Page 1

ERIE

ERK

N

H

U

LESS


ZACK


Av författarna har tidigare utgivits på annat förlag: Mons Kallentoft Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Vattenänglar 2012 Vindsjälar 2013 Food junkie. Livet, maten, döden 2013

Markus Lutteman El Choco. Svensken i Bolivias mest ökända fängelse 2007 Utsatt. En berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan 2010 Det du inte såg (tillsammans med Patrik Sjöberg) 2011

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se ZACK © 2014 Mons Kallentoft & Markus Lutteman Bookmark Förlag, Stockholm 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag: Hummingbirds Omslagsbild: Shutterstock Författarfoto: Eva Lindblad/1001bild.se Tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 978-91-7547-098-6


Vem ska hämta de människoätande hästarna? Vem ska betvinga den thrakiske kung Diomedes? Vem ska rädda de oskyldiga? Vår hjälte, vår hjälte, vår hjälte.


Prolog 1999

Den tolvårige pojken ligger på rygg i det vildvuxna gräset och andas med korta andetag. Augustinatten är mörk och varm. Lukten av järn från färskt blod blandas med doften av ängsblommor, och han tittar på den ofantliga himlen med stora klarvakna ögon. Himlen tycks full av lysande punkter. Även inuti stjärnbilder som Stora björnen, Cassiopeja och Orion trängs mängder av andra små stjärnor om utrymmet. I ett långt stråk längs himlen ligger stjärnorna så tätt att de bildar en vit dimma. Vintergatan. Pojkens mellanstadielärare berättade en gång att solen bara var en obetydlig prick i utkanten av Vintergatans galax. Och om solen var en obetydlig prick, vad var då jorden? Ett gruskorn, knappt värt att notera. Det hade varit svårt att ta in. Det var som att ingenting man gjorde spelade någon roll. När pojken nu ligger på ängen och stirrar upp i den ofattbara ändlösheten önskar han att det var så. Att inget spelar någon roll. Att det som hände i kväll bara ska försvinna i galaxens jättelika myller av saker som inte spelar någon roll. Den andre ligger bara några meter längre bort i det höga gräset. Pojken törs inte vända huvudet ditåt och titta.

6


Han hostar, känner smärtan i revbenen. Fukten börjar tränga igenom t-shirten, och han blir medveten om syrsornas höga läten. Han tycker inte om ljudet. Det är som om de skriker för att skvallra: ”Här är han! Vi ser honom!” Pojken vet att han inte kan ligga kvar här längre. Han måste vidare. Men han är så vansinnigt trött. Han känner hur kroppen trycks neråt i marken, som om jorden accelererar. Stjärnorna kommer närmare. Vintergatans vita stråk blir tydligare, precis som de djävulsansikten som döljs i de mörka hålorna bland stjärndammet. Ta mig bort, bara. Ut i rymden. Ut i den stora glömskan.


Del I Om hur de glömda förgörs, hur de hungriga käftarna öppnas, och om hur de ännu levande skriker i underjorden.


1 Stockholm 2014

Hettan har intagit den gamla varvsbyggnaden. Utspilld öl klibbar under skorna på det trånga dansgolvet och luftfuktigheten är så hög att svetten har svårt att tränga ur kroppen. Det finns inga fönster i lokalen, ingen vet att morgonsolen har börjat lysa på de slitna tegelväggarna. Här finns ingen stängningstid, ingen sista runda i baren. Arrangören kör på så länge han tycker det är mödan värt – eller tills polisen kommer. Det är en vanlig söndagsnatt i mitten av juni, men Stockholms nattänglar slår med sina vingar som aldrig förr. Dj:n bygger långsamt upp intensiteten och basgångens hastighet ökar. Dansgolvet svarar med ett jubel och temperaturen stiger ytterligare i den gamla monteringshallen. En ung man nära golvets mitt har kastat av sig tröjan. Han dansar med självförtroendet hos den som inte bryr sig om vad andra tycker. Några av hans långa blonda lockar har fastnat i hans svettiga panna och när han stryker bort dem registreras rörelsen av flera kvinnor. De tittar på hans ansikte och fortsätter neråt mot den vältränade, nakna och helt släta överkroppen. Gillar vad de ser. Två kvinnor söker upprepade gånger ögonkontakt med honom. De är i tjugoårsåldern, den ena med rakt blont hår i page,

9


den andra mörk och långhårig. Båda klädda i tajta klänningar som slutar högt upp på låren. De viskar med varandra, beskriver hans utseende som gudalikt med de fylliga läpparna och den raka, kraftfulla näsan. Som en hjälte i någon gammal flickbok, eller i ett antikt grekiskt drama. Han ger dem några snabba ögonkast tillbaka. Inget mer. Han vill bara dansa nu. Låta sin kropp föras med av de energiska musiklooparna och låta hjärnan och själen bli fri från tankar och känslor. Han tar en klunk ur den ölflaska han håller i handen, ser sig omkring. Så spricker han upp i ett stort leende och ögonen vaknar till. Han tar några steg framåt, snubblar till på en kabel men återfinner balansen och går i riktning mot den mörkhåriga kvinnan. Under några sekunder verkar hon fundera på vad hon ska säga till honom, men så trycks hon åt sidan av en storvuxen man i svart linne som tränger sig förbi henne bakifrån. De två männen sträcker upp sina högerarmar i luften och handflatorna möts i ett kraftigt slag. De kramar om varandra och den storvuxne mannen säger något i den blondes öra. Han nickar tillbaka och de tränger sig bort från dansgolvet. Den rostiga pissrännan på herrtoaletten stinker av urin och kakelväggarna är nerklottrade med taggar och fulla av klisterlappar med reklam för undergroundklubbar och obskyra nätsajter. Dörren går igen bakom dem och ljudet dämpas så pass mycket att de slipper skrika i varandras öron. Den barbröstade mannen tar tag om sin kompis enorma axlar och ruskar dem lätt. ”Fan, Abdula, kul att se dig. Jag började tro att du aldrig skulle dyka upp.” ”Du vet, jag har haft en del att göra.” ”Så här dags?” Zack tittar på sin klocka. 03.35. ”Du jobbar sent.”

10


Abdula ler. ”Allt för att fixa godsaker till min vän.” Han öppnar dörren till ett av de tre toalettbåsen och gör en teatraliskt djup bugning. ”Efter dig, monsieur Herry.” Toalettlocket är fullt av små hack efter rakblad och andra vassa föremål. Abdula tömmer ut innehållet ur en liten genomskinlig påse och hackar upp det med ett silverfärgat Visakort från Nordea. Zack kollar reflexmässigt på kortet medan kokainet finfördelas. khan , abdulah står det under de sexton siffrorna. Han vet att kompisen egentligen stavar både för- och efternamnet annorlunda, men Skatteverket gjorde en miss och lyckades skriva båda namnen fel när familjen Kahn kom till Sverige 1993. Många år senare försökte Abdula få dem att rätta till sitt misstag, och det var de villiga att göra – för flera tusen kronor. Abdula valde att fortsätta ha namnen felstavade. ”Så där. Håll till godo”, säger han och sträcker över ett grovt rosa sugrör till Zack. Zack tittar förvånat på sin vän. ”Vad fan är det här? Har du börjat dra kola i sugrör från McDonald’s?” ”Det är inte från McDonald’s. Deras är för långa och tunna. Det här kommer från det nya milkshake-stället vid Mariatorget. Det är egentligen för långt, men jag har kapat det på mitten. Nu är storleken perfekt.” ”Jamen, vad fan, varför sugrör över huvud taget? Och rosa? Vad hände med det kromade röret du hade i ett sådant tjusigt etui?” frågar Zack med en liten sarkastisk betoning på ordet tjusigt. ”Snuten, du vet”, säger Abdula med en blinkning. ”Har man ett sådant rör i fickan börjar de tjafsa direkt, även om man är helt ren.” ”Ja, ja. Ta hit det då”, säger Zack och rycker till sig sugröret. Han för ner näsan mot det och drar kraftigt inåt samtidigt som han låter sugröret följa linans riktning.

11


De sitter kvar en stund på den trånga golvytan vid toalettstolen och bara tittar på varandra medan kokainet kickar in. Tankarna återfår sin skärpa. Blicken klarnar. Allt är lugnt. Allt är bra. Världen knivskarp i kanterna. Zack ser in i Abdulas ögon. Han har många bekanta, men bara en riktig vän. De har upplevt mycket tillsammans. År av galenskap, svårigheter och ständig kamp. Och av kärlek som den mellan bröder. Jag skulle ta en kula för dig, tänker Zack. Tanken får det att suga till i bröstet på honom. Abdula möter hans blick och ser ut som om han läst vännens tankar. Han nickar tillbaka. Åter på dansgolvet. Lungorna får kämpa för att få i sig syre i den klibbiga värmen. Gränsen mellan panik och extas på väg att suddas ut. Det monotona beatet gör Zack galen. Skönt galen. Svetten rinner nerför hans bröstkorg och det blonda håret blir allt lockigare av fukten. Två tjejer dansar alldeles intill dem. Den blonda och den mörkhåriga. Axel mot axel. Lår mot lår. Musiken pumpar. Nytt besök på toaletten. Fyra personer intryckta i båset. Visakortet som en hackspett på toalettlocket. Tjejerna fnittrar. Får dra de första linorna. Urringningarna döljer nästan inget när de böjer sig ner. De slänger huvudena bakåt så håret fladdrar och för instinktivt upp varsin hand mot näsborrarna. Reser sig upp. Kropparna tätt ihop i det trånga utrymmet. Läppar som möts. Tungor. ”Kysste han dig med tungan?” De tre asiatiska kvinnorna fnittrar förtjust i den slitna soffan i vardagsrummet i miljonprogramslägenheten. Mekongwhiskyn har gjort sitt. Stämningen är betydligt lättare nu. ”Vilken fråga! Det säger jag inte”, svarar den unga kvinnan

12


som sitter på knä på en kudde på andra sidan soffbordet, men hennes blyga leende avslöjar henne. ”Men Mi Mi, du är bara arton år”, säger den äldsta kvinnan i rummet med spelad upprördhet och de andra två kvinnorna fnissar igen. ”Eller var du kanske bara sjutton när det hände?” ”Nej, jag hade faktiskt fyllt år. Det var i oktober. Den 16 oktober”, säger hon och dröjer sig kvar vid minnet. Fyra värmeljus guppar i en vattenfylld skål på bordet och sprider ett fladdrande sken över de terrakottafärgade tapeterna. Rummet doftar lätt av koriander, chili, ris och torkad fisk från kvällens middag. Riswhiskyn på bordet börjar sina, liksom innehållet i tvålitersflaskan med Coca-Cola, och den sista chipspåsen är tömd. Kvinnorna är trötta, kropparna värker. De borde sova, men det är skönt att sitta uppe sent och få slappna av. De pratar nästan enbart om livet där hemma, om de pågående översvämningarna som har drabbat så många byar i deras gamla hembygd, om barnen som är kvar hos far- och morföräldrarna. Men det gör ont i hjärtat att prata om barnen och familjerna. Aldrig känner de sig längre hemifrån än då. Det är skönt att få bryta av med en artonårig flickas kärleksbekymmer. Fyrtiotreåriga Daw Mya lutar sig fram och fyller på sitt glas. Lite Mekong i botten, sedan rejält med Cola. Hon vänder sig mot Mi Mi. ”Ska det vara lite mer till tungkyssarnas drottning?” Mi Mi rodnar och de andra fnittrar högljutt igen. Hon minns kvällen vid floden. Hur hård men samtidigt mjuk Yan Naings kropp var. Varm som natten omkring dem. Hans läppar och tunga ännu varmare, lika fuktiga som regnet de första dagarna av monsunen. Kvinnornas fnitter sprider sig ut i sommarnatten genom glipan i vardagsrumsfönstret. En ensam man kommer gående på

13


gångbanan nedanför med bestämda steg. Han tittar hastigt upp mot fönstret innan han genar över lekparken i riktning mot porten. En trasig gunga snurrar långsamt i den enda kvarvarande kedjan. På sandlådans ruttnande träram ligger gröna glasbitar efter en krossad flaska. Hyreshuset är stort och ogästvänligt som en betongbunker. Ett i raden av likadana byggnader. Beigefärgade tegelfasader, mörkgrå balkonger. Paraboler överallt. Hissen är trasig, men han skulle ha valt trapporna även om den hade fungerat. Vill inte orsaka mer ljud än nödvändigt. Någonstans skäller en hund upprört. En soppåse utanför en lägenhetsdörr på tredje våningen sprider en lukt av härsken fisk i trapphuset. Han fortsätter en trappa till och stannar utanför en dörr där någon sprejat orden döda  alla  negrer med svart färg. Något annat finns inte att läsa. Inget nummer, inget namn, bara små klistriga rester av en bortriven namnskylt på brevinkastet. Han trycker försiktigt ner handtaget, väntar sig att dörren ska vara låst, men den glider upp. Vardagsrummet är skymt från hallen, men sorlet från kvinnorna hörs tydligt från dörröppningen till höger. Han ser ett fladdrande sken på väggen, sedan en smal hylla med en Buddhastaty och fyra värmeljus i lilafärgade ljushållare. Mi Mi stelnar till när hon ser den främmande mannen kliva in i rummet med en pistol i handen. Hon vill skrika men kan inte, och när hon förstår att det är för sent, att allt slutar här, dyker snabba minnesbilder upp i hennes huvud. Plasken och skratten när hon badar i Gyaingfloden med kusinen Myat Noe, första resan till den stora marknaden i Pa-An, den regniga examensdagen, mormors rynkiga händer i hennes hår, Yan Naings händer över hennes kropp och hans vänliga hungriga ögon, blicken som hon vill hålla kvar för alltid. Och så ljuset från gatlyktorna som flimrar förbi genom springan i lastbilens presenning när hon gråtande har tagit farväl av sin familj vid lägret.

14


Av Yan Naing. Det är så trångt och obekvämt där hon ligger på flaket med alla främmande människor. Snabbare och snabbare flimrar ljuset förbi. Till slut blir det flimrande ljuset från stroboskopet för mycket. Lättheten som kom av kokainet har försvunnit och Zack känner hur allt kommer för nära, kropparna, svetten, begären. Han tar ett snabbt farväl av Abdula, sicksackar sig med vana rörelser fram genom den dansande hopen och nästan rusar nerför den massiva gamla trätrappan till den stora plåtporten. En vakt med steroidpumpade överarmar drar igen den bakom honom, ljudvolymen minskar äntligen till ett svagt dunkande och så befinner han sig mitt i en drömlik sommarmorgon. Dagsljus, solsken, fågelkvitter. Han drar djupa andetag av den doftande, klara sommarluften, hänförs av morgonens skönhet och hur levande världen känns. Sedan börjar han promenera i riktning mot city. En sval bris från fjärden smeker hans ansikte och bara bröst och får håren att resa sig på armarna, och han inser att tröjan hänger kvar på ett räcke där inne. Han tvekar en kort sekund. Ska han gå och hämta den, tränga sig tillbaka in i den kokande svettkitteln? Han tittar upp på den enorma byggnaden han just har lämnat och känner sig liten. Stor, stadig och industriellt kantig tornar den upp sig på ett nästan kusligt påträngande sätt. En kvarleva från en svunnen tid som vägrar ge upp. Som vägrar inse att det inte längre behövs några lokaler för tung industriproduktion på de här breddgraderna. De stora bokstäverna på väggen har nästan helt flagnat bort, men konturerna går fortfarande att ana. heraldus

Zack undrar varför den mäktiga industrikoncernen har låtit byggnaden stå kvar och förfalla. Som ett minnesmärke över

15


en svunnen epok, kanske? Eller ett monument över ett misslyckande som inte fick glömmas bort. Kanske var den bara ett tecken på koncernens mytomspunnet snabba omställningsförmåga: Okej, här fanns det tydligen inte mer pengar att hämta. Då bommar vi igen och skiftar fokus till nästa guldgruva. Det dova ljudet från basgångarna får några fönsterrutor högt där uppe att skallra. Zack undrar om koncernledningen känner till att det gamla varvet har förvandlats till en svettig svartklubb. Han vänder sig om igen och fortsätter gå in mot stan. Tröjan får hänga kvar. Tunna stråk av ånga stiger upp från asfalten när den värms upp av morgonsolen. Vattnet ligger stilla bakom vassen. På andra sidan fjärden tornar jättelika kåkar upp sig i rad efter rad. Lyxiga nybyggen med panoramafönster ut mot vattnet. Gamla, herrgårdsliknande stenhus med jättepelare som håller upp taken över entréerna. Vräkiga vita motorbåtar förtöjda vid de egna bryggorna. Vilka bor så? tänker han. Rockstjärnor? Hockeyspelare som lämnat Kanada och flyttat hem? Nej, säkert sådana med verklig makt. Rika familjer med anor av girighet och hänsynslöshet som sträcker sig generationer tillbaka. Som kanske, likt familjen Wallenberg, gärna gjorde affärer med nazisterna. Fy fan. Åtta minuter senare sitter han i baksätet på en taxibil och lutar trött sin panna mot fönsterrutan. Däckens ljud mot asfalten är sövande. De möter ett par polisbilar. Rader av fantasilösa höghus flimrar förbi, lika tätt packade som människorna på dansgolvet. Som husen där han själv växte upp. Platser som skapade för grå anonymitet. För dem som inte platsar. De som bara ska förvaras någonstans. De på skuggsidan. Som han och hans pappa. Han hade varit sex år gammal när flyttlasset gick från Kungs-

16


holmen till Bredäng. Han minns hur pappa hade gjort sitt bästa för att få det att låta spännande, sagt att de skulle bo högt upp i ett stort hus och kunna se hur långt som helst. ”Till och med stjärnorna kommer att kännas närmare”, hade han sagt. ”Och du kommer att få många nya kompisar.” Zack hade fått stryk ute på gården redan andra dagen. Han hade ljugit och sagt att han hade spelat fotboll och fått bollen på näsan. Sedan hade han frågat: ”Pappa, varför flyttade vi hit?” trots att han redan visste svaret. För att mamma var död. Han kommer ihåg hur hans pappa hade försökt förklara. Pratat om pengar. Zack hade inte förstått allt då, men tillräckligt. De hade mycket mindre pengar nu, och då fick man inte längre bo inne i stan. Det var bara de som var rika som fick göra det. Så förbyts betongen åter i grönska, skog på båda sidor om vägen nu, vattnet skymtar bland träden. Ut på 222:an, nästan overkligt tom så här dags. In på Kvarnholmen, i en halvcirkel runt Henriksdalsringens jättelika hyreshuskomplex uppe på höjden. Vidare över bron till Södermalm. Förbi Stadsgårdskajen där några Finlandsfärjor ligger redo att ta ombord nästa lass med resenärer som vill njuta av låtsaslyxen och vara otrogna mot sina partners som de lämnat hemma. Över Slussen och ner till Skeppsbron i Gamla stan. Skimrande vatten överallt. Utsikten mot Skeppsholmen där husen stiger fram ur klipporna som en främmande hägring från en svunnen tid. Taxin har gatorna för sig själv och city passeras på någon minut. In i de fina kvarteren nu, Östermalm. Tunga stenhus, gamla pengar, makt som går i arv. Zacks mage knyter sig, som alltid när han är här. Bilen svänger upp på en återvändsgata nära Humlegården och stannar framför ett pampigt vitt sekelskifteshus med stenmur och svart järngrind. Zack sträcker fram några skrynkliga hundralappar till chauffören och kliver ur. Den svarta järngrinden glider ljudlöst upp. Han stänger den bakom sig, följer

17


stenläggningen över den välansade gräsmattan och drar upp den tunga ekporten. Ingen portkod. Han upphör aldrig att fascineras över detta. ”Det är för att det i huvudsak är diplomatkontor här”, brukar hon säga. ”Det skulle bli för krångligt.” Men ändå, tänker han. Vilket paradis för uteliggare. Särskilt vintertid. Ibland har han lekt med tanken att sprida ryktet, så att de kostymklädda portföljbärarna tvingas kliva över sovande fyllon eller sicksacka mellan spyor och kisspölar när de går till sina jobb på morgnarna. Det vore nyttigt för dem. Han skjuter grinden till den gamla Asea-hissen åt sidan och sätter sig på det gröna skinnsätet medan han transporteras högst upp i huset, till våning sex. Här finns bara två dörrar. En går till vindsutrymmena. Han ringer på den andra. Dörren öppnas av en trettioårig kvinna med nattrufsigt mörkt hår, stålbågade glasögon och en tunn morgonrock i svart siden. Mera Leosson. Hennes skarpa näsa avtecknar sig tydligt mot den vitputsade murstocken i entrén och hon lutar huvudet lite på sned när hon med självsäker blick betraktar hans ansikte. Hon går fram till honom och ger honom en intensiv kyss som avslutas med ett litet bett i underläppen. Sedan tar hon hans hand och leder honom genom den rymliga vita hallen där konstverk av amerikanerna Richard Aldrich, Justin Lieberman och Gerald Davis slåss om uppmärksamheten. Zack tycker om Davis galna tablåer, en spegel för alla begär som kan finnas inom en människa. Och han vet hur stolt Mera är över målningarna. De fortsätter genom det stora sällskapsrummet med sin välkomponerade blandning av  sjuttonhundratalsmöbler, dansk design och med ännu mer samtidskonst på väggarna och in i sovrummet med den specialbeställda, handgjorda jättesängen som kostade ungefär lika mycket som Zack tjänar på ett år. Mera lägger ifrån sig glasögonen, öppnar morgonrocken och knuffar honom bakåt i sängen.

18


Huvudet slår i golvet med en smäll. Halva Mi Mis ansikte är borta och kvinnan vid hennes sida kan inte ens skrika längre eftersom hon har fått munnen täckt av hennes hjärna. Mannen pressar in avtryckaren på nytt. Ljuddämparen får skottet att låta mer som ett slag mot en boxningssäck än en knall, och han känner rycket i pistolen samtidigt som ytterligare en kvinna flyger bakåt när kulan träffar henne högt upp i bröstkorgen. Två av kvinnorna ligger på golvet nu. En tredje har hamnat med benen i en konstig vinkel halvvägs ur soffan. Bara en kvar. Den äldsta haggan. Vet hon ens hur smutsig hon är? Och som hon låter. Horor ska inte ta sig ton. De är alltid sådana, alla kvinnor, tjattrar och jiddrar, vill ta plats, och ibland måste man ge dem utrymme, om än bara på låtsas. Men inte här. Inte nu. Här ska smutsen bort, och det ska bli tyst. Hon fortsätter skrika ur sig en massa ord han inte begriper, tittar på honom och knäpper sina händer och skakar dem framför sig som i en extatisk bön. Precis som om det skulle hjälpa. Hon ligger på rygg och han söker sig fram över henne med tungan, med händernas alla fingrar, och hennes hud är varm och fuktig av svett. Han blundar. Använder sina övriga sinnen, känner hur hon får små kramper i kroppens allra minsta muskler, och han tycker om att han kan få henne hit, att hon kan ta honom till denna plats, denna stund, som bara tillhör dem. Han vänder runt henne på mage. Kysser henne i nacken. Särar på hennes ben.

19


Tränger djupt in i det varma som är hon. Men det är för försiktigt för henne. Hon trycker sig bakåt. Stöter sig själv mot honom. Hårdare. Allt hårdare. Tills det smärtar. Men Mera vill ha det så. Vill att det ska göra ont innan allt blir ett glödande, flytande nu utan egentliga gränser. Hon skriker rakt ut när den första vågen sköljer över henne. Zack stödjer sig på sina armar, händerna med fingrarna utsträckta på sidenlakanen. Han trycker henne neråt. Stöter hårt han också nu. Är själv nära. Deras kroppar slår mot varandra. Han blundar. Nej. Inte igen. Han vill inte ha de bilderna inom sig, inte nu. Han ser hennes blonda hår och svartvita ansikte på fotografierna där hon ligger på marken. Den gapande svarta öppningen alldeles under hakspetsen. Den blodiga kniven svingas genom luften, den sista kulan viner, dreglande vargkäftar jagar fram genom mörkret. Allt exploderar. Sedan är det över. Men det är aldrig över. Mörkret tar aldrig slut. Ljuset som fanns där en gång, i mammas blonda hårsvall, finns inte mer. Han ser en leende kvinna som tittar upp på honom med klara ögon. Han lägger sig ner vid hennes sida. Pustar ut. Hon slingrar ett av sina långa ben runt honom och viskar i hans öra: ”Zack Herry, Zack Herry, Zack Herry.”


2

Den väldiga betongkolossen på Kungsholmsgatan stirrar ner på Zack med anklagande blick. En jättebyggnad i olika nyanser av grått. Nästan hånfullt ful. Som vore den ritad av en sadistisk arkitekt, med huvudsyftet att plåga framtida förbipasserande med sin iögonfallande anskrämlighet. Som ett fängelse, tänker han. Inte bara för dem som sitter häktade i huskroppen intill, utan för alla. Människor sitter fast där inne, inlåsta i sina karriärer. Yrket har blivit en drog. De hatar det, men kan inte slå sig fria. Har ingen annanstans att ta vägen. Tyget i den trånga munkjackan stramar åt när han drar handen genom sina lockar. Meras jacka. Vit med rosa tryck och minst tre storlekar för liten. Han gissar att den signalerar bortamatch lång väg. Men vem bryr sig? Han gäspar så stort att det knakar till i käkarna samtidigt som han skjuter upp dörren till Norrmalmspolisens entré och går in. Den svala sommarvinden ersätts genast av något stillastående och unket. Måndagsluft. Bakom receptionsdiskens pansarglas sitter poliser i blå uniformsskjortor på rad. En kvinna i fyrtioårsåldern säger god morgon och ler mot honom med värme i blicken, ser generad ut när han ler tillbaka. I de manliga

21


kollegornas ögon finns däremot bara kyla. Zack är yngre än de, men har kommit betydligt längre. Han sätter magnetkortet mot låset och tar sig in genom luftslussen. Linoleummattorna är slitna, gipsskivorna i taket fläckiga. En miljö präglad av likgiltighet och kronisk brist på pengar. I det trånga, fönsterlösa omklädningsrummet kränger han av sig munkjackan. Noterar märket, Juicy Couture, innan han hänger in den i det slitna blå plåtskåpet. Han har ingen aning om vad den kostar men gissar att den är dyr. Mera har inte många plagg för under tusenlappen. Hon tjänar nästan fyra gånger så mycket som han själv. Ändå får hon det att låta som om lönen inte alls är vad den borde vara. Hon siktar högt, vill ha mer av allt. Hennes pappa, Allan Bergenskjöld, driver ica  Maxi i Nacka och tjänar miljoner varje år. Han är stolt över henne, och Zack vet att han nog aldrig hade blivit accepterad som hennes pojkvän om det inte hade varit för de två Xanorpåverkade Albykillarna som försökte råna hans butik en vårkväll två år tidigare. Zack och hans kollega Benny Christiansen hade just avslutat sitt arbete vid en trafikolycka i närheten när de fick larmet om skottlossning inne på ica  Maxi. Det första de såg när de kom in i lokalen var en ung butiksanställd som låg på golvet nära köttdisken med skottskador i ena axeln. Sedan hade de hört ett smärtfyllt skrik inifrån kontoret. Zack hade snabbt smugit sig närmare. Hört upphetsade röster där inifrån. ”Öppna kassaskåpet nu, gubbjävel. Annars bryter vi nästa finger!” Zack hade sett den långe, smale Allan Bergenskjöld stå på knä framför ett kassaskåp som var inbyggt i väggen. Han hade darrande börjat slå in den sexsiffriga koden medan rånarna stått och trampat oroligt bakom honom. Två killar i balaklavahuvor. Den ene med en Glock i handen.

22


”För helvete, öka!” Zack hade börjat med killen med pistolen. Sparkat honom så hårt i sidan av huvudet att han hade farit in i en hylla full av redovisningspärmar och blivit liggande. Den andre rånaren hade vänt sig om och sett förvånad ut när den grova sulan på Zacks vänsterkänga träffade honom över munnen. Han hade landat på den kaffefläckiga heltäckningsmattan rakt framför Allan Bergenskjöld. Börjat skrika och försökt komma på fötter, men Zack hade slagit till honom i ansiktet, vänt honom på mage och satt handfängsel på honom. Allan Bergenskjöld hade tyst suttit bredvid och fascinerat tittat på när Zack lugnt och metodiskt hade muddrat rånaren. Han hade knappt verkat lägga märke till att Benny hade kommit in och handfängslat killen som låg utslagen bland pärmarna. På den överdådiga tackmiddagen Allan Bergenskjöld sedan hade ordnat för Zack i jättevillan i Djursholm – ”ett glas vin och en bit mat i all enkelhet”, som han hade uttryckt saken – hade Zack haft Mera till bordet. Han hade känt en motvilja mot henne först. För rik, för välklädd, för sval. För olik honom själv. Han hade tagit för givet att hon levde gott på pappas pengar. Men ju längre kvällen led, desto mer hade han tvingats omvärdera henne. Hon bodde visserligen i en lägenhet i en av Allan Bergenskjölds fastigheter, men karriären hade hon byggt upp på egen hand. Mera vägrade gå i sin pappas fotspår och hade till och med tagit sin mors flicknamn för att undvika de dörröppnare som namnet Bergenskjöld medförde i vissa kretsar. Hon var stark och självständig, och utmanade Zack med sin skarpa hjärna. Kvällen därpå hade de träffats igen, och sedan hade det gått nästan en vecka innan Zack återvänt hem till sin egen lägenhet.

23


Han ler vid minnet, samtidigt som han byter till en tunn v-ringad bomullströja som hänger på en galge mellan en skinnjacka och ett par Acnejeans i skåpet. Jackan slänger han över axeln. Han fick den i tjugosjuårspresent av Mera och tyckte att den var skitsnygg. Tajt, svart och ruffig. Märket, Rick Owens, hade han aldrig hört talas om. Sedan fick han av en slump veta att den kostade tjugotvåtusen, och vågade inte ha den på sig på flera veckor. Nu går han sällan klädd i något annat, vare sig på fritiden eller i tjänsten. Jackan är alldeles lagom stor för att dölja vapenbältet. Han går in i hissen och trycker på sexan. Lutar sig mot hissväggen, blundar. Känner en snabb våg av illamående när hissen bromsar in. Han trycker passerkortet mot ännu ett magnetlås. Ovanför dosan sitter en diskret vit skylt med svarta bokstäver. särskilda enheten

Kontorslandskapet breder ut sig framför honom. Ventilationen är bättre här än i receptionen, takhöjden högre och datorskärmarna nyare. Höj- och sänkbara bord med mattlackade skivor i ljus björk. Nya svarta snurrstolar med bekväma ryggstöd i flätat skinn. Fönster med utsikt mot gröna trädkronor i stället för en stenlagd innergård. Zack ser Niklas Svenssons rygg när han försvinner runt hörnet. Annars är kontoret tomt. Han går till kaffeautomaten och trycker in sina val. Först espresso. Sedan vanligt svart kaffe, extra starkt. Allt i samma mugg. Han hoppas att det hjälper. I mötesrummet är kärntruppen på plats. Niklas Svensson, Deniz Akin, Sirpa Hemälainen och Rudolf Gräns. Alla sitter på sina vanliga platser runt det ovala bordet, men Zack tycker att de tittar konstigt på honom. Som om de vet vad han gjorde i natt. ”Gomorron”, säger han kort och slår sig ner bredvid Deniz.

24


Hon tittar upp från sin telefon med en blick som säger att det för honom verkar vara allt annat än en god morgon. ”Är allt okej, Zack?” frågar hon innan hon återgår till att scrolla sig igenom några nyhetsrubriker. ”Det är okej”, säger han och sneglar på de andra. Även Sirpa har blicken i sin smartphone, medan Rudolf och Niklas pratar lågmält om någon stor polisinsats i natt. ”Åtta patruller och piketen”, säger Niklas. ”Nästan som på de gamla hederliga ravefesternas tid.” ”Var exakt ägde tillställningen rum?” frågar Rudolf och rättar till sina svarta solglasögon. ”I någon gammal lagerbyggnad. Tydligen är det Heraldus som äger den. Kan bli en skön medieskandal av det här, gissar jag”, säger Niklas. Zack minns de flagnande bokstäverna på den gamla varvsbyggnaden och känner oron fortplanta sig längs ryggen som sprickor i en vinteris. Helvete. Gjordes det ett tillslag på svartklubben han själv var på? Det måste ha skett precis när han hade åkt. Så jävla länge till kan de inte ha haft öppet. Men varför? Det var ju rätt städat i natt. Någon tjallare kanske, eller undercover-polis. Någon som såg honom. Och nu vet alla. ”De plockade in femton personer. Men de flesta har visst redan släppts”, säger Niklas. Abdula, tog de honom? Hur mycket kan han ha haft på sig? Fan också. Fan, fan, fan. Zack vill resa sig, springa ut ur rummet och ringa upp sin vän. Men det går inte. Inte nu, inte här, och inte från den här telefonen. Han försöker ta några tysta, lugna andetag och få pulsen att sakta ner. Han vänder sig mot Niklas. ”När hände det här?” frågar han i en så neutral ton som möjligt. ”Nu i natt”, säger Niklas. ”Eller i morse, snarare. Vid femtiden, om jag inte hörde fel.”

25


Niklas tittar på Zack någon sekund för länge. ”Du brukar ju vara ute i svängen, Zack. Känner du till stället?” Ute i svängen. Så kan bara en präktig helyllefarsa från Näsbypark uttrycka sig. Någon vars enda vardagsbekymmer är att hämta i tid på förskolan. Någon som själv inte har varit ute på krogen de senaste fem åren. Han tvingar fram ett artigt skratt. ”Nja, illegala ravefester är inte min grej. De brukar ha rätt risiga bartendrar på sådana ställen. Såvida man inte är en sucker för ljummen öl eller energidrycker med smuggelsprit.” Sirpa blandar sig i samtalet: ”Jag trodde kanske att du var där i natt, rent av. Jag tycker att det ser ut som om du ligger efter lite med nattsömnen.” Sirpa, datasnillet. Rättfram som vanligt. Zack brukar älska hennes råa galghumor, men nu blir han bara illa till mods. Syns det så jävla väl? tänker han. Eller har hon hört något? Han ler mot henne. ”Jag låg och tänkte på dig, förstår du väl.” ”Stackare. Hade du sådana mardrömmar?” kontrar Sirpa och får alla runt bordet att skratta. Även Zack. Douglas Juste kliver in i rummet. Carminaskornas hårda sulor slår hårt mot golvet. ”God morgon!” Den formella tonen i Douglas röst gör Zack irriterad. Den där överdrivna artigheten, som om han hälsade på ytliga bekanta snarare än människor han känner väl. Zack har aldrig träffat en person som är så självklar i sin roll som chef som Douglas. Han skulle kunna vara styrelseordförande i vilket börsnoterat storbolag som helst. Lång och kraftfull. Alltid nyrakad. Alltid välklädd. Håret fortfarande fritt från grå strån vid fyrtionio års ålder. I dag bär Douglas en välsittande beige linnekostym, sannolikt från det snofsiga skrädderiet a.w. Bauer & Co. Det är dit han brukar gå för att sy upp sina kostymer. Han och Wallenbergarna och prins Daniel och miljardärer som Robert Weil.

26


Zack förstår inte hur man kan lägga trettiotusen spänn på en kostym. Men Douglas har råd. Han kommer från gamla pengar. Fabrikörspengar. Hans farfars far var med och grundade flera verkstadsbolag i Mälardalen. Några finns ännu kvar, framgångsrika, med fabriker i Litauen, Polen, Kina och Kenya. Zack har aldrig fått någon riktigt bra förklaring till varför Douglas sitter i polishuset i stället för i en flott direktörsvåning. ”Han ville gå sin egen väg”, har någon sagt. ”Revolt mot pappan”, har han också hört. En dag ska jag fråga honom själv, tänker Zack. För något där innanför skalet är trasigt. Douglas är en man som ler med munnen men inte med resten av ansiktet. En man vars välpolerade förhållanden alltid havererar. Men han jobbade med mamma innan hon dog. Och han talar alltid väl om henne. Douglas slår sig ner vid kortändan närmast dörren, drar handen genom sitt vågiga, blonda hår och rättar till några papper medan han låter höra den obligatoriska harkling som alltid föregår hans öppningsfras. ”Jag har fått tydliga indikationer på att vår enhet inte kommer att beröras av den stora omorganisationen av rikskrim. Det var visserligen väntat, men ändå skönt att få höra.” Douglas inleder nästan alltid mötena med att informera dem om nyheter från högre ort, gärna nyheter som tydliggör att han själv har en given plats vid bordet under den högsta ledningens informella diskussioner. ”Ja, dessa ständiga omorganisationer”, suckar han och får några hummande instämmanden till svar. Skiter jag i, tänker Zack, och huvudet är på väg att sprängas av trötthet och tankarna på att Abdula kanske sitter i arresten. Vad hände ute vid varvet? Har någon känt igen mig? Han måste lägga det åt sidan för tillfället. Han försöker koncentrera sig på Douglas som fortsätter med nästa punkt på sin dagordning.

27


”Domarna mot vapensmugglarna från Västerås har fallit. Ni kommer ihåg dem, va?” De andra nickar. Det var ett av enhetens första fall. Det hade börjat med att sammanlagt fjorton välgjorda kalasjnikovkopior hade påträffats vid olika tillslag runt om i landet under kort tid. Polisen fruktade att en massdistribution av automatvapen var under uppsegling och Särskilda enheten fick i uppdrag att hitta källan och stoppa flödet. Zack och hans kollegor lyckades till slut spåra vapnen till en illegal vapenfabrik på landsbygden i nordvästra Pakistan. De hittade även en container med etthundrasjuttiotre automatvapen i Göteborgs hamn och grep de tre personer som misstänktes vara importens huvudsakliga organisatörer. Zack hade räddat livet på fyra Göteborgspoliser under operationen och fick medalj för sin insats. Han fick också ett pris på sitt huvud på en islamistisk hatsajt, och sedan dess har han skyddad identitet. ”Som vanligt blev straffen fånigt låga”, fortsätter Douglas. ”Sex månader, ett år och tre år. Det är ju inga straff, snarare en andningspaus.” ”Men vad fan, kom igen nu. Vi vann ju”, säger Deniz. ”Vi tog de jävlarna. Och nu är de borta från gatan ett tag och smuggelvägen är avskuren.” Deniz Akin, Douglas Justes raka motsats. Ruffig, brutal och rakt på sak. Låter inget stoppa henne på hennes väg framåt, bort från det hon kommer ifrån. Zack ser på henne. Det är nästan alltid Deniz och han som jobbar ihop, och han trivs med henne som partner, även om han helst skulle arbeta ensam. Han tycker inte om att behöva ha ansvar för någon annan när det hettar till. Inte ens för Deniz, som mer än väl klarar av att ta vara på sig själv. Deniz är trettiofem, och han tycker att hon är vacker med sitt långa, mörka hår och den stora tatueringen på högra överarmen. En kondor i flykt över en stor våg. Ibland tänker Zack att han borde påpeka det orimliga

28


i motivet. Kondorer flyger på flera tusen meters höjd uppe i bergskedjan Anderna, inte vid havet. Men han tycker för mycket om henne. Och dessutom: om Deniz var en kondor skulle hon säkert strunta i att hon var ämnad att flyga i bergen. Hon skulle bryta sig loss och sticka ner till havet i alla fall. Kanske var det så hon tänkte när hon gjorde sin tatuering? Zack kommer aldrig att glömma den regniga natt under ett tröstlöst spaningsuppdrag förra hösten när Deniz för första gången öppnade sig för honom och berättade om sin bakgrund. Om flykten från Kurdistan. Hon hade varit tolv år gammal när hon sent en kväll såg något som hon inte var menad att se. Något som hon aldrig kan glömma, hur gärna hon än vill det. Deniz bästa vän Jasmina skulle gifta sig med en kusin, så var det bestämt sedan en tid tillbaka. Men Jasmina hade blivit kär i en pojke i grannbyn, och ryktet sa att de hade umgåtts på tu man hand i en övergiven lada. Den officiella dödsorsaken var självbränning. Jasmina hade helt enkelt inte stått ut med skammen, utan tänt eld på sig själv. Men Deniz visste sanningen. Hon hade suttit gömd bakom en klippa och sett när Jasminas fyra bröder ställde sig i en ring runt henne. Hon hade sett när de skvätte bensin på hennes kläder och hon hade sett när de strök eld på tändstickan. Hon flydde samma natt. Tog sin lillebror på ryggen och sprang. Det hade gått snabbare om hon hade varit ensam, men hon ville rädda femårige Sarkawt också. Hon ville inte att han skulle växa upp till en ung man som fick stolta ryggdunkningar av de vuxna männen om han dödade sin egen syster. I bergen hade de blivit jagade av vargar. Det hade låtit som om vilddjurens ylanden kom från alla håll när ekona studsade mellan de mörka bergväggarna. De hade tagit sin tillflykt till en grotta och trängt sig in genom en smal skreva som vargarna inte kunde komma igenom.

29


I ett helt dygn hade de suttit där i mörkret, medan vargarna trampade runt utanför och hungrigt slog ihop sina käftar. Hon hade stulit för första gången. Mat och pengar. De hade liftat med kringresande handelsmän, hade tvingats fly igen och till sist fått kontakt med vänligt sinnade smugglare som var på väg landvägen till Grekland. Hon hade gett dem alla pengar hon hade, och sedan hade de färdats över hundra mil i lastbil på skumpiga landsvägar. Det hade varit kolsvart när de närmade sig gränsen. Hon hade burit Sarkawt på ryggen igen när hon smög bakom smugglarna i det minerade området, och hon hade hållit för hans ögon så att han skulle slippa se de uppsvällda liken av drunknade flyktingar när de i gryningen vadade över den iskalla floden Nevros. Sedan hade smugglarna tagit farväl och hon hade stått där övergiven på grekisk mark. Utan pengar, utan mat, och med en väldigt hungrig liten pojke som klamrade sig fast vid hennes hand. Deniz har sett livet från dess grymmaste sida, när det handlar om att äta eller ätas. Kämpa eller dö. Zack undrar hur hon skulle reagera om hon kände till hans hemligheter. Douglas fortsätter att prata om domar och straff och nämner några busar som snart ska släppas ut igen, två medlemmar av Red and white crew som misstänks ha legat bakom en ouppklarad lemlästning på Hall. ”Efter en orimligt lång strafftid i de brutala svenska anstalternas regi kommer nu dessa två djupt ångerfulla medborgare att göra allt som står i deras makt för att hitta sin plats som laglydiga medborgare i det svenska samhället”, säger Douglas med rösten drypande av ironi. Zack hör inte längre på. Ögonen svider och hjärnan går på högvarv. Hur länge skulle Abdula få sitta om de tog honom? Och jag själv? Deniz bryter in i samtalet igen med sin kaxiga stämma, och

30


något i tonläget får Zack att släppa tankarna på Abdula och återvända till Mera. Hennes ansikte i natt, i hallen i vindsvåningen. Så olik Deniz, och ändå inte. De är båda hårt arbetande kvinnor med skarpa hjärnor och vassa armbågar. Men medan Deniz arbetar med verkligheten arbetar Mera med fiktionen, eller i alla fall nästan. Hon är pr-konsult med egen firma, hittar på historier åt företag som ska få människor att vilja köpa deras produkter. Corporate storytelling. Få dem att känna för en yoghurt. Mera är ”vän” med alla journalister som är något. De är rädda för henne. Vet att det finns en stenhård kärna bakom hennes fagra yttre. Vet att hon inte drar sig för att smutskasta folk för att få sin vilja igenom, och sina uppdragsgivares produkter exponerade. Det är just hänsynslösheten som tilltalar Zack, som han tycker är sexig. Han ser henne naken framför sig. Känner värmen när han för sina fingrar över hennes hud, hennes söta doft när han andas in nära henne, hennes smak. Hur hon gillar när han tar fram handbojorna. Gillar det mer än han själv gör. ”Skakigt i dag, Zack?” Douglas väcker honom ur dvalan. Han nickar i riktning mot Zacks darrande högra hand som vilar mot den vita bordsskivan. Zack har inte ens lagt märke till skakningarna. Reflexmässigt lägger han handen på låret, utom synhåll för de andra. ”Ingen fara. Jag sov lite dåligt i natt bara. Så jävla varmt i rummet … och så tänkte jag på vackra kvinnor”, säger han och blinkar mot Sirpa som ler. Men Douglas håller kvar hans blick. Det finns medkänsla i hans ögon, en slags pappablick som irriterar Zack. Men det är inte bara han som tittar på Zack nu. Hela bordet stirrar, klär av honom med sina ögon. Vad tänker de om honom? Vad vet de? Tänk om de blir inkopplade på jobbet med svartklubben? Men de är en specialenhet, de borde inte bli det. Såvida det inte fastnade någon extremt ful fisk i nätet i natt.

31


Han tittar på Sirpa igen. Hon kommer att ta reda på allt om varenda jävel som var där om det hamnar på hennes bord. Kommer att ta sig in bakom krypteringar och brandväggar och samla information. Vad gör hon om hon hittar hans namn på dunkla platser i nätdjungeln där poliser inte alls borde finnas listade? Också Rudolf, enhetens ålderman, ser ut att stirra på honom genom sina stora, svarta solglasögon, och Zack blir plötsligt rädd att gubben ska höra hans tankar. Väggen bakom Rudolf buktar sig långsamt inåt och Zack tycker sig ana att även väggen bakom hans egen stol trycker sig mot honom. Vad fan är det som händer? Han reser sig hastigt från stolen, knuffar nästan ut sin kaffekopp med ena handen, ursäktar sig och stegar ut ur rummet. Han sliter upp dörren till en toalett, stänger bakom sig, låser. En kort stund står han alldeles stilla i det behagliga tysta mörkret. Han lutar sig trött mot väggen men rycker till när den dånande handtorken drar igång och blåser varmluft på hans högerarm. Han famlar efter strömbrytaren. Det skarpa ljuset får honom att instinktivt sätta upp handen och rygga tillbaka. Stapplande tar han ett steg mot handfatet, stödjer sig med händerna mot de svala kanterna och ser röda och lila prickar dansa framför ögonen medan han tittar ner i det blanka porslinet. Torken tystnar äntligen. Han tar två djupa andetag och tittar sedan upp på sin spegelbild. Ingen vacker syn. Det är som om allt pigment har lämnat huden under morgontimmarna, samtidigt som han åldrats ett år för varje timme han sovit. Han vrider huvudet åt sidan för att se mer av ögonvitorna. De är nästan rosa. Ögondropparna har fört en hopplös kamp mot sömnbristen. Han blundar igen. Sätter på kallvattnet och sköljer sig några gånger i ansiktet. Tar sedan ytterligare ett djupt andetag, lutar sig närmare spegeln och tittar rakt in i sina egna ögon.

32


Zack. Skärpning. Kom ihåg vem du är. För en sekund ser han sitt ansikte i en annan spegel, på en annan toalett, bara några timmar tidigare. Han hör tjejernas fnitter, ser den leende Abdula bakom sin axel, känner svedan i näsan. Nej, nej. Titta på dig själv. Kriminalinspektör Zack Herry. Du är han och ingen annan. Inget annat. När han öppnar dörren till mötesrummet tystnar pratet omedelbart. Alla blickar riktas mot honom. De har pratat om mig, tänker han. Om vad jag gjorde i natt. Han sätter sig ner och tittar på Douglas. Säg det då, tänker han. Sitt inte bara där. Men han ser inga anklagelser i chefens ögon. Bara bekymrat medlidande. Douglas vänder sig till de andra igen. ”Jo, som jag just sa. Rikskrim kommer alltså att lämna våning två, och i stället …” Zack hör inte på. Det känns som om han befinner sig på en teaterscen, där publiken just ska avslöja honom, skådespelaren, som en bluff. Och vad är det här för ensemble, egentligen? Han tittar på sina kollegor. Svenssonpappan, flyktingen, veteranen, överklasschefen och datasnillet. Det är som om ledningen gick efter någon slags mall när de satte ihop den här specialenheten arton månader tidigare. Enheten som skulle slippa den grå polisvardagen och enbart utnyttjas för de allra svåraste, mest komplicerade, grova och känsliga brotten. Men vem är han själv i så fall? Det oprövade kortet, kanske. Rookien. Den nyutexaminerade kursettan som lyckats göra sig ett litet namn efter bara några år i kåren. Eller såg de honom som uppstickaren från förorten? Pojken som vill hämnas sin mördade mamma.

33


Pojken som aldrig fick vara barn. Vad fan gör jag här? tänker han. Zack blundar och försöker styra om sina tankar. Vi är en brokig skara, men vi är bäst. Och jag är den bäste av oss. Men orden skaver. En ettrig dörrknackning får Zack att rycka till så häftigt att Deniz tittar på honom med frågande blick. Det är från interna, tänker Zack. Nu kommer de och tar mig. Nu är det slut. Tack och adjö, snortarsnuten. Douglas assistent sticker in huvudet och säger med sin vanliga, mjuka röst: ”Det är en herr Westberg i telefon. Han sa att det var väldigt viktigt.” Douglas gör en irriterad min. ”Jag kan inte prata nu, men säg att jag ringer upp inom en kvart.” Assistenten stänger dörren och Douglas harklar sig igen. ”Jaha. Eftersom vi för ovanlighetens skull inte har något pågående fall att diskutera förslår jag att vi gör klart lite eftersläpande pappersarbete.” Han kollar i sin lista. ”Deniz, utlänningsroteln är på mig och tjatar om det där gamla pm:et om albanerna. Och Niklas, du har väl en rapport att färdigställa om kidnappningen av Tindra?” Båda nickar och suckar lätt. Zack andas ut. Svartklubben blir någon annan avdelnings huvudvärk. Men han måste kolla vad tillslaget handlade om. Och han måste få namnen på dem som greps. ”Rudolf, har du något att tillägga?” undrar Douglas. Det slutar nästan alltid så. Att Rudolf ges chansen att komma med någon synpunkt eller något förslag innan de reser sig och lämnar rummet. Alla tystnar och vänder sig mot den sextiotreårige mannen med solglasögonen och den skrynkliga, vida kostymen. Han

34


sitter mitt emot Zack, tillbakalutad i stolen och med händerna knäppta i knät. ”Tackar som frågar”, säger han med lugn och vänlig stämma, ”men jag har inget av vikt att nämna. Jag har, liksom säkerligen även mina kollegor, fullt upp med att begrunda de visdomar om brott och straff som mötets ordförande har ventilerat i dag.” Zack sneglar mot Douglas och ler inombords. Ett nålstick inlindat i bomull. Typiskt Rudolf. Han drabbades av en mindre hjärnblödning för tio år sedan och blev blind. För alltid hänvisad till ett liv i mörker. Hans kollegor på länskriminalen var bedrövade. Men när de som bäst satt och planerade en lämplig avtackning för den omtyckte kriminalinspektören ringde Rudolf själv och meddelade att han planerade att återgå i tjänst redan veckan därpå. Enhetscheferna hade utbytt nedlåtande blickar. Vad skulle de med en snubblande blind man till inne på länskrim? Andra poliser som skadades, bröt samman eller blev odugliga på annat sätt kunde man alltid sätta på att sortera papper eller renskriva journaler, men vad skulle de göra med Rudolf ? En man som inte ens såg sina egna händer. ”Jag vill göra mitt jobb, precis som jag alltid har gjort”, hade han sagt. ”Det är inget fel på min hörsel, och inte på hjärnverksamheten heller. Jag kommer att behöva hjälp av andras ögon, det är sant, men det finns sannerligen en och annan utredare i det här huset som kan behöva hjälp av min hjärna också.” De inledande protesterna la sig snabbt. Rudolf hade alltid haft en mycket god slutledningsförmåga, men det var som om han såg vissa samband ännu tydligare nu när han inte längre kunde använda sina ögon. Som om det blev lättare att tänka helt fritt. Ibland tyckte Zack att det nästan var otäckt hur han kunde närma sig gärningsmännens tankar och förutse deras nästa drag. Så småningom fick han också smeknamnet Oraklet.

35


När Zack och Rudolf började arbeta i samma team hade Zack ofta glömt bort att den äldre kollegan inte kunde se. Det hände fortfarande att han bad Rudolf komma och titta på foton eller läsa något på ett papper, och han kände sig som en idiot varje gång han insåg sitt misstag. Men Rudolf tog aldrig illa upp. Det verkade snarare som att han uppskattade att Zack inte la någon större vikt vid hans funktionshinder. Zack undrar ofta vad Rudolf ser i sin inre teater. Vad ser du just nu? Är det mig du tittar på, eller ser du rätt in i det allra djupaste mörker?


3

Sukayana Prikon kliver av rulltrappan, passerar skjutdörrarna och känner det bleka köpcentrets instängda luft slå emot henne. Hon är stressad, precis som de människor hon möter. Men deras stress är en annan. Inte som hennes. Det har gått fyrtiofem minuter sedan hon såg sms:et från Mi Mi. Help us he kill all

Hon har försökt ringa tio gånger sedan dess. De andras nummer också. Signalerna går fram, men ingen svarar. Sms:et skickades redan 02.47 och Sukayana Prikon förbannar sig för hundrade gången för att hon hade mobilen avstängd i natt. Men varför skulle hon inte ha haft det just den här natten? Den är ju alltid avstängd då. Hon måste få sova utan att de snuskiga männen ringer och stör. Nästan varje morgon när hon slår på telefonen är det någon som har lämnat ett meddelande. ”Jag är så kåt, kan du inte fixa någon åt mig”, sluddrar de i sina samtal från klockan tre på natten. Som om hon bedrev någon eskortverksamhet. Varför svarar de inte?

37


Köpcentret är byggt som ett litet torg. Till vänster står fem hästskulpturer i brons och bakom dem finns en rulltrappa upp till det övre planet. Var det den rulltrappan man skulle ta om man ville gå närmaste vägen? Hon kommer inte ihåg, det var så länge sedan hon var här. Hon småspringer ut på busstorget i stället och drar in den angenäma doften från kryddväxter som en torghandlare plockar ut ur en skåpbil. Längre bort hänger en vitskäggig man fram färgsprakande kaftaner till försäljning. Hon rundar köpcentrets hörn och följer gångbanan uppför en brant backe. Vacker grönska till vänster, trista hyreshus uppe till höger. Hon går in mellan raderna av identiska hus. Beigefärgade tegelfasader, grå loftgångar. Ser numret hon letar efter ovanför en port och genar springande över den luggslitna lilla lekparken. En kall vind möter henne när hon går in i husets skugga och hon ryser till. Magen knyter sig och när hon drar upp porten känns händerna stela. Hissdörren är plomberad med gul- och svartrandig tejp och en lapp med ordet trasig . Hennes kropp känns tung när hon går uppför trapporna, och när hon kommer upp på fjärde våningen är hon andfådd och fuktig i pannan. Hon stannar utanför lägenhetsdörren och rotar runt i handväskan efter nyckeln, men precis när hon får tag om nyckelremmen blir hon stående. Help us he kill all Hon hör något inifrån lägenheten. Musik. Varför? De skulle aldrig ha glömt att stänga av tv:n eller stereon innan de åkte till massagesalongen. Elen kostar, och de slösar aldrig. Hon vill inte öppna dörren. Sätter ändå i nyckeln och vrider om.

38


www.bookmarkforlag.se 39


FYRA ASIATISKA KVINNOR hittas brutalt avrättade i en lägenhet. En femte dumpas svårt stympad utanför Södersjukhuset. Att döma av hennes sargade kropp har hon blivit attackerad av hundar.

Tjugosjuårige Zack har gjort kometkarriär inom Stockholmspolisen. På dagarna är han en driven kriminalinspektör vid Särskilda enheten. På nätterna flyr han verkligheten med droger på klubbar. Han vet att det inte kommer att hålla, men de blodiga minnena från hans barndom driver honom mot avgrunden. Jagad av polisens internutredare försöker Zack tillsammans med kollegan Deniz att lösa den värsta mordvågen i Sveriges moderna historia. Handlar det om kvinnohat, rasism eller människohandel? Det enda som är säkert är att fler kvinnor kommer att dö om de inte hittar mördaren. ZACK ÄR DEN FÖRSTA actionladdade delen i Herkulesserien, skriven av det nya författarparet Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Över serien växer ett ödesdrivet relationsdrama fram, där den komplexe antihjälten Zack liksom en modern Herkules slits mellan två världar.

www.bookmarkforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789175470993  

9789175470993  

Profile for smakprov