9789185763283 by Smakprov Media AB

Tryck: CPI Books, Tyskland, 2012 isbn 978-91-85763-28-3 X Publishing AB www.xpublishing.se

Del ett

Varifrån mår du? Lyssna på fraserna. – Hej. – Tack så mycket. – Var kommer du ifrån? – Världen är stor, fast nu är den mindre än den var förr. – Hur gammal är du? – Jag kommer från Sverige. – Jag talar lite svenska. – Hur mår du själv? – Och du? Hur gammal är du? – Främmande. – För andra och för mig själv. – Tack, själv? – Och för mig själv. – Tack! – Tack detsamma! – Tack själv. – Jag kommer från Landskrona. – Tack, det är bra, tack. Tack så mycket. – Vi ses. – Ses vi? – Tack bra. Det är bara bra.

Falsk matematik Det är bugningarna som gör det. Den vietnamesiske pojken och hans pappa tar i ända från tårna med sina böjda nackar där de står framför mig. Tolken översätter mina ord. – Professeur de mathématique. Pappan och sonen verkar inte höra. De bara bugar. Öronen är kanske för långt ifrån. Det är inte så lätt för en nacke och ovansidan av en keps att höra orden. – Professeur de mathématique, upprepar tolken försiktigt och nu har kepsen och nacken blivit till ansikten som möter mitt med ett gemensamt leende. Egentligen vet jag ju att det är så det heter. Professeur betyder lärare och det är inget konstigt med det. Men det är bugningarna som gör det. Det är de överdrivna bugningarna som gör mig yr och illamående och skamsen. Det var ett bra tag sedan saker och ting påverkade mig på något sätt. Nu kommer yrsel, illamående och skamsenhet på en gång. Jag står mitt inne i ett trångt klassrum med en sned namnskylt på mitt bröst och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Kanske bort från skrämmande Malmö hem till köket i skrämmande Landskrona och fortsätta att vara sysslolös, fortsätta leva livet utan någon namnskylt på bröstet. Utan några förbannade bugningar. Utan att tilltalas Professeur de mathématique.

Det finns stunder då människan måste samla alla sina krafter för att ta sig ur en knivig situation. Då man måste identifiera all yrsel, skam och alla tvångstankar. Skrev jag ut ”obehörig mattelärare” på min namnskylt? Allt detta måste man föra samman och omvandla till positiv energi. Så säger i alla fall den indiske gurun från lokaltevesändningarna. Alldeles säkert syftade han på situationer som denna. Jag sträcker på mig och tänker att nu är det dags att leka en som väglett hundratals unga studenter fram längs kunskapens vägar. För pappan. För sonen. Och för den indiske guruns skull. Jag cirkulerar vidare i SFI-klassrummet som är en jordglob. Irak, Brasilien, Afghanistan, Ghana, Iran, Somalia, Polen, Libanon. Jag för mig som en riktig Professeur de mathématique och ger inte någon av föräldrarna en minsta chans att börja misstänka mig för några oegentligheter. Detta är viktigt. För låt oss säga att den stränge iranske mannen i felfri kostym skulle misstänka att matematikläraren var någon som tyckte att kortspel med kompisarna i cafeterian var viktigare än att läsa gymnasiets c-matte. Det hade inte alls varit bra. Det är fasta handslag och lösa handslag och inga handslag alls. Det är bugningar och så många nyfikna blickar. Vem ska ha ansvar för min dotter, för min son som jag precis tagit med till ett nytt land? Vem ska ha ansvar för deras framtid? Vem ska vara deras första möte med Sverige? Vem är han? Varifrån mår han?

Flera varv går jag runt jorden och försöker prata tydligt och begripligt och se ut som någon som är fokuserad på min omgivning men ändå, då och då, får en lite frånvarande blick som betyder att jag råkat tänka på nästa drag i det pågående schackpartiet med kollegan på den högst respekterade och väldigt vetenskapliga institutionen på Lunds universitet. Eftermiddagen började med bugningar från en vietnamesisk pappa och son som med all säkerhet ritade grafer redan i fyra årsåldern. Den slutar hopsjunken på kvällståget från Malmö till Landskrona. Jag är misstänkt lik en människa som snabbt behöver komma hem för att repetera den liggande stolen.

Uppdraget I Sverige är det vanligt att människor lever ensamma. Ofta bor de i små och mörka lägenheter som de kallar frihet. När någon undrar något om denna frihet, handlar svaret ofta om att få vara sig själv. Man vill vara sig själv, råda över sig själv och leva precis som man vill. Detta eftersom jaget har en sådan otrolig kapacitet och potential att resten av världen, ja, den blir i princip överflödig. Det är som i lokalteveprogrammet med den indiske gurun. I slutet av programmet finns korta intervjusnuttar med folk från, kanske inte hela världen, men åtminstone halva Europa. Där säger Flavio från Italien och Solveig från Norge att, jo, innan jag mötte den här guruns fantastiska budskap sökte jag bekräftelse hos andra människor. – Nu behöver jag inte längre andra människor för att hitta mig själv. Det är bra att det svenska samhället har vett nog att anpassa sig till dessa insiktsfulla personer. Att det finns folk som fattar vilka behov vi moderna unga människor har. Man kan ta mitt kök som exempel. Med klaffbordet och vikstolen kan jag anpassa min två gånger tre meter stora köksvrå. I ena sekunden rör jag mig fram och tillbaka bland pannkaksvändningar, sockerkar och syltburkar. I nästa sitter jag ner vid det framtrollade matbordet.

Jag ser mig som en modern ung svensk som lever ett flexibelt och ombytligt liv. Det är tur, hummar jag mellan pannkakstuggorna, att det finns folk som förstår min generation, som insett att det finns ett behov av klaffbord och vikbara stolar för människor som är mitt uppe i livet och kräver omedelbara och smarta lösningar. Nu ska man dock ha klart för sig att det kostar på att leva ett flexibelt och ombytligt liv. Ibland blir det helt enkelt för mycket. För många uppsättningar kläder att bära och för mycket tankar. För mycket tankar, aldrig hinna stanna. För många titlar att härma, personer att leka. Det är därför man måste börja om, därför man måste landa, komma ikapp, börja med orden, sortera bokstävlarna. En gång trodde jag att jag skulle bli poet. En poet undersöker. Man kan säga att det lite grand är som att ständigt vara en undersökande journalist. Undercover. Problemet blir när poeten bara går runt i världen utan lust att skriva. Att wallraffa utan att känna att man har ett uppdrag. När man tänker efter är det fasansfullt. Då är man illa ute. Att walraffa utan ett uppdrag. Då hjälper varken frihet eller ett smart klaffbord.

Vi repeterar Vilket svar passar bäst? Sätt ett kryss i rutan. 1. Vilket av följande ord är en synonym till ensamhet? o illusion o tomhet o självhävdare 2. Vad gör man i ett kök? o äter o grubblar o lagar mat 3. Hur stort är ett kök? o oändligt o 6 kvadratmeter o som man förtjänar 4. Vilka är andra exempel på rum? o sovrum, vardagsrum o tillflyktsort, fosterställning o jordglob, karta

5. Vad är en poet som inte skriver? o en perrongflanör o att föredra o egentligen ingen poet

Arvet Jimmy är en akrobat. Akrobat är ett svårt ord. Det betyder ungefär att slå knut på sig själv. Jimmy är en akrobat. Han har ett par röda byxor. Jimmy har en tröja. Den är grön. Jimmy står på den översta hyllan i mitt kök. Han kallar sig min vän. Han hjälper mig. Det var min mormor som gav Jimmy till mig. En gammal fin leksak som borde få leva vidare, sade hon. Min mormor var också en poet. Inte för att hon någonsin skrev något som någon vet någonting om, men hon var med i en bokklubb och varje söndag gjorde hon sig en högtidsstund med den senaste samlingen och veckans enda två cigaretter. Ferlin. Södergran. Gula Blend. Mormor hade ingen utbildning. Hon städade och sålde godis i strutar. Men hon verkade tycka att man fick lov att njuta av poesi trots att man inte hade utbildning i det. Ofta har jag önskat att jag vore lika klok som mormor. Jimmy står på den översta hyllan i mitt kök. Vi är Landskronabor. Landskronabo är också ett svårt ord. Man brukar säga att det ungefär betyder sverigedemokrat. Jimmys händer har ett fast grepp om räckstången. Han släpper aldrig taget. Man kan trycka ner den långa spaken som är kopplad till en kraftig fjäder och Jimmy flyger då runt som en grön och röd vante. Han slår runt och hänger i knäveck

och armveck och gör varv efter varv runt räckstången. Men Jimmy släpper aldrig taget. Aldrig släpper han taget. Han är helt makalös. Jimmy förstår inte varför man måste börja om. Det är bara att hänga i, spela med, menar Jimmy. Han förstår inte att alla är olika, att alla inte är som han. Inte fattar han att det finns en nåd i att det slår över till röd gubbe och att den röda gubben står där en stund. Och bara står där en stund. Och kommer ikapp sig själv. Och börjar om. Jimmy har mycket att lära. Det finns så många utbildningar här i livet, säger jag inte till honom, men tänker.