Page 1


TA C K Vi vill från Grunden Bois tacka er för att ni gjorde det möjligt att ge ut »Här är alla vinnare – historien om Grunden Bois«. Ett stort tack till: Markus Brink, Erlandssons Bygg Pelle Collins, Ica Kvantum Munkebäck Håkan Gullberg, Sohlbergs buss Louise Karlsson, Länsförsäkringar Fredrik Persson, Advokatfirman Nordia

Grunden Bois på nätet Hemsida www.grundenbois.com Facebook https://sv-se.facebook.com/Grundenbois/ Instagram www.instagram.com/grundenboisofficiella Twitter @GrundenBois

Copyright © Stefan Nilsson och Grunden Bois 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Omslagsfoto: Tommy Holl. Övriga bilder: Fredrik Aremyr, Grunden Bois, Thor Guttormsen, Tommy Holl, Stefan Nilsson och Jan Wiridén. Formgivning omslag och inlaga: Malin Hansson, hanssonproduktion.se ISBN: 978-91-7697-065-2 Tryckt hos Ednas Print, Slovenien, 2018


Hanna Eriksson gör som hon gör varje måndag. Plockar fram mobilen, går in på Facebook och skriver några uppmuntrande rader till kompisarna. Hon stoppar ner mobilen och fortsätter till hallen där hon plockar fram sina träningsskor. I köket står vattenflaskan. De nödvändiga attiraljerna läggs ner i ryggsäcken, som är prydd med Grunden Bois välkända logga. På väg ut greppar Hanna innebandyklubban. Hon är färdig att gå till träningen. Precis som de runt 250 tjejer, killar, kvinnor och män – plus nästan 40 ledare – som varje vecka spelar fotboll och innebandy i klubben där alla får vara med. I Grunden Bois är alla vinnare. Detta är deras historia.

PROLOG

3


INNEHÅLL

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

Det var så här det började Thor Guttormsen Joakim »Jocke« Andersson Heta Stolen En idrottsklubb Tony Bäregård SM-turnering på Ullevi Johanna Ringström Egen klubblokal Johan Åkerlind Tröjorna Elin Kristensson Den röda tråden Kristian »Rektorn« Nilsson Knattarna Mats Månsson Anneli Olsson & Elisabeth Martinsson Harun & Adnan Maric Kjell Kjellman Peter Meyer

6 14 25 43 45 50 61 64 72 75 82 89 96 104 109 115 128 138 146 152


21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40.

Vi minns Hasse Ravelli Historier om Ravelli Maja Uddenberg Joel Lundqvist Stig & Olle Nordkvist Gabriella Nordenstam & Micaela Einarsson Kim Källström Christer Reinikainen & Johan Elmander John Alvbåge Lina Gustafsson Mikael Pajunen Axel & Knut Agnred Thomas & Oscar Thorsson Ralf Edström Hanna Eriksson Dan Jeppsson Henning Svendsen Jonas »Foppa« Forsberg, Simon Vidfamn & Pelle Wallander Spelarreglerna Fakta om Grunden Bois

157 166 170 172 174 182 189 192 200 207 211 219 226 235 238 243 248 252 267 271

5


1.

»Till slut var jag väl tvungen a! säga ja, mest för a! få lugn och ro från Bäregård, Rektorn och gubbarna«

Ingen förknippar längre den lilla gräsplätten med fotboll. Nedanför går Delsjövägen, med en ständig ström av bilar. Parallellt med vägen går femmans spårvagnslinje. Ovanför gräsmattan finns hyreshus i gult tegel. En helt vanlig gräsplätt i ett helt vanligt hyreshusområde. Men ändå så speciell. För det var här som Grunden Bois föddes 1992. IFK Göteborg bildades på Café Olivedal i Göteborg. Öis första aktiviteter hölls på Balders Hage, där Liseberg i dag ligger. Gais bildades på Edlunds konditori och café i Vasastan. BK Häcken tog sitt namn efter den häck på Hisingen där klubbens grundare brukade spela. De första finterna i det som nu heter Grunden Bois, och vars namn är välkänt runt om i Sverige, gjordes på gräsmattan några meter från Delsjövägen. – Jag längtar nästan tillbaka, säger Bäregård. – Vi tog bollen och hade kul, passade till varandra, minns Rektorn. – Jag la ut fyra gula, platta koner, säger Thor. Trion som pratar var med vid den primitiva födelsen – och alla tre är fortfarande med när Grunden Bois sedan några år tillbaka har sitt eget hem, på Prioritet Serneke Arena, i närheten av det gamla regementesområdet på Kviberg i Göteborgs östra delar. 6


Där började det. Thor Guttormsen, Kristian »Rektorn« Nilsson och Tony Bäregård tillbaka på platsen där de hade sina första träningar med det som senare blev Grunden Bois.

Bäregård heter Tony i förnamn – en gång i tiden fruktad målskytt, på senare år målvakt. Rektorn heter Kristian Nilsson, men det bryr sig ingen om. I Bois är han bara Rektorn. Thors efternamn är Guttormsen och han hade ingen aning om effekterna av den första fotbollsträning han organiserade då, på gräsplätten 1992. Föreningen Grunden höll till på Lillatorpsgatan, en kortare parallellgata till Delsjövägen. På onsdagarna var det öppet hus, och då brukade bland andra Bäregård och Rektorn komma dit. Thor Guttormsen, som var anställd i föreningen, såg till att besökarna hade det trevligt med spel, musik och annat, tillsammans med nya och gamla vänner. Men en del lät sig inte nöja med det. Bäregård och Rektorn, och några till, ville spela fotboll. – Ni höll på och tjatade ett bra tag. Framförallt du, säger Thor vänd mot Bäregård, och får nickande bifall av de två andra. Du frågade hela tiden varför vi inte kunde spela fotboll. Till slut var jag väl tvungen att säga ja, mest för att få lugn och ro från Bäregård, Rektorn och gubbarna. 7


Han ler mot de andra. Trion som följts åt i över 25 år känner varandra väl. Jargong är en del av kittet som håller dem samman. Vi står och pratar intill gräsplätten där det började. Trion ser sig omkring. Minns. Funderar. Händer höjs, pekfingrar sträcks. – Hur många var vi när vi började, Thor? Bäregård kommer ihåg mycket, men inte alla detaljer. – Jag tror att vi var fem första gången, säger Thor. Men när vi till slut bestämde att vi skulle testa fotboll hade vi ingen aning om vart det skulle ta vägen. Den första träningen hölls en onsdag 1992, eftersom det var enklast så när det redan var öppet hus mitt i veckan. Med fyra låga plastkoner markerade Thor två mål. Det var viktigt hur de placerades. Den lilla träningsplanen måste löpa parallellt med Delsjövägen, annars skulle bollen rulla ut på vägen, studsa in i rabatter eller träffa något av husen så fort någon sköt i eller utanför mål. Men ibland studsade bollen ändå snett och for i väg ut på den vältrafikerade Delsjövägen. – Vi stoppade bilarna och hämtade den, förklarar Rektorn. Men hur gick det med spårvagnen då? – Vi behövde aldrig stoppa spårvagnen, så långt kom inte bollen, svarar han. – Det var lite lurigt, en och annan boll rullade ner. Så kunde det bli när man blev lite het och ville göra mål. Helt bra var det inte, förtydligar Thor. Fem spelare trixade och spelade och lattjade snart med bollen – Bäregård, Rektorn, Tony, Micke och Lasse. Pionjärerna.

»Thors efternamn är Guttormsen och han hade ingen aning om effekterna av den första fotbollsträningen han organiserade då, på gräsplätten 1992.« 8


Det nystartade fotbollsgänget jagade inte spelare aktivt, men ryktet om att det ordnades fotboll vid Delsjövägen spred sig. Följande onsdag kom fler – onsdagen därefter ännu fler. När det blev fler spelare behövdes fler tränare. Och så blev det. Först kom Mats Månsson. Därefter Åke Ronneland och Bo Andersson och sedan växte antalet tränare. – Hela veckan längtade man till fotbollen. Jag gjorde säkert 20 mål här, säger Tony Bäregård. – Eller 22 kanske, fyller Rektorn i. Vad är så märkvärdigt med fotboll? Varför ville ni börja? – För att vi skulle umgås och ha kul tillsammans, svarar Bäregård. Gänget körde på vid gräsmattan intill husen – oavsett väder. Om det så ösregnade placerade Thor ut de gula konerna och la upp bollen för avspark. Slet ni ut gräsmattan? – Jo, det gjorde vi totalt. Den blev helt fördärvad, säger Rektorn. Hur gick det med blommorna? De båda kompisarna tittar lite tvekande på varandra innan Bäregård svarar: – Två tulpaner gick väl sönder, Kristian? – Eller var det tre eller fyra, säger Rektorn. Och ibland hela raden. Jaha, då var dom borta. – Men ingen klagade, påstår Bäregård. – Visst stod där väl nån tant ibland och tittade i fönstret, säger Thor. Det som började som ett test blev strax en permanent verksamhet. Fler och fler ville vara med. Gräsplätten blev för liten. Räddningen fanns en liten bit längre bort på Delsjövägen, nedanför Apslätten – fortfarande inom räckhåll från huset där föreningen Grunden höll till. 9


På en större gräsmatta blev det mer plats för alla som ville vara med. Där sattes det signum som än i dag är föreningens: Alla är välkomna. Det var ju killar som började. När kom tjejerna? – Det fanns aldrig nån tanke på att det var tjejer eller killar. Alla fick vara med, där fanns ingen begränsning och tjejerna dök upp tidigt, säger Thor. Jag tror att Lollo var första tjejen. Rektorn och Bäregård bekräftar. Sekunden efteråt far en ny tanke genom huvudet på den förre skyttekungen och nuvarande målvakten. – Jag sköt ett snyggt stolpskott i Danmark. Målstolpen står fortfarande och darrar. Och nätet … – … är det hål i, skjuter Rektorn in. – Du sköt ju hårdast i världen på den tiden, säger Thor. – Ja, den danske målvakten hade inte en chans, skrockar kompisen. Om det är svårt att komma ihåg alla mål som Bäregård gjort är det enklare att minnas Rektorns fullträffar. – Du har la aldrig gjort nåt mål, Rektorn? frågar Thor. Men i den första filmen om Grunden Bois finns beviset på att han gjort åtminstone ett. – Jag gjorde ett i filmen, säger han. – I Bollnäs gjorde du mål, bekräftar Bäregård om fullträffen från filmen. – Men på Gotland gjorde jag mål direkt på en hörna. Än i dag minns jag inte hur den gick in. – Då har du gjort två mål i alla fall, säger Thor. – Jag gjorde tre straffar i Bollnäs, kontrar Bäregård. Gräsmattorna utefter Delsjövägen väcker många minnen hos trion. Ett av de minnen som är tydligast för Thor Guttormsen hänger ihop med Bäregård. När de efter en träning på den större gräsplätten stod och duschade kom en fråga som det inte gått att förbereda sig för. 10


– Vi hade spelat tvåmål och stod och pratade om att spela matcher. Då frågade du hur vi låg till i serien. Jag fick en tankeställare, säger Thor till Bäregård. Och visst hade Bäregård en poäng. Man kan inte bara träna, man måste ju spela matcher också. Ett gäng kommunala fritidsledare raggades ihop som motståndare och matchen spelades vid dåvarande Härlanda fängelse. Hur det gick minns varken Bäregård, Rektorn eller Thor. Men match blev det – den allra första i klubbens historia. Ännu en milstolpe passerades. Ännu en händelse som inte fanns med i den stora framtidsplanen – eftersom det inte fanns någon sådan plan. – Det fanns ingen tanke när vi började med fotboll. Det kom från spelarna själva, dom blev tongivande. Ingen annan sa att ni ska spela boll för att det är bra för er. Det var ni själva som ville spela, helt enkelt, säger Thor till sina båda vänner och fortsätter: – Det är en go knorr, speciellt när man backar tillbaka i tiden och ni inte fick bestämma över er själva. Var det inte föräldrar var det personal eller professorer eller nån annan som sa vad ni skulle göra. Det här kom från er själva och det blev rätt bra. I takt med att spelarna blev fler och bättre insåg de ansvariga att det krävdes någon annan plan än gräset vid Delsjövägen, även om den låg ypperligt i förhållande till Grunden-huset. Under en lunchpromenad tillsammans med Mats Månsson, tränarkollega till Thor, hittades lösningen. – Upp mot Delsjön såg vi en gammal grusplan. Den var igenväxt, delvis täckt av sly och en massa sånt. Jag ringde till Vägverket, Gatukontoret och andra för att kolla vem som disponerade planen.

»Var det inte föräldrar var det personal eller professorer eller nån annan som sa vad ni skulle göra.« 11


Efter ett antal telefonsamtal fick Thor napp. Ett kommunalt bolag hade tidigare haft planen för rekreation, men använde den inte längre. Grunden Bois-gänget fick tillåtelse att använda planen för sina träningar, men de fick själva se till att röja för att den skulle bli spelbar. – Vi blev nöjda med det svaret, bestämde oss för att göra jobbet för att få en egen plan. Men när vi gick dit och kikade några dagar senare hade dom varit där och tagit bort all sly och kört med väghyvel och grejor, grusplanen var jättefin, berättar Thor. Lyckliga boisare hade fått en egen plan att träna på – med mål. Inga nät. Men mål. Att målställningarna var gamla och rostiga gjorde inget. Gräset vid Delsjövägen fick chans till återhämtning när det inte längre behövde slitas ner av fotbollsskor med långa dobbar. Gänget fortsatte byta om i Grunden-huset och gick sedan upp för backen bort till grusplanen i närheten av IFK Göteborgs anläggning Kamratgården. – Vi gick där vareviga träning, säger Thor. Vi bytte om i huset och gick uppför backen. Varje onsdag. Men det var inte bara Thor Guttormsen och Mats Månsson som promenerade i Delsjöområdet. Även IFK Göteborg-människorna strövade omkring där. – Om det var Gunnar Larsson och Thomas Wernerson eller nån annan av gubbarna i IFK minns jag inte. Men under en lunchpromenad fick dom också syn på planen, berättar Thor. – Och då byggde dom ett tält där, ett stort tält, flikar Bäregård in. – Ett kylskåp, säger Rektorn med ett skratt.

»Vi tyckte att det var rätt fräckt, vi var dom enda förutom Blåvitt som fick träna på Kamratgården.« 12


För IFK Göteborg tog kontakt med kommunen och frågade om de fick bygga en fotbollshall på grusplanen, som ligger bara några hundra meter från Kamratgården. Det tillståndet fick den göteborgska storklubben. På ett villkor. Om IFK Göteborg skulle få bygga en hall var klubben tvungen att ge boisarna tider i den. För det gick inte att trycka bort Grunden Bois hur som helst. Med hallen som döptes till Kylskåpet hade Grunden Bois fått ett eget, riktigt fotbollshem. Och en plan med mål. Och nät. Men det var inte nog där. Med Kylskåpet följde en bonus: Under tiden hallen byggdes fick Grunden Bois tillträde till grusplanen på självaste Kamratgården. Och där blev de kvar även när Kylskåpet var färdigbyggt. Gruset på Kamratgården blev deras plan under sommarhalvåret, när det var för kallt för att vara ute tränade boisarna i stället i Kylskåpet. – Vi tyckte att det var rätt fräckt, vi var dom enda förutom Blåvitt som fick träna på Kamratgården. Vi klev genom skogen på samma stig som Jesper Blomqvist tog när han gick från spårvagnshållplatsen till Kamratgården, berättar Thor entusiastiskt. – Vi gick där med bollsäckar och västar. På vintern, när vi gick till Kylskåpet, var det beckmörkt. Vi lyste med ficklampa. Gick ibland hela vägen upp i svinkyla och snöblask eller regn. Och sen hela vägen tillbaka. Det var makalöst hur vi fick ihop det. Han vänder sig återigen rakt till Rektorn och Bäregård: – Ni hade sånt intresse, ville spela boll. Om det var några som inte vek ner sig och stannade hemma var det ni och era kamrater. Bäregård återkallar Thor till nuet. – Vi hade träning i går. Det blev 1–1. Jag stod i mål, släppte ett. En markboll. Dom hade tur. ///

13


2.

»Varför ska man göra skillnad på folk?«

När man pratar om Grunden Bois dyker alltid Thor Guttormsens namn upp. Ska man skriva en bok om Grunden Bois måste det finnas med både här och där. Han är initiativtagaren till Grunden Bois. Som anställd har han en nyckelposition. Men han är inte bara en avlönad spindel i nätet. Thor är framförallt en man som drivs av sin passion. Alla ska få vara med. Varför ska man göra skillnad på folk? Mantran som ständigt återkommer när man sätter sig tillsammans med Thor och försöker fånga själen i det som är Grunden Bois. Idrottsklubben för alla är för Thor Guttormsen en pågående livsresa, som han inte ens i sin vildaste fantasi kunde se framför sig när han i sin ungdom hemma i värmländska Arvika funderade över framtiden.

------------------------THOR GUTTORMSEN Funktion: Tränare och klubbchef -------------------------

14

Thor Guttormsen var 20 år och hade gjort lumpen. Redan innan han hade ryckt in för tjänstgöringen i gröna kläder på I2 i Karlstad hade han börjat jobba på en plåtindustri hemma i Arvika. Efter muck fortsatte det på samma sätt. Thor tillverkade ventilationsutrustning på jobbet. Lugnt och tryggt, en pålitlig försörjning i vackra Värmland. Thors stora intresse var idrott.


Hockey i Arvika HC, där han debuterade i A-laget som 17-åring, och fotboll i Arvika FK. Men som 20-åring insåg Thor att han ville ha ut mer – både av sitt arbetsliv och livet i stort. Han började kika på utbildningar och såg direkt vad han ville göra. – Jag sökte till GIH, Gymnastik- och Idrottshögskolan. I andra hand skrev jag »sjukgymnast« eftersom det också handlade om idrott, berättar han. Men när det kom till det tredje alternativet var det inte lika lätt. – Jag såg att det fanns nåt som hette socialhögskolan. Jag visste inte riktigt vad det var, men fyllde i det som tredje alternativ. Att Thor inte kom in på GIH gjorde honom inte direkt överraskad, han kände till de tuffa antagningskraven. Någon utbildning till sjukgymnast blev det inte heller. – Men jag kom in på socialhögskolan i Göteborg. Och det var jag inte riktigt beredd på, säger han. I januari 1979 packade Thor sin Volvo – en grå, gammal 142:a med vita galonsäten – med några Ica-kassar fyllda med lite kläder, en tallrik och andra prylar som kunde behövas i den stora staden Göteborg. Sedan lämnade han den värmländska tryggheten och styrde söderut. Första anhalten blev Olofshöjds studenthem. Adress: Motgången. – Av alla adresser fick jag just den. Otroligt, säger han och skrattar åt minnet. På socialhögskolan pratades det på den tiden, i övergången mellan 70- och 80-talet, mycket politik. – Det var bara politik. Oavsett vilket ämne det var visste jag att om den falangen säger så, då säger den andra si. Det blev ett tjatter som jag blev ganska trött på. Dom resonerade om politik hela tiden. Jag var inte engagerad i den typen av frågor. 15


Han hade inte heller läst på ordentligt vad gäller studierna, men insåg efter ett tag att det var socialsekreterare han höll på att utbilda sig till. – Ska jag sitta bakom ett skrivbord? Nej, nej. Mina val handlade om människor, jag ville jobba med nåt där man kunde bry sig om människor. Men sitta vid ett skrivbord … Den, åtminstone tillfälliga, räddningen kom när det blev dags för långpraktik. – Klasskamraterna valde socialsekreterare, fältarbetare och det ena med det tredje. Jag satt och våndades. Nej, jag ville inte ... Thor hittade inget passande i pärmarna med praktikförslag. Han gick vidare och tittade i gamla praktikpärmar med rapporter. – Då såg jag, på ett gulnat papper, att det stod »Fritid Göteborg« på en flik. En snubbe hade varit på fritidsförvaltningen och praktiserat som konsulent. Jag tänkte att det var okej – och hamnade på Ullevi. För det var där fritidskonsulenterna hade sina kontor. P-O Johansson, legendarisk ledare i IFK Göteborg under många år, var fritidschef. Ruben Svensson, back i det IFK Göteborg som då dominerade svensk fotboll, gick förbi ibland. Den idrottsintresserade killen från lilla Arvika hade plötsligt hamnat rätt. När Thor emellanåt satt vid det skrivbord som var hans hade han utsikt över Ullevis stora gräsmatta. – Egentligen var praktiken ganska avig i förhållande till socialhögskolan, hade inte direkt med utbildningen att göra. På skolan pratade dom bara om sånt som hade hänt, hur man skulle göra för att ta hand om människor som det gått illa för. Jag ville hellre jobba preventivt, försöka få människor att undvika att hamna fel. Därför passade Fritid Göteborg som hand i handske. Dessutom fick jag inom förvaltningen extraknäck på kvällar, helger och sommar, säger han. Vid den tidpunkten frågade hans dåvarande flickvän om 16


Thor ville hänga med och luffa i Asien i ett halvår. Plötsligt hade den unge mannen från Arvika både bokat biljett och sett till att få studieuppehåll från socialhögskolan. Innan han klev på transsibiriska järnvägen österut tillsammans med flickvännen postade Thor ett brev. – Jag slängde in en ansökan till nåt som hette fritidspedagogutbildningen på lärarhögskolan, säger han. I Indonesien, Sri Lanka och andra länder i Asien stötte Thor inte bara på fattiga människor utan också många med fysiska funktionsnedsättningar. – Jag såg en fattigdom som jag aldrig tidigare varit i närheten av, och jag såg lemlästade människor som satt och tiggde. Många av dom barn, främst flickor, minns han. Han fick även lyssna till berättelser om varför en del med funktionsnedsättningar satt och tiggde. – Jag fick höra att den där hade dom huggit armen av för att han skulle kunna tigga, och en annan hade fått ögat utstucket av samma skäl. Jag var inte påläst om världen, jag förstod inte sammanhangen. Jag upptäckte den stora skillnaden mellan hur vi hade det hemma i Sverige och hur det kunde vara ute i världen. Det var väldigt långt mellan Asien och Arvika. Den unge värmlänningen chockades, men stärktes samtidigt. – Jag upplevde saker som stärkte mig i att jag ville hjälpa och stötta människor, säger han. Ett halvårs bekymmerslöst äventyr i Asien blev en blandning av upplevelser och händelser som påverkade Thor och pekade ut kursen för hans engagemang i det som senare skulle bli Grunden Bois.

»Jag upplevde saker som stärkte mig i att jag ville hjälpa och stötta människor.« 17


– Det var inte så att jag upplevde att jag måste jobba med nåt specifikt, men det var ett wake up-call. Mina ögon öppnades för att det var annorlunda i världen. Jag tänkte bara åka ut för att ha kul. Men det jag fick med mig hem var nyttigare än vad jag kunnat få ut ur nån skolbok. Men Thor hade också med sig ett helt annat besked när han återvände till Sverige – ett som också handlade om utbildning. Detta var långt innan mobiltelefonerna började finnas i var mans och kvinnas hand – kommunikationen mellan världsdelarna sköttes via dyra telefonautomater eller billigare poste restante-brev. När Thor kom till Jakarta låg ett brev och väntade på honom. – Morsan hade skickat det. Hon hade öppnat ett brev som kommit till mig i Arvika och läst att jag hade kommit in på fritidspedagogutbildningen. – Jag skrev tillbaka och sa till morsan att hon skulle tacka ja för mig. Jag hoppade av socialhögskolan och började på fritidspedagogutbildningen. Än en gång gick jag på en utbildning som egentligen inte passade, men jag fullföljde. Jag skulle nog ha skämts för att komma hem till morsan och farsan och berätta att det inte blev nåt med den heller. Jag var tvungen att ha papper på nånting.

Thor Guttormsen mitt bland spelarna. Där trivs han och har så gjort sedan han drog igång klubben som är ett ständigt pågående livsverk.

18


På resan med flickvännen mötte Thor fattigdom och personer med fysiska funktionsnedsättningar som levde i misär. På hemmaplan blev han medveten om förutsättningarna för människor med andra sorters funktionsnedsättningar. Som ett led i den osynliga kedja av händelser och sammanträffanden som påverkat hans liv hamnade Thor på Betaniahemmet vid Askimsviken i sydvästra Göteborg. – Inriktningen på fritidspedagogutbildningen handlade om fritidshem, fåglar i naturen och lekar. Inte riktigt det jag ville jobba med. Men av en slump fick jag en praktikplats som fritidskonsulent på Betaniahemmet. Från dag ett blev det en ny ögonöppnare. – Det var i princip mitt första möte med människor med intellektuell funktionsnedsättning. Men när jag tänkte tillbaka visste jag mycket väl att vi i Arvika hade en parallellklass med tjejer och killar med intellektuell funktionsnedsättning. Men åt och hade raster Så härdom kan treradiga bildtexter se ut.på Thorandra är alltidtider. spindeln i nätet (uppe), syns ofta i olika – Utanför Arvika, i racerföraren Kenny Glava, sammanhang. Längst ned till höger: Thor med OS-facklan i XX Bräcks 19XX. Foto:hemort Stefan Nilsson. fanns dessutom Björkåsen. Ett ställe som var ungefär som Betaniahemmet. Dom som bodde där var inne i stan ibland, kom med sin buss. Då stod vi på torget och tittade på dom, men vi kom aldrig i närheten. Det var ju så på den tiden, det var väldigt uppdelat. Det var som att vi var skyddade från varandra, berättar Thor. – Jag hade inte varit i närheten av detta och så hamnade jag på Betaniahemmet, av alla ställen. Första dagen på Betaniahemmet tillbringades mest inne hos den handledande fritidskonsulenten Jonas, som berättade om boendet. När Thor tittade ut genom fönstret såg han dem som bodde där och kände hur det började pirra i magen. Då knackade det på dörren. Jonas ropade »kom in«. – En kille öppnade dörren. Jonas presenterade honom som vice fritidsledare eller nåt sånt. Jag såg ju att killen hade nån 19


funktionsnedsättning och gick fram och skulle vara käck. Sa »kul att se dig« och sånt. Kramade honom lite och käckade mig som tusan. Han hälsade mig välkommen och gick ut igen. En stund senare knackade det igen och en annan kille kom in. Scenen från det första mötet upprepades. Tredje gången det knackade på dörren öppnades den av en äldre man i kavaj. – Jag trodde återigen att det var nån som bodde där. Jonas presenterade mannen som vice föreståndare. – Jag körde samma grej. Slog honom på axeln, gav honom en kram. Frågade »hur är det med dig« och käckade mig. När mannen lämnat rummet frågade Jonas om Thor visste vem mannen var. – Du sa väl vice föreståndare? – Just det. Det var det, svarade Jonas. Thor Guttormsen, praktikant från fritidspedagoglinjen, trodde att praktiken på Betaniahemmet hade fått ett hastigt och inte så lustigt slut. – Jag tyckte att jag hade gjort bort mig för evigt. Vad hade jag gjort? Så kan man inte bete sig mot en vice föreståndare när man kommer som praktikant. Då tar man i hand och bockar. Jag behandlade honom i stället som en person med funktionsnedsättning. En förvirrad praktikant försökte samla tankarna. Han var övertygad om att han hade gjort bort sig – men samtidigt tog en annan tanke plats i hans hjärna. – Jag hade behandlat alla lika, trots att jag inte visste om det. Egentligen var det rätt bra. Jag uppförde mig mot den vice föreståndaren som jag gjort mot dom andra. Varför skulle jag bete mig olika beroende på vem jag träffar?

»En förvirrad praktikant försökte samla tankarna. Han var övertygad om att han hade gjort bort sig.« 20


Det kom ingen kritik eller någon annan reaktion på den unge praktikantens beteende, ingen anklagade honom för att ha gjort något dumt. Men han och vice föreståndaren blev väl aldrig riktiga bästisar ... Vad sa din handledare Jonas? – Klart som fasen att han skrattade. Thor Guttormsen trivdes på Betaniahemmet. Och Betaniahemmet trivdes uppenbarligen med honom. Efter praktiken fick han sommarjobb som fritidskonsulent. När skolan började igen blev det extraknäck på de olika avdelningarna. Thor ordnade resor, utflykter och fritidsaktiviteter åt dem som bodde där. – Jag trivdes väldigt bra, kände att det var kul och att dom uppskattade mitt engagemang, säger han. Erfarenheten ledde honom vidare när han var färdig fritidspedagog. Efter att ha jobbat en tid inom fritidsförvaltningen fick han ett tips av en kollega på Betaniahemmet om en nyligen utlyst tjänst – som fritidskonsulent på FUB i Göteborg, Föreningen för Utvecklingsstörda Barn. – Sen blev det ett tillägg till namnet. Det ändrades till barn, ungdomar och vuxna. Föreningen var ju inte till för enbart barn. Thor sökte och fick jobbet som fanns på Ängemarken i närheten av Wavrinskys plats på Guldheden – platsen där IK Ängemarken, som på sätt och vis var en föregångare till Grunden Bois, tidigare funnits. Klubben hade haft fotbollsaktiviteter, men mest arrangerades bowling för »de utvecklingsstörda«, som personerna då kallades. En dag kom en man från IK Ängemarken till Thor. – Han sa till mig att jag måste vara med på Englands-slaget. Han förklarade att det var en bowlingtävling som skulle spelas i Valhalla den kommande helgen. »Du är ju ny, det är ett bra tillfälle att åka och hälsa på alla«, sa mannen.

21


Thor åkte dit, beredd på att få se en internationell bowlingtävling – men där fanns bara lokala spelare. – Han pratade ganska fort när han bjöd in mig. Jag tyckte han sa Englands-slaget, men han sa Ängla-slaget, säger Thor med ett skratt. På FUB fick den nybakade fritidspedagogen utlopp för sin ambition. Han ägnade arbetsdagarna åt fritids- och semesterverksamhet för göteborgare med intellektuell funktionsnedsättning. FUB ägde ett pensionat i Tvååker, som Thor snart blev ansvarig för. Uppemot hundra semesterfirare åkte dit. Thor arrangerade även semesterresor till stugor runt om i landet och resor utomlands. Thor Guttormsen trivdes, men saknade den idrott som han hade levt för under hela uppväxten hemma i Arvika. – Jag kapade idrotten när jag flyttade till Göteborg. Vansinnigt korkat, jag fattar inte riktigt hur jag kunde göra så. Det var ju mitt stora intresse. Det blev några träningar med Chalmers hockeyklubb, men att träna framåt nattkröken i Frölundaborg var inte Thor Guttormsens grej. Han fortsatte dock spela fotboll i Göteborgs Prima FF och Skogshyddan i de lägre divisionerna.

Thor Guttormsen med OS-facklan inför olympiska spelen i Peking 2008. Han röstades fram av Expressen/ GT/Kvp:s läsare som en av tre svenska eldsjälar som med facklan i handen fick springa en av sträckorna i Kina inför spelen.

22


Men det var inte bara bristen på idrott som skavde. Där fanns en del inom FUB som Thor hade svårt att förlika sig med. – Synsättet var inte bra. Döttrarna och sönerna med funktionsnedsättning hade inget att säga till om, säger han. På 80-talet var det en annan tid än det är nu. En del hade hänt med synen på människor med intellektuell funktionsnedsättning, men det fanns fortfarande massor kvar att göra. Under jobbet på FUB stötte Thor Guttormsen på en hel del som han inte gillade, bland annat den tidens föräldraengagemang. – På FUB var det mycket »slagsmål« med föräldrarna. Det var dom som bestämde över sina vuxna barn, det fick man tidigt lära sig. Jag tvingades välja sida, ställa mig antingen på föräldrarnas eller deras vuxna barns sida. För mig var det lätt att välja, jag valde att ta fajten med föräldrarna. Jag tog parti för deras döttrar och söner. Thor pratar engagerat om 80-talets syn. Han använder ord som överbeskyddande, men säger också att det ibland var rent kränkande. – Dom behandlades som objekt. Synsättet på den tiden var fruktansvärt. En del låste mer eller mindre in sina vuxna barn och var tillsammans med dom hela tiden. Andra lämnade bort dom vuxna barnen. Då klippte man oftast banden för att det var en sån skam, minns han. Thor drar några exempel på vad han menar med överbeskydd och kränkning: – När vi ordnade fritidsaktiviteter med musik kunde föräldrar komma och fråga om vi måste spela så högt. Nån annan kunde mitt bland alla andra gå fram och knäppa knapparna i skjortan på sin vuxne son. När det var dags att åka på semesterresor uppstod nya pinsamma händelser. – Dom kom gående tillsammans med föräldrarna med böjda nackar och blickarna i backen. Föräldrarna gav instruktioner 23


över sina vuxna barns huvuden: »Glöm nu inte att han ska hjälpas på toaletten.« Så att alla hörde! »Och glöm inte att han bara spiller när han äter.« Och en massa sån skit. I sammanhanget var personalen noga med vokabulären. – Vi ändrade begreppen. Vi var reseledare, inte personal. Dom var semesterfirare, inte vårdtagare. Vi ordnade en bussresa, inte en transport – man transporterar möbler, inte människor. Vi var noga med nyckelorden. – Det skulle vara som när vem som helst checkade in på ett hotell eller pensionat. Vi var där för att serva dom som var på semester, inte för att sätta upp och hålla efter en massa regler. Thor betonar igen att det var en annan tid. – Det var inte så utvecklat med saker och ting. I dag bor man där andra bor, man jobbar helst där andra jobbar och har en fritid som andra. I dag är vi ganska integrerade. Det finns givetvis mycket kvar att göra, men det är en jätteskillnad. Utvecklingen har rusat i väg. Men allt gick inte att ändra direkt. I grunden fanns ett synsätt som gjorde fördomarna svåra att bekämpa. – Som namnet på organisationen: Föreningen för Utvecklingsstörda Barn. Det är en intresseorganisation som ska värna om dom och jobba för deras rättigheter. Och så kallas dom för utvecklingsstörda barn. Även dom som var vuxna sågs som barn. Men bara för att du har en intellektuell funktionsnedsättning och inte förstår som en tjugofemåring innebär det inte att du är ett barn. Du har din livserfarenhet, minnen, musiksmak, intressen, behov som alla andra vuxna. – I så fall skulle alla människor varit graderade, alla skulle vara olika stora barn. Vem skulle varit vuxen – Einstein? Här närmar vi oss själva kärnan – den faktiska anledningen till att Thor var med och drog i gång Grunden Bois. – Blir du sedd som ett barn i en vuxen kropp blir du behandlad som ett barn. Och det är fel. ///

24

Profile for Smakprov Media AB

9789176970652  

9789176970652  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded