9789163866784

magnus nordin

blodets röst

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 1

10-04-06 14.36.30

Av Magnus Nordin har tidigare utgivits: Gudarnas ring 1999 Det fjärde offret 2001 Skuggvarelser 2002 Prinsessan och mördaren 2003 Huset vid vägens slut 2004 Förföljaren 2005 Svart drama 2006 Årstamördaren 2007 Tystnadens hus 2008 Djävulens märke 2009

blodets röst Copyright © Magnus Nordin 2010 Omslag: Anders Timrén Typsnitt: Indigo Sättning: Fredrika Siwe/Bonnier Carlsen Tryckt av ScandBook AB i Falun, 2010 isbn 978-91-638-6678-4 www.bonniercarlsen.se

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 2

10-04-06 14.36.30

Nejde

Hallshuk

O Sigsarvestrand

OO

O Slite Visby

O

gotland

DagĂś

O O

Tallinn estland

gotland

BLODETS ROĚˆST_1a korr_V11.indd 4

10-04-06 14.36.42

PROLOG

I en mycket gammal sägen som finns spridd över hela världen berättas det om ett gåtfullt folkslag som kallas vargfolket eller varulvsfolket.

Själva kallar de sig för släktet och säger sig härstamma från varggudinnan Alda Aka, även kallad Vår Moder eller Stora Månens Moder.

Enligt en legend av okänt ursprung låg Alda Aka med en herdepojke och födde en flicka som kom att heta Kira Tawa. Detta ogillade gudarna och som straff tvingades Alda Aka att sätta ut Kira Tawa i skogen. För att råda bot på flickans ensamhet födde Alda Aka henne en make med en annan herdepojke. Goed Kama, som blev hans namn, och Kira fick så småningom egna barn, som kom att få vargens instinkter och människans förnuft. De första ätterna hade skapats och Alda Aka bestämde att de skulle kalla varandra fränder ”eftersom de alltid skulle finna varandra var än i världen de befann sig”.

I berättelserna om varulvsfolket kan man finna andra gemensamma drag: de bor i bergen och skogarna eller vandrar över stora områden. De beskrivs som mycket skygga men fredliga till sinnes. I sina mänskliga skepnader utmärker de sig främst genom de bärnstensfärgade och 5

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 5

10-04-06 14.36.52

sneda, varglika ögonen. De lever i storfamiljer (flockar) och har egna lagar och traditioner. Den största högtiden kallas Stora Månens Natt då de tar skepnad, det vill säga förvandlar sig till vargar och ger sig ut på jakt. Bytet offrar de till Alda Aka, vars moderliga ansikte sägs ”stråla över släktets barn och fylla dem med styrka och mod”. Även om varulvsfolket och människorna alltid har levt åtskilda från varandra finns det exempel på hur de blandat blod med varandra. De barn som är resultatet av en sådan förbjuden förbindelse brukar benämnas skuggvandrare. De saknar frändernas förmåga att ta vargskepnad men har vargens instinkter och överlägsna sinnen. Dessa barn sägs också ha siarens gåva, det vill säga förmågan att skåda in i framtiden. Ingenstans hör de hemma, varken hos vargfolket eller bland människorna. De är ”de utstötta som är dömda att vandra ensamma”, men beskyddas av Alda Aka, vars skugga sägs vandra vid deras sida.

Ur Berättelser om varulvsfolket av Nils Gudmundson (Bonnier Fakta, 1979)

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 6

10-04-06 14.36.52

K I R A S VA L

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 7

10-04-06 14.36.52

1

Tre dagar före Stora Månens Natt kom en främling till dalgången.

Från grottans mynning flera hundra meter bort kunde Roag se att det var en frände. Främlingens rörelser var kvicka och smidiga, händerna och fötterna vidrörde knappt marken. Det såg ut som om hon flög fram över den klippiga branten. En människa skulle ha rört sig på ett helt annat sätt, mycket långsammare och försiktigare, för att inte säga klumpigt.

Spänt iakttog Roag främlingen som snart hade nått fram till klippans fot. Utan rep eller stege mäktade inte ens en frände av att klättra uppför den släta, lodräta klippväggen. Det fanns inga håligheter eller skrevor där fingrar eller klor kunde söka fäste. Det skulle vara som att försöka bestiga en glasvägg. När Roags anfader upptäckte grottan för många år sedan hade han valt platsen av just den orsaken. Han hade haft många ovänner och litade inte på någon. Det sas att han hade ett hetsigt humör och led av sjuklig misstänksamhet. De sista åren av sitt liv hade han inte lämnat grottan, utan hans barn och barnbarn hade fått hämta mat åt honom. Yttervärlden hade blivit en farlig och hotfull plats och han såg fiender överallt. Sina sista 9

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 9

10-04-06 14.36.52

dagar hade han stängt in sig i sin lya och inte släppt in någon, inte ens sin maka eller sitt förstfödda barn.

Roag led inte av förföljelsetankar och hade inget temperament att tala om. Det betydde inte att han inte kunde bli upprörd och arg, men han hade aldrig blivit en bra ledare för flocken om han inte lärt sig att hålla sina känslor i strama tyglar. Hans vänner kallade honom skämtsamt Roag Den Saktmodige.

Det tog Roag som en komplimang.

Främlingen visste naturligtvis att Roags flock iakttog henne. Därför satte hon sig ner och väntade tålmodigt på att bergets invånare skulle ge sig till känna.

Roag hade inte heller något annat val.

En frände får inte neka en annan frände sovplats.

Hans son, Goed, rynkade misslynt på pannan. ”Du vet inte vem det är.” ”Hon är ensam och kan inte göra oss någon skada.” ”Tänk på Kira, far.” ”Mm. Jag är rädd att främlingens besök har med flicke­ barnet att göra. Jag har väntat länge på den här dagen.”

Han tecknade åt Goed att fira ner repet. Sonen lydde.

Snart hörde de främlingens tunga andetag närma sig.

Roag och Goed grep tag om främlingens armar och hjälpte henne över kanten. Hon släppte repet och bugade sig. ”Var hälsad, Roag av Olwones ätt.” Främlingen var klädd i en grå fårskinnspäls som nådde ner till fötterna.

Hon hade frändernas gulbruna ögon och tjocka, kritvita ögonbryn som liknade uggletofsar. Näsan var kraftigt böjd som en örnnäbb. Det silvergrå håret böljade som en 10

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 10

10-04-06 14.36.52

lejonman över de magra axlarna. Hon log med stora tänder som satt glest i den rynkiga munnen. ”Jag är Mede av Calcaines ätt och vördad medlem av De Gamlas Råd.”

Hon öppnade sin päls och visade tatueringen som satt över högra bröstet. Tre svarta nedåtböjda bågar placerade ovanpå varandra som symboliserade rådsledamöternas förnämsta egenskaper: duglighet, klokhet och integritet.

Roag böjde sig fram och nafsade den gamla kvinnan på båda sidorna av halsen. ”Det är en stor ära att få ta emot er som gäst. Låt mitt hem blir ert, mor.”

Goed drog på munnen. Traditionen krävde att Roag fjäskade för den gamla rådsmedlemmen och kallade henne mor. Många gånger hade Goed hört sin far klaga på gammelvargarna i rådet som vakade över sina platser som om de var deras personliga ägodelar. De tolkade alltid lagarna till bokstavens fördel som om de var huggna i sten. Allt skulle vara som det alltid hade varit fast så mycket hade förändrats bara under de senaste åren. Roag menade att många lagar var ålderdomliga och förlegade och behövde ändras. Men gammelvargarna ville inte lyssna. Eller orkade inte lyfta på sina förslappade rumpor för att med egna ögon se hur världen hade förändrats. ”Kom, låt oss sitta ner.”

Roag lotsade sin gäst genom grottans labyrintartade gångar till den stora salen. En eld brann i mitten och den ljusgrå röken försvann genom sprickorna i taket. De hade nyss ätit och Roag bad sin äldsta dotter Xita att servera gästen kvällsmat. Mede tackade dock vänligt men bestämt nej. ”Jag har ätit. I min ålder äter man som en fågel.”

11

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 11

10-04-06 14.36.52

Goed förstod att Mede var mycket gammal, men knappast skröplig. Hon gjorde ett piggt och robust intryck.

Fränder kunde bli väldigt gamla och deras kroppar åldrades mycket långsammare än människornas. ”Försvinn med er nu.” Goed skickade ut småbarnen som älskade att leka under det höga, välvda taket med dess mäktiga eko. Deras skratt tonade bort i de djupa gångarna.

Roag bjöd gästen att sitta ner innan han själv satte sig.

Goed väntade till sist innan han tog plats bakom fadern.

Han var Roags äldsta barn och andrevarg i flocken. Därför fick han också sitta med. ”Jag tänker gå rakt på sak”, började Mede och fäste blicken på Roag.

Roag nickade bara medan Goed kände en ilning av obehag i maggropen. Far har rätt, det handlar om Kira. ”Det har kommit till rådets kännedom att Kira av Woddwes ätt har fött ett människobarn. Stämmer detta?”

Goed sneglade på sin far. Enligt de urgamla lagarna fick en frände aldrig ljuga för en äldre. Roag respekterade släktets lagar för mycket för att ens överväga tanken, ens för Kiras skull. ”Ja, mor.” ”Kan jag få se barnet?” ”Naturligtvis.” Roag nickade åt Goed som omedelbart reste sig. ”Din ärlighet kommer att noteras i rådet”, sa Mede när Goed försvunnit.

Roag harklade sig. ”Mor, i snart tre år har jag låtit min flock skydda Kiras dotter. Enligt våra lagar har jag begått 12

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 12

10-04-06 14.36.52

en straffbar handling, och inte bara det, jag har utsatt min flock för stor fara.” ”Vad en frände känner för sin flock kan aldrig vara ont.”

Mede log med sina stora tänder. ”Vår Moder Alda Aka blandade sitt blod med en människa och för denna synd drog hon gudarnas vrede över sig. Barnet hon födde tvingades hon lämna bort, för så löd domen. Men när människofamiljen upptäckte att barnet var en av oss blev de förskräckta och satte ut det i skogen.” Mede tystnade och rösten fick en mästrande klang. ”Nog för att jag vet att Kiras dotter inte är det enda barnet som haft föräldrar från båda släktena, men vår långa historia har dessvärre alltför många gånger visat att ett människobarn aldrig kan bli en av oss.”

Roag lyssnade även om han kände släktets historia lika väl som gammelvargen. Samtidigt malde tanken i bakhuvudet: Vem hade skvallrat för De Gamlas Råd? ”Hon är här nu, far.”

Mede vinkade. ”Kom och sätt dig, mitt flickebarn.”

Kira steg fram i ljuset. Hon höll sin dotter hårt i handen.

Nyfiket kikade flickan på främlingen. ”Vad tänker ni göra med henne?” ”Låt mig få titta på henne först.”

Motvilligt släppte Kira Aleas hand. ”Hälsa på mor”, sa hon lågt.

Flickan kastade en ängslig blick på Roag och Goed som båda log uppmuntrande, sedan lät hon sig infångas i Medes utsträckta armar. Den gamla kvinnan strök luggen ur hennes ögon och nickade. ”Klarblå som sommarhimlen.

Sin fars, antar jag.”

13

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 13

10-04-06 14.36.52

Hon vände blicken mot Kira. ”Är detta ditt barn, Kira?” ”Ja.” ”Tog fadern dig med våld eller tvingade dig till umgänge på något annat sätt?” ”Nej. Jag blandade mitt blod av kärlek och fri vilja.” ”Då noterar jag detta. Tack, Kira. Du kan ta ditt barn nu.”

Snabbt, som om hon var rädd att Mede skulle vilja behålla Alea, ryckte hon flickan ur hennes armar. ”Var det något mer?”

Mede skakade på huvudet. ”Nej. Du kan gå nu.”

Kira gav henne en tyst, trotsig blick, tog sedan sin dotter i handen och lämnade salen.

Goed satte sig. Den gamla kvinnan såg tankfullt på sina ådriga händer. Sedan höjde hon blicken och fäste den på Roag. ”Följande kommer att ske: Inom ett månvarv kommer du, Roag av Olwones ätt och din skyddsling Kira av Woddwes ätt att ställas inför rätta. Då Kira har erkänt sitt brott kommer rådet enbart att ta ställning till straffutmätningen, och ej till skuldfrågan då den redan är avgjord.

Med det vill jag säga och samtidigt utfärda en varning till dig, Roag: Om Kira och hennes människoavkomma ej infinner sig i rätten på den utsatta dagen kommer du som hennes beskyddare att fråntas ledarskapet för din flock.

Flocken kommer att upplösas och upptas av andra flockar, som nya familjemedlemmar. Ditt ättnamn kommer att strykas ur släktets minne och du kommer att ges ett nytt namn av den flock som bestämmer sig för att uppta dig.”

14

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 14

10-04-06 14.36.52

”Varken jag eller Kira kommer att smita med svansen mellan benen.” ”Det tvivlar jag inte på. Din heder är vida omtalad.” ”Var kommer rättegången att äga rum?” undrade Goed. ”Här naturligtvis.” Mede reste sig. Roag och Goed följde snabbt hennes exempel. ”Om ni ursäktar mig så tänker jag gå till vila för natten. Var snäll och väck mig i gryningstimmen. Jag har lång väg att vandra tillbaka.”

Goed visade den gamla kvinnan gästlyan, den rymligaste lyan i hela grottan. När han önskat Mede godnatt gick han tillbaka till den stora salen. Fadern satt kvar vid elden som hade börjat falna. Han vaggade tungt på hälarna och nynnade på en vemodig melodi. ”Far?” Roag gjorde en trött gest. ”Sätt dig, Goed.” ”Om Kira blir fälld, vad händer då?” ”Kira har två val. Lämnar hon bort Alea får hon stanna hos oss. Behåller hon flickebarnet blir hon förvisad.” Roag gjorde en bitter grimas. ”Hon kommer att bli kallad en strykare.” ”Vad är det?” ”Det värsta öde du kan tänka dig, Goed. En strykare har ingen flock, inga vänner, inget hem. Hennes liv kommer inte att vara värt mer än en kackerlackas. Hennes namn får aldrig mer nämnas. Och för den som ger sitt beskydd åt en strykare är straffet lika hårt.”

Goed insåg vad Roag försökte säga. ”Så om du fortsätter att skydda Kira splittras vår flock och du förlorar ditt namn?”

15

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 15

10-04-06 14.36.52

”Mitt namn kan jag vara utan, men inte min flock. Och Kira är en av oss. Jag gav dessutom ett löfte till hennes mor.” ”Vad ska du göra då?”

Roag slöt ögonen och började nynna igen.

Goed suckade. ”Far?” Han tystnade och såg på sin son. ”Vi har gjort vårt bästa för att försöka gömma flickan, men vi har haft många gäster under åren. Någon måste ha sett henne och skvallrat för Morag. Och du vet ju vem som är Morags andrevarg.”

Goed kände hur vreden steg i honom. Wegg, den siste av Qoades ätt och Daweylins son. Sedan två år tillbaka upptagen i sin morbror Morags flock. ”Kira skulle ha dödat Wegg när hon hade chansen. Det här är hans hämnd för att Kira och Aleas far dödade Daweylin.”

Roag klappade sin son på axeln och reste sig. ”Jag ska tala med Kira. Hon måste få veta vad som väntar henne.”

Kira visste redan vad som väntade henne. Gömd i den mörka gången hade hon lyssnat till Roags och Goeds samtal. Det var precis som Roag sagt. De hade länge väntat på den här dagen och nu hade den kommit.

Hemligheten som hon burit på i snart tre år hade blivit avslöjad. I tankarna hade hon skjutit upp den här stunden.

Allt för sitt älskade barns skull.

Flickan som sov på fällen i den lilla lyan andades nästan ljudlöst genom den halvöppna munnen. Hon hade Kiras korpsvarta hår och smala fingrar. Sin fars känsliga blå16

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 16

10-04-06 14.36.52

himmelsögon. Hon var en blandning av bådas släkten. En skuggvandrare. De som var dömda att vandra ensamma. ”Älskade Alea”, viskade hon och smekte barnets lena kind, ”du ska inte bli ensam. Mamma ska aldrig lämna dig. Hellre lever jag som strykare. Förstår du det?” ”Kira?”

Roags ögon glimrade i det blå mörkret. ”Får jag komma in?”

Hon torkade kvickt bort tårarna, nickade.

Han satte sig på huk framför henne. Stillsamt med huvudet lätt på sned betraktade han Kira som redan viss­ te vad han skulle säga. ”Jag har dåliga nyheter.” ”Jag vet, Roag. Jag hörde vad ni pratade om.” ”Jag önskar att jag kunde göra något.” ”Du har gjort tillräckligt, Roag. Du tog upp mig i din flock, du gav oss skydd. Det finns inget mer du kan göra för oss.” ”Din mor slipper i alla fall uppleva det här. Om det kan vara till någon tröst.”

Roag kastade en blick på den sovande Alea. ”Du tänker inte lämna bort henne, förstår jag.” ”Nej.” ”Jag gav din mor ett löfte på hennes dödsbädd. Det har jag inte svikit. Om jag ändå kunde övertala dig att lämna bort Alea. Det finns goda människor i dalen som …”

Hon klippte av hans ord. ”Aldrig.” ”Förlåt.” Roag sänkte blicken som om han skämdes. ”Det är ditt barn och ditt beslut.” Han reste sig och kysste henne på pannan. ”God natt, Kira.”

17

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 17

10-04-06 14.36.52

När Roag lämnat lyan sträckte Kira ut sig bredvid sin dotter och vilade handflatan på hennes varma mage. Så var det ju. Det fanns ingenting mer Roag kunde göra för henne och Alea. Han hade redan tagit en stor risk genom att gömma flickan i sin flock. Kira kunde inte begära mer av honom. Roag måste tänka på de andra barnen också. ”Du har en pappa också. Det har du faktiskt.”

Kira hade inte glömt Daniel. Och hur skulle hon kunna göra det? Alea var en levande och ständig påminnelse om hennes och Daniels förälskelse. Om deras sista natt i stugan vid havet.

Nej, Kira hade inte glömt.

Men det hade gått lång tid.

Tre år. Det kunde kännas som en evighet.

Eller som en sekund.

18

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 18

10-04-06 14.36.52

2

Klockan var fem i halv fyra på morgonen när den hysteriskt skrällande Old Phone-ringsignalen väckte honom i exakt samma ögonblick som hans värkande fingrar förlorade greppet om repstegen och han föll.

Daniel kunde höra hur hans eget dödsskri blandades med ring-ringandet till en absurd ljudmix. Det dröjde ytterligare några sekunder innan han förstod att fallet bara var ännu en av hans jag-faller-drömmar, som plågat honom under de senaste veckorna, och att ringljudet var högst verkligt och dessutom kom från hans egen mobil.

Utan att tända lampan började han treva efter mobilen på nattduksbordet. Telefonsamtal vid den här tiden på dygnet brukade betyda dåliga nyheter. Han kände inte igen numret på skärmen, vilket inte direkt minskade hans oro.

Något hade hänt.

Den raspiga rösten i andra änden verkade vagt bekant. ”Granis här. Förlåt att jag ringer vid den här tiden men du vill nog höra det här.”

Granis. Arne Granström. Farsans gamle kompanjon.

Daniel blev med ens klarvaken. Han satte sig upp i sängen och bytte grepp om mobilen. ”Är det farsan?”

19

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 19

10-04-06 14.36.52

”Jo. Din far har gått bort.” ”Är han död?” ”Jo.” ”Var … han sjuk?” ”Hjärtinfarkt. Klagade på ont i bröstet så jag körde in honom till lasarettet igår eftermiddag. Hade tänkt ringa dig tidigare men farsgubben din ville inte oroa dig, som han sa. Han begrep nog inte hur illa däran han var. Det gjorde väl inte jag heller.” ”När dog han?” ”För en timme sedan. Propp i hjärtat, sa läkarna. De kunde inte göra något.” ”Okej. Tack för att du ringde. Jag hör av mig senare.”

Han tryckte bort Granis och blev sittande på sängkanten med fingrarna hårt krökta om mobilen som om han försökte klämma ihop en tom ölburk. Farsan död? Han kunde inte ta in det riktigt. Så overkligt alltsammans.

Telefonsamtalet, Granis sandpappersstämma som han inte hört på åratal. Hans egen brist på känslomässig reaktion.

Inga tårar. Ingen förtvivlan. Bara tomhet. Likgiltighet. ”Daniel?”

Alma satte sig upp och tände lampan på sin sida av sängen. Hennes ögon verkade större och rundare än vanligt i det skumma ljuset. ”Har det hänt något?” Hon lät inte ens sömndrucken som om hon var van att vakna till olycksbådande telefonsamtal i vargtimmen. ”Farsan är död. Hjärtinfarkt.” ”Nej, vad säger du!” Hon slog armarna om hans bröst, tryckte kinden mot axeln.

20

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 20

10-04-06 14.36.52

”Jag är så ledsen för din skull.”

Ledsen. Om Alma som aldrig träffat farsan var ledsen, varför var inte han det då? Varför började han inte störtböla? Kanske var det chocken. Det var trots allt farsan som dött. Som efter morsans död varit den viktigaste personen i hans liv. På gott och ont.

Mest ont, faktiskt. ”Jag har inte snackat med gubben på tre år.” ”Jag har fattat att ni inte kom överens.” ”Han var ett elakt fyllo. Jag hatade honom.”

Fast det var inte riktigt sant. En gång i tiden hade han faktiskt älskat och beundrat sin pappa. Han mindes en elvaårig pojke och hans pappa sitta i en gisten gammal eka en blåsig och råkall söndagsmorgon i maj, och hur de med stelfrusna händer vittjade fiskegarnen som de lagt ut kvällen före. Han mindes hur farsan lugnt och tålmodigt förklarat vilka fiskar som var värda att sparas och vilka som var skräp och skulle kastas tillbaka i havet. Daniel hade fått styra båten när de återvände till stranden.

Han mindes en röd Opel Commodore från 1969, som gått fyrtioentusen mil och var så genomrostig att när farsan öppnade bakdörren fick han hela dörren i handen, men ägaren grät som ett barn när farsan fraktade iväg Opeln till uppsamlingsplatsen. Han mindes hur farsan förklarat för honom att folk sörjde sina gamla bilar på samma sätt som de sörjde sina döda husdjur och att man måste behandla både ägaren och bilarna med samma respekt.

På den tiden hade inte farsan druckit så mycket. Det var efter morsans död och när han var full eller bakfull som 21

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 21

10-04-06 14.36.53

elakheten kröp fram i ögonen, då han körde med Daniel som om han var hans personliga slav. Men Daniel var inte ett barn längre. Han var en vuxen man nu, nitton år, han hade både lägenhet och flickvän. Ändå hade han dragit sig för att åka tillbaka till Gotland. Men det borde han ha gjort, visat gubbfan att han stod på egna ben och inte tänkte ta mer skit av honom. I stället hade han velat skapa ett nytt liv långt borta från allt vad sunkiga bilskrotar och elaka fyllon till farsor hette.

Daniel satt kvar på sängkanten i samma krampaktiga ställning. Han kände hur kylan drog genom golvspringorna och kröp uppför benens insidor. Vad fan skulle han göra?

Somna om kunde han glömma. Om ett par timmar skulle väckarklockan ringa. Han gick sista året på fordonsprogrammet i Farsta och han hade inte missat en skoldag fast lektionerna tråkade ut honom. På helgerna jobbade han på Q8 i Västberga. Där trivdes han bättre, i alla fall hyfsat.

Varför var han aldrig nöjd? Farsan var likadan. Aldrig nöjd.

Gnäll, gnäll. Mutter, mutter. ”Kom, så ska jag hålla om dig.”

Daniel sträckte på sig, det knakade till i ryggkotorna. ”Jag tror jag går upp. Kan ändå inte sova.”

Närhet. Han var dålig på det. Ville inte bli rörd vid, kramad, när han mådde så här. Kände ju ingenting. Varken sorg eller lättnad.

Inte som när morsan dog, tänkte han och stängde badrumsdörren bakom sig. Då var jag ledsen på riktigt. Ja, som när Kira stack.

Shit, vad du grinade!

22

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 22

10-04-06 14.36.53

Han stod länge i den ångande varma duschen. Kondensen rann på kaklet och badrumsfönstrets knottriga glasruta. Han behövde tänka igenom vad han skulle göra. Under de år som han bott på fastlandet hade han nästan lyckats glömma farsan. Det hade inte varit så svårt. De hade inte haft någon kontakt alls. För en tid sedan hade Daniel fått ett plötsligt infall och ringt skroten, ingen hade svarat och telefonsvararen hade gått på efter några signaler. Han pratade aldrig in något meddelande, utan la på och bestämde sig för att aldrig ringa igen. Men inom honom fanns det en elvaåring som saknade och längtade efter sin pappa, som ännu mindes fisketuren i gryningen och den gamla Opel Commodoren, vars ägare grät som ett litet barn när farsan fraktade iväg den.

Efter Granis telefonsamtal visste Daniel att de aldrig skulle träffas mer.

När han var klar gick han ut i köket och bryggde kaffe.

Tog med sig kaffemuggen och knäppte på datorn som de klämt in i ett hörn mellan teven och den ljusblå Robinbokhyllan som var sprängfylld av böcker. Alma älskade att läsa. Själv hade han inte läst en bok sedan högstadiet då svenskläraren prackat på honom Ondskan (”den här kommer du garanterat gilla”), som han faktiskt hade läst ut och tyckt om – till och med mer än filmen. Jag borde ha fortsatt läsa, tänkte han, men farsan tyckte att böcker var fjolligt. Själv läste han bara fisketidningar och GA, och då bara de lokala nyheterna. Omvärlden hade inte intresserat honom ett skit. Norra Gotland var farsans värld, hans eget lilla kungarike.

23

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 23

10-04-06 14.36.53

Medan Daniel väntade på att programmet skulle öppnas återvände han i tankarna till sommaren för snart tre år sedan. Morgonen när han vaknat i farsans stuga i Sigsarve och sängplatsen bredvid honom hade varit tom. Han hade aldrig känt sig så ensam, så övergiven. Han hade vadat ut i vattnet tills det nådde honom till låren och bara stått där och bölat tills horisonten smälte ihop med gryningshimlen som ett glödande sår.

Varje dag hade han cyklat ner till fiskestugan och hoppats att hon skulle sitta där på stranden och vänta på honom fast han visste att det aldrig skulle bli så. Kira hade återvänt till sin familj. Till sina egna. Där hon hörde hemma.

Kanske hade hon fattat bättre än han att det aldrig kunde bli något mellan dem.

Nej, Kira skulle inte komma tillbaka, och om han inte tänkte tillbringa resten av sitt liv sittande i släken på Sigsarvestrand och vänta på ett spöke, måste han göra det motsatta: gå vidare med sitt liv. Så någon gång på hösten bestämde han sig för att lämna Gotland. Han sökte och kom in på Farsta gymnasiums fordonsprogram, blev lovad husrum hos morbror Tommy i Trångsund och köpte en enkel biljett till Nynäshamn. Han sa ajöss till farsan som vägrade att möta hans blick och sedan vände på klacken, som om han inte kunde bry sig mindre om att han förmodligen inte skulle se sitt enda barn på en lång, lång tid.

Daniel lämnade Gotland för första gången i sitt liv, om man inte räknade med skolresorna i mellanstadiet när de gick på Gröna Lund och besökte Wasamuseet. Träffade Alma på en fest hos en klasskompis, blev kär och flyttade 24

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 24

10-04-06 14.36.53

in i hennes tvåa i Bandhagen. Fick låna lite pengar av morbror Tommy och köpte en tjugotvå år gammal Saab 900 som för det mesta stod parkerad eftersom det gick snabbare att ta tunnelbanan till skolan.

Daniel loggade in på Destination Gotlands hemsida och bokade en biljett med båten som gick klockan nio och tjugo. Det fanns gott om platser, säsongen hade inte kommit igång riktigt än. Sedan slog han numret till Q8-macken och anmälde sig sjuk.

* Solen bröt fram genom molntäcket i samma ögonblick som Daniels gamla Saab rullade ut ur bildäckets mörker.

I alla fall ett gott tecken, tänkte han utan att känna den minsta sprittning av förväntan i kroppen.

Visby var sig likt. Ringmuren stod kvar på samma plats där den stått de senaste åttahundra åren, fritidsbåtarnas segel smattrade i hamnbassängen och den vanliga blandningen av skolklasser, barnfamiljer och pensionärer irrade omkring utanför terminalen. Ändå var det ganska lugnt.

Säsongen brukade inte komma igång på allvar förr­än vid midsommarhelgen då färjorna var fulla och vägarna korkades igen av husbilar och cykelkolonner.

Medan Daniel följde kusten i nordvästlig riktning längs 149:an började han känna sig mer och mer hemma. Det karga skogslandskapet, stukat och tuktat av vinden som blåste från havet, den grå hällmarken som bredde ut sig på lövskogens bekostnad, de krumt hukande tallarna. Doften av hav och barrskog i en och samma inandning. De 25

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 25

10-04-06 14.36.53

sprakande röda vallmofälten och soligt gula rapsåkrarna.

Blåelden som lyste i dikesrenen. Stenkyrka, Martebo, Lickershamn, Ire, Kappelshamn. Namn som sparkade liv i avdomnade minnen. Det blev glesare mellan husen och gårdarna. Snart dök Nejdes blåvita skylt upp vid vägkanten. Han dämpade farten och svängde in i byn. Bilskroten låg direkt till vänster. Allt var sig likt. Det rostiga stängslet där björkslyet trasslat in sig i nätmaskorna. Den solblekta skylten vid ingången som hängde lite på sned, en skruv som lossnat. Ne de ildemontering AB. Köp begagnade originaldelar, stod det. Grinden var låst och reglad med ett hänglås och en kätting. Daniel hade aldrig lämnat tillbaka nyckeln till farsan utan fått med sig den när han flyttade. Var det ett tecken? tänkte han och låste upp grinden. Sedan satte han sig i bilen och rullade in på grusplanen. Allt var sig likt. Skrotbilarna låg utspridda huller om buller som legobitar på en sexårings golv, eller hade staplats ovanpå varandra för att spara plats.

Nej. Allt var inte alls sig likt.

Han drog efter andan.

Verkstaden och lagerbyggnaden var borta. På samma plats stod en gul byggnad, som såg nymålad ut, med små fönster och ett skinande plåttak som stack ut över de två portarna. I en mindre byggnad till höger om hallen stod den gamla hjullastaren parkerad.

Han visslade. ”Inte dåligt, farsan.”

En sprillans ny demonteringshall. Ett nytt cisternrum.

Automatiska portar. Ljusskylt på taket där det lyste med blå blockbokstäver: Nejde Bildemontering AB. 26

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 26

10-04-06 14.36.53

Han parkerade och gick bort till tegelvillan som skymtade fram bakom häggen. Trädet hade vuxit enormt medan han varit borta och stal allt solljus på tomten. Gräset verkade inte ha vattnats eller klippts sedan det första vårregnet. Nyckeln låg i hängrännan där den brukade ligga.

Han klev direkt in i köket. Lukten av bortglömda sopor var lika påtaglig som den kvava, instängda värmen. Gotlands Allehanda låg uppslagen på köksbordet. Tidningen var daterad den fjortonde juni, två dagar gammal alltså.

En halvt urdrucken kaffekopp och ett halvätet wienerbröd hade också övergivits i brådskan. Daniel vickade på koppen, innehållet var svart och trögflytande som tjära. En hög med odiskade glas och tallrikar tornade upp sig i diskhon och bidrog till den äckliga lukten.

Hela köket skrek hastigt uppbrott.

Eller snarare massiv hjärtinfarkt, tänkte han.

En sak förbryllade honom. Han hade inte sett några urdruckna ölburkar eller tomma spritflaskor. Vare sig synliga på bordet eller undanstoppade under diskbänken.

Daniel dukade av bordet och slängde wienerbrödet och GA i sophinken. Diskade upp kaffepannan och kaffekoppen. Knöt ihop soppåsen och slängde den i soptunnan bakom huset. Knuffade upp fönstret och vädrade ut sopstanken. Till sist sopade han golvet och torkade av köksbordet och diskbänken. Satte sig och drack ur colaburken som han hade hittat i det ödsligt tomma kylskåpet.

Jaha, tänkte han, farsan är död och här sitter jag.

Varför hade han åkt tillbaka hit? Det enda han planerat att göra var att titta på farsan i gravkapellet och sedan ta 27

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 27

10-04-06 14.36.53

båten tillbaka till fastlandet. Till Alma och Bandhagen.

Hans nya liv. Han reste sig tvärt, som om han drabbats av ett anfall av rastlöshet, slängde colaburken under diskbänken, satte på sig solglasögonen och gick ut.

Han satte sig i bilen och svängde ut på byvägen. Han passerade Lindas hus och Jockes, ingen buss stod parkerad på uppfarten, den gamla skolan, kyrkan. Han bromsade och parkerade vid den låga stenmuren. Han tog med sig blommorna som han köpt i Visby och gick in på kyrkogården. Helt öde. Liljekonvaljerna på graven hade vissnat.

Typiskt farsgubben. Ingen koll. Nåja. Blommorna tydde i alla fall på att han varit här under senare tid. Alltid något.

Daniel slängde liljekonvaljerna i soptunnan, gick sedan bort till kranen och fyllde vasen till brädden. Han knäböjde framför gravstenen och satte ner de gula rosorna i samma rostfria stålvas. Han stirrade på den svarta marmorstenen. Bara trettiosex år när bröstcancern tog henne. Fy fan. Gråten stockade sig i halsen. Han snörvlade, sträckte på sig. Inte börja lipa nu. Om en timme skulle han vara på lasarettet och ta ett sista farväl av farsan. Måste spara de tårar jag har kvar.

Om det ens blev några. ”Älskar dig, morsan.” Han kysste fingrarna och strök kyssen över hennes namn. En smutsrand fastnade på fingertopparna. Stenen var skitig av pollen och damm. Han tänkte: Vem kommer att gå till din grav nu när farsan är borta?

Han körde bort från kyrkogården, förbi Hugos och Anitas hus, Joppe syntes inte till, den svarta flatcoated 28

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 28

10-04-06 14.36.53

retrievern brukade hoppa och skälla upphetsat så fort en människa visade sig på vägen. I hagen gick några russ och betade. Han hade vevat ner rutan och en bekant och omisskännlig gödsellukt trängde in i kupén. Det var mer än bara en vanlig skitlukt. Det var hans gamla liv. Nejde.

Det var farsan. Skroten. Det var Jocke och Linda. Kira.

Wegg. Och Daweylin som de dödade och sänkte i havet.

Det var ett helt annat liv i en helt annan tid.

Som en dröm eller mardröm. Beroende på hur man såg på det. ”Shit!”

Daniel tvärbromsade. Han hade nästan missat huset.

Skorstensmuren och den sotiga gaveln som stack upp ur det höga gräset som en forntidsruin. Förvildade syrenbuskar som blommade i vitt och lila och nyponbuskarna som sträckte sig över staketet. Själva husgrunden var övervuxen av tistlar, ormbunkar och brännässlor. Den gamla ladugården med sitt imploderade tak bars ännu upp av de vittrade kalkstensmurarna.

Ryssens hus. Ännu tre år efter branden stod den svartbrända husruinen kvar som en dyster och ondsint påminnelse om vad som hade hänt.

Han kände hur munnen fylldes av metallsmak och benen med gelé. Första året drömde han mardrömmar om varulvarna. Om hur han var omringad av en flock av dessa blodtörstiga varelser som bara väntade på att få slita honom i stycken. Ingen kunde hjälpa honom. Men drömmarna bleknade så småningom bort.

29

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 29

10-04-06 14.36.53

Ett brölande ljud fick honom att rycka till. Framrutan på Saaben fylldes av en annan framruta, gigantisk och bred som en bioduk. Det var uppenbart för Daniel att bussen inte skulle flytta på sig först, så han la i backen och rullade in till vägrenen. Som ett slagskepp i en smal kanal trängde sig den höga och breda turistbussen förbi honom. Daniel väntade på att hans bil skulle kantra i svallvågorna.

Med ett frustande stannade bussen. Ett sidofönster gled upp, föraren stack ut sitt snaggade huvud. ”Kan du flytta på dig så jag kommer fram.”

Daniel svarade med att slänga upp bildörren, kliva ur och hojta: ”Tror du jag tänker flytta på mig för en inavlad idiot som fått busskortet i cornflakespaketet?”

Förarens ansikte fylldes med blod. Dörren flög upp, killen hade tagit av sig solglasögonen och kom stormande nerför trappsteget med knutna nävar och mord i blicken. ”Naj nu satan!” Han hejdade sig i steget och brast i gapskratt. ”Se på fan. Är det inte vår egen lilla båtflykting.

Tröttnade fastlänningarna på dig, ditt jävla Kenomongo och satte dig på första bästa färjan hem?”

Daniel flinade. ”Jo. Jo. Inte för inte kallas Gotland Kalkatraz.”

Jocke Lindhagen omfamnade Daniel och klappade honom i ryggen. ”Kul att se dig, sårkpas. Vad gör du här?”

Jocke hade växt rejält på bredden sedan de sågs sist.

Hans mage vällde över byxlinningen och fångades upp av en ärmlös och tajt åtsittande skjorta som han omsorgsfullt stoppat ner i jeansen. Tallriksstora svettringar bredde ut 30

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 30

10-04-06 14.36.53

sig i armhålorna. Han hade väl aldrig varit så lik Allan Lindhagen som nu. ”Farsan dog inatt.”

Jockes flin slocknade. ”Va fan är det du säger?” ”Hjärtat. Granis ringde. Tänkte bara ta ett sista adjö och ta kvällsbåten hem.”

Jockes hand landade på Daniels axel. På högra ringfingret gnistrade en klackring. Jockes farsa hade en likadan.

Daniel undrade om Jocke fått den av honom. Kanske var klackringen något slags bussförargrej. Beviset på att man nu tillhörde skrået. ”Shit, det var jävligt tråkigt att höra. Jag har faktiskt inte hört någonting. Inte farsan heller, tror jag.” ”Det gick tydligen fort.” ”Brukar göra det”, nickade Jocke kunnigt som om han var väl bevandrad i ämnet.

Men något måste han väl säga, tänkte Daniel.

Det uppstod en kort, besvärad tystnad. Fanns inte så mycket att tillägga vad gällde farsans död utom det uppenbara. Att han var död. ”Annars då?”

Jocke fick tillbaka sitt godmodiga leende. ”Bara bra. Tog busskortet förra månaden och har börjat köra lite smått för farsan. Han vill varva ner så det lutar åt att jag tar över.

Gamla pojkdrömmen, du vet.”

Jocke var ett år äldre än Daniel. Tjugo alltså. ”Måste man inte ha fyllt tjugoett för att få köra buss.” ”Fick dispens. Farsan känner någon höjdare på Länsstyrelsen. Själv då?”

31

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 31

10-04-06 14.36.53

”Det är bra. Bor ihop med en brud. Går på fordon.” ”Hur blir det med skroten nu?” ”Ingen aning. Bryr mig inte heller. Har inte snackat med farsan sedan jag stack.”

Jocke nickade bara. ”Hänger du med in på en fika?” ”Måste in till stan, lasarettet. En annan gång.” ”Du menar ingen gång.”

Daniel ryckte på axlarna. ”Vi ses väl på begravningen.” ”Jo, det gör vi. Sköt om dig.”

De klappade om varandra. Jocke steg upp på bussen, vinklade två fingrar mot pannan. ”See you, buddy.”

Tanken slog Daniel. Han vände sig om och ropade: ”Vänta! Har du hört något från Linda?”

Jocke lutade sig ut genom dörren. ”Hon är i Australien.” ”Driv inte med mig.” ”Utbytesstudent. Pluggar på high school i Sidney. Visste du inte det?”

Daniel skakade fåraktigt på huvudet.

Jocke steg upp på trappsteget igen. ”Vi hörs då.” ”Det gör vi.” Daniel sänkte handen och satte sig i bilen igen. Backade in på infarten för att bereda plats åt Jockes buss. Han hörde hur grästuvorna skrapade mot avgasröret.

Bussen pressade sig förbi och de gamla kompisarna vinkade åt varandra en sista gång. När Jocke försvunnit bakom vägkröken gjorde Daniel en u-sväng och körde ut ur byn samma väg som han kommit.

Linda. Hästtjejen, plugghästen. Utbytesstudent i Australien. Daniel fick lust att skratta. Inte åt henne. Utan åt 32

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 32

10-04-06 14.36.53

sig själv. Fast han varit borta längst av alla kändes det som om det var han som satt fast. Som om det var han som inte rört sig ur fläcken de senaste åren.

Det hade uppenbarligen inte hjälpt att flytta till Stockholm.

* Fem minuter stannade han i det svala sjukhuskapellet. Det var max vad han mäktade med.

Farsan vilade under ett vitt lakan som dragits upp till axlarna. Ölmagen bildade en kulle i tyget. De hade snyggat till honom. Sminkat över skäggstubbens skuggor, de röda kärlbristningarna på kinderna och de tjocka påsarna under ögonen. Han såg inte verklig ut, utan konstgjord som en vaxdocka. Ögonlocken var hårt slutna, som om de tvingats ner med våld. Framtänderna vilade mot de gipsvita läpparna som log intetsägande. Nä, tänkte han, du är inte farsan längre. Du är bara en död kropp. Ett tomt fodral.

Han stack en ros mellan de knäppta händerna som vilade på bröstet och rörde tafatt vid hans skuldra. ”Sov gott, farsan. Hälsa mamma.”

Hans ögon var torra, hjärtat tomt.

I väntrummet fick han syn på Granis. Den lille senige mannen satt hopsjunken på en stol och fingrade på en rosstjälk. Ögonen var vattniga och rödkantade. De grå hårstråna låg kammade över flinten. Han hade tagit på sig svart kostym och mörkgrå slips. Daniel, som aldrig sett farsans gamle kompanjon gå i något annat än sin oljefläckiga verkstadsoverall, kände knappt igen honom.

33

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 33

10-04-06 14.36.53

Han reste sig och klappade om Daniel på sitt lite valhänta sätt. Han luktade en blandning av motorolja och rakvatten. ”Fint att du kunde komma så snabbt”, sa han och släppte Daniel. ”Jag går in en stund. Vi ses därute.” ”Har du tänkt något på begravningen?”

De stod på den folktomma parkeringen. Daniel vilade ena armen på Saabens tak och kisade mot solen. Det blåste men var varmt i luften.

Granis tände en cigarrett, hostade skrovligt i handen. ”Han ville väl ligga bredvid mamma.”

Gubben nickade. ”Du kommer väl?”

Daniel rynkade pannan. ”Han var min pappa.”

Gubben nickade. ”Jo.” De stod tysta en stund. Daniel sneglade på mobilen som han höll i handen. Kvart i fyra. Båten gick om en timme. ”Lasse ordnade upp sitt liv efter att du stack. Gick med i AA och blev nykter. Inte en droppe sprit på tre år och så händer det här.” Grymtande skakade han på huvudet.

Daniel tittade förvånat på den gamle mannen. ”Det trodde jag aldrig.” ”Jo, men så var det. Du skulle inte känt igen farsgubben din. Helt förändrad.”

Det tjocknade i halsen. Varför måste Granis berätta det här? Hade känts bättre om farsan dött som det elaka fyllo Daniel mindes honom som. ”Hur blir det med skroten?” ”Varför frågar du mig?” ”Lasse ville att du skulle ta över.”

34

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 34

10-04-06 14.36.53

”Du då?” ”Jag är snart sextifem. Jag har gjort mitt.” ”Jag med.” ”Men du är inte någon gammal gubbe. Du hör hemma här.”

Och vad fan vet du om det? Daniel klappade Granis på axeln. ”Jag ska med en båt. Vi ses på begravningen.”

Kvart i fem på kvällen la M/S Gotland ut från Visby hamn. Daniel hängde över relingen med vinden i ansiktet så att ögonen tårades och håret låg platt mot hjässan.

Den gamla hansastaden krympte i blickfältet samtidigt som den framträdde med klarare och tydligare detaljer.

De låga husen som klättrade uppför den branta klinten, domkyrkans svarthuvade trippeltorn, ringmurens brutna omfamning. På det här avståndet skulle han enkelt kunna fånga staden i sin näve och krossa den som en insekt. Eller bara stå här och låta den stilla sjunka ner i havet. Han kunde inte bestämma sig för vilket. Och det gällde väl överhuvudtaget hans inställning till sin hemö. En del av honom hade känt en desperat brådska att så fort som möjligt göra sig av med alla onda minnen som han förknippade med Gotland: morsans hopplösa kamp mot cancern, farsans supande, natten de dumpade Daweylins kropp i havet och morgonen Kira försvann ur hans liv. En annan del intalade honom att tiden skulle få minnena att blekna bort som bokstäverna på bilskrotens emaljskylt, så att han en dag när han var medelålders och kulmagad med Volvo, villa och tre söta ungar i släptåg 35

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 35

10-04-06 14.36.53

kunde återvända till ön med den förlorade sonens försonliga och lätt upphöjda blick.

Gråten växte i halsen. Om han grät nu skulle ingen märka det. De skulle tro att det var de friska havsvindarna som drev fram tårarna i hans ögon. Tårar för farsan? När han för tre år sedan stått på samma däck och sett Gotland sjunka i havet som en sagoö hade han burits av en naiv övertygelse om att hans nya liv skulle börja så fort han satte ner foten på fastlandet. Hans gamla identitet skulle falla av honom som när en orm ömsar skinn. Men riktigt så enkelt var det inte. Om åren i Stockholm lärt honom något så var det detta: Så länge farsan levde skulle han alltid vara densamme.

Samma gamla Daniel från Nejde.

Nu var farsan död, men Daniel kunde inte låta bli att grubbla på det Granis hade berättat. Om farsan hade kunnat förändras kanske han också kunde det. Då skulle han kanske ha gråtit riktiga tårar och inte gått omkring med den här pyrande bitterheten i bröstet. Om han inte hade vänt sitt gamla liv ryggen fanns det då en chans att de skulle ha försonats? Skulle han då ha suttit vid farsans sjukbädd med tårarna strömmande längs kinderna och kramat hans slappa, kalla hand som när mamma dog?

Fast det är meningslöst att tänka så. Vem vet något om någonting?

Havet skimrade i solnedgången. Kustlinjen smälte ihop med himlen så att det såg ut som om ön sjönk i det eldröda havet.

Daniel började gråta men fattade inte riktigt varför.

36

BLODETS RÖST_1a korr_V11.indd 36

10-04-06 14.36.53