9789172993822

anna vikstrรถm

opal

Spinks är en fristående fortsättning på Spela falskt och KIM 145.

TACK LENA! DU ÄR SPELFÖRDELAREN.

Anna Vikström

Spinks

www.opal.se © Anna Vikström, 2010 Omslagsformgivning: Sara R. Acedo Omslagsfoto övre bilden: Plainpicture-Folio undre bilden: iStockphotos Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2010 ISBN: 978-91-7299-382-2

Opal

Spinks är en fristående fortsättning på Spela falskt och KIM 145.

TACK LENA! DU ÄR SPELFÖRDELAREN.

Anna Vikström

Spinks

www.opal.se © Anna Vikström, 2010 Omslagsformgivning: Sara R. Acedo Omslagsfoto övre bilden: Plainpicture-Folio undre bilden: iStockphotos Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2010 ISBN: 978-91-7299-382-2

Opal

1 Kvällshimlen var kolsvart. I det svagt gula skenet från gatlyktan utanför huset såg snöflingorna så vackra ut när de dansade förbi mitt fönster. Jag satt med händerna under hakan och betraktade förundrat en särskilt stor snöstjärnas långsamma färd mot marken. Det fanns alltid något nästan magiskt över årets första snö! Kanske skulle det bli en magisk kväll?

Jag avslutade snabbt msn-konversationen med Sassa och fällde ner skärmen på min dator. Ställde mig vid spegeln. Kort ljust lockigt hår, gröna ögon, smal. Nästintill benig. Som en planka i profil. Men Jack hade ju sagt att han gillade mig. Förut åtminstone.

Efter kvällens basketträning hade Gabbi som vanligt fjäskat för Jack och precis när svartsjukan börjat riva i bröstet hade Raffe, en av killarna i Jacks lag, kommit fram till mig, och jag hade skämtat och skrattat, varit nästan överdrivet trevlig, och Jack hade inte sett ut att lyssna på Gabbi, bara blängt på Raffe och mig. Enda gången jag klarade av att vara riktigt snäll mot en kille var när jag försökte irritera någon annan. Sms:et hade kommit just efter att jag duschat:

Film hos mig ikväll?/ Mr 100 %

5

1 Kvällshimlen var kolsvart. I det svagt gula skenet från gatlyktan utanför huset såg snöflingorna så vackra ut när de dansade förbi mitt fönster. Jag satt med händerna under hakan och betraktade förundrat en särskilt stor snöstjärnas långsamma färd mot marken. Det fanns alltid något nästan magiskt över årets första snö! Kanske skulle det bli en magisk kväll?

Jag avslutade snabbt msn-konversationen med Sassa och fällde ner skärmen på min dator. Ställde mig vid spegeln. Kort ljust lockigt hår, gröna ögon, smal. Nästintill benig. Som en planka i profil. Men Jack hade ju sagt att han gillade mig. Förut åtminstone.

Efter kvällens basketträning hade Gabbi som vanligt fjäskat för Jack och precis när svartsjukan börjat riva i bröstet hade Raffe, en av killarna i Jacks lag, kommit fram till mig, och jag hade skämtat och skrattat, varit nästan överdrivet trevlig, och Jack hade inte sett ut att lyssna på Gabbi, bara blängt på Raffe och mig. Enda gången jag klarade av att vara riktigt snäll mot en kille var när jag försökte irritera någon annan. Sms:et hade kommit just efter att jag duschat:

Film hos mig ikväll?/ Mr 100 %

5

Jag hade skrattat för mig själv, och svarat: Okej, mr 100 % störd.  Jag kommer … väl …

Snöflingorna kändes lena mot ansiktet när jag gick de få meterna mot min grannes hus. Han som hade kysst mig.

Två gånger. Men det var flera veckor sedan och vi hade gjort vårt bästa för att låtsas som om det aldrig hänt. Det tog en stund innan Jack öppnade.

– Tja, sa han nonchalant.

– Hej, sa jag i lika lättvindig ton.

Jag hängde jackan på en av krokarna i hallen och sparkade av mig basketskorna. Redan lite irriterad på honom.

– Ska vi dra ner till mitt rum? frågade han.

– Visst, svarade jag.

Jack gick före nerför trappan och jag passade på att kolla in honom. Lång och smal, med tröjan slarvigt nedstoppad i ett par pösiga jeans. Han såg rätt bra ut. Men det var något med Jack som jag inte blev klok på. Han var liksom inte som andra killar. Han var …

Det gick inte att bestämma sig för vad han var.

I Jacks rum var det stökigt men ändå rätt snyggt: Ljusgrå tapeter, mönstrad fondvägg i en mörkare nyans, svart fåtölj fylld av kläder, svart överkast på svart säng, svart skrivbord, enorm platteve med svart kant. Svart, svart, svart. Kanske var det hans själ som färgat av sig?

Black Jack, tänkte jag och flinade inombords. När han vände sig mot mig slutade jag snabbt att skanna rummet, och han knixade med byxorna och drog lite i gylfen, som verkade ha åkt ner. Jag råkade stirra.

6

– Vad vill du se? frågade han.

Jag blinkade förvirrat.

– Vadå se?

– Vilken typ av film alltså? Vad trodde du? frågade han och flinade snett.

Jag hatade att han alltid lyckades få mig ur balans.

– Vad har du för filmer? fick jag kvickt ur mig.

Han pekade upp mot en takhylla.

– Kolla där om du hittar nån!

Hyllan var för högt upp, jag nådde inte, och sneglade runt i rummet: – Har du en stege? frågade jag skämtsamt.

– Just ja, du är ju dvärg, svarade han stöddigt och sträckte sig enkelt efter några filmer längst ut på hyllan.

Jag räckte ut tungan och han såg road ut. De två första filmerna verkade vara actionfilmer, följda av en till synes konstig komedi. Jack satt på sängen och betraktade mig medan jag lite besvärat bläddrade vidare bland filmerna.

– Jag har ju inga tjejfilmer direkt, sa han.

– Vadå tjejfilmer?

– Ni tjejer vill ju alltid se sånt där romantiskt skit.

– Vad vet du om vad jag vill se?

– Just ja … du är ju ingen vanlig tjej, sa han så där överdrivet sakta som bara han kunde.

Jag såg hastigt på honom. Det var ett tag sedan Jack hade sagt att jag såg ut som en kille. Men jag hade inte glömt. Och nervositet övergick lätt till ilska.

– Vadå ingen vanlig tjej? hävde jag ur mig.

– Äh, inte vet jag. Gabbi gillar i alla fall såna filmer.

Det högg till i bröstet. Varför började han prata om Gabbi? Hade han sett film med henne?

7

Jag hade skrattat för mig själv, och svarat: Okej, mr 100 % störd.  Jag kommer … väl …

Snöflingorna kändes lena mot ansiktet när jag gick de få meterna mot min grannes hus. Han som hade kysst mig.

Två gånger. Men det var flera veckor sedan och vi hade gjort vårt bästa för att låtsas som om det aldrig hänt. Det tog en stund innan Jack öppnade.

– Tja, sa han nonchalant.

– Hej, sa jag i lika lättvindig ton.

Jag hängde jackan på en av krokarna i hallen och sparkade av mig basketskorna. Redan lite irriterad på honom.

– Ska vi dra ner till mitt rum? frågade han.

– Visst, svarade jag.

Jack gick före nerför trappan och jag passade på att kolla in honom. Lång och smal, med tröjan slarvigt nedstoppad i ett par pösiga jeans. Han såg rätt bra ut. Men det var något med Jack som jag inte blev klok på. Han var liksom inte som andra killar. Han var …

Det gick inte att bestämma sig för vad han var.

I Jacks rum var det stökigt men ändå rätt snyggt: Ljusgrå tapeter, mönstrad fondvägg i en mörkare nyans, svart fåtölj fylld av kläder, svart överkast på svart säng, svart skrivbord, enorm platteve med svart kant. Svart, svart, svart. Kanske var det hans själ som färgat av sig?

Black Jack, tänkte jag och flinade inombords. När han vände sig mot mig slutade jag snabbt att skanna rummet, och han knixade med byxorna och drog lite i gylfen, som verkade ha åkt ner. Jag råkade stirra.

6

– Vad vill du se? frågade han.

Jag blinkade förvirrat.

– Vadå se?

– Vilken typ av film alltså? Vad trodde du? frågade han och flinade snett.

Jag hatade att han alltid lyckades få mig ur balans.

– Vad har du för filmer? fick jag kvickt ur mig.

Han pekade upp mot en takhylla.

– Kolla där om du hittar nån!

Hyllan var för högt upp, jag nådde inte, och sneglade runt i rummet: – Har du en stege? frågade jag skämtsamt.

– Just ja, du är ju dvärg, svarade han stöddigt och sträckte sig enkelt efter några filmer längst ut på hyllan.

Jag räckte ut tungan och han såg road ut. De två första filmerna verkade vara actionfilmer, följda av en till synes konstig komedi. Jack satt på sängen och betraktade mig medan jag lite besvärat bläddrade vidare bland filmerna.

– Jag har ju inga tjejfilmer direkt, sa han.

– Vadå tjejfilmer?

– Ni tjejer vill ju alltid se sånt där romantiskt skit.

– Vad vet du om vad jag vill se?

– Just ja … du är ju ingen vanlig tjej, sa han så där överdrivet sakta som bara han kunde.

Jag såg hastigt på honom. Det var ett tag sedan Jack hade sagt att jag såg ut som en kille. Men jag hade inte glömt. Och nervositet övergick lätt till ilska.

– Vadå ingen vanlig tjej? hävde jag ur mig.

– Äh, inte vet jag. Gabbi gillar i alla fall såna filmer.

Det högg till i bröstet. Varför började han prata om Gabbi? Hade han sett film med henne?

7

– Men jag är ju inte Gabbi, sa jag kallt.

– Nä, du är ju inte det.

Det lät som ett besviket konstaterande.

– Hittar du nån film? frågade Jack, när jag inte sa något på ett tag.

Jag bläddrade ilsket fram en film som hette Jackass och sa: – Här är en om dig!

Han skrattade.

– Vill du se den?

– Jag har redan sett nog av dig, svarade jag torrt och funderade på att bara lägga ifrån mig filmerna och gå.

– Jag har en ny actionfilm. Vi kan se den, sa han snabbt och slog på teven.

Var skulle jag i så fall sitta? Fåtöljen var överfull med kläder. Jack makade på sig i sängen.

– Du kan sitta här, om du vill?

– Näe, sa jag kort och satte mig på golvet.

Vi såg filmen under tystnad. Det var kallt på golvet, inte ett dugg mysigt, och jag kände att jag hatade honom.

När filmen äntligen var slut skruvade jag på mig.

– Ska du gå nu? frågade han.

– Kanske.

– Jaha, sa han tyst.

Vi tittade på varandra.

– Varför ville du att jag skulle komma hit? frågade jag.

Jack strök undan luggen från ena ögat.

– Vet inte.

– Du messar, och sen när jag kommer hit är du bara spydig och dum, och pratar om … Gabbi!

8

Det sista råkade bara slinka ur mig. Jag blev varm i ansiktet.

– Äh, Gabbi, hon är ju … helt onormal.

– Varför snackar du om henne då?

– Kanske för att … jag inte vet vad … jag ska snacka om och …

Han lät inte alls som vanligt, orden kom stötvis: – Jag tänkte … att jag skulle säga en massa … grejer ikväll och …

Jack avbröt sig. Han låg utsträckt på sängen, med ena handen över ögonen, som om han inte vågade titta.

– Vadå för grejer?

– Äh, du fattar …

– Nä, jag fattar inte. Jag är ju så blond, sa jag ironiskt.

Han tog bort handen från ögonen och muttrade: – Jag är inte så bra på att prata om sånt där.

Det var så skönt att för en gångs skull ha lite övertag, att jag inte kunde låta bli att fortsätta fråga: – Vadå sånt där?

– Typ känslor.

Jack verkade helt bortkommen, och plötsligt tyckte jag lite synd om honom. Jag reste mig. När jag försiktigt slog mig ner bredvid honom på sängen såg han nästan skraj ut.

– Får jag inte sitta här? frågade jag.

– Jag trodde inte du ville … men det är klart du får!

Han reste sig hastigt och rotade fram en oöppnad chipspåse bland gamla läskburkar och dataspel på skrivbordet.

– Glömde visst den här, mumlade han.

9

– Men jag är ju inte Gabbi, sa jag kallt.

– Nä, du är ju inte det.

Det lät som ett besviket konstaterande.

– Hittar du nån film? frågade Jack, när jag inte sa något på ett tag.

Jag bläddrade ilsket fram en film som hette Jackass och sa: – Här är en om dig!

Han skrattade.

– Vill du se den?

– Jag har redan sett nog av dig, svarade jag torrt och funderade på att bara lägga ifrån mig filmerna och gå.

– Jag har en ny actionfilm. Vi kan se den, sa han snabbt och slog på teven.

Var skulle jag i så fall sitta? Fåtöljen var överfull med kläder. Jack makade på sig i sängen.

– Du kan sitta här, om du vill?

– Näe, sa jag kort och satte mig på golvet.

Vi såg filmen under tystnad. Det var kallt på golvet, inte ett dugg mysigt, och jag kände att jag hatade honom.

När filmen äntligen var slut skruvade jag på mig.

– Ska du gå nu? frågade han.

– Kanske.

– Jaha, sa han tyst.

Vi tittade på varandra.

– Varför ville du att jag skulle komma hit? frågade jag.

Jack strök undan luggen från ena ögat.

– Vet inte.

– Du messar, och sen när jag kommer hit är du bara spydig och dum, och pratar om … Gabbi!

8

Det sista råkade bara slinka ur mig. Jag blev varm i ansiktet.

– Äh, Gabbi, hon är ju … helt onormal.

– Varför snackar du om henne då?

– Kanske för att … jag inte vet vad … jag ska snacka om och …

Han lät inte alls som vanligt, orden kom stötvis: – Jag tänkte … att jag skulle säga en massa … grejer ikväll och …

Jack avbröt sig. Han låg utsträckt på sängen, med ena handen över ögonen, som om han inte vågade titta.

– Vadå för grejer?

– Äh, du fattar …

– Nä, jag fattar inte. Jag är ju så blond, sa jag ironiskt.

Han tog bort handen från ögonen och muttrade: – Jag är inte så bra på att prata om sånt där.

Det var så skönt att för en gångs skull ha lite övertag, att jag inte kunde låta bli att fortsätta fråga: – Vadå sånt där?

– Typ känslor.

Jack verkade helt bortkommen, och plötsligt tyckte jag lite synd om honom. Jag reste mig. När jag försiktigt slog mig ner bredvid honom på sängen såg han nästan skraj ut.

– Får jag inte sitta här? frågade jag.

– Jag trodde inte du ville … men det är klart du får!

Han reste sig hastigt och rotade fram en oöppnad chipspåse bland gamla läskburkar och dataspel på skrivbordet.

– Glömde visst den här, mumlade han.

9

– Hur kunde du glömma chips? undrade jag leende.

– Kan inte va riktigt frisk, sa Jack.

– Det var ju inget nytt, sa jag retsamt.

Först försökte Jack brotta ner mig, men släppte sedan tvärt taget om mina armar, och fixade istället lite nervöst fram några kuddar. Efter en stund satt vi lutade mot varsin kudde, med chipspåsen likt en mur emellan, och slötittade på teve, samtidigt som vi i vanlig ordning brutalskämtade med varandra. Tills dess Jack sneglade på mig och sa: – Orka sitta, vi lägger oss ner …

– Va … jag vet inte, sa jag och rodnade.

Slut på övertaget! Jack la sig ner och såg på mig och jag blev ännu mer generad och nästan slängde mig ner med ryggen mot honom för att dölja mina illröda kinder.

Han flyttade sig närmare, la trevande armen om mig och när hans hand nuddade min mage darrade jag till.

– Kan jag hålla här?

Låg röst. Varm hand.

– Ja, sa jag och försökte strunta i att jag darrade som ett asplöv.

– Jag gillar dig, sa Jack.

Var han tvungen att låta så arg när han sa det?

– Jag gillar dig också, sa jag nästan lika argt, och kunde inte låta bli att le – vi var ju inte riktigt kloka någon av oss!

Jag anade att Jack också log och för ett ögonblick kändes allt så enkelt. Det var synd att såna som Jack och jag skulle göra det så svårt för oss.

10

– Hur kunde du glömma chips? undrade jag leende.

– Kan inte va riktigt frisk, sa Jack.

– Det var ju inget nytt, sa jag retsamt.

Först försökte Jack brotta ner mig, men släppte sedan tvärt taget om mina armar, och fixade istället lite nervöst fram några kuddar. Efter en stund satt vi lutade mot varsin kudde, med chipspåsen likt en mur emellan, och slötittade på teve, samtidigt som vi i vanlig ordning brutalskämtade med varandra. Tills dess Jack sneglade på mig och sa: – Orka sitta, vi lägger oss ner …

– Va … jag vet inte, sa jag och rodnade.

Slut på övertaget! Jack la sig ner och såg på mig och jag blev ännu mer generad och nästan slängde mig ner med ryggen mot honom för att dölja mina illröda kinder.

Han flyttade sig närmare, la trevande armen om mig och när hans hand nuddade min mage darrade jag till.

– Kan jag hålla här?

Låg röst. Varm hand.

– Ja, sa jag och försökte strunta i att jag darrade som ett asplöv.

– Jag gillar dig, sa Jack.

Var han tvungen att låta så arg när han sa det?

– Jag gillar dig också, sa jag nästan lika argt, och kunde inte låta bli att le – vi var ju inte riktigt kloka någon av oss!

Jag anade att Jack också log och för ett ögonblick kändes allt så enkelt. Det var synd att såna som Jack och jag skulle göra det så svårt för oss.

10

Kims lugna yttre är en stor lögn och i ett ögonblick av desperation tar hon hjälp av sin piercade mattelärare.

Men är den hårdkokta Pauly verkligen rätt person att snacka med när det liksom börjat svartna för ögonen?

Panikångesten, hatkärleken till Jack, skummisen i grön mössa och tjejgänget som slåss med knogjärn …

Hur många fler smällar klarar Kim av att ta, och blir det någonsin lättare?

isbn: 978-91-7299-382-2

opal

o m s l ag : s a r a r . ac e d o . f oto : p l a i n p i c t u r e s / f o l i o ( öv r e b i l d e n ) / i s to c k p h oto ( n e d r e b i l d e n )

– Vilken är hemligheten då?

– Hemligheten?

– Jag menar … hur vänder man snabbt … där nere i skiten? undrade jag tyst.

Det tog en stund innan Pauly svarade: – Det finns nog ingen sån hemlighet … man bara tar smällarna som de kommer och efter ett tag blir det lättare.