Page 1

Robert Harris

Fear index Översättning Jan Malmsjö


Tidigare utgivning Faderland 1993 Enigma 1997 En ängel i Archangelsk 2000 Pompeji 2005 Spökskrivaren 2008 Imperium 2009 Konspiration 2010

Citat ur Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, Natur och Kultur, Lund 1976, översättning Roland Adlerberth på sida 23, 53, 127,155, 167, 186, 204, 274, 301. Citat ur Charles Darwins ”Människans härkomst”, Natur och Kultur, Stockholm 2006, översättning Nils Uddenberg på sida 39, 71, 88, 139. Citat ur Richard Dawkins ”Den själviska genen”, Prisma, Stockholm 1992, översättning Roland Adlerberth och Lars Torbjörnsson på sida 255. Citat ur Mary Shelleys ”Frankenstein”, Bakhåll, Lund 2008, översättning Måns Winberg på sida 9.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Robert Harris 2011 Engelsk originalutgåva Hutchinson Engelska originalets titel The Fear Index Omslagsbild Colin Thomas och Getty Images Svensk omslagstypografering Anders Timrén Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13823-7


Till min familj Gill, Holly, Charlie, Matilda, Sam


Författarens tack

Jag vill tacka alla dem vars expertkunskaper, som de så generöst delat med sig av, har gjort den här boken möjlig; först och främst Neville Quie på Citigroup, som kommit med många nyttiga förslag och som presenterat mig för så många människor och som, tillsammans med Cameron Small, tålmodigt hjälpt mig genom labyrinterna av nedskärningar och ekonomiska svårigheter; Charles Scott, tidigare Morgan Stanley, som diskuterade konceptet, läste manuskriptet och presenterade mig för Andre Stern på Oxford Asset Management, Eli Lederman, tidigare styrelseordförande i Turquoise, och David Keetly och John Mansell på Polar Capital Alva Fund som alla gav mig nyttiga insikter; Leda Braga, Mike Platt, Pawel Lewicki och algoritmgruppen på BlueCrest för deras gästfrihet och för att jag fick vara med en dag och se hur de arbetade; Christian Holzer för hans råd angående VIX; Lucie Chaumeton för fackgranskningen; Philippe Jabre från Jabre Capital Partners SA för att ha delat med sig av sina kunskaper om finansmarknaderna; dr Ian Bird, chef för Large Hadron Collider Computing Grid Project, för två ­rundvandringar och insikter i förhållandena på CERN 7


på 1990-talet; Ariane Koek, James Gillies, Christine Sutton och Barbara Warmbein vid CERN Press Office; dr Bryan Lynn, en akademisk fysiker som varit verksam både på Merril Lynch och CERN och som vänligt nog delgav mig sina erfarenheter av att röra sig mellan de olika världarna; Jean-Philippe Brandt vid polisen i Genève för att han visade mig runt i staden och be­svarade mina frågor om polisens arbetsmetoder; dr Stephen Golding, radiologkonsult vid John Radcliffe Hospital i Oxford för upplysningar om skanning av hjärnan och för att han satte mig i förbindelse med professor Christoph Becker och dr ­Minerva Becker som i sin tur ordnade en rundvandring på radiologen vid universitetssjukhuset i Genève. Självklart har ingen av dem något ansvar för de faktafel och fria fantasier som skildras här. Till slut ett särskilt tack till Angela Palmer som generöst lät mig låna hennes häpnadsväckande konstverk så att Gabrielle Hoffmann kunde använda dem (originalen kan beskådas på ­angelaspalmer.com) och ett tack också till Paul Greengrass för kloka råd, vänskap och otaliga lugnande händer när jag lät fantasin skena iväg. Robert Harris 7/11 2011

8


1 Lär dig av mig, om inte av mina förmaningar så åtmin­ stone av mig som ett exempel, hur farligt det är att förvärva kunskap, och hur mycket lyckligare den man är som tror att hans hemstad är hela världen än han som strävar efter att bli större än vad hans natur medger. Mary Shelley, Frankenstein (1818)

Doktor Alexander Hoffmann satt framför eldstaden i sitt arbetsrum i Genève. En halvrökt slocknad cigarr låg i askkoppen bredvid honom, en ledad skrivbordslampa lyste över hans axel medan han bläddrade i en förstautgåva av Känslouttryck hos människor och djur av Charles Darwin. Den viktorianska farfarsklockan i hallen slog midnatt men Hoffmann hörde den inte. Han märkte heller inte att elden nästan hade slocknat. Hela hans formidabla uppmärksamhet var riktad mot boken. Han visste att den var utgiven i London 1872 av bokför­ laget John Murray & Co i en upplaga på flera tusen exemplar, tryckta i två utgåvor. Han visste också att det hade smugit sig in ett tryckfel på sidan 208 i den andra utgåvan. Eftersom den bok han höll i handen inte hade något sådant fel utgick han från att den måste vara ett exemplar från den första tryckningen, vilket därmed ökade dess värde rejält. Han vände på den och granskade ryggen. Det var originalets gröna textilband med förgyllda bokstäver. Kanterna var bara lätt trådslitna. Boken var vad bokhandlarna kallar ett ”fint exemplar”, värt kanske 15 000 dollar. Boken hade väntat på honom när han kom hem 9


från kontoret den kvällen, så snart aktiemarknaderna i New York hade stängt, strax efter tio. Det märkliga var att han, trots att han visserligen samlade på fackböcker i förstautgåva, sett boken på nätet och faktiskt tänkt köpa den, inte hade beställt någon bok. Han tänkte genast att det måste ha varit hans hustru som låg bakom, men det förnekade hon. Först vägrade han att tro på henne, följde henne i hälarna och höll fram boken mot henne medan hon dukade. ”Påstår du att det inte var du som köpte den här till mig?” ”Ja, Alex. Jag är ledsen, men det var inte jag. Vad annat kan jag säga? Du kanske har en hemlig beundrare?” ”Är du helt säker? Det är inte nån särskild dag i dag som jag borde ha kommit ihåg? Jag har inte glömt att ge dig nåt?” ”Herregud! Det är inte jag som har köpt den, okej?” Boken hade skickats som den var, det enda som fanns med var ett bokmärke från ett holländskt antikvariat: ”Rosengaarden & Nijenhuise, Antiquarian Scientific & Medical Books, grundat 1911. Prinsengracht 227, 1016 HN Amsterdam, ­Nederländerna.” Hoffmann hade trampat på pedalen som öppnade locket till sopbehållaren och tagit upp bubbelplasten och det tjocka omslagspapperet. Paketet var korrekt adresserat, med tryckt adress­etikett: ”Dr Alexander Hoffmann, Villa Clairmont, 79 Chemin de Ruth, 1223 Cologny, Genève, Schweiz.” Paketet hade kommit med kurirpost dagen innan. När de hade ätit middag – fiskpaj och grönsallad som för­beretts av hushållerskan innan hon gick hem – stannade ­Gabrielle i köket och ringde, lätt nevös, ett par samtal i sista minuten an­gående utställningen hon skulle ha dagen därpå, medan Hoffmann drog sig tillbaka till arbetsrummet med den mystiska boken i ett stadigt grepp. En timme senare, när hon stack in huvudet genom dörröppningen för att säga att hon skulle gå upp och lägga sig, läste han fortfarande. 10


”Försök att inte bli alltför sen, älskling. Jag väntar på dig”, sa hon. Han svarade inte. Hon stod kvar i dörröppningen och betraktade honom för ett ögonblick. Han såg fortfarande ung ut för att vara fyrtiotvå och hade alltid sett bättre ut än vad han själv förstått – ett faktum som hon fann både attraktivt och ovanligt hos en man. Det berodde inte på att han var blygsam, det hade hon insett. Tvärtom, han var fullständigt ointresserad av allt som inte engagerade honom intellektuellt, en egenskap som bland hennes väninnor hade gett honom ett rykte om sig att vara förbaskat oförskämd – och det gillade hon faktiskt också, på sätt och vis. Han höll sitt övernaturligt pojkaktiga amerikanska ansikte vänt ner mot boken och hade glasögonen uppskjutna i det breda huvudets ljusbruna kalufs. Linserna återspeglade skenet från brasan och det kändes som om de kastade varnande blickar på henne. Hon visste bättre än att störa honom, suckade och gick upp på övervåningen. I många år hade Hoffmann vetat att Känslouttryck hos män­ niskor och djur var en av de första böcker som publicerats med tryckta fotografier, bilder som han faktiskt aldrig hade sett förut, monokroma fotografier av viktorianska modeller och intagna på ett mentalsjukhus i Surrey som exemplifierade känslor av olika slag och grader – sorg, förtvivlan, glädje, trots, skräck – eftersom syftet var att studera Homo sapiens som djur, med ett djurs instinktiva reaktioner när den sociala masken avlägsnats. De som avbildats i boken var visserligen födda tillräckligt långt in i den vetenskapliga tidsåldern för att ha kunnat bli fotograferade redan tidigare, men deras sneda ögon och krokiga tänder gav dem ändå ett utseende som påminde om robusta, vidskepliga bönder från medeltiden. De fick Hoffmann att tänka på en mardröm från barndomen – där gestalter ur en sagobok kom för att röva bort honom ur sängen nattetid och bära honom till skogs. Dessutom var det ännu en liten detalj som gjorde honom illa 11


till mods. Bokmärket hade placerats bland de sidor som handlade om skräck, som om avsändaren var särskilt angelägen om att Hoffmann skulle uppmärksamma dem: Den skrämda människan står först stilla som en staty, orörlig och utan att andas, eller hukar sig som om hon instinktivt vill undvika att bli sedd. Hjärtat slår hastigt och våldsamt, så att det trycker eller bultar mot revbenen … När Hoffmann tänkte särskilt intensivt hade han vanan att lägga huvudet på sned och stirra tomt framför sig och det gjorde han nu. Var det en tillfällighet? Han kom fram till att frågan måste besvaras jakande. Samtidigt var de fysiologiska effekterna av rädsla så pass relevanta för VIXAL-4, det projekt som han för närvarande ägnade sig åt, att han fann det hela egendomligt pricksäkert. Och med tanke på att VIXAL-4 var ytterst hemligt och känt bara av hans forskningsteam, som han för säkerhets skull betalade mycket bra – ingångslönen var 250 000 dollar, med betydligt mer i framtida bonus – så var det ändå högst osannolikt att någon av dem skulle ha lagt ut 15 000 dollar på en anonym gåva. En man som definitivt skulle ha råd, som ­visste allt om projektet och skulle ha uppskattat ett sådant skämt – om det nu var vad det var: ett mycket dyrt skämt – var hans affärspartner, Hugo Quarry, och Hoffmann ringde honom utan att ägna en tanke åt att det var sent. ”Hej, Alex. Hur går det?” Om Quarry tyckte att det var märkligt att han blev störd strax efter midnatt skulle hans gedigna uppfostran ändå aldrig ha tillåtit honom att visa det. Dessutom var han van vid Hoffmanns sätt och kallade honom för den ”galne professorn” – såväl direkt som bakom hans rygg, och det faktum att han använde samma vokabulär både offentligt och privat var en del av hans charm. Hoffmann, som fortfarande läste beskrivningen av rädsla, sa 12


lätt distraherad: ”Ja, hej. Har du precis köpt en bok till mig?” ”Det tror jag inte, gamle vän. Varför frågar du? Borde jag ha gjort det?” ”Jag har precis fått en förstautgåva av Darwin och jag vet inte vem som har skickat den.” ”Det låter ganska dyrt.” ”Det är det. Eftersom du vet hur viktig Darwin är för VIXAL så tänkte jag att det kanske var du.” ”Tyvärr. Kan det vara en kund? Ett tack, helt enkelt? Och sen har de glömt att skicka med ett kort? Gud vet att de har tjänat väldigt mycket pengar tack vare oss.” ”Ja, kanske det. Okej, förlåt att jag störde.” ”Ingen fara. Vi ses i morgon, det blir en stor dag för oss. Det är förresten redan i morgon. Du borde gå och lägga dig.” ”Visst. Jag är på väg. God natt.” När skräcken når sin höjdpunkt hörs ett fasansfullt skrik. Svettpärlor bildas på huden. Kroppens alla muskler slapp­ nar av. Snart följer en total utmattning och de mentala funktionerna slås ut. Matsmältningssystemet påverkas. Slutmuskeln slappnar av och kan inte längre hålla kvar tarminnehållet … Hoffmann höll upp boken mot näsan och sniffade. En blandad lukt av skinnband och biblioteksdamm och cigarrök, så skarp att han kunde känna smaken, och en svag aning av något kemiskt – formaldehyd, kanske, eller stadsgas. Han fick associationer till ett 1800-talslaboratorium eller en föreläsningssal och för ett kort ögonblick såg han bunsenbrännare på träbänkar, glasflaskor med syra och ett apskelett. Han lade tillbaka antikvariatets bokmärke på den aktuella sidan och stängde boken. Sedan bar han den fram till bokhyllorna och gjorde med två fingrar försiktigt plats för den mellan en förstautgåva av Om arternas uppkomst, som 13


han köpt på Sotheby’s i New York för 125 000 dollar, och ett exemplar av Människans härkomst i skinnband som en gång hade tillhört T. H. Huxley. Längre fram skulle han försöka komma ihåg i exakt vilken ordning han gjorde det han sedan gjorde. Han tittade på Bloombergterminalen som stod på skrivbordet för att se de sista kurser­ na i USA: Dow Jones, S&P 500 och NASDAQ hade alla stängt med fallande kurser. Han hade utväxlat e-post med Susumu Takahashi, den mäklare som tog hand om VIXAL-4 under natten och som rapporterade att allt fungerade bra och påminde honom om att Tokyobörsen skulle öppna igen om mindre än två timmar efter en årlig tredagars långhelg. Kurserna skulle säkert sjunka och anpassa sig till vad som hade varit en vecka med vikande börser i Europa och USA. Och sedan var det en sak till: VIXAL föreslog att de skulle blanka ytterligare tre miljoner aktier i Procter & Gamble till en kurs på 62 dollar per aktie, så att de kom upp i sammanlagt sex miljoner – en stor affär: ville Hoffmann godkänna den? Hoffmann mejlade ”OK” tillbaka, slängde cigarrfimpen, ställde ett finmaskigt gnistskydd framför eldstaden och släckte belysningen i arbetsrummet. I hallen kontrollerade han att ytterdörren var låst och aktiverade sedan inbrottslarmet med den fyrsiffriga koden, 1729. (Siffrorna hade han hämtat från en brevväxling 1920 mellan matematikern G. H. Hardy och S. I. Ramanujan. Hardy hade klivit in i en taxi med det numret när han åkte för att besöka sin döende kollega som låg på sjukhus och senare hade han beklagat sig över att det var ett ”ganska trist tal”, en kommentar som Ramanujan besvarade: ”Nej, Hardy! Nej, Hardy! Det är ett mycket intressant tal. Det är det minsta talet som är summan av två kuber på två olika sätt.”) Han lämnade bara en lampa tänd på bottenvåningen – det var han säker på – innan han följde den svängda vita marmortrappan upp till övervåningen och badrummet. Han tog av glasögonen, klädde av sig, tvättade sig, borstade tänderna och satte på sig en 14


blå sidenpyjamas. Han ställde mobiltelefonen på väckning halv sju och medan han gjorde det lade han märke till att klockan just då var tjugo minuter över midnatt. När han kom till sovrummet blev han först förvånad över det faktum att Gabrielle fortfarande var vaken och låg på rygg på sängöverkastet iförd en svart sidenkimono. Ett fladdrande doftljus lyste på sminkbordet, i övrigt låg rummet i mörker. Hon höll händerna knäppta bakom nacken, armbågarna pekade vasst ut åt sidorna och hon höll benen korsade över knäna. En smäcker vit fot med mörkröda tånaglar ritade otåliga cirklar i den väldoftande luften. ”Jäklar!” utbrast han. ”Jag hade glömt vilken dag det var.” ”Bekymra dig inte.” Hon lossade skärpet och drog isär sidenet innan hon sträckte armarna mot honom. ”Jag glömmer det aldrig.” Klockan måste ha varit ungefär halv fyra på morgonen när något hände som väckte Hoffmann. Han kämpade sig upp ur sömnens djup, öppnade ögonen och såg ett dämpat men samtidigt intensivt vitt stjärnljus framför sig. Det var geometriskt, som ett diagram, med smala horisontella linjer och vertikala kolumner med stora mellanrum men utan data – en matematikers dröm, men efter att ha kisat mot det en kort stund insåg han att det faktiskt inte var en dröm utan snarare resultatet av åtta femhundra watt starka halogenlampor i säkerhetsbelysningen ute i trädgården som lyste in genom persiennspringorna – det var tillräckligt med effekt för att lysa upp en mindre fotbollsplan. Han hade redan tänkt byta ut dem. Belysningen styrdes av en timer som skulle släcka lamporna efter trettio sekunder. Medan han väntade på att de skulle slockna funderade han på vad som kunde ha stört det nätverk av infraröda strålar som genomkorsade trädgården. Det kunde ha varit en katt, tänkte han, eller en räv, eller en växt som svajat 15


i vinden. Och efter några sekunder slocknade ljuset och det blev åter mörkt i rummet. Men nu var Hoffmann klarvaken. Han sträckte sig efter mobiltelefonen. Det var en specialmodell som tagits fram för att möta hedgefondens säkerhetskrav och som kunde kryptera känsliga samtal och mejl. För att inte störa Gabrielle – hon avskydde när han gjorde så här, till och med mer än hans rökning – satte han på den under täcket och kontrollerade snabbt statusskärmen Vinst & Förlust för handeln i Fjärran Östern. I Tokyo, Singapore och Sydney föll kurserna, som han förutsett, men det kapital som VIXAL-4 förvaltade hade redan ökat i värde med 0,3 procent, vilket innebar att han hade tjänat nästan tre miljoner dollar sedan han hade gått till sängs. Nöjd stängde han av apparaten och lade tillbaka den på nattygsbordet och det var då han hörde ett ljud: svagt, oidentifierbart men märkligt oroande, som om någon gick omkring nere på bottenvåningen. Han tittade upp mot rökdetektorns lilla röda lysande punkt i taket och trevade försiktigt med handen under täcket mot ­Gabrielles sida av sängen. På sistone hade hon, efter att de hade älskat och om hon inte kunde sova, tagit för vana att gå ner till ateljén och arbeta en stund. Handen följde madrassens något ojämna varma yta tills fingertopparna rörde vid huden på hennes höft. Hon muttrade genast något otydbart, rullade över mot honom och drog upp täcket över axlarna. Ljudet hördes igen. Han reste sig upp på armbågarna och ansträngde sig för att höra bättre. Det var egentligen inget påtagligt – mer som en svag duns. Det kunde komma från värmesystemet som han inte vant sig vid riktigt än, eller en dörr som slog. På det här stadiet kände han sig ganska lugn. Säkerhetssystemen var omfattande och det var en av anledningarna till att han hade köpt huset för några veckor sedan. Förutom de kraftiga strålkastarna fanns en tre meter hög mur med tunga elmanövrerade grindar, en stålförstärkt ytterdörr som kontrollerades med hjälp 16


av en knappsats, skottsäkra glas i alla fönster på bottenvåningen och tjuvlarm med rörelsedetektorer som han var säker på att han hade aktiverat innan han gick till sängs. Risken att en inkräktare kunde ta sig förbi allt det och in i huset var liten. Dessutom var han i god fysisk form. Han hade för länge sedan upptäckt att höga endorfinhalter skärpte hans tankeförmåga. Han höll sig i trim. Han joggade. Men nu väcktes den atavistiska instinkten att skydda sitt territorium inom honom. Han gled ur sängen utan att väcka Gabrielle och tog på sig glasögon, morgonrock och tofflor. Han tvekade lite och såg sig om i mörkret, men kunde inte minnas att det fanns något i rummet som kunde duga som vapen. Han stoppade mobiltelefonen i fickan och öppnade sovrumsdörren, först en springa bara, men sedan helt. Skenet från den tända lampan där nere kastade ett svagt ljus upp i trappan. Han stod i dörröppningen och lyssnade spänt. Men ljuden – om det ens funnits några och som han hade börjat tvivla på – hade upphört. Efter ungefär en minut gick han fram till och nedför trappan, mycket sakta. Kanske berodde det på att han hade läst Darwin strax innan han somnade, men medan han var på väg ner till bottenvåningen blev han på ett slags nyktert vetenskapligt sätt medveten om sina egna fysiska symptom. Han andades kort och stötvis och hjärtat slog så snabbt att det kändes obehagligt. Håret stod på ända. Han var nere i hallen. Det var ett stort hus, en herrgård från belle époque byggd 1902 åt en fransk affärsman som gjort sig en förmögenhet på att utvinna olja ur kolrester. Alltsammans hade designats om och moderniserats av den förre ägaren så att det bara hade varit att flytta in och det var kanske därför som Hoffmann ännu inte kände sig riktigt hemma. Ytterdörren var till vänster och rakt fram låg dörren till sällskapsrummet. På höger sida ledde en passage till husets inre med matsal, kök, bibliotek och en ­viktoriansk vinterträdgård som Gabrielle använde som ateljé. Han stod helt 17


stilla med höjda händer, beredd att försvara sig. Han hörde inte ett ljud. I hallens ena hörn blinkade rörelsedetektorns lilla röda öga mot honom. Om han inte var försiktig skulle han själv utlösa larmet. Det hade redan hänt två gånger på andra ställen i Cologny sedan de hade flyttat hit – stora hus som reagerat utan anledning, som hysteriska rika gamla damer bakom sina höga murgröneklädda väggar. Han sänkte händerna, korsade hallen och gick fram till den antika barometer som hängde på väggen. Han tryckte på en knapp och instrumentet svängde åt sidan. Larmets kontroll­panel satt dold i ett utrymme innanför. Han sträckte fram höger pekfinger för att knappa in koden som stängde av systemet, men hejdade sig plötsligt. Larmet var redan avstängt. Han stod där med utsträckt pekfinger medan den rationella delen av hjärnan letade efter lugnande förklaringar. Gabrielle hade kanske trots allt gått ner, stängt av larmet och glömt att sätta på det igen när hon återvände upp till sovrummet. Eller så hade han själv glömt att aktivera det. Eller så hade det blivit något fel. Mycket sakta vred han huvudet till vänster och tittade på ytterdörren. Lampljuset reflekterades i den blanka svarta färgen. Den såg ut att vara ordentligt stängd och det syntes inga tecken på att den skulle ha blivit uppbruten. Precis som larmet var den av modernaste slag och styrdes av samma fyrsiffriga kod. Han kastade en blick över axeln, tittade upp i trappan och mot korridoren som ledde till husets inre delar. Allt var stilla. Han gick fram till dörren. Han knappade in koden och hörde hur låskolvarna drogs tillbaka. Han tryckte ner det tunga mässings­ handtaget och klev ut på den mörka verandan. Ovanför den svarta gräsmattan syntes månens silverblå skiva. Den såg ut som en diskus som med stor kraft slungats fram genom de förbidrivande svarta molnen. Skuggorna från de ­stora 18


tallarna som skärmade av huset från vägen svajade och det susade i grenarna. Hoffmann tog ytterligare ett par steg ut på grusplanen – precis tillräckligt långt för att bryta en av de infraröda strålarna så att säkerhetsbelysningen på husets framsida tändes igen. Det starka skenet fick honom att rycka till och stå blick stilla likt en förrymd fånge. Han lyfte armen för att skärma ljuset från ögonen och vände sig åter mot huset. När han gjorde det upptäckte han ett par stora svarta stövlar, prydligt uppställda vid sidan av ytterdörren, som om ägaren inte hade velat dra in lera eller störa de boende med buller. Det var inte Hoffmanns stövlar och definitivt inte Gabrielles. Dessutom var han säker på att de inte hade stått där när han kom hem för snart sex timmar sedan. Med blicken fixerad vid stövlarna fumlade han efter mobilen, var nära att tappa den och började slå 911 men mindes att han befann sig i Schweiz och provade igen: 117. Det ringde bara en gång – klockan 3.59 enligt Genèvepolisen som registrerade alla inkommande samtal. En kvinna svarade alert: ”Oui, police?” Hoffmann tyckte att hennes röst lät mycket högt i tystnaden omkring honom. Det fick honom att inse hur synlig han måste vara, blottställd i strålkastarskenet. Han flyttade sig snabbt åt sidan, utom synhåll för någon som kunde befinna sig i hallen och gick samtidigt framåt, in i lä av huset. Han höll telefonen mycket nära munnen och viskade: ”J’ai un intrus sur ma pro­ priété.” På bandinspelningen lät hans röst lugn, tunn och nästan robotaktig. Det var rösten hos en man vars hjärnbark – utan att han ens var medveten om det – koncentrerar alla krafter enbart på överlevnad. Det var den ultimata skräckens röst. ”Quelle est votre adresse, monsieur?” Han gav henne adressen. Han förflyttade sig fortfarande längs husfasaden. Han hörde henne knappa på ett tangentbord. ”Et votre nom?” 19


”Alexander Hoffmann”, viskade han. Strålkastarna slocknade. ”Okay, Monsieur Hoffmann. Restez là. Une voiture est en route.” Hon bröt samtalet. Hoffmann stod där vid fasaden, ensam i mörkret. Det var ovanligt kallt i Schweiz för att vara i början av maj. Vinden var nordostlig och blåste rakt från Genèvesjön. Han hörde vågornas snabba skvalp mot bryggorna i närheten och hur fall och linor slog mot segelbåtarnas lättmetallmaster. Han drog morgonrocken tätare omkring sig och darrade våldsamt. Han var tvungen att bita ihop käkarna för att hindra tänderna från att skallra. Men underligt nog greps han ändå inte av panik. Han hade precis insett att det var ganska stor skillnad mellan panik och rädsla. Panik var ett slags nervös kollaps i kombination med förlusten av moralen, ett rent slöseri med värdefull energi, medan rädsla var styrka och instinkt, ett djur som ställde sig på bakbenen och uppfyllde en helt, som tog kontrollen över hjärna och muskler. Han vädrade i luften och kikade längs byggnaden ner mot sjön. Någonstans i närheten av det bortre hörnet var en lampa tänd på bottenvåningen. Skenet lyste upp buskarna utanför mycket vackert, ungefär som i grottan hemma hos den goda fen. Han väntade i en halv minut och började sedan försiktigt smyga fram längs huset i den breda kantrabatten. Först var han inte säker på vilket rum som ljuset kom ifrån, han hade inte varit i den här delen av trädgården sedan fastighetsmäklaren visade dem runt. Men när han kom närmare och rundade hörnet insåg han att det var köket och när han var framme och försiktigt kikade in genom fönstret såg han en främmande figur där inne, en man som stod med ryggen mot fönstret vid köksöns granitskiva mitt i rummet. Inkräktaren rörde sig lugnt och behärskat. Han tog upp knivarna ur träblocket som stod på bänken och vässade dem med en elektrisk slipmaskin. 20


Hoffmanns hjärta bultade så häftigt att han hörde sin egen puls i öronen. Hans första tanke gällde Gabrielle: han måste få ut henne ur huset medan främlingen var upptagen i köket. Få ut henne eller åtminstone säga till henne att låsa in sig i badrummet tills polisen kom. Han hade fortfarande mobiltelefonen i handen och slog hennes nummer utan att släppa inkräktaren med blicken. Några sekun­der senare hörde han hur hennes mobil började ringa – alltför högt för att den skulle kunna ligga uppe i sovrummet hos henne. Främlingen tittade genast upp från slipandet. Gabrielles telefon låg där hon hade lämnat den innan hon gick till sängs, på det stora furubordet i köket. Skärmen lyste och det rosa plasthöljet vibrerade mot träskivan. Telefonen rörde sig som en väldig tropisk skalbagge som hamnat på rygg. Inkräktaren lade huvudet på sned och tittade på den. Under flera långa sekunder stod han kvar där han stod. Men sedan, med samma upprörande lugn, lade han ifrån sig kniven – Hoffmanns favoritkniv, den med det långa smala bladet som var så bra till att bena ur kött – ­rundade köksön och gick fram till bordet. På vägen vände han sig till hälften mot fönstret och Hoffmann fick en första skymt av honom – kal hjässa med långt, tunt och fett grått hår på sidorna som dragits bakåt och satts upp i hästsvans, insjunkna kinder, orakad. Han bar en sliten brun skinnrock. Han såg ut som en zigenare, en som kunde ha arbetat på cirkus eller tivoli. Han stirrade förvånad på telefonen som om han aldrig hade sett en sådan förut, tog upp den, tvekade ett ögonblick innan han tryckte på knappen och lyfte den till örat. Hoffmann var uppslukad av mordisk vrede. Den fyllde honom som ett slags inre ljus. Han sa med låg röst: ”Ut ur mitt hus, ditt jävla svin!” och belönades med anblicken av hur inkräktaren ryckte till som om han hade dragits bakåt av en osynlig vajer. Han såg sig snabbt om – vänster, höger, vänster, höger – och stirrade ut genom fönstret. Under en kort sekund möttes deras 21


blickar trots att mannen i köket antagligen inte kunde se något i det blänkande mörkret utanför. Det var svårt att avgöra vem av männen som var räddast. Men plötsligt slängde inkräktaren ifrån sig mobilen på bordet och sprang, förvånansvärt snabbt, mot dörren. Hoffmann svor, svängde runt och började springa samma väg tillbaka som han hade kommit. Han snavade i planteringen men fortsatte utmed det stora huset fram mot entrén – det var inte alldeles enkelt i tofflor och med vrickad fotled. Andetagen lät som snyftningar. Han rundade hörnet i samma ögonblick som han hörde hur ytterdörren smällde igen. Han antog att inkräktaren skulle fly ut mot vägen. Men, nej. Sekunderna gick och mannen syntes inte till. Han måste ha stängt in sig i huset. Herregud, viskade Hoffmann. Herregud! Han skyndade flaxande fram till verandan. Stövlarna stod kvar – slitna, gamla, nedtrampade, olycksbådande. Händerna darrade när han knappade in koden. Nu ropade han ­Gabrielles namn högt och förtvivlat, trots att deras sovrum låg i andra änden av huset och hon knappast kunde höra honom. Lås­kolvarna öppnades. Han vräkte upp dörren. Lampan i hallen var släckt. Han tvekade, flämtande där han stod på tröskeln, funderade på hur långt det egentligen var, bedömde sina chanser och rusade sedan mot trappan medan han skrek: ”Gabrielle! Gabrielle!” och hann halvvägs över marmorgolvet innan det kändes som om huset exploderade omkring honom, trapporna störtade ner, golvplattorna lyftes och väggarna föll undan, ut i nattmörkret.

22

9789137138237  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you