9789185763306

Av författaren till Ibland bara måste man och Nick och Norahs oändliga låtlista

david levithan Varje dag en ny kropp Varje dag ett nytt liv Varje dag kär i samma tjej

jag,

En

Översättning: Helena Hansson

Smakprov ur Jag, En av David Levithan Av David Levithan har X Publishing tidigare utgivit: Ibland bara måste man (2007) Liten parlör för älskande (2012) Tillsammans med Rachel Cohn: Nick och Norahs oändliga låtlista (2009) Naomi och Elys kyssförbudslista (2010) Dash och Lilys utmaningsbok (2011)

Copyright © David Levithan 2012 All rights reserved Översättning: Helena Hansson Originaltitel: Every Day Omslagsbild: Adam Abernethy Omslagslayout: Hanna Larsson Sättning (Fournier): X Publishing Tryck: CPI Books, Tyskland, 2013 isbn 978-91-85763-30-6

Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB

X Publishing AB www.xpublishing.se

Till Paige (Hoppas du finner lyckan varje dag)

Dag 5994

Jag vaknar.

Det första jag måste göra är att ta reda på vem jag är. Det handlar inte bara om kroppen – om att slå upp ögonen och se efter om huden på mina armar är ljus eller mörk, om mitt hår är långt eller kort, om jag är tjock eller smal, kille eller tjej, ärrig eller slät. Kroppen är det som är lättast att anpassa sig till om man är van vid att vakna i en ny kropp varenda morgon.

Det är livet, kroppens sammanhang, som kan vara svårt att begripa sig på.

Varje dag är jag någon annan. Jag är mig själv – jag vet att jag är mig själv – men jag är också någon annan.

Det har alltid varit så här.

Alla fakta finns där. Jag vaknar, slår upp ögonen, förstår att det är en ny morgon, ett nytt ställe. Levnadsbeskrivningen faller på plats, en välkommen gåva från den del av mitt medvetande som inte är jag. I dag är jag Justin. På något sätt vet jag det – att jag heter Justin – och samtidigt vet jag att jag egentligen inte är Justin, jag lånar bara hans liv under en dag.

Jag ser mig omkring och vet att det här är hans rum. Det är här han bor. Väckarklockan kommer att ringa om sju minuter.

7

*** Jag är aldrig samma person två gånger, men jag har förstås varit den här typen förut. Kläder överallt. Många fler tevespel än böcker. Sover i kalsongerna. Rökare, att döma av smaken i munnen. Men inte så beroende att han måste tända en så fort han vaknar. ”God morgon, Justin”, säger jag. Testar hans röst. Djup.

Rösten i mitt huvud låter alltid olika.

Justin är inte rädd om sig. Det kliar i hårbotten på honom.

Hans ögon vill inte öppna sig. Han har inte sovit särskilt mycket.

Jag vet redan att jag inte kommer att gilla den här dagen.

Det är jobbigt att vara i en kropp som tillhör en person man inte tycker om, för man måste ändå respektera den. Jag har gjort skada i människors liv tidigare, och varje gång jag gör en tabbe har jag märkt att det gnager i mig. Så jag försöker vara försiktig.

Alla personer vars kroppar jag bor i är i samma ålder som jag, som jag har fattat det. Jag hoppar inte mellan sexton och sextio. Just nu är det bara sexton som gäller. Jag vet inte hur det fungerar. Eller varför. Jag slutade försöka förstå mig på det för länge sen. Jag kommer aldrig att förstå det, inte mer än vilken normal person som helst förstår sin egen tillvaro.

Efter ett tag måste man bara gå med på att man helt enkelt exis­terar. Man kommer aldrig att få veta varför. Man kan ha sina teorier, men det kommer aldrig att finnas några bevis.

Jag kan ta fram fakta, men inte känslor. Jag vet att det här är Justins rum, men har ingen aning om ifall han gillar det eller inte. Vill han slå ihjäl sina föräldrar i rummet intill?

8

Eller skulle han bli helt ställd om hans mamma inte kom in och kollade att han var vaken? Det går inte att avgöra. Det är som om den delen av personen jag råkar befinna mig i byts ut mot samma del av mig själv. Och även om jag är glad att jag får tänka som mig själv, skulle det vara praktiskt om jag emellanåt kunde få en liten vink om hur den andra personen tänker. Alla bär vi på gåtor, särskilt när man betraktar oss inifrån.

Väckarklockan ringer. Jag sträcker mig efter en tröja och ett par jeans, men på något sätt vet jag att det är samma tröja som han hade på sig i går. Jag väljer en annan tröja. Jag tar med mig kläderna ut i badrummet, klär på mig när jag har duschat. Hans föräldrar är i köket nu. De har ingen aning om att något är annorlunda.

Sexton år är gott om tid för övning. Jag brukar inte göra fel. Inte nu längre.

Jag läser av hans föräldrar utan problem: Justin pratar inte särskilt mycket med dem om morgnarna, så jag behöver inte prata med dem. Jag har vant mig vid att känna av andras förväntningar eller brist på förväntningar. Jag slevar i mig lite flingor, ställer tallriken i vasken utan att diska den, tar Justins nycklar och ger mig av.

I går var jag en tjej i en stad som jag tror ligger två timmar härifrån. I förrgår var jag en kille i en stad tre timmar längre bort. Jag har redan börjat glömma en del saker om dem. Det måste jag göra, för annars skulle jag aldrig minnas vem jag egentligen är.

Justin lyssnar på gapig och motbjudande musik på en gapig och motbjudande radiostation där gapiga och motbjudande 9

discjockeys kommer med gapiga och motbjudande skämt för att få förmiddagen att gå. Det är strängt taget det enda jag behöver veta om Justin. Jag tar kontakt med hans minne för att hitta till skolan, för att veta vilken parkeringsplats jag ska ta, vilket skåp jag ska gå till. Koden. Namnen på folk han känner i korridorerna.

Ibland orkar jag inte ta mig igenom hela den där processen.

Jag kan inte förmå mig att gå till skolan, krångla mig igenom dagen. Jag säger att jag är sjuk, ligger kvar i sängen och läser böcker. Men till och med det blir långtråkigt efter ett tag, och jag märker att jag är redo för utmaningen med en ny skola och nya kompisar. Under en dag.

När jag plockar ut Justins böcker ur hans skåp känner jag att någon står och tvekar någonstans i utkanten. Jag vänder mig om, och tjejen som står där är så lättgenomskådad i sina känslor – avvaktande och förväntansfull, nervös och dyrkande. Jag behöver inte ta kontakt med Justin för att förstå att det är hans flickvän. Ingen annan skulle reagera på det sättet på honom, vara så osäker i hans sällskap. Hon är söt, men det vet hon inte om. Hon gömmer sig bakom håret och är lycklig över att träffa mig och olycklig över att träffa mig på samma gång.

Hon heter Rhiannon. Och under ett litet ögonblick – bara en bråkdel av en sekund – tänker jag att, ja, det namnet passar henne precis. Jag vet inte varför. Jag känner henne inte. Men det känns rätt.

Det är inte Justin som tänker det. Det är jag. Jag försöker ignorera tanken. Det är inte mig hon vill prata med. ”Hallå”, säger jag, alldeles för nonchalant. ”Hallå”, mumlar hon till svar.

10

Hon tittar ner i golvet, ner på sina tuschklottrade Converse.

Hon har ritat städer på dem, stadssilhuetter kring sulorna. Det har hänt något mellan henne och Justin, och jag vet inte vad det är. Förmodligen märkte inte ens Justin det när det hände. ”Hur är det?” frågar jag.

Jag ser hennes förvånade ansiktsuttryck, fast hon försöker dölja det. Justin brukar inte fråga så.

Och det konstiga är: Jag vill veta svaret. Just detta att han inte skulle bry sig om det får mig att vilja veta det ännu mer. ”Bra”, säger hon, men det låter inte alls som om hon mår bra.

Det känns jobbigt att titta på henne. Jag vet av erfarenhet att det inom varje utåt sett obetydlig tjej finns en betydelsefull sanning. Hon döljer sin, men samtidigt vill hon att jag ska se den. Eller rättare sagt vill hon att Justin ska se den. Och där är den, precis utom räckhåll för mig. Ett ljud som väntar på att bli till ett ord.

Hon är så djupt inne i sin egen sorgsenhet att hon inte har en aning om hur tydligt den syns. Jag tror att jag förstår henne – under ett litet ögonblick dristar jag mig till att förstå henne – men så överraskar hon mig, där inifrån sin sorgsenhet, med en kort glimt av beslutsamhet. Oförskräckthet, till och med.

Hon lyfter blicken från golvet så att hennes ögon möter mina, och så frågar hon: ”Är du arg på mig?”

Jag kan inte komma på någon anledning till att jag skulle vara arg på henne. Då är jag snarare arg på Justin för att han får henne ett känna sig så förminskad. Det syns i hennes kroppsspråk. När hon är med honom gör hon sig liten. ”Nej”, säger jag. ”Jag är inte alls arg på dig.”

11

Jag säger det hon vill höra, men hon tror inte på det. Jag kastar ut rätt ord, men hon misstänker att det finns hullingar gömda i dem.

Det är inte mitt problem – det vet jag. Jag är bara här i en dag. Jag kan inte lösa några pojkvänsproblem åt någon. Jag kan inte förändra livet för någon.

Jag vänder mig bort från henne, tar mina böcker, stänger skåpet. Hon står kvar på samma fläck, som fastnitad av den djupa, förtvivlade ensamheten i ett dåligt förhållande. ”Vill du fortfarande äta lunch i dag?” frågar hon.

Det enklaste skulle vara att säga nej. Så gör jag ofta: känner hur jag dras in i den andra personens liv och springer åt andra hållet.

Men det är någonting hos henne – städerna på hennes skor, den där glimten av oförskräckthet, den onödiga sorgsenheten – som gör att jag vill veta hur ordet kommer att låta när det slutar vara ett ljud. Jag har ägnat åratal åt att träffa människor utan att någonsin få veta vilka de är, och just den här morgonen, just här, med just den här tjejen, känner jag ett litet, litet sug efter att få veta. Och i ett anfall av antingen svaghet eller oförskräckthet från min sida bestämmer jag mig för att följa det suget. Jag bestämmer mig för att ta reda på mer. ”Absolut”, säger jag. ”Lunch blir perfekt.” Återigen läser jag av henne: Det jag sa var alldeles för entu­siastiskt. Justin är aldrig entusiastisk. ”Eller, det är okej”, lägger jag till.

Hon blir lättad. Eller åtminstone så lättad som hon tillåter sig själv att bli, och det är en mycket försiktig form av lättnad.

Jag tar kontakt med hans minne och ser att hon och Justin har varit tillsammans i över ett år. Mer specifikt än så blir det inte.

12

Justin minns inte det exakta datumet.

Hon sträcker sig efter min hand och tar den. Jag blir förvånad över att det känns så bra. ”Vad skönt att du inte är arg på mig”, säger hon. ”Jag vill bara att allt ska vara bra.”

Jag nickar. Om det är något jag har lärt mig så är det detta: Vi vill alla att allt ska vara bra. Vi önskar oss egentligen inte att det ska vara fantastiskt eller underbart eller enastående. Vi nöjer oss utan vidare med bra, för oftast räcker det med bra.

Det ringer in för första gången. ”Vi ses sen”, säger jag.

Ett sådant enkelt löfte. Men för Rhiannon betyder det hur mycket som helst.

I början var det jobbigt att ta sig igenom varenda dag utan att skapa några varaktiga kontakter, utan att lämna några livsavgörande avtryck efter sig. När jag var yngre längtade jag efter vänskap och närhet. Jag skapade relationer utan att låtsas om hur snart och hur oåterkalleligt de skulle ta slut. Jag påverkades av andra människors liv, jag kände att deras vänner kunde vara mina vänner, att deras föräldrar kunde vara mina föräldrar. Men efter ett tag var jag tvungen att sluta med det. Det var alldeles för hjärtslitande att leva med så många separationer.

Jag är en vagabond, och hur ensamt det än kan vara så är det också oerhört befriande. Jag kommer aldrig att definiera mig själv utifrån någon annan. Jag kommer aldrig att känna av grupptryck eller pressen av föräldrars förväntningar. Jag kan betrakta alla som delar av en helhet och koncentrera mig på helheten, inte delarna. Jag har lärt mig att iaktta, mycket 13

bättre än de flesta människor. Jag blir inte förblindad av det förflutna, och framtiden är aldrig min drivfjäder. Jag koncentrerar mig på nuet, för det är där jag är förutbestämd att leva.

Jag lär mig. Ibland får jag lära mig något som jag redan har fått lära mig i dussintals andra klassrum. Ibland får jag lära mig något alldeles nytt. Jag måste ta kontakt med kroppen, ta kontakt med medvetandet och se vilken information som stannar kvar. Och när jag gör det, så lär jag mig. Kunskap är det enda jag tar med mig när jag försvinner.

Jag vet massor som Justin inte vet, som han aldrig kommer att veta. Jag sitter där på hans mattelektion, slår upp hans anteckningsbok och skriver fraser som han aldrig har hört.

Shake­speare och Kerouac och Dickinson. I morgon, eller någon gång efter i morgon, eller aldrig, kommer han att se det som står skrivet här med hans egen handstil, och han kommer inte att ha en aning om var det kommer ifrån eller ens vad det är.

Mer än så tillåter jag mig inte att lägga mig i.

Allt annat måste skötas snyggt.

Rhiannon stannar kvar hos mig. Fakta om henne. Glimtar ur Justins minne. Småsaker, som hur hennes hår faller, hur hon biter på naglarna, beslutsamheten och uppgivenheten i hennes röst. Slumpmässiga saker. Jag ser hur hon dansar med Justins farfar för att han har sagt att han vill ha en dans med en söt flicka. Jag ser hur hon håller för ögonen när hon tittar på en otäck film och hur hon kikar mellan fingrarna och gillar att bli skrämd. Det är de fina minnena. Jag tittar inte på några andra.

Jag ser henne bara en gång på förmiddagen, som hastigast 14

i korridoren mellan första och andra lektionen. Jag kommer på mig själv med att le när hon närmar sig, och hon ler tillbaka. Så enkelt är det. Enkelt och komplicerat, precis som nästan allt som är på riktigt. Jag kommer på mig själv med att hålla utkik efter henne efter andra lektionen och sen igen efter tredje och fjärde. Det känns inte som om jag har det här under kontroll. Jag vill träffa henne. Enkelt. Komplicerat.

När vi äntligen är framme vid lunchrasten är jag helt slut.

Justins kropp är sliten av för lite sömn, och jag, som befinner mig inuti den, är sliten av otålighet och för mycket tankar.

Jag väntar på henne vid Justins skåp. Det ringer ut för första gången. Det ringer ut för andra gången. Ingen Rhiannon.

Det kanske var meningen att vi skulle träffas någon annanstans. Justin kanske har glömt var de alltid brukar träffas.

Om det är så det är, så är hon van vid att Justin glömmer.

Hon hittar mig precis när jag är på väg att ge upp. Korridorerna är nästan tomma, rusningen är över. Hon kommer närmare än förra gången. ”Hallå”, säger jag. ”Hallå”, säger hon.

Hon väntar in mig. Justin är den som tar första steget. Justin är den som kommer på saker och ting. Justin är den som säger vad de ska göra.

Det gör mig ledsen.

Jag har sett det här alldeles för många gånger förut. Den omotiverade hängivenheten. Att man sväljer rädslan för att man är tillsammans med fel person bara för att man inte står ut med rädslan för att vara ensam. Hopp med ett stänk av tvivel och tvivel med ett stänk av hopp. Varje gång jag ser de känslorna hos någon annan gör det mig deprimerad. Och 15

det finns något i Rhiannons ansiktsuttryck, något mer än alla besvikelser. Det finns en ömhet. En ömhet som Justin aldrig någonsin kommer att förstå. Jag ser den direkt, men det är ingen annan som ser den.

Jag tar alla mina böcker och stoppar in dem i skåpet. Jag går fram till henne och lägger handen mjukt på hennes arm.

Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Jag vet bara att jag gör det. ”Vi åker nånstans”, säger jag. ”Vart vill du åka?”

Nu är jag så nära att jag ser att hon har blå ögon. Jag är så nära att jag ser att ingen någonsin kommer tillräckligt nära för att se hur blå ögon hon har. ”Jag vet inte”, svarar hon.

Jag tar hennes hand. ”Kom”, säger jag till henne.

Nu är det inte längre fråga om otålighet – det är våghalsighet. Först går vi hand i hand. Sen springer vi hand i hand.

Den där svindlande känslan när vi försöker hålla jämna steg med varandra, när vi svischar fram genom skolan, så att allt som inte är vi förvandlas till något suddigt, något oviktigt. Vi skrattar, vi leker. Vi stoppar in hennes böcker i hennes skåp och tar oss ut ur skolan, ut i friska luften, den riktiga friska luften, solen och träden och den värld som inte är så tung. Jag bryter mot reglerna när jag går utanför skolans område. Jag bryter mot reglerna när vi kliver in i Justins bil. Jag bryter mot reglerna när jag vrider om nyckeln i tändningslåset. ”Vart vill du åka?” frågar jag igen. ”Säg vart du allra, allra helst skulle vilja åka.”

Först inser jag inte hur mycket som hänger på vad hon svarar. Om hon säger Vi åker till köpcentret, kommer jag att 16

stänga av. Om hon säger Jag vill åka hem till dig, kommer jag att stänga av. Om hon säger Jag vill faktiskt inte missa nästa lektion, kommer jag att stänga av. Och jag borde stänga av.

Jag borde inte göra det här.

Men hon säger: ”Jag vill åka till havet. Jag vill att du kör mig till havet.”

Och då känner jag hur allt faller på plats.

Det tar en timme att köra dit. Det är i slutet av september i Maryland. Bladen har inte börjat skifta färg, men man ser att de har börjat fundera på det. De gröna nyanserna är dämpade, matta. Färgerna finns precis runt hörnet.

Jag låter Rhiannon bestämma över radion. Hon blir förvånad över det, men det bryr jag mig inte om. Jag har fått nog av det gapiga och motbjudande, och jag känner på mig att hon har fått nog av det, hon också. Hon fyller bilen med välljud.

Det kommer en låt som jag känner igen, och jag sjunger med.

And if I only could, I’d make a deal with God …

Nu övergår Rhiannon från förvåning till misstänksamhet.

Justin sjunger aldrig med. ”Vad är det som har flugit i dig?” frågar hon. ”Musik”, säger jag. ”Haha.” ”Jo, jag menar det.”

Hon tittar på mig en lång stund. Så ler hon. ”Då så”, säger hon och vrider på ratten för att leta efter nästa låt.

Snart sjunger vi för full hals. En poplåt som har lika mycket innehåll som en ballong, men som får oss att sväva på samma sätt när vi sjunger den.

17

Det är som om själva tiden slappnar av omkring oss. Hon slutar fundera på hur ovanligt det är. Hon låter sig uppslukas.

Jag vill ge henne en bra dag. Bara en enda bra dag. Jag har irrat runt så länge utan att något har känts meningsfullt, och nu har jag fått denna kortlivade meningsfullhet till skänks – det känns som om jag har fått den till skänks. Jag har bara en dag att ge – så varför skulle det inte kunna vara en bra dag? Varför skulle det inte kunna vara en dag av gemenskap?

Varför skulle jag inte kunna ta ögonblickets musik och se hur länge den kan fortsätta? Reglerna kan suddas ut. Jag kan ta emot detta. Jag kan ge detta.

När låten är slut vevar hon ner rutan, släpar handen efter sig i luften och släpper in en ny musik i bilen. Jag vevar ner alla de andra rutorna och kör fortare, så att vinden tar över, blåser omkring vårt hår överallt, får det att kännas som om bilen inte finns mer utan det är vi som är farten, vi som är rörelsen. Så kommer en annan bra låt, och jag stänger in oss igen, men den här gången tar jag hennes hand. Jag kör på det sättet i flera kilometer, och jag frågar henne om olika saker. Som hur det är med hennes föräldrar. Hur det är nu när hennes syster går på college. Om hon tycker att skolan över huvud taget är annorlunda i år.

Det är jobbigt för henne. Vartenda svar börjar med frasen Jag vet inte. Men för det mesta vet hon faktiskt, bara jag ger henne tid och utrymme att svara. Hennes mamma menar bara väl, hennes pappa knappt ens det. Hennes syster kommer aldrig hem och hälsar på, men det tycker inte Rhiannon är så konstigt. Skolan är skolan – hon vill att den ska ta slut, men hon är också rädd för att den ska ta slut, för då måste hon fundera på vad som ska hända härnäst.

18

Hon frågar vad jag tycker, och jag svarar: ”Ärligt talat försöker jag bara ta en dag i taget.”

Det räcker inte, men det är ändå något. Vi tittar på träden, himlen, skyltarna, vägen. Vi känner varandras närvaro. I det här ögonblicket består världen bara av oss. Vi fortsätter sjunga med. Och vi sjunger lika hämningslöst och bryr oss inte särskilt mycket om ifall våra röster träffar tonerna eller de rätta orden.

Vi tittar på varandra medan vi sjunger – det här är inte två solon, det är en duett som inte tar sig själv på särskilt stort allvar.

Det är en speciell form av samtal – man kan lära sig mycket om människor genom historierna de berättar, men man kan också lära känna dem genom att se om de sjunger med, om de vill ha rutorna uppe eller nervevade, om de lever efter kartan eller efter världen, om de känner havets dragningskraft.

Hon säger åt mig vart jag ska köra. Av från motorvägen.

Ut på de tomma småvägarna. Det är inte sommar, det är inte helg. Det är mitt på dagen en måndag, och det är bara vi som är på väg till stranden. ”Jag har egentligen engelska nu”, säger Rhiannon. ”Jag har biologi”, säger jag när jag har tagit fram Justins schema inom mig.

Vi fortsätter köra. Första gången jag såg henne kändes det som om hon balanserade på vassa kanter och knivspetsar. Nu är underlaget jämnare, mer välkomnande.

Jag vet att det här är farligt. Justin är inte snäll mot henne.

Jag förstår det. Om jag tar fram de dåliga minnena ser jag tårar, bråk och spillror av hyfsad samhörighetskänsla. Hon är alltid där för honom, och det tycker han förstås är bra. Hans kompisar gillar henne, och det tycker han förstås också är bra. Men det är inte detsamma som kärlek. Hon har klamrat sig fast vid 19

hoppet om honom så länge att hon inte inser att det inte finns något kvar att hoppas på. De har inga tystnader ihop, de har oväsen. För det mesta hans. Om jag försökte skulle jag kunna gräva ner mig i deras gräl. Jag skulle kunna leta upp alla skärvor han har samlat på sig efter alla gånger som han har krossat henne. Om jag verkligen hade varit Justin skulle jag hitta något fel på henne. Just nu. Säga det till henne. Skälla. Trycka ner henne i skorna. Sätta henne på plats.

Men jag kan inte. Jag är inte Justin. Även om hon inte vet om det. ”Vi kan väl bara ha kul”, säger jag. ”Okej”, svarar hon. ”Det gillar jag. Jag ägnar så mycket tid åt att fundera på att sticka från allt – det är skönt att verkligen göra det. I en dag. I stället för att stirra ut genom fönstret känns det bra att vara utanför fönstret. Jag gör inte sånt här tillräckligt ofta.”

Det finns så mycket inom henne som jag vill veta. Och för varje ord vi säger till varandra känner jag samtidigt att det kanske finns något inom henne som jag redan är bekant med.

När jag når fram dit kommer vi att känna igen varandra. Allt kommer att stämma mellan oss.

Jag parkerar bilen, och vi skyndar oss ner till havet. Vi tar av oss skorna och ställer dem under sätena. När vi kommer fram till sanden böjer jag mig ner för att kavla upp jeansen. Under tiden springer Rhiannon i förväg. När jag tittar upp igen virvlar hon runt på stranden, sparkar upp sand, ropar mitt namn. I det ögonblicket är allt sorglöshet. Hon är så jublande glad att jag inte kan låta bli att stanna upp och titta på en liten stund. Bevittna. Säga åt mig själv att minnas detta.

20

”Skynda dig!” ropar hon. ”Kom hit!”

Jag är inte den du tror att jag är, vill jag säga till henne. Men det går inte. Det är klart att det inte går.

Vi har stranden för oss själva, havet för oss själva. Jag har henne för mig själv. Hon har mig för sig själv.

Det finns en del av barndomen som är barnslig och en del som är helig. Plötsligt nuddar vi vid den heliga delen – vi springer mot vattenbrynet, känner den första kalla dyningen mot anklarna, sträcker oss efter tidvattenvågorna för att fånga snäckorna innan de drar sig undan våra fingrar. Vi är tillbaka i en värld som har förmågan att skimra, och vi vadar allt djupare i den. Vi sträcker ut armarna så långt det går, som om vi omfamnar vinden. Hon är busig och skvätter vatten på mig, och jag går till motattack. Våra byxor och tröjor blir våta, men vi bryr oss inte om det.

Hon ber mig hjälpa henne att bygga ett sandslott, och medan jag gör det berättar hon för mig om hur hon och hennes syster aldrig brukade bygga sandslott ihop – det var alltid en tävling, där hennes syster satsade på så höga berg som möjligt medan Rhiannon var noga med detaljerna och ville att varje slott skulle bli det dockskåp som hon aldrig kunde få.

Jag ser ekon av dessa detaljer nu, när hon får tinnar och torn att växa fram ur sina kupade händer. Själv har jag inga minnen av sandslott, men jag måste ha någon sorts känselminne som hänger ihop med det, för nu känner jag hur jag ska göra, hur jag ska forma det.

När vi är klara går vi ner till vattnet igen för att skölja av händerna. Jag vänder mig om och ser hur våra fotspår förenar sig med varandra och bildar en enda stig. ”Vad är det?” frågar hon när hon ser hur jag tittar bakåt, 21

som om hon ser något i mitt ansiktsuttryck.

Hur ska jag förklara det? Jag vet bara ett sätt, och det är att säga ”Tack”.

Hon tittar på mig som om hon aldrig hade hört ordet förut. ”För vadå?” frågar hon. ”För det här”, säger jag. ”För alltihop.”

Vår rymning. Vattnet. Vågorna. Henne. Det känns som om vi har klivit utanför tiden. Fast det inte finns någon sådan plats.

Någonstans inom sig väntar hon fortfarande på vändningen, ögonblicket då allt detta fina gör helt om och går över i något som gör ont. ”Det är lugnt”, säger jag till henne. ”Det är lugnt, man får vara lycklig.”

Tårarna väller upp i hennes ögon. Jag slår armarna om henne. Det är fel grej att göra. Men det är rätt grej att göra.

Jag måste lyssna på vad jag själv säger. Lycka är så sällan något som ingår i mitt ordförråd, för den är alltid så kortvarig för mig. ”Jag är lycklig”, säger hon. ”Det är jag verkligen.”

Justin skulle ha skrattat åt henne. Justin skulle ha knuffat ner henne i sanden och gjort precis som han hade velat med henne. Justin skulle aldrig ha kommit hit.

Jag är trött på att inte känna något. Jag är trött på att inte ha något sammanhang. Jag vill vara här med henne. Jag vill vara den som lever upp till hennes förhoppningar, även om det bara är under den tid jag har fått mig tilldelad.

Havet spelar sin musik, vinden dansar sin dans. Vi klamrar oss fast. Först klamrar vi oss fast vid varandra, men sen börjar det kännas som om vi klamrar oss fast vid något som är ännu större. Väldigare.

22

”Vad är det som händer?” frågar Rhiannon. ”Schhh”, säger jag. ”Tvivla inte på det.”

Hon kysser mig. Jag har inte kysst någon på åratal. Jag har inte tillåtit mig att kyssa någon på åratal. Hennes läppar är lika mjuka som en blommas kronblad, men det finns en intensitet bakom dem. Jag tar det varligt, låter varje ögonblick rinna över i nästa. Känner hennes hud, hennes andetag.

Känner smaken av vår förtätade kontakt, dröjer mig kvar i värmen av den. Hon blundar, men jag har ögonen öppna. Jag vill minnas detta som något mer än en enskild sinnesförnimmelse. Jag vill minnas detta som något helt.

Vi gör inget mer än att kyssas. Vi gör inget mindre än att kyssas. Då och då gör hon en ansats att gå längre, men jag behöver inte det. Jag låter fingrarna följa konturerna av hennes axlar, och hon gör detsamma på min rygg. Jag kysser henne i nacken. Hon kysser mig bakom örat. Varje gång vi slutar ler vi mot varandra. Yra av tvivel, yra av tro. Hon har egentligen engelska nu. Jag har egentligen biologi. Vi skulle inte ha kommit i närheten av havet i dag. Vi har trotsat dagen som den hade stakats ut för oss.

Vi går hand i hand längs stranden medan solen sjunker på himlen. Jag tänker inte på det förflutna. Jag tänker inte på framtiden. Jag är uppfylld av tacksamhet över solen, vattnet, att mina fötter sjunker ner i sanden, hur det känns när jag håller hennes hand i min. ”Vi borde göra det här varje måndag”, säger hon. ”Och tisdag. Och onsdag. Och torsdag. Och fredag.” ”Vi skulle bara tröttna på det”, säger jag till henne. ”Det är bäst att bara göra det en gång.” ”Aldrig mer?” Hon tycker inte att det låter bra.

23

”Tja, man ska aldrig säga aldrig.” ”Jag skulle aldrig säga aldrig”, svarar hon.

Det är mer folk på stranden nu, mest äldre män och kvinnor som tar en eftermiddagspromenad. De nickar åt oss när vi möts, och ibland säger de hej. Vi nickar tillbaka, hejar på dem också. Ingen undrar varför vi är här. Ingen undrar någonting.

Vi är bara en del av nuet, precis som allt annat.

Solen sjunker ännu mer. Temperaturen dalar i samma takt.

Rhiannon huttrar, så jag släpper hennes hand och lägger armen om henne. Hon föreslår att vi ska gå till bilen och hämta ”hångelfilten” i bagageutrymmet. Vi hittar den där, begravd under tomma ölflaskor, hoptrasslade startkablar och andra killgrejer. Jag undrar hur många gånger Rhiannon och Justin har använt hångelfilten för just det syftet, men jag bryr mig inte om att försöka ta fram de minnena. I stället tar jag med mig filten ner på stranden och breder ut den åt oss båda.

Jag lägger mig ner och tittar upp i himlen, och Rhiannon lägger sig bredvid mig och gör likadant. Vi betraktar molnen, ligger på andningsavstånd från varandra, registrerar alltsammans. ”Det här måste vara en av de bästa dagarna någonsin”, säger Rhiannon.

Utan att vända på huvudet letar jag upp hennes hand med min egen. ”Berätta om några andra såna här dagar”, ber jag. ”Jag vet inte …” ”Bara en. Den första du kommer att tänka på.”

Rhiannon funderar ett ögonblick. Så skakar hon på huvudet. ”Det är så fånigt.” ”Berätta nu.”

24

Hon vänder sig mot mig och lägger handen på mitt bröst.

Gör små loja cirklar där. ”Jag vet inte varför, men det första jag kommer att tänka på är en mamma-dotter-modevisning.

Lovar du att inte skratta?”

Jag lovar.

Hon tittar noga på mig. Kontrollerar att jag menar allvar.

Fortsätter. ”Det var i fjärde klass, typ. Renwick’s anordnade en välgörenhetstillställning för orkanoffren, och de frågade om det fanns några frivilliga i vår klass. Jag frågade inte mamma eller nånting – jag skrev bara upp mig. Och när jag när jag berättade det hemma – ja, du vet ju hur min mamma är. Hon blev livrädd. Det räcker att försöka få henne att gå till mataffären. Men en modevisning? Inför främmande människor? Jag kunde lika gärna ha bett henne posera för Playboy. Usch, det var en otäck tanke.”

Hennes hand ligger nu stilla på mitt bröst. Hon tittar upp i himlen. ”Men grejen var att hon inte sa nej. Jag tror inte det är förrän nu som jag fattar vad jag utsatte henne för. Hon tvingade mig inte att gå till läraren och lämna återbud. Nej, när den dagen kom åkte vi till Renwick’s, och så gick vi dit de sa åt oss att gå. Jag trodde att de skulle sätta på oss likadana kläder, men så var det inte. I stället sa de i princip till oss att vi fick klä oss i vad vi ville från affären. Så vi satte igång och provade en massa kläder. Jag kastade mig över festklänningarna, förstås – jag var mycket mer flickaktig på den tiden. Till slut blev det en ljusblå klänning med massor av volanger. Jag tyckte att den var så elegant.” ”Den var säkert väldigt stilig”, säger jag.

25

Hon daskar till mig. ”Tyst med dig. Låt mig få berätta det här.”

Jag håller i hennes hand på mitt bröst. Böjer mig mot henne och ger henne en snabb kyss. ”Fortsätt”, säger jag. Jag älskar det här. Jag låter aldrig folk berätta om sig själva för mig. För det mesta måste jag räkna ut allt själv. För jag vet att om folk berättar saker om sig själva väntar de sig att deras berättelser ska bli ihågkomna.

Och det kan jag inte garantera. Det är omöjligt att veta om berättelserna finns kvar när jag är borta. Och hur förödande skulle det inte vara att anförtro sig åt någon om den som fick det förtroendet bara försvann? Jag vill inte ha det på mitt samvete. Men med Rhiannon kan jag inte stå emot.

Hon fortsätter. ”Så jag fick en sån där studentbalklänning som jag drömde om. Och sen var det mammas tur. Hon gjorde mig förvånad, för hon kastade sig också över klänningarna. Jag hade nog aldrig sett henne så uppklädd förut. Och jag tror att det var det som var den största överraskningen för mig: Det var inte jag som var Askungen. Det var hon.

När vi hade valt kläder blev vi sminkade och så. Jag hade trott att mamma skulle smälla av, men hon tyckte faktiskt att det var kul. De gjorde egentligen inte särskilt mycket med henne – bara lite mer färg. Och mer behövdes inte. Hon var söt. Jag fattar att det är svårt att tro om man känner henne nu. Men den dagen var hon som en filmstjärna. Alla de andra mammorna gav henne komplimanger. Och när det var dags för själva visningen så stegade vi bara ut där, och folk applåderade. Både mamma och jag log, och det var på riktigt, fattar du?

Vi fick inte behålla klänningarna eller så. Men på vägen hem sa mamma om och om igen att jag var så fantastisk, det 26

minns jag. När vi kom hem tittade pappa på oss som om vi var utomjordingar, men det häftiga var att han bestämde sig för att spela med. I stället för att bara bli konstig kallade han oss sina supermodeller och bad oss göra om visningen för honom hemma i vardagsrummet, så då gjorde vi det. Vi skrattade jättemycket. Och det var det hela. Dagen tog slut. Jag vet inte om mamma har sminkat sig sedan dess. Och det var ju inte precis så att jag blev någon supermodell. Men den dagen påminner mig om den här. För den var ett avbrott från allt annat, eller hur?” ”Det låter så”, säger jag till henne. ”Jag fattar inte att jag just har berättat det här för dig.” ”Varför då?” ”Därför. Jag vet inte. Det låter bara så fånigt.” ”Nej, det låter som en bra dag.” ”Du då?” frågar hon. ”Jag har aldrig varit med i någon mamma-dotter-modevisning”, skämtar jag. Fast jag i själva verket har varit med i några stycken.

Hon slår till mig lätt på axeln. ”Nej. Berätta om någon annan dag som var som den här.”

Jag tar kontakt med Justin och får veta att han flyttade till stan när han var tolv. Allt dessförinnan är alltså tillåtet, för Rhiannon kan inte ha varit med. Jag skulle kunna leta upp något av hans egna minnen och berätta om det, men det vill jag inte. Jag vill ge Rhiannon något av mig själv. ”Det var en dag när jag var elva.” Jag försöker minnas namnet på pojken vars kropp jag befann mig i, men det är borta. ”Jag lekte kurragömma med mina kompisar. Den brutala sortens kurragömma, alltså, med tacklingar. Vi var 27

ute i skogen, och av någon anledning bestämde jag mig för att jag måste klättra upp i ett träd. Jag tror inte att jag någonsin hade klättrat upp i ett träd förut. Men jag hittade ett träd som hade några grenar långt ner och började bara ta mig uppåt. Längre och längre upp. Det var lika naturligt som att gå. Som jag minns det var det där trädet flera hundra meter högt. Tusen. Innan jag visste ordet av hade jag passerat trädgränsen. Jag klättrade fortfarande, men det fanns inga andra träd omkring mig. Jag var helt ensam och klamrade mig fast vid den där trädstammen, högt ovanför marken.”

Jag ser som ett skimmer av det nu. Höjden. Staden nedanför mig. ”Det var magiskt”, säger jag. ”Det finns inget annat ord för det. Jag hörde hur mina kompisar skrek när de blev tagna, i takt med att leken började ta slut. Men jag var någon helt annanstans. Jag betraktade världen uppifrån, och det är något alldeles speciellt när man är med om det för första gången.

Jag hade aldrig åkt flygplan. Jag är inte ens säker på om jag någonsin hade varit i ett höghus. Där satt jag alltså och svävade ovanför allt jag kände till. Jag hade gjort det stället till något utöver det vanliga, och jag hade tagit mig dit helt på egen hand. Ingen hade gett mig det till skänks. Ingen hade sagt åt mig att göra det. Jag hade klättrat och klättrat och klättrat, och detta var min belöning. Att spana ut över världen, och att vara ensam med mig själv. Det var vad jag behövde, upptäckte jag.”

Rhiannon lutar sig mot mig. ”Det är fantastiskt”, viskar hon. ”Mm, det var det.” ”Och det var i Minnesota?”

28

Faktum är att det var i North Carolina. Men jag tar kontakt med Justin och konstaterar att, ja, för honom skulle det ha varit i Minnesota. Så jag nickar. ”Vill du höra om en annan dag som var som den här?” frågar Rhiannon och kryper närmare.

Jag rättar till armen så att vi båda ligger bekvämt. ”Visst.” ”Vår andra dejt.”

Men det här är ju bara vår första, tänker jag. Löjligt nog. ”Är det säkert?” frågar jag. ”Minns du?”

Jag kontrollerar om Justin minns deras andra dejt. Det gör han inte. ”Dacks fest?” säger hon för att hjälpa mig på traven.

Fortfarande ingenting. ”Mm …”, slingrar jag mig. ”Jag vet inte – det kanske inte räknas som en dejt. Men det var andra gången vi var ihop. Och, jag vet inte, du var bara så … fin då. Bli inte arg, okej?”

Jag undrar vart det här är på väg. ”Jag lovar, ingenting kan göra mig arg just nu”, svarar jag. ”På hedersord.”

Hon ler. ”Okej. Jo, på sista tiden … det är som om du alltid har bråttom. Vi har sex, typ, men vi är egentligen inte … nära varandra. Och jag har ingenting emot det. Alltså, det är kul. Men då och då är det fint om det kan vara som nu. Och på Dacks fest … så var det som nu. Som om du hade all tid i världen och ville att vi skulle ha den tillsammans. Det var underbart. Det var på den tiden när du verkligen såg mig. Det var som om … tja, det var som om du hade klättrat upp i det där trädet och hittat mig där längst upp. Och det var något vi 29

hade tillsammans. Fast vi befann oss i någon annans trädgård.

Någon gång under kvällen – minns du det? – sa du åt mig att flytta mig lite så att jag skulle hamna i månskenet. ’Det får din hud att stråla’, sa du. Och så kändes det. Som om jag strålade.

För att du tittade på mig, du och månen.”

Inser hon att hon i detta ögonblick är upplyst av det varma orange skenet som sprider sig från horisonten medan inte-riktigt-dag övergår i inte-riktigt-kväll? Jag böjer mig över henne och blir den där skuggan. Jag kysser henne en gång, och så glider vi mot varandra, blundar, glider sakta in i sömnen. När vi glider in i sömnen känner jag något som jag aldrig har känt förut. En närhet som inte bara är fysisk. En samhörig­het som går på tvärs mot det faktum att vi just har träffats. En förnimmelse som bara kan komma ur den saligaste av alla känslor: gemenskap.

Vad är det med det där ögonblicket då man blir förälskad?

Hur kan ett så litet stycke tid rymma något så oerhört? Plötsligt förstår jag varför folk tror på déjà vu, varför folk tror att de har levt ett tidigare liv, för de år som jag har tillbringat här på jorden kan omöjligt rymma det jag känner. Ögonblicket då man blir förälskad känns som om det har flera hundra år bakom sig, flera generationer – som allesammans fogar in sig så att exakt detta märkliga sammanträffande kan ske. I hjärtat, ända in i märgen, känner man att allt har lett fram till detta, hur dumt man än vet att det är, att alla hemliga pilar pekade hitåt, att självaste universum och tiden har snickrat ihop det här för länge sen och att man inte inser det förrän nu, att man inte förrän nu är framme vid den plats där det alltid har varit meningen att man ska vara.

30

*** Vi vaknar en timme senare av att hennes mobil ringer.

Jag fortsätter blunda. Hör hur hon stönar. Hör hur hon säger till sin mamma att hon snart kommer hem.

Vattnet har blivit djupsvart, och himlen har blivit bläckblå.

Kylan i luften kramar hårdare om oss när vi tar med oss filten, lämnar efter oss en ny rad med fotspår.

Hon visar vägen, jag kör. Hon pratar, jag lyssnar. Vi sjunger lite till. Så lutar hon sig mot min axel, och jag låter henne ligga där och sova en liten stund till, drömma en liten stund till.

Jag försöker låta bli att tänka på vad som kommer att hända härnäst.

Jag försöker låta bli att tänka på sådant som tar slut.

Jag får aldrig se människor medan de sover. Inte på det här sättet. Hon är raka motsatsen till hur hon var när jag träffade henne för första gången. Hennes sårbarhet är omaskerad, men hon är trygg i den. Jag ser hennes ebb och flod, hennes rörelse och vila. Jag väcker henne inte förrän hon måste förklara för mig vart jag ska köra.

De sista tio minuterna pratar hon om vad vi ska göra i morgon. Det känns jobbigt att svara. ”Även om vi inte kan göra som i dag så ses vi väl på lunchrasten?” säger hon.

Jag nickar. ”Och vi kanske kan göra något efter skolan?” ”Jag tror det. Jag vet inte riktigt vad som händer mer, menar jag. Jag är inte riktigt där i tankarna just nu.”

Det fattar hon. ”Visst. I morgon är i morgon. Vi kan väl avsluta den här dagen på ett positivt sätt.”

31

När vi kommer in i stan kan jag ta fram vägen hem till henne utan att behöva fråga. Men jag vill ändå köra vilse. För att förlänga det här. För att fly från det här. ”Då var vi framme”, säger Rhiannon när vi närmar oss hennes infart. Jag kör in till trottoarkanten. Jag låser upp dörrarna.

Hon böjer sig mot mig och kysser mig. Mina sinnen är öppna för smaken av henne, doften av henne, känslan av henne, ljudet av hennes andetag, anblicken av henne när hon lösgör sin kropp från min. ”Det där var det positiva slutet”, säger hon. Och innan jag hinner säga något mer är hon ute ur bilen och borta.

Jag får ingen chans att säga adjö.

Jag förmodar – och det visar sig stämma – att Justins föräldrar är vana vid att han inte hör av sig och att han missar middagen. De försöker skälla på honom, men det märks att alla bara gör det mekaniskt, och när Justin rusar in på sitt rum är det bara den senaste reprisen av ett gammalt program.

Jag borde göra Justins läxor – jag är alltid ganska samvetsgrann med sådant om jag kan – men mina tankar går hela tiden till Rhiannon. Jag ser henne framför mig, hemma hos sig. Jag ser hur hon svävar fram efter denna dag som var en gåva. Jag ser att hon tror att saker och ting är annorlunda, att Justin har förändrats på något sätt.

Jag borde inte ha gjort det. Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Även om det kändes som om universum sa åt mig att göra det.

Jag ältar det i timtal. Det går inte att ta tillbaka. Jag kan inte få det att försvinna.

32

*** Jag har varit förälskad en gång, eller åtminstone har jag trott tills i dag att jag har varit det. Han hette Brennan, och det kändes så rätt, även om det mest handlade om ord. Inner­ liga, uppriktiga ord. Dumt nog tillät jag mig att fundera på en möjlig framtid tillsammans med honom. Men det fanns ingen framtid. Jag försökte ta mig runt det, men det gick inte.

Det var enkelt jämfört med det här. Det är en sak att bli förälskad. Det är en helt annan sak att känna hur någon annan blir förälskad tillbaka och att känna ett ansvar mot den kärleken.

Jag kan aldrig stanna kvar i den här kroppen. Om jag inte somnar kommer bytet ändå att ske. Ett tag trodde jag att jag skulle få stanna kvar där jag var om jag höll mig vaken hela natten. Men i stället slets jag brutalt ur den kropp jag befann mig i. Och det kändes exakt som man föreställer sig att det skulle kännas att slitas ur en kropp – varenda nerv upplevde smärtan då den slets av och sen smärtan när den förenades med en annan kropp. Efter det somnade jag varje kväll. Det var ingen idé att kämpa emot.

Jag inser att jag måste ringa henne. Jag har hennes nummer här, i hans mobil. Jag kan inte låta henne tro att i morgon kommer att bli som i dag. ”Hej!” svarar hon. ”Hej”, säger jag. ”Tack igen för i dag.” ”Mm.” Jag vill inte göra det här. Jag vill inte förstöra det. Men jag måste, eller hur?

33

Jag fortsätter: ”Men på tal om i dag?” ”Tänker du säga åt mig att vi inte kan skolka varenda dag?

Det är inte likt dig.”

Inte likt mig. ”Nä”, säger jag, ”men alltså, jag vill inte att du ska tro att alla dagar kommer att bli som i dag. För det kommer de inte att bli, okej? Det går inte.”

Det blir tyst. Hon förstår att något är fel. ”Jag vet”, säger hon försiktigt. ”Men det kanske ändå kan bli bättre. Det vet jag att det kan.” ”Jag vet inte”, säger jag till henne. ”Det var bara det jag ville säga. Jag vet inte. Det var inte alls dumt i dag, men det är liksom inte allt.” ”Det vet jag.” ”Okej.” ”Okej.”

Jag suckar.

Det finns alltid en möjlighet att jag på något sätt kan ha smittat av mig på Justin. Det finns alltid en möjlighet att hans liv faktiskt kommer att förändras – att han kommer att förändras. Men jag kan aldrig vara säker. Det är sällsynt att jag får se en kropp när jag har lämnat den. Och även om jag får det brukar det vara flera månader eller år senare. Om jag över huvud taget känner igen den.

Jag vill att Justin ska vara snällare mot henne. Men jag kan inte låta henne förvänta sig det. ”Ja, det var bara det”, säger jag. Det känns som en grej som Justin skulle kunna säga. ”Jaha, vi ses i morgon.” ”Mm, det gör vi.”

34

”Tack igen för i dag. Även om vi får sota för det i morgon, så var det värt det.” ”Visst.” ”Jag älskar dig”, säger hon.

Och jag vill säga det. Jag vill säga Jag älskar dig också. Just nu, just i detta ögonblick, skulle jag mena det av hela mitt hjärta. Men det kommer bara att vara i ett par timmar till. ”Sov gott”, säger jag till henne. Så lägger jag på.

Det ligger en anteckningsbok på hans skrivbord.

Kom ihåg att du älskar Rhiannon, skriver jag med hans handstil. Jag tvivlar på att han kommer att minnas att han har skrivit det.

Jag sätter på hans dator. Jag öppnar mitt eget mejlkonto och skriver sen upp hennes namn, telefonnummer, mejladress och Justins mejladress och lösenord. Jag skriver om den här dagen. Och så skickar jag mejlet till mig själv.

Så fort jag är klar raderar jag Justins historik.

Det här är jobbigt för mig.

Jag har blivit så van vid hur jag är och hur mitt liv fungerar.

Jag vill aldrig stanna. Jag är alltid redo att ge mig av.

Men inte i kväll.

I kväll lämnar det mig ingen ro att han kommer att vara här i morgon, men inte jag.

Jag vill stanna.

Jag ber om att få stanna.

Jag blundar och önskar att jag ska få stanna.

35

Jag vaknar.

Det första jag måste göra är att ta reda på vem jag är.

Det handlar inte bara om kroppen – om att slå upp ögonen och se efter om huden på mina armar är ljus eller mörk, om mitt hår är långt eller kort, om jag är tjock eller smal, kille eller tjej, ärrig eller slät.

Kroppen är det som är lättast att anpassa sig till om man är van vid att vakna i en ny kropp varenda morgon. Det är livet, kroppens sammanhang, som kan vara svårt att begripa sig på.

Varje dag är jag någon annan.

Jag är mig själv – jag vet att jag är mig själv – men jag är också någon annan.

Det har alltid varit så här.

www.xpublishing.se