Page 1

Maria Herngren • Eva Swedenmark

PAPPARESAN

Opal


www.opal.se

© Maria Herngren & Eva Swedenmark www.go.to/emmavall Illustrationer av Boel Werner Bokförlaget Opal AB ISBN: 978-91-7299-256-6 Printed in Finland, 2007


Hej! Det här är historien om vårt äventyrliga sommarlov. Vi som aldrig har haft råd att åka någonstans kom iväg på en resa som ingen av oss någonsin lär glömma. Vår familj har två mammor, Bella som är min mamma och Sivan. Vi är sex barn. Jag heter Umberto och är äldst. Fast det håller inte Bobbie med om, hon påstår att hon föddes först. Bobbie är Sivans dotter. Vi är födda samma dag, för tolv år sedan då våra mammor träffades på BB. Vi och våra småsyskon har förstås pappor också. Inte en eller två, utan sex. Eller kanske snarare fem! Alla har en egen pappa utom jag. Vi bor i Gävle med våra mammor. Vi brukar aldrig resa på semester. Men den här sommaren som jag ska berätta om kom vi ut på en lång resa genom Sverige, till Danmark, ja, hela vägen till Italien. En papparesa. Sardinien var slutmålet! Men det var det bara jag som visste, det var min egen hemliga plan. Varför jag kallar vår resa för Papparesan? Jo, det är så att … Eller nej, vänta det kan jag inte avslöja än. Det är ju det som den här boken skall handla om.

Umberto

5


Här är min familj: Bella är 32 år. Hon har varit croupier, taxichaffis, musiker (dragspel & sångerska), brevbärare och servitris. Bella är lång och stark, med yvigt brunt hår och mörk bluesröst. Hon är cool men kan tända till rejält ibland. Då gäller det att hålla sig undan. Sivan är 33 år. Hon har arbetat inom långvården och även som skolmatsalsbiträde. Själv ser hon sig mer som smyckekonstnär och hon älskar astrologi. Sivan är kort och knubbig, hennes hår ser ut som en maskrosboll. Hennes röst är hes och halkar lätt upp i falsett. När hon blir upprörd är hon som en hetsig terrier till humöret. Bellas barn: Umberto (jag alltså) snart 12 år, längtar ständigt efter min försvunna pappa, en okänd italiensk restaurangmusiker från Sardinien. Jag är brunögd och har brunt hår med ljusa slingor. Många tror att jag är blyg, men det är bara så att jag inte gillar att dela med mig av mina tankar till alla andra. Jag tänker mycket, och om jag får ha mina anteckningsböcker ifred så hamnar en del i dem. Rose är 9 år. Hennes pappa Rolle är en rödhårig hårdrockare, som numera driver Bilverkstad & Skrot i Kortedala utanför Göteborg. Rose har ärvt hans hårfärg och fräknar men inte hans musiksmak. Hon lyssnar hellre på schlager och spelar fiol.


Feven, som alla bara kallar BH, är 4. Hennes pappa är hip-hopmusiker i Stockholm. Hon är familjens minsting, en liten blond tjej som snabbt försvinner iväg, pratar och tar kontakt med alla. BH är vår lilla prinsessa som älskar att synas och spexa. Sivans barn: Bobbie, fyller snart 12 år precis som jag; ibland känner vi oss som tvillingar. Hennes pappa Jimmie är reggaemusiker på Jamaica. Bobbie är brun och har krulligt hår. Hon är också kort och knubbig, livlig, och emellanåt tjurig. Hon har en fantastisk sångröst. Sven-Ingvar är 8 år. Hans pappa i Karlstad heter Ingvar Svenning, och är galen i dansbandsmusik. Sven-Ingvar är blond och blek. Han kan inte spela något instrument, men är en hejare på att vissla. Han tycker om samma musik som sin pappa och tillsammans har de också en annan passion: fiske. Bird är 5 år. En liten smal svart tjej, med kraftfull röst. Hon påminner om sin pappa Ezra som är blues- och jazzmusiker i USA. Ezra ser ut som en svart panter, spelar trumpet och sjunger. Bird är en panterunge. I henne slumrar ett mod som ingen i familjen ännu anar.


Kapitel 1

”Här blir bra!” Bobbie pekade ut platsen. Vi såg oss noga omkring innan vi krängde av oss ryggsäckarna. Massor med folk skyndade förbi. Det var dags. Vi tog fram våra instrument: Maracas, dragspel, fiol. ”Nu!” sa Bobbie. Och så satte vi igång, det lät mycket och det lät faktiskt bra. Folk samlades omkring oss. Jag såg taxin stanna till, men det finns många taxibilar i Gävle. Chauffören slängde upp bildörren och stegade fram mot folksamlingen med ilskna kliv. Det var Bella, min mamma. Hon fick inte förstöra spelningen nu, just när vi ska samla in pengar. Jag rusade fram mot henne. Men Bella kom inte långt. Ett äldre par vägrade släppa förbi henne. De snäste åt henne att inte försöka tränga sig förbi. Jag fick tag i mammas arm och vädjade: ”Lyssna innan du gör något du ångrar.” Mina syskon bugade djupt när den sista tonen i låten klingade av. BH som är yngst började gå runt med en mössa och samla in pengar. Folk jublade och applåderade och snålade inte på mynten. ”Sivans och mina ungar tigger på gatan, så fattiga är vi inte!” Bella skakade sig fri från mitt grepp och gjorde sig beredd att störta fram.

8


Jag tog tag i henne. De började spela igen. ”Lyssna åtminstone på en låt”, bad jag. ”Jag har hört nog”, började Bella och jag insåg att det inte var någon idé, hon skulle börja gorma och skrika. Men så stannade hon till, som om hon faktiskt hörde och såg det jag ville: Bobbie sjöng bra. Sin sångröst hade hon efter sin pappa på Jamaica. Rose spelade på sin fiol. Hiphop med fiol … aldrig hade väl någon hört något så märkligt i Gävle. BH och Bird dansade intensivt och skramlade med pengarna i mössan som om den var ett instrument. De var bara oemotståndliga. Allas blickar drogs mot dem. Bakom dem skymtade Sven-Ingvar som visslade starkt och tonsäkert och slog takten med maracas. Folk log och applåderade. Mina syskon såg så glada ut. ”Rena proffsmusikerna”, sa en kille. ”Ja, vilka härliga ungar!” En kvinna bredvid skrattade.

9


Bella sneglade på mig. Jag tittade tillbaka, först avvaktande, sedan log jag. Hon förstod att jag hade genomskådat henne. Bella skruvade på sig, sedan ryckte hon på axlarna. Planen att skyffla in oss syskon i bilen, skälla ut oss och ta oss därifrån var som bortblåst och jag visste det. Jag var inte orolig längre när Bella trängde sig fram. Hon applåderade mer än någon annan åt gatumusikanterna. Sven-Ingvars bleka kinder slog om till rött när han såg henne. BH vinkade glatt. Rose och Bobbie såg oroliga ut och Bird gömde sig bakom dem. De avslutade snabbt sitt uppträdande. Folk applåderade och försökte få dem att fortsätta. När de förstod att showen var slut drog de sig motvilligt därifrån. ”Är du arg på oss, mamma?” frågade Rose. ”Jag var arg”, medgav Bella. ”Vi trodde det”, sa Rose. ”Därför sa vi inget.” Hon tittade osäkert på sin mamma. ”Men när jag hörde er blev jag bara stolt. Hur skulle jag ha kunnat bli något annat”, sa Bella och kramade alla. ”Ni är jätteduktiga. Väl värda en taxiresa hem.” ”Ja!” ropade vi och kastade oss in i bilen. Vi lastade in instrumenten i bakluckan medan Bobbie slet till sig BH:s välfyllda mössa. Hon räknade pengarna medan Bella rattade hemåt. Det var några tjugor men mest en massa klirrande mynt. ”870 kronor!” Vi jublade högt. ”Vad ska ni ha dem till?” undrade Bella. Hon tittade forskande på mig som satt bredvid henne i framsätet. Det blev tyst i bilen. ”Du och mamma sa ju att vi inte har råd att åka på semester i år heller. Så vi tänkte …” sa Bobbie som är lika gammal som jag och ganska kaxig.

10


”… att vi skulle hjälpa till och tjäna pengar!” fortsatte jag. ”Bra va?” gastade BH. Vi hade alla haft strålande idéer om hur vi skulle kunna tjäna pengar. Gatumusiken var bara början. Vi skulle dela ut gratistidningar, baka bullar, starta lotterier. Nu berättade vi stolt om våra planer. ”De är fattiga men flitiga, våra ungar, när det är något de vill”, sa Sivan när Bella berättade vad vi haft för oss i stan. Mamma och Sivan stod ute på vår balkong. ”Tänk om vi kunde åka på semester med alla våra ungar i sommar, men jag fattar inte hur det skulle gå till?” sa Bella. ”Vi måste inse fakta”, sa Sivan. ”Då måste det inträffa ett under.” Bobbie och jag satt innanför balkongdörren och hörde deras prat. ”Jag trodde de skulle bli argare!” sa jag lågt till Bobbie. ”Din mamma skrattade bara.” ”Våra mammor är att inte som andra, man vet aldrig riktigt hur de ska reagera”, sa Bobbie filosofiskt. ”Men i år ska vi iväg på semester vad de än säger. Vi har vår pakt, eller hur?”

11


Kapitel 2

Våra familjer brukar turas om att äta söndagsmiddag hos varandra. Kött och efterrätter i början av månaden. Billig mat i slutet. Ena veckan är det Sivan, Bobbie, Bird och SvenIngvar som fixar maten. Nästa vecka är det Bella, jag, Rose och BH som bestämmer menyn. Den här söndagen i slutet av april åt vi hos oss. Efter en obeskrivligt stökig middag med paradrätten spagetti och köttfärssås röjde jag och Bobbie av köksbordet, Rose och Sven-Ingvar diskade. Bella och Sivan dukade fram två muggar kaffe, sex glas med saft och lika många noggrant räknade högar med chokladbitar åt var och en av oss på bordet i vardagsrummet. Jag såg att de sneglade på varandra och fnissade som innan tomten dyker upp på julafton. ”Vi har en överraskning”, sa Sivan med hemlig min. ”Vi ska på semester.” Bella log belåtet. ”Utomlands”, fortsatte Sivan. ”Jag har nämligen ärvt.” Mer hann hon inte säga. Jublet var öronbedövande. Sivan hade ärvt! Vi skulle få åka utomlands, som alla andra. Vi dansade runt bordet, även jag och Bobbie måste jag erkänna fast vi annars är mer coola. Vi är ju inga småbarn. ”Thailand? Mallorca? Grekland?” Förslagen duggade tätt.

12


Det där undret mammorna snackat om på balkongen häromkvällen hade tydligen inträffat. Men vart skulle vi åka? Det pirrade i oss alla. ”Vi får se var vi hamnar”, svarade Sivan belåtet. ”Vi tar husvagnen och drar dit näsorna pekar.” ”Husvagnen?” Besvikelsen i våra röster var massiv. ”Ja, och Volvon jag också ärvt”, sa Sivan förtjust. ”Av en gammal morbror som inte använt dem på åratal. Vi packar in oss i bilen när sommarlovet börjar och drar söderut utan att planera någonting. Vi kör bara och ser var vi hamnar. Härligt va?” ”Utan att planera?” Bella tittade på Sivan som om de inte var riktigt överens. ”Husvagnssemester? Och hur ska vi få plats allihop i en bil”, suckade Bobbie besviket. ”Kan vi inte sälja allt och flyga istället”, föreslog Rose. ”Ja, till min pappa”, kvittrade Bird. ”Inte till Köpenhamn”, sa Bobbie. ”Jag vill till Grekland.” ”Bor din pappa där?” undrade BH. ”Nej, jag vill inte åka till min pappa i Västindien och bara lyssna på reggae.” ”Men jag vill åka till min pappa”, sa BH och skuttade bort till Bella och klättrade upp i hennes knä och la huvudet på sned. ”Mamma, kan vi åka till pappa i Stockholm? Snälla”, bad hon och kramade Bella. Pappa … tänkte jag, men sa inget och ingen kunde ana vad jag tänkte. ”Jag vill till min pappa i Göteborg också!” vrålade nu även Rose. ”Jag säljer dem inte!” Sivans skarpa röst skar genom luften. Alla högljudda önskningar och drömmerier föll platt.

13


”Men en gammal Volvo och en husvagn? Ska vi åka runt med dem i Europa eller vad är planen?” Bobbie såg tveksam ut. Jag förstod henne. Idén var pinsam. ”Vi ska bergis tälta också”, sa Sven-Ingvar. Han lät inte sur, snarare hoppfull. Han brukade åka på tältsemester och fiska med sin pappa i skogarna utanför Karlstad där Ingvar Svenning bodde. ”Tält, vilken bra idé”, ropade Sivan. ”Åtta i en husvagn blir trångt men om vi tar med ett tält och turas om att sova i det går det nog. Visst ska det bli kul? Som att ligga ute på turné.” Sivan lät som om hon trodde på den galna idén. ”Och vi ska hälsa på våra pappor, visst mamma?” sa BH. ”Varför inte?” funderade Bella och började prata om alla pappor vi skulle kunna hälsa på längs vägen. ”En pappaturné!” Sivan var inte svårövertalad. ”Förr var det de som dök upp med sina turnébussar i våra liv. Nu kommer vi med vår turnéhusvagn.” ”Ja, en papparesa!” Alla utom Bobbie och jag jublade. ”Ända till Köpenhamn. Lova det mamma”, ropade Bird. Sardinien ligger långt bort. Jamaica också. Bobbie och jag tittade på våra småsyskon som var så glada. Ingen tyckte det var pinsamt. Det kanske inte var så mossigt med bil och husvagn ändå. Och det bästa, vi skulle i alla fall iväg, bort från Gävle hela sommaren.

14


15


Hur ska två panka mammor och deras sex barn

kunna åka på semester? När mamma Sivan ärver en gammal bil och en om möjligt ännu äldre Kapitel 3 husvagn är saken klar. Vart de ska åka någonstans bestämmer barnen som alla har olika pappor. De ska på en papparesa! ”Husvagn!” Bobbie behövde inte säga mer. Vi drog oss tillbaka till mitt och mina syskons rum och låste dörren så att inte Rose, Sven-Ingvar, BH och Bird skulle störa oss. ”Vi kommer att se töntiga ut.” Jag lät uttråkad, ändå kände jag mitt hjärta bulta av förväntan. Vi skulle åka utomlands. Inte bara till Köpenhamn, utan vidare ner genom Europa. ”Mot Medelhavet”, hade mammorna sagt. Till Sardinien? Den enda bild jag har av min pappa är ett suddigt, svartvitt fotografi som jag hittade för länge sedan. Det hade legat i en mapp märkt ”Viktiga papper” som jag kastat mig över så fort jag lärt mig läsa. På fotot står mamma bredvid en man med badbyxor. Bella har baddräkt och solglasögon. Hennes ben är smala, inte kraftiga som nu. Hennes leende är lika glatt, man känner igen henne. Båda skrattar mot kameran. På baksidan står det: ”Bella och Umberto.” Det är faktiskt allt jag har. Inte mycket till ledtråd, men ändå en början. De andra barnen har sina pappor, hur de nu är. Sven-Ingvars pappa i Värmland med sina eviga skämt. Rolle, Roses pappa, en före detta hårdrockare som lagar biISBN: 978-91-7299-256-6 lar i Göteborg numera. Bobbie har reggaeskivor med musik som hennes pappa spelat in till henne på Jamaica och bilder av honom med tovigt rastahår. Birds pappa bor i New York

Opal

16

9789172992566  

Maria Herngren • Eva Swedenmark PAPPARESAN www.opal.se © Maria Herngren & Eva Swedenmark www.go.to/emmavall Illustrationer av Boel Werne...