långsammare än så, och det är därför man ser fyrverkerier explodera på himlen märkbart tidigare än smällen hörs. När man tittar på någon som hugger ner ett träd långt borta fördröjs ljudet från yxhuggen på ett underligt sätt.

Ljuset rör sig så fort att vi oftast tänker oss att det vi ser händer i samma ögonblick som vi ser det. Men med stjärnor är det annorlunda. Till och med solen ligger åtta ljusminuter bort. Om

solen skulle explodera skulle katastrofen inte ingå i vår verklighet förrän åtta minuter senare. Och då skulle det vara ute med oss! Och om man skulle titta på vår närmaste stjärna, Proxima Centauri, år 2011, så skulle det man såg ha hänt år 2007. Galaxer är enorma stjärnsamlingar och vi bor i en galax som heter Vintergatan. När man tittar på Vintergatans närmaste granne, Andromedagalaxen, blir teleskopet en tidsmaskin som för en två och en halv miljoner år till­ baka i tiden. Det finns en galaxhop med fem galaxer i, som heter Stephans kvintett, och i Hubbleteleskopet kan vi se dem – se dem kollidera med varandra i stora skådespel. Men vi ser kollisionen hända för 280 miljoner år sedan. Om det finns utomjordingar i någon av de kolliderande galaxerna, och de har ett teleskop som är så starkt att de kan se oss, så ser de här och nu, i detta ögonblick, dinosauriernas tidiga förfäder.

Finns det utomjordingar på riktigt? Vi har

aldrig hört eller sett till några.

Hör de till verkligheten? Det är det ingen som vet, men vi vet hur vi en dag skulle kunna få veta om de fanns. Om vi någonsin skulle komma i närheten av en utomjording så skulle våra sinnesorgan tala om för oss att den fanns där. Så småningom kommer någon kanske att uppfinna ett teleskop som är tillräckligt starkt för att det ska kunna användas från jorden för att upptäcka liv på andra planeter. Eller så kanske våra radioteleskop förr eller senare fångar upp meddelanden som bara skulle kunna komma från intelligenta varelser på andra planeter. Verkligheten består nämligen inte bara av det vi redan känner till, utan också av sådant som finns utan att vi vet om det än, och inte kommer att veta om förrän någon gång i framtiden – kanske när vi har byggt bättre instrument som kan hjälpa våra fem sinnen.

15

Det har alltid funnits atomer, men det var inte förrän nyligen som vi blev säkra på att de finns, och våra efterkommande kommer förmodligen att veta mycket annat som vi inte vet än. Det är det som är det roligaste och det mest förunderliga med vetenskapen: den bara fortsätter och fortsätter att upptäcka nya saker. Det betyder inte att vi ska tro på precis vad som helst som någon kan tänkas hitta på: det finns massvis av saker som vi kan föreställa oss men som med största sannolikhet inte finns på riktigt – älvor, troll, tomtar och hippogriffer. Man ska alltid vara öppen för nya idéer, men det enda bra skälet att tro att någonting finns är om man har något slags verkligt bevis för att det finns.

Modeller: så testar vi fantasin När det inte går att upptäcka vad som är verkligt direkt med de fem sinnena finns det ytterligare ett sätt för forskare att komma fram till det, ett sätt som är mindre välkänt. Man kan använda en ”modell” av hur saker skulle kunna ligga till, och sedan testa modellen. Vi föreställer oss – gissar, skulle man kunna säga – hur det skulle kunna vara. Det är det som kallas ”modellen”. Sedan räknar vi ut (det handlar ofta om just en matematisk uträkning) vad vi borde se, höra eller liknande (många gånger med hjälp av mätinstrument) om modellen stämmer. Därefter kontrollerar vi om det faktiskt är vad vi ser. Modellen kan bokstavligen vara en modell i trä eller plast, eller så kan den vara lite nedtecknad matematik, eller en simulering i datorn. Vi undersöker modellen noga och förutsäger vad vi borde se (eller höra, och så vidare) med sinnena, kanske med hjälp av instrument, om modellen skulle stämma. Sedan ser vi efter om vi hade rätt eller fel i våra förutsägelser. Om de stämmer blir vi säkrare på att modellen faktiskt motsvarar verkligheten. Sedan tänker vi ut fler experiment där vi kanske finjusterar modellen 16

så att vi kan testa resultaten ytterligare och få dem bekräftade. Om förutsägelserna inte stämmer förkastar vi modellen, eller ändrar den lite och försöker igen.

Jag kan ta ett exempel. I dag vet vi att gener – arvets beståndsdelar – utgörs av något som heter DNA. Vi vet en hel del om DNA och om hur det fungerar. Men man kan inte se hur DNA ser ut i detalj, inte ens i ett starkt mikroskop. Nästan allting som vi vet om DNA har vi fått fram indirekt, genom att komma på modeller och sedan testa dem.

Forskarna visste faktiskt mycket om gener långt innan någon ens hade hört talas om DNA, tack vare sina tester av förutsägelser om modeller.

Redan på 1800-talet experimenterade den österrikiska munken Gregor Mendel i sin klosterträdgård, där han odlade ärter i stora mängder. I generation efter generation av ärter räknade han hur många plantor som bar blommor i en viss färg och hur många som fick släta eller skrynkliga ärter. Mendel varken såg eller rörde någonsin vid några gener. Han såg

bara ärter och blommor, och med sina ögons hjälp kunde han räkna de olika sorterna som fanns av dem. Han tog fram en modell där det som vi skulle kalla gener ingick (fast Mendel kallade dem något annat), och räknade ut att ett visst korsnings­ experiment borde ge tre gånger så många släta ärter som skrynkliga om hans modell stämde. Och när han räknade ärterna så var det så. Vi behöver inte gå in på detaljerna, men poängen är att Mendels ”gener” kom från hans fantasi: han kunde inte se dem med ögonen, inte ens i mikroskop. Men släta och skrynkliga ärter kunde han se, och genom att räkna dem fick han fram indirekt stöd för att hans ärftlighetsmodell motsvarade någonting i den verkliga världen. Längre fram använde forskarna en lätt förändrad version av Mendels metod.

I den tog de hjälp av andra former av liv än ärter, som bananflugor, för att visa att gener sitter i en bestämd ordning i trådar som kallas kromosomer (vi människor har 46 kromosomer, bananflugor har 8). Genom att testa modeller kunde man till och med få fram genernas exakta ordningsföljd i kromosomerna. Allt det här gjordes långt innan man visste att gener består av DNA.

I dag vet vi det, och tack vare James Watson och Francis Crick och många andra forskare efter dem vet vi precis hur DNA fungerar. Watson och Crick kunde inte se DNA med sina egna ögon. Även de gjorde sina upptäckter genom att tänka ut modeller som de sedan testade. De byggde faktiskt bokstavliga metall- och kartongmodeller av hur DNA skulle kunna se ut, och räknade ut hur stora vissa mått borde vara om modellerna stämde. Förutsägelserna från en av modellerna, den så kallade dubbelhelixen, stämde exakt in på de mått som Rosalind Franklin och Maurice Wilkins 17

hade tagit fram med hjälp av specialinstrument. Bland annat riktade de röntgenstrålar in i kristaller av renat DNA. Watson och Crick förstod också med en gång att deras modell av DNAstrukturen skulle ge exakt sådana resultat som Gregor Mendel hade sett i klosterträdgården.

Vi kan alltså ta reda på vad som är verkligt på tre olika sätt. Vi kan upptäcka det direkt genom att använda våra fem sinnen. Vi kan också upptäcka det indirekt, genom att låta sinnena ta hjälp av specialinstrument som teleskop och mikroskop. Dessutom kan vi upptäcka det på ett ännu mer indirekt sätt, genom att bygga modeller av sådant som skulle kunna vara verkligt och sedan testa modellerna och se om de lyckas förutse sådant som vi kan se (eller höra, och så vidare) med eller utan hjälp från instrument.

Förr eller senare hamnar vi alltid i sinnena på ett eller annat sätt.

Innebär det att det enda som finns i verkligheten är det som man kan upptäcka – direkt eller indirekt – med hjälp av sinnena och de vetenskapliga metoderna? Hur är det i så fall med svartsjuka, glädje, lycka, kärlek och sådant? Finns inte det också i verkligheten?

Jo då, sådana saker finns i verkligheten. Men de behöver hjärnor för att kunna finnas: människohjärnor, helt klart, och antagligen också hjärnorna hos andra högt utvecklade djurarter som schimpanser, hundar och valar. Stenar blir aldrig vare sig glada eller svartsjuka, och berg kan inte älska. De här känslorna är intensivt verkliga för den som upplever dem, men innan det fanns hjärnor fanns inte de heller. Det skulle kanske kunna finnas sådana känslor – och kanske också andra känslor som vi aldrig skulle kunna föreställa oss – på andra planeter, men bara om det dessutom finns hjärnor där. Eller någonting motsvarande hjärnor – för vem vet vilka konstiga tankeorgan eller känslomaskiner som skulle kunna gömma sig på andra håll i universum?

Vetenskapen och det övernaturliga: förklaringarna och deras fiende Det är alltså vad verkligheten är, och hur vi kan avgöra om någonting är verkligt eller inte. Varje kapitel i den här boken kommer att handla om någon viss del av verkligheten – till exempel solen, jordbävningar, regnbågar eller alla de olika sorters djur som finns. Nu tänker jag ta upp det andra nyckelordet i titeln: magi. Magi är ett lite opålitligt ord. Det används ofta i tre olika bemärkelser, och jag måste börja med att skilja dem från 18

19

V ilket taltänker jag på?

varandra. Den första kal­lar jag ”övernaturlig magi”, den andra ”scenmagi” och den tredje (som är min favoritbemärkelse, och som jag syftar på i titeln) ”poetisk magi”.

Den magi som man kan se i myter och sagor är av det övernaturliga slaget. (Man kan se den i ”mirakel” också, men vi väntar lite med dem och kommer tillbaka till dem i det sista kapitlet.) Den här magin finns i Aladdins lampa, i trollkarlarnas trollformler, hos bröderna Grimm, hos H. C. Andersen och hos J. K. Rowling. Det är litteraturens magi, den som häxan använder när hon förtrollar en prins till en groda och som den goda fen använder när hon förvandlar en pumpa till en glittrande galavagn. Alla har kära barndomsminnen av sådana här sagor, och många tycker fortfarande om att se dem framföras i teaterföreställningar och på film – men vi vet alla att den sortens magi inte finns på riktigt utan bara är påhittad.

Scenmagin finns däremot på riktigt, och den 20

kan vara väldigt kul. Ja, något i den är i alla fall på riktigt, men inte det som publiken tror. En man på scenen (av någon anledning är det oftast en man, så jag säger ”han”, men du kan läsa ”hon” om du vill) lurar oss att tro att det har hänt någonting fantastiskt (det kan till och med verka övernaturligt), medan det egentligen var någonting helt annat som hände.

Sidennäsdukar kan inte förvandlas till kaniner mer än grodor kan förvandlas till prinsar. Det vi såg på scenen var bara ett trick. Våra ögon lurade oss, eller rättare sagt: trollkonstnären har ansträngt sig för att lura våra ögon, kanske med hjälp av använda ord på ett smart sätt så att vi inte lägger märke till vad han faktiskt gör med händerna.

Vissa trollkonstnärer är ärliga, och ser noga till att publiken vet att det bara var ett trick de visade upp. Jag tänker på folk som James ”The Amazing” Randi, Penn & Teller och Derren Brown.

De här artisterna är beundransvärda, för fastän de oftast inte berättar för publiken exakt hur de gjorde tricket – de kan bli uteslutna ur The Magic Circle (trollkonstnärernas förening) om de säger det – så ser de ändå till att publiken vet att ingen övernaturlig magi var inblandad. Andra säger inte rent ut att det var ett trick, men de överdriver inte när de säger vad de gör heller. De lämnar bara publiken med den ganska trevliga känslan av att det har hänt någonting mystiskt, utan att för den skull ljuga. Men tyvärr finns det trollkonstnärer som medvetet är oärliga och låtsas att de faktiskt har ”övernaturliga” krafter. De kan påstå att de verkligen kan böja metall eller stanna klockor med ren tankekraft. En del av de här oärliga bluffmakarna (”charlataner” är ett bra ord för dem) tjänar stora pengar på gruv- och oljebolag genom att påstå att de kan använda ”övernaturliga krafter” för att ta reda på var det är bäst att borra. Andra charlataner utnyttjar människor som sörjer genom att påstå att de kan sätta sig i kontakt med de döda. När det händer handlar det inte om lek eller underhållning längre, utan om att leva på andras godtrogenhet och svårigheter. I rättvisans namn ska det sägas att det inte är alla sådana här människor som är charlataner. En del av dem tror kanske uppriktigt att de talar med döda.

21

Den tredje betydelsen av ”magi” är den jag tänker på i titeln: poetisk magi. Ett vackert musikstycke kan röra oss till tårar, och vi beskriver föreställningen som ”magisk”. Vi ser på stjärnhimlen en mörk, månlös natt utom räckhåll för stadens ljus. Andlöst lyckliga kallar vi det vi ser ”rena magin”. Vi kan använda samma ord om en underbar solnedgång, ett fjällandskap eller en regnbåge som visar sig mot mörka moln. När ordet ma-

gisk används i den här bemärkelsen betyder det helt enkelt att något berör oss djupt, att det gör oss upprymda: att det ger oss gåshud och får oss att känna oss mer levande. Vad jag hoppas kunna visa dig med den här boken är att verkligheten – hur den verkliga världen ser ut när den beskrivs av vetenskapens metoder – är magisk i den här tredje, poetiska bemärkelsen, ”livet är härligt”bemärkelsen.

Jag tänkte komma tillbaka till tanken på det övernaturliga nu, och förklara varför vi aldrig kan få någon riktig förklaring till det vi ser omkring oss i världen och i universum därifrån. Att förklara någonting med övernaturligheter är faktiskt att inte förklara det alls. Det är till och med lika illa som att helt utesluta möjligheten att det någonsin ska kunna förklaras. Vad säger jag så för?

För att allt som är ”övernaturligt” per definition

måste ligga utom räckhåll för någon naturlig förklaring. Det måste ligga utom räckhåll för vetenskapen och för den väletablerade och väl beprövade vetenskapliga metoden, som vi har haft med oss i ungefär 400 år. Om man säger att någonting hade övernaturliga orsaker är det inte bara samma sak som att säga ”Vi förstår det inte”, utan som att säga ”Vi kommer aldrig att förstå det, så det är ingen idé att du försöker”.

Vetenskapen har en rakt motsatt syn på saker och ting. Vad som får vetenskapen att växa och frodas är att den – hittills – inte kan förklara allting. Det sporrar den att fortsätta ställa frågor, skapa tänkbara modeller och testa dem, så att vi sakta men säkert närmar oss sanningen. Om det skulle hända någonting som inte stämde med det vi vet om verkligheten i dag, så skulle forskarna se det som att den nuvarande modellen hade utmanats, så att den fick överges eller åtminstone ändras. Det är den sortens ändringar och senare tester som gör att vi kommer allt närmare det som är sant.

Vad skulle du säga om en detektiv som var förbryllad över ett mord, men som var för lat för att ens försöka komma underfund med problemet och i stället avfärdade mordgåtan som någonting ”övernaturligt”? Vetenskapens långa historia visar att saker man en gång trodde hände av övernaturliga skäl – som att de orsakades av till exempel gudar (nöjda lika väl som arga), demoner, häxor, andar, förbannelser och trolldom – faktiskt har naturliga förklaringar: förklaringar man kan förstå, testa och lita på. Det finns absolut inga skäl att tro att det ska visa sig att sådant som vetenskapen

24

inte kan förklara än på naturlig väg är rotat i det övernaturliga, inte mer än vulkaner, jordbävningar eller sjukdomar har visat sig bero på arga gudar, något som människor ansåg en gång i tiden.

Det är förstås ingen som tror att det skulle gå att förvandla en groda till en prins (eller en prins till en groda? Jag kommer aldrig ihåg hur det var), eller en pumpa till en vagn, men har du någonsin faktiskt funderat på varför någonting sådant skulle vara omöjligt? Man kan förklara det på olika sätt. Här är mitt favoritsätt.

Grodor och vagnar är komplicerade saker med många delar som måste sättas ihop på ett visst sätt i ett visst mönster som inte bara kan råka uppstå (och som inte uppstår genom att man viftar med ett trollspö heller). Det är vad ”komplicerad” betyder. Det är väldigt svårt att göra någonting så komplicerat som en groda eller en galavagn.

Om man ska göra en galavagn så måste man få alla delar att sitta ihop på precis rätt sätt. Man behöver snickares och andra hantverkares kunskaper. Vagnar dyker inte bara upp av en slump eller för att man viftar med armarna och säger ”Abrakadabra!”. En galavagn har integritet och komplexitet. Den består av olika delar också: hjul och

axlar, fönster och dörrar, fjädrar och stoppade säten. Det vore relativt lätt att förvandla någonting komplicerat, som en galavagn, till någonting enkelt – aska, till exempel: den goda fen skulle bara behöva ha en inbyggd eldkastare i sitt trollspö.

Det är lätt att förvandla nästan vad som helst till aska. Men ingen kan ta en askhög – eller en pumpa – och förvandla den till en vagn, för vagnar är alldeles för komplicerade. Och inte bara komplicerade, utan komplicerade på ett användbart sätt – i det här fallet kan de användas till att resa i.

Vi kan göra det lite lättare för den goda fen.

I stället för en pumpa kan vi tänka oss att hon bad om alla de delar som behövs för att man ska kunna bygga en galavagn, så att de låg huller om buller i en låda, som en byggsats för ett modellflygplan. Byggsatsen för galavagnen består av hundratals brädor, glasrutor, stänger av järn och annan metall, stoppning och läderstycken, samt spikar, skruvar och limburkar så att allting håller ihop. Tänk dig nu att hon inte läste instruktionerna och satte ihop delarna i tur och ordning, utan i stället bara la delarna i en stor säck och ruskade om dem. Hur stor är chansen för att delarna

skulle råka fastna i varandra precis på det sätt som skulle behövas för att de skulle kunna bilda en fungerande vagn tillsammans? Svaret är: praktiskt taget noll. Och det beror delvis på de enormt många sätt att kombinera de blandade smådelarna som vore möjliga men som inte skulle ge en fungerande galavagn – eller någonting alls som fungerade.

Om man tar en massa saker och ruskar om dem så att de hamnar som slumpen vill, så bildar de kanske då och då ett mönster som går att använda, eller som vi uppfattar som speciellt på något annat sätt. Men det kan bara hända på ytterst få sätt – extremt få, jämfört med alla de möjliga mönster som de kan hamna i som vi inte uppfattar som någonting annat än skrothögar. En hög med smådelar kan blandas om och om igen på miljoner sätt, och det finns miljoner sätt att förvandla dem till ... en ny hög med smådelar. Varje gång man blandar dem får man en helt unik skrothög som ingen har sett förut – men det är bara ett ytterst litet fåtal av de miljontals möjliga högarna som kan vara till nytta på något sätt (som att föra en till balen) eller som alls blir värda att minnas eller lägga märke till på något sätt.

25

Ibland kan man bokstavligen räkna ut hur många ordningsföljder ett antal delar kan hamna i – som med kortlekar, till exempel, där ”delarna” är vart och ett av korten.

Anta att givaren blandar leken och delar ut korten till fyra spelare, så att var och en av dem får 13 kort.

Jag tar upp handen och drar förvånat efter andan. Jag har 13 spader på hand! Alla spaderkorten!

Jag är för chockad för att fortsätta spela. I stället visar jag min hand för de andra tre spelarna, och vet att de kommer att bli lika förbluffade som jag blev.

Men en efter en lägger de and­ra spelarna också ned korten på bordet, och vi flämtar mer och mer förvånat för varje gång. Alla har en ”perfekt” hand: någon har 13 hjärter, någon annan har 13 ruter och den sista har 13 klöver.

26

Vore det här övernaturlig magi? Man skulle kunna frestas att tro det. Matematiker kan räkna ut hur stor chansen är för att en sådan otrolig giv ska uppstå av en ren slump. Det visar sig att chansen är så liten att det nästan är omöjligt: 1 på 53 644 737 765 488 792 839 237 440 000. Jag är inte säker på att jag ens vet hur det talet uttalas! Om man satt och spelade kort i en biljon år så skulle man kanske få en sådan perfekt giv en enda gång. Men – och nu kommer poängen – den här given är inte mer osannolik än någon annan kortgiv som någonsin har delats ut! Sannolikheten för vilken giv som helst med 52 kort är 1 på 53 644 737 765 488 792 839 237 440 000, för det är så många möjliga givar det finns totalt. Det är bara det att vi inte ser något särskilt mönster i de allra flesta givar som delas ut, så de slår oss inte som ovanliga på något sätt.

Vi lägger bara märke till de givar som råkar ha något som får dem att sticka ut.

En prins kan förvandlas till miljarder olika saker, om man skulle vara så brutal att man slumpvis flyttade om hans beståndsdelar i miljarder olika kombinationer. Men de flesta av kombinationerna skulle inte vara någonting annat än en röra – som alla de miljarder betydelselösa, slumpmässiga kortgivar som har delats ut. Det är bara ett ytterst litet fåtal av alla de möjliga kombinationerna av slumpvis omflyttade prinsdelar som man skulle kunna känna igen som någonting alls, eller som skulle vara någonting alls som fungerade som det skulle, än mindre en groda.

Prinsar förvandlas inte till grodor, och pumpor förvandlas inte till galavagnar, för grodor och gala­ vagnar är komplicerade ting som består av delar som kan sättas ihop till ett nästan oändligt antal högar med skräp. Och ändå vet vi helt säkert att allt som lever – varje människa, varje krokodil, varje koltrast, varje träd och till och med varje brysselkål – har utvecklats ur andra livsformer som var enklare en gång i tiden. Är inte det en ren lyckoträff, då, eller något slags magi? Nej! Absolut inte! Det här är ett väldigt vanligt missförstånd, så jag vill förklara med en

gång varför det vi kan se i det verkliga livet inte kommer sig av slumpen, rena turen eller någonting annat som är det minsta ”magiskt” alls (utom i den rent poetiska bemärkelsen att någonting fyller oss med förundran och förtjusning, givetvis).

Evolutionens lång­ samma magi Att förvandla en komplex organism till en annan komplex organism i ett enda steg – som i en saga – ligger utan tvekan bortom gränsen för vad som realistiskt sett kan vara möjligt. Ändå finns det ju komplexa organismer. Hur kom de till? Hur uppstod så komplicerade saker som grodor, lejon, babianer, banyanträd, prinsar, pumpor, du och jag, egentligen?

Under större delen av historien har det varit en olöslig fråga för mänskligheten, och ingen kunde ge något ordentligt svar på den. Därför hittade människor på historier för att försöka lösa den. Men sedan, på artonhundratalet, kom svaret – ett lysande svar – från Charles Darwin. Jag tänker ägna resten av det här kapitlet åt att förklara hans svar. Jag kommer att göra det kortfattat och i andra ordalag än de som Darwin själv använde.

27

Svaret är att komplexa organismer – som människor, krokodiler och brysselkål – inte kom till i ett slag, helt plötsligt, utan gradvis, i små, små steg, så att det som fanns efter varje steg bara skilde sig en aning från det som fanns redan dessförinnan.

Tänk dig att du ville skapa en groda med långa ben.

Du skulle kunna komma en bra bit på vägen genom att börja med någonting som påminde om det du ville få fram – till exempel en groda med korta ben.

Sedan skulle du undersöka dina kortbenta grodor och mäta benen på dem. Du skulle välja ut några hanar och några honor med lite längre ben än vanligt, och så fick de para sig med varandra. Däremot skulle du hindra deras mer kortbenta vänner från att para sig över huvud taget.

De mer långbenta hanarna och honorna skulle få grodyngel tillsammans, och så småningom skulle grodynglen få ben och bli till nya grodor.

Sedan skulle du få mäta benen på den nya generationen grodor, åter välja ut de hanar och honor 28

som hade längre ben än genomsnittet, och låta dem para sig tillsammans.

När du hade hållit på så här i ungefär tio generationer så skulle du kanske lägga märke till någonting intressant. Din grodpopulation skulle nu ha märkbart längre ben i genomsnitt än den ursprungliga grodpopulationen. Kanske skulle det rentav visa sig att alla grodor i den tionde generationen hade längre ben än någon av grodorna i den första. Kanske skulle det inte räcka med tio generationer. Du skulle kanske behöva hålla på i 20 generationer, eller ännu längre. Men till sist skulle du stolt kunna säga: ”Jag har gjort en ny sorts groda med längre ben än den gamla sorten.”

Inget trollspö behövdes. Ingen magi av något slag krävdes. Vad vi just såg är en process som kallas selektiv avel. Den utnyttjar det faktum att grodor skiljer sig åt sinsemellan och att skillnaderna brukar gå i arv – barnen ärver dem av sina föräldrar via generna. Det räcker med att vi väl-

jer vilka grodor som ska få para sig och vilka som inte ska få göra det för att vi ska kunna ta fram nya sorters grodor.

Enkelt, va? Men så imponerande är det ju inte att bara förlänga ben. Vi utgick ju trots allt från grodor, fast kortbenta. Föreställ dig då att du inte utgick från kortbenta grodor, utan från något som inte var någon groda alls, utan mer som en salamander. Salamandrar har mycket kortare ben än grodor har (kortare bakben, åtminstone), och de använder dem inte till att hoppa utan till att gå med.

Salamandrar har dessutom långa svansar, medan grodor inte har svansar alls, och salamandrar är på det hela taget längre och smalare än de flesta grodor. Men du förstår säkert att du skulle kunna förvandla en salamanderpopulation till en grod­ population, förutsatt att det fick ta tillräckligt många tusentals generationer. Det enda du skulle behöva göra skulle vara att tålmodigt välja ut de lite mer grodlika han- och honsalamandrarna i var

och en av alla miljonerna generationer, och låta dem para sig med varandra, men hindra de mind­ re grod­lika salamandrarna från att para sig. Man skulle inte kunna se några drastiska förändringar någonstans i processen. Varje generation skulle se ungefär likadan ut som generationen före den.

Men efter tillräckligt många generationer skulle man ändå börja märka att svansarna var något kortare och bakbenen något längre i genomsnitt.

Efter väldigt många generationer skulle de mest långbenta och kort­ svansade individerna kanske hellre använda sina långa ben till att hoppa i stället för att kräla med. Och så vidare.

I det scenario jag just beskrev föreställde vi oss förstås att vi var uppfödare som valde ut de hanar och honor som vi ville skulle para sig med varandra för att vi skulle komma fram till ett resultat som vi själva hade bestämt. Bönder har tillämpat den här tekniken i tusentals år för att få fram boskap och grödor som stod emot sjukdomar bättre, 29

gav större skördar, och så vidare. Darwin var den första människan som förstod att det fungerar även när det inte finns någon uppfödare som bestämmer. Darwin insåg att alltihop händer helt naturligt, av sig självt, av den enkla orsaken att vissa individer överlever länge nog för att hinna para sig och andra inte gör det, och att de som överlever gör det för att de är bättre rustade än andra. Så barnen till dem som överlever ärver de gener som hjälpte deras föräldrar att överleva. Vare sig vi talar om salamandrar, grodor, igelkottar eller maskrosor så kommer några individer att vara bättre på att överleva än andra. Om det råkar hjälpa att ha långa ben (för grodor eller gräshoppor när de hoppar utom räckhåll för faror, till exempel, eller för geparder som jagar gaseller, eller för gaseller som flyr från geparder), så dör individerna med längst ben inte lika lätt. Det blir lättare för dem att leva länge nog för att hinna föröka sig. Dessutom kommer fler av de individer som är tillgängliga för parning att ha långa ben. Med varje generation ökar därför chansen för att generna för långa ben ska föras vidare till nästa generation. Med tiden kommer man se att fler och fler individer i populationen har generna för längre ben. Effekten blir alltså

30

precis densamma som om en intelligent skapare, till exempel en mänsklig uppfödare, hade valt ut långbenta individer för avel – men utan att det behövs någon sådan skapare. Alltsammans händer av sig självt, helt naturligt, som en automatisk följd av vilka individer som överlever länge nog för att föröka sig och vilka som inte gör det. Därför kallas processen naturligt urval.

Om det bara får ta tillräckligt många generationer, så kan förfäder som ser ut som salamandrar bli till ättlingar som ser ut som grodor. Om det får ta ännu fler generationer, så kan förfäder som ser ut som fiskar bli till ättlingar som ser ut som apor.

Får det ta ännu fler generationer, så kan föregångare som ser ut som bakterier bli till avkomlingar som ser ut som människor. Och det var precis vad som hände. Varje växt och varje djur som har levt har ett sådant här förlopp bakom sig. Det krävs fler generationer än vare sig du eller jag kan tänka oss, men världen är flera tusen miljoner år gammal, och tack vare vissa fossil vet vi att livet tog sin början för mer än 3 500 miljoner (3,5 miljarder) år sedan, så evolutionen har haft god tid på sig.

Det är det som är Darwins fantastiska idé, och den kallas evolution genom naturligt urval. Det är

en av de allra viktigaste idéer som någon männi­ ska har fått. Den förklarar allting som vi vet om livet här på jorden. Eftersom den är så viktig, så ska jag återkomma till den längre fram. Tills vidare räcker det om man har förstått att evolutionen sker mycket långsamt och gradvis. Faktum är att det är just tack vare att evolutionen sker gradvis som den kan skapa komplicerade saker som grodor och prinsar. Om en groda skulle förvandlas till en prins med magins hjälp så skulle det inte ske gradvis, utan plötsligt, och det är därför som allt i den vägen är helt uteslutet i den verkliga världen. Evolutionen är en verklig förklaring, som verkligen fungerar, och det finns verkligt stöd för att den stämmer. Alla antydningar om att komplicerade livsformer dök upp plötsligt och på en gång (snarare än gradvis och steg för steg) är bara lata påhitt – lika illa som den påhittade magin från den goda fens trollspö.

Och det är precis lika uteslutet att en trollformel skulle kunna förvandla en pumpa till en vagn som en groda till en prins. Vagnar utvecklas inte ur något annat, i alla fall inte på samma sätt som

grodor och prinsar. Men vagnar – precis som trafik­flygplan, spetshackor, datorer och flintpilspetsar – tillverkas av människor, som har utvecklats. Människohjärnor och människohänder har utvecklats genom naturligt urval, lika väl som salamandersvansar och grodben har gjort det. Och så snart människohjärnorna hade utvecklats kunde de konstruera och skapa vagnar, bilar, saxar, symfonier, tvättmaskiner och armbandsur. Ingen magi här heller. Inga knep här heller. Allting enkelt och vackert förklarat även här.

Jag vill ägna resten av den här boken åt att visa dig att den verkliga världen, sedd så som vetenskapen ser den, har en egen magi – det slags magi jag kallar poetisk magi: en inspirerande skönhet som är så mycket mer magisk eftersom den är verklig, och eftersom vi kan förstå hur den fungerar. I jämförelse med den verkliga världens sanna skönhet och magi ter sig trollformler och trolleritrick billiga och pråliga. Verklighetens magi är varken övernaturlig eller något trick, utan helt enkelt underbar. Underbar och verklig. Underbar just för att den är verklig.

31