Page 1


Fรถrlรฅtelse


Desmond & Mpho Tutu

Förlåtelse Den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld

Översättning: Maria Store

Libris förlag • Örebro


Copyright © 2014 Desmond M. Tutu och Mpho A. Tutu Originalets titel: The Book of Forgiving Bearbetad av Douglas C Abrams i enlighet med den amerikanska upplagan Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Svensk copyright © Libris förlag 2014 Översättning: Maria Store Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Formgivning inlaga: Daniel Karlsson, PCG Malmö Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7387-330-7 www.librisforlag.se


Till Angela Vi saknar dig


Innehåll Inledning: Vägen till att bli hel igen 9

d e l 1 : va d ä r f ö r l åt e l s e ?

1  Varför ska vi förlåta? 23 2  Förlåtelse är inte … 39

3  Vad är den fyrfaldiga vägen? 53

d e l 2 : d e n f y r fa l d i g a vä g e n 

4  Att berätta 75

5  Att sätta ord på det som gör ont 101 6  Att ge förlåtelse 127

7  Att förnya eller släppa taget om relationen 153

d e l 3 : d e t f i n n s f ö r l åt e l s e f ö r a l lt 

8  När vi behöver få förlåtelse 173

9  När vi behöver förlåta oss själva 203 10  En förlåtelsens värld 223 Författarnas tack 234 Noter 237


Inledning

Vägen till att bli hel igen

”Han hade många sår”, sa hon, med en saklighet som om hon hade varit rättsläkare. ”I övre delen av buken hade han fem sår. Det tydde på att han hade huggits med olika vapen, eller av flera olika personer.” Mrs Mhlawuli gick vidare med sitt skakande vittnesmål inför Sanningskommissionen. Hon talade om sin make Sicelo, som hade förts bort och blivit mördad. ”I nedre delen av buken hade han också sår. Fyrtiotre stycken sammanlagt. De hällde syra i ansiktet på honom. De högg av honom högra handen strax nedanför handleden. Jag vet inte vad de gjorde av den sedan.” Jag kände hur skräcken och illamåendet vällde fram inom mig. Nu var det nittonåriga Babalwas tur att tala. Hon var åtta år när hennes pappa dog. Hennes bror var bara tre. Hon beskrev sorgen, polisens trakasserier och alla umbäranden som de hade fått utstå efter pappans död.


1 0 | F Ö R L ÅT E L S E

”Jag skulle så gärna vilja veta vilka som dödade min pappa”, sa hon. ”Min bror vill också veta det.” Sedan sa hon något som var så häpnadsväckande att det tog andan ur mig: ”Vi vill förlåta dem. Vi vill förlåta, men vi vet inte vem vi ska förlåta.” Som före detta ordförande i Sydafrikas Sanningskommission har jag ofta fått frågan hur det kom sig att människor kunde förlåta de hemskheter och orättvisor de fick utstå under apart­ heidtiden. Det var en lång och vansklig resa för vårt sydafrikanska folk. I dag är det svårt att tro att vårt land, fram till det första demokratiska valet år 1994, var ett land där rasism, ojämlikhet och förtryck ingick i samhällssystemet. I apartheidtidens Sydafrika var det bara vita som kunde rösta, som hade tillgång till de bästa utbildningarna och kunde hoppas på att göra karriär. Flera decennier kännetecknades av protester och våldsamheter. Mycket blod spilldes på den långa färden mot frihet. När våra ledare äntligen frigavs ur fängelset var många rädda att övergången till demokrati skulle bli ett hämndens och vedergällningens blodbad. Förunderligt nog valde vi en annan framtid. Vi valde förlåtelsen. I detta skede förstod vi att det bara var genom att berätta sanningen och läka vår historia som vi kunde rädda vårt land från en säker undergång. Vi visste inte vart det valet skulle leda oss. Den process som vi påbörjade genom Sanningskommissionens arbete var förvånansvärt plågsam och oändligt vacker – som det är med alla mognadsprocesser. Jag har också fått frågan vad jag har lärt mig om förlåtelse genom dessa erfarenheter och genom alla besök som jag har gjort


INLEDNING | 11

i olika länder som har drabbats av konflikter och lidande, från Nordirland till Rwanda. Den här boken är ett svar på den frågan. Den är också ett svar på den bakomliggande fråga som inte ställs: Hur kan vi förlåta? Den här boken riktar sig till alla som behöver förlåtelsen, vare sig de vill förlåta eller bli förlåtna. Det finns dagar då jag önskar att jag kunde utplåna alla fasor jag har sett ur mitt eget minne. Det tycks inte finnas några gränser för hur kreativa vi människor kan vara när vi vill skada varandra, eller några gränser för vilka skäl vi kan hitta på för att rättfärdiga det. Det finns inte heller några gränser för människans förmåga att läka. Alla bär vi på en medfödd förmåga att skapa glädje ur lidandet, att urskilja hoppet i de mest hopplösa situationer och läka alla relationer som behöver läkas. Jag vill dela med mig av två enkla sanningar: Det finns inget som inte kan förlåtas, och det finns ingen som inte förtjänar förlåtelse. När du ser och förstår att alla vi människor är förenade med varandra – genom blodsband, genom tillfälligheter eller helt enkelt genom att vi är människor – kommer du att förstå att det är så. Jag har ofta sagt att Sydafrika inte skulle ha haft någon framtid om det inte vore för förlåtelsen. Vår vrede och hämndlystnad skulle ha blivit vårt fall. Detta gäller lika mycket för oss var och en som det gäller på det globala planet. Alla har vi någon gång behövt förlåta. Alla har vi också någon gång behövt bli förlåtna. Så kommer det att bli igen, många fler gånger. Vi är trasiga människor på olika sätt, och det trasiga i oss leder till att vi sårar andra. Förlåtelsen är en resa som vi gör för att läka det som är trasigt. På så sätt blir vi hela igen. Oavsett om det gäller plågoanden som utsatte mig för grym tortyr, maken eller makan som bedrog mig, chefen som beford­


1 2 | F Ö R L ÅT E L S E

rade någon annan i stället för mig eller bilföraren som prejade mig när jag var på väg till jobbet på morgonen, står jag inför ett och samma val: att förlåta eller försöka hämnas. Valet att förlåta eller inte förlåta ställs vi inför som individer, som familjer, som samhälle och som en värld där alla djupast sett hör ihop. Mänsklighetens liv på den här planeten är aldrig bättre än summan av hur vi bemöter varandra varje dag. Varje gång vi hjälper eller skadar någon påverkar vi världen på ett dramatiskt sätt. Eftersom vi är människor kommer vi ibland att misslyckas med våra förehavanden, så att vi skadar andra och/eller oss själva. Det ligger i människans natur och går inte att göra något åt. Förlåtelsen är vårt sätt att rätta till detta, vårt sätt att laga revorna i samhällets väv. Förlåtelsen är vårt sätt att hindra den mänskliga gemenskapen från att repas upp. Det finns otaliga undersökningar som räknar upp de sociala, andliga, psykologiska och till och med fysiologiska vinsterna med förlåtelsen. Däremot har själva processen ofta förblivit höljd i dunkel. Visst är det bra och nyttigt att lämna bitterheten därhän, men hur ska vi bära oss åt för att göra det när någon har tillfogat oss skada? Självklart är det bättre att inte utkräva hämnd, men hur ska vi kunna låta bli när vi har berövats något som inte går att återställa? Och är det ens möjligt att förlåta och samtidigt sträva efter rättvisa? Vilka åtgärder måste vi vidta för att förlåtelsen ska bli möjlig? Hur ska vi kunna läka de hundratals hål i våra hjärtan som uppstår för att vi är de bräckliga varelser vi är? Förlåtelsens väg är ingen enkel väg. Vi måste ta oss förbi hatets och vredens leriga fallgropar och trassla oss igenom sorgen och förlusterna tills vi hittar fram till den sinnesfrid som är förlåtelsens främsta kännetecken. Det skulle vara mycket enklare att göra den här resan om vägen var tydligt utmärkt, men det är den


INLEDNING | 13

inte. Gränsen mellan dem som har åsamkat skada och dem som har blivit skadade är inte heller tydlig. Var och en av oss står ömsom på ena sidan och ömsom på andra sidan. Och ytterligare andra gånger står vi med ett ben på vardera sidan och slår vilt omkring oss, uppfyllda av smärta och ilska. Det här är gränser som vi människor ofta kliver över. Oavsett var du själv står, oavsett vad du har gjort och oavsett vad andra har gjort mot dig hoppas vi att den här boken ska vara till hjälp för dig. Tillsammans ska vi utforska de olika stegen i förlåtelsens fyrfaldiga väg: att berätta sin historia, att sätta ord på det som gör ont, att ge förlåtelse och att förnya eller släppa taget om relationen. Du är välkommen att följa med oss på denna resa till förvandling och läkning. För oss spelar det ingen roll om du har problem med att gå vidare efter det som du har drabbats av eller om du behöver mod för att kunna erkänna det som du själv har gjort. Förlåtelsen är ingenting mindre än vårt sätt att läka världen. Vi läker världen genom att läka ett hjärta i taget. Det är en enkel process, men den är inte lätt att tillämpa. Jag skriver den här boken tillsammans med min dotter Mpho, som är präst precis som jag. Mpho har i olika sammanhang arbetat intensivt med människor som har strävat efter förlåtelse och helande. Hon skriver på en doktorsavhandling om förlåtelse och har berikat vårt samarbete med sina stora kunskaper. Hon delar även med sig av sin egen, djupt personliga berättelse om att gå den fyrfaldiga vägen och kämpa för att kunna förstå och förlåta. Du är välkommen att vandra tillsammans med oss på förlåtelsens väg. I den här boken kommer vi att berätta om våra egna erfarenheter, om andra människor som har inspirerat oss och om det vi har lärt oss om förlåtelsen som process. Vi har sett hur den


1 4 | F Ö R L ÅT E L S E

processen har verkat, sett hur den har förvandlat situationer och läkt relationer mellan familjemedlemmar, vänner, främlingar och fiender. Vi har sett hur den har sugit ut giftet ur de små, banala sår som vi tillfogar varandra i vår tanklöshet och hur den har kommit med sin läkande kraft i efterdyningarna av de grymmaste handlingar man kan tänka sig. Vi håller hårt fast vid övertygelsen om att det inte finns någon som är bortom räddning, att det inte finns någon situation som är tömd på hopp och att det inte finns något brott som inte kan förlåtas. Om du strävar efter att förlåta hoppas vi kunna peka ut vägen till frihet. Vi ska försöka visa hur du ska göra för att bli fri från förtryckarens grepp och lösgöra dig ur bitterhetens och vredens bojor, bojor som skär in i huden och fjättrar dig vid det som du har varit med om. Om du behöver bli förlåten är det vår förhoppning att den här boken tydligt ska visa vilken väg du ska gå för att bli fri från det förflutnas bojor och komma vidare i livet. När vi ser lidandet och skadan som vi har åsamkat, när vi ber andra om förlåtelse och gottgör dem, när vi förlåter och bygger upp våra relationer på nytt – då återvänder vi till vår inneboende natur. Vår sanna natur är godheten. Visst gör vi mycket som är ont, men godheten är vår innersta natur. Annars skulle vi inte bli upprörda och förtvivlade när vi sårade varandra. När någon gör något fasansfullt blir det en nyhet just för att det är ett undantag. Vi är omgivna av så mycket kärlek, godhet och tillit att vi glömmer att det är något särskilt med allt detta. Förlåtelsen är vårt sätt att få tillbaka det som har berövats oss och återställa den kärlek och godhet och tillit som har gått förlorad. Varje gång vi förlåter något, hur stort eller litet det än är, tar vi ett steg mot att


INLEDNING | 15

bli hela. Förlåtelsen är inget mindre än vårt sätt att sluta fred med oss själva och med världen. Förlåtelse är i första hand skriven för dem som behöver förlåta. Vi har valt att göra så eftersom alla, även de som behöver förlåtelse, också måste förlåta sådant som andra har gjort mot dem. Det handlar inte om att ursäkta eller förklara bort sådant som vi har gjort utan bara om att våga se den skada som förs vidare från människa till människa och från släktled till släktled. Ingen föds till brottsling; ingen föds grym. Vi föds hela, men den helheten går så lätt sönder. I Sydafrika har vi valt att sträva efter förlåtelse i stället för hämnd. Tack vare det valet avstyrde vi ett blodbad. Varje orättvisa som begås åtföljs av ett val. Du kan som sagt välja förlåtelse eller hämnd, men hämnden betingar alltid ett högt pris. När du väljer förlåtelsen blir du i slutänden en starkare och friare människa. Freden kommer alltid till dem som väljer att förlåta. Både Mpho och jag har sett hur det går när människor dricker ur vredens och bitterhetens giftbägare, men vi har också sett hur förlåtelsens underbara balsam kan läka och förvandla svårt infekterade situationer. Därför kan vi säga att det finns hopp. När vi ger oss in på förlåtelsens väg tar vi det inte med en klackspark, och vi gör inte heller resan utan en viss ängslan för att det inte ska gå som vi har tänkt. Förlåtelsen är ett samtal, och precis som alla viktiga samtal är den beroende av ett språk som är tydligt och uppriktigt och ärligt. Den här boken kommer att lära dig förlåtelsens språk. Vi kommer att föreslå olika meditationsövningar och ritualer som kan vägleda och hjälpa dig på vandringen. Vår förhoppning är att några av dessa övningar ska skänka lindring och tröst och inspirera dig till att visa med-


1 6 | F Ö R L ÅT E L S E

känsla. Vi anar att du också kommer att uppleva vissa av övningarna som utmaningar. Vi skulle göra oss skyldiga till falsk marknadsföring om vi inte också berättade att det är med förlåtelseprocessen som med alla samtal: man kan inte på förhand veta vad det ska leda till. Den här boken är ingen panacé, inget universalmedel. Däremot hoppas vi att den ska visa dig vägen till det resultat som du strävar efter. Vi tror att den kan ge dig den kunskap och den inställning som du behöver för att laga dina relationer och på något betydelsefullt sätt bidra till att också världen blir helare. I Sydafrika har vi ordet ubuntu, som är vårt sätt att förstå världen. Ordets bokstavliga betydelse är ”mänsklighet”. Ubuntu är en livshållning och en tro som går ut på att en människa bara blir människa genom andra människor. Vi är med andra ord bara mänskliga i förhållande till andra människor. Vår mänsklighet är sammanlänkad med andras, och när det går hål i gemenskapsväven måste det lagas för att alla ska kunna bli hela. Denna samhörighet utgör själva grunden för vår identitet. Att vandra förlåtelsens väg är att erkänna att ens egna brott skadar en själv, precis som de skadar andra. Att vandra förlåtelsens väg är att förstå att ens eget värde är sammanlänkat med andras och att varje missgärning skadar alla. Men även om vi tar till oss denna samhörighet kan förlåtelsen vara en svår väg att vandra. Vissa dagar kan det kännas som om vi för varje steg framåt tar två steg tillbaka. Det är en resa. Och innan vi inleder en ny resa, vare sig den är stor eller liten, måste vi vara beredda att ta det där första trevande steget framåt. Det finns ett gaeliskt ordspråk som slår fast att ”inget är enkelt för den ovillige”. Utan vilja blir resan omöjlig. Före medkänslan kommer viljan att visa medkänsla. Före förvandlingen måste det


INLEDNING | 17

komma en tro på att förvandlingen är möjlig och en vilja att låta sig förvandlas. Före förlåtelsen måste det finnas en vilja att förlåta. Vi kommer att göra den här resan tillsammans med dig. Även om du tror att du aldrig kommer att kunna förlåta, eller att det som du har gjort är så fasansfullt att du aldrig kan få förlåtelse, kommer vi att vandra tillsammans med dig. Om du är rädd eller osäker eller tvivlar på att din belägenhet kan förändras vill vi ge dig möjligheten att försöka. Om du saknar hopp, om du är förlamad av skuldkänslor eller drunknar i sorg eller är uppfylld av vrede vill vi ge dig möjligheten att slå följe med oss. Vi vandrar den här vägen tillsammans med dig för att vi tror att det är en väg som leder till läkning och förvandling. Vi vill ge dig möjligheten att slå följe med oss på resan, inte för att det kommer att bli lätt utan för att förlåtelsens väg trots allt är den enda väg som det är värt att vandra.

En bön före bönen Jag vill vilja förlåta, men jag vågar inte be om viljan att förlåta, för tänk om du ger mig den och jag inte är redo än. Jag är inte redo att låta mitt hjärta mjukna. Jag är inte redo att göra mig sårbar igen, inte redo att se att det finns något mänskligt i mina plågoandars ögon eller att den som sårade mig kanske också har gråtit. Jag är inte redo för den resan ännu.


1 8 | F Ö R L ÅT E L S E

Jag är inte intresserad av den vägen ännu. Jag har kommit till bönen före bönen om förlåtelse. Ge mig viljan att vilja förlåta. Ge mig den – inte än, men snart. Kan jag ens säga orden förlåt mig? Vågar jag ens se efter? Vågar jag se den smärta som jag har åsamkat? Jag ser alla skärvorna av detta bräckliga, av själen som försöker lyfta på hoppets knäckta vingar, men bara i ögonvrån. Jag är rädd för den, och om jag är rädd för att se är jag förstås också rädd för att säga förlåt mig. Finns det någonstans där vi kan mötas? Du och jag. I mitten, i ingenmansland, där vi står med ett ben på vardera sidan. Där du har rätt och jag också har rätt och vi båda är såväl förövare som offer. Kan vi mötas där och leta efter stället där vägen börjar, vägen som slutar där vi förlåter?


INLEDNING | 19

Utrustning för resan Alla resor kräver utrustning. På din resa behöver du två saker som hjälper dig att läka. Skaffa en skrivbok där du kan fylla i övningarna som följer på varje kapitel. Det blir din egen förlåtelsebok. Det kan vara ett helt vanligt skrivhäfte eller en dagbok som du köper för att använda till just detta. Du är den enda som läser den, och du ska känna dig fri och trygg att skriva ner dina tankar, dina känslor, dina idéer och dina framsteg medan du vandrar på den fyrfaldiga vägen. Leta också upp en sten som du känner någonting för. Den kan vara vacker eller ful. Det ska varken vara ett gruskorn eller ett klippblock, men det ska vara en sten som väger lite grann. Den bör vara så liten att du kan hålla den i handflatan men tillräckligt stor för att du inte ska tappa bort den. Skriv i boken exakt var du har hittat stenen och varför du valde just den. Välkommen! Nu har du börjar vandra den fyrfaldiga vägen.


Del 1

VAD ÄR FÖRLÅTELSE?


Kapitel 1

Varför ska vi förlåta?

När jag var barn hände det många, många kvällar att jag hjälplöst tvingades se på när min pappa misshandlade min mamma med ord och slag. Jag kan fortfarande minnas stanken av alkohol, se rädslan i mammas ögon och känna den hopplösa förtvivlan som vi upplever när vi ser hur människor vi älskar sårar varandra på ett sätt som vi inte kan förstå. Jag önskar att ingen skulle behöva uppleva något sådant, framför allt inte ett barn. Om jag dröjer mig kvar i sådana minnen kan jag känna en lust att ge igen, att skada min pappa precis som han skadade min mamma, på ett sätt som jag inte kunde när jag var en liten pojke. Jag ser min mammas ansikte framför mig, denna godhjärtade människa som jag älskade så mycket och som inte på något sätt hade förtjänat att utsättas för en sådan smärta. När jag tänker tillbaka på detta inser jag hur svårt det egentligen är att ta sig igenom förlåtelsens process. På ett förnuftsmässigt plan vet jag att min pappa sårade andra för att han själv kände smärta. På ett andligt plan vet jag att min pappa förtjänar


2 4 | F Ö R L ÅT E L S E

att bli förlåten eftersom Gud förlåter oss alla. Men det är svårt ändå. Traumatiska händelser som vi har upplevt eller blivit vittnen till lever vidare i minnet. Många år senare kan det börja göra ont igen varje gång vi tänker på dem. Är det något i ditt liv som gör ont? Är det en ny skada eller ett gammalt, oläkt sår? Du ska veta att den som utsatte dig för detta gjorde fel, att det är orättvist och att du inte förtjänade det. Du har rätt att känna vrede, och det är fullkomligt normalt att vilja slå tillbaka när man har blivit slagen. Men det hjälper sällan att slå tillbaka. Vi tror att det ska göra det, men det gör det inte. Om jag ger dig en örfil när du har gett mig en örfil svider det inte mindre på min kind, och jag känner inte heller mindre sorg över att du har slagit till mig. Vedergällning kan i bästa fall ge oss tillfällig lindring från smärtan. Det enda som kan hjälpa oss att läka och få frid är förlåtelsen. Så länge vi inte kan förlåta är vi instängda i vår egen smärta och utestängda från möjligheten till läkedom och frihet, utestängda från möjligheten till sinnesfrid. Utan förlåtelsen är vi fjättrade till den människa som har skadat oss. Vi är fängslade med bitterhetens kedjor, sammanlänkade, fångna. Så länge vi inte kan förlåta den människa som skadade oss är den människan vår fångvaktare och förfogar över nyckeln till vår lycka. När vi förlåter återtar vi kontrollen över vårt eget öde och våra egna känslor. Vi befriar oss själva. Vi förlåter inte för att hjälpa den andra människan. Vi förlåter inte för andras skull. Vi förlåter för vår egen skull. Förlåtelsen är med andra ord något som i högsta grad gynnar oss själva. Detta är sant både på ett andligt och ett vetenskapligt plan.


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 2 5

Förlåtelsen som vetenskap De senaste tio åren har förlåtelsen blivit ett område som det forskas mer och mer på. Längre tillbaka var samtalet om förlåtelse förbehållet de religiösa, men nu får förlåtelsen allt mer uppmärksamhet som akademiskt ämne och studeras av såväl filosofer och teologer som av psykologer och läkare. Hundratals forskningsprojekt om förlåtelse bedrivs på olika universitet runtom i världen. Som exempel kan nämnas Campaign for Forgiveness Research, ett initiativ som med hjälp av Templeton Foundation har finansierat fyrtiosex forskningsprojekt om förlåtelse i. Till och med neurologer studerar de biologiska processerna bakom förlåtelsen och undersöker evolutionsbetingade hinder i hjärnan som kan göra det svårt för oss att förlåta. Det finns till och med de som letar efter en eventuell förlåtelsegen i människans DNA. Ju mer den moderna förlåtelseforskningen utvecklas, desto tydligare visar det sig att förlåtelsen förvandlar människor – mentalt, känslomässigt, andligt och till och med fysiskt. Så här skriver psykologen Fred Luskin i boken Forgive for God: A Proven Prescription for Health and Happiness: ”Noggranna vetenskapliga undersökningar har visat att övningar i förlåtelse lindrar depressioner, stärker känslan av hopp, dämpar ilska, stärker den andliga samhörigheten [och] förbättrar det känslomässiga självförtroendet.” ii Detta är bara några exempel på de ytterst verkliga, konkreta psykologiska vinsterna. Forskningen visar också att människor som är mer förlåtande uppvisar färre problem med sin kroppsliga och själsliga hälsa och färre fysiska stressymptom. Samtidigt som fler och fler forskare kartlägger förlåtelsens kraft studerar de också vilka negativa konsekvenser det får för psyket och kroppen när vi inte förlåter. Att klamra sig fast vid


2 6 | F Ö R L ÅT E L S E

vrede och bitterhet, att hela tiden leva med stress, kan skada såväl hjärtat som själen. Oförmågan att förlåta har kunnat visa sig vara en riskfaktor för hjärtsjukdomar, högt blodtryck och en rad andra kroniska, stressrelaterade sjukdomar.iii Medicinska och psykologiska undersökningar har dessutom visat att en människa som klamrar sig fast vid vrede och bitterhet löper ökad risk att drabbas av ångest, depression, stress och sömnsvårigheter och oftare får högt blodtryck, magsår, migrän, ryggproblem, hjärt­ attacker och till och med cancer. Det motsatta gäller också. Sann förlåtelse kan påverka den här sortens hälsoproblem. När stress, ångest och depressiva känslor avtar, då avtar också de fysiska problem som orsakas av dem. Forskningen kommer att fortsätta att mäta pulsen, blodtrycket och den förväntade livslängden hos människor som förlåter respektive inte förlåter. Rapporter kommer att skrivas, och till slut kommer vetenskapen att bevisa det som vi människor har vetat i många tusen år: att vi mår bra av att förlåta. De positiva hälsoeffekterna är bara början. Att förlåta handlar också om att frigöra sig från sina trauman och prövningar och ta tillbaka sitt eget liv. Att läka helheten Det som läkarvetenskapen och psykologin däremot inte kan studera, mäta eller lägga under lupp är den djupa samhörighet som vi har med varandra och den drivkraft vi har inom oss att leva i samklang med varandra. Kanske håller vetenskapen på att upptäcka något som vi afrikaner har vetat länge, nämligen att vi människor är helt beroende av varandra, även om vetenskapen ännu inte kan ge någon heltäckande förklaring till varför det är så. Lisa Berkman, som


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 2 7

leder arbetet vid institutionen för samhälle, mänsklig utveckling och hälsa på Harvard School of Public Health, studerade tusen män och kvinnor och kom fram till att människor som var socialt isolerade löpte tre gånger så stor risk att dö som människor med ett starkt socialt nätverk. Det som förvånade forskarna än mer var att personer som hade ett starkt socialt sammanhang och levde ohälsosamt (det vill säga rökte, var överviktiga och inte motionerade) faktiskt levde längre än de som hade ett svagt socialt nätverk men en hälsosam livsstil.iv En fristående artikel i tidskriften Science drog slutsatsen att ensamhet var en större riskfaktor för sjukdomar och död än rökning var.v Ensamheten kan med andra ord döda snabbare än cigaretterna. Vi människor är nära förbundna med varandra, vare sig vi förstår det eller inte. Vi behöver varandra. Vi har utvecklats på det sättet, och vi är fortfarande beroende av det för att överleva. När vi är likgiltiga, när vi saknar medkänsla, när vi är ovilliga att förlåta, då får vi alltid betala för det, men det är inte bara vi själva som blir lidande. Hela samhället lider, och ytterst sett hela världen. Vi har skapats till att leva i det ömsesidiga beroendets ömtåliga väv. Vi är syskon, vare sig vi gillar det eller inte. Att behandla människor som om de var något annat än mänskliga, något annat än våra bröder och systrar, vad de än har gjort, strider mot själva lagarna för vår mänsklighet. Och de som river sönder samhörighetens väv slipper inte undan konsekvenserna av sina handlingar. I min egen släkt har syskonmissämja spillt över och lett till avståndstagande i flera generationer. När vuxna syskon vägrar att tala med varandra på grund av någon oförrätt som ligger nära eller långt bak i tiden kan deras barn och barnbarn gå miste om den glädje som det innebär att ha starka släktband. Barnen och


2 8 | F Ö R L ÅT E L S E

barnbarnen får kanske aldrig veta vad som ligger bakom de frostiga relationerna. De får bara höra saker som ”vi hälsar inte på den fastern” eller ”vi känner egentligen inte de kusinerna”. När äldre släktingar i stället förlåter varandra kan det röja vägen för sunda och stöttande relationer i de yngre generationerna. Om ditt eget välbefinnande (din fysiska, känslomässiga och psykiska hälsa) inte är skäl nog, om ditt liv och din framtid inte är skäl nog – då kanske du kan förlåta för att gynna de människor du älskar, de släktingar som betyder mycket för dig. Vreden och bitterheten förgiftar inte bara dig utan alla dina relationer, också din relation till dina barn. Frihet genom förlåtelse Vi är inte beroende av vad andra gör för att kunna förlåta. Det är visserligen enklare att förlåta när förövaren visar ånger och erbjuder någon form av gottgörelse eller ersättning. Då kan det kännas som om du har fått något tillbaka. Då kan du säga: ”Jag kan tänka mig att förlåta dig för att du stal min penna, och när du har gett tillbaka pennan kommer jag att göra det.” Detta är det vanligaste mönstret för förlåtelse. I en sådan tolkning är förlåtelsen något vi ger varandra, en gåva som vi ger till någon, men det är en gåva med vissa förbehåll. Problemet är att dessa förbehåll blir till kedjor som binder oss till den som förbröt sig mot oss, kedjor som förövaren har nyckeln till. Vi kan diktera villkoren för att förlåta, men den som har gjort oss illa avgör om de villkoren är för besvärliga att leva upp till. Vi är fortfarande den människans offer. ”Jag tänker inte prata med dig förrän du säger förlåt!” säger mitt lilla barnbarn Onalenna förargat. Hennes storasyster, som tycker att kravet är både orättvist och omotiverat, vägrar att be


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 2 9

om förlåtelse. De sitter fast i ett viljornas krig, bundna av ömsesidigt agg. Det finns två vägar ut ur återvändsgränden: antingen kan storasyster Nyaniso be om förlåtelse, eller så kan Onalenna bestämma sig för att avstå från ursäkten och förlåta utan förbehåll. Villkorslös förlåtelse är ett annat förlåtelsemönster än det första. Det visar förlåtelsen som en nåd, som en frivillig gåva. Enligt detta mönster befriar förlåtelsen den människa som har skadat en annan. Hon slipper bördan i form av offrets nycker – det som offret kan kräva för att ge sin förlåtelse – och offrets hot om hämnd. Men också den som förlåter blir befriad. Den som erbjuder förlåtelse i nådens form blir genast befriad från det ok som binder henne till den människa som gjorde henne illa. När du förlåter blir du fri så att du kan gå vidare i livet, fortsätta växa och sluta vara ett offer. När du förlåter skakar du av dig oket, och det som ligger framför dig kopplas loss från det som har varit. I Sydafrika gav apartheidsystemet upphov till fiendskap mellan olika folkgrupper. Vissa konsekvenser av detta system dröjer sig fortfarande kvar som ett gift. Men förlåtelsen har öppnat dörren till en annan framtid för oss, en framtid som inte är bunden av samma logik som präglade vårt förflutna. En dag för inte så länge sedan satt jag ute i solen och njöt av att höra förtjusta skrik från en hel hop sjuåriga flickor som firade min dotterdotters födelsedag. De representerade alla olika etniciteter i vår regnbågsnation. Deras framtid styrs inte av apart­ heidsystemets logik. Det är inte rasaspekten som ligger till grund för vem de väljer att vara vän med eller bilda familj med, vad de väljer att arbeta med eller var de väljer att bo. Deras framtid stakas ut av det nya Sydafrikas logik och av förlåtelsens nåd. Det nya Sydafrika har kommit till som en följd av att några ovanligt


3 0 | F Ö R L ÅT E L S E

vanliga människor lade ner den börda som bestod av många års fördomar, förtryck, grymheter och tortyr, och att de sedan hade modet att förlåta. Vår gemensamma mänsklighet Att förlåta är något vi väljer, och förmågan att förlåta andra utgår från insikten om att vi alla är ofullkomliga och att vi alla är människor. Vi har gjort fel och skadat andra, och det kommer vi att göra igen. Vi får lättare att vara förlåtande när vi inser att rollerna hade kunnat vara de omvända. Vem som helst av oss hade kunnat vara förövaren i stället för offret. Vem som helst av oss är kapabel att göra samma sak mot andra som de har gjort mot oss. Jag kan säga ”Jag skulle aldrig …”, men om min ödmjukhet är äkta svarar den: ”Man ska aldrig säga aldrig.” Säg hellre: ”Jag hoppas att jag, om jag befann mig i samma situation, inte skulle …” Men kan vi verkligen veta det? Som vi förklarade i inledningen har vi skrivit den här boken just för att det inte finns någon strikt indelning. Det finns ingen som alltid kommer att tillhöra förövarnas läger. Det finns ingen som alltid kommer att vara offret. I vissa situationer har andra skadat oss, och i vissa situationer har vi skadat andra. Och ibland står vi med en fot i vardera lägret, till exempel när vi är mitt uppe i ett hetsigt gräl med vår livskamrat och båda parter turas om att såra varandra. Det går inte att jämföra en skada med en annan, men det är verkligen inte det som är poängen. De som vill jämföra hur mycket ont de har tillfogats med hur mycket ont de har tillfogat andra märker snart att de sugs in i en virvelström av offermentalitet och förnekelse. De som tror att de är utan skuld har inte tagit en ärlig titt i spegeln. Vi människor föds inte med hat mot andra och en vilja att


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 3 1

tillfoga skada. Det är något som vi lär oss. Barn drömmer inte om att bli våldtäktsmän eller mördare när de blir stora, och ändå har varje våldtäktsman och mördare någon gång varit barn. Och det finns tillfällen då jag ser på människor som beskrivs som ”monster” och uppriktigt tänker att det där kunde ha varit jag, om det inte hade varit för Guds nåd. Jag säger inte så för att jag själv är någon sorts enastående helgon. Jag säger det för att jag har träffat människor som har suttit i dödscell, för att jag har pratat med före detta poliser som har erkänt sig skyldiga till grymmaste sortens tortyr, för att jag har mött barnsoldater som har begått så depraverade brott att det kan få vem som helst att må illa, och för att jag innerst inne i var och en av dessa människor såg en mänsklighet som speglade min egen. Förlåtelsen är verkligen en nåd, en nåd som hjälper vår medmänniska att resa sig med värdighet och börja om på nytt. Om vi inte förlåter leder det till bitterhet och hat. Om vi hatar andra bryter det ner oss, precis som när vi hatar eller föraktar oss själva. Hatet fräter sönder människans själ, vare sig det riktas utåt eller göms inom oss. Förlåtelsen är ingen lyx Förlåtelsen är ingen abstraktion som svävar uppe i det blå. Förlåtelsen handlar om den verkliga världen. Helande och försoning är inga trollformler. De suddar inte ut det konkreta i det som gör ont. Att förlåta är inte detsamma som att låtsas att det som har hänt inte har hänt. Helandet drar inte en slöja över det som gör ont. Snarare är helande och försoning något som kräver ärlighet. För oss kristna är Jesus Kristus den som visar vad förlåtelse och försoning är. Han förlät dem som förrådde honom. Jesus,


3 2 | F Ö R L ÅT E L S E

Guds son, kunde utplåna ärren efter spetälska, hela människor som var sjuka i kroppen eller hjärnan eller själen och ge blinda synen tillbaka. Han måste också ha kunnat utplåna ärren efter den tortyr och den död han genomled, men han valde att inte utplåna bevisen. Efter uppståndelsen uppenbarade han sig flera gånger för sina lärjungar. Nästan varje gång visade han dem sina sår och ärr. Det är detta som krävs för att vi ska kunna läka. När människor gör något som sårar eller skadar eller förnedrar eller förminskar andra måste allt detta dras fram i sanningens skarpa ljus. Och sanningen kan vara grym – sanningen kan rentav förstärka smärtan och göra allting värre. Men om vi vill att förlåtelsen och läkningen ska vara på riktigt måste vi öppna ögonen för det som gör ont på riktigt. Förlåtelsens erbjudande I de kommande kapitlen ska vi titta närmare på förlåtelsen. Vi ska ta reda på vad förlåtelsen inte är och vad den egentligen är. Än så länge räcker det att säga att erbjudandet om att förlåta inte är ett erbjudande om att glömma. Det är inte heller ett erbjudande om att förminska en skada och säga att den gör mindre ont än den gör. Det är inte heller ett krav på att lappa över sprickan i en relation och säga att allt är bra när det inte är det. Det är inte i sin ordning att människor blir sårade, utnyttjade, kränkta eller svikna. Erbjudandet om att förlåta är ett erbjudande om läkning och frid. På mitt modersmål xhosa ber man om förlåtelse genom att säga ”Ndicel’ uxolo” ( Jag ber om fred). Det är en vacker och mycket klok formulering. Förlåtelsen öppnar dörren till fred mellan människor och skapar utrymme för frid inom varje män-


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 3 3

niska. Offret får inte frid utan att ha förlåtit. Förövaren får ingen verklig frid utan att ha blivit förlåten. Offer och förövare kan inte sluta fred så länge missgärningen ligger mellan dem. Erbjudandet om att förlåta är ett erbjudande om att försöka få syn på det mänskliga hos förövaren. När vi förlåter tar vi till oss det faktum att ”det kunde ha varit jag”, om det inte vore för Guds nåd. Om jag hade bytt liv med min pappa, om jag hade levt med samma sorts press som han och burit på samma bördor, hade jag då betett mig som han? Det vet jag inte. Jag hoppas att jag skulle ha blivit annorlunda, men jag vet inte. Min pappa är död sedan länge, men om jag kunde tala med honom i dag skulle jag vilja säga att jag har förlåtit honom. Vad skulle jag säga till honom? Jag skulle börja med att tacka honom för allt det fina som han gjorde för mig i egenskap av min pappa, men sedan skulle jag säga att det fanns något som gjorde mig så ont. Jag skulle berätta hur jag påverkades av det som han gjorde mot min mamma, hur mycket det plågade mig. Kanske skulle han lyssna, kanske inte. Jag skulle ändå förlåta honom. Eftersom jag inte kan prata med honom har jag blivit tvungen att förlåta honom i mitt hjärta. Om min pappa stod här i dag skulle jag förlåta honom, oavsett om han bad om förlåtelse eller inte, och även om han vägrade att erkänna att han hade gjort fel eller inte kunde förklara varför han gjorde som han gjorde. Och varför skulle jag göra något sådant? Jo, jag skulle vandra tillsammans med honom på förlåtelsens väg för att jag vet att det är enda sättet att läka smärtan i mitt barnahjärta. När jag förlåter min pappa blir jag fri. När jag slutar att hålla hans synder emot honom kan minnet av honom inte påverka mitt humör eller min sinnesstämning längre. Hans våldsamhet och


3 4 | F Ö R L ÅT E L S E

min oförmåga att skydda min mamma slutar att vara saker som präglar mig. Jag är inte den lille pojken som ryggar tillbaka i rädsla inför hans fylleutbrott. Jag har en ny berättelse att förtälja, en annan berättelse. Förlåtelsen har befriat oss båda två. Vi är fria. Förlåtelse kräver övning, ärlighet, öppenhet och en vilja att försöka (även om det är en motsträvig vilja). Det är en resa som hjälper oss att läka, men det är ingen ABC-bok som vi ska läsa och förstå. Det är i stället något som vi gör, något som vi måste delta i. För att verkligen kunna förlåta måste vi lära oss mer om förlåtelsen, men först måste vi förstå vad förlåtelse inte är. Det ska vi undersöka i nästa kapitel. Men innan vi går vidare ska vi stanna upp och försöka höra det som vårt hjärta hör. Jag förlåter dig. Orden är så små, men i dem döljer sig ett universum. När jag förlåter dig försvinner repen av bitterhet, smärta och sorg som hade lindats runt mitt hjärta. När jag förlåter dig är det inte längre du som präglar mig. Du synade mig och granskade mig och kom fram till att du kunde skada mig. Jag betydde ingenting. Men jag förlåter dig, för jag betyder visst någonting. Jag är viktig. Jag är större än din bild av mig.


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 3 5

Jag är starkare, jag är vackrare, och jag är oändligt mycket mer värd än du trodde. Jag förlåter dig. Min förlåtelse är inte en gåva som jag ger dig. När jag förlåter dig blir min förlåtelse en gåva som ger sig själv till mig.


3 6 | F Ö R L ÅT E L S E

Sammanfattning Varför ska vi förlåta? »» Vi mår bra av att förlåta. »» Förlåtelsen befriar oss från det som har varit, från en förövare, från att fastna i offerrollen. »» Förlåtelsen gör familjer och samhällen hela igen. »» Vi förlåter för att slippa lida av de fysiska eller psykiska problem som blir följden när vi fastnar i vrede och bitterhet. »» Alla vi människor hör samman och förenas av att vi är mänskliga. »» Förlåtelsen är en gåva som vi ger till oss själva.


VA R F Ö R S K A V I F Ö R L ÅTA ? | 3 7

Meditationsövning Öppna dig för ljuset 1. Blunda och lyssna på dina andetag. 2. När du känner dig närvarande: föreställ dig att du är någonstans där du känner dig trygg. Det kan vara inomhus eller utomhus, beroende på vad som känns tryggast. 3. Mitt på platsen står en byrå med många lådor. 4. Det sitter etiketter på lådorna, med namn på sådant som du inte har förlåtit. 5. Välj en låda och öppna den. Hoprullade eller hopvikta eller hopskrynklade i lådan ligger alla tankar och känslor som just denna händelse väcker. 6. Du kan välja att tömma den här lådan. 7. Låt det jobbiga komma fram i ljuset och titta på det. 8. Veckla ut dina känslor av bitterhet och lägg dem åt sidan. 9. Släta ut smärtan och låt den flyta ut i solljuset och försvinna. 10. Om någon känsla är för stor eller för svår att hantera – lägg den åt sidan och titta på den vid ett senare tillfälle. 11. Sitt en stund med lådan i knät efter att du har tömt den. 12. Ta sedan bort etiketten från lådan. 13. När etiketten lossnar ser du att lådan blir till sand. Vinden för bort den. Du behöver den inte längre. 14. Det finns ingen plats kvar för den smärta som låg i lådan. Utrymmet behövs inte längre. 15. Om det finns fler lådor som behöver tömmas kan du göra om övningen igen, antingen nu eller vid ett senare tillfälle.


Stenritual Bär stenen 1. Du behöver din sten, den som är lagom stor att hålla i handflatan. 2. Håll stenen i handen (den hand du använder minst) en hel förmiddag, ungefär sex timmar. Lägg inte ner stenen någon gång under den tiden, vad som än händer. 3. Fortsätt till skrivboksövningen när de sex timmarna har gått.

Skrivboksövning

1. Hur kändes det att bära stenen? 2. När kände du av den som mest? 3. Hindrade den dig i något som du gjorde? 4. Hade du någon nytta av den? 5. På vilket sätt påminde detta dig om att bära på en smärta som du inte har förlåtit? 6. Gör en lista över människor i ditt liv som du behöver förlåta. 7. Gör en till lista över dem som du vill ska förlåta dig.


Kapitel 2

Förlåtelse är inte …

Livet kan förändras på ett ögonblick. För Mpho kom det ögonblicket i april 2012. Jag kan fortfarande inte beskriva mina känslor fullt ut. Jag fylldes av illamående, äckel, rädsla, förvirring och sorg. Vår hemhjälp Angela låg på golvet i min dotters rum. Blodet hade runnit ut i en pöl runt hennes rådbråkade kropp. Ja, hon var död – ambulanspersonalen bekräftade det strax efteråt. Hon hade varit död i några timmar. Dagarna och veckorna som följde var en enda dimma. Livet hade ställts på ända. Blodet och kroppen är borta, men det som hände är fortfarande med oss. Vi saknar henne. På några få månader hade hon hunnit göra avtryck i våra liv. Hennes humor och vänlighet hade blivit en del av vår berättelse, en del av vår familj. Vårt hem hade uppfyllts av hennes skratt. Hennes lustiga talesätt hade blivit en del av vår vokabulär. Hennes från-


4 0 | F Ö R L ÅT E L S E

varo är som en sorglig, skrämmande skugga över oss. Gråt och mardrömmar, rädsla och sömnlöshet, bräckliga tystnader och ljud som får nervsträngarna att brista – allt detta har blivit en del av vår nya tillvaro. Det som var vårt hem är inte hemma längre. Vi kan inte bo där. ”Var det något som blev stulet?” frågade den unge polismannen. Ett liv blev stulet. Nej, mer än ett. Det var bara en död kropp, men så många liv som förändrades för alltid, som rycktes bort, som stals. Så många liv och ett lyckligt hem. Ibland när jag tänker på mördaren känner jag sorg, outsäglig sorg. Andra gånger känner jag ilska. Hur kan någon vara så förhärdad? Hur kan en människa vara så grym? Varför just Angela? Vad hade hon gjort för ont? Hur vågar någon skända mitt hem? Det finns stunder då ilskan förvandlas till vrede, och det finns stunder då jag vill slå tillbaka! En enda oväntad vålds- eller vredeshandling kan föra med sig så mycket fasa och orsaka så stora förluster att vi inte tror att vi ska överleva. Vi ser det på nyheterna på kvällen: barn försvinner, och antingen kommer de aldrig tillbaka, eller så hittar man deras kroppar efter att någon har slängt dem på sophögen. Vi läser om det i tidningen: kvinnor som torteras och våldtas för att de har hamnat i inbördeskrigets korseld. Vi ser det på internet: klassrum och biografer där oskyldiga människor blir beskjutna utan urskiljning och dör en tragisk, våldsam, meningslös död. Vi hör talas om personer som kör omkring i sina bilar och skjuter på folk eller som bryter sig in i människors hem, om gäng som hämnas


9789173873307  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you