9789174634006 by Smakprov Media AB

Allt utspelar sig på det fagra och sägenomspunna Frösön i Jämtland där gudahovets tempellundar i korpens klippande ögonglober var behängda med nyblotade människokroppar. En sagolik dystopi som hämtar sin näring ur medeltida myt och magi, och där den kosmiska ljusvärlden öppnar sig för den som söker.

Leif Karbelius

Då magister Lodin svettblöt vaknar upp ur en orolig och drömrik sömn känner han en oresonlig skräck inför en betvingande stämma som tonar bort i fjärran. Denna stormdrivna och månbelysta natt öppnar porten till en värld fylld av fornåldrig alkemi, trollbunden runmagi och ond bråd död i spåren på de inblandades sökande efter makt och mening.

Korpen Leif Karbelius, född och uppvuxen på Frösön i Jämtland. På 70-talet flyttade han till Kungälv och bildade familj vilket resulterade i två alldeles underbara människobarn. Efter att ha studerat historia på Göteborgs universitet förnyades fascinationen och det djupa intresset i ämnet vilket har gett upphov till boken du håller i.

Leif Karbelius

Korpen

Korpen Leif Karbelius

BoD GmbH 3

en skarpa vinden ven ilsket i tall- och grantopp och natthimlen streckades av förbiilande regndigra molnmassor. Månens bleka rundel sken dystert på Önebergets skogklädda höjder. På den västra uppröjda sluttningen, strax vid sidan av Mjälleborgens stenskodda bröstvärn och alldeles under det timrade vakttornet, stod en sotsvart bykkittel på en knastrande eld av fnösketorr furuved. Kring den härdheta kitteln med sitt välvande och pustbrytande innehåll stod tre vitterhäxor omgjordade med fotsida, gråbruna vadmalskåpor. Gällt galande... – I djävlar...skrek häxorna...I Lucifers änglar, ni, de tre översta i helvetets avgrund. Du, Asasel, från östan, och du, svarte Ewell, från sunnan, också du, Belias den onde från västan. Låt nu denna bubblande brygd besjälas av liv och ande och kläd dess undersköna kropp i korpasvart fjäder. De tre häxornas gälla skrik rullade manande utför de branta bergssidorna: Vipp upp och ned och så ända till helvetet! Satan förbarme sig, far upp i vind och väder! Bredvid den sprakande kitteln, nedstucken i en bergsskreva och hotfullt vänd mot Frösö kyrkotun i ett töcknigt nordvästan stod en kraftig nidpåle, krönt av ett nyss avhugget och gastgrinande hästhuvud. Pålens mittsektion var översållad av mäktigt verkande rungaldrar, rödfärgade av den bloddrypande hästskallen. Vid häxornas kraxande tycktes galdrarna glindra allt hetsigare i den månbleka natten. – Vi skjuter finne-skott...gapade vittrorna...troll-skott, hjärt-skott, pil-skott, tarm-skott, ja, alla slag av glödande, dräpande skott som under himmelens päll månde flyga. Med var sin kärnstav i händerna rörde vittrorna om i grytan, ihärdigt och vresigt motsols. – Jag ska gno, gno, gno...gal Gråjacka Barhacka...ben ska brytas, blod ska lapas... 7

– Kött ska slitas...skrek Troll-Margit...märg ska sugas, senor dragas... – Sår ska sättas...tjöt den tredje av trollpackorna, den puckelryggige gammelvittran Kvast-Elin. – Lyft, nordanvind, och kom, sunnanvind...galdrade häxorna unisont...vi ställer hot och hat, hätskhet och ondska, trätor och tvivel, tärande fruktan, otro och osämja, ondsint svek, förfärande falskhet i rågade mål... – Kom, Asasel, kom Ewell, och du Belias den onde. Kom ni fallna keruber och serafer, ni himmelska andefurstar, ni djävulens änglar som fråntagits era ädelstensbesatta kronor, era skimrande rober och sammetsbeklädda troner. Venir, du svarta morgonstjärna, och piska jorden till bävande lydnad med din sjufaldiga syndasvans. Vardera vittra skänkte nu sin sista och avgörande tribut till den ljudligt kokande brygden i kittelns innandöme. Gråjacka Barhacka en remsa av ett sveplakan tillhörigt en nyligen avliden. Troll-Margit en försvarlig hårtuss från ett lik gravsatt i ovigd jord och Kvast-Elin, slutligen, det noggrant avskurna hälskinnet från en döing och därtill en uppsättning gulbruna liknaglar. Då nu allt detta var gjort mässades ånyo: – Låt så denna bubblande brygd besjälas av liv och ande och kläd dess undersköna kropp i korpasvart fjäder. Därefter skar sig var och en av vitterhäxorna i höger pekfinger och lät blodet ymnigt flöda ner i den sällsamt sjudande saften. Samtidigt lästes: Jag ger dig blodet, men satan ger dig modet. För mig ska du över jorden flyga, för dig ska jag i helvetet brinna! – O, Corax, få liv...få liv... Och se, i denna magiska natt, belyst av brasvedens gnistrande eldregn, klövs trollbrygdens välvande gryta av en kraftig, blåsvart korpnäbb som rytmiskt öppnade sig till ett 8

hest skorrande: kroak, kroak, kroak. På ramsvarta, droppande vingar hävde den sig upp ur häxkittelns inre och flög med stadiga vingslag ut över borgbergets dolskt ruvande granskog. Kra, kra, kra... – Ja, Corax, flyg, flyg...För mig ska du över jorden flyga, för dig ska jag i helvetet brinna... Över skog och slåtteräng gick färden i gryende morgonväkt. Över beteshagar, mognande kornåkrar och rovbunden träda. Över stock och sten, gärdsgård och fornåldrigt röse. I höjd med den vattendränkta Ändsjömyren svängde Corax tvärt åt väster och svepte över den välmående byn Vagles fruktrika tegar och bonngrå husklungor. I rappet blev de klippande korpögonen varse gudahovets heliga hallar på Hovs höjder med offerlundens blodiga grenverk behängda med nyblotade kroppar som sävligt rörde sig i den stilla brisen. Till Corax´ kraxande vrede svann bilden i en blinkning och ersattes av Frösö kyrkas vitmenade murar och den intilliggande klockstapelns nytjärade lökkupol. Vid primklockans signade slagton flaxade Corax ilsket krrahkande från Herrens helgade tempel och ilade skyndsamt tvärs över kyrkbolet till Stocke by, där han makligt och med väl avpassade vingslag ställde sig att hovra strax över Frösö trivialskolas rödmålade skolhus. De många och blyspröjsade fönstren med haspade luckor, liksom huvudportalens skyddande sadeltak på snidade, svartlackerade stolpar och den vidsträckta skolgårdens omgärdande brädplank med svarttjärad porthuv avspeglades i korpens glänsande ögonglober. Något längre åt nordväst, och bakom en lövrik björkdunge, skymtade Corax skolpiltarnas sovstugor och en bit därifrån, omgivet av stall, fähus och kornlada – och med hemlighuset väl dolt i skogsbrynet – låg 2-klasskollegans fallfärdiga parstuga med ruttnande vindskidor som vid var vindstöt klapprade mot de mossbelupna takspånen. Vägguret på långväggen i skolhusets förstuga hade just slagit sju rasslande slag då korpen Corax bistert blängande skarpt 9

skådade en skolgosse som med kasketten käckt nedhasad på nacken sneddade över skoltunet och raskt närmade sig magister Bergmans gråduskiga bostad...

1 –Magistern...skrek en pipig gossröst...magister Bergman... Lille Moses knackade lätt på fönstret till stugans sovkammare. – Klokka e sju, magistern, da jätt skynne deck nunan. Moses, eller lill-Thussen som han också av oklar anledning kallades, drog snabbt och irriterat åt sig handen för att ihärdigt klå sig i ljumsken där den illfule skabblusen just hade vaknat till liv och nu i godan ro utförde sina sedvanliga men för värddjuret ack så obehagliga morgonbestyr. Efter en stund knackade han än en gång på fönstret. – Klokka e huskut myttje, ma töl int vänt länger. En dov duns hördes inifrån kammaren, åtföljt av ett lågmält kvidande och en halvkvävd svordom. – Djävlars anamma... Då Moses nyfiket tryckte näsan mot rutan och täckte för ögonvråna med händerna kunde han till sin flinande förtjusning se hur magister Bergman – som med all sannolikhet hade övernattat under det smutsbruna slagbordet – vid knackningarna på fönstret och de öronskärande skriken utifrån yrvaket och hastigt rest sig upp och till all olycka slagit huvudet i bordets undersida. Som en följd av den kraftiga omskakningen hade bordsskivan tömts på allt sitt innehåll varför halvfulla buteljer och grönskimrande remmare rullade runt bland glasskärvor och stinkande brännvinspölar på det ostädade furugolvet. Fortfarande drucken efter nattens långdragna supgille, med håret på ända och den solkiga styvkragen hängande på trekvart, betraktade han med simmiga ögon den hulkande figuren utanför kammarfönstret. – Vafalls...skrek han med grötig röst...vad gäller saken? Moses drog tillbaks ansiktet från fönstret och ropade med återhållen stämma: 11

– Je sa at de e bra seint nunan å at ma vänt på magistern. – Ah, lille Moses hör jag. Nå, då så, ett ögonblick bara. Stugdörren öppnades och magister Bergman trädde ut. En kortvuxen herre, smal, närmast mager. Iklädd en sliten, mörkbrun frackrock som oavsett magisterns blygsamma kroppsbyggnad ändock var alldeles på tok för kort och åtsittande. Dessutom, bortsett från tredje knappen nerifrån vilken sedan en tid tillbaka saknades, knäppt ända upp till den slarvigt knutna och med förlov sagt lindrigt rena kravatten. Det för dagen orakade men blitt leende ansiktet – morgonsupen hade förtärts i god ordning och på stående fot bakom spisvrån i kökskammaren – kröntes av en svartblank och någorlunda hög fälbhatt som tyvärr, av någon okänd anledning, hade begåvats med en något veckad och därför skev kulle. – Se god morgon, Moses, det var allt snällt av dig att väcka mig. På ostadiga ben och med korta struttande steg anförde magister Bergman marschen mot den solbelysta skolbyggnaden något hundratal alnar därifrån. Med Moses Thuss i hasorna, flitigt och finurligt grimaserande. Uppkrupen i fönstersmygen till skolhusets norra gavelfönster och med god utsikt över den sluttande lägdan ner mot Bergmans stuga hade tjocke Nicander posterats med skarpa förhållningsorder att hålla noggrann utkik efter magistern och lillThussen. Då Nicander kort stund därefter blev varse det sorglustiga ekipaget ropade han upprymt: – Har da sitt på fan, pöjkan, hen komme gåbben me Moses i släptåg. Utkikens ord föll ner som en bomb i klassrummet. Brädspel och tärningar gömdes långt in i de bukbreda skolbänkarna. Tobakspipor släcktes och karduspapperet med den stolta devisen Jemtlands Jägare skrövlades ihop och slängdes in bakom en av bokhyllorna längs ena långväggen. Killekorten – harlekin, blaren, blompottan, göken m.fl. – för12

passades, tillsammans med spelpottens vältummade skillingmynt, djupt ner i vadmalsbyxornas omfångsrika och bockskinnsarmerade fickor. Nisse Wedins, ”Hammarnubbens”, mungiga tystnade och Ville Håberg, eller håhå-jaja Håberg som han också en smula elakt kallades, slets hänsynslöst och utan någon som helst pardon ur en välbehövlig och efterlängtad slummer. Efter några minuter var allt lugnt och stilla och var och en av de tio eleverna ordentligt placerade vid respektive pulpet. Lunsen Dorik, dagens ordningsman eller custos morum som det gubevars skulle heta eftersom det nu vankades latinlektion, svepte med örnblicken runt klassrummet och kommenderade sträng tystnad. I rappet öppnades dörren och magister Bergman med Moses bakefter rusade in med fladdrande frackskört. – Adsum...skrek han och pekade på Dorik...adsum! Dorik, slagen av tunghäfta, stirrade perplext på magistern. – Nå, min gunstig herre, adsum? Hin håken, Winnberg, vad menar jag? Vad betyder adsum? – Närvarande, magistern. – Nå, så svara då! Dorik slickade sig nervöst om de tjocka läpparna. – Adsum tio...sa han slutligen...frånvarande två. – På latin, människa, på latin! – Abest, magistern, abest två. Bäcklund e sjuk och Kalle Edvall har följt me posttur´n till Östersund. – Så där ja, det var då för väl att vi äntligen kunde få ett svar på en så pass enkel fråga. Magister Bergman hade satt sig ner på den skrangliga pinnstolen bakom det stora rektangulära bockbordet av ek som nu en tid, i brist på annat men framför allt på pengar, hade fått tjänstgöra som kateder. En massiv pjäs, svartbetsad med läderöverdragen skiva och med tre låsförsedda lådor i sargen. Barskt förankrad på fyra utsirade lejonfötter. Visserligen sliten och svårt kantstött på sina håll men fort13

farande imponerande och ännu i full besittning av myndig och maktbjudande utstrålning. Ursprungligen en gåva från överstebostället Kungsgården vilken Rektor Backman bugande och bockande mottagit. Rakt framför magistern, vid sidan av skrivschatull, bläckhorn och sanddosa, låg Christian Bröders latinska grammatik. Skräckbunden i ett motbjudande svart och för skolpiltarnas vidkommande förhatligt klotband. Redan hotfullt uppslagen vilket kom sig av att var dags custos hade till uppgift att lägga fram och slå upp den för varje skoltimme förutbestämda läroboken. Bergman spände sina av nattvak och fylla uttröttade ögon i Olle Ocklind som satt längst bak i klassrummet och som inför den förestående faran gjorde allt som tänkas kunde för att göra sig osynlig bakom den framförsittande Stor-Siverts omfångsrika ryggtavla. Emellertid, som det snart visade sig, ett högst fåfängt bemödande. – Seså, Ocklind, trilskas inte nu, jag ser dig nog din kanalje! Magistern sträckte på halsen för att bättre kunna se förbi Stor-Sivert som av solidaritet med sin kamrat vägrade att röra sig ur fläcken. – Nu vill jag höra ett perfekt tema på det latinska verbet svika, Ocklind, fallere, med substantivet fallacia, sveket. Och då är att märka att du ska redogöra för såväl genus som modus och tempus för varje böjningsform. Klart och tydligt, Ocklind, och med den rätta betoningen för vart led. Bergman myste belåtet och slickade sig vällustigt om läpparna samtidigt som han lutade sig bakåt på pinnstolen och lät blicken eftertänksamt vandra utmed det vitlimmade takets avflagnande listverk. – Sveket, mina kära gossar, denna kräftsvulst på människans själ som av vår Herre ses som en av de största bland styggelser. Likasom en rötskada på det mänskliga varandet. Ni kommer väl ihåg psaltarpsalmen från gårdagens bibel-

Leif Karbelius

Korpen