9789186775520

A A R B I N M ÄN R O K S ANNE LILJEROTH

© Anne Liljeroth 2013 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Erika Söderström/Kapish produktion Formgivning inlaga: Kapish produktion isbn: 978-91-86775-52-0 Tryckt 2013 hos ScandBook, Falun

1.

Bussen krånglar sig genom tre små rondeller med nyplanterade höstblomster innan den slutligen parkerar bakom den gamla stationen. Byggnaden påminner om att det en gång passerade tåg här, att detta var en knutpunkt i Sveriges järnvägsnät. Nu har omgivningarna bebyggts med moderna bostäder, kommersiella utrymmen för storhandel, spel och dobbel. Som i vilken landsortshåla som helst.

Bromsarna pyser och det susar när dörrarna sakta smyger åt sidan för att lämna plats för avstigande. Diesellukten smyger upp under näsan. Klockan är strax före två en vanlig vardag i september och luften är hösttung och syrerik.

Ett trappsteg, två trappsteg, en fot på marken, jag sätter båda fötterna på jorden. Det bränner till under dem när de når asfalten. Jag tittar ner på mina svarta skor med hög klack och tänker att de inte är världens bästa promenadskor, men här finns å andra sidan inga långa avstånd, inga breda avenyer. Detta är en liten stad, med allt vad det innebär. En stad som inte erbjuder något sensationellt kulturliv för en samtidsintresserad person, inga kulinariska upplevelser, sannolikt inte heller så mycket för min personliga utveckling. Jag lyfter blicken och sträcker på ryggen, tar ett djupt andetag och ser mig om.

På bänken vid stationshusets vägg sitter en äldre man med kvällsnöjet i en lila påse vid fötterna. Jag blir stående och tittar på honom. När jag var femton år satt jag på just den bänken och tänkte att jag borde kliva på buss 204 och se vart den tog mig. Helst skulle chauffören fråga vart jag ville åka och så skulle han köra mig just dit. Till en plats där sådana som jag passade 5

in. Precis så skulle jag svara om han frågade vart jag skulle. Jag skulle säga att jag sökte efter en plats där jag fick vara mig själv.

Det spänner till i bröstet när bilder från den tiden blixtrar förbi.

En solstråle söker sig mot mannen på bänken, han vänder blicken mot mig och jag anar ett leende. Han reser sig och går mot bussens bakre dörr, där en kvinna lyfter ner en vagn och vinkar glatt när hon ser att han går henne till mötes. Flaskorna klirrar i påsen. ”Så ja lilla fröken, nu måste du flytta på dig. Jag ska stänga dörrarna.”

Busschauffören spänner blicken i mig samtidigt som han sätter händerna i sidorna. Jag tittar ner i marken, tar ett bestämt tag om min väska och söker mig mot stationshusets entré.

Fröken? Hur kan han veta?

Jag håller hårt om väskans handtag.

Inne i stationsbyggnaden stannar jag till och möts av lukten från skurmedel och gammal frukt. Den måste ha etsat sig fast för den är densamma som jag minns den. Jag får en underlig känsla i magen, som om jag vore åksjuk efter att ha rest med en tidsmaskin, tillbaka till tiden som tonåring.

Jag ser mig om i den öde väntsalen. Borta till höger har den gamla kiosken blivit en liten butik och jag ser en modern kiosktant i jeansskjorta och tatueringar sitta och bläddra i veckotidningar. Här brukade farmor köpa sina bröstkarameller, sådana där som jag trodde man blev snäll av.

Men nu vet jag bättre.

Det ekar när jag fortsätter genom lokalen. Sulorna slår mot det hårda stengolvet och ljudet studsar mot väggarna. Det känns vuxet och ovant för förr hade jag alltid gymnastikskor.

Jag minns att de var röda med vita revärer och hade trådiga, trasiga skosnören. Likadana skor som alla andra, i ett försök att passa in.

Hela min ungdom passerar revy.

6

Jag skjuter upp den tunga dörren och ser hur den låga bebyggelsen släpper ner höstljuset på gatorna. På andra sidan Järnvägsgatan ser jag bort mot torget, skolan och kyrkan. Men husen känns mindre, lägre än jag minns dem. Jag ser bank­symbolen som sticker ut från en fasad och jag tänker på bankböcker och kassörskor i kjol. Bankvärlden med alla sina möjligheter och kryphål har alltid fascinerat mig, som ett starkt manligt fäste och en outtömlig skattkista för en journalist som ständigt är på jakt efter oegentligheter.

Framme vid rödljuset trycker jag på knappen och väntar på att det ska slå om till grön gubbe. Där finns inte en bil så långt jag kan se åt något håll, och inte en människa på någon sida om gatan. Av någon anledning får det mig att le när jag promenerar vidare med min väska i släptåg. Hjulen hamrar fram över trottoaren.

Jag har bara ett par minuters promenad framför mig.

Jag vänder blicken åt höger och konstaterar att Stadshotellet fortfarande ser inbjudande ut och att där nog gjorts en om­ fattande fasadrenovering. Vid ett fönster ser jag två män som sitter och skålar. Som klippta ur en pilsnerfilm intar de en sen lunch med nubbe. Båda är grånade, slipsklädda. Det skulle kunna vara han, tänker jag. Han var alltid klädd i kostym, hade alltid slips och putsade skor.

En sidennäsduk i bröstfickan.

Min hjärna försöker sortera alla minnesbilder. Jag kan inte bestämma mig för hur det känns och när jag ser en av männen luta sig mot fönstret, som för att kunna se vem som passerar, ökar jag steglängden och får plötsligt bråttom. Vill inte ta några onödiga risker, inte ännu.

Jag är glad att vara här. Borde vara glad. Ska vara glad. Jag ser mig spänt om och möter min spegelbild i ett skyltfönster. Jag gillar min längd och färgen på håret, men benen är för smala och nacken aningen krum. Men det skulle kunna varit värre, efter allt jag varit med om. Jag kunde mist både ben och förstånd.

7

Så egentligen är jag mig lik, men ändå helt olik. Det är det jag vill att de ska förstå.

Med snabba steg passerar jag blomsteraffären, pappershandeln och godisbutiken. Storms, Bergers och Gottis på rad. ”Nu har du sjuttiofem öre kvar.”

Jag kan höra godistantens röst.

Hon plockade kolasnören, sura tefat, lakritssnurror och bugg i en liten papperspåse med rosa och lila blommor på. Man stoppade påsen i fickan och sprang tillbaka när skolklockan ringde in. Jag minns åren som i ett töcken, en kamp för överlevnad.

När trottoaren övergår i kullerstenar blir det svårare att dra väskan. Jag korsar torget, passerar Krönikebrunnen och de nakna människorna som sträcker sig upp mot himlen och sköljs över med vatten. Jag stannar till och ser mig om för att låta ögat memorera de låga olikfärgade husen, innan jag viker in på Alandersgatan. Där hittar jag porten jag söker och ringer på.

Det står Advokat Signell på en emaljskylt.

Det dröjer inte många sekunder förrän dörren öppnas och jag står mitt emot en något överviktig kvinna i kritstrecks­ randig dräkt. Hennes grå hår är uppsatt i en knut och på näsan sitter ett par knallröda läsglasögon. Hon böjer huvudet framåt, ser över bågarna och sträcker fram högerhanden. ”Välkommen.” ”Tack.” ”Stig in. I rummet rakt fram har jag dukat fram lite kaffe och dopp.”

Hon visar mig in med vänster hand. Hon har vackra händer och två blanka ringar på ringfingret. Dialekten, med de utdragna vokalerna och de överdrivet mjuka stavelserna djupt ner i halsen, klingar i mina öron.

Nu skriker magen på uppmärksamhet och jag stegar tacksamt i den riktning som fru Signell pekat. Resan har varit målet och jag har fokuserat på att klara den. Jag inser att jag glömt att äta.

8

Det knarrar i golvplankorna och jag slår mig ner i en grönblommig soffa. De långa gardinerna fångar upp ljuden och jag känner mig välkommen. Vilket är mer än vad jag hade förväntat mig. ”Ta för dig medan jag hämtar papperen.”

Fru Signell är ett fullblod till advokat. Jag förhörde mig noga innan jag bestämde mig för att anlita henne istället för mäklar­ firman. Integritet och tystnad var viktiga kriterier vid valet. ”Se här.”

Hon lägger en grön mapp framför mig. ”Allt är ordnat. Alla dokument. Det saknas bara ett par signaturer för lagfarten och sedan är det ditt.”

Jag sväljer ett leende.

Om det är möjligt att känna endorfiner rusa så gör jag det nu. Det flimrar till bakom ögonen, hjärtat pumpar hårdare än vanligt och musklerna spänns. Varje enskild muskelfiber, varje liten nerv i kroppen reagerar. Jag lyfter upp mappen och lägger den i knäet, smeker dess ovansida. Det är en ordinär pappmapp med skrovlig yta och i den ligger bevisen för att huset är mitt.

Från och med nu är jag ägare till en fastighet med fem lägenheter. De som bor där har fått en ny hyresvärd.

Det är dags att knyta ihop säcken.

Innan jag stoppar ner dokumenten i väskan, skakar jag hand med advokat Signell. Våra händer kramar varandra och hon nickar långsamt medan hon lyfter min hand upp och ner. Hon är stark och bestämd. I en grå dräkt av ull. Dyr, hållbar och klassisk. Hon lyfter glasögonen från näsan och placerar dem ovanpå huvudet. De liknar ett rött diadem i plast där de sitter som kronan på verket. Hon ler. ”Gratulerar”, säger hon. ”Du har gjort en bra investering.”

Hon räcker mig en stor tung nyckelknippa. Inga moderna sjutillhållarlås, inga magnetiska kodlås, utan nycklar av järn 9

med Assa-märken. De får mig att tänka på sjörövare och kassa­ kistor med tunga lock. ”Investering?” säger jag.

Jag skakar knippan. ”Tack”, svarar jag långsamt. ”Är du tveksam?” frågar hon. Hon lutar huvudet åt sidan och tittar uppåt för att fånga min blick.

Jag fuktar läpparna, sväljer och tittar på henne. Hon ser förvånat på mig och jag får en känsla av att hon förväntar sig ett svar. Ett bra och trovärdigt svar, skulle jag tro. Och helt plötsligt känner jag en längtan efter att berätta, hela sanningen och ingenting annat. För är det någon som skulle kunna förstå, så borde det vara hon, tänker jag. Hon är ju advokat, har integritet och sinne för affärer – och rättvisa. Visserligen har papper bytts mot pengar och namnteckningar förseglat en överenskommelse, men detta är ingen vanlig transaktion.

För mig är det ett sätt att stabilisera mig, en förflyttning av sinnestillstånd.

Men jag hittar inga ord som går att kombinera i en mening, så jag förblir tyst.

Vi går mot dörren, där vi blir stående mitt emot varandra. Jag är övertygad om att hon ser hur jag tvekar, att hon förstår att där finns någonting som vill berättas. Jag lyfter fötterna, trampar vatten på det knarriga trägolvet. ”Nej, det känns väldigt bra”, säger jag.

Jag försöker tala tydligt, med kraft i rösten och samtidigt nickar jag för att avsluta vårt samtal. Hon nickar tillbaka i samförstånd. ”De slutgiltiga dokumenten – och lagfarten – kan du hämta om någon vecka. Eller vill du att jag skickar dem till dig?” ”Jag blir kvar. Jag hör av mig.”

Jag vänder mig om, trycker ner handtaget och möts av en sval doft av höst som slinker in genom dörrspringan. Blöta blad och rotfrukter. På andra sidan torget ser jag hur handlaren 10

plockar i sitt stånd. Ingenting har förändrats och ändå känns allt så annorlunda. ”Tack och hej då.”

Vi tittar på varandra en sista gång innan jag stänger dörren, sedan vänder jag mig mot kyrkan och börjar min korta vandring. Bakom domkyrkan ligger det gamla biblioteket, en gång min mors arbetsplats, där övergår Järnvägsgatan i Biblioteksgatan. De logiska gatunamnen gör det lätt för en besökare att navigera runt bland husen. Veterinärgatan leder ner mot veterinärinrättningen. Där går Trädgårdsgatan och Skolgatan. Jag svänger vänster, vänster igen och sedan höger ner mot parken, in på Smedjegatan.

Brevbäraren rullar förbi, nerför gatan, vinkar och parkerar sin gula postcykel bredvid ingången till gården. Han bläddrar bland försändelserna i postväskan, lyfter ut en bunt och går in på gården. Jag ler igenkännande.

Långsamt passerar jag husen på gatan ett efter ett, tills jag står utanför det grönmålade huset med gråtonade fönster. Det är byggt för nästan hundra år sedan och är prytt med snickarglädje och rött taktegel.

Jag fortsätter in, går över innergården, trycker sakta ner handtaget och känner hur dörren ger med sig. Det knarrar och knakar under fötterna när jag kliver in i entrén och en lukt av källare slår emot mig. Jag tänker på ruttna ägg.

Till vänster bor portvakten, fröken Andersson, en kvinna som länge var statist i mina mardrömmar och till höger ligger min nya lägenhet. Bredvid dörren till den sitter husets post­ lådor. Varje låda är märkt med en liten lapp med ett namn. Jag drar handen över namnen på brevlådorna. Andersson, Weber, en låda utan namn, Swedmark och Norder. Ansikten fladdrar förbi i mitt huvud och jag ryser, letar efter nyckelknippan och undrar hur de åldrats?

Så sätter jag nyckeln i låset till min nya bostad och vrider om. Förväntansfull trycker jag ner handtaget, stiger in och möts 11

av bilderna från prospektet. Det känns som att förflyttas i tid och rum. Här passar ärvda möbler, kristallkronor och stoppade Malmstenssoffor. Mina fingertoppar bekräftar det jag känner. Här är sprickor i spegeldörrarna, klackmärken i parketten, knaggliga och immiga fönsterglas och en ovanlig rymd upp till taket med stuckaturer. Och så tystnaden.

Min nya bostad har två rum och ett kök och är nyligen renoverad, kakelugnen är obrukbar, spisen är ny och alla väggar är vitmålade. Precis som det stod i annonsen på mäklarens hemsida. Den har precis allt jag behöver.

Ett par timmar senare sätter jag min namnteckning på flyttfirmans arbetsorder. Killen som hjälpt mig med lådorna tackar och kliver in i bilen. Hans kollega startar bussen.

Kvar står jag med ett papper i handen.

Livet är fullt av dem. Viktiga dokument, artiklar och skrivelser. Gröna mappar med dokument. Osorterat material som måste ordnas och katalogiseras. Helst i bokstavsordning, helst i fallande skala. Då trivs jag som bäst.

Jag kliver in i min nya lägenhet, stänger dörren om mig och gör mig redo för att skapa ett hem. Och jag tänker att det för första gången bor en Saga Widerbeck i den här staden.

12

2.

Fröken Andersson bor på nedre botten i huset på Smedje­ gatan 6.

Hon nyper av ett par bruna blad från pelargonen som står i köksfönstret, snurrar blomman så att hon från sin plats vid köksbordet kan se de vackra knopparna, lyfter blomman från sitt fat och häller överflödigt vatten från fatet ner över växten.

Gröna fingrar. Folk brukar säga att hon har förmågan att få växter att prunka.

Från sin plats på en av stolarna under bordet spinner Herr Gårman högljutt. Han ligger alltid på stolen närmast elementet. Slickar tassarna. Ibland ställer han sig upp, går ett varv runt sig själv och lägger sig ner igen. Miljöombyte för en katt.

Fröken Andersson sätter sig på köksstolen, känner med handen att herr Gårman ligger där han brukar. Så rättar hon till dynan under sig och greppar blyertspennan, men lägger tillbaka den på bordet. Korsordet i Länstidningens lördagsupplaga ligger uppslagen framför henne. Det värker i fingrarna. Reumatismen gör sig påmind när det börjar bli höst. Hon spretar med fingrarna, rör dem för att få blodet att mjuka upp dem, rätar på dem, drar dem genom håret och lutar sig mot ryggstödet på köksstolen.

Hon drar ett djupt andetag och släpper sedan hastigt ut luften, känner sig hemma bland doften av blöt blomjord och Chanel No 5.

I nästan femtio år har hon bott i lägenheten som är en liten tvåa på nedre botten. Den renoverades någon gång på åttiotalet, fick nytt kök, nytt badrum och fina tapeter i alla rummen. Då 13

kändes det som en dröm, men nu vilar förfallet över hela fastigheten, som ett stort vemod. Hon har överlevt flera av dem som bott här, folk har kommit och gått, flyttat och dött. Men hon är kvar. Ofta funderar hon på om det hade kunnat vara på något annat sätt. Men varje gång kommer hon fram till att svaret är nej. Det fanns bara en utväg – då, på den tiden.

Herr Gårman spinner. Hon ser hur hans bröstkorg höjer och sänker sig.

Det började så bra när hon hösten 1965 kom in på seminariet.

Far var så stolt över henne. Han hade sparat för att hon skulle få en utbildning och en chans att stå på egna ben.

Hon önskar att hon kunde vrida tillbaka klockan och få se honom i ögonen igen, se hur han såg ut när han var glad. Bröstet fylls av värme, varm luft och framtidstro, när hon tänker tillbaka på hur det var innan skammen.

Men ingenting blev som planerat. Efter bara nio månader blev hon tvungen att avsluta studierna och hitta ett arbete för att försörja sig och sin son. Den presumtive fadern, Olle, som så ivrigt uppvaktat henne, slösat komplimanger på henne och förfört henne, gick under jorden så snart han förstod.

Där och då försvann glädjen. Det fanns helt enkelt ingenting att vara glad över längre.

Hon tvingades flytta från sitt rum på internatet till lägen­ heten på nedre botten på Smedjegatan 6. Den dåvarande hyres­ värden var en bekant till Olles far. Hon fick lova att sköta sig och ta hand om trappstädningen. Det blev en tvåa och en port­ vaktshink, skurborste och trasor, barnvagn och vällingflaskor.

Det sista samtalet med far kommer hon aldrig att glömma.

Hon minns orden som om de var fasthäftade på insidan av ögonlocken, besvikelsen gick inte att ta miste på. Hon var inte välkommen hem och det fanns inga pengar att få. ”Glöm det, jäntan. Det där får du ordna upp själv”, sa han innan han lade på.

Pengarna fick hennes syster, som blev sjuksköterska innan 14

hon gifte sig med en lantbrukare i Sörmland, fick fyra barn och blev bondhustru. Och Olle, som ju trots allt var far till barnet, flyttade till Lund för att studera juridik. Hans framtidsplaner skulle realiseras, inte förstöras av att han slarvat runt, det hade hon fått förstå. ”Han är alldeles för ung, och alldeles för smart. Vi drar ett streck här”, var allt Olles far sa när han lämnade över nycklarna till lägenheten.

Hon hörde aldrig något från någon av dem igen.

Det var på osäkra ben hon sedan sökt jobb på ett par skolor och hon fick på nåder ett vikariat i en småskoleklass. På nåder, för hon var ju inte på långa vägar utbildad. Det fick hon höra många gånger. Folk var inte sena att förstärka hennes olycka.

Hon minns hur rektor Skoglund satte händerna i sidan och barskt tittade på henne när hon förstått hur det stod till. ”Det är bara för att vi är kort om folk, annars hade vi aldrig tillåtit det här. Det är oanständigt, det förstår ni väl”, sa hon.

Nästan femtio år senare ryser hon fortfarande vid minnet.

Visst hade hon klarat uppgiften som vikarie i en småskoleklass ganska bra, men hon var ju inte utbildad. Och när andra, kompetenta och examinerade tog över fick hon istället i uppgift att hålla skolan ren. Städa, skura, ta bort fläckar och rensa avlopp, dra städvagnen och diska i lärarrummet. På avstånd fick hon iaktta och tjuvlyssna, på den värld hon drömde om. Barnen.

Skratten. Leken. Lusten.

Hon hann bli ett inventarium, avskriven och förbrukad, den dagen hon gick i pension. En relik som eleverna hånade. ”Toalettstäderskan Andersson!”

De skrek så att det ekade mellan väggarna i korridorerna.

Men det gjorde henne ingenting att sluta i en skurhink. Orken hade ändå tagit slut, och tålamodet som krävdes för att fostra ungar, det hade hon inte. ”Ja tänk så det blev.”

Hon tittar ut genom köksfönstret. Förbi pelargonen, ut på 15

gatan som ligger öde, beslöjad av ett lätt regn. När hon flyttade hit hade hon trott att det var tillfälligt. Hon hade trott att livet skulle se annorlunda ut.

Hon tar sig mot ryggslutet, sträcker sig efter handväskan.

Skakar den.

Snart sjuttio och ingenting på banken. Längst ner i väskan skramlar några mynt som ska räcka till mat i flera dagar. Först om ett par veckor kommer checken med pensionen. Lika tunn som vanligt. Och som ett brev på posten lär han ringa samma dag för att klaga på hur samhället hanterat honom. Han kommer att dra sin visa om hur en mor bör ta hand om sitt barn, hur fattig han är, hur dåligt han mår och att han vet vems fel det är. Den ständigt missförstådde sonen. Hon har hört det till leda och hon kommer att få höra det till den dag hon dör. Han är som en kronisk sjukdom, en skamlig sådan och hon kommer att avlida i sviterna av att ha varit hans mor.

Hon skakar av sig en rysning och pinnstolen gungar till. Hon reser sig och stapplar ut i hallen. Herr Gårman hoppar ner från sin plats och följer efter. Det är inte bara fingrarna som stelnat.

Varenda led i kroppen knakar, knäna värker och rygg och nacke ilar, när hon reser sig upp. Hör sämre gör hon också, vilket nog är tur med tanke på hur lyhört det här huset är. Swedmarks ungar skriker sig hesa och han som bor ovanför, hon har glömt vad han heter, han är nästan jämt berusad och ibland har han tv:n på så högt att hon undrar vad han döljer. Förr tog man hänsyn till äldre, det gör ingen längre. Men hon vill å andra sidan inte tänka på sig själv som gammal. Visserligen har åren rusat iväg men hon vägrar att acceptera sig själv som förbrukad.

Attraktiv, jo då, fortfarande för somliga. Hon lyfter på ögonbrynen och ställer sig framför spegeln i hallen. Med näsan mot den granskar hon sitt yttre. Rouge på kinderna, medelhavsblå ögonskugga och ett tjockt lager mascara. En mouche på höger kind signalerar stil och klass, tillsammans med cerise läppar.

Hon backar, sätter glasögonen på plats och studerar sin figur, 16

rättar till skärpet i midjan, scarfen runt halsen och flyttar halsbandets spänne bak i nacken. ”Allt klär en skönhet”, säger hon till sin spegelbild och ler mot sig själv.

Hon är en kvinna att vila ögonen på, det vet hon. En person som inte tänker låta sig nedslås av hur livet behandlat henne.

Samtidigt som hon låser dörren slänger hon en blick upp i trapphuset och tänker att de där uppe minsann inte har så mycket att klaga på, att de inte förstår hur det är att bo på nedre botten, att de säkert inte ens funderar på det där med pension. Än mindre har de väl ångest över vad de ska ha råd med till middag. Fin skinka och hummer. Det äter de säkert varje vardag. Hon fnyser. Högt. Tänker att trots att hon röstat på de röda varje val så är livet fortfarande orättvist. Hon lägger nyckeln i väskan.

Den blå väskan matchar skorna vars tunna klackar slår mot kullerstenarna när hon lämnar lägenheten. Huset är tyst och öde så här dags.

Hon ska ta en sväng upp mot torget, köpa något litet grönt till middagen och kanske en kopp kaffe för de sista kronorna.

Alltid finns det någon att byta några fraser med eller en man i hennes egen ålder som behöver få vila ögonen på något vackert, som kanske kan bjuda på en fika. Herrarna i staden vet vad hon behöver. Och även om hon vet att det pratas, så görs det diskret.

Så som man pratar om hemligheter. Att vara ett samtalsämne rör henne inte i ryggen.

Stiletterna ekar mot gatan och hon flåsar upp för backen, förbi kyrkan och sneddar över torget. Hon hämtar andan utanför grönsaksaffären, klämmer på tomaterna, plockar ner ett par potatisar i en påse och väljer en purjolök. Bakom kassan blinkar herr Brogren till henne.

17