I stort sett hela mitt liv har jag fått kämpa. Det har varit genomgående sedan jag var liten, då jag fick bevisa att jag vågade göra samma saker som killarna för att få vara med och leka. Fram till vuxen ålder har kamperna avlöst varandra, särskilt efter att mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt. Nu sitter jag och ska sammanfatta mina upplevelser genom åren. Helt plötsligt har 15 år passerat. Mitt liv blev inte som jag planerade när jag satt i sandlådan med min kusin och vaskade grus. Tillsammans satt vi och planerade förutsättningslöst inför framtiden. Vi avhandlade allt som rörde vår vardag, samtidigt som gruset silades mellan våra små barnafingrar för att ta reda på hur många barn vi skulle få. På den tiden reste vår familj nästan varje sommar till Finland och till den lilla byn Reisjärvi med sina 5 000 invånare där min pappa var född och uppvuxen. Här var somrarna alltid soliga med ljumma kvällar, solen som sakta sänkte sig ner i sjön bakom husen. Varje kväll sattes bastun på och vi knallade ner till stranden där den låg. När det blev för varmt kastade vi oss i vattnet och svalkade oss nere vid bryggan. Fortfarande idag när jag tänker mig tillbaka till dessa somrar så får jag en alldeles varm känsla inombords.
När jag var 14 år fick jag uppleva hur det var känslomässigt att se när en annan person får sitt liv slaget i spillror. En kille i en parallellklass körde motorcykel och fastnade med