VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 3 3
niska. Offret får inte frid utan att ha förlåtit. Förövaren får ingen verklig frid utan att ha blivit förlåten. Offer och förövare kan inte sluta fred så länge missgärningen ligger mellan dem. Erbjudandet om att förlåta är ett erbjudande om att försöka få syn på det mänskliga hos förövaren. När vi förlåter tar vi till oss det faktum att ”det kunde ha varit jag”, om det inte vore för Guds nåd. Om jag hade bytt liv med min pappa, om jag hade levt med samma sorts press som han och burit på samma bördor, hade jag då betett mig som han? Det vet jag inte. Jag hoppas att jag skulle ha blivit annorlunda, men jag vet inte. Min pappa är död sedan länge, men om jag kunde tala med honom i dag skulle jag vilja säga att jag har förlåtit honom. Vad skulle jag säga till honom? Jag skulle börja med att tacka honom för allt det fina som han gjorde för mig i egenskap av min pappa, men sedan skulle jag säga att det fanns något som gjorde mig så ont. Jag skulle berätta hur jag påverkades av det som han gjorde mot min mamma, hur mycket det plågade mig. Kanske skulle han lyssna, kanske inte. Jag skulle ändå förlåta honom. Eftersom jag inte kan prata med honom har jag blivit tvungen att förlåta honom i mitt hjärta. Om min pappa stod här i dag skulle jag förlåta honom, oavsett om han bad om förlåtelse eller inte, och även om han vägrade att erkänna att han hade gjort fel eller inte kunde förklara varför han gjorde som han gjorde. Och varför skulle jag göra något sådant? Jo, jag skulle vandra tillsammans med honom på förlåtelsens väg för att jag vet att det är enda sättet att läka smärtan i mitt barnahjärta. När jag förlåter min pappa blir jag fri. När jag slutar att hålla hans synder emot honom kan minnet av honom inte påverka mitt humör eller min sinnesstämning längre. Hans våldsamhet och